9789185873609

antony beevor

D-dagen Slaget om Normandie

Översättning Kjell Waltman

historiska media

D-dagen 3.indd 3

09-04-20 16.20.31

Innehåll 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

D-dagen 3.indd 5

Beslutet Lothringska korsets börda Vakthållning vid Engelska kanalen Avspärrningen av invasionsområdet Det luftburna anfallet Armadan Omaha Utah och de luftburna Gold och Juno Sword Brohuvudena befästs Misslyckandet vid Caen Villers-Bocage Amerikanerna på Cotentin Epsom Le bocage normande Caen och Kalvarieberget Det sista slaget om Saint-Lô Goodwood Komplotten mot Hitler Cobra – genombrottet Cobra – utbrytningen Bretagne och Bluecoat Motanfallet vid Mortain Totalize Anvil Slakten vid Falaisefickan Parisupproret och kapplöpningen mot Seine Befrielsen av Paris Efterdyningarna

9 23 40 54 62 86 101 129 140 152 169 188 206 229 246 265 289 309 333 354 37 1 396 411 429 454 474 493 515 534 555

09-04-20 16.20.31

Författarens tack Faktagranskarens kommentar Förkortningar Noter Bibliografi i urval Register

560 562 565 571 609 613

Kartförteckning Invasionen den 6 juni bokens försättsblad Brittiska luftlandsättningar den 6 juni 64 Amerikanska luftlandsättningar och ”Utah Beach” den 6 juni 76 ”Omaha Beach” den 6 Juni 102 ”Gold Beach” den 6 juni 143 ”Juno” och ”Sword” den 6 juni 150 Villers-Bocage den 11–14 juni 211 Cotentin-halvön och erövringen av Cherbourg den 10–28 juni 236 Operation Epsom den 26 juni–1 juli 253 Fronten i Normandie i slutet av juni 263 Amerikanska första arméns front den 3 juli 268–269 Anfallet mot Saint-Lô den 11–12 juli 312 Operation Goodwood den 18–20 juli 341 Operation Cobra den 25 juli–1 augusti 373 Operation Bluecoat den 30 juli–7 augusti 398 Motanfallet mot Mortain 6–12 augusti 433 Operation Totalize den 7–10 augusti 456 Falaisefickan 498–499 De allierades utbrytning mot Bretagne och Seine bokens eftersättsblad

D-dagen 3.indd 6

09-04-20 16.20.31

Aktörer väntar i Europas kuliss, ser rampljuset brinna på estraden och får lyssna till klangen av en mäktig uvertyr.

För oss, som vid larmets höjd gör entré, blir det svårt att höra vad vi tänker, svårt att förstå i vad mån vår vandel beror av rädsla eller raseri.

Keith Douglas (1920–1944)

D-dagen 3.indd 8

09-04-20 16.20.31



Beslutet Southwick House är en stor byggnad i regencystil med stuckfasad och kolonnader. I början av juni 1944 kunde man därifrån blicka ut över ankarplatserna utanför örlogsbasen Portsmouth och se alla de fartyg som angjort dem. Det var farkoster av alla upptänkliga storlekar och typer – grå örlogsfartyg, transportfartyg och hundratals landstigningsfartyg, alla surrade vid varandra. D-dagen var utsatt till måndagen den 5 juni, och lastningen hade redan börjat.

I fredstid kunde Southwick House ha utgjort en passande inramning till en weekendbjudning i en Agatha Christie-deckare, men 1940 hade Royal Navy tagit över huset. Den förr så prydliga tomten och den lilla skogen bakom huset skämdes nu av rader med Nissenbaracker, tält och kolstybbsbanor. Southwick House fungerade som stabsplats för amiral sir Bertram Ramsay, chefen för de flottstyrkor som skulle medverka i invasionen av Europa, och även som främre stabsplats för den allierade expeditionsstyrkans högkvarter (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force – SHAEF). Luftvärnsbatterierna på den bakomliggande åsen Port Down var uppställda för att försvara såväl Southwick House som varvet nedanför mot Luftwaffe.

Södra England hade haft en värmebölja och dessutom regnbrist. Den 29 maj hade man noterat temperaturer på över 35°C, men ändå spred sig missmodet snart i den grupp meteorologer som var underställd general Dwight D. Eisenhowers stab. Gruppens chef var doktor James Stagg, en lång, gänglig skotte med tämligen magerlagt ansikte och en prydlig mustasch. Stagg, som var landets ledande civile väderleksexpert, hade just erhållit tjänstegraden överste i RAF, och besatt därigenom den auktoritet som han behövde i en militär miljö där man var ovan vid utomstående. Ända sedan i april hade Eisenhower prövat Stagg och dennes grupp genom att kräva att de på måndagarna skulle lämna in en väderprognos

D-dagen 3.indd 9

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

för de kommande tre dagarna, vilken han senare i veckan jämförde med det verkliga vädret. Torsdagen den 1 juni – dagen innan slagskeppen skulle löpa ut från Scapa Flow utanför Skottlands nordvästra spets – visade väderstationerna att några kraftiga lågtryck höll på att bildas över Nordatlanten. Grov sjö i Engelska kanalen skulle kunna få vattnet att svämma över landstigningsbåtarna, för att inte tala om hur det skulle påverka de hopträngda soldaterna. Låga moln och dålig sikt utgjorde ett annat stort hot, eftersom landstigningarna var beroende av att de allierade flyg- och sjöstridskrafterna skulle kunna slå ut de tyska kustbatterierna och försvarsställningarna. Den allmänna embarkeringen för den första vågen om 130 000 soldater hade inletts och skulle vara avslutad inom två dagar.

Stagg plågades av den oenighet som rådde mellan de olika brittiska och amerikanska meteorologiavdelningarna. De mottog alla samma rapporter från väderstationerna, men de skilde sig åt i analysen av data. Eftersom Stagg inte kunde erkänna detta var han tvungen att säga till generalmajor Harold R. Bull, Eisenhowers biträdande stabschef, att ”läget är komplext och svårt”. ”För Guds skull, Stagg”, utbrast Bull. ”Se till att du har rett ut det tills i morgon bitti innan du kommer till överbefälhavarens sammanträde. General Eisenhower är mycket bekymrad.” Stagg återvände till sin Nissenbarack för att fingranska väderkartorna och på nytt rådfråga de andra avdelningarna.

Eisenhower hade andra skäl att få ”stora skälvan” inför D-dagen. Han gav visserligen intryck av att vara avslappnad, och han gav alla, oavsett rang, sitt berömda breda leende, men han rökte upp till fyra paket Camel om dagen. Han brukade tända en cigarett, lämna den glödande i ett askfat och resa sig upp, vanka av och an och sedan tända en ny. Den aldrig sinande strömmen av kaffe bidrog inte till att lugna nerverna på honom. Att skjuta upp invasionen skulle föra med sig många risker. Om de 175 000 soldaterna i de båda första anfallsvågorna förblev hopträngda på fartygen och i landstigningsbåtarna i grov sjö skulle de förlora sin kampanda. Slagskeppen och konvojerna som just skulle bege sig längs de brittiska kusterna i riktning mot Engelska kanalen kunde inte vända om mer än en gång utan att behöva bunkra. Och risken för att tyska spaningsplan skulle upptäcka dem skulle öka enormt.

D-dagen 3.indd 10

09-04-20 16.20.31

Beslutet

· 

Sekretessen hade hela tiden varit det största bekymret. Sydkusten var till stora delar täckt med avlånga militärläger, de så kallade korvarna (sausages), där invasionssoldaterna antogs vara avskärmade från omvärlden.

Flera soldater hade emellertid slunkit ut under taggtrådsstängslen för att ta en sista drink på puben eller träffa flickvänner eller hustrur. Det fanns otaliga möjligheter till läckor på alla nivåer. En amerikansk general hade skickats hem i vanära efter att under ett cocktailparty på hotell Claridge låtit undslippa sig ett datum för operation Overlord. Många brittiska journalister hade kallats in för att åtfölja invasionsstyrkan, och man fruktade att någon skulle lägga märke till att de hade lämnat tidningsgatan Fleet Street i London.

Alla i hela Storbritannien visste att D-dagen var nära förestående, och det visste även tyskarna, men man måste ändå hindra dessa från att få reda på den exakta platsen och tidpunkten. Från och med den 17 april hade de utländska diplomaternas kommunikation belagts med sträng censur, och man kontrollerade noggrant dem som ankom till eller lämnade landet. Lyckligtvis hade den brittiska säkerhetstjänsten gripit alla tyska agenter i hela Storbritannien. De flesta hade ”omvänts” och skickade nu vilseledande upplysningar till sina chefer. Detta dubbelspel (Double Cross System eller XX System), som överinsågs av de tjugos utskott (Twenty Committee) var utformat för att åstadkomma en lång rad förvirrande ”störningar” och var en central del av operation Fortitude. Fortitude var krigshistoriens mest ambitiösa bedrägeri och till och med ett större projekt än den maskirovka som Röda armén höll på att genomföra för att dölja operation Bagration, som var täcknamnet för den vitryska operationen (Belorusskaja operatsija), det vill säga Stalins sommaroffensiv för att inringa och krossa Wehrmachts armégrupp ”Mitten” i Vitryssland.

I operation Fortitude ingick flera underordnade operationer, däribland Fortitude North, som gick ut på att låta påhittade förband i den brittiska ”fjärde armén” i Skottland låtsas förbereda ett anfall på Norge för att hålla kvar de tyska divisionerna där, och själva huvudinsatsen Fortitude South, som var inriktad på att övertyga tyskarna om att landstigningarna i Normandie var en stort upplagd skenmanöver för att locka bort de tyska reserver som var grupperade längs kusten mot Doverkanalen (Pas de Calais). Man ville ge sken av att den verkliga invasionen skulle äga rum mellan Boulogne och Sommes mynning under senare delen av juli. En tänkt amerikansk ”armégrupp ett” under generallöjtnant George S. Pat-

D-dagen 3.indd 11

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

ton – den befälhavare som tyskarna fruktade mest – kunde stoltsera med elva divisioner i sydöstra England. Flygplansattrapper, uppblåsbara stridsvagnar och 250 falska landstigningsfartyg bidrog tillsammans till illusionen. Påhittade förband, såsom den brittiska ”2. luftburna divisionen”, hade satts upp jämsides med några som var äkta. För att förstärka illusionen upprätthöll två falska kårstaber konstant radiotrafik. En av brittiska underrättelsetjänstens viktigaste dubbelagenter i operation Fortitude South var en katalan med täcknamnet ”Garbo”. Tillsammans med sin kontaktman i underrättelsetjänsten skapade han ett kontaktnät med 27 helt påhittade underagenter och bombarderade den tyska underrättelsetjänstens kontor i Madrid med upplysningar som noga hade ställts i ordning i London. Under månaderna fram till D-dagen sändes omkring fem hundra radiomeddelanden. Detaljerna i dessa byggde tillsammans gradvis upp den mosaik som man inom ramarna för XXsystemet hade sammanställt för att övertyga tyskarna om att huvudanfallet skulle ske senare och över Doverkanalen. Man fantiserade även ihop understödjande bedrägerier för att hindra tyskarna från att flytta soldaterna till Normandie från andra delar av Frankrike. Operation Ironside gav intryck av att man två veckor efter de första landstigningarna skulle genomföra en ny invasion på franska västkusten direkt från Förenta staterna och Azorerna. För att hålla tyskarna i ovisshet och hindra dem från att förflytta 11. pansardivisionen utanför Bordeaux norrut till Normandie skickade en brittiskkontrollerad agent med täcknamnet ”Bronx” i Storbritannien ett kryptomeddelande till sin tyske chef på Banco Espirito Santo i Lissabon: ”Envoyez vite cinquante livres. J’ai besoin pour mon dentiste” (’Skicka femtio böcker fort. Jag måste gå till tandläkaren’). Detta visade ”att en landstigning skulle äga rum i Biscayabukten runt den 15 juni”. Luftwaffe, som uppenbarligen fruktade en landstigning i Bretagne, gav genast order om att fyra flygfält nära kusten skulle förstöras. En annan avledningsmanöver – operation Copperhead – inleddes i slutet av maj, då en skådespelare som liknade general Montgomery besökte Gibraltar och Alger för att ge sken av att man förberedde ett anfall mot medelhavskusten.

Från och med den 22 maj började man i Bletchley Park – ett ytterst hemligt komplex för dekryptering av fientlig signaltrafik beläget drygt åttio kilometer nordväst om London – använda ett nytt bevakningssystem i operation Overlord. Experterna där var beredda att dekryptera alla vik-

D-dagen 3.indd 12

09-04-20 16.20.31

Beslutet

· 

tiga meddelanden i samma ögonblick som de snappades upp. Tack vare dessa Ultra-meddelanden kunde de också kontrollera hur framgångsrik den Fortitude-desinformation som de främsta dubbelagenterna – Pujol, Dusko Popov (”Tricycle”) och Roman Garby-Czerniawski – spred var.

Den 22 april hade man i Bletchley Park dekrypterat ett tyskt signalmeddelande som pekade ut ”fjärde armén”, som hade sin stabsplats utanför Edinburgh och två ingående armékårer i Stirling respektive Dundee.

