Ormas

20100076 omslag:Layout 1

2010-03-31

11.00

Sida 1

Ormås och Stensjöbacke

Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2010

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 1

Årsskrift 2010 Stadsdelarna Ormås och Stensjöbacke ligger tätt intill varandra och inte alltid med tydliga gränser emellan.

Stensjöbacke har ofta istället kallats Stensjöhöjd. Det senare är emellertid också namnet på ett avgränsat kvarter mellan Höjdgatan och Torgilsgatan. Även om namnvalet har varierat något under olika tidsperioder har vi bestämt oss för att som förstahandsval använda namnet Stensjöbacke för området.

Den som vill vinna större klarhet om stadsdelarnas gränser och kulturhistoria med mera läser lämpligen Lars Gahrns tre artiklar. Den som har skolintresse kan lära sig mycket av Ingrid Andersons bidrag. Leif Jenemalm och Bengt Persson har, liksom Ingrid, i många år bott på Stensjöbacke och delar med sig av sina erfarenheter. Leif berättar särskilt om affärer och järnvägar i stadsdelarna. Han har dessutom skrivit årsberättelsen.

Redaktionskommittén Ingrid Andersson Lars Gahrn Leif Jenemalm Gull-Britt Edstig-Karlsson Bengt Persson

Innehållsförteckning

Sidan Ormås - Kvarnbyns utmark för allehanda ändamål, Lars Gahrn...............................2 Stensjöbacke - utmarkens krön, Lars Gahrn.............................................................11 Grevedämmets skola, Klipphöjds skola och Ormås skola, Ingrid Andersson..........20 Mölndals Övre, Leif Jenemalm.................................................................................25 Stensjöhill - en av herrgårdarna runt sjöarna, Lars Gahrn.........................................29 Speceriaffärer och bagerier, Leif Jenemalm.............................................................32 Vårt hus på Stensjöhöjd, Bengt Persson...................................................................35 75 år på Stensjöbacke, Bengt Persson......................................................................37 Muraregatan 9 i kvarteret Tullaren, Leif Jenemalm...................................................41 Årsberättelse, Leif Jenemalm...................................................................................42 Ekonomiberättelse.....................................................................................................48

1

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 2

Lars Gahrn

Ormås – Kvarnbyns utmark för allehanda ändamål

Mölndalsfallen är höga, och ännu högre är bergen och höjderna på dalgångens sidor.

Områdena norr och nordost om Mölndalsfallen var beryktade för sina branta lider, ty här gick häradsvägen upp ur Mölndalsfallens dalgång, över Ormås och upp till Stensjöbackes krön.

Oklara områdesgränser Ormås är nuvarande Ormåsgatan och Gustavsgatan samt deras bigator Residensgatan och Skräddaregatan. Även södra delen av Enerbacksgatan och Eduard Boyes gata räknas ofta dit. Ormås sammanfaller ungefärligen med gamla Roten E, som kallades just Ormås. Denna rote omfattade Samuel Norbergsgatan 8, 10, 12 och 14, Mölndals övre, Ormåsgatan, Eduard Boyes gata 2 och 4, Skräddaregatan, Residensgatan, Gustavsgatan och Gränden. Den mest påfallande avvikelsen är att området mellan järnvägen och Kråkan räknades till Ormås, vilket var naturligt innan järnvägen anlades.

Stensjöbacke är områdena vid Stensjögatan och dess bigator Torgilsgatan, Höjdgatan (med övre delen av Norra Trappgatan), Furugatan, Muraregatan (med Eriksgatan och Dressaregatan), Solhöjdsgatan och Letsegatan. Även området mellan Lackarebäcksskolan i norr och Gunnebogatan i söder räknas ibland till Stensjöbacke men är numera för de flesta snarare en del av Lackarebäck.1 Roten C kallades Stensjöbacke och omfattade Ormåsgatan 4, Residensgatan 4, 6 och 8, Stensjögatan 10, 16 och följande nummer, Torgilsgatan, Höjdgatan, Furugatan, Norra Trappgatan och Strandgatan (som nu heter Strandpromenaden). Några avvikelser från nutida förhållanden kan antecknas. Muraregatan och Eriksgatan räknades då till Roten D (Mölndals mosse). Strandpromenaden bör väl snarast sägas ligga vid Stensjön än gå fram på Stensjöbacke.

Nu är dessa kvarter välordnade villaområden, men när vår berättelse börjar, var de lantliga utmarker med högst omväxlande användning.

Ont om fornfynd på Ormås Vad gäller Ormås är fornfynden fåtaliga. År 1908 påträffades en skafthålsyxa i ett potatisland vid Ormåsgatan 10. Den finns nu i hembygdsmuseet. En flintyxa har påträffats vid Gustavsgatan.2 Det är allt. Maximilian Axelson berättar dock år 1861 om nu försvunna fynd: en stenyxa från kvarnfallet 13 i Kråkliden, en annan stenyxa funnen i närheten av Bettyholm (kvarnfallet 31 vid Grevedämmet) och ”ett 8 tum långt stycke af ett bronzvapen”, påträffat under ett stenblock, som låg nere i jorden.3 Vad 2

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 3

det sistnämnda kan ha varit är dock en öppen fråga. Mer än så finns inte på norra sidan av Mölndalsfallen, och ändå är detta en sluttning, som vetter mot söder. På södra sidan (som vetter åt norr) har hittilldags inte gjorts ett enda fornfynd. Det är tydligt, att folk föredrog att bo längre ner och i närheten av den dåtida havsstranden. Boplatser har legat vid Norra Forsåkersgatan 19 (gamla polishuset) och vid Kvarnbyvallens trappor (vid Störtfjällsgatan).4 Det skulle dröja några årtusenden innan Ormås blev ett eftersökt bostadsområde.

Utmark för allehanda När järnvägen anlades 1893-1894, schaktade man sig ner i grusåsen. Dessförinnan gick häradsvägen fram i den mjuka sluttningen över det nuvarande stationsområdet.

(Här finns nu en gångbro över järnvägen.) Vägen fortsatte i Residensgatan och kallades här i sin nedre del för ”Svinagatan”. Denna väg drevs nämligen varje morgon bybornas svin upp till utmarken, och denna väg drevs de hem varje kväll. Ormås och Stensjöbacke var ännu mot slutet av 1800-talet en utmark till Mölndals by. Häruppe ”där egna hemmen nu står mitt för Mölndals Övre” kunde man se korpar och grisar äta hästkadaver. Gamla hästar slaktades nämligen häruppe på utmarken, alldeles inpå byns knutar. Några hästslaktare, föraktade, illa sedda och fruktade, har bott häruppe: Beata-mor, Pisk-Jansson, Tullar-Sammel. Gemensam utmark brydde sig byborna inte mycket om, och fattigt folk kunde uppföra enkla backstugor häruppe.5 Maximilian Axelson berättar 1861, att man högg ut en kvarnsten ur ett större block på Ormåshöjden. Han berättar vidare om påskeldar på Störtfjället och Ormåsberget, unga flickor, som lekte ”hök och duva” samt ”sista paret ut” på den släta planen nedanför berget, en flock ynglingar som spelade kort i en bergsskreva, bollspel på Annandag Påsk på planen nedanför Ormåsberget och ungdomar som slog kana på Lillesjö (nu försvunnen) vid Ormåsberget.6 Man gick alltså inte längre utanför byn än man behövde vare sig man skulle slakta hästar, uppföra backstugor, hugga till kvarnstenar eller ägna sig åt lekar och nöjen. Man tycks inte ha gått så långt som upp till Stensjöbacke. Man höll sig nere på Ormås.

Betesmark Ormås och Stensjöbacke användes alltså som betesmark för svin men även för kor.

Mölndalskonstnären Eric Ottenstam (1911-1988) kunde berätta om detta: ”Vi var släkt med Boens. Far gick och hälsade på en gumma, som han kallade ’moster Betti’ – inte var hon moster åt honom, men man kallade äldre fruntimmer för moster på den tiden. Moster Betti hade en gammal mor, som var åderförkalkad. När den gamla fick se mig, sade hon: - Det var bra, att du kom, lelle pojk. Då kan la du gå upp och flytta kon?

Inte hade de någon ko nu, men gumman levde kvar i det förgångna. Då blinkade 3

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 4

moster Betti åt mig.

- Ja visst, svarade jag. De’ ska ja’ göra.

- De’ va’ la snällt. Ge han 25 öre, Betti!

Och så fick jag 25 öre. Det var mycket pengar på den tiden, och jag gick ofta dit och flyttade kon åt dem. De hade haft mark uppe på Stensjöbacke, där Stensjökyrkan nu ligger. Där hade kon stått tjudrad, och när den hade betat färdigt runtomkring sig, måste ju någon gå dit för att flytta den. De hade ett väldigt besvär med att flytta sina kor och bära vatten åt dem. De bar och bar, ja, de bar sig nästan halvt fördärvade.

Jag är född 1911. Detta hände när jag var sju-åtta år gammal, omkring 1920.”

Här gick kreatur på bete, men redan under 1700- och 1800-talen fanns här enkla backstugor.

De fyra spökryttarna från Ormåsberget År 1959 berättade Ernst Larsson från Roten H 21 (i Stusshålan, nuvarande Kryssgatan) för Sigfrid Eyton om spökryttarna från Ormåsberget: ”Under den ’danska tiden’ kom det en kväll fyra stycken ryttare ridande från Ormåsberget mot Störtfjället (nuvarande Kvarnbyvallen). Som barn kunde vi nog i mörka kvällar höra hästarnas tramp. Så man borde inte gå den vägen om Ormås för att komma hem till ’Stusshåla’.” Enligt uppgift skall invånare från Stusshålan ha kunnat höra hovklapper under augustikvällar med månsken. En uppgiftslämnare har berättat, att de fyra ryttarna skulle ha ridit mot Trädgårdsberget. (Så kallas Störtfjällets norra del.) De skulle ha ridit rakt västerut och utför det branta berget.7 Både vid Ormåsgatan och Stusshålan har man både skjutit och begravt uttjänta gamla hästar. Här och om någonstans borde man ha haft möjlighet att råka ut för spökande åkarehästar.

Flera utmärkta vattenkällor fanns nedanför Ormås Ormås är en stor grusås med inslag av berg. Här fanns många utmärkta vattenkällor.

Särskilt källorna i åsens nederkant var på sin tid välkända. Som regel finns fler källor nedtill på en ås än längre upp, eftersom vattnet rinner nedåt. Dessa nedre källor låg närmast kvarnbyn. Här låg Smekälla, Kockens källa och Hulekälla. Min fars faster, Emma Gahrn (1892-1973), berättade om vattenhämtning med förhinder: ”När man skulle hämta vatten vid Örns, kunde där vara en kö på sju-åtta personer. Då var man tvungen att vänta. Man kunde också fortsätta nedför Kråkan till Hagströms bryggeri i Friareliden. Man kunde även gå uppför Kråkan till Hulekällan.”

Från Kvarnbygatan-Kråkan går Friareliden eller Samuel Norbergsgatan upp mot Enerbacken och Ormås. Långt ner i liden låg Hagströms bryggeri (Samuel Norbergsgatan). Här fanns Sme’källa, och denna källa var givetvis en förutsättning för bryggeriet. Här i Friareliden, bakom Store-Augusts hus, låg även Store-Augusts källa.

William Olsson kom ihåg både källorna och deras namn. Längre upp i Kvarnby-

4

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 5

gatan-Kråkan låg norr om gatan Örns brunn vid gamla Svinagata (vid kvarnfallet 13 eller östra sidan av Kvarnbygatan 63, mera känd som Örns affär). Från denna brunn gick ett rör under liden. Här på andra sidan stod ett böjt rör upp ur marken, och ur detta rann vatten. Detta vattenställe kallades Kockens källa. Så berättade William Olsson. Den så kallade källan hade fått namn efter fabrikör Koch, som ägde Rosenbergs väveri (Kvarnfallet 14, nu mittdelen av gamla Strumpfabriken eller Kvarnbygatan 12). I Stensjöbackes sluttning nedanför Stensjögatan 2 och i denna villas trädgård låg Hulekällan. Den är värd en särskild utläggning.

När man överlade om att anlägga en vattenledning för Mölndal, dryftade man olika förslag. År 1907 framlades ett förslag, som innebar, att vattenledningen skulle omfatta endast Mölndals by och ”tillgodogöra sig vattnet från den s. k. ’Hulans källa’.” Denna källa beräknades kunna ge 40 till 50 kubikmeter vatten om dygnet.

Detta var i minsta laget, allra helst som vattenbehovet nog skulle öka i framtiden, tyckte de styrande.8 De anade inte hur rätt de hade. Förslaget föll men man fortsatte att hämta vatten här.

Hulans kvarn var kvarnfallet 15 vid Rackarebron. Emma Gahrn berättade: ”Till Hulekvarnen hörde mark på båda sidor om järnvägen, och där på andra sidan låg ’Hulans källa’ långt ner i sluttningen. Vattnet var kristallklart och ganska kallt. Ingenjör Wihman brukade senare kyla sina buteljer i källan. När man skulle gå till Hulans källa och hämta vatten, gick man lämpligtvis under järnvägsbron. Marken på andra sidan järnvägen jämte källan såldes emellertid till AB Ahlafors, som här lät bygga en villa åt ingenjör Wihman. Denna villa är den första till höger ovanför bron över järnvägen. Adressen är Stensjögatan 2. Fastän källan alltså låg på en tomt i enskild ägo, stod den ändå öppen för den vattenbärande allmänheten ännu någon tid.

Man hade kunnat nå den genom att gå under järnvägsbron. Omsider lät Wihman lät stänga för denna väg. Gubbarna, som var vana att hämta vatten här, var mycket förargade och ilskna på honom för detta. Man kunde dock även i fortsättningen nå den genom en omväg. Man gick över vägbron, som leder över järnvägen, gick förbi Wihmans villa och kom ned till källan genom att gå utefter brinken vid Wihmans villa. Ännu senare lät Wihman uppföra ett stängsel, och Hulans källa blev inhägnad, så att ingen utomstående längre kunde komma in till den.” Till Wihmans försvar skall anföras, dels att den första vägen över järnvägen var farlig, dels att somliga missbrukade förtroendet genom att palla frukt och snatta flaskor.

Wihmans villa låg där Stensjögatans långa vägbro landar på Ormås eller Stensjöbacke. Hans forna trädgård ingår i Strömparken. Här, långt nere i sluttningen, sipprar litet vatten fram ur en lägre terrassmur. Det är allt som är kvar av de rika källådrorna i denna stora grusås.

5

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 6

Ormås – spridd bebyggelse, som tätnade närmast kvarnbyn Bebyggelsen på Ormås kom på allvar igång under 1800-talets andra hälft och har sedan dess fortlöpande förtätats. I sitt stora verk ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild ” (1952) har Axel Möndell med många fastigheter på Ormås och meddelar byggnadsår för de flesta av dem. Hans uppgifter ger en föreställning om bebyggelsens framväxt och förtätning.

