9789185815326

Ingrid Frideborgsdotter Maja Suslin

Qvinna i världen Sex kvinnor, sex kontinenter, sex livsÜden

Votum

© 2010 Votum Förlag, Karlstad © Ingrid Frideborgsdotter F o t o © Maja Suslin F o r m Maria Mannberg T r yc k t i Lettland 2010 I S B N 978-91-85815-32-6 www.votumforlag.se Livsprojekt »Qvinna i Världen« www.powerwoman.se Copyright Text

quinna_inl_3.indd 4

2010-02-06 08.35

Innehåll Inledning

7

Jasminah »Mina« Genevigie Moitsi, Sydafrika

I skuggan av trädet

8

Hoâng lan Húóng, Vietnam

Full fart mot framtiden

50

Santusa Atahuichi Choque, Bolivia

Drömmar på 4000 meters höjd

74

Johanna Vilda Kvist, Sverige

Feminist och aktivist

100

Mama Toumiti Matangaro Makita, Cooköarna

Pionjär bland pärlor

116

Larina Christine Pelbath, usa

quinna_inl_3.indd 5

Salsadansande försäljare

142

Tack

158

2010-02-06 08.35

6

quinna_inl_3.indd 6

2010-02-06 08.36

Inledning

Ilskan drev mig, kärleken helade mig …

såg jag en liten annons i facktidningen Journalisten; ”Journalistik och kön” 5p stod det.

Långt tidigare hade jag funderat på hur kvinnor och män presenteras i media, men nu uppenbarade sig möjlig­heten att fördjupa mig i ämnet.

Kursen var omskakande och budskapet tydligt; männen syns i media med slips och kavaj och kvinnorna innehar ofta offerrollen som till exempel utslitna småbarnsmammor.

Kursen startade en process som slutade med att jag sa upp mig från min journalisttjänst på Gotland och flyttade till Stockholm och läste genusvetenskap på universitetet.

Det var omvälvande att så tydligt få se hur kvinnohistorien har osynliggjorts genom århundraden och det gjorde mig arg och hatisk mot männen. Jag var i stort sätt buren av ilska under ett år. Att mitt äktenskap överlevde är ett under.

Vå r e n 19 9 4

Livsprojektet ”Qvinna i Världen” tog form i mitt huvud redan 1996. Jag var trött på snuttifieringen i nyhetspress och ville göra något ordentligt – att följa en kvinna i varje världsdel under 50 år var en oerhört tilltalande djupdykning.

Jag frågade min fotograf kollega Maja Suslin om hon ville jobba med mig i projektet de kommande 50 åren.

Maja kontrade med att hon skulle behöva bli över 90 år om hon skulle kunna fullfölja arbetet. Hon föreslog ett 25-årigt projekt, men jag var övertygad, 50 år ville jag ha. Nog kunde vi ta hand om oss, träna och se till att

överleva. Drivkraften var stor. Maja funderade inte så länge, utmaningen lockade och hon sa ja.

Vi sökte pengar från ett antal fonder och tänkte att de skulle ösa pengar över ett så fantastiskt och unikt projekt.

Vi fick 2 000 kronor från en liten fond på Gotland.

Och kom av oss.

Men när tidningen där jag arbetade som redaktionschef gick i konkurs 1998 var det dags för livsprojektet.

Kontakterna var klara. Jag bokade två flygbiljetter till Sydafrika och ringde Maja och sa att nu är det dags.

Nu finns det inget som kan hindra mig. Nu åker jag.

Och jag hoppas verkligen att du följer med.

Maja sa nej. Hon hade just flyttat till Stockholm och höll på att etablera sig som frilansfotograf.

Så jag la på luren. Och grät.

För jag hade bestämt mig. Om Maja sa nej tänkte jag åka själv. Det fanns ingen återvändo.

Efter fem minuter ringde telefonen. Det var Maja som hade ändrat sig.

I projektets inledning drev hatet och ilskan mig. Och jag är glad över kraften som fanns i de känslorna. Men jag är också oerhört tacksam över att hatet och ilskan har övergått i kärlek. Kärlek till mig själv, till kvinnorna men också till alla män i världen. Det är kärlekens kraft som kommer att få allt levande på jorden att blomstra.

Ramsö 23 januari 2010 Ingrid Frideborgsdotter

7

quinna_inl_3.indd 7

2010-02-06 08.36

8

quinna_inl_3.indd 8

2010-02-06 08.36

Jasminah »Mina« Genevigie Moitsi, Sydafrika

I skuggan av trädet

1 m a r s 19 7 9

I den lilla byn Pniel tre mil från diamantstaden Kimberley i Sydafrika, har 35-åriga Angeline Moitsi börjat få värkar.

Det är dags att föda.

Fortfarande är det apartheidregimen som styr i Sydafrika, de svarta behandlas illa, mycket illa, och familjen Moitsi lever ett hårt liv. Men det finns glädje­ämnen, Mama Ange ler lite mellan värkarna, ett nytt barn skall födas, ett nytt liv komma till världen.

Hon döps till Jasminah Genevigie Moitsi. Hon är An­ge­ line och Elias sjunde barn. Hela syskonskaran samlas för att välkomna Jasminah, alla är de där: Emily, Jakobus, Lizzie, Moses, Jane och Chantelle.

N o v e m b e r 19 9 8

– Vilket underbart träd! sa Rudy när vi svängde in på gården.

Underbart och underbart, tänkte vi härdade svenskar. Träd som träd.

Det var första dagens morgon.

Redan andra dagens morgon började vi förstå att det var något speciellt med ett träd med grenar som sträcker sig långt ut från stammen och ger svalkande skugga åt marken därunder. Det var inte alla pnielbor som hade förunnats ett träd. Många var de plåtskjul och lerhus som fick stå ensamma ute på den röda jorden på stäppen

bland några enstaka buskar och envetna grässtrån.

Utan skydd mot den gassande solen. Solen som kan vara skoningslös och bränna allt som kommer i dess väg. vi turen att hamna under trädet hos Jasminah, getfarmardottern. Det var det vi valt att kalla henne innan vi ens lämnat svalkan i Sverige.

Hade familjen några getter, så var det väl klart att hon var getfarmardotter.

Själv brydde hon sig inte så mycket om getterna.

Visst var hon glad att de fanns, men det var inte ofta som familjen tog sig råd att slakta en get. Men då blev det fest. Riktig fest. För en dag. Sen var allt som vanligt igen. Med majsgröt till frukost och majsgröt till middag.

Däremellan en halv mugg vatten. Annars ingenting.

Vi lär oss uppskatta trädet. Det är här vi får höra om hela Jasminahs liv. Det är här hon berättar om systern som dog i sängen bredvid henne en natt. De var med familjen ute på fältet på dagen, somnade tillsammans på kvällen, och när Jasminah vaknade andades systern inte längre.

– Hon måste ha fått något i sig. Jag såg att hon åt något som hon plockade upp från marken, ett frö eller något, säger Jasminah. Jag tror att hon var sexton år när hon dog. Hon hette Chantelle.

Men nu hade

9

quinna_inl_3.indd 9

2010-02-06 08.36

Jasminah Moitsi och hennes kusin Rontie.

Så tystnad. Det var ofta så under trädet. Som om tiden stod still i värmen. Orkade liksom inte ta sig framåt.

Inte vi heller. Tankarna sega som tuggummi.

Jasminah Moitsi och är 19 år. Hon bor tillsammans med sin mor och tre av sina systrar i ett lerhus i byn Pniel, 50 mil sydväst om Johannesburg i Sydafrika.

I byn bor mellan 300 och 500 människor i sammanlagt 130 hus. Här finns ingen elektricitet, inget överflöd av saker och hit kommer ingen buss. Stora vägen går en halvmil bort. Dit går man, cyklar eller om man har råd åker man donkeycar – åsnebil.

Vi kommer med våra västerländska glasögon på. Vi vill det verkligen inte, men hur skall vi kunna ta av oss ett kulturellt seende som vi lärt sedan barnsben? Vi vill dokumentera Jasminahs liv, hennes tankar och drömmar. Vi vill komma nära. Vara respektfulla, men ändå få veta så mycket som möjligt. En svår balansgång att gå.

Första dagarna ser vi bara allt de inte har. Vi sätter genast stämpeln »fattig« på familjen. Ser att de bor i ett enkelt lerhus med tre små rum och ett rum med hål i taket som de kallar kök. Vi ser de spruckna lerväggarna, vi ser att de bara har tre sängar. Och att de nästan aldrig äter. Det är vad vi ser. Avsaknaden av tv-apparater, datorer, mobiltelefon, mat, bil, tavlor, cyklar, pengar …

Det tar tre dagar för oss att inse att det lilla, lilla skjulet bortom trädet är toaletten. Det är byggt av korrigerad plåt. Man får backa in där och göra sina behov i ett hål i marken.

Vi bor i Kimberley, tre mil från Pniel. Vi kommer oftast till Jasminah på morgonen och stannar till kvällen.

Vi sitter under trädet och försöker vänja oss. Jasminah är Hon heter

10

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 10

2010-02-06 08.36

Jasminah ÂťMinaÂŤ Genevigie Moitsi

quinna_inl_3.indd 11

s y da f r i k a

11

2010-02-06 08.36

Varje kvinna fick definiera sin familj och så tog vi en bild på dem. Jasminahs familj består av mamma, syskon, syskonbarn, kusiner, mostrar och fastrar. Huset och trädet i bakgrunden är Jasminahs familjs.

blyg. Hävdar bestämt att hon inte kan någon engelska.