Andra meddelanden visade att tyskarna trodde att den skotska 52. (lågländska) infanteridivisionen höll på att utrustas inför ett anfall mot Norge. I maj avslöjade Ultra-meddelanden att tyskarna hade genomfört en antiinvasionsövning, baserad på antagandet att landstigningarna skulle inträffa mellan Ostende och Boulogne. Till slut – den 2 juni – ansåg sig Bletchley Park kunna rapportera: ”Senaste vittnesbörd tyder på att fienden är medveten om att samtliga allierade förberedelser är slutförda. Förväntar sig en första landstigning i Normandie eller Bretagne, följd av huvudinsatsen över Doverkanalen.” Det såg faktiskt ut som om tyskarna hade svalt operation Fortitude. Tidigt på fredagen den 2 juni flyttade Eisenhower in i en husvagn, dold under maskeringsnät i parken vid Southwick. Han döpte den till ”min cirkusvagn”, och när han inte satt i sammanträde eller besökte soldaterna försökte han koppla av genom att ligga på sin brits och läsa westernromaner och röka. Klockan 10.00 samma dag framförde Stagg den senaste väderprognosen till Eisenhower och dennes närmaste underordnade, vilka hade samlats i biblioteket på Southwick House. På grund av den oenighet som fortsatte att råda mellan Staggs kolleger – i synnerhet var de amerikanska meteorologerna vid SHAEF överdrivet optimistiska – tvingades han att förbli svävande i sina utsagor. Stagg visste att han vid kvällssammanträdet måste lägga fram en bestämd uppfattning om huruvida vädret under veckoslutet skulle komma att försämras eller inte. Beslutet att gå vidare med invasionen eller skjuta upp den måste fattas mycket snart.

Vid samma möte skissade chefen för flygstridskrafterna general sir Trafford Leigh-Mallory upp huvuddragen i planen, som var att ”upprätta ett bälte av bombade rutter genom städer och byar och därigenom förhindra eller försvåra fientliga förbands rörelser”. Han bad om tillåtelse att

D-dagen 3.indd 13

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

genomföra operationen ”med tanke på de civila offer som den skulle leda till”. Eisenhower gav sitt godkännande, eftersom han ansåg att det var ”en operativ nödvändighet”. Man bestämde sig för att släppa ut flygblad för att varna fransmännen. Den franska civilbefolkningens öde var bara ett av många bekymmer.

Som överbefälhavare var Eisenhower tvungen att jämka de politiska och personliga rivaliteter som rådde mellan hans underordnade och samtidigt upprätthålla sin auktoritet inom alliansen. Han var omtyckt av fältmarskalk sir Alan Brooke, som var chef för brittiska imperiets generalstab, och av general sir Bernard Montgomery, som var chef för 21. armégruppen, men ingen av dem hade några höga tankar om honom som soldat. ”Det råder inget tvivel om att Ike kommer att göra allt han kan för att bevara bästa möjliga förbindelser mellan britter och amerikaner”, skrev Brooke i sin dagbok, ”men det står lika klart att han inte vet någonting om strategi och att han är helt olämplig på posten som överbefälhavare när det gäller att sköta kriget.” Montys karakteristiskt korta och koncisa bedömning av Eisenhower efter kriget var: ”Trevlig kille, ingen soldat.” Dessa åsikter var avgjort orättvisa. Eisenhower visade gott omdöme i alla avgörande beslut under invasionen i Normandie, och hans diplomatiska skicklighet höll samman en trätgirig koalition. Enbart detta var en betydande bedrift. Brooke själv medgav senare att ”nationella glasögon förvränger bilden av det strategiska landskapet”. Och ingen, inte ens generallöjtnant George S. Patton, var lika besvärlig att ha att göra med som Monty, som behandlade sin överbefälhavare med föga respekt. Vid det första mötet hade Monty läxat upp Eisenhower för att denne rökte i hans närvaro. Eisenhower var en alltför storsint man för att ta illa vid sig av sådant, men många av hans amerikanska underordnade tyckte att han borde ha varit hårdare mot britterna.

Trots sina betydande kvaliteter som en högst professionell soldat och förstklassig trupputbildare led general Montgomery av en häpnadsväckande inbilskhet som nästan helt säkert måste ha kommit sig av något slags mindervärdeskomplex. I februari berättade han med anledning av sin berömda basker för kung Georg VI:s handsekreterare: ”Min huvudbonad är värd tre divisioner. Mannarna ser den på håll. De säger: ’Där är Monty’, och sedan strider de mot vem som helst.” Hans självuppfattning var nästan komisk, och amerikanerna var inte de enda som tyckte att den beundrande brittiska pressen hade blåst upp hans rykte lite väl mycket.

D-dagen 3.indd 14

09-04-20 16.20.31

Beslutet

· 

”Monty”, observerade Basil Liddell Hart, ”är kanske mycket populärare bland civilister än bland soldater.” Montgomery hade en enastående talang för offentliga framträdanden och brukade ingjuta stort självförtroende i sina soldater, men det var inte alltid som han fick ett begeistrat mottagande. När han i februari hade berättat för mannarna i regementet ”Durham Light Infantry” att de skulle ingå i invasionens första våg hade de stönat högt. De hade just återvänt från striderna i Medelhavet och hade inte haft någon längre hempermission. De tyckte att deras plats borde intas av andra divisioner som aldrig hade lämnat Brittiska öarna. ”Fan också, nu blir det Durham igen”, blev reaktionen. ”Det är ju för fan jämt Durham.” När Montgomery körde sin väg skulle hela manskapet rusa ut på landsvägen för att hylla honom längs vägen, men inte en enda man rörde på sig. Detta gav upphov till en hel del ilsken förlägenhet bland de högre officerarna.

Monty hade varit fast besluten att ha rutinerade soldater för att ge stadga åt de obeprövade divisionerna, men de flesta av hans ökenveteraner kände en hel del bitterhet inför den tanken. De hade stridit utomlands i upp till fyra år och ansåg att det nu var andras tur, särskilt de divisioner som ännu inte hade satts in på någon krigsskådeplats. Flera regementen som hade ingått i åttonde armén hade inte varit hemma på sex år, och vissa hade varit borta ännu längre. Den harm de kände påverkades kraftigt av hustrur och flickvänner hemma i Storbritannien.

Amerikanerna i 1. infanteridivisionen, mer känd som ”Big Red One”, muttrade även de när deras division på nytt valdes ut till att gå i täten vid ett landstigningsföretag, men man var i trängande behov av deras erfarenhet. En omfattande bedömningsrapport av den 8 maj hade klassat nästan alla andra amerikanska förband som hade fått order om att delta i invasionen som ”otillräckliga”. Detta gjorde de amerikanska högre officerarna så uppretade att de genast tog itu med saken, och de sista veckornas intensivutbildning var inte bortkastad. Den dramatiska förbättringen uppmuntrade Eisenhower, och personligen var han tacksam för beslutet att skjuta upp invasionen från i början av maj till i början av juni.

Det rådde andra spänningar i de allierades ledningsorganisation. Eisenhowers ställföreträdande överbefälhavare, general sir Arthur Tedder, avskydde Montgomery men var i sin tur illa omtyckt av Winston Churchill.

General Omar Bradley – chefen för den amerikanska första armén – kom

D-dagen 3.indd 15

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

från en fattig farmarsläkt i Missouri och såg inte särskilt krigisk ut med sin ”lantisuppsyn” och sina militärglasögon. Men Bradley var ”pragmatisk, lugn, av allt att döma inte äregirig, lite tråkig, varken uppseendeväckande eller översvallande, och han retade aldrig upp någon”. Han var dessutom en slug chef, som drevs av ett behov av få jobbet gjort. Utåt sett bemötte han Montgomery med respekt, men han kunde inte ha varit mindre lik honom. Bradley kom mycket bra överens med Eisenhower, men han delade inte sin chefs tolerans gentemot den egensinnige George Patton. Bradley lyckades i själva verket med knapp nöd dölja sin intensiva misstro mot den excentriske sydstataren och kavalleristen. Patton – en gudfruktig man som var berömd för sina svordomar – fann stort nöje i att tilltala sina soldater i provocerande ordalag. ”Jag vill att ni skall komma ihåg”, sade han en gång till dem, ”att ingen jävel någonsin har vunnit ett krig genom att dö för sitt land. Man vinner det genom att låta en annan stackars dumfan dö för sitt land.” Det råder inget tvivel om att Patton aldrig skulle ha fått en chans att skapa sig ett namn under det förestående fälttåget om han inte hade haft Eisenhowers stöd i avgörande ögonblick. Eisenhowers förmåga att hålla samman ett så disparat lag var en bedrift utöver det vanliga.

Den allra senaste tvisten som helt hade uppstått till följd av den stora skälvan inför D-dagen kom från general Leigh-Mallory. Leigh-Mallory, som ”gjorde alla arga” och till och med lyckades reta upp Eisenhower, blev plötsligt övertygad om att en massaker väntade de båda amerikanska luftburna divisionerna som skulle landsättas med fallskärm över halvön Cotentin. Han krävde vid upprepade tillfällen att denna viktiga del av operation Overlord, som hade till uppgift att ge flankskydd mot väster, borde ställas in. Eisenhower uppmanade Leigh-Mallory att skriva ned sina farhågor. Detta gjorde han, och efter noggrant övervägande förkastade Eisenhower dem med stort stöd från Montgomery.

Eisenhower intog, trots sin nervösa läggning och det förfärliga ansvar som hopades över honom, klokt nog en stoisk hållning. Han hade valts ut för att fatta de slutliga besluten, och han var följaktligen tvungen att göra det och ta konsekvenserna. Han stod nu inför det avgörande beslutet, vilket han var alltför väl medveten om. Bokstavligt talat tusentals och åter tusentals soldaters liv och öde hängde på hans beslut. Utan att nämna något ens för sina närmaste adjutanter skrev Eisenhower ett kort uttalande som skulle offentliggöras i händelse av ett misslyckande: ”Land-

D-dagen 3.indd 16

09-04-20 16.20.31

Beslutet

· 

stigningarna i området Cherbourg–Havre har misslyckats med att få tillräckligt fotfäste, och jag har låtit dra tillbaka trupperna. Mitt beslut att anfalla vid denna tidpunkt och på denna plats var grundat på de mest tillförlitliga tillgängliga upplysningar. Marktrupperna, flyget och flottan gjorde allt som kunde åstadkommas genom tapperhet och plikttrogenhet. Om försöket skulle vara behäftat med några som helst skulder eller brister så är dessa uteslutande mina.” Varken Eisenhower eller Bradley kunde erkänna det, men den svåraste av de fem landstigningsstränderna skulle bli ”Omaha Beach”. Denna var den amerikanska 1. och 29. infanteridivisionens anfallsmål och hade noga sonderats av en brittisk avdelning ur de samverkande stridskrafternas förband för rekognoscering och lotsning i samband med landstigningsföretag (Combined Operations Beach Reconnaissance and Assault Pilotage Parties – COPP). Under senare delen av januari hade en bestyckad trålare bogserat in dvärgubåten X-20 nära Normandies kust. General Bradley hade begärt att COPP, när man hade kontrollerat de stränder som valts ut åt de brittiska och kanadensiska styrkorna, även skulle sondera ”Omaha Beach”, för att förvissa sig om att marken var fast nog att bära stridsvagnar. Kapten Scott-Bowden, en stormpionjärsoldat, och sergeant Bruce Ogden-Smith ur ”Special Boat Section” – Royal Marines kustjägarförband – simmade iland, båda enbart beväpnade med en kommandokniv och en automatpistol av typ Colt .45. De bar också med sig en 18 tums jordborr och ett patronbälte med behållare som de kunde lägga sina prov i. Havet var ovanligt lugnt, och de undgick med knapp nöd att upptäckas av tyska vaktposter. Dagen efter sin återkomst kallades Scott-Bowden till London av en konteramiral. Han anlände till Norfolk House på Saint James’s Square strax efter lunch. Där, i en avlång matsal med kartor täckta av förhängen längs väggarna, fann han sig stå inför sex amiraler och fem generaler, däribland general Bradley. Bradley frågade noga ut honom om strandens bärförmåga. ”Jag hoppas att generalen inte har något emot att jag säger det”, sade Scott-Bowden till honom strax innan han skulle gå, ”men den här stranden är sannerligen ett väldigt företag, och det kommer att bli oerhörda förluster.” Bradley lade en hand på hans axel och sade: ”Jag vet, grabben, jag vet.” ”Omaha Beach” var helt enkelt den enda möjliga stranden mellan det brittiska frontavsnittet på vänstra flanken och ”Utah Beach” på den högra.

D-dagen 3.indd 17

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

Så snart invasionssoldaterna marscherade iväg för att embarkera rusade civilbefolkningen ut för att vinka och ta farväl. ”När vi gav oss av”, skrev en ung amerikansk ingenjörsoldat som hade inkvarterats i en engelsk familj, ”grät de precis som om de vore våra föräldrar. Det var riktigt rörande för oss. Det verkade som om allmänheten visste rätt väl vad som pågick.” Det var naturligtvis omöjligt att hålla det hela hemligt. ”När vi passerade genom Southampton”, skrev en brittisk soldat i ett pansarregemente, ”fick vi ett underbart välkomnande av folket. Varje gång vi stannade till blev vi alla bjudna på te och bakverk, till stor bestörtning för militärpoliserna som eskorterade kolonnen, eftersom de hade fått stränga order om att hindra alla kontakter mellan civilpersoner och soldater.” Större delen av trupperna förflyttades i armélastbilar, men vissa brittiska förband marscherade, och man kunde höra det taktfasta ljudet av deras stiftade marschkängor. Äldre människor som – ofta med tårar i ögonen – såg på från trädgården mot gatan kunde inte låta bli att tänka på den föregående generationen som hade marscherat iväg till skyttegravarna i Flandern. Hjälmarna hade snarlik form, men fältuniformen var annorlunda och soldaterna bar inte längre benlindor. De hade i stället grova damasker i samma stil som stridsselen med bälte, ammunitionsfickor och ryggsäck. Även gevär och bajonett hade bytts ut, men skillnaden var inte stor nog för att vara direkt märkbar.

När soldaterna erbjöds ett dygns permission måste de ha känt på sig att D-dagen var nära. För de mindre entusiastiska soldaterna erbjöd detta ett sista tillfälle att försvinna eller dricka sig berusade. Under perioden före invasionen hade det förekommit många fall av bondpermission men förhållandevis få av regelrätt desertering. De flesta soldater hade återgått till tjänstgöringen för att vara ”tillsammans med kamraterna” när invasionen väl började. Pragmatiska förbandschefer ville inte förlora sina mannar genom att låta dem hamna i arrest. De överlät åt de enskilda försyndarna att göra bot i strid.