Hemmet på Ormås. (Tomtens nuvarande adress är Ormåsgatan 4.) Huset brann 1917.

Trots att detta är endast ett urval framträder vissa huvuddrag tydligt. Fastän bebyggelsen var mycket spridd, uppfördes de flesta husen i början närmast kvarnbyn. Äldsta kända huset byggdes omkring 1850. Under tiden före 1901 har vi uppgift om 13 hus. Sju av dem finns utefter Ormåsgatan eller nedanför denna (Klipphöjd). Endast tre hus låg vid Gustavsgatan. Under 1900-talets första hälft har vi uppgifter om 14 andra hus. Sju av dem byggdes vid Gustavsgatan och endast två vid Ormåsgatan.

Fem byggdes mellan dessa gator. Först sedan bebyggelsen hade tätnat vid Ormåsgatan blev det alltså vanligare att bygga hus vid den högre upp belägna Gustavsgatan.

På samma sätt byggdes den äldsta skolan, Klipphöjd, närmast kvarnbyn (mellan platsen för den blivande järnvägen och Kråkan). Ormås skola byggdes senare och längre upp. Båda två låg dock i områdets nederkant och drog till sig folk även nerifrån Mölndal. I nederkanten uppfördes även en annan samlingslokal, nämligen ordenshuset ”Hemmet” (Ormåsgatan 4) för nykterhetslogen nummer 48 Per Wieselgren av N. T. O. Huset byggdes 1909 och fick ett torn, som syntes vida omkring och gör fotografier från Ormås lätta att tidfästa. Tyvärr brann byggnaden dock redan 1917. Därefter 6

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 7

hade området endast ett stort hus, ett trevåningshus i sten, nybyggt efter en brand 1899. Det reste sig majestätiskt över alla de små obetydliga envåningsstugorna i sin omgivning. Det kallades därför Residenset. (Adressen är numera Residensgatan 45.) Ännu i början av 1900-talet var Ormås lantligt. På några ställen hade man inte bara gris utan även får och kor. En bit in på Gustavsgatan började skogen.9 Ormås kom med tiden att bli ett stort kvarter. På 1920-talet hade denna rote 42 nummer, men somliga nummer hade både a och b och kanske mer. Där fanns enligt Anders Gahrns forskningar i kyrkböckerna därutöver 15 hus, inalles 47.

Residenset, tipshusen och pumphuset – verksamheter och byggnader Ormås och Stensjöbacke kunde förr uppvisa en mängd olika verksamheter och företag. På den tiden, då folk handlade dagligen och bar hem sina varor, fanns några stycken affärer inom varje kvarter. Så var fallet även häruppe. Leif Jenemalm redogör för affärerna, men jag skall nämna andra verksamheter.

Lindomesnickarna sålde sina flesta möbler i Göteborg, men vägen dit var lång. Om man slog sig ned i Mölndal, hade man närmare till den stora marknaden. Tvillingarna Severin och Martin Andersson från Knipered köpte omkring 1875 Residenset på Ormås (nuvarande adress: Residensgatan 45). Här tillverkade de sina slöjdalster, företrädesvis stolar. Man lade stolar på hästomnibussarnas tak, och på detta sätt kördes möblerna till Göteborg. Residenset brann 1899 men nybyggdes i sten. ”Residenspojka” fortsatte. Severin Andersson avled 1914 och brodern Martin 1928.10 I Stensjögatan 1 hade Ernst Halvordsson ett bageri, som senare övertogs av sonen Sten Halvordsson. Tegelbyggnaden var färdig 1893. Bageriet fanns i bottenvåningen, och familjen bodde på andra våning. På gaveln ut mot Stensjögatan uppfördes en tillbyggnad 1907. Bageriet är sedan länge historia, men ute i trädgården står den gamla degblandaren som blomsterurna. Den har använts även som cementblandare.

Några av husen har ett egenartat namn. Vigon Ohlsson berättade: ”På Ormås och bakom pumpstationen vid Stensjögatan ligger ’Tipshusen’. Några arbetare vann på tipset. Därefter byggde de egnahem för pengarna, och så tillkom detta namn.”

Berättelsen innehåller ytterligare ett namn att förklara, nämligen pumpstationen eller pumphuset. Byggnaden tillkom på grund av de starka stigningarna i området.

Om Mölndals Vattenverk får vi veta följande: ”Anläggningarna har sedan förbättrats och utbyggts från år till år. Så var exempelvis trycket mycket dåligt å Ormås och Stensjöbacke, varför man måste anlägga en tryckstegringsstation vid Stensjögatan.”

Den har adressen Stensjögatan 5. Huset är enligt uppgift byggt omkring 1920. Det byggdes till på 1940-talet och blev då ungefär dubbelt så stort. Byggnaden fungerade under andra världskriget som skyddsrum och hade då järndörrar. Byggnaden var omgiven av staket med taggtråd överst. Om en bomb hade kommit ovanifrån och träffat taket, hade man inte haft någon skydd, men om bomber hade slagit ned runtom byggnaden, skulle man tack vare tegelväggarna ha varit skyddad mot splitter.

7

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 8

Huset genomgick en omgripande renovering på 1960-talet. Omkring 1990 såldes huset av Mölndals stad och är nu ett trivsamt bostadshus.11 Här intill fanns ett åkeri. William Olsson berättade: ”Ovanför Wihmans villa låg Månsans, det vill säga bröderna Månssons åkeri, vid Stensjögatan. Gården bestod av stall och boningshus, och på andra sidan Stensjögatan låg en hölada. Ovanför gården

Tvillinghuset på Stensjöbacke. (Bild ur Bo Kultjes samling.)

ledde en liten väg ned till Stora och Lella Hölja. Bröderna Månsson brukade föra ner sina hästar den vägen, när de skulle vattna och bada dem.” Månssons körde för bland andra Soab, alldeles nedanför Ormås. Alla dessa hus hade adressen Stensjögatan 10, och alla är borta. Den kände kommunalmannen och byggnadssnickaren Gustaf Emil Eliasson rev huset och byggde upp det på nytt på Klevgatan på Ryet, där det blev bostadshus och bibliotek.12 Mellan platsen för ”Månsans” och Wihmans (Stensjögatan 2) ligger Stensjögatan 4. En mölndalsbo berättade: ”Tomten, som Stensjögatan 4 ligger på, har uppstått genom utfyllnad. Här tippade Ahlafors aska och slagg från fabriken. Man eldade med kol och koks. Askan och slaggen tippades här, och på detta sätt uppstod den tomten.”

På Gustavsgatan 7 bodde målaremästare K. A. Qvist med familj. Hans källare var ett kärt mål för många pojkar under 1950-talet, ty här hade han biograflokal. Pojkarna kunde se ”Humphrey Bogart och liknande filmer med mycket pangpang.” På väggarna satt bioaffischer som tapeter.

8

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 9

Sven Olsson – arbetarepojken, som blev kung av Mölndal och riksdagsman - Härinne har Sven Olsson, riksdagsmannen, bott, sade min sagesman och pekade på Gustavsgatan 14.

- Riksdagsmannen? Jag måste tänka efter. Visst kände jag till, att Sven Olsson hade suttit i riksdagen, men han hade haft så många andra förtroendeuppdrag, att riksdagsmannaskapet var det sista jag tänkte på. Han hade varit stadsfullmäktiges ordförande, ledamot av drätselkammaren, HSB-ombudsman, verkställande ledamot av stiftelsen Hyresbostäder i Mölndal, ordförande i IOGT och så vidare. Riksdagsman hade han varit 1969-1970, efter socialdemokraternas stora segerval 1968, men snart var han tillbaka i Mölndal på heltid, ”och helt klart är att han trivdes bra mycket bättre med rollen som jordnära hemmapolitiker än kommunens utsände i huvudstaden” (Annica Frisk). Han arbetade mycket med de nya bostadsområdena, och för många framstod han som ”Kungen av Mölndal”. Man sade: ”Vill man ha något genomfört i den här stan, är det lika bra att gå till Sven Olsson med en gång.” Så sade en mölndalskvinna, som han hjälpte med en modern bostad åt den stora familjen.

Hans levnad började alltså på Gustavsgatan 14 på Ormås. I ett föredrag för Mölndals Hembygdsförening berättade han: ”Min far växte upp i Vänersborg. Som 19åring flyttade han till Oslo. På detta sätt slapp han göra militärtjänst. Han fick anställning vid Lysaagers margarinfabrik. Där kallades han för ’storsvensken’. År 1902 kom han till Mustads margarinfabrik i Mölndal, där han arbetade under ’Smultan’. År 1921 föddes jag i Roten E 8. Vi hade en ko, som kunde gå i trappor och en gris. ’Grisen är den fattiges sparbössa’, sade man. Vi hade två rum och kök. Här bodde två vuxna och sju barn, allt som allt nio personer.”

I skolan fick Sven Olsson Sigfrid Eyton till lärare, och följden blev ett starkt intresse för hembygden. (Sven var en av dem, som arbetade för att måla Gunnebo grått igen. Hans intresse för Gunnebo har alltid varit mycket stort.) Snart var det slut med skolgången. Redan 1935 fick han anställning hemmavid, i Strumpfabriken längst upp i Kråkan. ”Min första lön var 18 kr i veckan. Av detta lämnade jag 15 kr hemma. Vi var sju barn så det behövdes hjälp med försörjningen.” Sven fortsatte dock med kvällskurser och blev anställd vid televerket. Därefter blev han känd genom sitt arbete som ombudsman för HSB och Stiftelsen Hyresbostäder. Åren kring 1970 var han den mölndalsbo, som oftast sågs i Mölndals-Postens spalter. I ett nummer var han med sju gånger på bild! Det är ganska naturligt, att han blev Mölndals ansikte utåt. Han åtog sig alla slags uppdrag, ägde kraft och duglighet, kunde föra sig, höll anslående tal, var vänlig och charmerande, ägde pondus och blev bra på bild. Snart nog hamnade han på ”andra sidan” (av Mölndalsån), men här på Ormås började hans bana.13 Georg Andersson – Ormås’ konstnär Ormåsgatan 18 låg i östra hörnet av Ormåsgatan och Skräddaregatan. Här bodde skäddaremästare Nils Andersson (död 1904), som har givit namn åt Skräddaregatan, 9

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 10

och hans hustru Alma. Ett av deras tre barn var typografen Georg Andersson (19021969) mera känd som konstnär och mölndalsmålare. Han var både naivist och kolorist. Georg bodde kvar i föräldrahemmet men vid mitten av 1950-talet flyttade han till Åbybergsgatan. Föräldrahemmet hade han dock kvar som ateljé. År 1963 brann Villa Skäddarro. Var skulle Georg då måla? Jo, han fick hålla till i hembygdsgården (Royens gata 8) och senare på Lackarebäckshemmet. Han var i allra högsta grad mölndalsbo, och Götaforsliden hörde till hans älsklingsmotiv. Han hade många vänner, och året efter hans död anordnade Lions Club en stor minnesutställning i Stadshushallen. En utställningskatalog med text av den kände konstintendenten och prästen Torsten Ahlstrand trycktes.14 Målningarna är starkt naivistiska och alltså inte dokumentära, men de visar, hur gamla Mölndal kunde inspirera en konstnär med sinne för det pittoreska. Georg Andersson hade rentav lyckats undgå att bli hemmablind.

Han målade ju av industrimiljön strax nedanför sitt hem på Ormås.

Noter

1) Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 396-397 och 403. Kyrkoarkivarie Anders Gahrn har lämnat uppgifter om rotarnas omfattning.

2) Arne Tidland, Sägner och fornminnen från Mölndal, 1956, L 8 och L 17 s. 52 och 57.

3) Maximilian Axelson, Vandringar i Göteborg och dess omnejd I. Några dagar i Mölndal, Gbg 1861, s. 46 eller Mölndals Hembygdsförenings Årsskrift 1977 s. 24.

4) Johan Alin, En märklig stenåldersboplats vid Mölndals gamla sjukstuga, Faesbiaergha nr 3 (1934), s. 27-29. Lars Gahrn, Trädgården …, Årsskriften 2000, s. 2-3.

5) Lars Gahrn 1998, s. 274 och 322. Sigfrid Eyton i Faesbiaergha nr 6 (1936) s. 15-17.

6) Axelson 1861 s.41, 44-46 och 48 eller MHÅ 1976 s. 51 och 1977 s. 23-25.

7) Sägnerna och en knapp med hästskodekor behandlas av L.G. i MP 27/1, 3/2, 10/2 och 17/2 1993.

8) Om Hulans källa, se Fässbergs vattenledning: Historik och kort beskrivning, Gbg 1916, s. 10-12.

9) Angående Hemmet, se Faesbiaergha nummer 10 (1938) s. 17, Residenset, se Faesbiaergha nummer 11 s. 27-28, Ormåsgatan 3 Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1984 s. 17. Härutöver är Klipphöjds skola (från 1869) och Grevedämmets skola (från 1883) medräknade.

10) Sigfrid Eyton i Faesbiaergha nr 11 (1938) s. 27 och 29.

11) Tryckstegringsstationen är omnämnd i: Mölndal 1922-1947 (red. Sven Danvik) s. 63. Ett tack för övriga uppgifter till Anita Svenheden.

12) Olle Johansson, Mölndal: En Minnenas Promenad (stencil) s. 12.

13) Sven Olssons föräldrahem, föräldrar och syskon behandlas i Möndell 1952 s. 327. Om honom själv kan man läsa i: Anders Norberg, Andreas Tjerneld och Björn Asker, Tvåkammarriksdagen 1867-1970 IV, 1990, s. 134-135 samt i två stora intervjuer med Jan Björklund och Annica Frisk i MP 4/2 1982 och 11/4 1996.

14) Personuppgifter hos Möndell 1952 s. 376. Minnesutställningen: MP 22/1, 29/1, 5/2, 12/2 och 19/2 1970 samt GHT 20/3 1970. Minnesord av Axel Eriksson i MP 5/3 1970.

10

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

Lars Gahrn

2010-04-01

10.14

Sida 11

Stensjöbacke - utmarkens krön

En boplats Redan under forntiden har människor bott på Stensjöbacke. De äldsta bosättningarna i våra bygder finns vid havsstränderna, vid sjöar och andra vattendrag. År 1980 höll man på att bygga i Stensjöbackes sluttning ned mot Strandpromenaden. Man förlängde då Höjdgatan. Borde inte denna sluttning ha varit som gjord för stenåldersfolket? Så tänkte Tage Enebacke. Han gick dit, och i en jordhög fann han en flintyxa och ett par flintstycken. De hade grävts fram ovanför Stensjöhill. Här hade alltså funnits en boplats.1 Kungagraven Även en grav har påträffats i denna sluttning. År 1861 berättade Maximilian Axelson: ”Bland fornlämningarna omtalas även en ’kungagrav’, invid stora vägen till Gunnebo, å den s.k. Stensjö backe. Den skulle för flera år sedan ha blivit funnen av bönder från Tolltorps by, vilka under grushämtning där påträffade en av stora stenar omsluten grav med en stor stenhäll ovanpå.” Att döma av beskrivningen bör detta ha varit en hällkista, som har varit nedgrävd, så att endast taket har varit synligt. Hällkistan skall – enligt Arne Tidland – ha funnits en bit upp i sluttningen mellan Frimärksgatan och Rådavägen. Johan Lundskog och Tidland kallar kistan för ”Kungsgraven”, och Olle Andersson använde namnet ”Kungskistan”.2 Större forntidsgravar kallas vanligen kungagravar eller kungsgravar, eftersom man har begripit, att någon mäktig människa (man eller kvinna) måste ligga begraven i dem. Hällkistor är dock flerpersonsgravar, vilket kan förklara storleken. De gravlagda kan ha varit många snarare än betydande, och ordet kung för nog in tankarna på fel spår.

