REGENTLÄNGD Henri Bernadotte 1711–1780
Jean [Baptiste]
Jean [Évangeliste]
Karl XIV Johan 1763 –1844
Oscar I
1799 –1859
Karl XV
Gustav
1826 –1872
Karl
Lovisa
Danska och norska kungahusen
August
1829 –1907
1831 –1873
1858 –1950
Eugén
1865 –1947
1861 –1951
1859 –1953
Gustaf V
Eugenie
1830 –1889
Carl
Oscar
1852 –1854
1851 –1926
Oscar II
1827 –1852
Icke kunglig gren, bl a omfattande greve Folke Bernadotte
Margareta
Märta
1899–1977
1901 –1954
Georg & Fleming
Norges konung
Harald
Carl
Astrid
1905 –1935
Baudouin
1911 –2003
Madeleine 1938 –
danska prinsar Norska kungahuset
1882 –1973
Belgiska kungahuset
Erik
Wilhelm
1889 –1918
1884 –1965
Gustaf VI Adolf
Albert
Lennart
1909 –2004 Icke kunglig gren
Sigvard
Gustaf Adolf 1906 –1947
Ingrid
1907 –2002
1910 –2000
Michael
Danska kungahusets regerande del
1944 –
Margaretha 1934 –
Sibylla 1965 –
James 1969 –
Charles 1966 –
Birgitta 1937 –
Carl Christian
Hubertus
1962 –
1966 –
Désirée
Désirée 1938 –
Carl
1965 –
Hélène 1968 –
Christina 1966 –
Bertil
Carl Johan
1912 –1997
Christina 1943 –
Gustaf 1975 –
1916 –2012
Carl XVI Gustaf 1946 –
Victor
Oscar 1977 –
Carl Philip
1980 –
1979 –
Victoria
Madeleine
Estelle
Leonore
1977 –
1982 –
1963 –
2012 –
2014 –
Prolog När jag fick frågan från Bokförlaget Langenskiöld om jag ville skriva en bok om kungen, blev jag häpen, smickrad och lite lätt omskakad. Vem vill läsa fler böcker om kungen och framför allt; vad kunde jag tillföra som inte redan var känt? Alla har synpunkter på kungen, en del dessvärre rena kränkningar som bottnar i okunnighet och ointresse, så kallade nyheter som i sig kunde räcka till en doktorsavhandling. Jag som har följt Carl XVI Gustaf i mer än fyrtio år som journalist på tidningar som Dagens Nyheter, Veckojournalen och Svenska Dagbladet och arbetat tio år vid Hovets informationsavdelning har också haft synpunkter. Jag var också nyfiken på kungen. Vem är han egentligen? Nu skulle jag få fördjupa mig i människan bakom den officiella statsmannarollen. För det hjälper inte hur mycket man tycker sig förstå kungen, han är en så mångfacetterad person att han inte låter sig beskrivas med några få ord. Redan före studentexamen 1957 i Härnösands allmänna läroverk visste jag att jag ville bli journalist. Att vara med när det händer, att träffa olika slags människor som alla bär på en egen histo-
q3s
ria, att inte veta på morgonen vad som väntar under arbetsdagen, göra sina skrivmisstag men trösta sig med att nästa dag kommer en ny tidning och den gamla är glömd. Så ville jag arbeta. Volontärutbildningen på Sundsvalls Tidning, den tidens journalistuniversitet, gjorde mig till allmänreporter, som kunde skickas på vilket uppdrag som helst. Jo, det fanns begränsningar: politik och ekonomi har aldrig varit mina specialiteter. Däremot övade jag upp mig i konsten att snabbt nå kontakt med mina intervjuobjekt. Och att hålla lämningstiderna. Det tycker redaktionssekreterarna om. Att vara journalist är att nästan alltid arbeta under tidspress. En av mina främsta läromästare, Barbro Alving, signaturen Bang, berättade i en intervju hur kravet att prestera punktligt och alltid överträffa sig själv satte sig i kroppen som en ständig värk. Det var ett pris hon betalade för ett yrkesliv som Sveriges modigaste och mest mångsidiga journalist. Föga anade jag att jag många år senare skulle bli hennes kollega på Veckojournalen. Det var Bang som lärde mig hur man blir en bra journalist. ”Var ute i god tid och skaffa ett par bekväma skor, så att du orkar stå länge!” Skådespelaren och regissören Thommy Berggren lärde mig att skriva personporträtt. Han var aktuell med inspelningen av filmen ”Joe Hill” och det var första gången jag skulle intervjua en riktig kändis. Medveten om sin popularitet och sitt tilltalande yttre var han till en början ganska nedlåtande. Men jag lyckades få honom att öppna sig i ett samtal om filmkonsten, som gjorde honom engagerad och pratglad. Morgonen därpå skulle intervjun läsas upp i telefon. Det var en timme före pressläggning, och jag hade slitit hela natten. Thommy lyssnade utan att göra ett enda inlägg, ett oroväckande tecken. Mycket riktigt, han underkände texten, förbjöd tidningen att trycka den, sa att det var den värsta smörja han hört i hela sitt liv och tvingade