Mannarna lade märke till att officerarna plötsligt hade börjat visa dem betydligt större omtanke. Filmvisningar anordnades i de slutna lägren. Ölransonerna var generösare och dansmusik hördes i högtalarna. De mer cyniska lade märke till att kvartermästarna plötsligt hade blivit mer tillmötesgående, vilket var ett olycksbådande tecken. I ett brev till diktarbrodern Edmund Blunden, som hade tjänstgjort i det förra kriget, skrev den

D-dagen 3.indd 18

09-04-20 16.20.31

Beslutet

· 

24-årige kaptenen Keith Douglas vid det brittiska pansarregementet ”Sherwood Rangers Yeomanry” följande rader: ”Jag har götts inför slakten och väntar helt enkelt på att den skall börja.” Douglas var en av många som hade en stark känsla av en nära förestående död och som talade med sina närmaste vänner om detta. Det är slående hur många som visade sig ha rätt, men å andra sidan kan denna dödstro förstås ha blivit till en självuppfyllande profetia. Douglas deltog i kyrkparaden på den sista söndagen.

Efteråt tog han en promenad tillsammans med regementsprästen, som skrev att Douglas hade förlikat sig med sin annalkande död och inte hade en sjuklig inställning till den. Enligt en officerskollega kom sig Douglas fatalistiska inställning av en tro på att han under ökenkriget hade gjort slut på den tur som varit honom förunnad.

Nästan alla avskydde väntandet och längtade efter att det värsta skulle vara över. ”Alla är spända och alla låtsas vara obekymrade”, kommenterade en amerikansk infanterist. ”Det hjälper att vara övermodig”, tilllade han. Många tänkte på sin flickvän. Somliga hade i all hast gift sig, för att försäkra sig om att flickan skulle få en pension om det värsta inträffade. En amerikansk soldat samlade ihop hela sin lön och skickade den till en juvelerare, så att hans engelska fästmö skulle kunna välja ut en bröllopsring. Bröllopet skulle stå när han kom tillbaka. Det var en tid präglad av häftiga personliga känslor. En journalist hade redan gjort följande iakttagelse: ”Kvinnorna som har kommit för att ta farväl av sin man går nästan alltid ända fram till slutet av perrongen och vinkar med ett påklistrat leende farväl när tåget avgår.” Påfrestningarna fick somliga att bryta samman. ”En natt”, skrev en medlem av den amerikanska 1. infanteridivisionen, ”tog en av soldaterna på sig två patronbälten och sina handgranater, grep ett gevär och gav sig av. Ingen hade sett honom göra det, men i samma ögonblick som man blev medveten om vad som hade hänt bildade man en spaningspatrull.

Spaningspatrullen hittade honom. Han vägrade att ge upp, så han dödades. Vi fick aldrig reda på om han bara inte ville dö på stranden eller om han var en spion. Vad det än var han gjorde, så var det dumt. Han gick en säker död till mötes i stället för en osäker.”  Han hade kanske haft en föraning om vad som väntade på ”Omaha Beach”.

På kvällen samma fredag, medan landstigningsfartygen fortfarande höll på att ta ombord stridsvagnar och soldater, överlade överste Stagg åter-

D-dagen 3.indd 19

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

igen med sina kolleger vid de andra meteorologicentralerna via en säker telefonlinje. Han var tvungen att lämna en entydig rapport vid sammanträdet som skulle börja klockan 21.30, men det rådde fortfarande ingen enighet. ”Om inte risken för en tragedi hade varit så överhängande skulle alltsammans ha varit löjligt. Inom mindre än en halvtimme förväntades jag för general Eisenhower lägga fram en ’enig’ prognos för de kommande fem dagarna, under vilka den största militära operation som någonsin hade genomförts skulle inledas: inga av de experter som deltog i diskussionen kunde enas om hur vädret sannolikt skulle komma att bli ens under det närmaste dygnet.” De diskuterade fram och tillbaka ända tills tiden rann ut. Stagg skyndade sig till biblioteket i huvudbyggnaden för att avlägga rapport för alla huvudcheferna för operation Overlord. ”Då så, Stagg”, sade Eisenhower. ”Vad har du åt oss den här gången?”

Stagg var tvungen att följa sin egen instinkt och bortse från de mer optimistiska åsikter som hade framförts av hans amerikanska kolleger i Bushey Park. ”Under de senaste dagarna har hela läget från Brittiska öarna till Newfoundland förändrats och är nu potentiellt mycket hotfullt.”

När han gick in på de närmare detaljerna tittade flera av de högre officerarna ut genom fönstret på den vackra solnedgången och verkade lätt förbryllade.* Efter att ha ställt frågor om hur vädret skulle bli under luftlandsättningarna ville Eisenhower veta mer om det sannolika läget den 6 och 7 juni. Enligt Tedder följde en lång paus. ”Om jag skulle besvara den frågan, general”, svarade Stagg, ”så skulle jag gissa, inte uppträda som er rådgivare i meteorologiska frågor.” Stagg och hans amerikanske kollega, överste D.N. Yates, lämnade rummet, och snart kom generalmajor Bull ut och sade att det inte skulle bli någon förändring av planerna inom det närmaste dygnet. När de båda männen återvände till sitt respektive tält visste de att de första fartygen redan hade lättat ankar. Stagg kunde inte låta bli att tänka på den galghumor som generallöjtnant sir Frederick Morgan – den förste chefsplaneraren inför operation Overlord – nyligen hade givit prov på. ”Lycka till, Stagg. * Eftersom man i Storbritannien fortfarande hade dubbel sommartid var det ännu ljust.

D-dagen 3.indd 20

09-04-20 16.20.31

Beslutet

· 

Må alla dina lågtryck bli små och trevliga, men glöm inte att vi kommer att hänga dig i närmaste lyktstolpe om du inte tyder järtecknen rätt.” Tidigt följande morgon – lördagen den 3 juni – kunde nyheterna knappast ha varit sämre. Väderstationen på Blacksod Point på västra Irland hade just rapporterat om snabbt fallande lufttryck och hård bris till frisk kuling. Stagg kände sig ”näst intill fysiskt illamående” när han såg väderkartorna och hörde att de olika grupperna fortfarande redovisade olika resultat utifrån samma data. Klockan 21.30 samma kväll kallades han och Yates till biblioteket. De steg in och lade märke till att alla böcker var borta från bokhyllorna. Fåtöljer hade ställts fram i flera halvcirklar. På den första raden satt cheferna för de olika vapengrenarna, och bakom dem satt deras stabschefer och underordnade chefer. Eisenhower, hans stabschef generallöjtnant Walter Bedell Smith och Tedder satt i tre fåtöljer vända mot åhörarna. ”Mina herrar”, började Stagg. ”De farhågor som mina kolleger och jag i går hade om vädret under de närmaste tre eller fyra dagarna har bekräftats.” Han övergick sedan till att ge en ingående prognos. Det var en dyster bild med grov sjö, en vindstyrka på upp till sex på Beaufortskalan och låga moln. ”Under hela denna föreläsning”, skrev Stagg senare, ”satt general Eisenhower orörlig, med huvudet lätt på sned och vilande mot handen, medan han såg på mig med stadig blick. Alla i rummet tycktes för ett ögonblick vara bedövade.” Föga förvånande kände sig Eisenhower tvungen att rekommendera att invasionen tillfälligt skulle skjutas upp.

Det blev ingen bra natt för Eisenhower. Hans adjutant, kommendörkapten Harry Butcher, kom senare till honom med nyheten om att Associated Press (AP) hade skickat ett teleprintermeddelande som lydde: ”Eisenhowers styrkor landstiger i Frankrike.” Nyhetsbyrån drog visserligen in pressmeddelandet 23 minuter senare, men det hade då redan snappats upp av CBS och Radio Moskva. ”Han liksom grymtade till”, antecknade Butcher i sin dagbok. När Stagg vid omkring midnatt begav sig till sitt tält efter att ha fått reda på den tillfälliga fördröjningen tyckte han att det kändes underligt att titta upp mellan träden och se att ”himlen var nästan klar och allting runt omkring var stilla och tyst”. Stagg försökte inte sova. Han satt uppe till långt in på småtimmarna och gjorde detaljerade anteckningar om alla de diskussioner som hade förts. Prognosen var inte bättre, men himlen var fortfarande klar, och det blåste inte mycket.

D-dagen 3.indd 21

09-04-20 16.20.31

 ·

D-dagen

Klockan 4.15 på söndagen den 4 juni bestämde sig Eisenhower vid ytterligare ett möte för att man måste hålla fast vid den tjugofyra timmar långa tillfälliga senareläggning som man hade enats om föregående natt.

Utan maximalt flygunderstöd var riskerna alltför stora. En order om att återkalla konvojerna utfärdades. Jagare löpte ut med full fart för att söka rätt på de landstigningsbåtar som inte kunde kontaktas via radio och eskortera dem tillbaka.

Stagg, som utmattad hade begivit sig tillbaka till sin tältsäng, blev fullkomligt förbluffad när han vaknade och upptäckte att himlen fortfarande var klar och det inte verkade vara särskilt blåsigt. Han stod inte ut med att träffa de andra officerarna vid frukosten. Men senare på dagen kände han en viss skamsen lättnad när moln började blåsa in västerifrån och vinden tilltog i styrka.

Den söndagen fylldes av en oändlig ström av frågor. Inte kunde väl tiotusentals män hållas instängda ombord på landstigningsfartygen? Och alla fartygen som hade löpt ut till havs och beordrats tillbaka, vad skulle hända med dem? De skulle tvingas bunkra. Och om det dåliga vädret fortsatte skulle tidvattnet bli fel. Om väderförhållandena inte förbättrades inom två dygn skulle man faktiskt tvingas skjuta upp operation Overlord i två veckor. Det skulle bli svårt att upprätthålla sekretessen, och det skulle kunna ha en förödande inverkan på moralen.

D-dagen 3.indd 22

09-04-20 16.20.31



Omaha Anfallsmålet för den amerikanska 1. och 29. infanteridivisionen var ”Omaha Beach”, en långsträckt, lätt bågformad kuststräcka. När man nalkades från havet slutade stranden på högra flanken med en massiv bergvägg. Drygt sex kilometer längre västerut låg den höga udden Pointe du Hoc. Det var här en amerikansk kommandobataljon skulle bli tvungen att bestiga en klippbrant för att tysta ett tyskt batteri.

Strandremsan sluttade lätt upp mot en klapperstrand som sträckte sig fram till en låg vall som hade uppförts till skydd mot tidvattnet. Bortom skyddsvallen fanns ett kort avsnitt med sank gräsmark, och lite längre bort höjde sig en långsträckt, tångtäckt sandbrant. Hela bukten dominerades av sådana sandbranter, som var mellan trettio och femtio meter höga. Längs denna branta sluttning låg – från vänster till höger – de tre byarna Colleville-sur-Mer, Saint-Laurent-sur-Mer och Vierville-sur-Mer. Man kunde bara nå upp till höjderna genom fem uttorkade flodbäddar eller dälder, det vill säga små dalar. Det var endast via dessa som man kunde köra fordon bort från stranden, och infarterna bevakades av tyska befästa ställningar och pjäsvärn. Det var därför kapten Scott-Bowden hade varnat general Bradley och sagt att ”Omaha Beach” var ett respektingivande anfallsmål. General Leonard T. Gerow, V. armékårens chef, hade velat inleda operationen vid lågvatten och i skydd av mörkret. Rommel hade nämligen givit order om att man skulle uppföra ett högst avskräckande system av undervattenshinder mot landstigningsbåtar – minerade pålverk, Tschechenigeln (’tjeckiska igelkottar’, ett slags spanska ryttare i stål) och avlånga hinder som kallades barrières Cointet men som bland de allierade gick under namnet Cointet-elements eller Belgian gates (’belgiska grindar’). Gerow menade att stormpionjärsoldaterna och flottans sprängpatruller borde få tid på sig att röja farleder in till stranden vid lågvatten

D-dagen 3.indd 101

09-04-20 16.20.36

D-dagen

 ·

”Omaha Beach” den 6 juni

am. 2. kommandobat am

N Pointe Poi du Hoc

Pointe et Raz de la Percée

am

OM

. 29

. in 116 . reg fdiv srg rp

Mot Grandcamp

V

Ö

AH A

S

am.

1. in fdiv 16. r egsr grp

VIERVILLE-SUR-MER VIERVILLE-SUR-M LES MOULINS LE

ST-LAURENT-SUR-MER

LONGUEVILLE COLLEVILLESUR-MER S Mot Carentan och Cherbourg

FORMIGNY

Au re

1

2

Mot Porten-Bessin

Aure

TRÉVIÈRES 0

STE-HONORINE

Mot Baye Bayeux

3 km

utan att hamna under direkt eld. Han fick stöd av sin närmaste underordnade och amiral John L. Hall, som var chef för stridsgrupp O. Men Eisenhower, Montgomery och Bradley insisterade allesamman på ett anfall klockan 6.30, en halvtimme efter gryningen. Stormningen skulle föregås av massiv flygbombning och kustbeskjutning. Befälhavarna för invasionen trodde att den kombinationen skulle åstadkomma en taktisk överraskning och överväldiga försvararna. I vilket fall som helst kunde de inte ta risken att börja storma en strand flera timmar före de andra. Gerows första plan hade gått ut på att han själv med två infanteridivisioner under sitt befäl – 1. på vänstra flanken och 29. på högra flanken – skulle storma ”Omaha Beach”. Bradley hade emellertid betydligt större förtroende för 1. infanteridivisionen – ”Big Red One” – och för dess enastående chef generalmajor Clarence R. Huebner. Inga andra soldater kunde mäta sig med dem i 1. infanteridivisionen när det gällde stridsduglighet och den erfarenhet som de hade skaffat sig efter att ha landstigit på

D-dagen 3.indd 102

09-04-20 16.20.36

Omaha

· 

försvarade stränder i Medelhavsområdet. Bradley utsåg följaktligen Huebner till chef och lät helt enkelt 116. regementsstridsgruppen ur 29. infanteridivisionen bli ett underställt förband.

