Här är Loves klass på Ekenskolan. Det är en klass med tjugoen elever och en lärare. Precis som vilken vanlig klass som helst är den fylld av fantastiska och ovanliga barn. Ingen är den andra lik, varken till sätt eller utseende. Och så har de vackra namn, som till exempel Love, Selda, Noa, Ella, Älva-Li och tvillingarna Lukas och Leia. Ja, du ser själv vad som står på allas namnskyltar.
Deras lärare Amira kallar dem för sina solstrålar eller guldklimpar, och när du har läst alla kapitel kommer du att förstå varför hon gör det. Men först vill du säkert veta att den här boken kommer
att handla om glitterstenar, världsrekord, ett försvunnet silverspänne, en mystisk vätte, tappade tänder, konstiga spår i snön och en massa annat spännande.
Du vill nog också veta att huvudpersonen i den här berättel sen är Love, sex år. Okej, ganska mycket handlar om klasskompisen Selda också, men mest om Love. Kan du hitta honom i bilden?
Love står på mellersta raden längst ut till höger. Det är han i en grön T-shirt. Ser du honom nu? Han ser nästan lite blyg ut där han tittar fram bakom sin namnskylt. Fast blyg är inte riktigt rätt ord för att beskriva Love. Lugn passar nog bättre. I alla fall om man ska tro på vad han visar utåt. För på Loves insida är det inte särskilt lugnt. Nej, hans hjärna bubblar av idéer och funderingar. Plopp. Plopp. Plopp. Det tar aldrig slut. Men, till skillnad från vissa andra, så håller Love mycket inom sig. Han är inte den som alltid måste höras och synas. Inte alls lika mycket som till exempel klasskompisen Selda.
Kan du hitta henne i bilden? Det är Selda som står på översta raden bakom Love och gör den där knasiga grimasen. Det är så typiskt henne. Hon kan bara inte låta bli. Så fort hon kommer in i ett rum så märks hon. Selda babblar nästan hela tiden – i alla fall när hon är på gott humör.
På nästa sida får du veta mer om Love. Alla elever i klassen har, med lite läs- och skrivhjälp av Radde och Sofia från fritids, gjort presentationer av sig själva. Och nu sitter allas texter uppsatta på klassrumsväggen. Love är nöjd med sin. Speciellt självporträttet.
Namn: Love
Ålder: sex år
Hårfärg: mörkbrunt
Ögonfärg: brun
Familj: mamma Bodil, pappa Harald, storasyster Astrid
Favoritmat: pannkakor med sylt
Jag är bra på att … samla på saker.
Jag blir arg när … någon är dum mot djur.
Jag blir glad när … jag vinner mot Selda i Uno.
Min högsta önskan är att ... få ett marsvin.
När jag blir vuxen vill jag ... bli uppfinnare eller veterinär.
Kapitel 1
En glittrande sten
Vissa dagar är ovanliga utan att det märks. I dag är en sådan dag. Love kommer att hitta en sak som ska betyda mycket för hela klassen. Men det vet han inte än.
Det har regnat hela natten och vägen är full med vattenpölar.
Love är på väg till skolan tillsammans med sin storasyster Astrid. En bil kör förbi så att vattnet sköljer som en våg över trottoaren.
Det ser så roligt ut att Love vill vänta på nästa bil.
– Allvarligt, Love, säger Astrid. Det är ditt fel om vi kommer för sent.
Astrid är elva år och går i mellanstadiet. Hon tycker ofta att Love går för långsamt. Love är bra på mycket, men att skynda sig tycker han är tråkigt. Om man skyndar sig missar man en massa saker. Som att det sitter en liten groda på gatan till exempel. Love lyfter in grodan under en buske så att den inte ska bli överkörd.
Vid torget ligger ett hus med fyra våningar. Där måste Love stanna igen. Han har fått syn på något spännande. Utanpå huset sitter
stuprör som leder regnvatten ner från taket. På marken under ett av stuprören ligger en sten. Vattnet har spolat stenen alldeles ren. Love plockar upp stenen och håller upp den mot ljuset. Den glittrar, nästan som en ädelsten.
– Få se på den där, säger Astrid och sträcker fram handen.
Astrid har samlat på kristaller och kan mycket om stenar och magiska saker. Hon tittar noga på Loves sten, och skakar sedan på huvudet.
– Det här är ingen ädelsten, säger Astrid bestämt. Men det kan vara pyrit.
Astrid förklarar att pyrit är en sorts sten som är flera hundra miljoner år gammal. Förr i tiden kallades pyrit också för kattguld, och man kan använda den för att göra upp eld.
– Stenen kan nog bli fin om man slipar den, säger hon. Ska jag göra det?
– Nej, den är min, säger Love bestämt.
Han stoppar stenen i jackfickan och stänger dragkedjan.
