9789113020488

Översättning av

titelsidor_denbladagboken091201.indd 5 I_Levine_Den blå dagboken.indd 3

manni kössler

09-12-01 15.21.36 2009-12-03 13:59:14

isbn 978-91-1-302048-8 © 2009 James Andrew Levine, md, phd Norstedts, Stockholm 2010 This translation published by arrangement with Spiegel & Grau, a division of Random House, Inc. Originalets titel: The Blue Notebook Översättning: Manni Kössler Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt av ScandBook AB, Falun 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Levine_Den blå dagboken.indd 4

2009-12-03 13:59:14

Den blå dagboken Jag har rast. Mamaki Briila är nöjd med mig och det vore kons­tigt annars! Jag har arbetat hårt sedan imorse och när jag säger att jag är trött, ler hon. ”Vila dig du, Batuk lilla”, säger hon. ”Idag kommer rikedomarna att flöda.” Fast egentligen är jag inte ett dugg trött.

Mitt namn är Batuk. Jag är en flicka på femton år med ett näste på Common Street i Mumbai. Jag har varit här i sex år nu och är välsignad med skönhet och en blyertspenna. Min skönhet kommer inifrån. Pennan kom bakifrån örat på Mamaki Briila, som är min chef.

Jag såg när pennan ramlade ner från Mamakis öra för två kvällar sedan. Jag hade precis bakat kaka och hon kom infläng­ ande i mitt näste med ett enormt leende, böjde sig fram, nöp mig i kinden och pussade mig på huvudet. När hon lutade sig ner slungades bröstens jättelika påsar rätt i ansiktet på mig så att jag såg svetten glimma mellan dem. Hon luktade som vi, fast värre.

Hon var tvungen att sätta handen i ländryggen och ta i för att komma upprätt igen, och när hon gjorde det gungade brösten som om hon hade ett par sällskapsdjur hängande runt halsen, hit och dit. Hon tog fram pennan bakom örat och ett 7

I_Levine_Den blå dagboken.indd 7

2009-12-03 13:59:14

litet gult anteckningsblock från ett veck i sarin (eller kanske i skinnet). När hon öppnade blocket kisade hon ner på mig och ännu ett leende bredde ut sig över det röda ansiktet, som när vatten sugs in i torr sten. Hon gjorde en markering med en elegant släng av den plufsiga handen och sa med mild och söt röst: ”Batuk lilla, du är min favoritflicka. Jag trodde nog du skulle göra mig besviken ikväll men på knappt en timme har du fått mig att älska dig.” Jag vet att hon sedan hade tänkt påminna om alla de tusentals gånger som hon varit snäll mot mig, men hon avbröts av ett skrik från Puneet.

Puneet är min bästa vän och han bor två nästen bort. Puneet skriker väldigt sällan, i motsats till prinsessan Meera, som skriker varje gång hon bakar kaka. Puneet skriker bara när han absolut inte kan låta bli och skriket från honom i den stunden kunde ha fått en klippa att rämna. Det var ett långt genomträngande skri, inte av kroppslig smärta, för Puneet känner inte smärta, utan av skräck. Mamaki visste det också. Puneet är den värdefullaste av oss för han är pojke.

Puneets skrik hade ihjäl nattens tystnad på gatan och leendet föll från Mamakis ansikte likt ett mynt som faller till marken. Hon vände sin breda bak mot mitt ansikte och kastade sig ut från nästet. Jag blev imponerad av att något skapt som hon kan röra sig med sådan fart. När hon rusade iväg fångade den slängande sarin vinden och jag mindes skynkena som används för att skydda grödan mot sommarsolen. Det var då blyertspennan halkade ner bakifrån Mamakis öra, insmord i hennes helt unika kroppsolja.

I Mamakis kölvatten föll alltså pennan till golvet i mitt näs8

I_Levine_Den blå dagboken.indd 8

2009-12-03 13:59:14

te, studsade några gånger och låg sedan still. Jag hoppade ner från bädden och kastade mig över den. Pennan var min genom ett gudomligt påbud.

Jag låg kvar på det lilla föremålet, tyst och orörlig. Mina tankar for tillbaka till tiden när jag var liten och bodde i Dreepah-Jil, min hemby. Där brukade jag sitta uppflugen på en stor sten i solen, ibland i flera timmar, också under hettan mitt på dagen, och föreställa mig hur jag smälte ihop med stenen. Så småningom kom en liten ödla framkilande mellan stenarna eller i gräset. Med sina små snabba rörelser tittade den sig omkring men när den inte såg något som rörde sig kände den sig trygg. Ödlan slappnade av och solade sig nedanför min sten och ­ibland till och med uppe på den. Jag rörde mig inte, inte ens när den satt alldeles intill mig. Jag kontrollerade min andning och smälte djupare in i stenblocket ända tills jag också blev sten. Jag använde hjärnan för att kontrollera ödlans hjärna. Jag talade mjukt till den genom luften ovanför. ”Slappna av lilla ödla, snart är du min.”