Bara afrikaans.

Första dagen vill hon visa var det hela började. Hon tar oss ner till floden och berättar att det var här som hennes mor och far först satte bo. Sedan ville kyrkan att byn skulle samlas ihop och de fick lämna flodstranden och flytta närmare de andra.

Jasminah tar oss med till skolan och vi får hälsa på rektorn. Vi går runt i alla klassrum och pratar svenska och presenterar oss. Skolan har elever från ettan till sexan. Några barn har börjat sent, så i årskurs sex finns elever som är 18 år gamla. Jasminah har gått tolv år i skolan, de första sex åren här i Pniel, de återstående i Barkley West, ett större samhälle som ligger sju kilo­ meter från Pniel. under trädet igen. Det har börjat lossna för Jasminah. Hon har glömt att hon inte kan någon engels­ ka och hon pratar obehindrat med oss. Berättar om sin far som dog för fyra år sedan. Han fick ont i magen. Så var det med det.

Vi lämnar den svalkande skuggan för att bese kyrko­gården. Varje grav är som en stor stenhög med inplastade blommor på. Jasminahs far, Elias W. Moitsi, är en av få som har en gravsten. Där står: In loving memory of our brother: Born: 27/8 1937 Death: 1/6 1995 Så sitter vi

12

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 12

2010-02-06 08.36

Jasminah ÂťMinaÂŤ Genevigie Moitsi

quinna_inl_3.indd 13

s y da f r i k a

13

2010-02-06 08.36

»Jag tyckte om att gå i skolan, det öppnade mitt sinne. Jag fick lära mig en massa nya saker som jag inte visste om. Det var ett sätt att komma hemifrån och gjorde att jag hade något att göra.

Det viktigaste i mitt liv just nu är att få tag i ett bra arbete och att vara en god kristen, att tillhöra Gud. Jag har funderat på ett administrativt arbete på ett kontor, på att arbeta som polis eller att bli socialarbetare – det är min dröm! Om tio år skulle jag vilja vara socialarbetare med möjlighet att försörja min familj, vara gift med en god man, ha två barn och ett eget hus.

Om jag kan välja skulle jag älska att stanna här i Pniel, men om jag ser på Pniel och dess omgivningar – Barkley West och Kimberley – så är det svårt att få tag i ett arbete. Om jag måste flytta för att få ett jobb, ett bra jobb, så är det inte mycket jag kan göra åt det.

Det är min syster Janes man Abel som försörjer familjen.

Det är honom jag ser upp till, för det var han som tog hand om oss när min far dog. Om han skulle flytta, då skulle det bli väldigt svårt för oss att överleva. Speciellt eftersom min syster och jag inte har något arbete.

48

Jag har en öppen relation med min mamma. Jag pratar med henne om saker som är viktiga i mitt liv, när saker går fel.

Mamma är den som jag verkligen kan prata med och gå till och få råd. Ibland kan jag prata med mina systrar, men det är lättare att prata med min kusin, så därför pratar jag hellre med Rontie.

Min mamma, min äldre syster och hennes man dricker ibland. Då pratar de mycket och använder ett fult språk. Men det är inte våldsamt, de bråkar inte. Mina bröder har slutat att dricka. Jag tycker inte om när min mamma dricker. Då pratar hon ute på gatan om allas problem, sådant som hon borde ta i familjen istället.

I slutet på månaden, när lönen har kommit, då har vi gott om mat, då har vi råd att äta tre mål mat om dagen. Vi äter kött, ris och grönsaker. Efter det äter vi två gånger om dagen.

Pap, majsgröt. Men den mesta tiden äter vi bara en gång om dagen. Vid 3–4 tiden på eftermiddagen. Vi är ofta hungriga.«

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 48

2010-02-06 08.38

Jasminah ÂťMinaÂŤ Genevigie Moitsi

quinna_inl_3.indd 49

s y da f r i k a

49

2010-02-06 08.38

50

quinna_inl_3.indd 50

2010-02-06 08.38

Hoâng lan Húóng, Vietnam

Full fart mot framtiden

3 0 o k t o b e r 19 7 9

I mångmiljonstaden Hanoi i norra delen av Vietnam går 30-åriga Thu i väntans tider. Kriget mot usa tog slut för fyra år sedan, men fortfarande sitter skräcken kvar i henne.

Det är familjens tredje barn som är på väg. 1972 föddes dottern Nhàn, och 1975 kom sonen Thinh som en fredsgåva.

Thu tänker inte föda fler barn, regeringen är inte särskilt nöjd med par som bildar stora familjer.

Så ser en nyfödd människa dagens ljus. Hoâng lan Húóng blir hennes namn.

N o v e m b e r 19 9 9

Det är hennes ögon som fascinerar mig först. De strålar av glansen från hennes intellekt. Hon sitter uppkrupen i fåtöljen med benen under sig. Hon bär en röd collegetröja med en Musse Pigg-figur. Jag vet att hon är 20 år, men för mina ovana västerländska ögon är det svårt att ta in. Hon ser inte ut som en dag över 15.

Hon heter Hoâng lan Húóng. Vietnameserna skriver förnamnet sist, så det är således Húóng som är hennes tilltalsnamn. Húóng betyder parfym på vietnamesiska.

Húóng är som vilken student i Hanoi som helst.

Hon pluggar, och hon pluggar hårt. Enda skillnaden är att hon lyckas. Och hon lyckas riktigt bra. På hennes

universitet är det bara några få utvalda som får stipendium och slipper betala terminsavgiften för studierna som är runt 800 000 dong (cirka 400 svenska kronor). Hittills har hon fått stipendium varje år.

Det går 50 studenter i hennes klass. Hon har valt engelska och ekonomi som huvudämnen, men studerar också bland annat statistik, affärsengelska, gymnastik och partihistoria. Det är november, och hon är inne i sluttampen av ett projektarbete innan det är dags för tentamen.

– Vad bra, säger jag. Då hinner du bli klar lagom till jul. Det blir väl skönt?

– Jul? Vi firar inte jul. Terminen är slut i början av februari när vi har Tet, nyårshelg, säger Húóng, och rynkar på ögonbrynen.

Hon studerar på förmiddagarna, är på föreläsningar på eftermiddagarna och har privatlektioner eller pluggar på kvällarna. Hon ger privatlektioner i engelska till några barn, lär en filippinsk man vietnamesiska och tar själv extralektioner i japanska på söndagsmorgnarna.

– Tidigare hjälpte jag till i en organisation som undervisar gatubarn, men jag hinner inte längre, det har blivit för mycket, säger Húóng.

Förutom det hon redan studerar tänker hon börja plugga engelska på heltid på kvällarna i vår.

51

quinna_inl_3.indd 51

2010-02-06 08.38

Vietnam när det var dags för oss att hitta en kvinna som kunde visa oss hur det är att vara ung kvinna i Asien. Vi fick hjälp av S-kvinnorna att komma i kontakt med en ung kvinna i Dong Ha, som ligger mitt i Vietnam, där gränsen tidigare gick mellan Nordoch Sydvietnam. Här släppte amerikanerna mängder av kemiska bomber och kvinnorna föder fortfarande handikappade barn.

Innan vi hann åka till kvinnans by för att träffa henne hade det börjat regna, floden svämmade över och Vietnam drabbades av en översvämningskatastrof.

Vi flydde norrut och i Hanoi fick vi återigen hjälp av sipu – konsultföretaget som arbetar på sidauppdrag – att hitta en annan kvinna. Vi tänkte då att eftersom Jasminah i Sydafrika var född 1979, fick det bli det gemensamma för kvinnorna. Istället för en kvinna på landsbygden blev det Hoâng lan Húóng i huvudstaden, en medelklasskvinna som studerar vid universitetet.

V i va l d e

är vi här – mitt i den värsta översvämningen som drabbat Vietnam på 50 år. Slutsiffrorna blir 539 döda, över 600 000 människor har förlorat sina hem och drygt en miljon är i akut hungersnöd.

Sju provinser i Vietnam är värst utsatta. Av Vietnams 170 mil långa land ligger 70 mil under vatten.

Röda Korset kommer med hjälpinsatser, militären jobbar hårt. Varningar utfärdas om att epidemier snart kommer att drabba översvämningsområdena.

Húóng ser bilderna på tv med människor som sitter på hustaken och väntar på hjälp. Militären åker runt med båtar och lämnar ut matpaket till dem, man Oc h n u

52

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 52

2010-02-06 08.38

Hoâng lan Húóng

quinna_inl_3.indd 53

vietnam

53

2010-02-06 08.38

Mamma Thu och H煤贸ng.

54

quinna_inl_3.indd 54

2010-02-06 08.39

har inte resurser att hjälpa alla. Hon ser och vill göra något så hon skickar pengar till ett katastrof konto. Hela Vietnam engageras i insamlings- och hjälpinsatser.