q4s
mig att skriva om hela reportaget. Jag fick en timme på mig, chefredaktören Gustaf von Platen höll pressarna och Thommy Berggren blev nöjd. Det gav mig nyttig lärdom som jag än i dag är honom tacksam för. Skådespelare är känsliga personer, förstod jag. Man förväxlar till exempel inte ostraffat åldern på stjärnor – och rivaler – som Annalisa Ericson och Sickan Carlsson. Jag har mött och intervjuat många berömdheter och fått mina utskällningar. Brigitte Bardot på filminspelning i Stockholm lyckades jag dock charma och fick av en ren slump en unik intervju, under en bilresa på väg tillbaka till hotellet. Hon var en mycket angenäm bekantskap, generös, rolig och sarkastisk på samma gång. Och mycket tacksam för att fotografen erbjöd henne skjuts i en plötslig regnskur. Dessutom har jag alltid varit svag för Nobelpristagare. De har ofta överrumplat med stor generositet, underhållande svar och mycket lite prestigeattityd. Kanske var det alla dessa möten med intressanta människor, som gjorde att jag vågade närma mig kung Carl Gustaf vid olika tillfällen. Som ny kung var han betydligt öppnare än han är i dag och mer villig att svara på frågor. Små barn klängde om hans hals, unga tonårsflickor neg och överlämnade blommor, den äldre generationen var hans största fans. Under mina år på fältet och senare som anställd vid hovets informationsavdelning har jag sett hur monarkin förändrats och hur utvecklingen i Sverige och omvärlden påverkat kungahuset. Den utvecklingen har inte gjort att intresset för kungen som person minskat, tvärtom. Vi delar kärleken till Öland och slottet Solliden i synnerhet, kung Carl Gustaf och jag. När jag på nittiotalet ville skriva boken om Solliden – sommarslottet, historien, parken och trädgården – såg han till att jag fick vistas till och från i slottets omgivningar tillsammans med fotografen, under ett helt
q5s
år. Visserligen trodde han inte sina ögon vid åsynen av mig, liggande i rabatterna rensande ogräs. Men han lät mig hållas, påtagligt road och inte omedveten om att parkchefen försett honom med en gratis trädgårdsassistent. Grunden var lagd, som jag hoppades, till det förtroende kungen visade genom att sedan släppa mig innanför väggarna på Stockholms slott och göra mig till redaktör för personaltidningen, bland annat. När Bokförlaget Langenskiöld frågade om jag ville skriva om kungen tvekade jag. Det hade gått en tid efter publiceringen av boken ”Den motvillige monarken”. I kölvattnet av den skandalboken kändes det olustigt att bidra till debatten. Vem är jag att försöka skildra människan kungen? Men jag visste att det bakom den bild av Carl XVI Gustaf som medier, författare och allmänhet skapat av kungen som person finns andra sanningar. Myntet har två sidor och kungen har definitivt fler än så. Att försöka ge en mer balanserad bild av hans person, på gott och på ont, lockade mig. Kungen hade inget att invända när jag frågade vad han tyckte: ”Det är väl bara att skriva, det!” Sedan lämnade han mig åt att klara mig själv, precis som han gör med sin drottning, sina barn, sina anställda. Själv har han minsann fått göra detsamma. I glädje och sorg står han där, symbolen, ensam. Stockholm den 5 maj 2014 Barbro Hultman
ut q6s
I
