9789127099838

ISBN 978-91-27-09983-8

9 789127 099838

Lily Archer FÖRGIFTADE ÄPPLENS KLUBB

Vad gör man om ens nya styvmor är helt insnöad på yoga, indisk religion och pingviner? Eller om hon är en total diva och psykopat. Eller om hon är gravid och vill att man ska hoppa av skolan och hjälpa till hemma med babyn istället.

Reena, Alice och Molly är olyckssystrar som finner varandra på internatskolan de går på. De är alla någons styvdotter, och det är ingen dans på rosor. Men de tänker inte sitta snällt och vänta på att bli räddade av prinsen, som Snövit i sagan. Allt de behöver är en plan för att ta hämnd på sina elaka styvmödrar.

De startar Förgiftade Äpplens Klubb.

Lily Archer

Prolog

Till alla världens styvmödrar Som ni säkert vet slutar över femtio procent av alla äktenskap i usa med skilsmässa. Och över sjuttiofem procent av alla frånskilda män gifter så småningom om sig. Det innebär att det finns tusentals – miljontals! – styvmödrar. Styvmödrar i North Dakota. Styvmödrar i Florida. Smala styvmödrar och tjocka styvmödrar. Rika styvmödrar och fattiga styvmödrar.

Vackra styvmödrar och fula styvmödrar. Snälla styvmödrar och elaka styvmödrar.

Den här boken handlar inte om de snälla styvmödrarna.

Vi påstår inte att det inte finns snälla styvmödrar. Vi vet att de finns. Vi har inte förlorat hoppet. Vi vet att det någonstans där ute finns styvmödrar som älskar sina styvdöttrar och bryr sig om dem, styvmödrar som ger goda råd och kommer med tramsiga skämt och spelar Monopol och hyr komedier och bjuder sina styvdöttrar på etiopisk restaurang.

I själva verket finns det säkert tusentals tjejer som har verkliga pärlor till styvmödrar. De tjejerna får hemskt gärna skriva en bok om sina fantastiska styvmödrar.

Vi är inte de tjejerna.

Vi är De förgiftade äpplena.

Vi råkar allesammans ha Otroligt Elaka Styvmödrar.

Alltså. Till alla eventuella styvmödrar som känner att styvmödrarna som grupp skildras på ett orättvist sätt i vår bok: Vi vet inte vad vi ska säga. Förlåt? Ärligt talat har vi ingen aning om varför just vi blev påtvingade dessa hemska styvmödrar. Ödet? Dålig karma? Otur? I vilket fall som helst har vi drabbats av det lyckliga ödet/den goda karman/turen att träffa varandra på en internatskola och bilda en familj. De förgiftade äpplena hjälpte oss nämligen att inse en sak: Man måste ta ödet/karman/turen i egna händer. Man får inte låta den elaka styvmodern vinna.

Det här är vår berättelse.

Till de snälla styvmödrarna: Stå på er. Vi hoppas att vi får träffa er någon gång.

Till de elaka styvmödrarna: Vi varnade er.

Hälsningar De förgiftade äpplena

DEL ETT

ETT

Alice Bingley-Beckerman

I början verkade R. helt okej. Hon bjöd hem mig och pappa på middag i sin lägenhet på Upper West Side. Större delen av den kvällen stod vi bara och hängde och såg på när hon lagade mat. R. var helt förtrollande att se på: hon for runt i köket i långklänning av siden och lila ögonskugga, rörde om i de puttrande grytorna med pastasås och böjde sig ner och pussade sin lilla yorkshireterrier Godot var tionde sekund.

Jag såg att pappa föll för henne. Hon var vacker och rolig och sjöng hela tiden små melodisnuttar ur olika musikaler. Pappa sa till exempel ”Pyjamasleken, eller hur?” och hon ropade ”JA! PRECIS!” och sen drack han en klunk av sin öl och såg ut som om han var mycket nöjd med sig själv. Och det var ju trevligt av henne att bjuda mig. Det var väl typ deras första dejt, så det var ett ganska smart drag när hon sa: ”Du kan väl ta med dig din dotter?” Det gjorde att hon verkade lättsam, rar och barnkär. Inte alls som en galen, svartsjuk psykopat, eller hur?

