Dopet – en samhörighet med Gud

När två nyblivna föräldrar sitter och samtalar med varandra om dopet, tror jag att det kan låta ungefär så här:

Mamman säger:

– Jag tycker att vi ska döpa Malin!

Fadern svarar:

– Aldrig i livet! Varför ska vi gå till kyrkan och hyckla? Ingen av oss tror ju på det där med Jesus och uppståndelsen och allt det där …

– Ja, men jag vill döpa henne i alla fall. Det kan inte skada!

– Säg inte det. Prästen kommer att spänna ögonen i oss och undra hur det står till med tron; om vi går i kyrkan, ber aftonbön och så…

– Äsch, vad larvig du är! Dopet är väl inget examensprov heller. Det är ju bara en slags symbol.

– För vad då?

– Ja, för samhörigheten med Gud - om Gud nu finns!

– Det är just det. Om Gud nu finns! Jag tvivlar för det mesta på det.

– För det mesta … inte alltid?

– Nej, ibland tror jag att Gud finns som en innersta mening i allt, men kyrkan, den tror jag inte på. Där inne sitter en samling hycklare, som bara förtalar varandra. Dit går jag inte!

– Jag kanske håller med dig på sätt och vis och därför vill jag döpa Malin.

– Hur menar du, säger han.

Hon svarar: – Jag menar så här: Om Gud nu finns, så vill jag att Malin ska döpas. Hon ska få del av allt det som ordet Gud står för och kan ge. Allt det som vi inte kan ge henne. Jag vill döpa henne för säkerhets skull. Ge henne en samhörighet med den Gud som kanske finns … De nyblivna föräldrarna vet inte riktigt vad dopet är … De vet inte om Gud finns eller inte, men någonstans känner de ändå att dopet betyder någonting även om de är tveksamma och undrande inför såväl trons innehåll som inför mycket av det som de upplever att kyrkan står för.

Genom dopet blir Gud påtaglig i våra liv. Inte den begränsande och dömande Guden, utan den Gud som skapat himmel och jord och som skapat varje människa till sin avbild. Inte bara de fromma, inte bara de döpta utan alla människor. Ingen av oss kommer ifrån att vi från det allra första ögonblicket av våra liv står i en relation till Gud och det är detta som dopet lyfter fram och fördjupar. Det finns en samhörighet mellan varje människa och Gud, och dopet är tecknet på den samhörigheten.

Det ställs inga som helst krav på den som döps. Det är vi – föräldrar, faddrar och vänner -, som ska hjälpa den döpte att upptäcka vad dopet betyder. Därför är det vi döpta som på nytt och på nytt behöver fundera krig dopets mysterium, så att vi inte tappar bort vad det betyder, utan ser att det först och främst är det synliga tecknet på samhörigheten med Gud. Eftersom samhörigheten med Gud inte bara handlar om att vi är skapade till Guds avbilder, handlar det djupast om att vi får delaktighet i Jesu liv, hans död och hans uppståndelse. Dopet är en fördjupning av relationen till Gud. En tydning av våra liv i ljuset av Kristi död och uppståndelse, men de djupare innebörderna i det blir inte klarare genom att vi läser om det eller lär in det som en utantilläxa utan det behövs samtal, eftertanke, bön och gudstjänstfirande. Att tolka sitt dop är en livsuppgift. Varje gång som ett barn döps tänder vi ett dopljus därför att Jesus en gång sa:

”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Ljuslågan är värnlös, utsatt och flämtande. Som barnet och som var och en av oss, men ljuset kommer aldrig att slockna. Mitt i allt som sker i våra liv fortsätter ljuslågan att fladdra för att påminna oss alla om vår samhörighet med Gud, från den allra första stunden av våra liv.

Men ljuslågan viskar också något mer. Den påstår att Kristus bär vad som än möter oss och delar vad som än händer. Det är obegripligt, men sant. Också om allt brister får vi lita på orden om att vi är inneslutna i livets ljus, i Kristus själv.

Så stort och så märkvärdigt är det som sker när någon döps. Vi kan inte fatta det, men vi påminns om det genom en handfull vatten och ett fladdrande ljus, som aldrig kommer att slockna. Så döp ditt barn! Det betyder en samhörighet med den Gud som vill beskydda och som vill vara hos ert barn - för evigt.