Man kan titta uppåt och se en regndroppe som är på väg att träffa en. Man ser den, man vet att den faller allt snabbare och man vet att den kommer att träffa, men man kommer ändå inte undan. Så var det för ödlan. När jag störtade mig över den hände det att våra blickar möttes en hundradels sekund.

Så landade jag på den, ibland med sådan kraft att jag hade ihjäl den; om det hände, var det dess öde. Där jag låg på stengolvet i mitt näste hade jag en penna för att också det var ödet.

Jag reste mig, klättrade upp på min tron, lade mig med pennan under magen och somnade. När jag vaknade nästa mor9

I_Levine_Den blå dagboken.indd 9

2009-12-03 13:59:14

gon låg pennan kvar där jag lagt den, men nu var den uppvärmd av mina drömmar. Jag låg sömnigt blinkande i det förs­ ta gryningsljuset och tittade ut genom öppningen. Jag visste att blyertspennan inte skulle räcka till att skriva om hela mitt liv, men den räckte för att börja.

Min rast och min låtsade trötthet är nästan över. Om en liten stund ska jag stoppa tillbaka skrivboken innanför revan jag gjort i madrassen. Idag när jag ligger och bakar kaka kommer jag att känna den mot ryggen och veta att den finns där.

•• Ni skulle ha hört Mamaki den kvällen när hon rusade in i Puneets näste med farten hos en kanonkula. Hennes skrik var nästan lika högt som hans varit innan. Hans hade uttryckt fasa, medan hennes var menat att ge upphov till samma känsla. När tumultet bröt ut var det två statsanställda som tillsammans hade bringat prins Puneet sin hyllning, en sedvänja som Mamaki finner fullt acceptabel så länge gåvorna till prinsen är ordentligt utmätta. I det här fallet hade gåvorna mindre betydelse eftersom tillbedjarna var två högt uppsatta poliser. Trots att de till att börja med hade gett sig in på att baka kaka på det vanliga sättet (jag hörde Mamaki välsigna besökarna när de kom), tappade de greppet. Puneet fläktes upp av en batong.

Mamaki slängde ut poliserna på Common Street med en kraftfull knuff. Fy på poliserna! Medan jag tittade på från mitt 10

I_Levine_Den blå dagboken.indd 10

2009-12-03 13:59:14

näste kom de på fötter, borstade dammet av sina bruna uniformer, skrattade som två bröder och släntrade bort i kvällsmörk­ ret. En av dem hade batongen dinglande från handleden. Puneet föll till marken – dropp, dropp, dropp – som om jorden behövde frossa på Puneet precis som de hade gjort.

Var snäll och förlåt att jag är dramatisk. Det beror inte bara på att Puneet är min älskling utan också på att jag är lagd åt det dramatiska hållet. Mamma skällde alltid på mig för det, kanske för att pappa blev så förtjust när jag spelade teater. När familjen var samlad brukade jag sätta upp föreställningar. Då imiterade jag Navrang, byfånen, eller farbror Vishal (”onkel V”), som var så tjock att han somnade i sopptallriken. Mamma skakade på huvudet och muttrade missnöjt, men pappa skrattade så han grät. Jag har alltid haft fallenhet för sådant.

Som belöning för mitt skådespel brukade pappa ta mig i famn och om jag tjatade berättade han sagan om den silverögda leoparden. Varje gång broderade han ut sagan på olika sätt och den kunde hålla på i timmar, beroende på hur trött pappa var eller om jag somnade.

Jag älskade min saga. Vissa kvällar låtsades jag sova när mamma gick genom sovrummet som var fullt av mina syskon och kusiner. Om jag fortfarande var vaken när pappa kom hem från fälten och från kvinnan med lavendeldoften brukade jag springa fram till honom, hoppa upp i hans knä och be honom berätta min saga. ”Inte ikväll, Batuk”, sa han för det mesta. Jag kröp nära och kände vibrationerna från hans bröstkorg när han pratade. Kanske tjugo minuter senare, när han torkat bort 11

I_Levine_Den blå dagboken.indd 11

2009-12-03 13:59:14

de sista riskornen runt munnen, gav han alltid med sig och började berätta, till mina förtjusta rop. Jag var nämligen alltid pappas silverögda leopard.