Trontillträdet Det var hans unga livs viktigaste dag. En av världens yngsta monarker och definitivt den yngsta i Europa, Carl XVI Gustaf, skulle formellt utropas till kung den 19 september 1973. Efter Oscar II:s kröning den 12 maj 1873 hade trontillträdesceremonin förenklats. De nya Bernadottekungarna Gustaf V och Gustaf VI Adolf bar inte längre purpurmantel eller krona. Men trontillträdet i Rikssalen som följde sedan den nye konungen lämnat sin kungaförsäkran inför regeringen i konseljsalen, omgärdades fortfarande av historisk pompa och ståt. Det var en högtidlig ceremoni som förpassades till historien, när en ny regeringsform började gälla den 1 januari 1975. Gamle kungen, Gustaf VI Adolf, hade dött nära 91 år gammal den 15 september. Nu satt hans 27-årige sonson och arvtagare på drottning Christinas silvertron. Riksregalierna, Erik XIV:s krona, spiran, nyckeln och äpplet, låg på det blå sammetshyendet med broderade guldkronor. De gamla symbolerna för kungamakten fanns ännu på plats. I de kungliga damernas loge satt systrarna Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina och hade svårt att hålla sig för skratt. De fick ta till hela sin arsenal
q7s
av god uppfostran för att inte förstöra stämningen av högtid och historia. Carl Gustaf hade blivit kung, och nu måste de vänja sig vid att niga för lillebror. På morgonen hade adjutanten stött på en likblek och påtagligt spänd ung man, som stod inför en prövning han fruktat sedan länge. Med sin dyslexi och sina svårigheter med att tala offentligt hade Carl Gustaf övat på kungaförsäkran och trontal hela natten och var, mänskligt sett, både trött och nervös. Prinsessan Christina, som inte har svårt att tala offentligt, hade hårdtränat sin bror i kungens privata våning på slottet. Carl Gustaf stod i ena änden av det stora rummet, Christina i den andra. ”Du hörs inte, du måste tala högre!” Carl Gustaf försökte om och om igen. ”Bra, men nu måste du tala långsammare också.” Hon var sträng, men resultatet blev en glatt överraskad tv-publik och lovord i pressen. Carl XVI Gustaf kunde både tala utan stockholmsdialekt, och värdigt som det anstår ett majestät. Första slaget om svenska folkets hjärtan var vunnet. ”Vi, Carl Gustaf, Sveriges Konung, ger till känna följande: Ett hårt slag har drabbat fosterlandet. Sveriges, Götes och Vendes Konung, Gustaf VI Adolf, har avlidit den 15 september 1973 klockan 20.35. Sveriges folk känner djup sorg över hans bortgång.” En demokrat i dess rätta bemärkelse, respekterad och älskad av de flesta i sitt land, oavsett politisk tillhörighet, var död. Under nästan hela sin regentperiod hade han levt med ökade krav på monarkins avskaffande. 1966 tillsattes en grundlagsutredning och socialdemokraterna motionerade om monarkins framtid. I augusti 1971 nåddes en kompromiss i frågan, den berömda Torekovskompromissen. Man skulle behålla monar-
q8s
kin men kungens formella makt skulle försvinna och bytas mot rent representativa och ceremoniella uppgifter. Kung Gustaf Adolf och kronprinsen Carl Gustaf informerades om planerna i mars 1973. Carl Gustaf hann vara regent, enligt 1809 års regeringsform, i drygt ett år. Förutsättningarna för monarkins fortlevnad kom i än högre grad än tidigare att ligga i det personliga utövandet av den förändrade ”yrkesrollen”. Mycket lite talade vid den här tidpunkten för att Carl XVI Gustaf skulle lyckas. Han hade åldern emot sig, betraktades som omogen och outbildad. Trots höga ambitioner och ett intensivt studieprogram var bilden som gavs i medierna av den svenska kronprinsen, att han var mer av festande överklassyngling än samhällsintresserad och kulturellt bildad blivande kung. Efter 50-talets heta debatter för republik, ledda av giganter som författaren Vilhelm Moberg och chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, lyftes nu kampen mot monarkin nästan helt och hållet över till dagstidningarna. Lugnt och med tydligt uttal, precis som systern Christina lärt honom, fortsätter kungen, med prins Bertil vid sin sida, att med allvarligt ansikte och fast stämma tala till regeringen från sammanträdesbordets kortsida. Han hyllar sin farfar och hans kungagärning. Och han avslutar med att tillkännage sitt valspråk: ”För Sverige – I tiden”. Där Gustaf Adolf valde ”Plikten framför allt” och la tyngden på det personliga ansvaret, har Carl Gustafs valspråk ett vidare syfte. I sitt trontal säger kungen: ”Jag vill att valspråket ’För Sverige – I tiden’ skall uppfattas som en vädjan om samförstånd och utveckling för Sveriges väl. Samtidigt är det en personlig utfästelse.”