Fel. Pappa och jag var så naiva och godtrogna. Förmodligen 11

berodde det på att det var pappas första dejt efter mammas död. Vi hade ingen aning om att R. Klausenhook – en skådespelerska som hade vunnit Tonypriser och var teatervärldens älskling i New York – skulle visa sig vara en alldeles tvättäkta Ond Människa. Jag tror faktiskt att pappa fortfarande inte har en aning om att R. är en alldeles tvättäkta Ond Människa.

Det är det som är det tragiska i min berättelse.

Denna ändlösa bottenorgie (som min vän Reena kallar det – mer om henne senare) började två år tidigare, när jag var tretton och min mamma dog. Hon fick cancer. Det var väl ungefär det värsta året i mitt liv. Och efteråt var jag tvungen att stå ut med alla mina klasskompisar som sa: ”Men åh, stackars dig. Min gammelmormor dog förra året, och det var så jobbigt. Jag vet precis hur du har det.” Och jag ville bara skrika: Din gammelmormor var nittiofem och bodde på ett ålderdomshem och du träffade henne tre gånger om året, hur skulle du kunna veta hur jag har det – det är min MAMMA som har dött, din idiot, men i stället log jag bara och nickade.

För jag är mycket noga med att inte ställa till med bråk. Jag är Alice. Jag är den tysta tjejen i coola kläder. Alla gillar mig.

Typ. Jag är allas tredjehandsbästis. Så här skrev varenda människa i hela skolan i min årsbok från högstadiet: ”Det var kul att lära känna dig! Du är så gullig!” Eller: ”Du verkar så gullig! Ha en riktigt skön sommar!” Eller: ”Tack för att du är så gullig! Kör hårt, tjejen!” Så småningom insåg jag att ”gullig” betydde att ingen kände mig och att ingen (hittills) retade sig på mig.

Jag hade det faktiskt ganska bra de tretton första åren. Jag var enda barnet, och jag bodde i ett jättefint gammalt sten12

hus i Brooklyn med mamma och pappa. Båda två var författare. Rätt kända författare, faktiskt. Min pappa heter Nelson Bingley och min mamma heter (hette) Susan Beckerman.

Du kanske har hört talas om dem. Innan jag föddes hade båda två skrivit romaner som hade blivit väldigt omtalade.

En gång försökte jag läsa en av min mammas böcker, men den var jätteskum. Första meningen innehöll typ tre ord som jag aldrig hade hört förut. Men det var väldigt trevligt att ha två författare till föräldrar. De var hemma mycket och satt och skrev i sina arbetsrum, och de hade alltid en massa originella vänner som bodde hos oss, till exempel berömda konstnärer och musiker och filmregissörer. Jag har fortfarande kvar ett riktigt emaljöga som en italiensk skulptör gav mig i födelsedagspresent. När andra barn kom och hälsade på skakade de avundsjukt på huvudet och sa: ”Dina föräldrar är bara så coola.” Japp, den tjejen var jag. Den som hade coola föräldrar.

Men plötsligt en dag hade jag bara en cool förälder.

Det var riktigt jobbigt ett tag. Huset kändes så stort och tomt, och pappa och jag satt bara tysta i det mörka vardagsrummet varenda kväll och såg på fåniga tv-program som mamma skulle ha hatat. Dessutom tog det ett helt år innan jag slutade tänka Vänta bara tills mamma får höra det här varje gång det hände något intressant eller spännande. Men den där dagen när jag slutade tänka Vänta bara tills mamma får höra det här var också rätt hemsk. För det är en sak att glömma att ens mamma är död, och det är en annan sak att inse att man har vant sig vid att ens mamma är död. Den andra känslan är faktiskt värre.

Så här fortsatte det i ungefär ett och ett halvt år, tills pappa 13

skrev en pjäs. Det var hans första pjäs, och den handlade om en kvinna som var döende i cancer. Konstigt, va? Men alla älskade den. Pappas agent ringde mitt i natten och sa att hon inte kunde läsa klart manuset för att hon grät så förfärligt.

Tre veckor senare ville en teater på Broadway sätta upp den, och R. Klausenhook – den bästa skådespelerskan i stan, en skådespelerska som garanterade utsålda föreställningar och Tonypriser – ville spela huvudrollen. Efter sex veckor hade den premiär, och den fick en översvallande recension i New York Times, och pappa log på ett sätt som han inte hade gjort sen, tja, sen på mammas tid, och efter ytterligare tre veckor blev vi bjudna på middag hos R. Klausenhook. Och jag var glad för pappas skull. Det var jag verkligen. Jag tänkte att om han kanske slutade att vara så ledsen hela tiden, skulle jag också sluta vara så ledsen hela tiden.