Tullar-Sammil och Meckel-Enock – två backstugusittare på Stensjöbacke Stensjöbacke var gemensam utmark för gårdarna i Mölndal. Här som på andra håll slog sig jordlösa och fattiga ned på den gemensamma utmarken, som ingen brydde sig så värst mycket om. Två av dem har gått till historien: Tullar-Sammel och MeckelEnock. Sammel eller Sammil bodde i en backstuga, som låg in emot berget på den tomt, som hör till Stensjögatan 17. Dåvarande adress var Roten D 8b. Knut Berg mindes honom och skrev 1951 ned en berättelse: ”Denne underlige man... bodde här i Mölndal i en backstuga på Stensjöbacke.

Bostaden var ingrävd i grusbacken, och framsidan var murad av gråsten. I denna fanns en dörr samt ett mindre fönster. Stugan bestod av endast ett rum, och där bodde 11

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 12

Tullar-Sammel tillsammans med sin häst, en gris och några höns. När jag var liten pojke, såg jag honom många gånger, denne svartmuskige, smutsige man, klädd i lång mörk rock med ett rep om livet och en lång kniv instucken under repet. Tullar-Sammel slaktade och flådde hästar, och gick därför också under namnet ’rackarn’. Han var en skräck för barnen.

Tullar-Sammels stuga. (Teckning ur minnet av Knut Berg.)

Karl Bengtsson, som var nära granne till Tullar-Sammel, berättade om hans sätt att slakta en häst. Så här gick det till: På en plan ovanför hans stuga fanns en i jorden nedslagen påle. Vid denna bands hästen, varefter han stacks i bringan med en lång kniv. Hästen började då springa runt stolpen. Under tiden var blodförlusten så stor, att han till slut stupade, och så vidtog arbetet med att flå och stycka.

Efter Tullar-Sammels död blev jordkulan nedriven.”

Min fars faster, Emma Gahrn, hade också litet grand att berätta: ”Vid Emma Perssons men på andra sidan gatan, nästan mittemot Torkels, fanns en liten stuga, som tillhörde Tullar-Sammil.

Min far och min bror Erik hade ärende till honom en gång. De gick in. Uppunder taket fanns en bänk. Där låg han utan skjorta och med ändan utåt. Erik sade: - Pappa däruppe ligger två ostar.”

Under medeltiden (och långt senare) låg folk nakna i sängarna under natten. Tullar-Sammil hörde alltså till dem, som aldrig hade anammat den sentida seden att bära nattskjorta. Till slut hamnade Sammel på Mölndals sjukstuga. När han vaknade upp 12

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 13

där i sin säng, sade han: ”Kan det vara skönare i himmelen?” Skillnaden mellan backstugan och sjukstugan var himmelsvid. År 1926 beslöts att en gata skulle heta Tullegränd, men den blev aldrig utbyggd.

Inte desto mindre har Anders Gahrn i kyrkoböckerna (1939 års adressregisterbok) funnit namnet Kullegränden, men även denna missuppfattning är bortglömd. Sammil har dock inte desto mindre gått till historien. Han tillhörde Stensjöbackes första nybyggare.

Sigge Andersson har forskat om honom och kommit fram till följande: Hans namn var Samuel Johansson. Fadern hade tagit tull (vägavgift) vid den nyanlagda Landvettersvägen. Samuel och hustrun Elsa Olsson var båda födda i Landvetter 1828. År 1853 eller 1854 flyttade de från Härryda till Bratteklev i vår socken. År 1861 flyttade de därifrån till ”socknens slut”. Under denna överskrift i kyrkböckerna upptogs folk, som var skrivna i socknen men saknade ”bestämd hemvist”. Hustrun dör 1865, och ”hästslaktaren” Samuel Johansson själv dör av vanvård 1894.

En annan av dessa nybyggare var Meckel-Enock. Eric Ottenstam skrev 1979 ned följande efter hörsägen: Meckel-Enocks hus låg vid nuvarande Dressaregatan 5 på Stensjöbacke i Mölndal, vid kanten av en grusgrop. Stugan var i dåligt skick och hade jordgolv. Jordloppor förekom i bostaden, som var mycket kall vintertid. Som synes av skorstens beskaffenhet var murverket under all kritik. Väggarna var byggda av gamla murkna förskalningsbräder. Taket bestod till hälften av någon sorts spånskivor.

Inredet bestod av en gammal spis, en väggfast bädd, en gammal stol, en pall, en bordsskiva, som låg på ett par stenar, en fotogenlampa, en sockerlåda, som Meckel-Enock förvarade köksgeråd i, en kaffekittel, en gryta av järn med mera. Till stugan hörde ett uthus, som Meckel-Enock var mycket noga med att låsa med dubbla lås. Men på baksidan kunde man med lätthet gå in raklång.

Meckel-Enock gick i träskor året om och var trasigt klädd. Han hade alltid trasiga strumpor. ’Där var inte helt ens mellan hålen’, sades det. Han var en verklig kändis, särskilt hos barn. Han var alltid på gott humör och kunde vara rolig. Bland annat kunde han gala som en gök. Han var snäll mot barnen, som tyckte mycket om Enock.

De fick dock inte gå in i hans stuga på grund av jordlopporna.

Han hade varit gift. När hans fru blev så gammal och sjuk, att hon inte kunde klara sig längre, bar han henne den långa vägen till ålderdomshemmet vid Hökegården, där hon kort efteråt slutade sina dagar. Själv levde han några år därefter. En dag kom rådman Larsson (Drecke-Ville) dit för att leverera svagdrick från bryggeriet i Friareliden. Då hittade rådmannen Meckel-Enock, död i hjärnblödning i stugan.

Enligt en annan sagesman hette denne urinvånare Gustaf-Enock, men det var inte meningen, att han skulle ha hetat något mer än Gustaf.

När modern kom till prästen, frågade prästen: - Vad skall gossen heta?

- Gustaf.

- Skall han heta något mer än Gustaf?

13

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 14

- Gustaf e nock.

(Hon menade: Namnet Gustaf är nog, det vill säga tillräckligt.) Prästen missuppfattade henne och skrev Gustaf Enok i kyrkboken. I kyrkoböckerna finns Enoch Pettersson upptagen som boende i Roten D 12a. I huset bodde även hans mor, änkan Inger Lena Pettersson (1843-1917), och systern Anna Matilda (1872-1922). En av dem har man antagligen trott vara Enochs fru.3 Neklas Tolinsson flyttade hit sitt hus 1904 Ibland kan man ha tur och få ursprungshistorien om ett kvarter eller ett område. För många år sedan hälsade jag på Evert Samuelsson, som ägde en liten gård med adressen Höjdgatan 4 (i hörnet mellan Höjdgatan och Stensjögatan). Evert berättade bland annat följande: ”Morfars far av vallonsläkt var liesmed från Tulebo och hette Tolin. Morfar hette Neklas Tolinsson och tog sig efternamnet efter fadern. Morfar och hans halvbror lärde sig liesmide. Han gifte sig till Ögärdet i Djupedalsäng. Där finns ett ställe, som heter Skenefjäll. Morfar och mormor innehade den gård, som senare blev hembygdsgård.

Där lärde han sig till stenhuggare.

Morfar köpte detta hus (Höjdgatan 4) på Strömmensberg för femtio kronor. Andra bjöd mer, men morfar frågte: - Har spökerierna slutat? Skarprättaren har ju bott här.

Då stod de andra inte fast vid sina bud. Huset flyttades från Strömmensberg till Stensjöbacke. År 1904 sattes huset upp här. Endast två hus i omgivningarna är äldre.

Morfar hade även ett uthus, och här har du det. Stallet fanns till vänster i byggnaden och svinstian bakom stallet. Logen fanns till höger och hörämnet uppepå. Morfar ägde mark även på andra sidan gatan. Omkring 1915 sänktes vägen. Det framkom då, att här fanns sand. Då öppnade morfar sandhåla. Den övertogs senare av Birger Yhr och Johansson i Bonketorp. De sålde till en, som gjorde konkurs. Mölndals stad tog över och sålde till Papyrus, som byggde hyreshusen.

Morfar hette alltså Neklas Tolinsson, och han kallades ’liesme’n’, men han smidde inte i Mölndal. Han tog diverse jobb. Bland annat arbetade han som nattvakt på Mustad. Winsnes och de andra skulle spöka för honom, men då sköt morfar skarpt.

- Varför skjuter du?

- Jag skjuter skarpt även i fortsättningen. Då skjuter jag lågt efter golvet.

Därefter upphörde spökerierna.

Morfar gav örfilar med öppen hand. Polisen Hellquist fick en. Den kändes år efteråt, när han drog över kinden. Den värsta örfil, som jag har fått, fick jag av morfar.

Neklas Tolinsson dog i mars 1931, 79 år gammal.”

Så berättade Evert Samuelsson. Bengt Mattsson från Kållered har utrett släktsammanhangen.4 Everts morfars far hette Tolin Nilsson (1791-1861), född i Dättagården i Dvärred i Lindome. Han flyttade till Tulebo Nordgård i Kållered. Sonen 14

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 15

hette Niclas Tolinsson (1852-1931) och flyttade till Stensjöbacke. Man flyttade således norrut, men flyttningarna gick inte långt.

Stensjöbacke – spridd bebyggelse utan offentliga lokaler Även för Stensjöbacke kan man ur Möndells stora arbete få fram årtal, som visar bebyggelsens framväxt.

Stensjöbacke ligger avlägsnare från kvarnbyn och Mölndalsfallen än Ormås. Det tycks därför som om det dröjde något längre innan bebyggelsen tog fart på Stensjöbacke än på Ormås. Äldsta kända huset byggdes 1868. Stensjöbacke har endast nio hus från tiden före 1901, medan Ormås har tretton. Framför allt slås man av den stora spridningen i bebyggelsen. Före 1912 fanns inte någon som helst kommunal planering. Detta var landsbygd, där man byggde hur och var man behagade. Så gjorde man också. Ingen förväntade sig på den tiden vattenledning eller avloppsledning. Man hade därför inte samma skäl som senare att samordna bebyggelsen. Även här håller man sig dock företrädesvis närmare än fjärmare kvarnbyn. Gunnebogatan är den väg som ligger längst bort från kvarnbyn. Under tiden före 1901 är endast ett hus vid Gunnebogatan nämnt, nämligen Amerikahuset. Under denna tid bygger man företrädesvis i sluttningen ned mot kvarnbyn och på Stensjöbackes krön, det vill säga Stensjöhöjd. Under 1900-talets förra hälft nämns däremot fem hus från Gunnebogatan. Jag vill än en gång understryka, att långt ifrån alla fastigheter är med i Möndells bok. En sammanräkning ger oss inte de verkliga antalen (som är högre) utan endast en föreställning om deras storlek i förhållande till varandra. Anders Gahrn har under sina forskningar i kyrkböckerna följt bebyggelsens framväxt. I kyrkboken för 18731883 hade roten endast 9 nummer, 1883-1888 endast 10 nummer, 1888-1894 14 nummer, 1895-1900 och 1900-1905 likaså 14 nummer. År 1910-1916 har antalet dock sprungit upp till 31. Samma antal fanns 1916-1927, och då hade många nummer både a och b och kanske mer. Utöver de 31 fanns då 19 hus, inalles 50. Ökningen är mycket långsam och dröjande under 1800-talets senare hälft. Först när Ormås börjar bli fullbyggt, kommer den stora ökningen i början av 1900-talet.

Ormås hade två skolor och ett ordenshus. Stensjöbacke hade inte en enda motsvarighet. Här befann man sig – då – alltför långt bort på utmarken.

Blandade verksamheter på Stensjöbacke Även Stensjöbacke har kunnat uppvisa en hel del verksamheter. Häruppe hade åkare Johansson ett åkeri. Omkring 1910 byggde han ”Tvillinghuset” (Stensjögatan 33).

Här hade Johan Johansson och sonen Konrad ett åkeri. Genom tillbyggnad blev huset så småningom ett tvillinghus, som bestod av två helt lika delar.5 På Gunnebogatan 14 låg Anderssons trädgård, där Birger Andersson och hans söner hade ett trädgårdsmästeri.6 15

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 16

På Stensjögatans krön tog man sand, men 1952 byggde AB Papyrus (pappersbruket) här ett hyreshus, somick adressen Stensjögatan 22 med tio lägenheter och 1955 Stensjögatan 24 med arton lägenheter. Pappersbruket tjänade mycket pengar under efterkrigstiden, och man använde mycket av dem till att bygga och förvärva bostadshus åt sina anställda. Om man hade bostad att erbjuda kunde man lättare få arbetskraft under denna högkonjunktur.7 Därmed försvann denna sandgrop. Den största sandhålan ligger dock vid Strandgatan intill kvarnfallet 31 och järnvägen. År 1827 köpte Hasselgren vid Grevedämmet in detta område. Grusåsen Stensjöbacke bör då ha gått ända fram till ån. Tusentals lass av grus och sand har under årens lopp förts bort härifrån – bland annat till Krokslätts fabriker. Härifrån gick på senare år en trallbana på en träställning över ån och fram till järnvägen. På denna bana körde man små trallor med sand fram till järnvägen. Grustäkten har gjort åsen smalare åt detta håll. En stor del av den gamla Näskullen (ett annat namn för Stensjöbacke) schaktades bort, när man drog fram järnvägsspåret till Mustads margarinfabrik år 1917. Sandhöjderna mellan järnvägsspåret och Strandpromenaden schaktades bort omkring 1960.8 Eric Johanson – en ledande kommunalman på Stensjöhöjd I Stensjögatan 21 fanns Eric Johansons affär. Han och hans familj bodde i husets övre våningar. Handlaren Eric Johanson (1884-1944) var socialdemokrat och en av Mölndals ledande kommunalmän. Han var under många år drätselkammarens (kommunstyrelsens) ordförande. Stadsfullmäktiges ordförande vid samma tid var socialdemokraten och handlaren Theodor Nilsson från Ryet (Rygatan 17). Även han avled 1944.9 Det egendomliga var, att Mölndal vid denna tid styrdes av två socialdemokratiska specerihandlare, som samsades bra och följde varandra i döden. På den tiden, då folk gick och bar allt som de hade köpt, förekom det inte, att folk från Ryet vandrade iväg till Stensjöbacke på andra sidan Mölndalsåns djupa dalgång för att handla.