q9s
Han fortsätter: ”Den tid i vilken vi lever är stadd i ständig förändring, vilket ställer krav på vår förmåga till förändring. Förnyelse måste grunda sig på förståelse – ja, samförstånd – för att lända alla till gagn.” Den nya kungen ville kunna bidra till en samverkan mellan alla goda krafter för nationens utveckling. Tankar kring hans framtid hade sysselsatt honom sedan tidig ålder. Omgivningen gjorde vad den kunde för att inte framhålla hans särställning, men barn är intelligentare än vuxenvärlden tror. De läser av människors beteenden och noterar skillnader. ”Lillprinsen” var ovanligt på sin vakt mot inställsamhet och överdrivet positiva utgjutelser om sin person. Ingrid Björnberg, den älskade och kloka barnsköterskan Nenne, blev hans främsta förtrogna. Mitt i läxläsningen en gång i nio-tioårsåldern – det handlade om historia och var ganska mycket tragglande av årtal – frågar plötsligt kronprinsen: ”Tror Nenne, att jag kan bli en modern kung?”
Var dig själv och lyssna noga Gustaf VI Adolf, farfar, var Carl Gustafs stora förebild. Med sitt gammeldagsvänliga väsen, djupa intresse för kultur, sin breda erfarenhet och plikttrohet var Gustaf Adolf allmänt respekterad. Det kan inte ha varit helt lätt för sonsonen, som hade vuxit upp i en helt annan tidsanda, att ha farfars perspektiv på kungarollen. Åldersskillnaden mellan dem var hela 64 år! Självklart förde de samtal men Gustaf Adolf undvek att komma med pekpinnar. Kungayrket lär man sig den praktiska vägen, ”learning by doing”, och den gamle kungen lät den unge
q 10 s
kronprinsen pröva på yrket så snart det gavs tillfälle. De bästa råden var enkla men välmenta: ”Var dig själv och lyssna noga. Det underlättar med lite humor.” Sommaren 1973 hade kung Gustaf Adolf som vanligt firat en härlig semester på Sofiero, njutit av de berömda småkakorna hos Flickorna på skäret i det flitigt besökta konditoriet, rensat i rabatterna och planerat nya odlingar tillsammans med sin trogne trädgårdsmästare Ingvar Danielsson. Gäster kom i strid ström och däremellan hade kungen skött det oundvikliga pappersarbetet med ”plikterna”. Natten till den 18 augusti insjuknade han plötsligt i magblödningar och fördes till Helsingborgs lasarett. Vid gott mod och med orden: ”Jag kommer snart tillbaka”, vinkade han till personalen från ambulansen. Det blev sista resan från Sofiero. Kronprins Carl Gustaf, som skötte representationen i Stockholm i farfars ställe, begav sig omedelbart till Helsingborg tillsammans med prinsessan Christina. Dit skyndade också kungens dotter, drottning Ingrid av Danmark. Kommunikéerna var till en början positiva, men ändrades hastigt natten mellan den 20 och 21 augusti. En akut operation var nödvändig. Min dåvarande chef Börge Bengtsson, chefredaktör för Veckojournalen, ringde mig på natten och förutspådde det värsta. Han ville ha telefonnumren till Studio Hansare och fotograferna där. Jag rabblade numren ur minnet, sådant som händer när man är fullständigt fokuserad och har en hjärna som är tom på annat, som den var just i det ögonblicket. Redaktionen kallades till möte på morgonen. Det gällde i första hand att uppdatera det minnesnummer som legat färdigt sedan länge. Cyniskt kan tyckas, men alla nyhetsmedier har sådana artiklar färdigskrivna på viktiga personer i världen. Kungen övervann fyra kriser natten till den 13 september.