Korkad teori.

I vilket fall som helst spelade R. verkligen ut sin charm den där första kvällen. Och hon var fantastiskt bra på att laga mat. Hon lagade escarolesallad och vitlökskyckling och ägg i kokott med tomat- och basilikasås och en helt otrolig hallonpaj med kolatäcke. Pappa och jag åt tills vi höll på att spricka. ”Mmrf ”, sa pappa och torkade sig om munnen med en servett. ”Det här var det godaste jag har ätit på den dag jag minns. Alice och jag brukar bara göra frysta fiskpinnar i mikron till middag.”

Det är faktiskt sant. Pappa och jag äter massor av fiskpinnar. Men när pappa berättade det för R. Klausenhook kändes det av någon anledning lite, lite orättvist. Vi gjorde väl så gott vi kunde, eller hur? Vi klarade oss faktiskt riktigt bra.

14

”Åh nej”, sa R. ”Det är ju hemskt. Mat betyder oerhört mycket för mig. Jag tycker att varje måltid ska vara en sensuell upplevelse i sig själv.”

Jag fattade inte riktigt vad hon menade, men pappa lyssnade ivrigt och nickade typ tre gånger i rad.

R. sträckte sig över bordet och lade sina ringprydda fingrar på mina. ”Och du då, Alice?” frågade hon. ”Vad har du för passioner?” ”Öh …”, sa jag. Jag bad pappa om hjälp med blicken.

Han log bara tomt mot mig. ”Du förstår”, sa R., ”mina passioner är teater och mat.

Och sex såklart. Vilka är dina?”

Jag höll på att sätta äggen i halsen. ”Öh …”

Pappa kom till undsättning. ”Alice älskar att åka snowboard. Eller hur, Alice?”

Jag nickade lättad. ”Mm. Visst. Jag gillar att åka snowboard.”

Sanningen var att jag hade åkt snowboard ungefär två gånger i hela mitt liv. Men visst. Man skulle kunna kalla det min passion. Strunt samma. Jag skulle ha velat ha sex som en av mina passioner, men jag hade inte fått tillfälle att pröva på det ännu. Jag hånglade med Keaton Church (en tönt i trean) på en fest på Lower East Side när jag just hade börjat i ettan på high school, men han utnyttjade bara mig för att göra sin före detta flickvän svartsjuk (de blev tillsammans igen dagen därpå). Det var så långt min erfarenhet sträckte sig. Den ende som verkade intresserad av mig var min syssling Joey Wasserman. Joey bodde i Philadelphia och hade skägg och rökte gräs typ sex gånger om dagen och försökte stöta på mig varenda Thanksgiving.

15

Mitt liv var alltså en enda stor bottenorgie, som Reena skulle ha sagt. Jag var femton, min mamma hade varit död i nästan två år och jag hade aldrig haft någon pojkvän.

Men det skulle snart bli mycket värre.

Pappa och jag tog en taxi hem den där kvällen när vi hade varit bjudna på middag hos R., och han bara log och log.

Han sa ingenting på en stund. Vi åkte längs Madison Avenue, förbi alla de där tjusiga affärerna med sina upplysta skyltfönster. Jag andades på bilrutan och ritade sen tankspritt ett litet R på det igenimmade glaset. ”Vad står R. för?” undrade jag. ”Rachel”, svarade pappa. Han hade fortfarande det där fåniga flinet utsmetat över ansiktet. ”Varför kallar hon sig inte helt enkelt för Rachel, då?”

Han lade armen om mina axlar och pussade mig på huvudet. ”Jag tycker verkligen om den här kvinnan, Alice. Hon är inte bara underbart begåvad utan dessutom väldigt rar och generös. Hon är inte lika tokig som de flesta andra skådespelerskor jag träffar.”

Jag nickade. En pinsam tystnad sänkte sig. Pappa harklade sig. ”Tyckte du om henne?” frågade han.

När jag nu ser tillbaka på den där kvällen inser jag att det förmodligen inte hade spelat någon roll om jag hade sagt: ”Nej, pappa, det gjorde jag inte.” Alltsammans hade nog slutat likadant ändå. Men jag tänker ändå ofta på det. För just då ville jag bara att pappa skulle bli glad och slippa vara så olycklig som han hade varit sen mamma dog, och jag ville vara en snäll dotter och R. verkade trots allt rätt trevlig, även om hon var lite … speciell.