Trots översvämningen fortsätter vardagen sin gilla gång. Vi sitter på Húóngs säng och tittar på hennes ryggtavla medan hon läser på inför mattetentan. Húóng har bra studievana, så hon har inga problem att koncentrera sig fast vi sitter där. Hennes rum kunde ha varit vilket tonårsrum som helst i världen. På väggarna hänger affischer på The Muffetts, Backstreet Boys och BoyZone, skrivbordet är belamrat med läxböcker och vid kassettbandspelaren ligger banden och väntar på att studierna ska ta slut. På nattduksbordet står ett kort på Bryan Adams med en gammal mikrofon. Och på väggen ovanför ytterligare en affisch, denna gång med fyra gulliga, lurviga, vita hundar. Förutom den breda och hårda sängen, skrivbordet och ett nattduksbord är rummet tomt.

Húóng tillhör medelklassen i Vietnam och bor i ett förhållandevis stort hus. I snitt har varje hanoibo tre kvadratmeter var att bo på, medan Húóng och hennes familj har ett trevåningshus med sex rum och kök.

Rummen är sparsamt möblerade. På nedervåningen en liten soffgrupp som ryms i vardagsrummet, där också familjens två motorcyklar och tre vanliga cyklar härbärgeras. Här finns också det lilla köket och en toalett. En halvtrappa upp står telefonen på ett litet bord. Plus en stor matta. Det är allt. Så vi kallar det för telefonrummet.

Sedan följer ett antal sovrum; mors och fars, storebror advokatens, Húóngs eget och så – ett datarum. På taket bor familjens duvor, som speciellt Húóngs pappa Tuong pysslar om.

Húóng älskar matte och statistik, och till skillnad från de flesta vietnameser är hon en hejare på att tala engelska.

Däremot tycker hon gymnastik är urtråkigt och hittar ofta på anledningar till att försöka smita ifrån det ämnet. Dötrist är också partihistoria, som alla studenter måste läsa.

De måste även göra militärtjänstgöring med start en vecka per år under highschool och sedan en månad per år under universitetstiden.

Húóng hämtar en fotopärm och visar oss bilder från fjolårets militärövning på en plats ett antal mil utanför Hanoi.

– En söndag smet vi iväg, tog bussen hem och hälsade på och återvände på kvällen. Det var ingen som märkte det, turligt nog för oss …

Vietnam är ett land som levt med krig länge. Under första hälften av 1900-talet var det ockuperat av fransmännen, och sedan följde en lång period av krig mot usa. Inte förrän 1975 slöts fred och amerikanarna drog sig tillbaka.

Húóng är 20 år, och har inte upplevt kriget, men hennes far och mor har berättat, och hon finner det helt naturligt att landet ser till att ha ett starkt försvar, där både kvinnor och män deltar. har helt olika historia och kultur.

I Sydafrika var det lätt att ta del av livet i byn och få kontakt med människorna. I Vietnam upplever vi ett avståndstagande, en misstänksamhet som kan bero på att inte så många västerlänningar vistas i landet. Svårigheten med kontakten grundar sig också i språket. Vi kan engelska. Om vietnameserna kan ett annat språk är det oftast franska, eftersom de varit ockuperade av Frankrike. Húóng kan engelska vilket underlättar vår kommunikation betydligt.

V i e t n a m o c h S y da f r i k a

Hoâng lan Húóng

quinna_inl_3.indd 55

vietnam

55

2010-02-06 08.39

72

qv i n n a i v채 r l d e n

quinna_inl_3.indd 72

2010-02-06 08.40

»Jag skulle vilja få stipendium och fara till Australien och studera. Det skulle vara spännande. Det finns ganska många vietnameser som pluggar där. Jag har aldrig varit längre än till havet cirka 15 mil bort. Och jag har aldrig flugit, men snart, snart ska jag göra det. När jag studerat färdigt vill jag arbeta på ett utländskt företag. Men observera att jag inte är den enda som vill det – det vill alla studenter!

Jag tycker att studierna är viktigast i livet. Och om tio år bor jag i Hanoi, jag har gift mig, har ett arbete och två barn. Jag vill egentligen ha fyra barn, men det är omöjligt, vietnamesisk lag tillåter inte fler än två barn per familj. Det är tradition att kvinnan flyttar hem till sin mans hus, men jag skulle vilja ha ett eget hus.

Jag anser att det är både kvinnans och mannens uppgift att försörja en familj. Men kvinnorna i Vietnam har ett hårdare liv än männen, de måste både ta hand om allt hemarbete och barnen och jobba för sin försörjning. Min far till exempel – han har aldrig tvättat i hela sitt liv. Jag hoppas att den nya generation som jag tillhör kommer att innebära förbättringar för kvinnorna.«

Hoâng lan Húóng

quinna_inl_3.indd 73

vietnam

73

2010-02-06 08.40

74

quinna_inl_3.indd 74

2010-02-06 08.40

Santusa Atahuichi Choque, Bolivia

Drömmar på 4000 meters höjd

2 6 f e b r u a r i 19 7 9

Det är i slutet av februari och karnevalsyran har precis börjat lägga sig i aymaraindianbyn Turco. I den lilla gruvbyn Mina Asurita, 4 timmars gångväg bort, tänker inte 31-åriga Pedegrina Choque Lopez speciellt mycket på karnevaler, musik och dans.

Det är dags för henne att föda. Igen. Åtta barn har hon gett världen, fyra av dem har hon fått behålla. Hur ska det gå med detta nya liv? Kommer det att överleva kölden på nätterna, blåsten och hungern?

Trots all oro känner hon en inre glädje när hon möter det nya lilla ansiktet i familjen. Santusa Atahuichi Choque blir hennes namn. Choque efter modern, Atahuichi efter fadern Jorge.

9 november 2 0 0 0

Äntligen kommer Santusa. Hon har den lilla i barnvagnen och treåringen gående bredvid sig. Hon ser inte alls ut som jag hade tänkt mig. Jag hade hoppats på en tradi­ tionell aymaraklädsel med stor, vid kjol och kullhatt.

Men hon har byxor och ett antal lager med koftor och tröjor i diverse färger och en vidbrättad damhatt.

Santusa Atahuichi Choque är 21 år och bor i Turco.

Byn ligger på Andernas högplatå på 3 700 meters höjd och har 3 000 invånare. De vill inte kallas indianer – eftersom det är ett Columbus-påfund. Spanjorättlingarna har arbetat hårt för att utplåna de ursprungliga

kulturerna och kommit långt i sitt arbete. Santusa vill inte kallas indian, hon vill inte heller identifiera sig som aymara som är hennes ursprungskultur. Hon är helt enkelt bolivian.

I skolan undervisades Santusa på spanska, och det är spanska hon använder med familj och vänner till vardags men när hon pratar med sina föräldrar och med sin farmor Monifasia, 97 år, då talar hon aymara.

I slutet på 1990-talet blev en aymara vicepresident i Bolivia. Han lyckades återinföra aymara, quechua och de andra ursprungsspråken i undervisningen i skolan, så idag läser barnen i Turco både spanska och aymara.

Santusa bor i ett hus tillsammans med sin make Reynaldo och deras två barn Marisol 3,5 år och Loyda, 14 månader. Reynaldo och Santusa möttes när han kom till hennes by för att jobba i gruvan. Santusas hemby ligger vid berget Montaña Condorire och heter Mina Asurita, men i dagligt tal kallas den bara för campen.

Gruvan är nedlagd och idag bor där fyra familjer som försörjer sig på det som lamadjur, kor, får, höns och grisar kan ge.

I Bolivia är det vanligt att par först flyttar ihop och lever tillsammans under en prövotid för att se om de passar ihop. Santusa och Reynaldo började sin prövotid när hon var 17 och han 25. Reynaldo jobbade i gruvan och tjänade 400 bolivianos (cirka 600 kronor) i månaden.

75

quinna_inl_3.indd 75

2010-02-06 08.40

– Jag hjälpte till i gruvan med att krossa sten, och jag fick 3,50 bolivianos (cirka 5 kronor) per skottkärra jag drog fram. Det blev fyra–fem skottkärror per dag, berättar Santusa.

Paret fick en dotter, Marisol, och två år senare kom också Loyda till världen. Det var då familjen drabbades hårt: – Reynaldo jobbade i gruvan när plötsligt en stor sten föll ner och krossade hans smalben. Han fick tillbringa sju månader på sjukhuset i Cochabamba.

Träkryckorna hänger fortfarande på väggen i deras

76

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 76

2010-02-06 08.40

Santusas familj: Maken Reynaldo, Santusa med dottern Loyda i famnen, pappa Jorge, dottern Marisol och mamma Pedegrina.

hus, som ett minne av den svåra tiden. Loyda var nyfödd, familjen hade ingen inkomst och sjukhuset kostade enorma summor. Gruvföretaget vägrade att ta något ansvar, så familjen stod där själv med sjukvårdskostnaderna. För att klara sig satt Santusa med sina barn på gatan och sålde glass.

– Det var en hemsk tid, jag grät nästan varje dag, minns Santusa.

I september, när minstingen Loyda var ett år, gifte sig Santusa och Reynaldo. Prövotiden var slut, och kärleken hade överlevt.

Efter ett års konvalescens har nu Reynaldo återhämtat sig och kan arbeta igen. Familjen har flyttat till Turco. Här bor Santusas farbror Eduardo och hans fru Matilde. De har ett litet pensionat i byn, som de håller på och bygger ut, så Reynaldo har tillfälligt fått arbete med att bygga. Santusa hjälper också till med tvätt och matlagning. Detta som byte av tjänster för att de får bo i Eduardo och Matildes gamla hus gratis. Det är också här vi får bo under vår vistelse i Bolivia, i ett av rummen i Pensión Nayra hos doña Matilde och don Eduardo. hade tänkt läsa spanska och åka till Sydamerika om några år, men vi fick kontakt med abf som gärna ville att vi skulle åka till Bolivia och följa upp några av projekten de hade där. Mats Bergtoft, som var kontaktperson i Bolivia åt abf, hjälpte oss att söka rätt på Santusa Atahuichi Choque i byn Turco. Han berättade att hon var basketstjärna och tvåbarnsmor, född 1979.