Bradley trodde att ”Gee” Gerow, som ännu inte hade anfört ett större förband i strid, hade blivit kårchef bara tack vare sin vänskap med Eisenhower. Gerow fruktade emellertid att flygbombningen och kustbeskjutningen inte skulle fungera, och han lät sig inte ens övertygas när Eisenhower försäkrade honom om att han skulle få understöd av ”den största eldkraft som någonsin samlats på jordens yta”. Det skulle komma att visa sig att Gerow hade rätt. Före invasionen hade han låtit militäranalytikern Basil Liddell Hart ta del av sina farhågor och frågat ”om vi i vår planering hade tagit tillräckligt stor hänsyn till hur betydelsefullt det oväntade är”. De första landstigningsbåtarna hade klockan 5.20 lämnat sitt moderfartyg med 116. regementsstridsgruppen ur 29. infanteridivisionen och 16. regementsstridsgruppen ur 1. infanteridivisionen. Det skulle dröja över en timme i grov sjögång innan de var framme vid stranden och kunde inleda landstigningen vid T-timmen. De större fartygen låg för ankar åtminstone tio distansminuter utanför kusten, utom skotthåll för de tyska kustartilleripjäserna. Under den långa och kaotiska överfarten sjönk eller kapsejsade ett tiotal landstigningsbåtar. En kvart senare sjösatte två kompanier ur 741. stridsvagnsbataljonen, som skulle understödja 1. infanteridivisionen, sina amfibiestridsvagnar omkring två och en halv distansminut från stranden.

Kapten Scott-Bowden var, som Bradley hade lovat i januari, tillbaka som lots i landstigningsföretaget tillsammans med sergeant Ogden-Smith.

Scott-Bowdens lotsbåt hade tre mans besättning: en kapten i amerikanska flottan, en båtchef och en mexikansk-amerikansk flottist, som bemannade en fyrställig 40 mm luftvärnspjäs. Ombord på Scott-Bowdens båt gjorde den amerikanske kaptenen denne plötsligt uppmärksam på att landstigningsbåtarna av typ LCT hade stannat två och en halv distansminut från stranden för att sjösätta stridsvagnarna. Scott-Bowden blev förfärad. ”Sjön är alldeles för grov”, sade han. ”De borde gå ända in.” Han skulle senare beskriva beslutet om att sjösätta 741. stridsvagnsbataljonens Sherman-stridsvagnar på så stort avstånd som ”fullkomligt vansinnigt”. Av deras 32 stridsvagnar var det 27 som vattenfylldes och sjönk. Endast två nådde fram till stranden genom vattnet. Tre andra kunde inte

D-dagen 3.indd 103

09-04-20 16.20.36

 ·

D-dagen

sjösättas på grund av att landstigningsrampen fastnade, så landstigningsbåtarna tog dem med sig ända in till stranden. Av stridsvagnarnas besättningsmän drunknade sammanlagt 33. Resten räddades senare. Att de ur 743. stridsvagnsbataljonen som nådde fram till stranden faktiskt överlevde berodde helt enkelt på att både armé- och sjöofficerarna bestämde sig för att transportera resten av dem hela vägen in till stranden. Generalmajor Percy Hobart, hjärnan bakom amfibiestridsvagnen, sade tio dagar senare till Liddell Hart att ”amerikanerna fuskade bort dem”. Men huruvida DD-stridsvagnen verkligen var det rätta svaret på problemet med infanteriunderstöd på ”Omaha Beachs” begränsade område förblir en öppen fråga. Scott-Bowden och besättningen befann sig fortfarande ett stycke utanför kusten när de plötsligt insåg att de 329 amerikanska tunga bombplanen kom inflygande bakom dem. Till sin förfäran upptäckte de att bomberna fälldes långt bortom åskrönet. Inga träffade stranden eller de tyska ställningarna som bevakade utfarterna från stranden. ”Det där hade vi ju stor nytta av”, sade Scott-Bowden ilsket till kaptenen. ”Det enda de gjorde var att väcka dem.” Under halvtimmen som föregick T-timmen fällde Liberator-bombplanen och de ”flygande fästningarna” ur amerikanska åttonde flygarmén 13 000 bomber, men inga hamnade på ”Omaha Beach”.

Amerikanska arméns flygstridskrafter (United States Army Air Forces – USAAF) hade gjort överdrivet optimistiska påståenden om sin ”precisionsbombning”. Tyvärr godtog Montgomery, som annars tog vara på varje möjlighet att rädda livet på sina landtrupper, dessa påståenden utan att ifrågasätta dem och övergav den brittiska doktrinen om att landstigningsföretag borde genomföras under natten. Både han och Bradley verkar ha varit blinda för det faktum att de tunga bombflygförbanden fortfarande var oförmögna att fälla större delen av sin last inom en radie av åtta kilometer från målet.

Bombplansformeringarna dök upp klockan 6.05. För att bli mindre sårbara för luftvärnseld över målområdet flög de an målet från havet i stället för att följa kustlinjen. När de kom fram till stränderna dröjde besättningarna några sekunder extra innan de släppte bomblasten, för att undvika att träffa landstigningsbåtarna som nalkades stranden. Till följd av detta grusades fullkomligt alla markbefälhavarnas överoptimistiska förhoppningar om att anfallet skulle förstöra taggtrådsstängsel, minfält

D-dagen 3.indd 104

09-04-20 16.20.36

Omaha

· 

och en del av försvarsställningarna. Bombpiloterna ”kunde lika gärna ha legat kvar i sängen, med tanke på vilken liten nytta vi hade av deras koncentrerade bombning”, observerade ilsket en officer i 1. infanteridivisionen senare. Problemet förvärrades av att de fyrtio minuter som man hade avsatt för kustbeskjutningen inte räckte för att få bukt med försvarsverken vid kusten. Montgomerys och Bradleys plan hade varken lyckats åstadkomma en lokal överraskning eller en överväldigande styrkeinsats.

Tyskarna hade knappast behövt väckas, inte ens innan kustbeskjutningen inleddes klockan 5.50. Samtliga batterier längs den kuststräckan höll redan på att förbereda sig inför pjäsexercis. Den lokala fältkommendanturen hade instruerat Calvados prefekt att förvarna alla fiskebåtar och uppmana dem att undvika området tidigt på morgonen den 6 juni. De franska invånarna i Vierville-sur-Mer vaknade dock utan tvekan med ett ryck när flottförbandens artilleri gafflade in byn. En granat förstörde bageriet och dödade en anställd och bagarens barn. Visserligen förstördes flera hus (märens hustru blev lättad över att hitta sina löständer bland ruinerna efter sitt), men det var ändå mirakulöst få som omkom. Till fransmännens stora lättnad missade de bombplan som flög inåt landet Vierville-sur-Mer fullkomligt. Andra byar och bondgårdar var inte lika lyckligt lottade. I en bunker med beteckningen ”motståndsnäste 73” nära vägen till Vierville-sur-Mer blev en korpral i 716. infanteridivisionen skakad när dagen grydde och han möttes av en enastående anblick. ”Invasionsflottan såg ut som en jättelik stad på havet”, skrev han efteråt. Och kustbeskjutningen var ”som en jordbävning”. Även en annan soldat, som bemannade en kulspruteställning i ett Tobrukstånd nära ingången till dälden som ledde till Colleville-sur-Mer, hade i gryningen blivit skakad av anblicken av flottan som ”utanför vår kust sträckte sig så långt ögat nådde”. Under den mullrande kustbeskjutningen kom han på sig själv med att förtvivlat be högt. Så snart som man kunde se landstigningsbåtarna nalkas stranden hörde han emellertid sina kamrater i intilliggande ställningar ropa: ”Sie kommen!” och insåg att även de hade överlevt artilleribeskjutningen. Han laddade sin MG-42 – en snabbskjutande tysk kulspruta – och väntade. Tyskarna visade en imponerande förmåga att återhämta sig. Klockan 6.26 fick 352. infanteridivisionens stab höra att det ”kraftiga bombardemanget” visserligen hade begravt några av 716. infanteridivisionens artil-

D-dagen 3.indd 105

09-04-20 16.20.36

 ·

D-dagen

leripjäser under ruinspillror men, slutade meddelandet: ”tre av dem har frilagts och placerats i nya pjäsvärn”. En av myterna om ”Omaha Beach” är att de tyska försvararna var utrustade med de respektingivande 8,8 cm pjäserna. Den 716. infanteridivisionen kan ha haft två sådana längs kusten, men inte ens det är helt säkert. Huvuddelen av det tyska artilleriet på ”Omaha Beach” utgjordes av tjeckiska 10 cm pjäser. Under efterkrigsåren uppstod en annan missuppfattning om de styrkor som amerikanerna mötte på ”Omaha Beach”. De allierades underrättelsetjänster hade undervärderat styrkan hos det tyska försvaret i frontavsnittet, men inte så mycket som många historiker senare har låtit påskina. SHAEF:s underrättelsetjänst hade sedan länge känt till att 716. infanteridivisionen, som hade tre ”östbataljoner” som utgjordes av tillfångatagna sovjetiska soldater, var av mycket dålig kvalitet. Denna statiska försvarsformering ansvarade för den drygt sextio kilometer långa kuststräckan från Vires mynning till Orne. Det stämmer att SHAEF:s stab obetänksamt nog hade tagit för givet att den kraftigare 352. infanteridivisionen fortfarande skulle befinna sig i området runt Saint-Lô, en halv dagsmarsch söderut. Likväl var endast två av dess viktigaste infanteribataljoner och en lätt artilleribataljon förlagd i närheten av ”Omaha Beach”, förvisso inte hela divisionen, som många historiska verk uppger.

Resten av generallöjtnant Dietrich Kraiss division var utspridd på ett 650 kvadratkilometer stort område mellan Vires mynning och Arromanches. Om överstelöjtnant Meyers insatsgrupp, som utgjorde nästan hälften av Kraiss infanteristyrka, inte hade skickats iväg i natten för att undersöka de ”exploderande dockor” som hade fällts söder om Carentan under operation Titanic, då skulle kanske det tyska försvaret på ”Omaha Beach” verkligen ha varit respektingivande.* De allierades avledningsmanöver och Kraiss föga välbetänkta gruppering av sina styrkor räddade sannerligen de allierade undan en katastrof i detta frontavsnitt, som var ytterst viktigt för hela invasionen. Inget av detta förminskar naturligtvis * Insatsgrupp ”Meyer” (Einsatzgruppe ”Meyer”) var 352. infanteridivisionens reserv. Den utgjordes av såväl hela 915. grenadjärregementet som 352. fusiljärbataljonen och var förlagd sydöst om Bayeux. Klockan 13.20 hade emellertid LXXXIV. armékåren ringt upp generallöjtnant Dietrich Kraiss och rapporterat att det förelåg ett hot mot Carentan, och fem minuter senare hade han gett insatsgrupp ”Meyer” order om att bege sig till Vires mynning.

D-dagen 3.indd 106

09-04-20 16.20.36

Omaha

· 

de i alla händelser respektingivande försvarsställningar som väntade 1. och 29. infanteridivisionen på ”Omaha Beach”.

Soldaterna ombord på landstigningsbåtarna i den första vågen hade blivit djupt imponerade av slagskeppens grova artilleripjäser. Många liknade de stora artillerigranaterna som dånande for fram över huvudet på dem vid ”godsvagnar”. På given signal begav sig sedan landstigningsbåtarna, som hade hållit sig utanför kusten i väntan på T-timmen, in mot stranden. I det skedet ingav frånvaron av fientlig eld förhoppningar om att flott- och flygstridskrafterna hade gjort sitt jobb som planerat. Infanteristerna var så hopträngda att det inte var många som kunde se över hjälmarna på de framförvarande och den höga landstigningsrampen i fören. Några lade dock märke till döda fiskar som låg och flöt i vattnet, dödade av de raketer som inte hade nått fram till målet. Varenda stormbåt ”sparkade bakut som en oinriden häst”, så många helt enkelt blundade för att motverka sjösjukan. En amerikansk soldat erinrade sig att landstigningsbåtarna vid det laget ”stank av spyor”. På grund av röken och dammet efter artilleribeskjutningen hade båtcheferna svårt att känna igen några riktmärken. En landstigningsbåt med soldater ur 1. infanteridivisionen nådde stranden i närheten av Port-enBessin, över femton kilometer längre ned längs kusten. Besättningsmännen utgjordes i vissa fall av unga och oerfarna flottister ur Royal Navy.