16

Så jag såg pappa i ögonen och sa: ”Hon var fantastisk.”

Och om sanningen ska fram såg han så överförtjust och lättad ut att det hade känts grymt att säga något annat.

Ganska snart var de ett Officiellt Par. Det började med att pappa kom sent hem ett par gånger i veckan och nynnade på sånger från olika musikaler med rödvinslukt i andedräkten.

Sen stapplade jag ur sängen en lördagsmorgon och gick ut i köket – och där stod R. i en lila sidenmorgonrock och vände pannkakor på spisen. ”Hej, raring!” ropade hon och gav mig en parfymerad puss på kinden.

Nu ska ni komma ihåg att den senaste kvinnan som stod vid spisen i vårt kök och vände pannkakor var min mamma, Susan Beckerman. Och Susan Beckerman är – var – inte den sortens kvinna som använde sidenmorgonrockar och kallade folk ”raring”. Mamma gillade mjukisbyxor, och hennes smeknamn på mig var ”Skrynklan”. Hennes smeknamn på pappa var ”Gurkan”.

Pappa kom ut i köket och slog sig ner vid bordet i pyjamas med ett generat leende på läpparna. Plötsligt verkade det som om vi tre var en familj. Och i själva verket kände jag inte R. överhuvudtaget. Jag visste bara att hennes passioner var mat, teater och sex och att hon spelade cancerpatient i min pappas pjäs på Broadway. Och att hon hade mycket parfym på sig om morgnarna. Men vad skulle jag göra? Situationen var utanför min kontroll. ”Det luktar jättegott med pannkakor”, sa jag och satte mig vid bordet. Pappa sträckte sig mot mig och kramade min hand.

17

Det gick ett par månader. Det var på våren under mitt första år i high school. Jag önskade att jag hade en pojkvän men fick ingen pojkvän och jag önskade att jag hade en bästis men fick ingen bästis (jag hade bara nästanbästisar, tjejer som betraktade mig som sin andra eller tredje bästa vän efter sin riktiga bästis) och jag blev inte utvald till att sjunga solo på vår skolas körkonsert i april. Pappa och R. träffades mer och mer, och jag fick vara med mindre och mindre. Ibland kom R. hem till oss och lagade middag, men betydligt oftare kom jag hem från skolan och hittade en lapp på mikron där det stod: ”Är på bio med R. Hemma före 11.” Ibland hörde jag hur de fnissade i pappas sovrum på nätterna. En gång hörde jag till och med hur sängen knarrade, men då stoppade jag fingrarna i öronen, gömde huvudet under fem kuddar och nynnade på nationalsången. Men pappa var lycklig och jag var glad för att han var lycklig.

Sen kom Tillkännagivandet.

En eftermiddag när jag kom hem från skolan stod det en flaska champagne på soffbordet i vardagsrummet. R. kom utdansande från köket och kramade mig ännu mer entusiastiskt än hon brukade. ”HEJ, MIN RARING”, vrålade hon. ”Hejsan, R.”, sa jag. ”Varför ska vi dricka champagne?”

Hon spärrade upp ögonen så att hennes spretiga ögonfransar nästan nådde upp till ögonbrynen och höll fingret för munnen. ”Vänta tills din pappa kommer”, viskade hon.

Ett ögonblick senare kom pappa ut från köket. ”Hej älskling”, sa han. ”Hej”, sa jag. Sen insåg jag att han pratade med R. ”Hej, älskling”, mumlade hon och de omfamnade varand18

ra och kysstes. Jag brydde mig inte ens om att titta åt ett annat håll. I början brukade jag vända mig om när de kysstes för att försöka visa lite respekt (dessutom var det äckligt att se på), men efter ett tag hade jag insett att de inte brydde sig om det. Eller ens märkte det. Till slut lösgjorde sig pappa från R:s omfamning. ”Hej, Alice”, sa han. ”Vi har något väldigt spännande att berätta.”

Jag försökte le. Jag hörde en liten röst inom mig som sa Tänk om de ska gifta sig? men jag sa snabbt till den att hålla tyst, det var ju löjligt, de hade bara varit tillsammans i tre månader.

