Conny Larsson
@ B e at l e S
i h s i Mahar Jag
Ett sLags mEmoar
Conny Larsson
Beatles, Maharishi och jag – ett slags memoar –
Av hänsyn till de personer som förekommer i boken är vissa namn fiktiva och somliga händelseförlopp förändrade.
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Conny Larsson och Norstedts, Stockholm 2010 Omslag: Johannes Molin Redaktör: Ingemar Karlsson Foton: De flesta bilderna tillhör författarens privata arkiv. För de bilder där vi inte lyckats nå upphovsmannen ombedes denne kontakta bokförlaget. Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 isbn 978-91-1-302160-7
Innehåll Inledning 9 Britten 11 Britten med fitten 15 Skilda vägar 21 Mordet i Dallas 24 Mötet med yogin 28 Twist and Shout 32 Så bar det av 37 Yesterday, all my troubles seemed so far away 43 Kallad 50 Help! I need somebody. Help! 53 Invigningen 57 All you need is love … 62 Across the Universe – Jaya Guru Deva 72 Ratad på nytt 76 There’s a place 81 Let It Be 86 Dear Prudence, won’t you come out to play 89 Sexy Sadie 91 Helter Skelter 96 Till Indien 100 Kulturchock 105 Within You Without You 115 Give Peace a Chance 124 The Fool on the Hill 129 Det är något bortom bergen 137 My Sweet Lord 146 Nobels fredspris 153 Fiasko eller succé? 159 Nixon anklagad inför senaten 166 Himalayas store yogi mördad 168
Utrensningen 171 Fantasierna tilltar 174 Gökad ur boet 178 Siddhikursen 186 Ridån går ner 192 Kumbh Mela 195 Sri Lanka 207 Puttaparthi 212 Mirakelmannen 216 Hemma hos Ingegerd 224 Behandlingshemmet min mission 229 1983 – åter i Puttaparthi 238 Det knakar i fogarna 243 Flykten 247 Orosmolnen hopar sig 254 Det fördömda samtalet 260 Mina vänner Claes och Sten 265 Mamma på plats 272 Skilsmässan 280 Inte en till 284 Mamma avlider 288 Attentatet 291 Hästarna som livets mening 296 De två böckerna 305 Jetsetgurun 313 Gonggongen slår för elfte ronden 317 Knockad i tolfte ronden 324 Katarsis 332 Som om inte udda kunde vara jämnt 337 Fyra gör sorti och sedan ridå 347 Epilog 353 Tack 361 Litteratur 362
Inledning
J
ag är född den 30 april 1948. För mig har det känts viktigt att titta i backspegeln och värdera mitt drygt sextioåriga liv. Jag har därför valt att berätta hur jag och andra, som fyrtiotalist och en del av jätteproppen Orvar, egentligen haft det. Vill du som läsare ha en förkortad version av resan så har du den här. På 1950-talet präglades jag, på 1960-talet protesterade och experimenterade jag, på 1970-talet etablerade jag mig. Jag respekterades på 1980talet, körde helt fast på 1990-talet och på 2000-talet befriar jag mig förhoppningsvis. Alla är vi olika, men för mig kom resan att gå via barndomen och vidare mot flower power, drogromantiken, Beatles, teatern, meditationen, österländska religiösa sekter och missbruksvården fram till det syndrom som i dag kallas för utbrändhet. Det är denna resa som jag inbjuder dig till att följa med på. Det är helt och hållet mina egna upplevelser, och tolkningen är också den min egen. Jag har inte haft för avsikt att såra eller skada någon med berättelsen om min resa. Jag inser att en del kommer att känna igen sig i min skildring av tidsandan, andra inte. Några kommer att förtörnas över att jag sänker garden och berättar om det dråpliga som vi fyrtiotalister var med om och som format vårt nuvarande samhälle. Samtidigt vill jag ge läsaren en inblick i en tidsepok som på många vis var revolutionerande. Berättelsen bärs fram av vänstervågen och 68-revolten, drogerna och musiken, den sexuella frigörelsen och det österländska inflytandet. Nu är jag precis som många andra fyrtiotalister på grönbete. Jag har nått vägs ände och summerar mitt liv för att se om det var värt besvä– 9 –
ret. Det är du som väljer om du vill läsa vidare, och det är också du som ansvarar för din reaktion på det du läser. Om du vill följa med på denna resa så väl bekomme.Vi ses i epilogen. Kanske har Orvar då rent av löst upp sig.