Först tänkte vi att hon hunnit för långt in i vuxenlivet – två barn – det var inte riktigt vad vi tänkt oss.

Men sen insåg vi att det mycket väl kunde vara så det Ma ja och jag

såg ut i Bolivia, att kvinnorna på landsbygden redan hunnit föda barn när de är 17 år. Så vi åkte till Bolivia och följde Santusas liv. Det var inte helt lätt eftersom vi inte kunde spanska. Mats hjälpte oss till en början men i övrigt klarade vi oss med lexikon och kroppsspråk – men det kommer vi inte att göra om. När det är dags att återvända ska vi kunna spanska.

Santusas gård och tittar på hennes morgon­bestyr. Det är vår första morgon tillsammans.

Santusa har tänt eld i spisen på gården, veden brinner och vattnet i de två svarta järnkittlarna håller på att koka upp. Hon häller ut vatten på gårdsplanen och sopar den sedan. Vattnet är till för att det inte skall damma så mycket. Så sätter hon sig på en pall ute på gården och diskar. Hon har en röd, ganska stor hink med vatten och en balja med disk och diskmedel. Röken sticker lite i näsan, samtidigt som det luktar gott.

Santusa lägger det diskade i den röda hinken, hon sköljer tallrikarna och muggarna flera gånger. De är av plåt. I disken finns också en nappflaska och en stekpanna av järn.

I morse var det kyligt. Nu börjar solens strålar värma våra frusna kroppar, men det är fortfarande is i den urholkade stenen som fungerar som vattenskål åt hönsen som går runt på gården och sprätter. Klimatet är tufft på denna höjd, det växlar enormt. På natten är det minusgrader, på förmiddagen upp mot 25 grader varmt och på sena eftermiddagen kommer den isande blåsten full med sand och jord. Stoftet tränger in överallt; i näsa, öron, ögon … men också in i husen. Allting är täckt av ett tunt lager jord och sand. Luften som värms upp på V i s i t t e r på

Santusa Atahuichi Choque

quinna_inl_3.indd 77

bolivia

77

2010-02-06 08.40

dagen försvinner snabbt ut i atmosfären på natten. Sommartid är det 25 plus på dagen och några minusgrader på natten. Vintertid blir det ner mot 30 grader kallt nattetid, men lika varmt som på sommaren dagtid.

Mitt på gården finns vattenkranen, bredvid den står en fyrkantig plåtbalja med tvätt och väntar på att bli omhändertagen. Santusa tvättar det nödvändigaste varje dag och samlar på sig till stortvätt på fredagar. Då går hon till bäcken för att tvätta. Den springer upp ur en källa öster om det stora berget som skyddar mot den isande västanvinden. Det är därför byn ligger här.

Barnen leker fridfullt. Marisol pysslar med sin docka och visar enligt konstens alla regler hur man lindar in ett barn i ett tygskynke och sedan med en van knyck

78

slänger upp det på ryggen och fäster »mantan« runt axlarna. Loyda sitter på huk på marken och leker med en liten pinne.

Santusa går in och sopar medan hon lyssnar på nyheterna för dagen. Radion berättar om oroligheterna i Israel, Palestina vill ha in en internationell fredsstyrka.

I usa pågår det val mellan Bush och Gore, men ingenting är ännu avgjort.

När barnen är tvättade och kammade, disken diskad, gården och rummet sopade och tvätten tvättad, är det dags för Santusa själv. Hon släpper ut sitt långa, tjocka, svarta hår som hon bär i två flätor, hon blöter det och borstar sedan energiskt. Hennes ansikte försvinner helt i det vågiga, långa hårburret.

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 78

2010-02-06 08.40

Santusa Atahuichi Choque

quinna_inl_3.indd 79

bolivia

79

2010-02-06 08.40

»Jag är född i Asuritagruvan. Jag gick sex år i skolan.

De tre första åren uppe vid gruvan, de tre sista åren här i Turco. Min dröm var att utbilda mig och få ett yrke, men tyvärr, på grund av de ekonomiska förhållandena gick det inte som jag hade tänkt. Jag skulle velat bli lärare.

Marisol är född på sjukhus, men när Loyda föddes så var det en barnmorska som kom hit och hjälpte mig. Reynaldo var också med på båda förlossningarna, det är vanligt att det är så. Förlossningarna var svåra. Det tog en dag och en natt med Loyda. Tre timmar med Marisol på sjukhuset.

Jag fick ingen smärtlindring. Jag fick kamomillte. Jag vill inte ha fler barn än två.

Mina syskon har letat arbete på andra platser och kunnat hitta det. Jag skulle gärna vilja åka till Chile för de tjänar bättre där. Där skulle jag kunna skörda tomater och tjäna 800 bolivianos i månaden.

Jag har ingen idé om vad jag tycker är viktigast i livet.

Jag vet inte … Jo, att ha ett lyckligt liv. Jag skulle vilja leva lyckligt med min familj och ha ett arbete, till exempel försäljning som ger bra resultat. Då skulle jag kunna hjälpa mina föräldrar.

Om tio år ska jag ha det bättre än nu. Ett eget hus.

Om 20 år är jag mormor.

Jag tycker att kvinnorna har det dåligt ställt här i Bolivia. Mitt liv är väldigt likt min mammas liv, men jag tror att jag kommer att få det lite bättre än hon.«

98

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 98

2010-02-06 08.42

Santusa Atahuichi Choque

quinna_inl_3.indd 99

bolivia

99

2010-02-06 08.42

Johanna Vilda Kvist, Sverige

Feminist och aktivist

2 1 m a r s 19 7 9

Lena Kvist går i väntans tider med sitt andra barn. Hon känner en stor glädje inför barnets ankomst. Lena är i 38:e veckan och tror att hon ska ha det ganska lugnt och få längta i några veckor till. Men när hon är inne på apoteket går vattnet – det rinner så det skvalar. Hon beger sig ut i bilen med dottern Maria, 15 månader, och far iväg till farmor som får rycka in som barnvakt. Lena kör till Mölndals lasarett där den blivande fadern Henry går jour på röntgen. Han möts inte av någon förståelse när han vill lämna arbetet för att vara med på sitt barns förlossning. Bakjouren tycker att han kan arbeta tills det är dags för barnet att komma ut.

Klockan sex den 20 mars är Lena på BB, värkarbetet sätter igång ordentligt vid niotiden och runt klockan två på morgonen ser Johanna Vilda Kvist dagens ljus. Lena ler, lycklig men trött, när den lilla »plätten« läggs på hennes bröst. Så har hennes andra barn kommit till världen. Hon tänker: »Detta är ett lån jag fått i 20 år. Om jag har tur. Ett lån jag skall vårda ömt.«

Juletid 20 01

Det är så rökigt i rummet att man har svårt att se människorna i dimmorna. I ena hörnet finns mängder av cigarrer till salu och så en massa olika sorters choklad och kaffe. Fiket som ligger i Göteborg gör skäl för sitt namn »Cigarren«.

Uppflugen på en hög stol vid ett högt bord inne i hörnet till vänster sitter Vilda med en cigarett i handen. Hon sitter där i sin egen värld. Hon slickar med tungan utefter cigarettens sida, tar fram cigarettändaren och håller lågan en stund under filtret på ciggen, för den långsamt upp till munnen och sitter så ett tag och funderar innan hon tänder den. Hon tittar upp och ett snabbt leende passerar över hennes bleka ansikte när hon får syn på Maja och mig. Hon bjuder oss att sitta och beställer in en kaffe.

– Ni får ursäkta, men jag är väldigt trött. Jag jobbade natt på posten hela förra veckan, utom fredag och lördag. Så skolarbetet har blivit lidande. Jag strulade en del redan innan, det är så mycket som känns viktigt hela tiden! Så jag är rädd att jag kommer att ångra att jag inte satsade fullt ut på skolan nu när jag har chansen.

Hon tar ett bloss och försvinner i tankarna ett tag.

Tar sen upp tråden med studierna igen. Berättar att man nu för tiden bara får studielån för två års studier vid Komvux eller folkhögskola. Sedan är det stopp. Vilda konstaterar att hon har avverkat sin folkhögskoletid i vår när hon går ut från Kvinnofolkhögskolan.

– Jag skulle egentligen vilja åka till mina kompisar i Umeå över julen, men jag är pank, så jag får nog försöka …

Hon tystnar mitt i meningen och ser ut som om hon avslutar den i huvudet.

100

quinna_inl_3.indd 100

2010-02-06 08.42

101

quinna_inl_3.indd 101

2010-02-06 08.42

Efter ett tag återupptar hon konversationen: – Det brukar funka ganska bra att lifta med lång­ tradarna. Så jag försöker nog med det på juldagen. Men det skulle ju förstås glädja mina föräldrar om jag är hemma i jul. Och lillebror Ola skulle bli glad. Han har precis opererat tänderna och skulle tycka att det är skönt om jag kommer hem och är i skottlinjen en stund.