Pappa och R. satte sig i soffan, hand i hand. ”Alice”, sa pappa, ”R. och jag ska gifta oss.”

Jag blinkade. Jag svalde. Jag nöp mig i handflatan för att kolla att jag inte drömde. ”Vad tycker du?” frågade R. ”Är du glad?”

Det var en intressant fråga. Är. Jag. Glad? Jag visste inte ens hur jag skulle börja att formulera ett svar. Nej, R., jag är inte glad. Min mamma är död, och du ligger med min pappa och fyller huset med din parfymdoft, och ju längre tiden går, desto mindre intresserad blir du av mig och ni har bara känt varandra i tre månader. ”Men ni har bara känt varandra i tre månader!” for det ur mig.

Deras leenden började liksom vackla och suddas ut. Jag såg att de var chockade. Varför det? Därför att jag är Al­ice.

Jag hade alltid varit så snäll och trevlig. Jag hade alltid varit så förstående och fantastisk. Men nej. Nu fick det räcka. Gifta sig? Efter tre månader? Det var ju inte klokt. Mamma och 19

pappa var tillsammans i sex år innan de gifte sig. ”Alice”, sa pappa, ”försök åtminstone att låta lite entusiastisk.” ”Jag är inte entusiastisk”, sa jag. ”Jag är uppbragt och vred.”

(Jag hade pluggat ordkunskap inför nationella proven.) ”Varför det?” frågade R. ”Det sårar mig mycket att du säger så, Alice. Din far och jag älskar varandra.” ”JAG KÄNNER DIG INTE ENS!” skrek jag.

Sen brast jag i gråt och sprang upp på mitt rum.

Okej, jag erkänner. Ingen särskilt mogen reaktion. Men jag orkade inte längre. Vart hade jag kommit genom att vara trevlig? Jag kastade mig på sängen, snyftade i kudden och väntade på att pappa skulle komma upp och prata med mig.

Jag skulle resonera med honom. Jag skulle säga: ”Pappa, jag säger inte att du ska göra slut med henne, jag säger bara att du ska ge det lite mer tid. Det är väl inte så bråttom med att gifta sig?” Vi skulle kramas och han skulle smeka mig över håret.

Jag grät och grät i kudden. Det gick några minuter. Jag grät lite ljudligare. Det gick en stund till. Jag tjöt högljutt.

Jag bankade i väggen med knytnävarna. Jag såg på klockan.

Jag smög nerför trappan och kikade in i vardagsrummet.

De var försvunna. Deras jackor hängde inte i hallen. Jag var helt förbluffad. De hade inte ens lämnat en lapp.

Jag tyckte rätt synd om mig själv den eftermiddagen.

Men jag anade inte att det snart skulle bli mycket, mycket värre.

Har du någonsin drömt en mardröm där en person i ditt liv liksom förvandlas till din fiende? När jag var riktigt liten drömde jag ofta att mamma och pappa förvandlades till 20

hemska monster som ville äta upp mig. Varje gång jag vaknade från en sån dröm översköljdes jag av lättnad, typ: Tack gode Gud. Det var bara en dröm. Mina föräldrar är egentligen inte elaka monster som vill äta upp mig.

När jag struntade i att vara Förstående och Entusiastisk över att pappa och R. skulle gifta sig, förvandlades R. mer eller mindre till ett elakt monster som ville äta upp mig.

Och jag vaknade aldrig.

Det är svårt att beskriva. Men kvinnan hatade mig. Hatade mig. Det syntes i hennes ögon. Hon kanske hade hatat mig hela tiden, men i så fall hade mitt lilla utbrott gett henne en anledning att hata mig helt öppet. Jag försökte be om ursäkt vid frukosten nästa morgon (”Öh? Hörni? Ursäkta att jag flippade ut i går …”), men hon ignorerade mig fullständigt och började pladdra om bröllopsplaner med pappa. Pappa tackade mig med blicken, men sen pratade de inte om något annat än choklad- eller citronbröllopstårtor ända tills de gick från bordet.

Jag trodde att R. kanske skulle vara arg på mig i ett par dagar, men i stället verkade det bara bli värre. Hon kunde gå rakt förbi mig i vardagsrummet utan att säga hej. Hon vägrade titta på mig när vi åt. Ibland försökte pappa sätta igång ett samtal mellan oss, men det fungerade aldrig riktigt.