q 11 s
Efter en femte kris vakade familjemedlemmarna dygnet runt. Carl Gustaf och Christina hann tala länge och ingående om vad som uppenbarligen förestod. De reste i skytteltrafik mellan Helsingborg och Stockholm för att klara olika officiella uppgifter i huvudstaden men kom snart tillbaka för att vaka vid farfars dödsbädd. Kronprinsen fick tid till långa promenader i Sofieroparken och på stränderna längs Kalmarsund. Ibland ensam, ibland med sin syster, formulerade han sina funderingar kring den kommande kungarollen. Tillsammans vände och vred de på innehållet i trontalet, prövade olika förslag till valspråk och använde tiden till att rent praktiskt förbereda sig för ett tronskifte med allt det ceremoniel som omger en sådan historietyngd tradition. På hovet var aktiviteten stor. Planen, som hade utarbetats 1969 för ”framtida tronskifte och kungabegravning”, KB (kunglig begravning) kallad, lyftes fram ur hyllorna på riksmarskalksämbetet. Veckojournalen färdigställde det ena tidningsnumret efter det andra, med aktuella rapporter från tidningens reporter i Helsingborg. Under dagarna 23–28 augusti vändes nyhetsintresset mot Norrmalmstorg i Stockholm. Där pågick ett dramatiskt gisslandrama i dåvarande Kreditbanken, och tv sände dygnet runt. Hovreportern Michael Jägerblom, som ansvarade för den kungliga bevakningen av utvecklingen i Helsingborg, förvandlade sig själv till kriminalreporter och försvann från de täta redaktionsmötena för en mer spännande tillvaro i mediernas centrum på Norrmalmstorg. Vid ett särskilt laddat tillfälle under polisens försök att bryta sig in i bankvalvet och befria de fyra bankanställda, tog Michael betäckning i dåvarande Cloettabutiken i hörnet av Hamngatan. Pliktmedveten som han var ringde han redaktionen. ”Var är du?” frågade chefredaktören. Hovreportern svarade lydigt och fick svaret: ”Där kan du stanna!” Michaels svaghet för
q 12 s
livets goda, var allmänt känd. I den spänning som låg i luften var det befriande att brista i skratt – otack är hovreporterns lön – men ingen kunde vara mer uppskattad än Michael Jägerblom var för sina kungliga kunskaper, som han villigt delade med sig av. Han var en äkta, plikttrogen murvel. Plötsligt förändrades kung Gustaf Adolfs hälsoläge, och Michael skickades brådstörtat ner till Helsingborg. Vem skulle nu överta ansvaret för den redaktionella bevakningen i Stockholm? Jo, den sedan några år nya redaktören för avdelningen Post & Inrikes, Barbro Hultman, som var så användbar. Man kan lite vanvördigt säga att jag gled in på kungareportagets område på ett bananskal. Den helgen, när den gamle kungen dog, var jag dessutom jouransvarig med uppgift att ringa chefredaktören och chefen för tryckeriet, så snart Michael meddelat oss att en kommuniké från hovet inom kort skulle lämnas, om att kung Gustaf Adolf avlidit. Det var före mobiltelefonernas tid, tryckningen av minnesnumret skulle startas omgående och det råkade dessutom vara lördag kväll, inte ens chefredaktören höll sig hemma vid telefonen. Journalister och fotografer och en mindre skara helsingborgare hade väntat i flera dagar utanför portarna till Helsingborgs sjukhus. In i det sista pågick kampen för att rädda kungens liv. När riksmarskalken Stig H:son Ericson trädde ut på trappan strax efter halv nio på kvällen den 15 september, visste alla att han skulle lämna den sista kommunikén. Kronprins Carl Gustaf, nu Sveriges nye kung, hade tagit ett sista farväl av sin farfar tillsammans med prinsessan Christina och drottning Ingrid. Även gamle kungens söner var närvarande i sjukrummet. All medicinsk utrustning togs bort, och det rådde en fridfull stämning i sjukrummet, som trädgårdsmästaren på Sofiero hade fyllt med sensommarens allra vackraste blommor.
q 13 s
Ensam, pojkaktig, allvarlig och spänd mötte kung Carl Gustaf kamerablixtarna nedanför sjukhustrappan. Någon i församlingen utbrast ”Leve Konungen!” och kungen noterade det tacksamt. Så tog han plats i bilen och försvann till Sofiero. Det nya livet som Sveriges kung hade börjat. Det blev inte mycket till vila på Sofiero. Kungen och riksmarskalken förberedde morgondagen och återkomsten till huvudstaden. Efter en sen måltid och några timmars sömn var det dags att tidigt på morgonen den 16 september gå ombord på flygplanet, som stod startklart på Ängelholms flygplats. Kung Gustaf Adolfs död sammanföll med söndagens riksdagsval. Medierna förberedde sig för en intensiv dag. Alla landets flaggor var hissade på halv stång och kyrkorna ringde sorgeringning. Något oansvarigt kanske, när jag väl fått tag på Börge och han ringt tryckerichefen, beslöt jag mig för att åka på det kräftkalas jag länge sett fram mot. Barnflickan lovade att vid hemkomsten meddela mig om tidningen hört av sig. Det hade tidningen! ”Du ska i morgon bitti klockan åtta befinna dig på Bromma flygplats för att ta emot nye kungen. Skaffa fotograf !” Jag anade vissa problem, särskilt att hitta en ledig fotograf. Men en journalist måste förlita sig på turen. Strax före beräknad ankomst klockan åtta på morgonen stod jag med en av Kamerabilds pålitliga fotografer vid den röda mattan, redo att rapportera om Sveriges nye kung. Vi var inte ensamma. En liten skara stockholmare fanns på plats, en flicka hade blommor i handen. På mattkanten trampade välkomstkommittén, statsminister Olof Palme och finansminister Gunnar Sträng, lätt otåliga. Valdagen var trots allt deras stora dag. Skulle den kungliga händelsen påverka valutgången? Yttringar av rojalism var inte precis Olof Palmes bästa gren. Prick klockan åtta, punktlighet är ett av Carl Gustafs starkaste