När de tyska batterierna och kulspruteställningarna öppnade eld blev de mycket rädda. Flera av dem ville fälla ned landstigningsrampen en bra bit från stranden. Ombord på en landstigningsbåt som transporterade soldater ur 116. regementsstridsgruppen drog sergeant Willard Norfleet sin Colt .45 automatpistol och insisterade: ”Hela vägen in!” Detta var inte enda gången som det förekom väpnad uppmuntran. ”Vi blev snart medvetna om knattrande ljud alldeles i närheten”, skrev en kapten vid amerikanska flottan, ”och när några föll omkull på däck insåg vi att vi besköts med verkliga kulor, av en högst levande fiende.” Somliga officerare hoppades fortfarande på att ingjuta mod i sina soldater. ”Se till att ni gör bra ifrån er, karlar”, ropade en när landstigningsbåten körde på ett sandrev strax utanför stranden. ”Det här är första gången som amerikanska soldater har varit här på 25 år!” När landstigningsramperna fälldes gav de tyska kulspruteskyttarna samlad eld mot öppningen. I alltför många fall hade landstigningsbåtarna

D-dagen 3.indd 107

09-04-20 16.20.36

 ·

D-dagen

hejdats av ett sandrev ett kort stycke från stranden. Vattnet verkade grunt, men längre fram fanns det djupa rännor. De mer erfarna båtcheferna ur amerikanska kustbevakningen visste hur de i precis rätt ögonblick skulle strypa gasen och låta svallvågorna lyfta landstigningsbåten över sandreven. De som gjorde det lyckades nå ända fram till stranden. ”När rampen fälldes kom det direkt eld rakt in i vår båt”, skrev en soldat i 116. regementsstridsgruppen på västra delen av ”Omaha Beach”. ”Mina tre gruppchefer längst fram träffades, och även andra. Somliga klättrade över relingen. Två flottister träffades. När jag steg ut i vattnet gick det bara till anklarna. Jag försökte springa, men plötsligt hade jag vatten upp till höfterna. Jag ålade fram och tog betäckning bakom ett metallhinder på stranden. Kulor rikoschetterade mot det och gick igenom min ryggsäck men missade mig. Andra träffade fler av mina mannar.” Båten guppade fortfarande i vågorna och ”sparkade bakut”, och ”om man halkade och hamnade under metallrampen dog man när den brakade ned”. På vissa platser hoppade soldaterna ut i vattnet och upptäckte att det nådde över huvudet på dem. Många kunde överhuvudtaget inte simma. I ett förtvivlat försök att överleva släppte de flesta som var ute på djupt vatten sina vapen och krånglade sig ut ur sin utrustning. När de kvarvarande såg sina kamrater sjunka på grund av den tunga utrustningen var det många som greps av panik. ”Många träffades medan de var i vattnet, vare sig de var bra på att simma eller inte”, skrev samme soldat. ”Träffade män som höll på att drunkna under sin tunga packning hördes skrika på hjälp […] Döda flöt omkring i vattnet, och somliga levde men spelade döda och lät sig föras in av tidvattnet.”

En soldat som hoppade ned i en och en halv meter djupt vatten upptäckte att ”kulor slog ned i vattnet alldeles framför näsan på mig, på båda sidor om mig och överallt. I just det ögonblicket tänkte jag på varenda synd jag hade begått, och aldrig i hela mitt liv har jag bett så innerligt.” En menig ur 1. bataljonen vid 116. regementsstridsgruppen bevittnade den djupt fromme sergeant ”Pilgrim” Robertsons öde. Han ”hade ett gapande sår i övre högra hörnet av pannan. Han gick omkring som en galning i vattnet utan hjälm. Sedan såg jag honom falla på knä och börja be, med sin rosenkrans i handen. I samma ögonblick klöv tyskarna honom mitt itu med sin dödliga korseld.” Att korsa sandremsan som låg framför dem verkade vara en omöjlig uppgift. Tanken på att rusa fram genom det grunda vattnet i genomblö-

D-dagen 3.indd 108

09-04-20 16.20.36

Omaha

· 

ta kläder och stövlar bärande på den tunga materielen framstod som en mardröm som fick armar och ben att kännas blytunga och bedövade. De riktigt överbelastade soldaterna hade ingen stor chans. En bar förutom sin egen utrustning på 750 kulsprutepatroner. Föga förvånande var det många som efteråt bedömde att deras förluster skulle ha kunnat halveras om den första vågen hade anfallit med lättare packning.

Från alla håll hördes skrik: ”Jag är träffad! Jag är träffad!” En soldat ur 1. infanteridivisionen som hade hamnat i vatten upp till halsen vadade långsamt in. Han var så utmattad att han lade sig ned för att vila i det trettio centimeter djupa vattnet. ”Allting verkade ske i ultrarapid, männens sätt att röra sig under all sin utrustning. Vi var så överlastade att vi inte hade minsta chans. Jag var så trött att jag knappt kunde släpa mig fram”. Av de 31 männen i hans pluton överlevde endast 9.

Kulsprutorna gav korsande eld och svepte över stranden, och när kulorna träffade ”den våta sanden hördes ett ljud som lät som ’mpf, mpf ’, som om någon sög på tänderna”. En soldat såg en menig kamrat springa från höger till vänster och försöka ta sig över. En fientlig skytt sköt honom när han snubblade. ”Han ropade på en sjukvårdare. En kompanisjukvårdare skyndade sig fram för att hjälpa honom, men han blev skjuten, han också. Sjukvårdaren låg intill den menige, och båda skrek ända tills de dog några minuter senare.” Somliga fortsatte att ta skydd bakom hindren på stranden medan kulorna rikoschetterade mot dessa med ett metalliskt ljud, men andra insåg att deras enda hopp var att klara sig fram och ta skydd bakom skyddsvallen. A-kompaniet ur 116. regementsstridsgruppen, som landsteg mittemot den kraftigt försvarade Vierville-dälden (vallon de Vierville eller ”Vierville draw”, som den kallades av de engelsktalande) i västra änden av ”Omaha Beach”, led de värsta förlusterna.

Samtidigt som de tyska kulspruteskyttarna förvandlade förstranden och bränningarna till en dödszon besköt det tyska artilleriet landstigningsbåtarna. Strandens inbuktning gjorde det möjligt för tyskarna att ge både ”frontal och flankerande” eld, vilket V. armékårens rapport senare skulle komma att bekräfta. En överfurir i 1. infanteridivisionen som befann sig öster om ”Omaha Beach” såg det tyska artilleriet få in en direktträff på stormbåten intill. Flera av männen ombord hamnade ”femton eller tjugo meter upp i luften”. De första stridsvagnarna som landsattes klarade sig inte länge, men deras brinnande skrov blev åtminstone något att ta betäckning bakom.

D-dagen 3.indd 109

09-04-20 16.20.36

 ·

D-dagen

Under kraftig eld påbörjade männen ur flottans sprängpatruller sin uppgift. En av dem skrev: ”Vi skred till verket och lade ut påsar med sprängdeg på de olika hindren, medan vi sprang från det ena till det andra och kopplade samman dem med Primacord, en detonerande stubin. Bakom somliga hinder hade männen tagit betäckning. Vi sade till dem att de måste fortsätta framåt, annars skulle de sprängas tillsammans med [hindren]. När tidvattnet steg rusade vi från det ena till det andra.” De röjde en trettio meter bred lucka så att de följande landstigningsbåtarna skulle kunna ta sig in, men det stigande tidvattnet tvingade dem upp ur vattnet. ”Endast tre av sexton luckor röjdes den förmiddagen.” I och med att de minerade hindren började täckas med vatten fick båtcheferna i de följande anfallsvågorna en ännu farligare uppgift. General Gerows värsta farhågor hade besannats.

Bland de första förlusterna fanns många officerare och underofficerare, och när soldaterna återhämtade sig efter den första chocken över mottagandet insåg de att de måsta ta sig över strandremsan, om så bara för att överleva. En soldat från Minnesota i 1. infanteridivisionen skrev senare hem och beskrev hur han hade rusat fram i etapper om drygt tjugofem meter. ”Jag har aldrig bett så mycket i hela mitt liv.” Han vände på huvudet och betraktade återstoden av sin skyttegrupp. ”Det var hemskt. Döende människor överallt – de sårade som inte kunde röra sig utan dränktes av tidvattnet och båtar som ursinnigt brann medan de följande anfallsvågorna försökte ta sig in […] Jag har aldrig sett så många tappra män som gjorde så mycket – många begav sig långt tillbaka och försökte samla ihop de sårade och stupade själva.” De som hade klarat sig kunde inte ens bidra med understödjande eld. ”Minst åttio procent av våra vapen fungerade inte på grund av sand och saltvatten.” I sin längtan efter att kunna besvara elden så fort de hade kommit i land hade de flesta soldater begått misstaget att ta bort det vattentäta skyddet från vapnet innan de hade nått fram till stranden. Nästan inga radioapparater fungerade på grund av saltvattnet, och detta bidrog i hög grad till kaoset.

De bättre organiserade sprang kolonnvis i skyttegrupper för att i görligaste mån undvika att blotta sig för kulspruteelden som svepte i en båge över stranden. En löjtnant i 121. stormpionjärbataljonen sprang tillbaka tillsammans med en sergeant för att hämta en man med ett krossat ben.

Det var svårt att släpa den sårade mannen, så sergeanten lyfte upp honom. Han blev då dödligt sårad, och löjtnanten träffades i axeln. Andra

D-dagen 3.indd 110

09-04-20 16.20.36

Omaha

· 

soldater rusade fram och drog dem bort till den låga skyddsvallen som gav någorlunda trygghet. De första stormpionjärsoldaterna som landsteg tvingades tjänstgöra som infanteri. De hade förlorat nästan all sin sprängutrustning under landstigningen. Fiendens eld var alldeles för häftig för att de skulle kunna göra något innan man hade landsatt pansrade bandschaktare. När den följande vågen nalkades såg de överlevande från den första vågen på från stenbanken under skyddsvallen, och de kände sig illamående. ”Somliga grät, andra svor”, erinrade sig en ung officer i 116. regementsstridsgruppen. ”Jag kände mig mer som en åskådare än som om jag verkligen deltog i den här operationen.” Han var torr i munnen av fruktan, men han ville ändå tända en cigarett. När landstigningsramperna fälldes och kulsprutorna öppnade eld ”tumlade mannarna ut precis som majskolvar på ett transportband”, skrev en sergeant från Wisconsin. Några män längst bak i båten försökte ta betäckning, och flera i vattnet försökte klättra tillbaka ombord för att komma undan. Granater som kreverade i vattnet gav upphov till ”stora gejsrar”. En officer i denna andra våg skrev att det drygt tre hundra meter utanför stranden var alldeles för rökigt för att man skulle kunna se vad som hände, men man kunde höra all skottlossning. Även de hade tagit för givet att de allierade flygstridskrafterna hade gjort sitt jobb. ”Somliga av våra grabbar sade: ’29:e vet vad de gör: De röjer ordentligt.’ Men när de kom fram till stranden insåg de att det var tyskarna som sköt.” En annan officer i 116. regementsstridsgruppen sade att det i vissa avseenden bara kändes som en landstigningsövning: ”Ännu ett eländigt tvådagarsjobb med en varm dusch efteråt.” Hans kompanichef, som var osäker på om de hade kommit till rätt strand, sade till sjöofficeren på landstigningsbåten: ”Ta med oss in här, här pågår det i alla fall strider.” När de kom närmare kände de emellertid igen dälden vid byn Les Moulins, och de visste att de hade kommit till rätt strand. ”Vi lät mannarna hålla huvudet nere, så att de inte skulle se det och tappa modet. Stridsvagnarna stod stilla vid vattenbrynet; några sköt och andra brann. Mannarna ur stormkompanierna tog betäckning runt stridsvagnarna och i vattnet. Flertalet av dem var sårade, och många döda flöt in med tidvattnet.”

När kapten McGrath vid 116. regementsstridsgruppen kom fram klockan 7.45 såg han att tidvattnet steg mycket fort och att det var fullt av män vid foten av skyddsvallen. Han och andra officerare försökte få dem

D-dagen 3.indd 111

09-04-20 16.20.36

 ·

D-dagen

att röra på sig. ”Vi pratade med dem och försökte få dem att följa oss. Ingen ville emellertid följa med. Många verkade vara förlamade av skräck.” En amerikansk kommandosoldat såg en löjtnant ur 116. regementsstridsgruppen resa sig och vända skottlossningen ryggen. Han ”ropade ned till soldaterna, som satt hopkrupna mot skyddsvallen – nedhukade, rädda, utan att göra något och utan att åstadkomma något – ’Och ni skall kalla er soldater?!’ Han gjorde allt han kunde och försökte organisera soldaterna i 116:e [bakom] skyddsvallen, men till ingen nytta.” En artilleriofficer – kapten Richard Bush, som hade landstigit före 111. fältartilleribataljonen, beskrev soldaterna som han såg: ”De var medfarna och chockade. Många av dem hade glömt bort att de hade skjutvapen som de kunde använda.” Bataljons- och kompaniofficerarna beordrade sina mannar att rengöra sina vapen och sade till dem som saknade vapen att ta de stupades. Vissa av de sårade sattes också i arbete med att göra vapnen tjänstdugliga.

Kapten Hall, en biträdande läkare vid 1. infanteridivisionen, observerade hur olika män reagerade under extrema påfrestningar. ”Jag såg en man komma till båten i ett ’flykttillstånd’ – han skrek, ropade och viftade med armarna. Han hade kastat av sig hela sin utrustning […] Många träffades i vattnet, och de sårade drunknade i det stigande tidvattnet. Jag ropade till några och uppmanade dem att åla sig in, och några av dem gjorde det. Många verkade inte fungera mentalt överhuvudtaget. De bara satt där och hängde. [De] kunde röra armar och ben, men de vägrade svara eller göra något. Flera officerare gick för att hämta dem, men [överordnade] officerare ropade åt dem att komma tillbaka.” När vattnet steg klamrade sig några av de sårade fast i änden av en landstigningsbåt invid stranden. ”En efter en tappade de taget och drunknade. [Jag] såg en som var sårad i bröstet, och till slut täckte vattnet ansiktet på honom […] En pojke vadade obekymrat upp på sanden – promenerande. Någon skrek åt honom att kasta sig ned just som en eldskur från en kulspruta rev upp sanden i en cirkel runt honom, men han klarade sig fram.” En ung ingenjörsoldat som blivit galen av skräck ”började springa fram och tillbaka på stranden [tills] han stupade för en kula”. Läkaren, som när han väl kom fram till klapperstranden hade blivit sårad, skrev att de ”låg på våta stenar och skakade av kyla och skräck”.

