9789186133269

relation, spår och kringflackande – i Relationens filosofi ryms alla de viktigaste begreppen i Édouard Glissants långa författarskap. Det är ett sällsamt tänkande som växer fram ur er­ farenheterna från de karibiska öarna: det kolo­ niala arvet och den kreolska kulturen. Att få kunskap är ”bokstavligen att röra sig från plats

Édouard Glissant

Kreolisering, arkipelagiskt tänkande, opacitet,

till plats” skriver Glissant, och syftar på textens och tankens rotlöshet blir en förutsättning för en filosofi i vardande. Men denna texts utpräglat poetiska rörelse är även politisk. Det är en filo­ sofi som varken förbiser eller söker försoning med den smärtsamma historien – de sjunkna slav­skeppen och de tystade ursprungen – utan istället gör den till sin utgångspunkt och an­ vänder den för att driva vidare in i framtiden. Édouard Glissant föddes i Martinique 1928 och var en av det franskspråkiga Karibiens mest säregna poeter och filosofer. När han avled 2011 lämnade han ett omfattande verk efter sig: femton essäsamlingar, åtta romaner, lika många diktsamlingar och en pjäs. Relationens

Relationens filosofi Omfångets poesi

geografi lika mycket som på världens. Ordens

Édouard Glissant

Relationens filosofi Omfångets poesi

filosofi är det första av Glissants filosofiska verk

Översatt av Christina Kullberg & Johan Sehl­ berg. Förord av Christina Kullberg.

ISBN 978-91-86133-26-9

ISBN: 978-91-86133-26-9

9

789186 133269

Glänta Produktion

som ges ut på svenska.

Glänta Produktion

Édouard Glissant Relationens filosofi. Omfångets poesi Originalets titel: Philosophie de la relation. Poésie en étendue ©Éditions Gallimard, Paris 2009 ©Glänta 2012 Översättning: Christina Kullberg & Johan Sehlberg Formgivning: Jens Andersson Tryck: Munkreklam, Munkedal 2012 ISBN 978-91-86133-26-9 www.glanta.org

Édouard Glissant

Relationens filosofi Omfångets poesi

Glänta Produktion

innehåll

Förord av Christina Kullberg STUBBRÖTTER

I. Det var ett heligt ord — 6 II. På kullen i Bezaudin — 16 III. Du kommer inte att hitta huset — 20 FASER

IV. Om vi godtar att en all-männing — 27 V. Det arkipelagiska tänkandet — 41 VI. Skälvningens tänkande — 47 VII. Det nya gränstänkandet — 50 VIII. Kringflackandets tänkande — 53 IX. Kreoliseringarnas tänkande — 55 X. Det oförutsebaras tänkande — 57 XI. Opacitetens tänkande — 59 XII. Relationens tänkande — 61 XIII. Spårets tänkande — 67 XIV. Vad är då en Relationens filosofi? — 68 XV. Länder utan klippstränder — 74

SPILLROR

XVI. Inte ovissheter — 80 XVII. Sedan, betydligt senare — 83 XVIII. Hur kunde skillnaden — 84 XIX. Även i det skiljaktiga — 86 XX. När kontinenterna — 90 KRINGDRIVANDEN

XXI. Skjulet uppslukades slutligen — 95 XXII. Ett av de mest omedelbara — 98 XXIII. Vägen från Balata — 103 KLIPPAVSATSER

XXIV. Bezaudins uråldriga kulle — 112 OMFÅNGETS DUNKEL

Recitation för Mahmoud Darwich — 120 Acomaträden — 121 Översättarnas noter — 124

En arkipelagisk text Förord av Christina Kullberg

”Karibien är Amerikas förord (la préface des Amériques), som låter oss ana haven och de stora kontinenterna bakom.”

