9789129671735

O_Skogens systrar_S_uppe.indd 1

PETRUS DAHLIN

Tom gillar inte familjens nya sommarstuga. Den ligger ensligt, han har inget att göra och stan lockar mycket mer än skogen. En dag börjar det hända mystiska saker. Mat försvinner från jordkällaren, och när Tom badar i sjön tar någon hans kläder och sprider ut dem i skogen. En tidig morgon ser han en flicka som springer genom dimman över deras tomt. Och nästa gång han är i skogen känns det som om han inte är ensam. Som om det är någon annan där …

PETRUS DAHLIN

09-06-24 15.55.06

PETRUS DAHLIN

I_Skogens systrar.indd 7

09-06-25 10.08.07

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Petrus Dahlin 2009 Omslag: Peter Bergting Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-29-67173-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Skogens systrar.indd 8

09-06-25 10.08.09

Kapitel 1 Bara för att jag heter Tom betyder inte det att jag är helt tom i bollen. Så brukar jag svara dem i skolan som retas.

Egentligen är det tvärtom. Jag är rätt smart. Men det har ingen fattat.

Nu är det sommarlov och jag har precis kommit till vår nya sommarstuga. Mamma och pappa har längtat så länge efter ett ställe på landet. Det har inte jag. På ett sätt är det skönt att slippa skolan, men samtidigt finns det ingen att vara med här. Jag känner mig ensam. Torpet ­ligger mitt ute i skogen i Sörmland. Att leka med kottdjur är verk­ ligen inte min grej.

Mamma och pappa tycker att jag kan hjälpa till att röja på tomten, klippa gräset, såga grenar eller gräva i den igenvuxna rabatten. Men det är inte jag som har köpt huset. Jag är fånge i ett skrotigt torp mitt i en enormt stor skog. Så känns det i alla fall. Hade jag inte haft mina böcker hade jag nog dött. I alla fall lite.

Pappa heter Mats och han spelar violin på jobbet.

9

Dahlin_Skogens systrar.indd 9

2009-06-24 14:57:06

Mamma heter Hanna och pratar mycket på sitt jobb. Hon är nyhetsuppläsare. Hon berättar om allt som händer i världen.

Torpet är rött med vita knutar. På tomten växer en stor ek. I en av grenarna hänger en lång gunga. Den gungar jag på fram och tillbaka. Om man lutar sig bakåt och ­tittar upp på himlen känns det som om man flyger. Det är inte kul. Men det finns inte något roligare att göra. Jag är för gammal för gungor, för smart för att rensa ogräs och inte barnslig nog för att leka med kottdjur. Pappa säger att jag måste bli påhittigare och vara mer fantasifull.

Jag svarar att han måste jobba mer på huset så att vi kan åka hem till stan igen.

Skogen runt huset är tät. Enda vägen att ta sig härifrån är att följa den lilla skogsvägen. Ett par mil härifrån ligger en liten by. Jag längtar hem, varje timme, varje minut.

Mamma säger att det finns en sjö inte så långt bort.

Men nu måste de jobba med huset och tomten. Bada får vi göra senare i sommar. Om jag ska vänta tills mina föräldrar blir klara med huset lär jag bli vuxen innan jag får ta ett bad. Båda har tummen mitt i handen. Vi bor i lägenhet och de vet knappt hur man spikar upp en tavelkrok. När farfar hörde att vi hade köpt ett torp skrattade han högt och rått.

10

Dahlin_Skogens systrar.indd 10

2009-06-24 14:57:06

Skogen. Skogen, den är inte min vän. Den är emot mig, tänker jag. Jag gillar gator, asfalt och trottoarer och mina böcker och spel förstås. Spelen fick jag inte ta med. Det är inte utvecklande för mig, säger mamma. Men att sitta här och tyna bort, hur kan det vara utvecklande? Jag kommer att bli helt avvecklad. Hjärnan kommer att vara helt bortkopplad innan sommaren är slut.

Om jag hade haft ett syskon skulle allt vara bättre. Men det har jag inte. Och några fåniga låtsaskompisar har jag inte heller. Det kan andra hålla på med. Vad har jag här i skogen egentligen? Tre böcker, en säng och en påse med godis som jag smugglat med. Mats och Hanna tycker inte att jag ska äta sånt. Det innehåller så mycket farliga färgämnen och socker. De säger att nötter är nyttigt. Men jag tror att man blir en nöt om man äter för mycket nötter.

Jag känner mig ensam här på torpet och jag har verkligen ingenting att göra. Jag kommer att dö den stora uttråkningsdöden här, tänker jag när jag hör hur en gren knäcks i skogen.