Vildas storasyster har pojkvän och ska fira julen tillsammans med hans familj i Trollhättan.

– Hon är lite mer stadgad, säger Vilda.

Hon släcker cigarettfimpen i askfatet. Vilar händerna på bordet en kort stund, för att sedan sträcka sig efter cigarettasken i fickan, ta fram en ny cigarett, slicka på dess sida och bränna med tändaren under filtret.

– Jag och Lina hyr en lägenhet svart, men nu blir vi troligtvis utslängda därifrån. Frysen fungerar inte och gasugnen läcker.

Det var förra veckan när Vilda jobbat natt och Lina var rödgråten över ett kraschat förhållande med flickvännen som telefonen ringde och de som ägde lägenheten sa att de skulle komma och titta på den. Vilda och Lina städade och städade och så kom paret.

– Hon hade svarta, blanka stövlar och kjol och han hade kostym. Det finns olika sorters kostymer. De vanliga, och så de som är extra fina, men som inte ska visa det. Han hade en sån.

Kvinnan och mannen stod där i deras lägenhet och sa att om det blev visning skulle det vara bra om de hade städat lite … och så filosoferade de över att kanske riva en vägg eller två.

– Vi stod där och gapade medan det där tjusiga paret byggde om vårt hem, och försökte säga att vi skulle

102

vara helt nöjda om frysen och ugnen fungerade.

Så tystnar hon igen. Ber om ursäkt för att hon är ofokuserad och berättar att det är slut mellan Lina och Emilia. Hon tycker att det är väldigt tråkigt, men hon hoppas att de snart ska kunna ha en vänskapsrelation för hon tycker att de passar så bra ihop och skulle vilja bo med dem i en lägenhet, de tre tillsammans.

– Jag sa till Lina att det inte behöver bli genast, vi kan ju satsa på att flytta i februari så kanske det känns lättare för henne.

Hon tänder cigaretten och tystnar igen. Säger sen att hon väntar på en kille som ska hämta en trilla som de lånat för länge sedan, och som har stått länge, länge hos Lina och Vilda som ett dåligt samvete.

– Men halvt om halvt hade jag hoppats att han skulle glömma bort den. Den kunde ju ha varit bra att ha.

Klockan fem kommer killen in och hämtar den. Då är Vilda inne på sin fjärde cigarett. Plötsligt får hon fart, klockan är mycket, hon måste hinna handla innan det är dags för stödgruppen på Kvinnojouren.

Den kyliga friska luften fyller hennes lungor när hon går för att handla till fikat. Hon strosar genom kvarteren från Järntorget till en Ica-affär. Hon står vid bröddisken en lång stund – vad ska hon välja? Ska hon ta mörkt bröd som hon gillar, eller ska hon tänka på alla och köpa ljust bröd? Hon väljer en halvmörk limpa och köper också pepparkakor och tartex. Pris 38:50.

Gruppen för tjejer på Kvinnojouren startade i november. De träffas varje måndagskväll mellan sex och nio. Klockan kvart i elva ikväll börjar hennes nattpass på posten. Vilda vill inte berätta mer än så. Hon säger hej och försvinner bort i kvällningen.

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 102

2010-02-06 08.42

idé om att det skulle bli lättast att dokumentera den svenska kvinnan, men det blev faktiskt svårast.

Inte att hitta henne – vi bestämde att vi ville ha en homosexuell kvinna med i projektet, inte bara heterosexuella, så vi gick in på deras sajter och skrev ett mail och berättade om projektet. Vilda var en av fem kvinnor som svarade och var intresserad av att delta. Det visade sig att hon var den enda som var född 1979, så därför Vi hade en

Johanna Vilda Kvist

quinna_inl_3.indd 103

sverige

103

2010-02-06 08.42

hade vi inget problem att välja. Vi hade dock svårt att avsätta en hel månad i Göteborg, vi trodde att vi kunde ta en vecka här och där, men det blev splittrat. Men vi följde i alla fall Johanna Vilda Kvists liv under ett antal veckor mellan 2001-2002.

Hagabion nästa dag. Vilda är speedad, talar snabbt och intensivt.

– Det var okej på posten i natt. Egentligen jobbar jag till sju, men när förmannen ville att jag skulle stanna till åtta tyckte jag det var okej.

Sen gick hon hem och åt pannkakor gjorda på vatten, mjöl, bakpulver, socker, vaniljsocker, kardemumma och vetekli. Och så sov hon i tre–fyra timmar innan hon gick upp för att cykla till Hagabion.

Hon kom på en svart och röd liten cykel, som hon hittat olåst med sönderskurna däck, trasiga vajrar och bromsklossar. Hon tog den till verkstan och fick den reparerad för 300 kronor av sin pappa i julklapp. Däcken fixade hon själv.

– Man kan göra konster med den, men jag väntar lite med det tills det inte är halt längre. Det får bli till våren, säger Vilda.

Vi beger oss till Kvinnofolkhögskolan för att äta.

Dagens lunch består av soppa, macka, fruktsallad, vatten och morotsstänger. Vilda och hennes kompisar avslutar maten och tar kaffekopparna med sig och går ut på gården för att röka.

Sen är det dags för samling för att diskutera och planera inför Internationella Kvinnodagen den 8 mars.

Varje år firar skolan denna tilldragelse med föreläsningar, workshops och seminarier i dagarna tre. De är åtta V i t r ä ffa s v i d

104

kvinnor i gruppen klädda i mycket svart. Lite blått och rosa bryter av här och var.

– Vi får börja tänka på första dagen direkt. Vi behöver organisera städning, matlagning, vilka som ställer ut, möte med rektorerna. Sen är det bråttom, säger läraren.

Hon hinner knappt andas in mellan alla orden. Hon fortsätter att tala om att förslaget måste ut, det ska okejas, reageras, marknadsföras, program tryckas, affischer göras.

Det finns två förslag på scheman och en tjej erbjuder sig att gå och kopiera dem.

– Vi tar 20 ex, det är inte slöseri. Vi kan anteckna på dem om det blir några över, säger läraren.

Hon framhåller att hon börjar bli lite halvnervös över tid och mat och undrar om de har börjat ringa runt till folk?

– Ska vi ha något band, kommer de att vilja ha ersättning och hur blir det med ljudtekniken?

– Ljudet är lätt, konstaterar Malin. Inga problem.

Det kan Nettan sköta.

– Men hur blir det med maten? Det är kämpigt att gå en hel dag utan mat. Kanske vi kan lösa det lätt med två olika sorters baguetter och soppa? Vi kanske kan ha lite köttigare mat än en macka? säger läraren.

Tystnad.

Många av eleverna är veganer och vegetarianer.

– Ja, hum, förlåt, vad ska jag säga … Jag menar matigare.

Vilda har en svart sjal på huvudet och är klädd i en svart nättröja som är trasig därbak och lagad med en säkerhetsnål. Och under den många lager; tröja, tröja, tröja, tröja, jacka.

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 104

2010-02-06 08.42

Johanna Vilda Kvist

quinna_inl_3.indd 105

sverige

105

2010-02-06 08.42

114

qv i n n a i v채 r l d e n

quinna_inl_3.indd 114

2010-02-06 08.42

»Det här är till alla dom kvinnor som överlever i det här samhället. Alla dom som vägrar acceptera lögnerna om att vi lever i ett land som är en demokrati. Där främlingsfientlighet, homoförtryck, segregation och klasskillnader inte existerar.

I världens så kallade mest jämställda land. I världens mest jämställda land våldtas kvinnor varje dag, de utsätts för prostitution, pornografi, misshandel och diskriminering och kränkningar i vardagslag också.

Och allt det osynliggörs. Vi är alla produkter av det här samhället och vi lär oss vår plats. Och vi lär oss att inte se orättvisorna. För den som inte ser, ser inte vad den ska reagera mot och göra motstånd mot. Men varje dag gör kvinnor motstånd, reser sig och vägrar fly mer. Det kan hända att dom gömmer sig på grund av utvisningshot, på grund av förövare som förföljer dom, men dom ger sig inte. Dom har börjat slå, slå uppåt.

Slåss för sin rätt och det värdet dom har, för de förtjänar dagisplats, för att bemötas väl på socialmyndigheten, fastän dom inte kan språket. Kräva att de är värda så jävla mycket mer än sömntabletter på nätterna och antidepressiva på dagarna.

En vän till mig säger att smärtan är stor, men vi är större. Jag säger att förtrycket är stort – men vi är större. Att förtryckarna är många – men vi är fler. Och vi ger oss inte förrän alla är fria!«

Johanna Vilda Kvist

quinna_inl_3.indd 115

sverige

115

2010-02-06 08.42

Mama Toumiti Matangaro Makita, Cooköarna

Pionjär bland pärlor

9 j u l i 19 7 7

Mrs Vaine Makita har värkar. Det är inte första gången, och knappast den sista. Det är Mrs Vaines nionde barn som är på väg och hon tänker inte fara iväg med flyg eller båt till huvudön Rarotonga för att föda. Nej, hon tänker stanna på den lilla atollen Manihiki som tillhör Cooköarna i södra Stilla Havet.

Kanske ska hon ändå ta en paus i arbetet med hatten och gå runt lite, värkarna börjar bli intensiva. Hon vankar av och an och hinner rya på barnen innan hon känner att babyn är på väg.