Puneet har varit dålig men Mamaki säger att han håller på att bli frisk. Mellan kakbakningarna ropar jag till honom, och han ropar tillbaka. I början förbjöd Flodhästen (det är vårt hemliga namn på Mamaki) vårt strömmande småprat under arbetstid, men hon insåg att det gör Puneet på gott humör och nu tillåter hon det.

Puneet är ännu inte redo att baka kaka med oss andra. Om han är så illa skadad att han inte kan arbeta med oss längre, eller om han dör, vem ska då finnas här för mig? Jag antar att det är ett egoistiskt sätt att tänka, men så fungerar en dramatisk själ.

•• Jag har en kort rast. Herr Flaxöra bakade bara en pytteliten kaka, så jag kan inte gärna påstå att jag är trött.

Jag skriver med blyertspennan. Jaha, och hur vässar jag den då? kanske du undrar. Jag ler. Inte mitt ”kom och avguda mig”leende, utan ett listigt leende. Jag vässar pennan med mitt kvicka huvud.

Två gator bort från mitt näste ligger Street of Thieves, tjuvarnas gata. Där kan man köpa allt, från ett flygplan till en 12

I_Levine_Den blå dagboken.indd 12

2009-12-03 13:59:14

osynlighetskappa – det är åtminstone vad som påstås. En av gatuförsäljarna som drar sin kärra med varor till och från Street of Thieves kallar jag för Bandu. Bandu gatuförsäljaren går förbi utanför mitt näste minst två gånger om dagen. Jag vet när han kommer eftersom kärran har metallhjul och för ett otroligt oväsen som hörs flera gator bort. Tidigt på morgonen när han går förbi är kärran bräddfull med saker, och på kvällen när han är på väg tillbaka är den nästan tom. Ibland gör han extraturer, antagligen för olika specialleveranser.

Bandu är ungefär i min ålder och ser bra ut. Det senaste året har han blivit manligare och längre. Han har stora ovala ögon som stirrar på mig varje dag och stirrar bort varenda gång jag fångar hans blick. Jag tror han ligger med mig i tankarna då och då.

När min penna blev trubbig började jag, som den listiga flicka jag är, le mer enträget mot honom. Jag lade huvudet på sned och putade med läpparna. När jag snärjde honom med min vilja – som ödlan – dröjde sig hans blick kvar och ibland höll han den i min en hel sekund. Det hände att ögonen fladdrade till, som ödlans tunga, mot mina lår eller mina små bröst. Jag satt där i mitt näste som jag hade suttit på mitt stenblock för många år sedan, och väntade på att pojken med kärran skulle sola sig i min skugga. Han började sakta farten när han närmade sig mitt näste och några dagar senare grymtade han något åt mitt håll på det primitiva sätt som blyga män gör.

Efter tre dagar av grymtanden, och spelad förlägenhet från min sida, vinkade jag honom till mig. Låset på spjälgallret 13

I_Levine_Den blå dagboken.indd 13

2009-12-03 13:59:14

öppnas inte förrän efter Flodhästens första morgonte med kex, men jag sänkte huvudet och såg upp på honom genom det låsta gallret, och sa: ”Jag heter Batuk. Jag behöver verkligen din hjälp.” Så gjorde jag en paus och log. ”Du kan väl skaffa mig en pennvässare.”

Jag blev lite irriterad när det dröjde hela två dagar. Men när han väl dök upp, sent en kväll efter Flodisens tredje kopp te, med pennvässaren tryckt i sin valkiga hand, log jag som om han hade gett mig en rubin. Sedan kysste jag honom. Det fanns inget spjälgaller mellan oss. Jag hade tänkt pussa honom på kinden eftersom jag tyckte det var vad han hade gjort sig förtjänt av, men istället kysste jag honom rätt på munnen. Jag lät min tunga leta efter hans och kände hur den flydde längst bak i munnen på honom som en strykrädd hund. Han började trycka fram tungan för att möta min, men då knuffade jag undan honom med båda armarna. Hela detta utbyte av tacksamhetsbetygelser tog inte mer än ett par sekunder men jag visste att smaken av mig skulle finnas kvar i hans mun resten av dagen. Hans suktan efter mig skulle genomsyra honom mycket längre än så.

Jag vet inte varför jag betedde mig på ett sådant skamligt sätt, men nu har jag min pennvässare och jag pratade aldrig mer med Bandu gatuförsäljaren, och såg aldrig mer åt hans håll.

14

I_Levine_Den blå dagboken.indd 14

2009-12-03 13:59:14