Inte heller gav man sig iväg från Stensjöbacke till Ryet. De båda handlarna var alltså inte konkurrenter. Båda hade sina handelsbodar där den dåtida tätortsbebyggelsen började glesa ut. När Stensjögatan och Rygatan stensattes, upphörde stenläggningen vid de båda handlarnas affärer. En och annan mölndalsbo skämtade om detta och misstänkte, att mäktiga kommunalmäns inflytande låg bakom stensättningens utsträckning, men alltsammans var fullt naturligt. ”Te Erekes” och ”ve Theddens” upphörde tätbebyggelsen. Här började landsbygdens uppkörda och gropiga grusvägar.

Nils Appelquist – Mölndals Stads ekonomichef på Stensjöhöjd På Höjdgatan 8 bodde stadskamreraren Nils Appelquist, på sin tid ekonomichef för Mölndals stad. Han kom till Mölndal 1919 och var då en av allt som allt fyra kommunalanställda tjänstemän. Han var ”kommunens ende verkställande tjänsteman i 16

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 17

ledande ställning”. Därför fick han sköta många slags sysslor. Bland annat skrev han protokoll vid stadsfullmäktiges sammanträden 1922-1943.

Han var stadskamrerare eller ekonomichef under det – hittills – mest bekymmersamma skedet i stadens historia. Mölndal tillhörde de städer, som hade den högsta kommunalskatten i riket, men ändå ville inkomsterna inte förslå. Till och med Åbyfältet var en allt annat än lysande affär under det bekymmersamma 30-talet. I ett utlåtande från 1938 skriver han om byggandet av nya stallar: ”Vid uppgörande av denna affär synes det oss som om icke billigaste anbudet varit avgörande utan mera vem som kunde lämna största och längsta krediten.” I stadshuset var utrustningen enkel. Brandsäkra arkivskåp saknades. Appelquist skaffade sig därför ett kassaskåp i farstun i sitt ägandes hus på Höjdgatan på krönet av Stensjöbacke. Varje eftermiddag bar han hem viktigare handlingar och förvarade dem brandsäkert i sitt kassaskåp över natten. En gång hade han varit med om, att arkivmaterial hade brunnit upp, och det ville han inte vara med om en gång till. Heder åt en sådan arkivman! Vägen hem på eftermiddagen gick enbart uppåt, från Gamla torget ända upp till krönet av Stensjöbacke.

En förmån med hemmets läge var utsikten över Stensjön och Gunneboskogarna. År 1948 avled gamla friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Skulle Mölndals stad ha råd att köpa Gunnebo och göra området till stadspark? Nära 30 år av bekymmer med Mölndals finanser hade inte avskräckt Appelquist. Han utarbetade ”en optimistisk plan över hur köpet skulle finansieras”. Stadsfullmäktige köpte Gunnebo, och optimismen visade sig vara berättigad. Utvecklingen vände. Men då hade den gamle stadskamreraren lämnat stadshuset. Han gick i pension vid ingången av 1952, efter att ha tjänat staden under mer än trettio år.10 ”Vagga” – fotbollsplanen på Stensjöbacke Många pojkar nerifrån kvarnbyn tog sig upp till fotbollsplanen Vagga uppe på Stensjöbacke för att spela fotboll. De behövde inte tänka på uppvärmningen. När de nådde upp till krönet av Stensjöbacke, var de ordentligt uppvärmda. De vandrade uppför den översta delen av Kråkan, gick över Järnvägsbron, gick sedan ner i Dalen (nu kallad Strömparken) och klättrade sedan uppför höjderna till sin fotbollsplan. ”Vagga” – så hette den fotbollsplan, som låg på grusåsens krön ovanför sandtaget. Vagga låg innanför Höjdgatans innersta ände. Gatan slutade på den tiden vid Höjdgatan 18, och fotbollsplanen låg mellan detta hus och Stensjöhill.

Planens sidor var högre än dess mitt. Den liknade alltså en vagga och fick heta just ”Vagga” – aldrig vaggan. (”Vagga” är i folkmålet bestämd form singularis, och betyder just vaggan. Den sistnämnda formen används i riksspråket, men mölndalspojkarna talade inte riksspråk utan mölndälska. Rätt så!) Min far spelade ofta fotboll här omkring 1940, men han visste inte av, att namnet hade använts då. Vid ett tillfälle lät han dock namnet ”Hängmatta” undslippa sig. Tydligen har man någon gång kallat planen för ”Hängmatta”, men detta namn slog inte igenom. Mölndalskännaren Sven 17

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 18

Johnson kände mycket väl till själva planen, men han meddelade, att namnet inte användes i hans barndom. Två andra sagesmän gav närmare besked. Enligt den ene hade namnet ”Vagga” tillkommit på 40-talet, enligt den andre mellan 1945 och 1950.

Intresset för barndomens fotbollsplaner är ofta rörande, och minnena är många. Därför har vi här det ytterst ovanliga förhållandet, att vi kan tidfästa uppkomsten av ett folkligt ortnamn.

Fördelen med Vagga var, att planen låg på en grusås. Följaktligen var den alltid torr. Särskilt tidigt på vårarna sprang mölndalspojkarna hit upp, ty då var de andra fotbollsplanerna ännu blöta och leriga. Min far berättade: ”Vagga låg mittför sandgropen, och ibland for bollen över kanten. Då sprang någon av pojkarna nedför den branta sluttningen och hämtade bollen. Jag förstår inte, att de vågade, ty där är mycket brant, och på den tiden fanns ännu inte några träd, som band sanden i grustagets sluttning. Jag minns dock inte, att några ras inträffade. Det gick egentligen inte att spela fotboll där. Planen var så sned och galen, att bollarna gick snett och vint.” Ja, visst, så var det, men visst spelade pojkarna ändå. Under senare hälften av 1970-talet var

”Vagga” under 1970-talets senare hälft. (Teckning av Lars Gahrn.)

jag där och tog ett fotografi. Tyvärr skulle inte särskilt mycket synas, om man trycker det, men fotot lämpade sig utmärkt som förlaga till en teckning. Jag har stått med ryggen åt Höjdgatan, när bilden togs. Till höger ses nätstaketet mot sandhålan, och åsryggen längst till höger är Glasberget på andra sidan Mölndalsåns dalgång. Det växte gräs på planen, men i mitten mellan målen var gräset bortslitet och sanden gick i dagen.

18

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 19

På våren 1980 började man bygga här i sluttningen, och dessförinnan hade Höjdgatan förlängts. I samband därmed hade Vagga schaktats bort.11 Nedanför Stensjöhill finns dock en fotbollsplan, som är mycket bättre och blev ersättningen. Den kommer dock inte att ge upphov till så många minnen som gamla Vagga.

Strömparken – Stensjöbackes motsvarighet till Amazonas Gångvägen mellan Ormås och Stensjön är numera en park. Den består av Stensjöbackes sluttning i vinkeln mellan Torgilsgatan och den del av Stensjögatan, som går mellan vägbron och Torgilsgatans mynning. Parken går fram till Mölndalsån, som här tidigare hade två djupa utvidgningar, ”Lella Hölja” och ”Stora Hölja” eller ”LellÖlja” och ”Stor-Ölja”. Ordet hölj betyder hål eller närmare bestämt ”fördjupning i vatten, i synnerhet vattendrag, utvidgning av vattendrag”.1 Höljerna var tidigare omtyckta badplatser för barnen, och området häromkring var ett slags park, som gick under namnet ”Dalen”. Stora Hölja fylldes dock igen någon gång under åren 19411943. Därefter växte området igen. Tidigare var området öppet med björnbärssnår och hallonbuskar. Därefter blev grönskan tät och djungelartad. Den blev Stensjöbackes motsvarighet till Amazonas-området och kallas skämtsamt Amazonas. Området var i stort sett en vildmark fram till 1983-1984, då strövstigar anlades och området gjordes till park av stadsträdgårdsmästarens arbetslag. Mölndals Hembygdsförening föreslog, att den skulle namngivas och lade fram en lång rad namnförslag.

Kulturnämnden stannade för Strömparken. Namnet antogs den 29 januari 1986.12 Noter 1) L. G. i MP 2/9 1982.

2) Maximilian Axelson, Vandringar i Göteborg och dess omnejd I. Några dagar i Mölndal, Gbg 1861, s. 46 eller Mölndals Hembygdsförenings Årsskrift 1977 s. 24. Johan Lundskog, Fässbergs socken och Mölndals kvarnby, 1921, s. 22. Arne Tidland, Sägner och fornminnen från Mölndal, 1956, s. 61 och F 67 på kartan.

3) Knut Bergs föredrag hölls 1951 i Rotary och finns bland Mölndals Gatunamnsberednings hand lingar. Det har här bearbetats. I Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 347 behandlas Tullegränd och hänvisas till litteraturen. Eric Ottenstams uppteckning finns i Hembygdsmuseet och har bearbetats. Anders Gahrn har tagit fram kyrkoboksuppgifter.

4) Bengt Mattsson, Tulebo by (Kållereds Hembygdsgilles skriftserie nr 15, 2009) s. 20-21.

5) Sigfrid Eyton i Faesbiaergha nr 11 s. 29.

6) Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, 1993, s. 418.

7) Lars Gahrn, Papperstillverkning i Mölndal 1653-2003, s. 24.

8) Lars Gahrn 1998 s. 289-290.

9) Om Eric Johansson, se Lars Gahrn 1998 s. 75-76.

10) Om Nils Appelquist skriver Lars Gahrn i MP 4/12 och 18/12 2002.

11) Vagga: L. G. i MP 9/8 1984 och 25/10 1984.

12) Om Strömparken, se Lars Gahrn 1998 s. 318 och där anförd litteratur.

19

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 20

Ingrid Andersson

Grevedämmets skola, Klipphöjds skola och Ormås skola

Under första hälften av 1800-talet utökades industrierna utmed Mölndalsån och det behövdes därför många arbetare. Den omgivande landsbygden kom att bli ett rekryteringsområde för att få arbetskraft till de olika verksamheterna. För att kunna försörja sig utvandrade många människor och andra lämnade hembygden för att flytta till industriorterna. Detta medförde att Mölndals befolkning fördubblades på några tiotal år. Under senare delen av 1800-talet gick befolkningsökningen allt snabbare i Mölndal.

Den första folkskolestadgan kom 1842 och innebar allmän skolplikt samt att lärarna skulle vara examinerade från ett seminarium. Enligt stadgan skulle det finnas minst en fast skola i varje socken. Fässbergs socken var mycket fattig, och det fanns motståndare till skolreformen bland sockenmännen. Man tyckte det skulle bli för dyrt att bygga fasta skolor. Det dröjde ända till 1846 innan sockenstämman fattade beslut om att inrätta inte en fast, utan en ambulerande skola gemensam för sex rotar.

En ambulerande skola innebar att undervisning gavs i elva veckor till barnen i en rote, därefter flyttade skolläraren till nästa rote. Läraren hade med sig skåp och böcker, men i varje rote skulle det finnas bord och bänkar. Den ambulerande skolan bestod i 15 år. Förutom den ambulerande skolan fanns i Fässbergs socken två äldre skolor, som grundats med donationsmedel. Det var Holtermanska skolan i Åby (från år 1782) och Götiska Förbundets friskola i Mölndals Kvarnby (1824).

På sockenstämman i juni 1859 beslöt man att ersätta den ambulerande skolan med tre fasta skolor. En skola skulle byggas vid kyrkan (i närheten av nuvarande Fässbergs kapell), en i Kärra och en i Mölndal (Kvarnbyn). Man skulle låna pengar för att bygga skolorna och betala tillbaka lånet inom 10-15 år.

Grevedämmets skola Byggandet av ett skolhus vid Grevedammen påbörjades år 1861. Ett grunt ställe i ån fylldes ut och skolan byggdes på ett par små holmar. Man uppförde en skolbyggnad i tegel med frontespiser. Den innehöll fyra rymliga skolsalar och två vestibuler, en för flickorna och en för pojkarna. Lärarbostäder fick man genom frontespiserna och gavelpartierna, och det blev plats för fyra bostäder. Ovanför ingången till skolan finns en täljstensplatta med inskriptionen: ”Warde ljus”. 1949 köpte skolstyrelsen sex militärbaracker från försvarsområdet i Kalix. Två av dem blev gymnastiksal och skolmåltidslokal för Grevedämmets skola.

20

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 21

En ekonomibyggnad uppfördes bredvid skolan, lika vacker som huvudbyggnaden.

Byggnaden innehöll bland annat en lokal för bespisning av särskilt behövande barn.

Undervisningen började hösten 1862, men skolan invigdes först sommaren 1863 av nykterhetskämpen och domprosten i Göteborg, Peter Wieselgren, som även var prebendeinnehavare av Fässbergs pastorat.

Grevedämmets skola. Foto: Knut Kjellman

Läsåret var fördelat på två terminer, och undervisningen pågick mellan kl. 8-12 och kl. 14-17 under sommarhalvåret och mellan kl. 9-12 och kl. 13-16 på vintern. På onsdagar och lördagar hade man inte någon eftermiddagsläsning, eftersom lärarna då hade andra arbetsuppgifter. Till en början hade man inga kortraster, men folkskoleinspektören Leidesdorff föreslog 1866 att man skulle ta 10 minuters rast varje timme, eftersom barnen behövde få röra på sig. Man anställde fyra lärare. Olof Ideström tog hand om de äldre pojkarna, Nils Petter Kjellander de äldre flickorna, Emma Charlotta Johnsson de yngre pojkarna och Emma Ideström tog hand om de yngre flickorna. De två sistnämnda lärarna skulle komplettera sina kunskaper inom ett år.

I den lägre avdelningen undervisade man i läsning, skrivning och räkning. Den högre avdelningen hade alla skolstadgans ämnen, med något undantag för flickorna, som i stället skulle ha handarbetsundervisning. Lärarna skulle bemöta barnen med ” jämnhet, allvar och ömhet och söka bilda dem till ordentlighet och snygghet samt inskärpa hos dem framförallt en sann gudsfruktan”. Det som imponerade mest på mig var att de mest behövande barnen fick lagad mat i skolan så tidigt. Dessutom 21

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 22

betalade skolkassan både böcker och förbrukningsmateriel, vilket inte förekom när jag gick i skolan på 1940-talet. Läroböckerna var till låns. Vissa barn fick bidrag till kläder.

Man var före sin tid, även då det gällde elevernas närvaro i skolan. Eventuell frånvaro skulle rapporteras till en uppsyningsman, som skulle utreda orsaken till frånvaron. Fässbergs socken fick beröm av folkskoleinspektör C. R. Rydberg, bror till Viktor Rydberg, för den stora satsningen på skolan. När skolan var färdig donerade Rosendals bolag ett bibliotek, som placerades i Grevedämmets skola. Denna donation var början till Mölndals bibliotek.