Han iakttog med häpen beundran en av sina sjukvårdare. ”Korpral A. E. Jones, som var liten och klen – fyrtioåtta kilo och en och sextiofem lång

D-dagen 3.indd 112

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

– var den siste som man hade förväntat sig något spektakulärt av. I all den här eldgivningen hade man knappast minsta chans att ta sig ned till stranden och tillbaka levande, men han begav sig ut och hämtade män sex gånger.” Vid ett tillfälle gick han för att undersöka en av de sårade, återvände till kapten Hall för att beskriva såret och frågade vad han skulle göra.

Infanteristerna var inte de enda som drabbades av chock. Under landsättningen av en Sherman-stridsvagn i avsnittet ”Fox Green” fick vagnchefen – en sergeant – ett nervöst sammanbrott och gav besättningen order om att överge stridsvagnen. En menig övertog befälet. Sergeanten försvann in i ett skyttevärn, där han blev sittande hela dagen. En major frågade senare den menige varför denne inte hade skjutit honom. En annan Sherman-stridsvagn träffades under landsättningen och blev stillastående men fortsatte att ge eld ända tills det stigande tidvattnet tvingade besättningen att överge den. Tyskt artilleri öppnade samlad eld mot Sherman-stridsvagnarna, särskilt mot dem med schaktblad. Av 743. stridsvagnsbataljonens 51 Sherman-stridsvagnar slogs inte mindre än 21 ut. De stridsvagnar som fick slut på ammunitionen turades om att köra fram och tillbaka på stranden och ge skydd åt infanteristerna som korsade den livsfarliga sträckan. ”Det som räddade oss var stridsvagnarna”, medgav en menig i 1. infanteridivisionen. De högre officerare som nu anlände tillsammans med sina staber skulle komma att ge den ledning som i det här läget var så livsviktig. Kaoset berodde, som V. armékårens rapport senare uttryckte det, till stor del på att landstigningsbåtarna gick in till stranden på fel plats, vilket ledde till att förbanden bröts upp. Vissa avsnitt av stranden ”var överfulla, andra tomma”. Strax efter klockan 7.30 simmade och vadade brigadgeneral Norman D. Cota, 29. infanteridivisionens ställföreträdande chef, in till stranden ”Dog White” tillsammans med främre staben för 116. regementsstridsgruppen under överste Charles Canham. Mannarna tog betäckning bakom en stridsvagn och sprang sedan fram till skyddsvallen. Cota, som hade delat Gerows skepsis inför det överdrivna förtroendet för kustbeskjutningen, var väl medveten om den potentiella katastrof som de stod inför. Han hade sett vågorna dränka amfibielastbilarna av typ DUKW som transporterade 111. fältartilleribataljonens 10,5 cm haubitser.

D-dagen 3.indd 113

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

Elva av tretton vattenfylldes och sjönk, de flesta medan de fortfarande kretsade runt samlingsområdet. Det hade inte gått bättre för 1. infanteridivisionens artilleri. Haubitskompaniet vid 116. regementsstridsgruppen hade förlorat samtliga sina sex 10,5 cm haubitser när amfibielastbilarna sjönk. Den 7. fältartilleribataljonen lyckades inte landsätta några av sina pjäser. De flesta sjönk tillsammans med amfibielastbilarna. Man hade fortfarande inte röjt hindren längre upp på stranden. Stormpionjärerna i 146. stormpionjärbataljonen hade landstigit över en och en halv kilometer öster om den landstigningsplats som de hade anvisats, främst på grund av strömmen. Cota och Canham höll en skyndsam överläggning. Det var inte bara bataljonerna som hade splittrats under landstigningsföretaget utan till och med kompanier och plutoner. Det de måste göra så snart mannarna hade rengjort sina vapen var att tvinga dem att bryta sig igenom taggtråden och minfälten, ta sig upp på de långsträckta sandbranterna bakom sig och anfalla de tyska ställningarna.

Klockan 8.00, medan Cota letade efter ett ställe där de skulle kunna bryta sig igenom taggtråden i riktning mot Les Moulins-dälden, utspelades en fruktansvärd scen. Just som en stor landstigningsbåt avsedd för infanteri – LCI(L) 91 – nalkades stranden kreverade en artillerigranat ombord, tydligen efter att ha träffat en eldkastarbeväpnad soldats bränsletank. ”Han slungades helt bort från däcket, helt förbi styrbords skott och hamnade i vattnet. Det brinnande bränslet från eldkastarna täckte båtens fördäck och överbyggnad […] Landstigningsbåten, som var 116. regementsstridsgruppens alternativa stabsplats, fortsatte att brinna i över arton timmar, och under den tiden fortsatte förrådet av 20 mm ammunition till Oerlikon-kanonerna att explodera utan avbrott.” Tio minuter senare led LCI(L) 92 ett liknande öde. Under kraftig eldgivning tvingades man släpa upp flera svårt brännskadade stormpionjärer i trygghet bakom skyddsvallen.

Cota bestämde sig för att rekognoscera till höger medan Canham begav sig åt vänster för att hitta en utfart från stranden. Kort efteråt träffades Canham av ett skott som gick rakt igenom högra handleden, men han bara förband såret och gick vidare. En av hans soldater fick syn på ”Old Hatchetface” (ung. ’gamle skinntorre’) med ”högra armen i en mitella och med en Colt .45 i sin knotiga vänsterhand”. Canham, som var ”lång och smal och hade stålbågade glasögon och en smal mustasch”, var den sydstatare som hade förvarnat sina mannar om att två tredjedelar av dem

D-dagen 3.indd 114

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

skulle stupa. Han ropade till officerarna och sade till dem att få bort mannarna från stranden. ”Se för fan till att få bort karlarna från stranden! Sätt igång och skjut några jävla surkålsätare!” En överstelöjtnant som hade tagit betäckning för att undkomma spärrelden från granatkastarna ropade tillbaka: ”Det är bäst att översten tar betäckning, annars kommer han att stupa!” ”Se för fan till att komma därifrån!” skrek Canham tillbaka. ”Och få bort karlarna från den här förbannade stranden.” Öster om ”Omaha Beach” uppträdde överste George Taylor, 16. regementsstridsgruppens chef, på samma sätt. Den 1. infanteridivisionens bedrift var särskilt imponerande med tanke på att den saknade pansarunderstöd, vilket berodde på det katastrofala misstaget att 741. stridsvagnsbataljonen sjösattes alltför långt från stranden. Kapten Hall, den sårade läkaren, såg på medan Taylor förflyttade sig från den ene officeren till den andre. ”Vi måste komma bort från stranden innan de sätter 88:orna [8,8 cm pjäserna] på oss”, sade han. ”Om vi ändå skall dö så kan vi lika gärna ta livet av några tyskar.” Tillsammans med överste Taylor var en brittisk sjöofficer med stort skägg som ”satt på huk och rökte och bara såg uttråkad ut”. Taylor sade dessutom följande berömda ord till sina mannar: ”De enda människorna på den här stranden är de döda och de som skall dö – nu får vi för fan se till att komma bort härifrån!” I själva verket hade det första genombrottet på ”Omaha Beach” redan ägt rum. Delar av 2. bataljonen vid 16. regementsstridsgruppen hade landstigit mellan Saint-Laurent-sur-Mer och Colleville-sur-Mer och tagit sig tvärs över stranden utan att förlora mer än två man. Klockan 7.35 hade den tyska 352. infanteridivisionen lämnat följande rapport till general Marcks stab: ”Nordöst om Colleville[-sur-Mer] har fiendestyrkor om 100 till 200 man trängt igenom våra linjer.” Tyskarna var uppenbarligen oroade. En bataljon ur insatsgrupp ”Meyer” fick order om att ta itu med genombrottet utanför Colleville-sur-Mer, men enligt divisionsstaben kunde den förväntas anlända först ”inom en och en halv timme”. I själva verket skulle den på grund av de allierades flyganfall inte komma fram förrän sent på eftermiddagen.

Generallöjtnant Kraiss insåg emellertid snart att han inte kunde omdirigera fler styrkor till ”Omaha Beach”. Som den amerikanska officiella historieskrivningen påpekar utgjorde den brittiska 50. (northumbriska) infanteridivisionen, som landsteg på ”Gold Beach” några kilometer längre österut, ”det allvarligaste omedelbara hotet mot tyskarna”. Trots att

D-dagen 3.indd 115

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

T-timmen för den brittiska stormningen var utsatt till en timme senare än för den amerikanska bröt den redan ”under de första timmarna igenom kustförsvaret på vissa ställen”. Den 352. divisionens vänstra flank blottades fullkomligt, och huvuddelen av insatsgrupp ”Meyer” omdirigerades i riktning mot Crépon för att möta britterna. Senare samma dag stupade Meyer själv i strid mot britterna vid Bazenville. Endast 90 av hans nästan 3 000 man återvände till divisionen.

Jämsides med A-kompaniet ur 116. regementsstridsgruppen hade ett kompani ur 2. kommandobataljonen med förödande förluster landstigit i västra änden av ”Omaha Beach”. Resten av bataljonen hade dock som huvudmål batteriet på Pointe du Hoc, som låg runt udden, betydligt längre bort, men även dessa kommandosoldater var otursförföljda.

När 2. kommandobataljonens chef överstelöjtnant James E. Rudder begav sig mot Pointe du Hoc insåg han att den brittiske båtchefen höll på att föra dem alltför långt österut, nästan bort till ”Omaha Beach”. Man tvingades följaktligen att bege sig tillbaka mot strömmen i riktning mot Pointe du Hoc och förlorade därigenom en halvtimme. När landstigningsbåtarna väl hade kommit fram till landstigningsplatsen nedanför bergväggen använde man sig av de raketburna änterhakar som de brittiska kommandostyrkorna hade uppfunnit. Många nådde inte fram, delvis på grund av att linorna var nedtyngda av saltvatten, men flera fick likväl fäste, och de första männen började klättra uppför bergväggen. Man använde sig även av några stegar från Londons brandkår. Tyskarna kunde inte tro att änterhakarna kom från landstigningsbåtarna nedanför bergväggen. Den 352. infanteridivisionens stab fick följande upplysning: ”Från örlogsfartyg ute på öppet vatten avfyrar fienden mot bergväggen speciella artillerigranater, varifrån en repstege faller ned.” Uppe på krönet försökte den tyska garnisonen beskjuta de anfallande och kasta granater på dem, men till en början tvingades de hålla huvudet nere på grund av direkt eld från jagarna USS Satterlee och HMS Talybont.

Det förra fartyget stannade kvar hos kommandosoldaterna hela dagen och var redo att ge dem eldunderstöd. De första kommandosoldaterna lyckades tack vare sin skicklighet och tapperhet bestiga bergväggen och få fotfäste på krönet. De fick snart förstärkning. Till sin stora förvåning fann de att det inte fanns några grova artilleripjäser i själva batteriet. Des-

D-dagen 3.indd 116

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

sa stod uppställda ett litet stycke längre inåt landet, och de oskadliggjordes snart.

Rudders radiosignalist försökte sända signalen ”Praise the Lord”, som angav att operationen hade lyckats, men saltvatten hade trängt in i radioapparaterna och gjort dem odugliga. Det var i vilket fall som helst för sent. I och med att 2. kommandobataljonen hade blivit fördröjd på vägen till anfallsmålet hade 5. kommandobataljonen, som utanför kusten väntade på att förstärka den, antagit att anfallet hade misslyckats. De övergick därför till att följa sin alternativplan och landsteg i stället på ”Omaha Beach”, för att understödja 116. regementsstridsgruppen, och där skickade brigadgeneral Cota snart fram dem för att anfalla de långsträckta sandbranterna.

Det dröjde ännu längre innan den tyska bataljonen ur 916. grenadjärregementet hörde av sig från sin plats på Pointe du Hoc. Först klockan 8.19 fick 352. infanteridivisionens stab reda på att de amerikanska kommandosoldaterna hade lyckats bestiga bergväggen. Striderna skulle komma att fortsätta hela den dagen och större delen av nästa, och 916. grenadjärregementet genomförde det ena motanfallet efter det andra mot Rudders styrka. De amerikanska kommandosoldaterna började få slut på ammunition och beväpnade sig med vapen som de tog från stupade tyskar. När en undsättningsstyrka äntligen dök upp skulle detta visa sig vara en farlig åtgärd.

Inte långt från den första stora landstigningsbåten, som fortfarande stod i lågor, valde Cota ut ett avsnitt av skyddsvallen där det låg en höjd fem meter bortom denna. Han sade till en soldat med ett kulsprutegevär av typ Browning att rikta nedhållande eld mot tyskarna längs den långsträckta sandbranten ovanför. Han lät sedan sina mannar placera cylinderminor under taggtrådsstängslen. Cota hade dessutom sagt till överstelöjtnant Max Snyder vid 5. kommandobataljonen att spränga liknande luckor, rycka fram inåt landet och sedan bege sig i en båge västerut och anfalla de tyska befästningarna på Pointe et Raz de la Percée.

Flottförbandens artillerigranater fick tången att börja brinna, och när röken var tillräckligt tät och taggtråden var bortsprängd bestämde sig Cota för att det var dags att låta sitt förband storma fram över den sträcka av sank gräsmark som ledde fram till foten av den långsträckta sandbran-

D-dagen 3.indd 117

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

ten. Den förste soldaten som tog sig igenom taggtråden träffades dock av en kulkärve från en kulspruta. ”Sjukvårdare!” ropade han. ”Sjukvårdare, jag är träffad. Hjälp mig!” Han skrek och stönade under några minuter. ”Till slut dog han, efter att flera gånger snyftande ha sagt ’mamma.’” De andra mannarna blev så uppskakade att Cota tvingades ta täten för att få dem att sätta sig i rörelse. Snart hade kolonnen av gevärsskyttar ur 116. regementsstridsgruppen tagit sig fram till sandbranten och var på väg upp till krönet. Röken från den brinnande tången var så tät att de som inte hade kastat ifrån sig sina gasmasker tog dem på sig.