– Jaja, se bara till så att inte vätten tar den, säger Astrid.
– Vem? frågar Love.
– Skolans husvätte, säger Astrid. Det är en liten varelse som bor inuti väggarna. Vissa säger att vätten fanns där redan innan skolan byggdes, men ingen har sett den.
– Jo säkert, fnyser Love.
Typiskt Astrid, hon försöker alltid luras.
– Det är sant, lovar Astrid. Jag kan berätta mer om vätten sedan, om du vill veta.
Men Love lyssnar inte så noga, hans blick har redan fastnat på något annat.
Framför övergångsstället finns en jättestor vattenpöl. Alla som ska gå över gatan måste först gå igenom pölen.
I pölen finns en brunn. Ovanpå brunnens galler ligger en hög
med pinnar och skräp som har spolats med av vattnet. Pinnarna har bildat en propp, och nu kan vattnet inte rinna undan. Love får en idé. Försiktigt går han ut i den djupa pölen, vattnet når nästan ända upp till stövlarnas kant.
– Hallå, du får inte blöta ner dig, säger Astrid. Vi hinner inte gå hem och byta.
– Jag ska bara prova en sak, säger Love.
Han föser högen med skräp åt sidan med foten. Genast hörs ett slurpande ljud och vattnet börjar att rinna ner i brunnen. När det blir grön gubbe är hela pölen borta.
Två killar som ser ut att gå i högstadiet kommer fram till övergångsstället.
– Nu kan ni gå över, säger Love. Jag har tagit bort proppen.
– Åh, vad du är pinsam, suckar Astrid.
Killarna svarar inte. Men den långa gör tummen upp.
Skolan består av tre hus – ett för lågstadiet, ett för mellanstadiet och ett för högstadiet. Alla klasser delar på samma skolgård.
På gården finns gungor, en klätterställning, en bollplan och en linbana.
– Vi ses hemma efter skolan, säger Astrid innan hon försvinner in i mellanstadiehuset.
– Hej, Love! ropar någon.
Det är Selda som kommer springande över skolgården. Det är konstigt, Love och Selda har bara gått i samma klass i några veckor, ändå är det som att de har känt varandra i flera år.
– Hej Selda, säger Love.
– Du ska få se vad jag har med mig i dag, säger Selda hemlighetsfullt och pekar på sin ryggsäck.
Först förstår Love inte vad hon menar. Men så minns han, det är ju onsdag – det betyder visadag! Då får den som vill ta med sig något att visa upp och prata om. Love hade tänkt ta med sin stegosaurus, det är en dinosaurie med taggar på ryggen. Han kan förstås prata om stegosaurusar ändå, men det är liksom inte samma sak. Det är roligare att ha något att visa upp.
– Vad har du med dig? frågar han.
– Det får du snart se, svarar Selda. Men det har med rekord att göra.
Ryggsäcken ser tung ut. Love blir nyfiken. Hur kan ett rekord få plats i en väska?
I förskoleklassens korridor finns krokar med namn över. Alla elever har en egen krok. Love tar av sig stövlarna och ställer dem under bänken. Han märker att Selda smusslar med något, men hon gömmer saken under tröjan innan han hinner se. Love känner sig lite sur. Typiskt att han glömt att ta med sin stegosaurus.
Love tar av sig jackan för att hänga den på sin krok. Då märker han att det ligger något i fickan. Hjärtat tar ett skutt i bröstet.
Kanske har han något att visa ändå!
Kapitel 2
Oro och flygande ord
Ibland vill man väldigt gärna göra saker, fastän man är
osäker och har en klump av oro i bröstet. Så är det för Love på visadagen. Han tycker att det är kul, men förra gången gick det inte som han hade tänkt sig. Hur ska han göra den här gången?
Ska han våga visa vad han har i handen?
Love kramar stenen i sin hand när han går in i klassrummet.
Tydligen är han sist in. För alla klasskompisar sitter redan i en ring på den stora röda mattan mitt på golvet. Det är där de brukar ha samling. Selda vinkar otåligt att han ska komma och sätta sig bredvid henne. Hon håller fortfarande den där hemliga rekordsaken gömd under tröjan.
När Love satt sig vänds allas blickar mot Amira. Tystnaden sänker sig.
– God morgon mina solstrålar, säger Amira och ler stort.
Amira kallar dem för alla möjliga saker.
Ibland solstrålar, ibland karameller, trollungar eller filurer.
– God morgon! svarar klassen som en kör.
Det ligger en spänning i luften. För i dag är inte vilken dag som helst –i dag är det visadag. Man får ta med sig och visa nästan vad som helst. I alla fall om saken är ofarlig och får plats i ryggsäcken.