Under sista året som Grevedämmets skola var i bruk gick vår yngsta dotter Eva Karin där i tredje klass. Hon berättar att den barack, som användes som matsal, även användes till gymnastiksal. Till lunchen ställdes hopfällbara matbord fram, som sedan fälldes ihop och stuvades undan. Vid de tillfällen då man hade gymnastik direkt efter lunch, kunde det hända att man halkade på potatisskal. Hon berättar också att de ofta spelade brännboll ute på skolgården. Om någon slog ett snett slag hände det att bollen hamnade i ån. Då fick någon av pojkarna hoppa i på stenarna i ån och försöka fånga bollen innan den försvann nedför fallen.

Klipphöjds skola Det började bli ont om plats i Grevedämmets skola, trots att där fanns plats för 240 elever, så man hade planer på några fler skolor för de mindre barnen. Däremot fanns inte tillräckligt med pengar. Man fick emellertid en tomt i donation. En skola, Klipphöjds skola, började därefter byggas nära Soabs oljeslageri och järnvägen i roten E.

Vy över Kvarnbyn med Klipphöjds skola i bakgrunden. (Foto från 1910-talet.)

22

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 23

Vid skolrådets sammanträde i december 1868 meddelas att skolhuset är färdigt för avsyning, men att man inte hunnit med målningen. Skolan togs i bruk höstterminen 1869. Den första examenskatalogen från 1884-1885 berättar att läraren hette Amalia Paulina Kjellgren och att hon undervisade 19 gossar och 19 flickor. Den sista klassen i skolan var 1921-1922. Enligt skolkatalogen undervisade Signe Dahlquist klass 2 C med 17-18 pojkar.

Skolan användes sedan till musikundervisning. Några folkskolepojkar fick lära sig att blåsa i horn. De deltog vid Göteborgsutställningen 1923 och även vid andra festligheter. Senare under 1920-talet användes skolan som handarbetslokal, berättar en före detta Ryetelev, som fick gå till Klipphöjds skola för handarbete. Skolan har också använts för handskmakeriutbildning inom verkstadsskolan under 1930-talet. År 1938 fick frisksportarklubben Herkules hyra skolan. De hade klubbmöten och olika aktiviteter där, innan de hade uppfört sin klubbstuga, vilket har berättats av Göte Höglund. Även Sågdalens Brottarklubb tränade i skolan. Erik Ottenstam berättade att när mattan var utlagd var det i stort sett ingen plats över i skolsalen. Soab ansökte om rivningstillstånd 1958.

Ormås skola Bebyggelsen i Kvarnbyn ökade, och det gjorde också antalet skolpliktiga barn.

Eftersom det bara fanns en skolsal i Klipphöjds skola räckte lokalerna inte längre till för alla barn. Skolrådet fick i uppdrag att låta uppföra ett skolhus för småskolan på tomten på Ormås. Tomten hade tidigare inköpts för 1100 kronor. Skolrådet anslog dessutom 100 kronor för att göra i ordning planen kring det nya huset. Allt var klart i början av november 1883. Man inspekterade nybygget, som invigdes tisdagen den 27 november 1883. Undervisningen började dagen därpå med C. J. Laghers klass.

För läraren med familj fanns också tjänstebostad en trappa upp. Skolan användes till undervisning till 1924, då den nya Centralskolan, nuvarande Kvarnbyskolan, togs i bruk.

Under 1930-talet användes skolan som vävskola för yrkesskolan. I en av lärarbostäderna bodde Lahger, som hade cigarraffär vid Gamla torget, berättade Åke Carls son. På grund av nybyggnation i Stensjöområdet behövdes fler skolor, och Ormås skola öppnades på nytt 1949 och användes till 1972, då den nya Lackarebäcksskolan invigdes. En gammal elev, Jan-Erik Carlsson, tillbringade de tre första skolåren på Ormås skola under 1950-talet. Han berättade att eleverna fick gå till Grevedämmet för att äta. Hans farmor, Karin Karlsson, hyrde en av lärarbostäderna i Ormåsskolan under 1940-talet. Bostaden bestod av två rum, kammare och kök. Vår yngsta dotter Eva Karin som gick i skolan 1971 berättar att man då hade två klasser i skolan, en etta och en tvåa. Barnen serverades lunch på andra våningen i skolhuset.

När man började tredje klass fick man flytta ned till Grevedämmets skola. När skolan lagts ned hyrdes den ut till Mölndals musikkår några år. Sedan revs skolan 1983.

23

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 24

Det är imponerande att Grevedämmets skola står kvar och fortfarande är i bruk 148 år efter färdigställandet. Jag går ofta förbi skolan och beundrar det vackra skolhuset och ekonomibyggnaden. Båda byggnaderna är konstfullt murade i vackert tegel och helt symmetriska. Klipphöjds skola och Ormås skola däremot var byggda i trä och inte lika motståndskraftiga mot tidens tand och finns inte längre kvar.

Ormås skola på 1970-talet. Foto: Lars Gahrn

Källförteckning: Mölndals skolhistoria: Gustav Wickström (Manuskript i Mölndals museum).

Skolan i Mölndalsområdet under 200 år: Martin Lindholm.

Mölndal 1922-1947.

Mölndals Hembygdsförenings arkiv och bilder.

Lars Gahrn Information

24

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 25

Leif Jenemalm

MÖLNDALS ÖVRE

Boråsbanan anlades Redan 1845 framlades det planer på en järnväg mellan Göteborg och Stockholm över Borås och Jönköping. Men Västra stambanan fick en annan sträckning över Alingsås och Falköping, och Borås blev anslutet till den via Herrljunga. Inte förrän 1889 började man åter planera för en järnväg mellan Göteborg och Borås. 1891 beviljades koncessionen för banan och Göteborg - Borås järnvägsaktiebolag (GBJ) bildades.

Det finns en historia i två versioner som hänför sig till utstakningen av Boråsbanan. Kalle Flood, eller om det var Blekarn, ihop med en målargesäll gick runt ett hus i Sågdalen med ett måttband. Husägaren kom ut och uppfattade att det var en ingenjör som kommit, och de sa till honom att huset stod i vägen. Huset skulle skonas och en viadukt byggas över det, om en bit av skorstenen togs ner. Efteråt rev husägaren en del av skorstenen, men när han begärde ersättning hos länsman Gedda, uppdagades skämtet.

Boråsbanan anlades mellan 1892 och 1894 på entreprenad, och man utgick från Almedals station vid Göteborg – Hallands järnväg. Ingångsspåret in i Göteborg från Almedal blev gemensamt med Västkustbanan. Vid anläggandet av järnvägen drogs man med rätt stora höjdskillnader. Mellan Almedal och Mölndal Övre är höjdskillnaden 43 m på knappa 4 km med banans största lutning på 12,5 ‰. Grus till järnvägsbygget togs från grustaget nedanför Stensjöhöjd. Vid anläggandet av järnvägsbanken vid Rådasjön uppstod det stora problem med undermineringar och sättningar. Den 68 km långa Boråsbanan kunde öppnas för trafik den 15 december 1894. Anläggningskostnaden uppgick till 4,9 miljoner.

Tågen på Boråsbanan använde Bergslagernas Järnvägsstation i Göteborg som ändstation från starten. Persontrafiken flyttades 1930 till SJ:s Göteborgs Centralstation.

En gemensam förvaltning med Borås – Alvesta Järnväg (BAJ, som öppnats 1902), bildades 1904 under namnet Göteborg – Borås – Alvesta Järnväg (GBAJ). Boråsbanan elektrifierades 1936 och införlivades med Statens järnvägar 1940.

Mölndals Övre station Boråsbanans stationshus i Mölndal, en tvåvånings byggnad i tegel och därtill ett godsmagasin i trä, uppfördes 1894. Arkitekt var Adrian Pettersson, Göteborg, och byggmästare var Joh. H Larsson, Åmål. Ursprungligen hette stationen endast Mölndal.

1893 hade nämligen stationen Mölndal vid Göteborg- Hallands järnväg fått byta namn till Fässberg. En namnändring gjordes igen 1925, då stationen Mölndal vid Boråsbanan fick namnet Mölndals Övre och Fässbergs station fick heta Mölndals Nedre.

25

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 26

Mölndals Övre: stationsbyggnaden, ställverket, godsmagasinet och gångbron 1975. Foto: Leif Jenemalm

Under 1910-talet utvidgades bangården och godsmagasinet byggdes till. En lokomotor anskaffades 1935 för växlingen vid stationen. Överenskommelse om ersättning för växlingen av godsvagnarna träffades med Mustad och Soab. Personalen på Mölndals Övre bestod 1949 av en stationsmästare, en kontorist, fem stationskarlar och två trafikbiträden. Över spårområdet byggdes en gångbro, som ledde upp till Ormåsgatan. Den ersattes 1995 av en ny gångbro, som fick namnet Ormåsspången.

Persontåg på Mölndals övre, på väg mot Göteborg. Loket är klätt med trä (SJ Ellok:Littera Du-trä, nr 234, byggd 1933). Foto: Anders Gahrn 6/6 1977.

26

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 27

Trallbanor Oljeslageriet anlade 1913 en inbyggd lindragen bana på stolpar med mötesspår från fabriken vid Mölndalsfallen över Kråkan till Mölndals Övre. Säckar med linfrö transporterades från stationen till fabriken. Banan revs 1934, eftersom Soab byggde sin stora silo för linfrö. Soab disponerade även spår vid stationens bangård, och från en vändskiva ledde spår in i fabriksområdet.

En trallbana, som ägdes av fabrikör Hasselgren i början av 1900-talet, utgick från en lastkaj vid Carlsfors fabriker vid Boråsbanan. Banan som vilade på stolpar gick över Mölndalsån och Stora Hölja till grustaget nedanför Stensjöhöjd. Sand forslades i trallor som förflyttades för hand ner till Carlsfors gård, där sanden tippades och rann genom en tratt ner i lastutrymmen på hästkärror och lastbilar. Detta pågick till i varje fall i mitten av 1930-talet. Pojkar som badade i Stora Hölja dök från trallbanan och åkte även med trallorna, vilket var en livsfarlig lek.

Mustadsbanan Mustads margarinfabrik (AB O Mustad & Son) vid Stensjön fick 1916 tillstånd att anlägga ett 700 m långt järnvägsspår med mötesspår från Mölndals Övre till fabriken utmed Stensjön. Spåret togs i bruk 1917, och i början drogs vagnarna av kraftiga ardennerhästar. Fabriken ägde senare ett motorlokomotiv som användes på banan, men vid mitten av 1930-talet övertog GBJ transporterna. Från 1952 fanns det ett sidospår som gick från Mustadsbanan till Soab:s upplagsplats bakom Carlsfors fabriker.

Mustads margarinfabrik upphörde 1960 och spåret blev upprivet 1977.

Nedläggning av Mölndals Övre station Nedläggningen av Mölndals Övre station började, när vagnlasttrafiken blev nerlagd 1971, och godsmagasinet revs i april 1975. Trafiken med övrigt gods blev nerlagd 1976. Stationens bemanning blev indragen 1979. Stationen stod således obemannad, och det angränsande Saob ville komma åt marken. Stationshuset revs den 1 november 1983. Tågen stannade ännu några år vid Mölndals Övre, innan persontrafiken upphörde i maj 1989. Argumentet från SJ att inte låta tågen stanna vid Mölndals Övre, var att minska tågens restid. Detta skulle göra trafiken mer lönsam och attraktiv, men det var till förfång för pendlarna i Mölndal.

Boråsbanan moderniseras Fjärrstyrning av stationen Mölndals Övre installerades 1978, och på 1980-talet togs ATC i bruk. Boråsbanan rustades upp 1990 och var avstängd för trafik i tre månader hösten 1990. Träslipers, räls, makadam och kontaktledningar byttes ut. Banan fick betongfundament och en ny skarvfri räls. Flera oreglerade övergångar försvann, och 27

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 28

gångtunnlar byggdes. Timmervägen vid hästhagarna i Gunnebo, vägen mot Björketorpet, stängdes av 1991. Gunnebos tunnel under järnvägen och gångbron vid de tolv apostlarna (Feskar-Kalles port och Apostlabron) byggdes och stod färdiga våren 1991.

Banan som integrerats i Västtrafiks tågtrafik trafikeras med motorvagnar mellan Göteborg och Borås. Trafik sker också med Kust till Kust-tågen (även de ett slags motorvagnar) till Kalmar och Karlskrona. Godstrafiken på banan bedrivs till stor del av Green Cargo. Långa tågsätt transporterar Volvodelar från Olofström till Göteborg.

Om Boråsbanan får en annan sträckning än den förbi Mölndals Övre, vilket diskuteras, får framtiden utvisa.

Gångbron över stationsområdet, Mölndals Övre och Soabs silotorn 1975. Foto: Leif Jenemalm

Källförteckning: Mölndals-Posten 30.08.1984. GP Sydost 31.05.1989. Spårläget nr 3 2008. Sveriges järnvägsstationer - Andra distriktet, 1950. Olof Forsén, Kvarnbyjul 1929. Thulin m. fl., Göteborg – Borås Järnväg, 1994. Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1993. Anteckningar av Lars Gahrn.

28

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 29

Lars Gahrn

Stensjöhill – en av herrgårdarna runt sjöarna

Herrgårdarna öppnas för allmänheten Stensjöhill är en av herrgårdarna runt Stensjön och Rådasjön. Huset har en del gemensamt med Gunnebo, och jämförelser är ett bra sätt att förstå utvecklingen. Herresätena här i trakten har alla ett vackert läge, och eftersom de är belägna i närheten av flera större tätorter, har det funnits många angelägna sätt att använda dem. Utvecklingen har medfört, att det ena efter det andra har öppnats för allmänheten och upphört att vara privatbostad. År 1908 öppnades Wendelsberg som folkhögskola. Drygt 20 år senare eller 1929 blev Slottsviken pensionat, vilohem och utvärdshus. (Numera är det som bekant konferens- och representationsvilla för SKF.) År 1949 öppnades Gunnebo-området som stadspark för Mölndal, och 1952 invigdes huvudbyggnaden (”slottet”) som herrgårdsmuseum och representationsvilla för Mölndals stad. Råda kommun förvärvade år 1965 320 hektar av Råda säteris mark och inköpte några år senare (1970) även gårdsbyggnaderna. I herrgårdsbyggnaden startades under 1974 gästgiveri. Sommaren 2000 var det Stensjöhills tur, då familjen Näsström här startade ett herrgårdshotell. Endast Pixbo herrgård är alltjämt privatbostad – låt vara numera för flera familjer. (Där finns sex lägenheter.) Herrgårdarna kring sjöarna spänner över tiden 1772-1918. Äldst är Råda säteri och yngst Stensjöhill.

Sjövillan och Stensjöhill vid Stensjön (nuvarande Strandpromenaden).