q 14 s
vapen, steg den unge kungen, allvarlig och lite blyg, ut ur planet. Regeringens utsända bugade djupt. Olof Palme sa några personliga ord som fick Carl Gustaf att le. Han var hemma. Flygresan till Stockholm gav kungen och prinsessan Christina en sista stund på tu man hand, för att prata igenom planerna för den kommande dagen. Inga officiella uppgifter var inplanerade. Vad Carl Gustaf knappast hade väntat sig var de många stockholmare, som trängdes på Kungliga slottets inre borggård för att välkomna honom. Vid porten till Östra valvet togs han formellt emot av ståthållare Sixten Wohlfahrt. På plats fanns också gamle kungens trogne kammartjänare Knute Lindell. Det var självklart för honom att fortsätta i tjänst hos den unge kungen. När allmänheten hurrade och utbrast i ett spontant leve, sprack hans ansikte för andra gången denna dag upp i ett stort leende. Han svängde blombuketten i luften och man kunde ana hur en stor tyngd föll från hans axlar.
Tänk om ingen kommer! Något alldeles oförutsett inträffade denna märkliga dag. Mer kärlek från folket väntade. Fotografen och jag stannade häpna på Norrbro, där stockholmare i allt stridare ström började samlas. De första timmarna var det tyst i leden, så hördes de första ropen: ”Vi vill se våran kung!” Det ökade i styrka, människorna gav sig inte. Folket nedanför Lejonbacken ville försäkra kungen att han hade deras stöd. Ropen hördes in till matsalen i kungens privata våning, där Carl Gustaf åt lunch med sin syster och uppvaktning. Christina kontrollerade läget på Lejonbacken och utbrast häpet: ”Men titta, Carl Gustaf, så mycket folk! Du måste komma till fönstret. Folk vill att du visar dig.” Hon kände sin bror och trodde han skulle bli glad, men nu stötte hon på patrull. ”Aldrig i livet!”
q 15 s
Någon fönstervisning tänkte han inte bjuda på, inte så länge han inte formellt hade installerats på tronen, avlagt sitt trohetslöfte och utropats till Sveriges nye konung. Och det skulle inte ske förrän den 19 september. Envisare än tio åsnor – ett bernadotteskt drag – vägrade han att lyssna till sin syster. Men pang, hade hon slängt upp det lilla fyrkantsfönstret ovanför Lejonbacken, så bestämt att det gick sönder. Med milt våld drog hon brodern fram till fönstret, och då brakade jublet loss. Människorna visste inte till sig av glädje och ropade: ”Lycka till! Lycka till!” Den unge pojken i fönstret vinkade och log, lyckligare än på länge. Första dagen i det nya livet hade börjat bra. Någon tid till avkoppling fanns inte. Hovet väntade. Den femmannagrupp som ansvarade för den kungliga begravningen, ledd av överste Carl Reuterswärd, hade många frågor som krävde beslut från kungen. Ceremonierna kring trontillträdet finslipades och kungen måste vara informerad in i minsta detalj. Kungen insåg att han hade många ärenden att ta ställning till. ”Fråga kungen!” ”Har någon talat med kungen?” ”Vad säger kungen?” Carl Gustaf är inte den mångordigaste personen på jorden. Små frågor avfärdar han med ett enkelt ”Ok. CG” eller ”Nej! CG” antecknat i marginalen till en skriftlig förfrågan. Personliga frågor om kungens synpunkter har han inte heller lust att slösa tid på i onödan: ”Var det nåt mer?” Och så var den frågan lagd till handlingarna. För en 27-åring som blivit kung kändes de nya kraven oöverstigliga. Och vem hade han att fråga till råds? Han ville att hovet och cheferna skulle förstå honom, tala hans språk, tänka modernt. Men där fanns ingen hjälp att vänta. Att vara kung är ett ensamt jobb. Trontillträdesdagen blev det stora mästarprovet. Efter konselj och ceremonin i Rikssalen, som direktsändes i tv, återstod
q 16 s
sorgegudstjänst i Slottskyrkan och sångaruppvaktning på Lejonbacken. Kung Carl XVI Gustaf skulle träda ut på balkongen högst över Lejonbacken, ett scenario kungen gruvade sig för. Tänk om ingen kommer! Denna fruktan visade sig obefogad. 100 000 människor trängdes för att få bästa plats. Kungen, en ensam pojke med ett stort ansvar men med fyra systrar bakom sig som stöd, kände den varma stämningen. När han kom ut igen, omgiven av de fyra ”Hagasessorna” och sin farbror, prins Bertil, visste hyllningarna inga gränser. Bredvid mig nedanför balkongen kände jag igen den gladaste av alla, Nenne, barnsköterskan Ingrid Björnberg, den person som kanske kommit Carl Gustaf närmare än någon annan. Glädjetårarna rann, hon viftade och viftade med sin näsduk. ”Jag är så stolt, så stolt”, svarade hon på min fråga om hennes känslor i det ögonblicket.