– 10 –
Kallad
Fullständigt rådvill satt jag så en sensommarkväll på teatervinden uppe i scenskolans lokaler på Stora Nygatan i Malmö och ögnade igenom en kvällstidning. Då fick jag se bilden på den indiske yogin – Maharishi Mahesh Yogi. Jag hade hört och sett honom på Konserthuset i Stockholm när jag var 13 år. Min bästa vän Inez, som varit lärjunge till yogin, hade tagit med mig dit, men själv hade jag inte fått tillfälle att träffa eller lära av honom. Åren hade gått och nu satt jag där på pottkanten igen, tyckte jag. Yogin var på föreläsningsturné i Sverige och skulle komma till Malmö och Folkets hus. Här hade jag min chans! Den här föreläsningen fick jag inte missa. Nu skulle han inte komma undan. Den här gången skulle jag minsann lära mig allt om det österländska. Nu eller aldrig! Dessutom stod det att även Beatles hade lärt sig att meditera och var på väg till Sverige för att lära mer av yogin. Flower power-rörelsen hade förenats med det österländska i form av yogin, och nu besannades alla de värsta farhågorna hos kristenheten. Här gällde det att mobilisera för att försvara de kristna värdena – sanning, rättfärdighet, kärlek och den rätta tron – dundrade man från sina predikstolar. Rätta tron? Statskyrkan var för mig stendöd, och frikyrkornas representanter med Målle Lindberg, Arne Imsen och Stanley Sjöberg i spetsen hade inget att erbjuda mig med sitt svavelos. Själv tyckte jag att flower powerrörelsen handlade om just kärlek, sanning och frihet, men det tycktes ha gått dem spårlöst förbi. Det var det österländska och drogerna de sköt in sig på. Men vem av oss brydde sig egentligen? Ingen. – 50 –
Åren 1965–67 hade gått utan att jag visste ordet av, och scenskolan likaså. Nu hade Georg Fant, som ändå blivit något av en fadersfigur för mig, smockat till mig med storsläggan och fått mig att vakna upp. ”Gränsen var nådd”, hade han sagt i samband med vårt uppspel på Victoriabiografen. En torsdag skulle yogin hålla föredrag på Folkets hus, och nästkommande helg skulle en kurs påbörjas på hotell Falsterbohus. Jag trodde att det skulle komma hundratals, kanske tusen personer till föredraget, så jag belägrade tidigt platsen och väntade spänt utanför i kylan. Människor kom och gick. Många av mina kompisar i Malmö kom maximalt påtända. De skulle nu precis som jag få avnjuta en upplyst, en helig, en äkta munk och yogi från Himalaya, och allt det som de hemvändande flummarna från Indien berättat för oss om. Själv hade jag valt att för en gångs skull inte vara påtänd utan var något så när klar i huvudet för dagen. Jag ville att mitt första intryck av denna förmodade gigant skulle få bli mitt eget och inte uppblandat med andras reaktioner, så jag väntade därför ute i den kalla snålblåsten. Så kom han då, framkörd i en Rolls-Royce av någon svensk höjdare med Douglas i efternamn. Naturligtvis omgavs han av andra människor, men jag såg bara honom. Ut kom först en liten fot med en dinglande träsandal på. Mitt hjärta slog en frivolt och jag kände ett behov av att rädda honom