29

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 30

Stensjöhill – en villa för Mustads margarinfabrik År 1917 skulle Mustads margarinfabrik (vid nuvarande Tallkottegatan) dra fram ett järnvägsspår från Boråsbanan till sin fabrik. Man tvangs att schakta sig ned i Stensjöbackes sluttning. I vägen för spåret låg familjen Hasselgrens gamla fabriksägarvilla. (Hasselgrens fabriker, Bettyholm, senare Carlsfors, låg vid Mölndalsån och Grevedämmet längre ned.) Villan revs, men mycket av materialet återanvändes, när man uppförde en ny villa längre upp i sluttningen. När huset rustades upp sommaren 2000, påträffades årtalet 1918 på en dörrpost, och tydligen höll man detta år på att färdigställa det inre. Namnet blev Stensjöhill, det vill säga Stensjökulle. Det engelska ordet hill anses låta bättre än det svenska ordet kulle. Adressen blev Mölndal Västergård Stensjöhill.

Likheter med Gunnebo Huset ligger alldeles som Gunnebos huvudbyggnad långt upp i en sluttning med utsikt över vattnet. Uppfartsvägen gick vid sidan av trädgården – alldeles som på Gunnebo. (Huset nåddes på den tiden uteslutande nedifrån Strandpromenaden vid Stensjön, ty Höjdgatan förlängdes fram till och förbi Stensjöhill först 1980. Den gamla uppfarten är nu gångväg mellan Strandpromenaden och Höjdgatan.) Liksom på Gunnebo gick en mittgång med trappor genom trädgården upp till mitten av huvudfasaden, som – återigen en likhet! – pryds av pelare och en altan.

Bostadshus blir hotell I huset fanns två våningar, den ena för Mustads disponent, och den andra för detta företags kontorschef. Många andra har dock bott där. Mellan åren 1932 och 1936 bodde där köpmannen och greven Stanley Mörner med familj. År 1936 flyttade ryttmästare Einar Georg Fredrik von Wachenfeldt och hans maka Helga in. Han avled 1950, men Helga von Wachenfeldt bodde kvar till 1980. Överläkare Per Linton har också bott i huset.1 Under en del år höll logistikföretaget ILAB till i byggnaden.2 Sedan hade Krishnarörelsen byggnaden som hinduiskt tempel och bostad för en del av medlemmarna. Tidningarnas intresse för detta exotiska tempel var mycket stort.3 Sommaren 2000 öppnade familjen Näsström Stensjöhill Herrgård, Hotell & Konferens. Där finns Hans och Vivianne Näsström och deras dotter Karin, som är ”manager” (föreståndare). Huset har rustats upp och inretts med ett enkelt och smakfullt möblemang. Man har valt att anknyta till husets historia, när rummen och sviterna skulle namnsättas. Det blev: Hasselgrenssviten, Grevedämmet, Mustad, Kvarnrummet, Friherresviten, Greve Mörner Sviten, Sjöhuset, Linton, Ryttmästaresviten och Disponenten (Disponent Hasselgren). (Jag var där på besök sommaren 2000 och överlämnade då ett antal avtryck om husets historia, vilka som synes kom till god användning. Mölndals historia är användbar till mycket. På liknande sätt har man 30

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 31

tidigare namnsatt rum i Folkets Hus.) Herrgårdarna runt sjöarna har börjat användas till andra ändamål än bostäder, men tack vare Stensjöhill Herrgård, Hotell & Konferens, kan allmänheten ändå leva herrgårdsliv vid Stensjön. Margareta Sparres önskemål om ett hotell i Mölndal har visserligen sedan länge gått i uppfyllelse, men nu har vi fått ett hotell i Gunnebos närhet. Det är tacknämligt för alla gunnebovänner och skulle ha glatt Margareta mycket.

En gunnebovän som hon vill bo Gunnebo så nära som möjligt.

Park med många träd Här finns inte bara en herrgård utan även en park. Norr om trädgården går en gångväg mellan Höjdgatan och Strandpromenaden. Utefter denna finns en trädrad med omväxlande lönnar och kastanjer och längst ner fyra lindar. Denna allé var en del av Stensjöhills trädgård, och träden är planterade. Den gamla uppfartsvägen till Stensjöhill går söder om trädgården. Utefter denna väg fanns längst ner almar, som fälldes på grund av almsjuka. Längre upp står fem kastanjer, två lönnar, en fura, en oxel och en fura. Innanför eller söder om denna trädrad finns en lövskogspark med stora lindar, stora höga almar, ett par bokar, några yngre ekar, ett antal tallar men framför allt lönnar, lönnar och åter lönnar. Denna lövskog är helt enkelt en engelsk park, och de flesta av träden är typiska parkträd. Åtminstone på norra sidan av parken har man planterat lönn, kastanj och lind. Dessa träd går som synes igen i engelska parken.

Stensjöhills trädgård och park anslöt till parken Strandpromenaden med alléer utefter Stensjön. Detta har i ett århundrade varit ett omtyckt promenadstråk och en mycket anlitad park. Tyvärr hade Mölndals stad planer på att bebygga delar av parkområdet, men dessa planer avskrevs 2009.4 Låt oss hoppas att både Stensjöhill och Strandpromenaden får vara i fred för framtida ingrepp.

Noter 1) L. G. i MP 31/8 1994. Tack till kyrkoarkivarie Anders Gahrn.

2) GP 1/10 1983.

3) Arbetet 20/9 1994, 19/6, 20/6 och 6/7 1995. GP 7/9 1996, GP Två Dagar 29/3 1997. MP 1/4 1998.

4) L. G. i MP 28/1 2009. Jämför även MP 7/1 och 27/5 2009. De fällda almarna omtalas i GP 31/10 2007.

31

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 32

Leif Jenemalm

SPECERIAFFÄRER OCH BAGERIER

Speceri- och mjölkaffärer Det fanns flera livsmedelsaffärer på Stensjöhöjd, Stensjöbacke och Ormås, som på andra håll, under första hälften av 1900-talet. Hushållen saknade kylskåp, och de flesta saknade bil, så man behövde en affär att gå till i närheten.

Vid korsningen Torgilsgatan 2 och Stensjögatan 12 i Torgerssonska huset startade Eric Johanson 21 år gammal en speceriaffär 1904. Albin Torgersson startade 1907 Albin Torgerssons Speceri- och Diversehandel i samma hus som också kallades Torkels. Affären var inrymd i husets källarvåning som var i sten, och den upphörde 1937. Lokalen inrymde därefter ett skomakeri. Huset blev senare rivet.

Stensjögatan 21 (Eric Johansons affär, senare Artur Anderssons). Foto: Lars Gahrn.

Eric Johanson fortsatte som handlare på andra sidan gatan, på Stensjögatan 21. Där uppförde han 1909 ett ståtligt hus, kallat Erekes, med bostad, affärslokal och magasin. Eric Johansons Speceriaffär som låg i husets väl tilltagna källarvåning av sten öppnades 1910. När Eric Johanson avled 1944 övertog sonen Ivan Runstad affären.

Namnet ändrades till Stensjöhöjds Speceri- och Livsmedelsaffär. I affären fanns det tre springpojkar, som cyklade ut med bland annat mjölk till kunderna, vilka dagligen behövde färsk mjölk. Mjölken såldes här i enliters och halvliters flaskor och de kyldes i en stor cementbinge i affären, med isblock ovanpå. Vattnet från isblocket rann ner över flaskorna, som till hälften stod i vatten. Mejerierna som körde ut mjölken 32

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 33

körde även ut isen. Springpojkarna fick i ett fall cykla med en halvliters flaska dagligen till ett hushåll ända borta vid Gunnebobro, vilket de ibland förträngde och behövde bli påminda om.

Huset och affären övertogs av Arthur Andersson 1948. Anställda i affären i början av 1950-talet var två biträden och tre springpojkar. Följande episod utspelades i Arthur Anderssons affär enligt ett vittne: En dam kom in och ville köpa snabbmakaroner. Det fanns inte svarade expediten. ”Sådant går ej att sälja.” – ”Men ni hade ju förut. Vart har de tagit vägen?” – ”Dom har vi sålt”. Sista gången affären fanns med i telefonkatalogen var 1969.

Arthur Andersson startade först Arthur Anderssons Speceriaffär 1922 i flerfamiljshuset Residensets undervåning på Residensgatan 11 (nuvarande Residensgatan 45).

Affären hade två biträden och en springpojke. Han drev den som en filial till affären på Stensjögatan 21 från 1948, men fram emot mitten av 1950-talet upphörde affären i Residenset.

På Furugatan 2 vid korsningen till Stensjögatan fanns Jonassons Mjölk & Ägg affär, åtminstone på slutet av 1940-talet. Fru Anna Jonasson, Furugatan 2, fanns med i telefonkatalogen för sista gången 1954. I denna affär såldes mjölken i lösvikt. Man mätte upp mjölken med litermått, och hällde över mjölken i kundens medhavda mjölkspänner och flaskor. Huset finns kvar och har en rejäl källarvåning i sten.

Det fanns även en affär på Ormåsgatan 4 (nuvarande Harris musik). Omkring 1930 fanns det en slaktare Bernhard Bengtsson under rubriken Charkuteri och Slaktaffär på Ormåsgatan i telefonkatalogen. På adressen skall det senare ha funnits Fru Nords Charkuteriaffär, Bror Lundblads Charkuteriaffär omkring 1946 till 1948 och Peterssons Charkuteri & Mjölkaffär. 1954 drev Danielssons Livsmedel en mjölkaffär på adressen, vilken var en filial till Danielssons Livsmedelsaffär på Gunnebogatan 44.

Danielssons Livsmedel på Ormåsgatan som var fristående på 1960-talet, fanns med sista gången i telefonkatalogen 1968.

Kiosker Det fanns även några kiosker i området att välja på, när man skulle köpa sin söndagstidning. Vid Rackarebron låg Ivar Frantz’ kiosk, som startades 1921, som en liten kiosk på tomten till föräldrahemmet. När Ivar Frantz behövde större utrymme byggde han om föräldrahemmet till affärslokal och lagerrum för Ivar Frantz’ Konfektyr- och Tobaksaffär. Skolbarnen på Grevedämmets skola slank in här och köpte godis, serietidningar och filmstjärnebilder på väg till och från skolan. Kiosken eller affären om man så vill, drevs senare av Brors Kiosk och därefter av Lisa Svantesson (Lisas schapp) och fanns kvar till i mitten på 1970-talet. Huset revs och platsen blev helt förändrad när vägbron över Pixbovägen byggdes och stod färdig 1980.

Vid Mölndals Övre station låg Pressbyråns kiosk, som fanns kvar åtminstone på 1960-talet. Här samlades pojkar på söndagsmorgnarna för att hämta tidningarna de gick runt och sålde.

33

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 34

På Strandgatan fanns det en kiosk vid badhuset och på Strandgatan drev också två kusiner var sin kiosk med båtuthyrning. Avståndet mellan dem var cirka 20 m.

Kioskrörelsen vid Strandgatan flyttade sedan till stranden vid Stensjöberg. Kiosken ingick i Stensjöns Strandservering och kallades i folkmun för Apels schapp. Den ersattes 1982 med en närbutik i ett nybyggt hus strax intill, vilket också inrymmer restaurang. Det är den enda livsmedelsaffären som nu finns i området.

Bagerier Lokalt fanns det även ett par bagerier. På Stensjögatan 1, i hörnet mot Ormåsgatan, låg Ernst Halvordsons bageri. Huset byggt i tegel finns kvar, men bageriets tillbyggnad uppförd 1907 i trä på gaveln mot Stensjögatan är riven. Det är oklart när bageriet startade. Det finns en annons från 1924. Vid mitten av 1960-talet ändrades namnet till Sten Halvordsons bageri.

Brödet levererades till affärer runt om i Mölndal och även in till Göteborg. En man som kallades ”Kalle brökaka” cyklade ut med brödet, men på de senare åren använde han en flakmoped. Denne man var tidigt på bageriet och satte degen, innan två systrar kom dit och bakade brödet. När han slutade, efter att ha begärt löneförhöjning, och började på Papyrus, lade man ner bageriet omkring 1975.

I Ormås startade bagarmästare Johan Klang ett bageri 1921. Det låg på Bergsgatan 2, nuvarande Eduard Boyes gata 37. Matbröd, kaffebröd och konditorivaror levererades med två skåpbilar till affärerna. J. Klangs bageri hade fyra anställda och fanns kvar till fram emot mitten av 1950-talet.

Halvordsons bageri - efter bageritiden. Foto: Lars Gahrn

34

Källförteckning: Kart nr 5 12.12 1924, Axel Möndell, Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild, 1952.

Olle Johansson , Mölndal, En Minnenas Promenad, , 1999. Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998.

Mölndals telefonkataloger. Intervju med Helge Johansson.

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 35

Bengt Persson

VÅRT HUS PÅ STENSJÖHÖJD

År 1965 köpte två familjer, Persson och Törnqvist, som var gamla vänner, varsin tomt på Stensjöhöjd. Dessa var avstyckade från en större tomt där några bröder en gång bott i ett litet hus. När vi började gräva fann vi mängder av tomglas i jorden.

Man behövde inte vara arkeolog för att inse att starkvaror utgjort en viktig komponent i brödernas livsföring. Dock hade de också haft ett potatisland nedanför sitt hus.

Detta hus fanns inte kvar när vi tog över. Tomterna var övervuxna av snöbärsbuskar. Björnbärssnår dominerade däremot helt sluttningen nedanför Torgilsgatan mot Mölndalsån.

Tomterna ligger på en grusås och ett nedlagt grustag ligger helt nära. De är starkt sluttande, belägna öster om gatan med en nedre tomt invid gatan för familjen Persson, Torgilsgatan 9 B, och en övre, 9 A, ursprungligen för Törnqvist. Det finns en delvis gemensam uppfart till de likadana suterränghusen.

Planeringen av husen skedde gemensamt och med oumbärligt sakkunnigt stöd av en vän och arkitekt, Gerhard Hœggman. Att han stod ut med alla nya idéer och planeringsändringar för byggena är fantastiskt. Till slut var dock ritningarna klara och det gällde att få byggnadstillstånd. Då råkade vi i kollision med stadsarkitekten Parthén. Rött tegel, som vi ville ha, var enligt honom otänkbart med hänsyn till omgivningen, så gult fick det bli. Taken tilläts endast ha svag lutning, varför tegelpannor ej kom ifråga. Taktäckningen utgörs istället av papp.

Tusenkonstnären och civilingenjören Stig Törnqvist, som avled 2006, blev egen byggmästare för sitt hus. För det nedre huset anlitades en byggmästare K, som bedrev byggnation i mindre skala. Vid byggstarten hade han med sig hammare, såg och en liten byssja. Min vid den tiden icke yrkesarbetande fru Gunnel anlitades flitigt av byggmästare K för att åka och köpa spik och skruv med mera i Karlssons Järnhandel vid Göteborgsvägen med byggmästarrabatt och på krita. Hon har därefter aldrig haft någon lust att bygga fler hus.