Barbro, kungens första arbetsdag. Skaffa fotograf! För min del väntade intensivt arbete vid skrivmaskinen på Bonnierhusets 17:e våning. Börge Bengtsson hade uppbådat de bästa fotograferna och ett välfungerande team av journalister. Utgången av riksdagsvalet skulle klaras av först, vågmästarvalet kallat. Röstpendeln svängde fram och tillbaka, alltmedan jag försökte koncentrera mig på att sätta ord på intrycken av dagens kungliga händelser. Extrauppgiften att hämta de stora bildbyråernas bästa bilder från valdagen hade jag förberett i god tid. Kanske var det spänningen eller tröttheten som tog ut sin rätt; jag glömde att beställa bilderna och tänkte inte på att så dags på natten hade bildleverantörerna gått hem. Inga valbilder med andra ord och – som sagt – mobiltelefoner fanns inte. Layoutavdelningen trollade med Kamerabilds alster, situationen var räddad och jag blev inte avskedad. Chefredaktör Börge Bengtsson hade andra planer i beredskap.
q 17 s
Utmattad hade jag tagit min tillflykt till en soffa och somnat, stendöd. Vid sjutiden på morgonen vacklade jag ut på redaktionen och mötte ett vaket gäng som redan var igång med att planera nästa nummer. ”Barbro, kungens första arbetsdag. Skaffa fotograf !” Uppmaningen började kännas bekant. Ställd inför det absolut mest omöjliga uppdrag någon kunde få, vaknade jag till och förklarade det absurda i reportageidén. Hovet höll sig ännu inte med en pressavdelning, och vilken presschef skulle förresten ens komma på tanken att släppa in ett reportageteam innanför slottets väggar, på kungens första arbetsdag? Lycklig över att få med mig Åhlén & Åkerlunds, för att inte säga landets, bästa fotograf, Anders Engman, ringde jag till hovet. Till min häpnad var Veckojournalen välkommen att följa kungen på hans väg till morgonens första möte på sin första arbetsdag, en konselj. Bara bilder var tillåtna, ingen intervju. Jag hade en fråga i beredskap, om kungen skulle komma på andra tankar, men lät Anders styra utgången av reportaget. Inte sällan säger en bild mer än tusen ord. En fråga, ett oväntat svar och många bra bilder, så skulle reportaget räddas. Följaktligen småsprang Anders Engman baklänges i hovmarskalkskorridoren under intensivt kameraklickande mot en kung, som promenerade värdigt men som till synes inte var särskilt road. För mig gällde det samtidigt att vakta på minsta chans att ställa min fråga. Detta var på den tiden då det inte ansågs lämpligt att journalisten ställde sig i förgrunden vid intervjuer av kungligheter eller andra kändisar. Mina försök att under promenaden hoppa i och ur kamerafokus gjorde kungen på allt bättre humör. Vid trappstegen till Östra valvet hejdade jag mig plötsligt i ett språng. Nu eller aldrig. Om bara kungen svarade på min uttänkta fråga hade jag reportaget i hamn. Kungen var på alerten trots den något ansträngda situationen, stannade uppmärksamt
q 18 s
även han och undrade vad som komma skulle. Det var bara det att jag totalt tappade målföret. Hur skulle jag nu titulera ynglingen framför mig? Tjabo, som han folkligt brukat kallas, var inte längre gångbart, det förstod jag. Lillprins var han definitivt inte, inte kronprins och absolut inte Prinsen. Det hade ju varit att lägga bort titlarna. På något invecklat sätt förstod kungen mitt dilemma och löste problemet: ”Ers Majestät, förstås!” Jag var lättad och tyckte mig se en ung man växa många tum och bli majestätet, monarken, statschefen. Förvandlingen var påtaglig och ganska häpnadsväckande. Jag har sedan dess aldrig haft några problem med titulaturen. Dock kan jag inte berömma mig av en stor journalistisk bragd, att återvända till redaktionen som den första journalist som fått ett exklusivt ”samtal” med nye kungen. Jag ställde frågan och Carl XVI Gustaf skulle just till att svara, när en behjälplig och överambitiös adjutant la handen på min axel och påminde om intervjuförbudet. Ännu allt för ny på jobbet för att våga sätta sig upp mot omgivningen, slog kungen ut med armarna i en gest av uppgivenhet, tackade artigt och lämnade oss med ett leende. Hur frågan löd kan vara detsamma. Det blev inget reportage. Men bilderna finns. Kanske gör jag ett nytt försök om jag får chansen. Vad Nenne svarade på Carl Gustafs fråga om hon trodde att han kunde bli en modern kung, vet jag i alla fall: ”Ja, Prinsen. Det tror jag säkert!”