Det blir en dotter – den tredje flickan i barnaskaran. Mrs Vaine ler förtjust, torkar av barnet och väntar på att barnmors­ kan skall komma och klippa av navelsträngen. Hon bestämmer att flickan ska döpas efter hennes mor Toumiti, som är en mycket stark och omtyckt kvinna i byn. Modern tvättar barnet, lägger henne tillrätta vid bröstet och böjer sig ånyo över hatten för att hinna få den klar innan kvällen.

På den finns en landremsa bestående av koraller. Där landar vi.

Manihiki är en underbar plats på jorden. På natten när mörkret sänker sig kan man se stjärnhimlen sträcka sig ända nerifrån havet på ena sidan upp rakt ut i universum och ner till havslinjen på andra sidan. Detta är möjligt, eftersom den högsta punkten på Manihikis korallrev är cirka två meter över havet.

Manihiki är utslängd som ett trasigt pärlhalsband runt lagunen. Öarna ligger utan synbar symmetri på vulkanens kant 4 000 meter över havsbottnen. Lagunens vatten är grönblått, skimrande. Framåt kvällen lite mörkare, men bara lite svalare. Det är en fascinerande känsla att gå ifrån den 45 gradiga luften ut i vattnet och det enda som känns mot huden är att den blir våt – ingen kyla. Här finns svarta pärlor och här finns 400 maorier. kommer på motorcykeln prick på slaget tre som vi bestämt. Hon bär röda shorts och en blå-röd nättröja. På fötterna ett bar badtofflor. Det är allt. Mer behöver man inte ha på sig på Manihiki. Aldrig. Det är varmt dygnet runt, året om.

Hennes ansikte lyser upp när hon hälsar. Mama Toumiti är lite kortare än jag, brun, mörkhårig och smal, vältränad. Hon sätter sig med oss ute på cementgolvet i en vit plaststol och så talar hon. Mycket. Jag ber Mama Toumiti

November 2 0 02

Första gången vi såg en bild över Manihiki kunde vi inte förstå hur det överhuvudtaget var möjligt att bo där – hur skulle det gå till? Landremsan såg ut att vara så smal att det knappt skulle gå att hålla balansen på den utan att ramla ut i havet.

När vi flyger in mot atollen är bilden som vi minns, vi urskiljer en ö som är lite större och längre än de andra.

116

quinna_inl_3.indd 116

2010-02-06 08.42

117

quinna_inl_3.indd 117

2010-02-06 08.42

f oto: E wa n S m i t h

henne berätta om sig själv och då återvänder hon genast i sina tankar till den första november 1997 när orkanen Martin drog in över Manihiki.

– Mamma och pappa hade byggt ett nytt hus med glasfönster. Det var det första huset med glas i fönstren på Manihiki. När orkanen kom ville mamma tillbaka in i huset och rädda alla sina saker, men vi hindrade henne.

Vi ville hellre ha en levande mamma än en massa saker.

Mama Toumiti har tänkt på orkanen mycket, hon har berättat och nu berättar hon igen. Hon visar inte så stor sinnesrörelse, trots att det är det värsta traumat som hänt på ön under hennes livstid. Hennes röst för oss tillbaka till dagen då 19 människor omkom och de flesta husen spolades av ön av en flodvåg högre än palmerna.

– Vi satt i båten hela natten. Vi bad böner och grät, men vi klarade oss. Taromi som äger huset ni bor i, spolades ut i lagunen, klamrade sig fast i en palm, fick massor med bråte på sig och skadades, men höll fast och

118

Manihiki är utslängd som ett trasigt pärlhalsband runt lagunen.

Mama Toumitis mamma, Mrs Vaine.

sjöng ensam i kolmörkret. När hon låg där i vattnet hörde hon plötslig sin grannes röst som också sjöng. De sjöng tillsammans hela natten och hittades nästa dag av en av räddningsbåtarna.

Mama Toumiti och övriga manihikibor fick stöd från Nya Zeeland för att bygga nya hus. Hennes mamma och de mindre barnen åkte till Nya Zeeland medan Mama Toumiti och hennes pojkvän Nga byggde ett nytt hus åt familjen. Modern opererade sina knän och stannade borta i tre år, innan hon återvände.

Plötsligt börjar det regna, det känns skönt i hettan,

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 118

2010-02-06 08.42

men då blir det fart på Mama Toumiti. Hon vill iväg och se båten säger hon och försvinner. Vilken båt undrar vi? Men får inget svar.

Vårt värdpar tar med oss på promenad och visar oss kyrkan, gravar och de nybyggda husen på stolpar i trä blandat med gamla plåtskjul. Palmerna vajar i brisen och lagunens vatten är turkost. Vi hittar ingen båt, men hamnar hos Mama Toumitis mamma, Mrs Vaine (som betyder vit på maori). Hon sitter som en stor madonna och fyller upp en hel fåtölj. Hon är hattmakerska och har just flätat klart en barnhatt. Den kostar 80 nz dollar (cirka 400

svenska kronor) och själva flätarbetet tar en dag för Mrs Vaine att göra. Barn och barnbarn hjälper henne med förberedelserna genom att plocka och torka palmblad, koka, färga och dela dem. Hennes barnbarn flätar armband med snäckor i, och vi får var sitt till våra anklar, så nu är vi ordentligt välkomnade till denna söderhavsö. blev just Cooköarna när det var dags att hitta kvinnan som skulle representera Oceanien beror på att Ulla Andersson, som driver vandrarhemmet i Finnhamn, berättade om sin underbara resa dit i samband At t d e t

»Mama« Toumiti Matangaro Makita

quinna_inl_3.indd 119

c o o köa r n a

119

2010-02-06 08.42

120

qv i n n a i v채 r l d e n

quinna_inl_3.indd 120

2010-02-06 08.42

Mama Toumitis föräldrars hus.

Hennes pappa pratar i telefonen och mrs Vaine jobbar med sin hatt omgärdad av barn och barnbarn.

med sin födelsedag och om det positiva bemötandet hos människorna som levde där. Jag hade hennes berättelse i minnet – öarna lockade mig – och efter lite sökande fick vi kontakt med journalisten Flo som själv dokumenterat och filmat kvinnor på öarna. Vi berättade att vi sökte en kvinna född 1979 ute på en av de mindre öarna. Hon återkom med namnet Mama Toumiti Matangaro Makita och beklagade att hon var född 1977, men att det inte fanns någon kvinna född 1979 kvar på Manihiki eftersom de flesta unga åker iväg och studerar eller arbetar på Nya Zeeland eller i Australien.

Så Mama Toumiti fick det bli.

M a m a T o u m i t i ä r döpt till Toumiti men hennes smeknamn Mama sätts alltid framför hennes namn, ibland används bara Mama. Hon har tolv syskon, nio bröder och tre systrar. En broder har dött och en svägerska har just flugits hem död från Nya Zeeland. Hon var tjockare än Mrs Vaine och dog av magcancer, 32 år gammal.

Mrs Vaine är 55 år och hennes barn är mellan 39 och 13 år gamla. Hon har dessutom adopterat sin dotterdotter Mable, 8, så hon har varit småbarnsmor i många år.

Mama Toumiti berättar att hennes far är alkoholist och att det är modern som sköter allt. Hon fiskar, tar hand om hushållet och gör hattar, mattor och solfjädrar. Det är tydligt att Mama Toumiti inte gärna talar om sin pappa, det är mamma som gäller: mammas land, mammas hus, mamma har lärt henne fiska och göra hantverk.

14 barnbarn har hon, huset är fullt av familj. »Vår« kvinna är unik för Manihiki. Hon har inte funnit sig i de oskrivna reglerna om vad män och kvinnor gör. Strikt uppdelning råder. Kvinnorna styr och

121

quinna_inl_3.indd 121

2010-02-06 08.43

122

qv i n n a i v채 r l d e n

quinna_inl_3.indd 122

2010-02-06 08.43

Mama Toumitis familj, här representerad av mamma, pappa, syskonen och syskonbarn.

ställer i hemmen, tar hand om barnen, handarbetar, lagar mat, syr och fixar det mesta i den världen. Och blir tjocka på köpet. För lever man mest på fisk och kokosnötter, och sitter mest still, så blir man fet. Mycket fet.

Männens jobb är att klättra upp i palmer och ta ner kokosnötter, hämta in vatten från vattencisternerna och fiska. Både med hjälp av fiskfällor, men också det heta och tuffa uppdraget att fiska tonfisk ute på öppna havet.

De flesta män är smala, de håller sig i trim med sina aktiva uppgifter.

Mama Toumiti vill inte inlemma sig i ledet. Hon vill varken bli tjock eller inte kunna klara sig själv. Så hon är den enda kvinnan som fiskar tonfisk ute i solgasset hela dagarna på havet, hon klättrar upp i 15–20 meter höga kokospalmer och drar sig inte för att bära vatten, mycket och tungt. Hon är en fena på att bygga upp en pärlodling från grunden, laga mat och sy och dyka efter musslor. Allt har hennes mor lärt henne, så troligtvis har inte heller hennes mamma funnit sig i traditionen. på Manihiki hyr vi ett rum i södra delen av byn Tauhunu. Vår värdinna satt hela gårdagskvällen och gjorde fina girlanger och kors av löv och blommor till dagens minnesgudstjänst. Kvinnorna i huset där vi bor är på semester i Australien så Maja och jag får representera familjen. Vi bär fram blommorna till minnestavlan och läser alla namnen över dem som hittades döda efter orkanen Martin och de som fortfarande saknas.