Vid ett tillfälle beskriver Édouard Glissant sitt tänkande som en ”kringflackandets filosofi” (une philosophie de l’errance). Egentligen fångar begreppet errance, eller kringflackande, bättre vad som sker i Relationens filosofi än bokens titel. Att nå kunskap är ”bokstavligen att röra sig från plats till plats” skriver han och syftar på textens geografi lika mycket som på världens. Relationens filosofi är något av ett landskap av diskurser: här återfinns naturbeskrivningar, berättelser, filosofiska iakttagelser, tolkningar av andra författare, en nekrolog över Aimé Césaire, en dikt tillägnad Mahmoud Darwich. Det här gör att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att greppa Relationens filosofi; läsaren får helt ­enkelt följa med. Men så är ju inte den här boken endast en filosofi, utan ”omfångets poesi” (poésie en étendue); filosofin sträcker sig mot poesin och vice versa, och ger oss en text som ”tar tag i oss och för bort oss”. Édouard Glissant föddes 1928 på den karibiska ön Martinique, vid den tiden en koloni som 1946 skulle komma att bli ett franskt departement ”bortom haven”. Efter sin studentexamen flyttade han till Paris där han studerade och inledde sin författar­ karriär som poet, 1955 med diktsamlingen La Terre inquiète [Den oroliga jorden]. Han var med i gruppen runt Tel quel, skrev i

­Revue française, hans underskrift finns på de intellektuellas protest mot Algeriet-kriget och han var på plats vid de svarta författarnas första kongress 1956; han studerade antropologi med Claude Lévi-Strauss och filosofi med Jean Wahl. På 1970-talet stiftade han bekantskap med Gilles Deleuzes och Félix Guattaris filosofi och kom att inleda en livslång vänskap med Guattari.

1965 återvände han till Martinique och propagerade för öns självständighet, vilket ledde till att han under en kort tid blev landsförvisad av president de Gaulle. På 90-talet påbörjade han sin bana som fransk litteraturprofessor, först vid Louisana State University i Baton Rouge och sedan vid the City University of New York, och kom därefter att leva mellan USA, Paris och ­Martinique.

Relationens filosofi är det sista stora verket i ett långt och eklektiskt författarskap, bestående av inte mindre än femton essäsamlingar, åtta romaner, en pjäs, åtta diktsamlingar och ett antal pamfletter. Glissant skrev in i slutet och arbetade med en uppföljare till Relationens filosofi som han inte hann färdigställa innan sin död den 3 februari 2011. Boken är den andra i en estetikserie som inleddes 2006 med Une nouvelle région du monde [En ny region i världen] och följde på den poetikserie som avslutades med La Cohée du Lamentin [Bukten vid Lamentin] från 2005. Titeln återspeglar särskilt den tredje poetiken, Poétique de la relation [Relationens poetik] som utkom 1990. Övergången från poetik till estetik kan ses som ett försök att understryka sammankopplingen mellan konst och liv och att betona den sinnliga och imaginära upplevelsen av världen vilken är central för hans kritik av den förhärskande ekonomiska globaliseringsdiskursen. Glissant menar dels att förnimmelsen av världen kopplar samman oss minst lika mycket som ekonomiska transaktioner; dels att vår fantasi, eller det imaginära för att ligga när

mare det franska begreppet som han dessutom ofta sätter i pluralis imaginaires, gör det möjligt att föreställa sig andra platser, få kontakt med de olika (les différents), och tänka bortom ­kända kategorier, det vill säga öppna tänkandet mot olika former av blivande. Det imaginära skiljer han från föreställningen, på franska imagination, som också är en tänkandets kreativa ­potential, men som i högre grad rör sig inom ramen för det bekanta. Föreställningen närmar sig det främmande men formar det efter förutbestämda bilder. Det imaginära däremot är förmågan att ­tänka förvandling, inte bortom, utan i den här världen. I denna ­bemärkelse fångar det imaginära även spänningen mellan för­ flutet och framtid, mellan det givna och det kommande: Rien n’est vrai. Tout est vivant (Ingenting är sant. Allt är levande), som Glissant nästintill mystiskt uttryckte det, och som är den ­mening som står ingraverad på hans gravsten i Diamant, Martinique.

Det faktum att estetiken i samband med publikationen av Une nouvelle région du monde 2006 blir till filosofi vittnar om en vilja att samla ihop och systematisera tankar och begrepp som finns utspridda i hela verket. Mycket riktigt innehåller också Relationens filosofi en genomgång av de viktigaste begreppen, eller ”faser” som han kallar dem: kreolisering, arkipelagiskt tänkande, opacitet, spår, Relation, kringflackande. De definitioner han ger förblir dock flytande och det är svårt att se ett system.