ut
q 19 s
foto: charles hammarsten
Kungen älskar att klä ut sig. Här på väg tvärs över Slottsbacken till Tessinska palatset och fest hos dåvarande landshövdingen i Stockholms län, Ulf Adelsohn.
foto: clas göran carlsson foto: charles hammarsten
Kungen trivs mycket väl tillsammans med äldre. Besök på ålderdomshem ingår ofta i hans resor i Sverige, till stor glädje för de gamla.
Hushållet på Drottningholm överraskade kungen med en egenhändigt bakad tårta för att gratulera honom på 50-årsdagen.
foto: rolf cronquist, ibl bildbyrå
Så här trivs kungen bäst. Med tung packning och lätta steg utforskar han Sverige från norr till söder, allra helst på tu man hand med drottningen.
Kungen tillsammans med sin syster Christina anländer till Bromma flygplats den 16 september 1973, morgonen efter farfars bortgång.
foto: charles hammarsten
Jan Mårtenson (till vänster) hade en bakgrund som diplomat. 1976 anställdes han för att sköta presskontakterna inför kungabröllopet. Under hans tid vid hovet byggdes en modern informationsavdelning med goda kontakter till media och allmänhet. Här möter han pressuppbådet på KI efter Victorias födelse 1977 tillsammans med professor Ulf Borell.
foto: charles hammarsten foto: clas göran carlsson
Stora scoutläger är bland det bästa kungen vet. Här fostras unga människor till framtidens ledare.
foto: claudio bresciani, tt foto: författarens privata bild
Ovan: Kungaparet delar intresset för idrott och missar ogärna ett OS eller världsmästerskap. Till vänster: Bilkårister och andra frivilliga krafter gick 1998 samman för att skapa ett välbesökt nationaldagskafé på Stockholms slott. Journalisten Barbro Hultman (till höger i bild) blev kafévärdinna. Här har hon hjälp av sin syster Inga-Lena Sköllerstedt Pihl. Idag har kungen en permanent sommarservering på borggården.
foto: fredrik sandberg, tt
foto: pressens bild, tt
Kvinnan som drog lasset som barnsköterka på Haga, Ingrid ”Nenne” Björnberg, var en av kungens viktigaste förebilder i barndomen.
Kungen överraskade genom att bjuda upp drottningen till dans på det 40-åriga tronjubileets festliga finaldag.
foto: charles hammarsten
Kungligheter från hela Europa samlades på Drottningholm för att fira kungens 40-årsdag 1986. Från vänster på främre raden: kung Olav, kungens gudfar, kungaparet med prins Carl Philip, prinsessan Madeleine och kronprinsessan Victoria samt prinsessan Juliana, kungens gudmor.
foto: lennart nilsson, tt foto: fredrik sandberg, tt
Ovan: Respekten för äldres erfarenheter fick kungen genom umgänget med farfar, kung Gustaf VI Adolf. Mästerfotografen Lennart Nilsson har fångat dessa goda vänner på bild vid flera olika tillfällen. Kungaparets sociala engagemang har funnit sin form i en nybildad stiftelse: World Child Forum. Expertis från hela världen samlades våren 2013 på slottet i Stockholm för att diskutera globala barnfrågor.