Familjen vi bor hos förlorade både sin far och en syster.

Mama Toumitis familj bor några hundra meter längre norrut i byn. Där var inte orkanens flodvåg lika hög, alla flydde till båten och klarade sig undan med livet i behåll.

Un d e r vå r v i s t e l s e

»Mama« Toumiti Matangaro Makita

quinna_inl_3.indd 123

c o o köa r n a

123

2010-02-06 08.43

»Jag började skolan här på Manihiki när jag var fem år och gick i den till jag var tolv år. Då följde jag med vår rektor till Rarotonga och gick där på college i tre år. Sen åkte jag hem till Manihiki igen, jag ville inte gå i skolan mer. Jag slutade i Rarotonga för jag längtade hem.

När jag var tolv år skrev jag en bok på manihikimaori som handlade om Manihiki. Min rektor översatte den sen till rarotongamaori.

Då drömde jag om att få ett bra arbete och leva som en god kristen. Men jag vill inte arbeta för någon, jag vill vara med min familj och arbeta med min mamma. Manihiki är mycket bättre än Raro. Där måste du köpa din mat för pengar. Det gör du inte här, vi har fri mat i lagunen och på land.«

140

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 140

2010-02-06 08.44

»Mama« Toumiti Matangaro Makita

quinna_inl_3.indd 141

c o o köa r n a

141

2010-02-06 08.44

142

quinna_inl_3.indd 142

2010-02-06 08.44

Larina Christine Pelbath, USA

Salsadansande försäljare

2 9 a u g u s t i 19 7 9

Janet Marie Pelbath är bara 20 år när det är dags för henne att föda sitt andra barn. Det är en strålande solskensdag i Kalifornien när hon tillsammans med sin syster Barbara kör till Missionssjukhuset. Hon ska göra kejsarsnitt för andra gången. Hennes son tänkte komma ut med fötterna först, så då blev det akutsnitt. Den här gången är födseln planerad.

Det är många känslor som rör sig i henne när hon närmar sig sjukhuset: besvikelse, fruktan och stor glädje. Besvikelsen handlar om att inte få föda naturligt, att bli opererad.

Rädslan handlar om risken som operationen innebär för babyn och henne själv. Glädjen handlar om hennes tacksamhet till Gud som har gett henne ännu en fantastisk gåva att bära fram till honom.

När operationen är klar och Janet håller sin dotter i famnen för första gången fylls hennes hjärta med överväldigande kärlek. Hon är så lycklig över att hon fått en vacker dotter – hon har fått precis det som hon önskat och bett Gud om.

8 mars 2004

– Hi guys, how are you doing?

Larina Pelbath hälsar sina nya kunder som kommer in på kontoret för att köpa hus.

Hon är en mycket skicklig säljare. Trots sina 24 år har hon varit länge i branschen. Hon har sålt allt från

kuddar och täcken till kopieringsapparater och bilar.

Nu är det hus som gäller. Hon tjänar sexsiffriga belopp per år. I dollar.

Larina Pelbath började sin jobbkarriär som teckentolk när hon var 14 år. Efter highschool försökte hon sig på att jobba 45 timmar i veckan och plugga samtidigt. Det höll inte, så hon hoppade av skolan.

Nu arbetar Larina på DR Horton, ett stort husförsäljningsföretag i usa. Hon och hennes kompis och kollega JoAnn håller till i ett område som heter Cedar Park och ligger i norra Austin i Texas. Området kommer att få totalt 300 nybyggda hus. De byggs i gammal stil och ser ut som hus från 1930-talet.

Så här långt har Larina och hennes kompanjoner sålt 150 nybyggda hus i området.

– Den första månaden var helt snurrig. Jag hade precis fått jobbet och hade ingen aning om hur man skrev kontrakt. Det bara rasade in folk på kontoret och jag hade fullt upp med att ta hand om dem och visa husen och min kompanjon skrev kontrakt hela tiden.

Vi sålde 17 hus på en månad.

Larina bemöter kunderna med lugn, proffsighet och glädje. Hon älskar att sälja hus.

– Det är underbart. Jag har kommit helt rätt. Tänk att få följa en kund från att de hittar sitt drömhus till att de kommer in och slänger sig om halsen på mig för

143

quinna_inl_3.indd 143

2010-02-06 08.44

att de fått igenom lånen och kan förverkliga sin dröm – hur många har det så på jobbet?

På lördagskvällen är Larina inte lika glad. Hon har gjort sig fin för att gå ut och dansa salsa. Hon berättar att hon klantat till det. En kund ville se ett hus precis klockan sex när de skulle stänga, så hon lovade att lägga ut en nyckel till honom så att han kunde titta på huset själv.

– Men så glömde jag det.

Kunden ringde tre gånger på hennes mobil för att fråga var nyckeln var. Mobilen låg inne i hennes sovrum, och hon hörde den inte.

– Det var bara att ringa tillbaka och be om ursäkt hundra gånger.

Larina svär.

– Vi brukar alltid ha en nyckel liggande under dörrmattan, så jag fattar inte var den tagit vägen. Ja, ja, det är mänskligt. Det är bara att släppa besvikelsen, inget att göra åt, säger hon med en suck. kvinna att dokumentera i usa trodde vi skulle bli enkelt. Vi skickade mail till 30 av våra kollegor på lokaltidningar i södern. Och fick inte ett svar.

Vi fortsatte att skicka mail till andra kontakter och en dag fick vi svar från en man som berättade att det fanns en radiostation i Austin som hade mycket kontakt med sina lyssnare. Han trodde att de skulle kunna hjälpa oss.

Detta resulterade i att jag en dag – plötsligt och utan förvarning – hamnade mitt i direktsändning: – Hi Ingrid, this is from the radio station in Austin, Texas. We would like you to tell us about your woman project and about that woman you are looking for …

Jag berättade att vi sökte en kvinna i södern, född At t h i t ta e n

144

1979. Radiostationen hjälpte oss sedan att få kontakt med fem kvinnor som hört av sig och var villiga att delta i projektet.

Det var en intressant situation att ha flera kvinnor att välja mellan, så vi träffade och intervjuade dem alla fem. Och alla var intressanta och spännande. Men vi föll för husförsäljerskan Larina, och så här efteråt förstår vi att hon sålde in sig till oss. Men det ångrar vi inte.

Det blev ett spännande möte. sig tio. Det är söndag förmiddag. Larina skyndar in i sin kyrka Hill Country Bible Church, hcbc, för att ta plats åt alla sju i familjen. Hon lägger programblad i sätena för att markera dem som upptagna och sätter sig sedan ner och skriver en check på 50 dollar.

– Jag har inte varit här på länge. Det känns konstigt.

Jag brukar ge mer, de har riktigt bra program här i kyrkan, för barn och så. Men jag har det lite tajt just nu.

Säger Larina och skyndar iväg till »vilorummet«.

Det finns nämligen inga toaletter i Texas, här finns det bara »damrum, badrum och vilorum«. Åter på plats berättar hon att direktören för hennes företag också tillhör den här kyrkan och att pastorn är en väldigt stark och dynamisk talare.

På scenen finns två stora bildskärmar och ett liveband som spelar flygel, flöjt, kongas, gitarrer, bas och trummor. Plus två sångare till vänster på scenen och fyra till höger. Det svänger ordentligt när bandet spelar.

Kyrkan har 4 000 medlemmar och till de tre gudstjänsterna på söndagarna kommer det minst 2 000 personer varje gång.

– Jag har svårt att få till det att komma till gudstjänsten Klock an närmar

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 144

2010-02-06 08.44

Larina Christine Pelbath

quinna_inl_3.indd 145

usa

145

2010-02-06 08.44

Efter kyrkan äter familjen på en italiensk restaurang; Larina, mamma Janet, styvpappa Scott och lillebror Spencer.

klockan kvart i tio. Tidigare bodde jag så nära så jag bara hade några minuters väg hit. Nu har jag långt och skulle älska att gå på gudstjänsten som är mellan halv tolv till kvart i ett, men då kommer jag försent till jobbet. Jag börjar ju arbeta klockan tolv på söndagarna. »Lord … you are the Lord«.

Alla står upp och sjunger och klappar takten. Larina i randig skjorta och svarta byxor. Hon stampar takten med vänsterfoten. Först läser en av sångarna upp texten och sen sjunger alla tillsammans. »Glory to the name of the Lord … Most High«.

Sångerskan längst till höger ber och alla böjer sina huvuden i bön. Amen. Så sätter sig församlingen igen.

Larinas familj kommer in i kyrkan. Hon har fyra bröder, men det är bara två som infinner sig till gudstjänsten. Och hennes styvfar och mamma Janet. Modern berättar för Larina att hon är upprörd för att det var svårt att få upp sönerna på morgonen. Det gick med Spencer, men den andra tonåringen är inte med. Larinas bror Josh pussar henne på kinden medan en man i vit skjorta går upp på scenen, ställer sig på ett knä och ber.

Alla som är på väg in i kyrkan stannar i gångarna och böjer sina huvuden i bön.

Medan bandet spelar en låt om uppoffring skickas stora, bruna keramikfat runt för att samla in kollekten.

Så kommer en lång rad människor in med ett antal plåtkastruller med lock. I dem finns små fyrkantiga oblater och små glas med vin. Larina tar nattvarden och sitter sedan med huvudet sänkt och händerna knäppta medan hon lyssnar på en sång om förlåtelse.