På så vis skiljer sig inte hans filosofi från hans poetik eller estetik på något stilistiskt eller tematiskt sätt. Hos Glissant är allting sammanflätat; det politiska ekar i det poetiska (det vi kallar ”det lokala” i en politisk diskurs har till exempel sin motsvarighet i poesins ”detalj”). Hans omfångsrika och disparata verk kan sägas utgöra en helhet i den meningen att varje enskild text reflekterar en ­eller flera andra.

Relationens filosofi har dock en särskild plats i Glissants verk

eftersom den också har en prägel av minnesbok. Här skriver han till exempel för första gången utförligare om sin relation till ­négrituderörelsen, och speciellt Aimé Césaire hamnar i centrum.

Glissant berättar hur han som student upplevde den historiska kongress för svarta författare som ägde rum i Paris 1956. I några personliga passager ser vi hur författaren sympatiserar med den äldre generationens behov att hävda en kollektiv identitet mot kolonialmakten, men han understryker också att en sådan essentialistisk strategi måste upplösa sig själv för att inte förvandlas till, i bästa fall, trångsynt identitetspolitik eller, i värsta fall, fanatism. Glissants avståndstagande från négrituderörelsen har ofta uppfattats som en oidipal uppgörelse med fadersgestalten Aimé Césaire (eller Papa Césaire som han kallas i Martinique), men Relationens filosofi visar tvärtom hur nära Glissant stod ­Césaire, inte minst hans poetiska vision.* För Glissant ligger dock den verkliga utmaningen för tänkare från de forna kolonierna i * På en punkt motsätter sig Glissant öppet Césaire: Martiniques inrikespolitik. Glissant var 16 år när Césaire blev Martiniques representant i Frankrikes parlament och drev igenom att Martinique inte skulle bli självständigt från Frankrike utan förvandlas till ett departement bortom haven (département d’outre mer). Det här kan tyckas gå stick i stäv med négrituderörelsens militanta hållning gentemot kolonialismen, men faktum var att de mest kritiska rösterna mot kolonialismen fanns i Paris och inte i Karibien. Självständighet hade inte bara varit ekonomiskt smärtsamt utan även politiskt svårt eftersom de vita plantageägarna styrde ön. Att liera sig med Paris skulle i själva verket kunna ge mer självständighet. Dessvärre ledde departementaliseringen till att Martinique och systerön Guadeloupe blev offer för en allt starkare assimileringspolitik som suddade ut den inhemska kulturen och lutade sig mot ett politiskt system som hörde hemma i Europa och hade föga att göra med den tropiska verkligheten. Glissants politiska vision kom att innebära att kämpa emot assimileringen.

att reflektera kring den speciella spänning mellan individ och kollektiv, kolonialkultur och inhemsk kultur, som utmärker koloniala samhällen. Lösningen, om det nu finns någon sådan, måste vara att frigöra sig från den tvångsmässiga dualistiska relationen till kolonialmakten och öppna sig mot resten av världen, menar han. Landsmannen och vännen Frantz Fanons Svart hud, vita masker är avgörande för Glissants analys av jaget i det (post)koloniala samhället och dess komplexa historiska och samtida kollektiva skeenden. Men genom att utgå mer systematiskt från Martiniques ambivalenta position som ett franskt departement i Västindien förskjuter Glissant den fanonska dialektiken så att den inte längre upprättas mellan den andre och den samme. Glissants dialektik är istället multipel: den verkar mellan de olika (les différents). I Relationens filosofi arbetar Glissant med ett slags böjningsmönster för skillnadsbegreppen (divers, différence, différend, différents osv) för att undersöka hur skillnad uppstår i en mångfaldig, icke-dualistisk relation. Skillnadstänkandet ligger också till grund för Glissants kreoliserings- och relationsbegrepp. Han menar att kreolisering är en oförutsägbar och ständigt pågående process där olikheter möts, går in i och påverkar varandra.

Glissant kommer ständigt tillbaka till Karibien och dess kreoliserade tänkande. Vi ser det karibiska i begrepp som arkipelagiskt tänkande, i hans sätt att brottas med det förflutna som tystats till förmån för det koloniala historieskrivandet, i det särskilda förhållandet till ursprung, upptäckter och språk, i de ständiga kopplingarna till andra platser. På de karibiska öarna finns ju inga ursprung, bara spår av språk, religioner och människor från andra platser som i Karibien konfronterats med varandra under sekler av kolonisation – vilket resulterat i den kreolska kulturen.