från vattenpölen där bilen just parkerat. Jag ville kasta mig för hans fötter för att han skulle slippa doppa foten i pölen. Av pölen märkte han tydligen inget, men desto mer av mig. ”Stå inte ute i kylan utan kom in och lyssna på föredraget”, sa yogin och överräckte en gul ros till mig med ett leende som fullkomligt smälte mitt hjärta. Tårarna började rinna och jag kände mig bekräftad, sedd och kallad. Jag blev mäkta förvånad när jag kom in i den dunkla restaurangen som gjorts om till föreläsningssal. Där satt bara ett hundratal! Folk hade tydligen inte fattat vad som var på gång, tänkte jag, men kände mig ändå rent lycklig inombords. Det han berättade under föredraget bekräftade alla mina tidigare kosmiska glimtar, förmedlade under haschrus. Nu var kosmos där, men denna gång utan drogpåverkan. Det var något med yogins röst som – 51 –
gjorde att jag blev fullständigt bedövad och for ut i en rofylld känsla där bara jag och han existerade. Jag mindes nu min känsla när jag som 13-åring för första gången hade sett och hört yogin i Konserthuset i Stockholm. En stor del av föredraget gick ut på att droger var något man inte alls kunde kombinera med meditation eller andlig utveckling. De hade en skadlig inverkan på nervsystemet, fick vi veta. Mina haschkompisar hajade till, vaknade upp och började sura. Allteftersom föredraget fortgick droppade den ene efter den andre av, eftersom yogin från Himalaya inte alls passade in i deras världsbild. Själv kände jag mig mitt uppe i en stor tillhörighet, där yogin uppfyllde alla mina förväntningar. Möjligheten att fortsätta uppnå dessa kosmiska höjder förespeglades mig, och dessutom till en kostnad av bara 275 kronor. Jag var inte sen att ta chansen. Drogerna kostade betydligt mer, så jag skulle i alla fall tjäna in summan på ett par dagar. Att avstå från droger var ett krav för att få anmäla sig till kursen. Det tog inte många minuter för mig att bestämma mig, bekräftad som jag kände mig genom yogins gula ros. Jag uppmanades att gå och lyssna till ytterligare ett föredrag på stadsbiblioteket i Malmö innan kursen startade, vilket jag gjorde. Denna gång flöt jag inte alls ut i några kosmiska känslor utan tyckte mig förstå det som föredragshållaren Kristian Talvik försökte förmedla. För mig fanns nu ingen annan väg att gå. Den här gången skulle jag se till att inte bli ratad. Jag fick ledigt av den nye rektorn för scenskolan, Lars Engström, som efterträtt Georg Fant sedan denne flyttat till Luleå Länsteater och blivit teaterchef där. Nu återstod bara att försöka hålla mig fri från haschet den kommande veckan för att sedan fara ner till Falsterbo. Beatlarna Paul och George hade anlänt helgen innan, och världspressen med dem. De hade inte sett glada ut när de klev av flygbåten i Malmö. Pressen antydde dessutom att det skulle finnas en schism mellan Maharishi och dem, men det brydde jag mig inte ett dugg om. Det var yogin som gällde. Nu ljöd en annan sång inom mig, bekräftelsens och förälskelsens sång.
– 52 –
Help! I need somebody. Help!