Klockan 8.30 återvände Cota för att ansluta sig till Canham på dennes uppehållsplats under den långsträckta sandbranten. De fick syn på en amerikansk soldat som framför sig föste fem tillfångatagna tyskar med händerna över huvudet. De båda första fångarna fälldes emellertid av tysk kulspruteeld ovanifrån. De andra gick ned på knä med ansiktet vänt mot kulsprutenästet och vädjade till sina landsmän om att inte skjuta på dem, men ytterligare en fånge träffades rakt i bröstet. De tyska försvararna, som plötsligt insåg att större delen av de amerikanska soldaterna hade tagit betäckning nedanför skyddsvallen och befann sig utom synhåll, började använda sina granatkastare. De kreverande granaterna fick småstenarna att yra som druvhagel. En granat hamnade intill Canhams uppehållsplats, dödade två män bredvid Cota och slungade iväg hans radiosignalist sex meter uppför branten. Canham och staben flyttade sig snabbt till en ny uppehållsplats, men man hade fortfarande ingen kontakt med 1. infanteridivisionen på vänstra flanken. Sambandet hade brutit samman. Förutom att radioapparaterna hade skadats av saltvatten så hade de tyska gevärsskyttarna inriktat sig på de kraftigt nedtyngda signalisterna medan de mödosamt tog sig upp på stranden med sina 40 kg tunga ryggsäckar.

Avsaknaden av samband med stranden oroade general Gerow medan han väntade på underrättelser på befälsfartyget USS Ancons brygga, tio distansminuter utanför kusten. Anblicken av hur landstigningsbåtarna kastades omkring och i flera fall förliste i den krabba sjön hade redan gjort honom djupt bekymrad. De förvirrade underrättelserna kom främst från besättningsmännen ombord på landstigningsbåtarna när de vände tillbaka för att hämta nästa last. Klockan 9.15 mottog Gerow ett meddelande

D-dagen 3.indd 118

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

från ledningsfartyget utanför avsnittet ”Easy Red” på ”Omaha Beach”. ”Stranden är full av båtar och fordon. Soldaterna har grävt ned sig på stranden. Fienden väntar med att ge eld tills båtarna når stranden.” Gerow hade också hört att ingenjörsoldaterna inte kunde röja luckor genom minfälten och att ”fientliga kryp- och kulspruteskyttar verkar inrikta sig på officerare och underofficerare”. Gerow upplyste Bradley, som befann sig ombord på USS Augusta, om läget. De var djupt oroade. Bradley började rent av överväga möjligheten att överge ”Omaha Beach” och dirigera om de följande anfallsvågorna till antingen ”Utah Beach” eller till det brittiska frontavsnittet. Läget var på många ställen längs ”Omaha Beach” verkligen fruktansvärt, särskilt runt vägen till Vierville-sur-Mer. Trots intrycket av allmänt kaos var det dock vissa soldater som landsteg nästan helt utan att möta motstånd och som bröt igenom fram till sandbranterna med förhållandevis ringa förluster, så som 1. infanteridivisionen redan hade gjort utanför Colleville-sur-Mer. Till och med i 29. infanteridivisionens andra våg hade C-kompaniet ur 1. bataljonen vid 116. regementsstridsgruppen klockan 7.10 genomfört en förhållandevis lätt landstigning, drygt tusen meter till vänster om anfallsmålet. Även det kompaniet hjälptes av röken från tången, som börjat brinna under kustbeskjutningen, när de klättrade uppför sandbranten efter att ha förlorat endast 20 man av 194 under stormningen fram till skyddsvallen. Texasbon major S. V. Bingham, som var chef för 2. bataljonen vid 116. regementsstridsgruppen, rapporterade att ”alla” från hans landstigningsbåtar ”tog sig tryggt i land” på ”Dog Red”. En av hans officerare observerade: ”fiendens eld var inte lika svår som jag hade föreställt mig att den skulle vara”. Ett av Binghams kompanier som landsteg längre ned på stranden led emellertid svåra förluster. I täten för omkring 50 män tog sig Bingham över skyddsvallen och taggtråden och begav sig i riktning mot ett trevåningshus omgivet av grävda värn nedanför sandbranten. ”Ingen hade några fungerande vapen”, rapporterade han, så de kastade sig i de grävda värnen för att rengöra dem. De rensade huset, som hade fått trappan förstörd under kustbeskjutningen, och sedan anförde Bingham sina mannar raka vägen uppför sandbranten till deras front. De trängde ytterligare drygt trehundrafemtio meter inåt land och vek sedan av västerut i riktning mot Saint-Laurent-sur-Mer. På en bondgård i utkanten av byn

D-dagen 3.indd 119

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

stötte de emellertid på en tysk befäst ställning. Kapten Cawthorn i bataljonsstaben ropade ut order just som han träffades av en granatskärva. Den trängde in genom ena kinden och ut genom den andra utan att skada käkarna, helt enkelt därför att han hade haft munnen öppen när den träffade honom. En officer som kom dit strax efteråt lade märke till att ”han spottade blod medan han pratade, men det verkade inte göra honom något”. De kaotiska scenerna på stranden och utanför kusten hade knappast förändrats till det bättre klockan 9.30. ”Det var bara en enda stor röra av skrot, män och materiel”, rapporterade en officer senare. Där fanns många brinnande och utbrända fordon, och lik och bortkastad utrustning låg utspridda åt alla håll. Kroppar fortsatte att sköljas upp och rullade runt som trästockar i bränningarna, parallellt med vattenbrynet. En soldat sade: ”De såg ut som på Madame Tussauds. Som vax. Ingenting såg verkligt ut.” På sina ställen blockerades vattenbrynet av skadade och förstörda landstigningsbåtar. Längre ut rådde ännu värre kaos. Överste Benjamin B. Talley, Gerows biträdande stabschef, rapporterade att landstigningsbåtarna kretsade omkring utanför kusten som ”en skenande boskapshjord”. Flottan kunde inte bestämma sig för vilka båtar som man skulle skicka in och vilka man skulle låta vänta. Man hade visserligen landsatt många odugliga fordon, men stridsvagnsförstärkningarna började äntligen ge utslag, även om flera av dem förlorade ett larvband när de körde upp på stranden. Att byta larvband mitt ute i det fria, utsatt för granatkastar- och kulspruteeld, krävde en tapperhet utöver den vanliga.

Striden mot pjäsvärnen vändes efterhand till försvararnas nackdel. I ett fall lyckades några stormpionjärsoldater placera en lastbil lastad med trotyl intill ett runt betongvärn. ”De tände stubinen och sprängde den.

När de kom in fann de att ingen av de tyska kropparna hade skadats av sprängmedlen, men det rann blod ur näsan och munnen på dem. De hade dött av stöten.” Det effektivaste vapnet var pjäserna ombord på de åtta amerikanska och tre brittiska jagarna som ångade in och lade sig i parallellt med – och farligt nära – kusten för att beskjuta de tyska ställningarna. Deras pjäser blev så varma att flottisterna tvingades spruta vatten på dem för att kyla av dem. Många soldater på ”Omaha Beach” menade senare att det var jagarna i frontlinjen som tog hem segern, och det ligger en hel del sanning i det. De flesta infanteriofficerare trodde efteråt att flottans understöd skulle

D-dagen 3.indd 120

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

ha varit betydligt effektivare om man redan från början hade låtit jagare gå intill kusten och beskjuta de befästa ställningarna i stället för att låta slagskeppen skjuta blint från långt håll. Även stridsvagnarna spelade en viktig roll. En överlevande ur den tyska 2. bataljonen vid 726. infanteriregementet erinrade sig ett avskedsmeddelande från en bunker när Sherman-stridsvagnarna anföll: ”Lebt wohl, Kameraden!” (’Lev väl, kamrater!’), sedan bröts linjen. Han påstod också att ”de överlevande i motståndsnästena brutalt avrättats i strid med Rödakorskonventionerna, med undantag för sextiosex fångar, av vilka hälften var sårade”. Denna incident finns visserligen inte bekräftad i de amerikanska redogörelserna, men det förekom att tyskar dödades i strid med krigslagarna, främst på grund av den våldsamhet som uppstod till följd av undertryckt rädsla och en önskan att hämnas de många döda kamraterna. ”Där var en tysk – jag vet inte vad han hade för grad – som var döende”, skrev en reporter vid Baltimore Sun som var med om den här händelsen sent på dagen. ”Han var just då helt medvetslös, men jag minns en skara meniga som stod och iakttog grabben, och plötsligt tog en av dem helt enkelt upp sin karbin och satte en kula i huvudet på honom och sade: ’Det där skall nog räcka för att ta hand om den jäveln’, och det gjorde det förstås.” Somliga amerikanska soldater var övertygade om att fransmän och rent av fransyskor hade deltagit i striderna på tyskarnas sida. En av de amerikanska kommandosoldaterna vid Pointe du Hoc rapporterade strax efter slaget: ”Vi träffade på civilister som sköt på oss med tyska gevär och tjänstgjorde som eldledare. Vi sköt dem.” Amerikanska soldater sköt även tyska krigsfångar som gjorde oväntade rörelser, eftersom de i sitt oroliga tillstånd halvt som halvt förväntade sig något trick. Det förekom emellertid även ögonblick av medmänsklighet. En signalist vid 5. kommandobataljonen som fick order om att ta ifrån fångarna alla deras dokument lade deras familjefotografier åt sidan och stoppade dem tillbaka i fickan. De tillfångatagna tyskarna mumlade: ”Danke schön.” En annan amerikansk kommandosoldat som eskorterade krigsfångar tillbaka till stranden snubblade och ramlade ned i en stor krater. Tre av fångarna hoppade ned efter honom. Hans första tanke var att de skulle döda honom, men i stället hjälpte de honom upp, dammade av honom, tog upp hans gevär och gav det tillbaka till honom. De ville tydligen inte återvända till sitt förband och fortsätta strida.

D-dagen 3.indd 121

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

Klockan 10.46 tog överste Talley kontakt med USS Ancon via radio. ”Det ser bättre ut.” Landsättningsföretaget var dock fortfarande hopplöst rörigt. Efterfrågade fordon och begärd materiel hade i många fall ännu inte landsatts, och den materiel som faktiskt landsattes visade sig ofta vara av annan typ än den som man hade trängande behov av. Många officerare rapporterade efteråt att man endast borde ha landsatt infanteri, stridsvagnar och pansrade bandschaktare på stranden innan man hade tagit den.

Brigadgeneral Cota var begripligt nog otålig. Han begav sig upp på den långsträckta sandbranten för att se hur långt gevärsskyttarna som han hade skickat i förväg hade ryckt fram. Han hittade dem på den plana sträckan där uppe, nedhållna av kulspruteeld. Cota drog sin Colt .45 automatpistol, gick från den ene mannen till den andre och sade: ”Okej, då får vi se vad ni är gjorda av.” Han anförde dem i en stormning, efter att ha givit dem order om att medan de sprang ge eld mot häckar och hus. De kom fram till en liten landsväg drygt tvåhundrafemtio meter inåt landet.

En officer stötte på ”en död tysk, som hade dött medan han fortfarande höll en halvrökt cigarr mellan tänderna”. Nästan varenda soldat verkade komma ihåg första gången de såg en död tysk. En amerikansk kommandosoldat ”slogs av det gråaktiga, vaxartade utseendet” hos den förste som han såg. En soldat i 1. infanteridivisionen kom till och med ihåg namnet på sitt första lik. ”Hans hjälm låg på marken, och jag kunde se ’Schlitz’ textat [inuti].” Den blandade skaran män ur 29. infanteridivisionen och vissa ur 5. kommandobataljonen – där ”en hjälmlös kommandosoldat stolt bar en erövrad MG-42” – arbetade sig västerut längs ömse sidor om stigen till Vierville-sur-Mer. Där upptäckte de att de befann sig ovanför dälden som ledde till Vierville-sur-Mer. De hejdades på nytt av kulspruteeld, så Cota hann på nytt ifatt täten och skickade ut en flankstyrka för att tvinga tyskarna att rycka tillbaka.

Det var ungefär vid den här tiden som C-kompaniet ur 116. regementsstridsgruppen dök upp efter en förhållandevis lätt landstigning tack vare röken från den brinnande tången. När de vek av längs branten och begav sig i riktning mot Vierville-sur-Mer träffade de på brigadgeneral Cota, ”som lugnt snurrade pistolen på fingret”. ”Var i helvete har ni hållit hus, grabbar?” frågade han. De fick order om att ansluta sig till framryckningen väster om Vierville-sur-Mer.

D-dagen 3.indd 122

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

Även överste Canham dök upp, efter att ha lett en annan skara uppför den långsträckta sandbranten. Canham och Cota överlade och bestämde sig för att skarorna ur 1. bataljonen vid 116. regementsstridsgruppen tillsammans med kommandosoldater borde fortsätta framryckningen fram till Pointe et Raz de la Percée. Den här blandade styrkan kom att bli känd som Cotas ”bastard brigade” (’bastardbrigad’). I 116. regementsstridsgruppen sade man att de amerikanska kommandosoldaterna ”enskilt var de bästa soldater vi någonsin hade samarbetat med, men man kunde inte få dem att arbeta tillsammans som ett lag”. Allt fler skaror av män klarade sig upp på den långsträckta sandbranten, men där ställdes de inför både äkta minfält och skenminfält. De försökte sätta ned fötterna på exakt samma ställen som den som gick framför.

De stupade och sårade som de mötte längs vägen fick dem att skärpa sig.