Ibland gjorde det bara alltsammans ännu värre. ”Jag har funderat på vad du skulle vilja ha för klänning när du är brudtärna, Alice”, sa pappa en kväll vid middagsbordet och log mot mig.

Innan jag hann svara blängde R. på pappa med en blick som hade kunnat döda. ”Alice ska inte vara brudtärna, Nelson”, sa hon vasst.

21

”Ska hon inte?” frågade pappa. ”Nej. Ruth och Pammy ska vara brudtärnor. Minns du inte det? Jag vill att Alice ska vara brudnäbb.”

Jag tittade chockad upp. ”Va? Vänta nu. Ska inte brudnäbben vara … ett barn, typ?” En sekund senare ångrade jag vad jag hade sagt. ”Du är ett barn”, sa R. och tittade rakt på mig för första gången på typ en vecka. Men den här gången var det med en obehaglig, genomträngande blick som gjorde mig rädd. ”Jag är femton.’” ”Det tycker inte jag låter vidare gammalt. Och du har ju inte precis uppfört dig sådär vansinnigt moget, eller hur?”

Hon log triumferande mot mig över sitt vinglas.

Jag öppnade munnen. Jag tittade vädjande på pappa. Han tittade ner i sin tallrik. Fegis. ”Jag förstår bara inte varför inte jag också skulle kunna vara brudtärna”, sa jag till slut. ”Därför att min syster och min bästa vän ska vara mina tärnor”, sa R. lugnt, ”och jag behöver en brudnäbb.”

Jag blundade. Det handlade inte så mycket om det där med tärnorna som om det faktum att R. nu uppenbarligen avskydde mig som pesten och mer än gärna demonstrerade på alla upptänkliga sätt precis hur mycket hon hatade mig.

Så när jag satt där tyst vid bordet med slutna ögon, gjorde jag något som jag egentligen aldrig hade gjort förut. Jag bad.

Till vem eller vad vet jag inte riktigt. Mamma? Gud? Jag bad om att något skulle komma och rädda mig ur den här situationen. Jag bad om att det här egentligen inte skulle vara mitt liv. Jag bad samma bön som den där flickan i början på Forrest Gump (visst, jag hade inte särskilt mycket böneerfa22

renheter att bygga på. Mina föräldrar hade aldrig varit vidare religiösa): Låt mig förvandlas till en fågel och flyga långt, långt bort härifrån.

Den bönen var ännu en dålig idé. Vart skulle jag flyga?

Till bondvischan i Massachusetts, skulle det visa sig.

För ett par veckor senare var det dags för nästa Tillkännagivande.

Jag satt och läste en skvallertidning i soffan efter skolan (pappa gillade inte skvallertidningar). Det var i början av juni. Bröllopet skulle hållas i början av juli. Huset hade invaderats av florister och cateringfirmor och bröllopsplanerare, som visade fotoalbum och prover och buketter som R. skulle välja mellan. Jag höll mig oftast i bakgrunden och väntade på att någon skulle fråga vad jag tyckte.

Det var aldrig någon som gjorde det.

Det här var i alla fall en ovanligt lugn och tyst eftermiddag.

R. provsmakade plockmat på något cateringställe på Manhattan. Jag hade passat på att vräka mig i soffan och bara … slappa. Men till min förvåning kom pappa ut från sitt arbetsrum och gick in i vardagsrummet och satte sig bredvid mig. ”Hallå där, tjejen”, sa han och lade armen om mig. ”Hej, pappa”, sa jag och kände mig alldeles varm inombords. Det kändes som förr i tiden. Som den gamla deprimerande mamma-är-död-tiden, men åtminstone inte den fruktansvärda, mardrömslika mamma-är-död-och-R.-ska-blimin-styvmor-tiden. ”Vad är det du läser?” frågade pappa. ”Inget särskilt”, sa jag med ett ursäktande leende och stoppade in skvallertidningen under soffkuddarna. ”Jag vill prata med dig om en sak”, sa pappa försiktigt.

23

Jag drog en suck av lättnad. Vi kanske skulle kunna hitta en lösning på alltihop. R. kanske inte hatade mig trots allt.

Eller de kanske tänkte skjuta på bröllopet ett tag. Eller de kanske åtminstone hade bestämt att jag inte behövde vara brudnäbb. ”Prata på”, sa jag. ”Jo”, sa pappa. ”Det här är lite konstigt. Jag trodde aldrig det skulle bli så, men R. är väldigt bestämd och … det kanske blir bäst så.”