Jag försökte ta fasta på Maharishis ord att ingen som använde droger kunde börja med meditation. Förklaringen var att nervsystemet inte tålde att öppnas upp för det kosmiska om det samtidigt var förgiftat av droger. Alla som hört Maharishi var alltså fullt medvetna om faran med detta. Självfallet fick vi ta på vårt eget ansvar att berätta om vi missbrukade något. Vi ombads att fylla i ett formulär med uppgifterna innan vi fick lära oss meditationstekniken. Min väntan blev för svår. Jag sög i mig en pipa dagen innan jag åkte ner till Falsterbo. ”Help! I need somebody. Help!” Den låten var verkligen på pricken när det gällde mig. Återigen visade Beatles mig vägen, och nu till en indier som kommit till Falsterbohus full av österländsk visdom. I pressen kunde vi läsa om hur Mia Farrow och hennes syster Prudence lyssnat till ett föredrag av Maharishi i Boston och blivit så imponerade att de bestämde sig för att resa till Indien tillsammans. De hade också träffat en av Beatles fruar och då berättat för henne om yogin. Detta gjorde att hon meddelade alla inom Beatlesgruppen att här fanns det minsann något häftigt som de inte fick missa, och alla infann de sig till yogins föredrag på Park Lane Hilton Hotel i London. Splittringen inom Beatles var vid den här tiden allmänt känd, och motsättningarna mellan John och Paul var ständigt på tapeten i pressen. Med kännedom om deras drogmissbruk spekulerade medierna i gruppens snara kollaps. Det var nu de i stället grep efter halmstrået och tog meditationståget till Bangor i Wales för att få chansen att lära sig meditera av Maharishi. Det kändes helt rätt för mig. Även jag hade gripit efter halmstrået och vi var nu alla på väg mot den frigörelse från alla problem som Maharishi hade utlovat under sitt föredrag i Malmö. – 53 –
Det måste ha kommit som ett dråpslag för dem, tänkte jag, när de fick beskedet att deras femte medlem, Brian Epstein, dött av en överdos tabletter blandat med alkohol samma veckoslut som de övriga Beatlarna hade gjort sitt vägval och lärt sig meditera med Maharishi. Deras högt uppskattade alltiallo hade strukit med i vad som antyddes var ett drogrelaterat självmord. Hur det var med den saken fick vi aldrig reda på. Maharishi hade däremot snabbt kallat samman gruppen för att vägleda dem ur sorgen. För John, som enligt pressen varit alldeles förkrossad, kom Maharishis ord att betyda att han nu fått en ny ledstjärna att följa. Att Maharishi blev som en fadersfigur för John kunde kursdeltagarna vittna om. På foton som cirkulerade i pressen kunde vi se John sitta på golvet alldeles intill Maharishis fåtölj och insupa hans visdom. John, som var den som stått Brian Epstein närmast, hade djupt chockad förklarat att nu var det slut med Beatles. Medierna försökte naturligtvis sin vana trogen frossa i hur och varför. Beatlarna var dock inte mer chockade än att Paul och George kunnat ta sig till Falsterbohus för att fortsätta sin påbörjade meditationsutveckling. Nu var det inte alls så lätt att sluta med drogerna efter två års bruk som Sture hade låtit påskina. Själv hade jag helt enkelt blivit beroende av hasch. Alltså narkoman! Precis som Georg Fant sagt. Självfallet nämnde jag ingenting om detta utan fyllde bara i att jag provat på hasch någon gång. Jag kände under färden till Falsterbohus att drogerna fick vara ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu var det detta nya som gällde. Jag hade hört talas om hur svårt det kunde vara med avgiftningen just från hasch, men det brydde jag mig inte om. Det fick bli som det ville med den saken. Jag ville bara vara nära Maharishi. Samtidigt kände jag mig lite illa till mods. Kanske var jag bara nervös? Hade Beatles kunnat lära sig meditation så skulle väl även jag kunna lära mig.Vi satt ju i samma båt med droger och annat elände, tänkte jag. När jag anlände till det gamla fashionabla hotell Falsterbohus stod yogin högst upp på entrétrappan, leende som vanligt och med famnen full av blommor. Mängder av folk stod samlade runt omkring, och – 54 –