Och efter senaste visadagen bestämde klassen att det helst inte skulle vara något som luktar illa. Det var efter att Love hade visat en av sina ”odlingar” – eller stinkbomber, som hans mamma kallar dem. Det var en skål med en gegga av grejer som han hade rört ihop. Bland annat jord, solrosfrön, filmjölk, riven ost och annat kolijox. Sedan hade han låtit odlingen stå på balkongen några veckor. Han hade hoppats att det skulle börja växa något spännande. Det gjorde det inte. I stället hade det börjat bubbla och lukta prutt. Men det var ju också lite spännande – tyckte i alla fall Love.
– Då ska vi se vad det är för datum i dag, säger Amira och river bort ett blad från klassens almanacka.
Sedan pekar hon på orden och siffrorna och läser att det är onsdag den 14 september.
– Nästa månad heter oktober, och då fyller jag år! ropar Noa rakt ut.
– Schhh! väser Selda lite irriterat. Annars får vi ju aldrig börja med visadagen.
Amira fortsätter att berätta om förmiddagens schema:
– Först ska ni få visa era saker. Efter rasten kommer skolbibliotekarien och boktipsar. Och till lunch serveras det pasta med ostsås.
Några ger ifrån sig glada tjut och klappar händerna.
Amira lägger ifrån sig almanackan.
– Så där ja! säger hon. Vilka har med sig någon sak att visa?
Nästan alla räcker upp handen. Love också. Men ivrigast är nog Selda. Hon hoppar upp och ner på knäna, samtidigt som hon viftar med sin lediga hand i luften. Love tycker att hon liknar en gräshoppa som fått löss.
– Toppen, skrattar Amira. Då drar vi lott om vem som får börja.
Hon tar fram en burk som är full med inplastade lappar med allas namn på.
– Den som först får visa sin sak blir …
Hon stoppar ner handen och rör om så att det rasslar. Alla stirrar på burken. Så drar hon upp en namnlapp och läser:
– Selda!
– YES! utbrister Selda.
Ur tröjan drar hon fram en grön bok med stora blanka silverbokstäver.
– Lilla rekordboken, säger hon stolt. En rekordbok för barn, med världsrekord satta av barn. Kolla här!
Flera av klasskompisarna lutar sig fram för att se bättre. Selda pekar på foton i boken och berättar om olika rekord:
– Den här tjejen har byggt världens största sandslott. Den här killen har den största samlingen av knappar. Och det här är världens största orkester med barn. Nästan niotusen är de – och de spelar en massa olika instrument.
Love är förvånad över hur många konstiga rekord det finns.
– Otroligt spännande! säger Amira. Tack Selda.
Så rasslar hon runt med handen i burken igen och drar en ny namnlapp.
– Love! läser hon. Vad har du med dig att visa i dag?
– Det är väl inget som luktar ruttna ägg igen? fnissar Lukas och håller för näsan.
Love ler. Men inuti bröstet börjar det krypa av oro. Ska han verkligen våga visa stenen för hela klassen? De andra kanske inte tycker att den är lika spännande och fin som han själv tycker. Tänk om de skrattar åt honom? Love tvekar. Men den stinker i alla fall inte, tänker han.
Så tar han ett djupt andetag och håller fram stenen. Där ligger den i handflatan och glittrar och glimmar. Flera drar efter andan och säger ”Åååh!” och ”Vilken fin!”.
– Det var verkligen en ovanlig sten, säger Amira.
– Är det diamanter i den? frågar Selda med uppspärrade ögon.
– Nä, svarar Love. Det är en stensort som heter pyrit. Den är flera hundra miljoner år gammal.
– Oj! utbrister Noa.
– Förr i tiden kallade man pyrit för kattguld, fortsätter Love.
Vilken tur att Astrid berättade så mycket om stenen, tänker han. För nu känner han sig som värsta stenexperten. Med ens försvinner det där otäcka krypet i bröstet. I nästa sekund flyger orden ur munnen på honom:
– Jag har börjat samla på glitterstenar. Det här är den första.
Love låter blicken vandra längs raden av stenar. Det är inte klokt vad fina de är! Han kan inte låta bli att le. Allra finast är förstås den första stenen han hittade. Så fryser han till is.
Nej, det kan inte vara sant! Han söker av hela fönsterbrädan med blicken en gång till.
– Den är borta, piper han.
Vem är det som har tagit glitterstenen från klassens samling?
Och hur ska det nu gå med världsrekordförsöket?
Rekordet är en högläsningsbok för förskoleklass. I den tillhörande arbetsboken finns uppgifter som knyter an till innehållet i berättelsen. Där tränar eleven också på kopplingen mellan språkljud och bokstav genom en strukturerad ljudningsmetod.
I Guldklassen Fk ingår:
Högläsningsbok
Arbetsbok med elevwebb Lärarhandledning med lärarwebb
Guldklassen är ett läromedel i svenska för fk – åk 3.