Värmen inom mig rann långsamt ut och försvann. Kom han med ännu fler dåliga nyheter? Var det möjligt med fler dåliga nyheter? Jag kunde faktiskt inte ens föreställa mig vad som var det värsta som skulle kunna hända.

Jag satte mig upp, rak i ryggen, och såg på pappa. ”Okej”, sa jag. ”Vad är det?” ”Vi ska flytta”, sa han. ”Från vårt hus?” ”Ja.” Jag blev som förlamad. Okej. Jaha. Mitt barndomshem.

Vardagsrummet med en chokladmjölkfläck på mattan. Köket med solen som sken in mellan murgrönerankorna. Mammas slitna arbetsrum med alla hennes gamla böcker. Den röda trappan med ett trappsteg som knarrade. Mitt rum med det lilla fönstret av målat glas. Stjärnorna som lyste i mörkret i mitt tak. Vår yttertrappa. Trädgården på baksidan. Familjen Fernandez mittemot. Bilder från mitt liv for förbi i mitt huvud som minnen, fast jag fortfarande satt mitt i vardagsrummet.

Jag drog ett djupt andetag. Uppför dig moget, sa jag till mig själv. ”Okej”, sa jag. ”Vart ska vi flytta? Ska vi bo kvar i Brooklyn?”

24

”Öh, nej”, sa pappa. Det verkade svårt för honom att få fram vad han skulle säga. ”Vi ska flytta till Manhattan.”

Okej. Jaha. Nu var det slut med Brooklyn. Bilderna fortsatte att fara förbi i mitt huvud. Nu var det slut med stenhus och gulliga små gator. Nu var det slut med Brooklyn Heights.

Slut med Park Slope. Slut med vårt stamfik Phil’s Diner. Slut med promenader längs East River. Slut med pulkaåkning i Prospect Park. Slut med cheesecake på Junior’s. Slut med att bo fem kvarter från skolan. Vänta lite. Skolan. Jag hade gått i samma skola – Brooklyn Heights Montessori – i hela mitt liv. Jag kände alla där. Jag gillade inte alla, men jag kände alla. Jag hade bara tre år kvar till min examen. Vi hade redan börjat spara till en skolresa. ”Men jag kan väl gå kvar på Montessori?” frågade jag pappa och försökte låta bli att darra på rösten. ”Det blir bara lite längre att åka, eller hur? Var på Manhattan ska vi bo? Är det nära?” ”Jo, det är just det som är grejen”, sa pappa. Han vände sig om och stirrade ut genom fönstret. ”Det är det som är grejen, Alice. Vi ska flytta in i R:s lägenhet.” ”Men den ligger ju på Upper West Side. Det är jättelångt från skolan.” ”Jag vet.” ”Dessutom är R:s lägenhet väldigt liten.” ”Ja. Det är den.”

Jag sträckte ut armen mot pappa och tog darrande tag om hans axel. Han ryckte till. ”Pappa?” frågade jag. Uppför dig moget uppför dig moget uppför dig moget. ”Eh … Jag … var ska jag sova om vi ska bo i R:s lägenhet?”

25

Äntligen vände sig pappa mot mig. Hans ögon var röda.

Han såg skuldmedveten och rädd ut. Han såg ut som om han just hade gjort något riktigt dumt. Mördat en kattunge eller så. ”Det ordnar sig, pappa”, sa jag tyst. ”Det kommer att ordna sig. Jag kan sova i vardagsrummet. Eller i arbetsrummet.

Hon har väl ett arbetsrum? Om min säng bara får plats så kan jag …” ”Alice”, sa pappa plötsligt. ”Du ska inte bo hos mig och R. Det funkar inte. Det finns inte tillräckligt med plats, och du skulle ändå få byta skola. Till hösten ska du börja på en internatskola i Massachusetts.”

Det blev en lång, plågsam tystnad. Jag försökte komma på något att säga till pappa. Jag försökte komma på något som skulle få honom att ändra sig. Jag vill inte åka dit. Jag vägrar att åka. Jag älskar New York. Jag vill inte åka till Massachusetts.