Platsens betydelse framkommer redan i de tidiga verken genom 10

titlar som Un champ d’îles [Ett fält av öar], La terre inquiète, Les Indes [översatt till svenska som Indiorna, Elisabeth Grate Bokförlag, 2012], Pays rêvé, pays réel [Drömt land, verkligt land]. Platserna som språket strävar efter att benämna och befästa blir här osäkra: havet möter land på ett fält av öar, jorden är orolig, i pluralis kan Indien inte lokaliseras, det drömda landet angränsar till det verkliga. När han med Soleil de la conscience [Medvetandets sol] från 1956 rörde sig mot prosan var det just i form av en sorts resejournal där han undersöker sin relation till Paris och Karibien. Boken följdes av romanen La Lézarde [Lézarde-floden] 1958 med stark förankring i Martinique, och denna platsens estetik och politik kulminerade i och med publiceringen av det monumentala verket Le Discours antillais 1981 [Den karibiska diskursen]. Visserligen kan man konstatera att Glissants författarskap tog en annan vändning under 1900-talet och den lokala kampen tonades ned till förmån för det globala, vilket gav hans begrepp allt större genomslag i den anglosaxiskt dominerade postkoloniala teoribildningen. I centrum står nu människan och hennes uttryck i det han kallar total-världen (Le Tout-monde).

Men Glissant överger aldrig övertygelsen om platsens betydelse för vårt sätt att vara i världen. ”Platsen är incontournable” skriver han upprepade gånger. Det går inte att undvika den, vi kan inte gå om den, men den kan heller inte omringas; vi kan inte dra upp gränser kring platsen ty dessa förflyttar sig. Glissant menar att vi går in i världen från en plats som vi sedan bär med oss. Glissant hävdar att vår plats ekar i andra platser och tider, vi delar plats på jorden, vilket han begreppsliggör med termen lieux-communs (eller commonplaces på engelska), som här översatts till all-männingar. Han omdefinierar således det lokala eller regionala till att vara själva förutsättningen för att stå i förbindelse med andra i total-världen. Det här syns också i hans texter 11

där han ständigt återkommer till sin egen ”urscen”. Redan i La Lézarde beskriver han ett spädbarns första upplevelser av världen, fastspänd på sin moders rygg när hon i sakta mak beger sig ner från höjderna, längs med Lézarde-floden på en vindlande stig mot Fort-de-France och havet. Samma självbiografiska scen återkommer i La Cohée du Lamentin och i Relationens filosofi, där den får illustrera människans anknytning till omgivningen i form av rytmer och sensoriska upplevelser. I Relationens filosofi berättar Glissant också i disparata stycken hur han tillsammans med sin son, Mathieu, försöker finna ”födelsehuset”, där han föddes och växte upp, i Bézaudin på Martiniques vulkaniska höjder. Men det ska visa sig att sökandet är förgäves; huset finns inte kvar och när de frågar om vägen får de motsägelsefulla uppgifter av lokalborna. Faktum är att inte ens Lézarde-floden finns kvar annat än i form av en gyttjig bäck. Ursprunget är försvunnet, uppslukat av vild natur eller av tuktad kultur. Berättelsen iscensätter hur vårt förhållande till en plats är rhizomatiskt, det vill säga inte knutet till en, unik ursprunglig rot. Istället är våra rötter tilltrasslade och utsträckta mot andra. Glissant visar parallellt hur diktens ursprung på ett liknande sätt är omöjligt att lokalisera samtidigt som varje dikt bär på spår av alla tider samtidigt, och den pekar också framåt mot de uttryck som ska komma. Att gå tillbaka till poesins ursprung är ett modernistiskt arv från bland andra Mallarmé, men upplevelsen av en förlorad harmoni kopplar Glissant istället till en historisk händelse: slaveriet. Jordens ursprung kopplas till diktens ursprung som kopplas till ett folk som kopplas till poetens försvunna födelsehus. Vi har en kedja av förlorade ursprung som alla relaterar till varandra.

Glissants texter har en egen grammatik, en ”glissantianska”, med en egen logik som lånar drag både av den kreolska sagoberättaren och den franska modernismen. Han upprepar sig och 12

återknyter utan hänvisningar till andra texter. Typografin är ­ibland tät och ibland fragmentarisk med många citationstecken och ord i kursiv som särskiljer ett textstycke från ett annat inom samma textkropp. Meningsbyggnaden är i det närmaste barock, svindlande men samtidigt uppbruten, likt en barockstatys veck.