– Jag älskar den här sången, säger hon.

Hennes mamma sjunger med, hon håller upp sin

146

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 146

2010-02-06 08.44

Larina Christine Pelbath

quinna_inl_3.indd 147

usa

147

2010-02-06 08.44

Nere till höger: Det blivande brudparet Carrie och Paul tar privatlektioner i salsa hemma hos Larina.

ena hand medan hon sjunger. Hennes långa, röda naglar lyser mot de vita fingrarna.

– Satan stod och pratade med Jesus hela vägen genom domen och korsfästelsen, säger pastorn.

Larina tar fram en liten ask med små, starka halstabletter och stoppar en i munnen medan hon fyller i en vit lapp ur programbladet med frågor kring predikan.

Pastorn uppmanar dem att läsa i bibeln för att hitta svaren.

– Äsch, jag har inte bibeln med mig, viskar Larina till mig.

– Det är dags att förlåta och se framåt, säger pastorn.

Ge ditt liv till Gud, pengar är inte någon stor fråga.

Vilka bland oss vet vad det innebär att helt överlämna sig till Gud? två halvlånghåriga perserkatter, de är ljusa, mycket ljusa med lite svart och grått i. Stora, blå ögon.

Larinas lägenhet är helt fantastisk – ljus och luftig, men fylld med katthår överallt. Vardagsrummet är som två lägenheter på höjden, säkert sex meter. Här finns inga möbler, bara speglar på väggen, så att Larina ska kunna lära ut salsa och ha utrymme att dansa. Köket har hon just målat i klarrött, för Josh, hennes före detta man, ville inte att hon målade med starka färger i huset, så måla rött var det första hon gjorde när hon firade det som hon kallar sin »vänskapliga« skilsmässa.

Här nere finns också ett gästrum och ett damrum.

En brant trappa med heltäckande matta går upp till övervåningen, där uppe finns ett litet rum med soffor, Larinas sovrum, ett stort badrum och stor garderob.

Sängen går helt i vitt med en massa kuddar med spetsar.

Larina har

148

– Jag arbetar norr om stan. Jag har ingen mäklar­licens, men det går ju väldigt bra ändå, konstaterar Larina och fortsätter berätta om sitt jobb.

Marknadsföring är en viktig del, varannan fredag delar de ut flyers i brevlådorna. De erbjuder en fri flaska spanskt vin till dem som kommer och tittar på deras hus.

– Vi måste locka med något om de ska komma så långt norrut. Så vi har en vinkampanj under en månad.

Och lottar sen ut en vinst på 500 dollar bland speku­ lanterna.

Vid ett stort party presenteras vinnaren. Larina och JoAnn hoppas att 40–50 personer ska komma till nästa event.

– Vi har en man som redan köpt fyra hus i vårt område och nu köper han ett till. Han har mycket pengar!

Vi gör mycket just nu. Marknadsföringen handlar om att investera istället för att betala hyra, vi framhåller att folk slänger bort sina pengar. Precis som jag gör just nu på min lägenhet.

30 000 personer ska få flyers som säger att de ska köpa hus istället för lägenhet, och att de kan dra av sina skatter.

– Det har varit lite trögt under vintern, men nu börjar vi få upp farten. Vi måste ha igång försäljningen, konstaterar Larina.

Vi sitter vid Larinas köksbord. Hon är klädd i svart linne och röda, tajta plyschbyxor. Larina berättar om sin pojkvän Nicholas, hon är alldeles hänförd över honom.

– Nicholas har en sån integritet. Det tycker jag mycket om. Hans mamma är underbar, så jag ser var han har fått det ifrån.

Hon förklarar hur han är, berättar om hur det var att

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 148

2010-02-06 08.44

Larina Christine Pelbath

quinna_inl_3.indd 149

usa

149

2010-02-06 08.44

»Min kompis ringde mig och sa att hon var rädd att hon var med barn, och jag sa att det hade hon ju varit så många gånger, så varför skulle det vara annorlunda nu? Hon gick på sin bibelskola och på rasten gick hon på toaletten och där visade testet positivt. Hon ringde mig när hon förtvivlat körde därifrån. Jag sa att hon skulle komma hem till mig och där testade vi en gång till. Positivt. Hon ville låna 1000 dollar av mig till abort, men jag sa nej. Jag tror inte på aborter, om man har blivit våldtagen är en sak. Det finns så många människor som står i kö för att få adoptera barn. Jag tror ju på Gud. Vår vän Ursula trollade fram pengarna, men när min kompis kom till doktorn konstaterade de att det var för sent med en abort.

Jag var med på förlossningen, det var det största jag varit med om, en fantastisk upplevelse. Sedan flyttade hon och barnet hem till mig, hon var arbetslös liksom min man Josh, så jag befann mig plötsligt i en situation där jag försörjde tre vuxna

156

och ett barn. Och nyfödda barn kostar massor med pengar. Det var tufft. Efter ett halvår gick det inte längre, hon flyttade till ett gårdshus hos en man, och bor där fortfarande. Hon hör inte av sig. Inte för att jag vill att hon ska vara tacksam eller så, men jag vill ju gärna träffa barnet. Jag satsade säkert 20 000 dollar på dem.

För några veckor sedan stod jag inte ut, utan åkte och hälsade på dem några timmar. Det var fint att se barnet igen, men det finns en stor besvikelse i mig att jag bara dög medan hon kunde bo hos mig.

Vad jag drömmer om? Jag vill resa, jag vill se vad det finns mer där ute i världen. Mitt äktenskap höll inte länge, men jag drömmer fortfarande om barn och äktenskap. Men jag tror inte att Nicholas blir far till mina barn, vi har för olika inställning i viktiga frågor. Han är ateist och jag tror på Gud. Jag vill också äga fem hus. Och självklart vill jag vinna en världstävling i salsa.«

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 156

2010-02-06 08.45

Larina Christine Pelbath

quinna_inl_3.indd 157

usa

157

2010-02-06 08.45

f oto: l e i f r j a n ss o n

kvinnors liv och levnadsvillkor i världen har hittills varit i det närmaste obefintlig. Det var – och är fortfarande – de så kallade ”stora” männens och krigens historia som skrivs. Detta vill Ingrid Frideborgsdotter och Maja Suslin ändra på genom att följa en kvinna i varje världsdel under 50 år.

Under drygt tio år har de nu dokumenterat en kvinna i varje världsdel för att skriva nutida kvinnohistoria och i denna bok får vi möta dessa fantastiska kvinnor när de precis börjat sin vandring in i vuxenlivet.

Livsprojekt ”Qvinna i Världen” startade 1996 och kommer att avslutas 2046.

D o k u m e n tat i o n e n av

In g r i d F r i d e b o r g s d o t t e r , föddes i Stockholm 1960.

Hon har arbetat som journalist på Gotlands Tidningar i elva år och som redaktionschef på Vaxholms Nya Tid-

160

ning med Skärgården. Efter studier i genusvetenskap på Stockholms universitet startade Ingrid eget företag. Nu frilansar hon med Livsprojekt ”Qvinna i Världen” som journalist, föreläsare och författare. Ingrid Frideborgsdotter är också qigonglärare, akupressör och sexsibilitycoach. föddes i Nordnorge 1952 och växte upp i Fagersta. Hon flyttade till Gotland 1989. Maja har arbetat på Gotlands Tidningar i sju år, studerat vid Hemse Folkhögskola och läst Bildjournalistik på Stockholms Universitet. De senaste elva åren har hon etablerat sig som fotograf i Stockholm med hela världen som arbetsfält. Hon har bland annat bevakat OS, VM, politiska händelser och stadsbesök. 2006 vann Maja Suslin första pris i Årets Bild i kategorin Sportbild Action.

Maja Suslin

qv i n n a i vä r l d e n

quinna_inl_3.indd 160

2010-02-06 08.45

quinna_inl_3.indd 2

2010-02-06 08.35

med och dela deras vardag. Både i glädje och i sorg.

Att våga visa upp sina liv för andra kräver mycket styrka. Det har dessa kvinnor.

Följ med på en resa runt hela vår jord och möt sex unga kvinnor, en i varje världsdel, alla födda i slutet av 1970-talet – alldeles vanliga, unika kvinnor: Jasminah Moitsi, Sydafrika Hoâng lan Húóng, Vietnam Santusa Atahuichi Choque, Bolivia Vilda Johanna Kvist, Sverige Mama Toumiti Matangaro Makita, Cooköarna och Larina Christine Pelbath, usa ”Det har varit en helt fantastisk resa att träffa dessa kvinnor, på väg in i vuxenlivet, i skiftande miljöer och med olika förutsättningar. Att det finns olikheter är inte förvånande men att upptäcka att det finns så mycket likheter överraskade mig lite grann. Drömmar och tankar om framtiden är väldigt lika hos alla kvinnorna – oavsett vart i världen de bor.

Jag är glad att kunna dela med mig av det jag upplevt tillsammans med dessa kvinnor och deras historia i bilder, till andra kvinnor, män, unga och gamla. Jag har försökt göra det med ödmjukhet och det jag beskriver i mina bilder är sett ur mitt perspektiv.”

Maja Suslin Livsprojekt ”Qvinna i Världen” startade 1996 och kommer att avslutas 2046.

9 789185 815326

www.votumforlag.se

Sex oerhört modiga unga kvinnor i världen låter oss på ett fantastiskt sätt vara