11

Dahlin_Skogens systrar.indd 11

2009-06-24 14:57:06

Kapitel 2 Pappa och mamma stannar upp i trädgårdsarbetet.

– Schh, säger pappa och tittar bort mot skogsbrynet.

Vi står stilla som om vi leker dansstopp. Jag spanar in i skogen så att ögonen värker. Till slut ger jag upp och går in i torpet. Pappa tittar surt på mig.

– Du missar ju alla djur när du gör sådär, säger han.

– Alla djur som är värda att se har jag sett på Skansen, svarar jag innan jag går uppför trappan.

På ovanvåningen ligger mitt rum. Det är snedtak i rummet och på gaveln sitter ett litet fönster. Resten av ovanvåningen är fortfarande vind. Eller råvind, som mamma säger att det heter. Det har hon läst i en bok om hur man renoverar stugor och torp.

På dagen är vinden inte läskig, men på kvällarna gillar jag den inte. Den liksom glor på mig när jag sveper förbi den och nerför trappan. Men jag tror inte på spöken. Jag tror inte på livet på landet heller. Vad ska man göra? Titta på hur löven sakta gulnar och faller av?

12

Dahlin_Skogens systrar.indd 12

2009-06-24 14:57:06

Jag tar upp en bok och bläddrar i den. Han som har skrivit den heter Petter Lidbeck. Jag börjar läsa och den verkar bra, men efter några sidor lägger jag boken ifrån mig och tittar upp i taket.

Taket är sprucket och flagar. Pappa tycker att jag kan prova att renovera mitt eget rum. Det tycker inte jag.

Jag börjar läsa igen men kan inte koncentrera mig. Så jag går ner till köket och letar efter något att äta. Kylskåpet är inte större än mitt sängbord i stan. Det är inte mycket som får plats.

På tomten finns en jordkällare, där kan man ha mat.

Mamma och pappa tycker att den är fantastisk. Ett mörkt, fuktigt, halvt nergrävt rum med stampat jordgolv. Inte ett dugg fantastiskt om du frågar mig. Kylskåp känns som en modernare uppfinning.

I köksskåpet hittar jag några skorpor. Det gäller att vara försiktig, för precis bakom paketet har mamma satt en musfälla. Huset verkar krylla av möss. Så går jag ut igen.

Det har blivit sen eftermiddag och solen börjar sänka sig bakom träden.

Pappa har precis varit nere i jordkällaren och hämtat upp två flaskor öl och en läsk.

Vi sätter oss alla tre i hammocken. Den var, precis som 13

Dahlin_Skogens systrar.indd 13

2009-06-24 14:57:06

gungan, kvar här när vi köpte huset. Jag förstår varför de förra ägarna inte tog hammocken med sig. Gnisslet från fjädrarna skapar ett ljud som ekar i skogen.

Fåglarna har slutat kvittra och äntligen är det lite tyst.

Det är konstigt att folk tycker att det är så skönt med tystnaden på landet. Då har de inte hört fåglarna tidigt på morgonen. Det är som om de tävlar i att överrösta varandra i skrik- och skränmästerskapen. Men nu är det tyst och faktiskt ganska skönt. Synd bara att man inte hör några bilar i bakgrunden. Jag saknar verkligen stans alla ljud.

– I morgon är det dags att borsta fasaden och sen stryka på med Falu rödfärg, säger mamma. Det skulle väl vara kul för dig, Tom? – Om det är roligt, då vet jag inte vilken humor du har, mamma, svarar jag.

Pappa skrattar.

– Snyggt svar, säger han och ler mot mig.

Det knakar till i skogen och en fågel flaxar hastigt iväg.

Pappa stannar hammocken och för fingret mot munnen.

Så sitter vi i en minut innan vi slappnar av igen.

– Vilken sekund som helst kommer vi att få se ett rådjur eller en älg, säger han sedan.

– Alla djur man behöver finns på Skansen, svarar jag.

14

Dahlin_Skogens systrar.indd 14

2009-06-24 14:57:06

– Ja, du brukar säga så, säger mamma. Men att se dem i sitt riktiga element, i naturen, är en helt annan sak.

– Det är dags att börja med middagen, säger pappa och reser sig.

Mamma och pappa går in i stugan. Jag följer sakta efter.

Precis när jag kommer in genom dörren ser jag en rörelse i ögonvrån. Något far förbi i skogen. Men när jag vänder mig om är det stilla.

15

Dahlin_Skogens systrar.indd 15

2009-06-24 14:57:06