Subjektet avlägsnas ofta från predikatet av en rad underordnade meningar som gör att läsaren lätt går vilse. Nominalfraser dominerar och inte sällan uppfinner han själv substantivet som ­bestämmer meningen. Tonen är ibland arkaiskt mässande och ­ibland pratig, med bindeord och konjunktioner inskjutna lite här och där. Det franska ordet för omfång eller utsträckning, étendu, som finns i den här bokens undertitel, ligger snubblande nära ­entendu, vilket betyder lyssna eller förstå. Författaren talar till oss, och tanken flackar och uttrycker sig med en stil som i synnerhet den franska traditionen bannlyser från skriften. Talaren upprepar sig, tappar tråden, plockar upp den igen för att på nytt glida in på ett sidospår. Glissant suggererar fram sina idéer snarare än betecknar dem och att hans filosofi är mer hypotetisk än förklarande, vilket understryks av det generösa bruket av konditionalis.

Det koloniala arvet har gjort Glissant skeptisk till förklaringsmodeller i den mån de tenderar att reducera och låsa fast det som ska förklaras. Vi känner igen den här typen av reservationer från de mest tongivande postkoloniala tänkarna, som Gayatri Spivak (epistemic violence) och Edward Said (orientalism). Glissants strategi är att uppfinna ett annat och ogripbart sätt att framföra sin filosofi, där referenten får vara öppen och diskursen glidande. Han ger texten det han kallar opacitet, skillnadens minsta beståndsdel. Opacitet innebär här textens aktiva motstånd mot att tolkas och förstås på den andres villkor. Alla har rätt att vara obegripliga menar Glissant och understryker att man kan relatera till någon utan att nödvändigtvis förstå henne.

13

Här överröstar poeten filosofen. Men faktum är att stilen är en metafysik. Den uttrycker inte bara Glissants idéer utan drar med läsaren i de landskap som beskrivs och producerar den mångfald av skillnader som ligger till grund för hans sätt att tänka relationer i världen. Relationens filosofi består av transformationer som suggererar fram bilden av total-världen, befolkad av skillnader och gränser som hela tiden överskrids och upprättas på nytt eller på en annan plats. I en tid då gränser sammankopplas med murar, territorier och kontroll ger oss alltså Glissant en ­vision om gränsens skönhet. Det är gränsen som möjliggör passagen, övergången från en plats till en annan, från ett språk till ett annat, som sätter allt i rörelse och relation.

14

relation, spår och kringflackande – i Relationens filosofi ryms alla de viktigaste begreppen i Édouard Glissants långa författarskap. Det är ett sällsamt tänkande som växer fram ur er­ farenheterna från de karibiska öarna: det kolo­ niala arvet och den kreolska kulturen. Att få kunskap är ”bokstavligen att röra sig från plats

Édouard Glissant

Kreolisering, arkipelagiskt tänkande, opacitet,

till plats” skriver Glissant, och syftar på textens och tankens rotlöshet blir en förutsättning för en filosofi i vardande. Men denna texts utpräglat poetiska rörelse är även politisk. Det är en filo­ sofi som varken förbiser eller söker försoning med den smärtsamma historien – de sjunkna slav­skeppen och de tystade ursprungen – utan istället gör den till sin utgångspunkt och an­ vänder den för att driva vidare in i framtiden. Édouard Glissant föddes i Martinique 1928 och var en av det franskspråkiga Karibiens mest säregna poeter och filosofer. När han avled 2011 lämnade han ett omfattande verk efter sig: femton essäsamlingar, åtta romaner, lika många diktsamlingar och en pjäs. Relationens

Relationens filosofi Omfångets poesi

geografi lika mycket som på världens. Ordens

Édouard Glissant

Relationens filosofi Omfångets poesi

filosofi är det första av Glissants filosofiska verk

Översatt av Christina Kullberg & Johan Sehl­ berg. Förord av Christina Kullberg.

ISBN 978-91-86133-26-9

ISBN: 978-91-86133-26-9

9

789186 133269

Glänta Produktion

som ges ut på svenska.

Glänta Produktion