En soldat i 29. infanteridivisionen berättade om hur han klättrade uppför den tångtäckta höjden och stötte på en löjtnant som fått ena benet bortsprängt nedanför knäet. ”De där taggiga vassa benpiporna som stack ut från knäet kunde inte ha varit vitare. Han sade till mig: ’Soldat, akta dig för minorna!’” Denna enorma kallblodighet var inte unik. När en soldat i 115. regementsstridsgruppen vid samma division klättrade uppför sandbranten fick han syn på en man som låg på marken. ”När jag kom närmare honom lade jag märke till varför. Han hade trampat på en mina, och den hade sprängt bort halva högerfoten på honom. Han hade lagt sig rätt bekvämt tillrätta, och han rökte en cigarett. Han varnade nästan alla som passerade för en mina som låg nedgrävd i marken en knapp meter från honom.” Vid middagstid hade Cotas ”bastardbrigad” och många andra soldater tagit sig inåt landet, men ännu hade inga stridsvagnar från stranden dykt upp i Vierville-dälden. Ett amerikanskt örlogsfartyg hade beskjutit ingången till denna. ”Luften var tung av rök och damm från den krossade betongen och den fräna lukten av kordit från de kreverade artillerigranaterna.” Strax efter klockan 12.30, då artilleribeskjutningen upphörde, ledde Cota en patrull ned i dälden och tog längs vägen emot diverse modfällda tyskars kapitulation. I Vierville-sur-Mer träffade de dessutom på några franska civilpersoner som drack mjölk i en butik, och av dem fick de höra att 400 tyskar hade övergivit byn när flottförbanden öppnade eld. På den uttorkade flodbädden låg ett stridsvagnshinder i form av en

D-dagen 3.indd 123

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

vall och ett litet minfält. En av de tillfångatagna tyskarna tvingades gå först, och alla de andra följde noga efter i hans fotspår. Ute på strandpromenaden såg de kroppar ligga utspridda över stranden, sönderskjutna stridsvagnar och män som fortfarande tog betäckning bakom strandvillorna. Cota sade till officerarna att sätta sina mannar i rörelse och gav ingenjörsoldaterna order om att spränga stridsvagnshindret.

Längre bort längs stranden fann han fler män som låg hopkrupna i skydd av sandbranten. I närheten fanns en övergiven bandschaktare. Cota ropade till soldaterna att han just hade tagit sig ned i dälden. ”Uppe på klippan finns bara några gevärsskyttar, och de håller på att undanröjas.

Finns det ingen som vågar köra den?” Till slut hittade han en man som kunde ta den och dess förråd av livsviktig trotyl ned till ingången till dälden som ledde till Vierville-sur-Mer. Cota begav sig vidare i riktning mot ingången till nästa däld, den vid Les Moulins, där hans egen stab hade samlats. Han utfärdade en lång rad order. Cota fortsatte österut och träffade på brigadgeneral Weyman, 1. infanteridivisionens ställföreträdande chef. Weyman kan knappast ha sett särskilt militärisk ut, för hans kläder hade blivit genomblöta under landstigningen och han var insvept i en filt. Man bekräftade att 116. regementsstridsgruppen skulle fortsätta att röja området väster om Vierville-surMer i riktning mot Grandcamp och att 115. regementsstridsgruppen – 29. infanteridivisionens efterföljande stridsgrupp, som klockan 11.00 hade påbörjat landstigningen i avsnittet ”Fox Green” – skulle rycka fram inåt landet, i riktning mot Longueville. Cota återvände till sin egen stabsplats.

Han var uppenbarligen inte glad över en del av det han fick se. ”Vissa av 6. speciella ingenjörbrigadens soldater, som hade grävt liggvärn till skydd mot artilleriet, åt sin torrskaffning i lugn och ro medan stupade och döende låg runt omkring dem.” Ingen kunde emellertid klandra sjukvårdarna, som bar tillbaka de sårade förbi truppminorna på den långsträckta sandbranten ovanför.

Uppladdningen av styrkor började snart gå allt fortare. Klockan 12.30 hade amerikanerna landsatt 18 772 män på ”Omaha Beach”. En halvtimme senare inledde ett kompani ur 16. regementsstridsgruppen vid 1. infanteridivisionen, med understöd av män ur 116. regementsstridsgruppen vid 29. infanteridivisionen, ett anfall mot Colleville-sur-Mer. Enligt några redogörelser var många av tyskarna där berusade, och vissa av dem fann

D-dagen 3.indd 124

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

stort nöje i att skrika ut order på engelska. Amerikanerna slog sig in, men fann sig sedan beskjutna av ett eget flottförband och förlorade åtta man.

Korditröken blev till slut så tät att hela G-kompaniet, däribland kompanisjukvårdarna, tvingades ta på sig gasmask. Man lyckades inte hejda eldgivningen med gula signalskott, men till sist avbröt örlogsfartyget beskjutningen. Den tyska 352. infanteridivisionens stab fick inte kännedom om att amerikanerna hade omringat byn förrän den sent omsider mottog följande meddelande: ”Sårade kan inte längre skickas tillbaka.” Den 18. regementsstridsgruppen vid 1. infanteridivisionen tog sig igenom och gick runt Colleville-sur-Mer medan striderna där fortsatte. Även 115. regementsstridsgruppen vid 29. infanteridivisionen hade trängt inåt landet, och denna anföll Saint-Laurent-sur-Mer. Efter en kort stund – klockan 14.15 – lyckades man identifiera de första tillfångatagna tyskarna ur 352. infanteridivisionen med hjälp av deras avlöningsböcker. ”Jag trodde inte mina ögon”, skrev underrättelseofficeren inte långt efter striden.

Han var skakad över att de inte hade underrättats om att divisionen fanns där. När man väl hade nedkämpat det mesta av den observerade elden på stranden lyckades de pansrade bandschaktarna röja vissa områden av stranden för att skynda på landsättningen av fler soldater och fordon. Utbrända stridsvagnar släpades ur vägen eller föstes åt sidan, och till och med skadade landstigningsbåtar bogserades bort. En ingenjörsoldat vid 1. infanteridivisionen sade att lukten av bränt kött gjorde att han under flera dagar efteråt hade svårt för att äta. Sprängpatrullerna fortsatte att spränga de tyska strandhindren. För att få undan sådant som kunde tänkas vara försåtminerat använde man änterhakar med långa linor. Fientliga artilleriprojektiler slog fortfarande ned på stranden – det tyska artilleriet fortsatte att låta sin eld ”vandra” fram och tillbaka – men många av de explosioner som såg ut som granatkrevader var i själva verket minor eller hinder som sprängdes av röjningsmanskap. Även sjukvårdsomgångarna arbetade hektiskt. Många av de sårade var mycket känsliga för kyla, särskilt de som hade drabbats av chock. Soldater skickades för att rädda filtar från vraket av en landstigningsbåt och samla ihop extra förstaförband från de stupade. Ofta kunde sjukvårdarna inte göra mycket mer än att ge morfinsprutor och lappa ihop köttsår, såsom dem som soldaterna ofta fick i bakdelen på grund av granatsplitter. Vissa av de sårade gick inte att rädda. ”Jag såg en ung, blek soldat, som

D-dagen 3.indd 125

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

grät och uppenbarligen hade ont”, skrev en kapten i 60. sjukvårdsbataljonen, ”och tarmarna låg blottade under hans uniform. Jag kunde inte göra något annat än att injicera morfin och trösta honom. Det dröjde inte länge förrän han var död.” Läkarna behandlade dem som drabbades av krigspsykos med Nembutal, som var lugnande och sömngivande. De som hade förlorat mycket blod – ett symptom på detta var att händerna blev blåfärgade – gavs dropp och blodplasma. Trots filtar och dropp var det likväl många som under natten dog av chock och nedkylning. Ombord på de tomma landstigningsbåtarna kunde man nu skicka tillbaka stridsskadade med alla möjliga slags sår, men de som befann sig på de mer öde strandavsnitten tvingades vänta länge. Det kaos som uppstod i samband med landstigningen ledde till att flera avsnitt fortfarande saknade läkare och sjukvårdare. Den 1. infanteridivisionens sjukvårdsbataljon hade under landstigningen blivit så illa åtgången att den först blev tvungen att ta hand om sina egna sårade. De sårade soldater som låg på minfälten ovanför sandbranterna fick vänta längst av alla, eftersom ingenjörsoldaterna först måste röja ett stråk genom fältet. Många blev liggande hela natten, ända tills man i dagsljuset kunde nå fram.

De stridsskadade fördes till fartyg som Samuel Chase och Bayfield eller till landstigningsfartyg av typ LST som inför återfärden hade byggts om till provisoriska lasarettfartyg. Med lyftkran lyftes de upp från landstigningsbåtarna i nätbårar. Ombord rådde ”organiserad oreda” medan läkarna avgjorde vilka som var i mest trängande behov av vård. En sårad soldat insåg plötsligt att han hade förlorat högra benet. Sjukvårdarna tvingades hålla fast honom medan han skrek: ”Vad skall jag ta mig till?

Mitt ben! Jag är bonde.” De som var döende gavs morfin och blodplasma och ”överlämnades åt det öde som väntade dem”. Flottisterna bar in de stupade i fartygets kylrum, en praktisk lösning som var föga populär bland kockarna. De blev ännu mer förfärade när en av läkarna började operera i kabyssen.

Ombord på Bayfield fanns bara en enda erfaren militärläkare, som assisterades av flottans läkare, vilka inte var vana vid detta slags arbete. Dessutom hade de flesta sjukvårdarna aldrig förr sett stridsskador. En sjukvårdare som tog hand om en amerikansk kommandosoldat med ohyggliga huvudskador insåg inte att hjälmen var det enda som höll hjärnan på plats. När han avlägsnade hjälmen började hjärnsubstansen välla ut. Han

D-dagen 3.indd 126

09-04-20 16.20.37

Omaha

· 

”försökte med ytterst ringa framgång pressa tillbaka hjärnan i kraniet”. En läkare gjorde sitt bästa för att lugna den förfärade sjukvårdaren och sade att mannen ändå skulle ha dött.

Klockan 17.21 skickade överste Talley ett radiomeddelande till USS Ancon och uppgav att stranden tillät ”hjul- och bandfordonstrafik” över större delen av området under högvattenmärket. General Gerow kände en stor lättnad. Gerow, som var fast besluten att upprätta armékårens stabsplats på fransk mark före mörkrets inbrott, gick iland. Han begav sig tvärs över stranden i en pansrad bandschaktare som överste Talley hade skickat för att hämta honom och kom klockan 20.30 fram till V. armékårens framskjutna stabsplats. Den låg fortfarande mindre än fem hundra meter från frontlinjen. Generalmajor Charles H. Gerhardt – 29. infanteridivisionens pedantiske lille chef – hade landstigit lite tidigare. Han upprättade sin egen stabsplats och satte sig på en låda med armékonserver medan han studerade kartan. Båda generalerna hade en hel del att fundera över: dagens förlustsiffror och vad de skulle göra härnäst. Över 2 000 man rapporterades vara stupade, saknade eller sårade, och siffran var ännu inte helt fastlagd.* Den officielle historieskrivaren Forrest C. Pogue kom under sina intervjuer med överlevande fram till att de ”antog att alla andra hade stupat eller tagits tillfånga. Detta krigets töcken låg bakom de fruktansvärt överdrivna förlustsiffrorna, men även de värsta uppskattningarna låg långt under de farhågor som man hade hyst före D-dagen.” Det enda som är helt säkert är att 3 000 franska civilpersoner dog under invasionens första dygn, dubbelt så många som det totala antalet döda amerikaner. Även om de allierades förluster under D-dagen blev betydligt lättare än vad planerarna hade räknat med så minskade detta inte på något sätt chocken efter slakten av den första anfallsvågen på ”Omaha Beach”. Akompaniet vid 116. regementsstridsgruppen, som var ett förband ur amerikanska nationalgardet, blev till en symbol för offerviljan, om än en föga representativ sådan. En av de överlevande ur det kompaniet träffade följande morgon brigadgeneral Cota. Cota frågade honom vilket förband * V. armékåren skulle senare komma att uppge följande förlustsiffror: 1 190 för 1. infanteridivisionen, 743 för 29. infanteridivisionen och 441 för underställda förband. De tyska förlusterna uppgick till sammanlagt omkring 1 200. Det totala antalet stupade amerikaner under det första dygnet uppgick till 1 465.

D-dagen 3.indd 127

09-04-20 16.20.37

 ·

D-dagen

han tillhörde. När soldaten svarade skakade Cota bara sorgset på huvudet. ”Han visste bättre än jag att A-kompaniet praktiskt taget var … ja, det var försatt ur stridbart skick.” Av 215 man hade runt 100 stupat, och många fler var sårade.* Landstigningen på ”Omaha Beach” blev till en amerikansk legend, men en grymmare sanning väntade i de kommande striderna. I Normandie skulle de genomsnittliga förlusterna per division på båda sidor komma att överträffa de sovjetiska respektive tyska divisionernas förluster under motsvarande tidsrymd på östfronten.**

* Det har uppstått en myt om att de flesta stupade i A-kompaniet kom från staden Bedford i Virginia. I själva verket kom endast sex av de stupade från staden Bedford, och den 6 juni tjänstgjorde i kompaniet endast 24 man från hela countyt Bedford. Se: Morrison, James W., Bedford Goes to War: The Heroic Story of a Small Virginia Community in World War II, Lynchburg, Virginia, 2006; och Salaita, George D., ”Embellishing Omaha Beach”, i The Journal of Military History, 2008:4, s. 531–534. ** De tyska förlusterna på östfronten uppgick i genomsnitt till strax under 1 000 man i månaden per division. I Normandie uppgick de till i genomsnitt 2 300 man i månaden per division. Att få fram jämförbara siffror för Röda armén är betydligt svårare, men dess förluster tycks ha uppgått till betydligt mindre än 1 500 man i månaden per division. De allierades förluster i Normandie uppgick i genomsnitt till närmare 2 000 man i månaden per division. Se: Zetterling, Niklas, Normandy 1944, German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness, Winnipeg, Manitoba, 2000, s. 434.

D-dagen 3.indd 128

09-04-20 16.20.37