Jag vill inte gå på någon internatskola. Jag ska vara snäll. Jag kan bo i R:s badrum. Jag kan sova i tält. Jag kan bo hos kompisar. Jag kan bo hos familjen Fernandez. Jag kan bli uteliggare i Central Park. Vad som helst. ”Det är faktiskt en fantastisk möjlighet”, sa pappa. ”Jag visade dem dina betyg och de blev väldigt imponerade. De var villiga att ta emot dig fast det egentligen är för sent att söka in. Du kommer att få en jättebra utbildning. Och skolområdet är jättefint.”

Massachusetts. Var det inte kallt i Massachusetts? Och tråkigt? Jag minns att vi körde genom Massachusetts på väg till ett sommarhus i Maine när jag var liten. Det var fullt av tallar och grå motorvägar. Och fruktstånd. Och underliga bönder utan tänder.

26

Jag såg pappa stint i ögonen. Pappa, försökte jag ljudlöst vädja till honom. Jag vill inte få ett utbrott just nu. Jag vill inte ge R. ytterligare en anledning att hata mig. Jag vill inte att du ska tycka att jag är dum. Tvinga. Mig. Bara. Inte. Att. Åka.

Snälla. Du. Det konstiga var att jag såg att pappa också försökte säga mig något med blicken. Han bad mig ljudlöst att acceptera detta. Att inte ge honom skuldkänslor. Att inte få honom att känna sig som om han skulle gifta sig med en psykopat som ville att han skulle skicka sin dotter till en internatskola.

Fast han faktiskt skulle gifta sig med en psykopat som ville att han skulle skicka sin dotter till en internatskola. ”Nå?” sa pappa, och hans röst bröts. ”Det var så vi hade tänkt. Hur tycker du det låter?”

Jag vek undan med blicken och stirrade ut i köket. Jag såg på den lilla kristallen som hängde i fönstret över diskbänken.

Mamma hade köpt den kristallen när jag gick på lågstadiet, och vi hade hjälpts åt att hänga upp den i fönstret med tandtråd. ”Det låter …”, sa jag. Jag tog ett djupt andetag. ”Det låter underbart.”

27

Från familjesidorna i New York Times Söndagen den 26 juli

Klausenhook/Bingley Den uppburna skådespelerskan Rachel Klausenhook och författaren Nelson Bingley vigdes igår på Cipriani 42nd Street inför över femhundra gäster. Ceremonins höjdpunkt var ett musikaliskt framträdande av några av de största stjärnorna på Broadway. Vigseln förrättades av en interreligiös officiant.

Bruden är framför allt känd för sin gestaltning av Masja i Andre Blackmuns uppsättning av Tre systrar från 1987 – en roll som belönades med ett Tonypris – och för sin genombrottsroll som Debbie i originaluppsättningen av succémusikalen Say Yes från 1975.

Brudgummen är en hyllad romanförfattare och tvåfaldig vinnare av National Book Award. Han har en femtonårig dotter, Alice, från sitt

28

första äktenskap (hustrun framliden).

Paret möttes under repetitionerna för Bingleys första Broadwaypjäs, Luminarismens epok. ”Jag kände det direkt”, avslöjade Klausenhook under mottagningen, strålande vacker i en karmosinröd klänning från Donna Karan och armbågslånga vita handskar. ”Nelson kom in i rummet där vi repeterade och jag tänkte: ’Han är den rätte.’”

Rosor var temat för bröllopet – röda rosor prydde väggar och bankettbord, och varje gäst fick en rosa damascenerros i en glasask. Brudnäbben, Bingleys dotter Alice (helt klädd i svart), strödde vita rosenblad i altargången framför Klausenhook på hennes väg fram mot altaret.

Bruden behåller sitt efternamn.

ISBN 978-91-27-09983-8

9 789127 099838

Lily Archer FÖRGIFTADE ÄPPLENS KLUBB

Vad gör man om ens nya styvmor är helt insnöad på yoga, indisk religion och pingviner? Eller om hon är en total diva och psykopat. Eller om hon är gravid och vill att man ska hoppa av skolan och hjälpa till hemma med babyn istället.

Reena, Alice och Molly är olyckssystrar som finner varandra på internatskolan de går på. De är alla någons styvdotter, och det är ingen dans på rosor. Men de tänker inte sitta snällt och vänta på att bli räddade av prinsen, som Snövit i sagan. Allt de behöver är en plan för att ta hämnd på sina elaka styvmödrar.

De startar Förgiftade Äpplens Klubb.

Lily Archer