Husen är i grunden trähus, där sektionerna levererades delvis färdigmonterade enligt våra ritningar. Leverantör var ett företag, ”Tivedenhus” i Hova. Husleveranserna var av god kvalitet, särskilt är vi fortfarande förtjusta i innertaken av kvistfri fur.

Fasaderna är klädda med gult tegel. Vi hade två duktiga murare, som också såg till att vi fick öppna spisar i husets båda våningar. När jag bad dem göra extra rökkanaler som i kakelugnar för uppvärmningens skull, skrattade bara båda murarna: ”Sånt lönar sig inte nu när oljan är så billig!” Tiderna har verkligen förändrats sedan 60-talet! Nu blev det inte oljeeldning i huset. I stället är vårt hus ett av de första i 35

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 36

Mölndal med direktverkande elelement. Att elen skulle kunna bli en bristvara och dyr den också, var det inte någon som då trodde.

Nu har vi bott i vårt hus i 43 år och vi trivs fortfarande bra på Stensjöhöjd tack vare god grannsämja, fritt läge och närhet till vacker natur.

Torgilsgatan 9B. Foto: Bengt Persson, 1966

Torgilsgatan som grusväg med stengärdsgård. Till höger Torgilsgatan 7, ett gammalt hus, nu rivet.

De största pojkarna fyller snart 50 år. Foto: Gunnel Persson, 1967

36

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 37

Bengt Persson

75 år på Stensjöbacke Helge Johansson har bott hela sitt liv på Stensjöbacke. Denna skildring bygger i huvudsak på vad han, ibland med stöd av fru och grannar, har berättat.

Stad eller landsbygd?

Helge är född 1935. Han växte upp i ett hus vid Dressaregatan. Namnet på gatan antogs av kommunen 1926, men började inte användas av folk däromkring förrän ett 20-tal år senare. En anledning härtill var att det inte fanns något där som såg ut som en stadsgata. I stället tog man sig fram mellan potatisland på upptrampade stigar och vägar mest lämpade för häst och vagn. Närmaste bilväg var Muraregatan.

Först på 40-talet, när man dragit fram kommunalt avlopp, såg en del av Dressaregatan ut som en stadsgata och Helges föräldrahem betecknades Dressaregatan 3 istället för Roten D 11.

Gubben i grannhuset, Roten D 10, kallades Dressar´n, kanske hade gatan fått sitt namn efter honom. Helge berättar att ”det var en illvillig gubbe, som alltid skällde på oss pojkar”. Möjligen kan någon förklaring härtill ligga i att Dressar´n hade flera stora fina körsbärsträd, som utgjorde en lockelse för traktens pojkar.

Torgilsgatan, fotograferad från berget på andra sidan Stensjögatan. Närmasst i förgrunden ses ”Torkels”.

Foto: Leif Jenemalm, 1971

37

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 38

Den del av blivande Dressaregatan, som låg närmast Gunnebogatan tillhörde Papyrus och där skördades hö och havre till fabrikens hästar. Där radhusen längs Muraregatan och Gunnebogatan nu ligger och på området däremellan fanns en äng där man höll får innan radhusen byggdes.

Där Stensjökyrkan nu ligger gick hästar på bete. De tillhörde en mindre bondgård, vars mangårdsbyggnad låg norr om Gunnebogatan i höjd med Muraregatan. På ett område mellan Muraregatan och Letsegatan fanns Birger Anderssons Trädgårdsmästeri. Detta omfattade i något skede även ängar norr om Gunnebogatan, inklusive bondgården.

Helges föräldrahem byggdes på 20-talet eller tidigare. Helges far byggde till en övre våning i början av 30-talet. Man hade redan då kommunalt vatten in i huset. Avloppet anslöts till kommunens vid mitten av 40-talet. Föräldrahemmet, liksom flertalet hus däromkring, hade ej telefon. Behövde man ringa gick man till trädgårdsmästare Andersson.

Pojkgänget på Stensjöbacke Det fanns ett tjugotal ungefär jämnåriga pojkar på Stensjöbacke, som alltid höll ihop.

De behärskade berget väster om Dressaregatan. Ibland kom pojkar från Ormås eller Lackarbäck och bråkade, då blev det ”krig” mellan gängen. Olyckligtvis var både Ormås och Lackarbäckspojkarna litet äldre och starkare.

Ett annat nöje var att sparka boll antingen på Muraregatan eller på ”Vagga”, som låg öster om Höjdgatan, mitt emot gångvägen från Torgilsgatan. Tyvärr försvann ”Vagga” när husen öster om Höjdgatan byggdes.

När pojkarna blivit varma av bollspelet sprang de ned till badhuset vid Stensjön, som var en populär träffpunkt för barn och ungdomar. Ett annat bra ställe för bad var i Lillholja (hölja i andra delar av Sverige) eller Storholja. Detta är utvidgningar i Mölndalsån i ravinen mellan Stensjögatan och Torgilsgatan. Enligt Helge var där fina stränder och bad, där hela familjer ibland hade picknick och låg och solade. När man i dag besöker detta område ser man stillastående och sörjigt vatten och gyttjiga stränder. Hade denna försämring av naturen kunnat undvikas? Ja, om man fortsatt släppa fram det mesta av åns vatten i den östra fåran längs de gamla fabrikerna istället för i den västra, som passerar Grevedämmets skola.

Roddklubben Denna förening bildades 1946 vid ett möte som ägde rum i Brevduveklubbens lokaler i Sågdalen. Helge är den ende som är kvar i Roddklubben från detta tillfälle. Han var kassör i 25 år och gör fortfarande insatser för verksamheten där på olika sätt.

Helge har betytt mycket for roddklubben och denna har betytt mycket för Helge. Kärnan av klubbens medlemmar de första åren var pojkar från Stensjöbacke.

38

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 39

Järnvägsbron (Stensjögatans bro över järnvägen) fotograferad från den nya biadukten. Foto: Leif Jenemalm, 1980

Helge berättar att man hade bra stöd de första åren av friherrinnan Sparre på Gunnebo. Hon skänkte pengar till inköpet av första båten och döpte den dessutom.

Helge har varit aktiv roddare, men tvingades sluta på grund av ryggbesvär. Hans nu avlidne yngre bror Åke var länge aktiv och erövrade ett flertal SM-tecken.

För att finansiera klubbens verksamhet anordnades lotterier, men också ett annat lustigt sätt att samla in pengar. Man gjorde i ordning ”stickkort” med utmärkning för 25 och 50 öre samt en krona. Sedan gick klubbens medlemmar runt i husen och bad dem man träffade att med en nål sticka i kortet. Den summa som nålen stacks in i betalades direkt. Kommunen har många gånger givit klubben understöd.

Bland udda människor på Stensjöbacke fanns ”Ludde-Maria”, en liten böjd gumma, som bodde i ett mycket litet hus där Sandgången nu går. Hon var helt oförarglig, gick varje dag och handlade i Runstads speceriaffär. När hon gick bort fann man i hennes hus fullt av burkar med slantar i - det var hennes privata bank.

Joel skomakare var ofta arg på pojkarna, retade sig lätt på dem. Han hade sin verkstad i ett rätt högt och stort hus vid infarten till Torgilsgatan.

Skolor Helge gick första åren i Grevedämmets skola, sedan i Kvarnbyskolan. Ormås skola användes inte vid den tiden, men kom i bruk igen senare, antagligen när barnantalet ökade.

39

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 40

Helge började sälja tidningar på söndagar när han var 7-8 år gammal. Litet senare blev han springpojke i Runstads affär, där det fanns ytterligare två springpojkar. Han jobbade där tills han slutade skolan.

Yrkesval Efter skolan träffade Helge en dag en kamrat, som var på väg att skaffa ansökningsblanketter till yrkesskolan. Det kan ju jag också pröva på sade Helge, följde med kamraten och fick ansöknings handlingar. Väl hemma fyllde han i blanketten för elektrikerutbildning och antogs senare. Denna utbildning ägde rum i ett stort rött tegelhus, som låg vid uppfarten till Mölndals övre. Huset inrymde dessutom Elverkets kontor. Utbildningen skedde i kommunens regi. Senare tog han också kvällskurser i svetsning vid flygmekanikerskolan i centrala Mölndal, detta i regi av Landstinget.

Efter några ströjobb fick han anställning som elektriker vid ASEA, som i sin tur anlitades av Volvo. På den arbetsplatsen arbetade han fram till pensioneringen.

Nöjen I tonåren roade man sig ofta kring badhuset vid Stensjön. Dansa kunde man också göra där och därigenom träffade Helge sin blivande fru Karin. Dansbanor fanns dessutom på en högt belägen äng i Gunnebo och i Lackarbäck hade JUF (jordbrukareungdomens förbund) en dansbana.

Eget hus År 1964 byggde Helge en villa med gul tegelfasad vid Sandgången där det tidigare funnits en potatisåker. Med undantag av fasadmurning, målning och rörmakeri utförde han själv allt byggnadsarbete.

Ett problem vid byggnationen (också för grannhusen) var på 60-talet den mycket trånga infarten till Torgilsgatan, som gjorde att lastbilar med släp inte kunde köra in där. Benämningen gata var för övrigt överdriven, den liknade mest en grusväg i obygden. Den tog slut vid branten ned till det gamla grustaget, där massor av backsvalor hade sina bon. Ganska idylliskt inte sant?

Numera är trädgårdsarbete Helges främsta hobby. I den tidigare åkern prunkar nu allsköns blommor och tre körsbärsträd. Och körsbär kan han och barnbarnen plocka utan att någon Dressar´n börjar väsnas.

40

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 41

Leif Jenemalm

MURAREGATAN 9 I KVARTERET TULLAREN

Huset på Muraregatan 9 byggdes 1939 av Sigvard (Sigge) och Tyra Björck. Tomten är avstyckad från fastigheten på Eriksgatan 3. Sigge Björck var son till Kalle Björck på Eriksgatan 3. Kalle Björck var chef vid vattenverkets pumpstation och tillika stadens mätarverkstad vid Stensjögatan. Sigge Björck var registrator på stadshuset.

Villan byggdes i timmerplank och fasaden bestod av grön revetering och var ganska modern för sin tid. En stor altan omslöt villan på ena långsidan och på södra gaveln.

Runt altanen växte höga klängrosor. Eftersom husen på Stensjöbacke vid den tiden till största delen bestod av låga trähus, framstod det som en ståtlig villa. Byggare var en snickare som bodde i området. På väggen vid trappen till övervåningen målade en vän till paret Björk, som var målare och hette H Wennermark, ett sjölandskap. Målningen var en bröllopspresent till paret Björck. 1963 byggde Björck ett fristående garage vid Eriksgatan.

Ellen och Vidar Jenemalm som kom från Helenedal blev nya ägare till villan 1966.

Eftersom det var problem med altanens dränering, beslöt man bygga om huset 1978.

Altanen på den södra gaveln revs, och huset byggdes till fyra meter på den södra gaveln. Över den kvarvarande delen av altanen byggdes ett tak. Fasaden blev klädd med ett rött fasadtegel. Huset tilläggsisolerades, och treglasfönster sattes in. 1994 övertog sonen Leif Jenemalm fastigheten. Bergvärme installerades 2006.

Muraregaten 9 som det ursprungligen såg ut.

41

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 42

REDOGÖRELSE för Mölndals Hembygdsförenings verksamhet år 2009

Styrelse Styrelsen har under det gångna verksamhetsåret haft följande sammansättning: Ordförande Vice ordförande Sekreterare Kassaförvaltare Ledamot Ledamot Ledamot Ledamot Intendent och vice sekreterare Suppleanter:

Kaj Johansson Lars-Olof Larsson Leif Jenemalm Gull-Britt Edstig-Karlsson Ingrid Andersson Per-Olof Larsson Tony Börjesson Gunilla Wanner

Revisorer: Revisorssuppleanter:

Rolf Edwardson, Rolf Johansson,

Valberedning:

Lars Gahrn Birgitta Jungbjer, Britt-Marie Hagman

Anita Svenheden, Bertil Lindkvist Thore Enemyr

Sven Olof Olsson (sammankallande), Sigurd Andersson, Ingrid Wirsin

Styrelsen har under det gångna året hållit 6 protokollförda sammanträden.

Medlemmar Antalet betalande medlemmar 2009 var 686. Till detta kommer 158 icke betalande familjemedlemmar.

Hembygdsmuseerna Öppettiderna för Hembygdsmuseerna har varit söndagar 13.00-16.00 under tiden från och med september till och med maj. Under juli har öppettiderna varit onsdagar 19.00-20.00. Öppettiderna i juli avkortades med en timme 2009, eftersom Kvarnbyvandringarna pågår mellan 18.00 – 19.00.

Hembygdsmuseet Kvarnbygården har under 2009 haft öppet för allmänheten vid 42

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 43

ett drygt 40-tal tillfällen och uppskattningsvis har antalet besökare varit drygt 1000.

Skolgrupper och vuxengrupper har guidats i Hembygdsmuseet och Kvarnbyvandringar för föreningar och andra grupper kombineras ofta med museibesök. Museet har även haft ett antal forskarbesök. Industrimuseet, Lantbruksmuseet och avdelningen Hem och hushåll samt hantverk har haft cirka 1500 besökare. De stora besöktillfällena var Kvarnbydagen med en bit över 300 besökare och Kulturnatta med nära nog 700 besökare.

Helen Ljungström har som museiassistent arbetat med renskrivning av arkivmaterial. Intendenten har vid ett antal tillfällen var ute och hållit föredrag om Mölndals historia.

Museigruppen fortsätter sitt omfattande arbete med att dokumentera föremål i databasprogrammet Sofie. En inventering av föremålen på Lantbruksmuseet pågår och fotografering av föremålen år på gång. Bildgruppen utför ett digert arbete med att dokumentera bilder kompletterade med bildtexter i Sofie. Skolgruppen har ordnat med besök av elever från Glasbergsskolan för visning och tunnbrödsbakning i Kvarnbygården.

Kulturnatta i Kvarnbyn den 11 september drog till sig mycket folk och på Kvarnbygården var det även kulturnatt med invigning av utställningen ”Gamla och nya förkläden”, och vi höll våra museer öppna till midnatt.

Kvarnbyvandringarna fem onsdagar i juli kl. 18.00, under ledning av vår intendent Lars Gahrn, samlade som vanligt mycket folk. Han lotsade deltagarna genom den gamla arbetarstadsdelen Kvarnbyn och berättade om den trångboddhet som förr rådde där. Från Roten M, det gamla Fäberget, kunde man blicka ut över det övergivna pappersbruket Papyrus, som minner om en 350-årig epok av papperstillverkning i Mölndal. Den papperstillverkning som återstår är det föreningsdrivna handpappersbruket på Norra Forsåkersgatan. Vandringen passerade även stenåldersboplatsen, Gamla torget, platsen för Fiskeflöten och avslutades vid Industrimuseet. Kl. 19.00 serverades det kaffe i Kvarnbyparken. Den 8 juli underhöll Foggy Bottom jazzband under ledning av Thomas Wallin i parken efter vandringen. Den 22 juli var det underhållning och allsång med Leif ”Loket” Olsson och Conny Johnsson.