fotograferna trängdes till allas stora glädje för att föreviga ögonblicket med yogin på bild. Jag stod längst ner på trappan och han däruppe. Generad tog jag mig samman, och försiktigt tog jag de första stegen mot min nya tillvaro, som skulle bli den kosmiska. Det var jag övertygad om. När jag väl kommit upp för trappan visade det sig att han kände igen mig från föredraget i Malmö, och återigen fick jag en ros, denna gång en röd. Borta var de illavarslande tankar av skuld och fruktan som smugit sig in under resan till Falsterbohus. Livet lekte, och kosmos stod för dörren. Nu fick jag höra en massa roliga historier om hur Beatlesfansen klättrat upp på stegar eller tagit sig upp i klängväxterna utanför hotellet, vilket var fullbokat och bara öppet för kursdeltagare. Huller om buller hade de en efter en trillat ner i sina desperata försök att få en skymt av någon av sina idoler. Paul och George själva hade inte känt någon som helst lust att visa upp sig, sörjande som de var. I stället lät de sig ovetandes fotograferas av pressen, men bara en gång. Den som kom att göra scoopet var den unga svenska journalisten Ewa Säfvenberg. Hon hade genom sin vänskap med Stig Sjögren, som var djupt involverad i Maharishirörelsen, lyckats nästla sig in på hotellet. Som enda journalist i världen lyckades hon dessutom ”knacka på fel dörr” och hamna direkt i det rum där Maharishi och Beatles befann sig för sina privata samtal. Enligt egen utsago hade hon sökt Stig men knackat på fel dörr. Naturligtvis var det ingen som trodde henne. Dessutom lyckades hon med att föreviga Beatles och Maharishi på en privatbild. Maharishi hade känt igen henne från sitt Stockholmsbesök och därför låtit henne komma in av pur vänlighet. Alla andra journalister hade varit förvisade till utsidan av hotellet. Att det nu var stora saker i görningen med Beatles och Maharishi förstod jag av alla privata möten med dem på hotellet där höjdarna Douglas och andra i TM-organisationen residerade. Det som läckt ut var att Maharishi hade lovat det amerikanska tevebolaget ABC att han och Beatles skulle framträda i ett av deras program, utan att ens ha tillfrågat dem. I Beatleslägret tyckte man att det var lite väl magstarkt och planerna skrinlades. Maharishi, som lärt dem att meditera och med sin kunskap tröstat – 55 –
och guidat dem efter Brian Epsteins tragiska dödsfall, hade blivit något av en far för Beatlarna. De hade fullkomligt strålat av tillit till Maharishi när de lyssnat till hans föreläsningar. Den som lyssnat mest intensivt i Falsterbohus var George Harrison. Att det var han som var mystikern av de båda Beatlarna hade framgått tydligt. Precis som jag själv tidigare gjort föll han in i något slags dvala genom närheten till Maharishi. Paul å sin sida hade haft fullt upp med att undvika alla som glodde på honom. När Paul och George väl lämnat hotellet för att återvända till England bröt den största stormen i mannaminne ut över Skåne. Med ett nödrop hann de över sundet till Köpenhamn där båtturerna sedan ställdes in. Det var här i Falsterbo som Maharishi nu födde tanken på att göra en långfilm med Beatles, sångerna och sig själv, allt för att sprida den nya kunskapen runtom i världen. Genom Maharishi kom jag snart till klarhet om att teatern inte kunde vara mitt slutmål i livet. Framtiden hägrade. Föredragen han höll blev för mig något av ett intellektuellt uppvaknande. Genom dessa såg jag med nya ögon på den flumtillvaro jag tidigare levt i. Jag skapade mig nu en världsbild fylld av ny mening. Här väntade mig en verklig lärare i livet, det var min fasta förvissning. Hans karisma hade fullkomligt översköljt mig med välbehag, och en ny fadersfigur stod för dörren. Jag tänkte på mina scenskolekamrater som vässade sina armbågar inför framtida möten med varandra och sina kommande karriärer. Var det verkligen detta jag ville tillbaka till? Jag hörde en röst inom mig, om än aldrig så späd, som svarade: ”Nej … nej, aldrig tillbaka!” Livet skulle börja om med Maharishis hjälp. En äkta munk ända från Himalaya skulle välsigna mig.
– 56 –