Arrangemang

Julfest Risgrynsgröt serverades traditionsenligt på den trettioandra julfesten den 8 januari i Fässbergs församlingshems stora sal. Den första julfesten hölls i Papyrus matsal 1978 med 95 deltagare. Vi höll till med julfesten där i tre år, men när det blev allt fler deltagare förlades julfesten till Fässbergs församlingshem 1981. Deltagarantalet steg, och 1984 var det uppe i 230 samt 1985 var det 200. Vid båda dessa tillfällen fick man duka ända nere i stolförrådet. Övriga år har antalet varierat mellan 100 och 190.

43

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 44

Vid årets julfest (95 deltagare som vid starten) ackompanjerade Eber Ståhl med dragspel Susanne Pettersson och hennes dotter Johanna Maria när de sjöng julsånger och skapade en god stämning. De ledde även allsången. Festen avslutades med den spännande lottdragningen.

Hembygdsafton Sjövallagården, Mölndals Roddklubbs hus, var fullsatt (115 personer) den 18 februari vid Hembygdsaftonen om Sjövalla, Helenevik och omgivande områden. Lars Gahrn berättade om områdets historia. Han berättande bl. a. om timmerflottningen, Heleneviks gård vars ladugård revs 1932, Börjessons taxistation samt Isabella och Hulda Lundgrens tomtförsäljning. Lasse Larsson berättade om Sjövalla Frisksportarklubb och deras byggande av Sjövallagården på en isbingetomt. Sjövallagården invigdes den 5 januari 1960. Både Mölndals Roddklubb och Sjövalla Frisksportarklubb bildades 1946. Lars Gahrn visade diabilder från området. Det serverades förfriskningar och såldes hembygdsböcker. Det gavs också tillfälle att bese Roddklubbens träningslokaler.

Kulturpris För andra gången delade Mölndals Hembygdsförening ut sitt kulturpris, vilket ägde rum på Kvarnbydagen den 26 april i Kvarnbyparken. Enligt priset statuter, delas det ut till två pristagare per år.

Pris 1 Delas ut till enskild person, förening eller organisation, som verkat för att ge Mölndal en trivsam miljö, skapat förutsättningar för en positiv mänsklig utveckling och kreativitet och sammantaget gör Mölndal till en positiv plats att leva och utvecklas i.

Pris 2 Delas ut till enskild person, förening eller organisation som binder nutida Mölndal till dess historia, entusiasmerar, levandegör och dokumenterar utvecklingen från historisk tid, från trädgårdsstad till stad under industriell utveckling.

Priskommitté bestod av ordföranden Kaj Johansson, intendenten Lars Gahrn, fritidschefen KG Nordanstad och Möndals-Postens chefredaktör Kjell-Åke Dahlin. Årets pristagare var Frälsningsarmén samt tapettryckeriet Lim & Handtryck.

Kvarnbydag Söndagen den 26 april var det åter Kvarnbydag med öppet hus i Kvarnbyn. Hembygdsföreningens museer höll öppet, och det serverades kaffe i Kvarnbygården. Mölndals museum som var arrangör höll öppet samt Föreningsarkivet. En rad hantverkare och konstnärliga verksamheter hade öppet hus såsom Ateljéföreningen Kråkan, Bolaget Vardagsbilder, Digitalstudion AB, Florence Academy of Art, Stuckatur & Fasad HB, Husögat, Kulturskolan, Kvarnbyns Handpappersbruk, Lim & Handtryck och Mölndals målarskola. Även Frälsningsarmén, Grevedämmets fritidsgård, Harling 44

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 45

Förvaltning, Riksantikvarieämbetet, Räddningstjänsten och Limabacka kvarn deltog.

Valborgsmässobål Mycket folk samlade sig traditionsenligt på Störtfjällsberget på Valborgsmässoaftonens kväll för att se valborgsmässoelden tändas, höra vårtalet och lyssna till vårsångerna. Ordföranden Kaj Johansson höll vårtalet och anknöt till den historiska traditionen med Hembygdföreningens valborgsmässobål som startade 1932. Han gav exempel på Hembygdsföreningens verksamhet med arbetsgrupper, dokumenteringen av Mölndalsbilder tillgängliga för allmänheten, arbetsgrupper, studiecirklar och museiverksamheten. Varje generation får stå till ansvar till sin historia. En hyllning till vårens ankomst framfördes.

Kören Opus 2 sjöng våra älskade vårsånger. Elden flammade på berget, och man såg ut över ljusen i Mölndal. Veden bestod av lastpallar från Papyrus (f.d. Pappersgruppen).

Hembygdsdag Söndagen den 6 september anordnades hembygdsdagen i Kvarnbygården. På gården var det torgförsäljning av frukt och grönsaker. Det fanns också bokbord på gården. I köket bakade damerna det efterfrågade tunnbrödet. Kaffe med dopp, tunnbröd och äggost serverades. Hembygdslitteratur fanns till försäljning. Lars Gahrn ledde en Kvarnbyvandring. Hardangersöm och vävnader visades, och dukar med Hardangersöm fanns till försäljning. Där var lotterier på dukar, keramikskålar och mattor samt även försäljning av handarbeten.

Julmarknad Den 7 november hölls det julmarknad i Kvarnbygården. Tomten satt i skolsalen och tog emot barnen, där det fanns en julgran med lotter i. Tombola och försäljning av handarbeten, däribland halmarbeten, fanns i stora salen. Vävsalen stod öppen för besökare. I stenhuset stod det ett bokbord. Våra museer var öppna, och det gjordes en Kvarnbyvandring. Julmarknaden hade som vanligt många besökare.

Luciafest Luciafesten för föreningens funktionärer anordnades den 8 december i Mölndals museums stora sammanträdesrum. Dragspelaren Alf Eriksson spelade julmelodier till kaffet. Julklappar lottades ut, och Mölndals Lucia kom på besök.

Studiecirklar Intresset för studiecirklarna är fortsatt stort, och det är en betydelsefull verksamhet i föreningen. Cirklarna som håller till i Kvarnbygården ägnar sig åt Mölndals historia, släktforskning, handarbeten och vävning.

45

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 46

Utställningar Den 18 januari öppnades en utställning på Kvarnbygården om Frisksportklubben Herkules med anledning av föreningens 75-årsjubileum. Utställningen invigdes av den f. d. fritidschefen Thure Larsson. Föreningen startades 1933 vid Kvarnbyvallen och med låda vid Stusshåla. Innan man byggde Herkulesgården höll man till i en stuga vid Vinttjärn i Landvetter. Göte Höglund tackade Thure Larsson för det stöd han gett föreningen genom åren. På skärmar visades bilder från stugan vid Vinttjärn och bilder från orienteringstävlingar samt träningar.

När det var Kulturnatta i Kvarnbyn den 11 september invigdes hantverksutställningen ”Gamla och nya förkläden” av Eivor Magnusson, ordförande i Lindome Hantverksförening. Förkläden ur föreningens samlingar ställdes ut tillsammans med dagens förkläden. Hela 1900-talet fanns representerat i utställningen och däribland fanns ett begravningsförkläde. Äldst var ett Sätilaförkläde från förra sekelskiftet. Utställningen var framtagen av Ebba Johansson, Elsie Johansson, Kerstin Nejdesjö och Solveig Olsson.

Studiebesök och utflykter Den 4 februari var det guidad visning av utställningen ”Sjöfartsminnen” på Sjöfartsmuseet, och den 4 mars blev vi guidade på Säve flygdepå Aeroseum. De tolv deltagarna som den 19 mars besökte Renova fick en givande kunskap och information om källsortering och miljötänkande. En kyrkogårdsvandring gjordes den 4 april på Nya Varvets kyrkogård med Lars Gahrn som guide.

Den 12 maj var det studiebesök på Mölndals vattenverk. Dennis Yhr, vattenverkets chef, guidade oss. Vi samlades i kontrollrummet, och en plan över processen visades.

Den stora hallen med stora sandfilter som renade vattnet besöktes. Kaffe serverades bryggt på vatten som inte gått genom några ledningar utan kom direkt från verket.

Vattenledningsnätet består av många läckande rör fick vi veta.

Vårens resa med 67 deltagare gick lördagen den 30 maj i vårt landskap Västergötland, och det första stoppet gjordes hos Essunga Hembygdsförening. Där besåg vi museet och blev serverade kaffe. I Spikens fiskeläge och vid Spikens brygga blev det lunch på restaurang Sjöboden. I samband med lunchen blev det sightseeing i fiskeläget med bland annat välrenommerat fiskrökeri. Därefter åkte vi till Läckö slott och gick på en guidad visning.

46

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 47

Föreningsmöten

Årsmöte Årsmötet hölls den 6 maj i Fässbergsskolans aula. Före årsmötesförhandlingarna tog vid underhöll duon Björn-Bertils medlemmarna med en Lasse Dahlqvist-kavalkad.

Kaj Johansson valdes till styrelseordförande för kommande verksamhetsår, och till styrelseledamöter för två år omvaldes Kaj Johansson, Lars Gahrn, Per-Olof Larsson och nyvaldes Lars-Olof Larsson samt Gunilla Wanner. Anita Svenheden och BrittMarie Hagman nyvaldes för två år som suppleanter i styrelsen.

Rolf Edwardson och Bertil Lindkvist valdes till revisorer, och som deras suppleanter valdes Rolf Johansson och Thore Enemyr. Till valberedning valdes Sven Olof Olsson (sammankallande), Sigurd Andersson och Ingrid Wirsin.

Dennis Funke, som avgick som ordförande vid årsskiften på grund av hälsoskäl, fick motta Sveriges Hembygdsförbunds hedersnål med lagerkrans för sina betydande insatser och för det stora arbete som han lagt ner för föreningen. Vidare blev han utsedd till hedersmedlem och fick motta ett diplom.

Höstmöte Medlemsmöte hölls den 7 oktober i stora konferensen på Mölndals museum med 45 närvarande medlemmar. Vid höstmötet informerades det om hur man tänkt utforma Mölndals nya centrum. Kommunens informationschef Sofia Höwing berättade och visade bilder om det nya köpcentrum, där det också skall finnas kulturaktiveter och bostäder. Efter kaffet följde det en frågestund, då deltagarna ställde kritiska frågor.

Mötet avslutades med övriga frågor.

Slutord Styrelsen tackar alla, som skänkt gåvor och på andra sätt har givit stöd åt Hembygdsföreningen. Det gäller också våra medlemmar, som lagt ner ett stort arbete. Ett tack framförs också till de kommunala myndigheterna för det stöd de givit.

Mölndal i april 2010 Kaj Johansson

Lars-Olof Larsson

Gull-Britt Edstig-Karlsson

Tony Börjesson

Gunilla Wanner

Leif Jenemalm

Lars Gahrn

Ingrid Andersson

Per-Olof Larsson

47

20100076 Mo?lndals Hembygd:Layout 1

2010-04-01

10.14

Sida 48

EKONOMISK BERÄTTELSE FÖR MÖLNDALS HEMBYGDSFÖRENING 2009

Resultaträkning

Intäkter Medlemsavgifter Inträdesavgifter Försäljning Guide och bildvisning Lotteriintäkter Erhållna kommunala bidrag Gåvor och bidrag Summa intäkter

Resultat 09 61 930,00 11 333,00 61 512,50 1 360,00 4 430,00 5 000,00 47 174,50 192 740,00

Bokslut 08 64 620,00 21 745,50 89 395,00 400,00

8 500,00 934,00 185 594,50

Kostnader Inköp material och varor 40 425,68 Inköp o. kostnader f. samlingar 10 293,50 Reparationer 1 231,00 Lokalkostnader o. förbrukn.inv.

62 182,00 Annonser och reklam 28 112,44 Kontorsmaterial 14 771,75 Trycksaker 32 247,00 Telefon, porto 14 124,40 Försäkringar 5 100,00 Datakostnader 3 328,00 Bankkostnader 3 362,50 Tidningar/tidskrifter/facklitteratur 1 444,00 Uppvaktning gåvor, medl.avgifter 22 435,00 Personal, medverkan, utbildning 13 269,00 Avskrivningar 7 724,00 Kursförluster/värdeökning 0,00 Summa kostnader 260 050,27

379 501,16 674 643,41

2 774,91 2 774,91

67 674,46 67 674,46

Finansiellt Utdelning o. ränteintäkter Summa finansiellt Årets resultat 48

-64 535,36

82 277,50 20 560,00 44 713,00 48 331,00 4 349,00 21 844,00 17 005,00 0,00 11 951,75 20 450,00 23 661,00

-421 374,45

20100076 omslag:Layout 1

2010-03-31

11.00

Sida 2

Balansräkning

Tillgångar Inventarier Interrimsfordringar Kassa Plusgiro Bankkonton Fondkonton Summa tillgångar

Skulder och Eget kapital Fonderat kapital Interrimsskulder Balanserat resultat Årets resultat Summa skulder och eget kapital

Ingående balans 0,00 0,00 3 111,50 67 160,29 542 793,55 1 901 551,06 2 514 616,40

Utgående balans 13 330,00 9 604,50 30,00 89 336,29 454 542,19 2 162 334,39 2 709 968,37

1 901 551,06 47 565,00 565 500,34 0 2 514 616,40

2 162 334,39 46 669,00 565 500,34 -64 535,36 2 709 968,37

Fastställd av styrelsen vid sammanträde den 17 februari 2010.

REVISIONSBERÄTTELSE

Vi har i den omfattning god revisionssed bjuder, granskat räkenskaperna samt tagit del av protokoll som ger upplysning om styrelsens förvaltning för räkenskapsåret 1 januari – 31 december 2009.

Med stöd av ovanstående tillstyrker vi att resultaträkningen och balansräkningen fastställes samt att styrelsens ledamöter beviljas ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Mölndal den 25 februari 2010

Karta över Ormås och Stensjöbacke.

Rolf Edvardson

Bertil Lindkvist

Av Mölndals Hembygdsförening utsedda revisorer

FÖRENINGSINFORMATION

Omslaget visar ett vykort från tiden 1909-1917.

Längst upp till vänster ses Ormås skola.

Byggnaden med torn och spira är ”Hemmet”. Till höger om Hemmet ses Wihmans villa och nedanför Hemmet ses Mölndals övre järnvägsstation.

Tryck: Lindgren & söner AB, Mölndal 2010.

Papperet levererat av Papyrus Sverige AB.

Ordförande Vice ordförande Intendent

Kaj Johansson Lars-Olof Larsson Lars Gahrn

Museerna har öppet

i september-maj söndagar kl. 13-16 i juli onsdagar kl. 18-20 Museerna har stängt under juni och augusti

Hembygdsföreningens hemsida www.molndalshembygd.se e-postadressen är moln.hembygd@telia.com

031-87 33 50 031-27 82 59 031-27 56 69

Medlem i Hembygdsföreningen kan Du bli genom att sätta in medlemsavgiften 90 kr på Hembygdsföreningens Plusgiro 24 45 50-0