9789163366451

Djursholm

Författaren, Magnus Ullman, är född 1946 i Stockholm och Djursholmsbo sedan 1978. Han är verksam som advokat och skriver böcker på fritiden, främst med historisk inriktning.

ISBN 978-91-633-6645-1

villastaden och personerna som skapat den – Magnus Ullman

Villastadens tillkomst, de första villorna och fler än 130 senare tillkomna villor, grupphus och andra byggnader i Djursholm skildras i denna bok, tillsammans med ett 15-tal färgstarka Djursholmsprofiler från förr.

Djursholm

Villastaden och personerna som skapat den

av Magnus Ullman

Djursholm Villastaden och personerna som skapat den

©Magnus Ullman Pärmbild: Villan på Burevägen 22, uppförd 1905. Arkitekten, Ferdinand Boberg, var en av Sveriges främsta under denna tid. Han ritade bl.a. Waldemarsudde, NK-huset på Hamngatan, Rosenbad, Centralposthuset på Vasagatan och Thielska galleriet på Djurgården.

Fotografer 2010: Alar Soosaar, Karl Ullman och författaren Magnus Ullman.

Grafisk form: Annika Persson, Mariehamns Tryckeri Ab. Bokförlaget Magnus Ullman Mariehamns Tryckeri Ab 2010 ISBN 978-91-633-6645-1

Djursholm

Villastaden och personerna som skapat den av Magnus Ullman

Bild 1 Karta öfver Djursholms villastad, upprättad 1898 av H. M. Kruuse.

• 4

Innehållsförteckning Kapitel 1 Villastaden skapas

sid 9

Kapitel 2 Några Djursholmsprofiler

31

Kapitel 3 Villor – ett urval

65

Kapitel 4 Sport- och friluftsliv

167

Kapitel 5 175 Daghem, skolor och äldreboenden Kapitel 6 Kyrkliga byggnader

184

Kapitel 7 Djursholms torg

186

Kapitel 8 Hamnar och båtliv

190

Kapitel 9 Roslagsbanan

198

Slutord Källor Bildförteckning

202

• 5

Bild 2 Djursholms slott 1879. Litografi av ok채nd konstn채r.

N

är jag en dag hösten 2009 besökte Djursholms Bokhandel för att leverera några böcker, sa innehavaren: ”– Varför skriver du inte en bok om Djursholm?” Jag blev lite överraskad av frågan och svarade: ”– Det finns väl hur mycket som helst skrivet om Djursholm.” Svaret blev: ”– Ja, men det var längesen och det finns idag ingen samlad skildring av Djursholm och dess bebyggelse.” Jag hade hört en liknande fråga förr. För en del år sedan frågade mig min gode vän Åke Mellbrink: ”– Varför skriver du inte en bok om rysshärjningarna i skärgården sommaren 1719?”

Mitt svar var detsamma, det finns väl hur mycket som helst skrivet om detta, men det fanns det inte. Jag skrev boken som blev rikt illustrerad och den blev en succé, 18.000 exemplar såldes på två år. Jag kan rimligtvis inte räkna med samma succé här eftersom det bara bor 8.000 personer i Djursholm idag, fördelade på kanske 3.000 hushåll.

Under arbetet med denna bok har jag blivit alltmer fascinerad av de många byggnaderna som några av Sveriges mest välkända arkitekter ritat här. Därför har det blivit lite grand av ”slagsida” i boken på villabebyggelsen som den ser ut idag. I några fall har jag skrivit ut namnet på tidigare ägare – kanske har det varit en välkänd person – och även aktuell ägare av respektive villa, men många vill idag inte skylta med sina namn av blygsamhet eller av säkerhetsskäl. Hur som helst så har nu boken blivit mycket av en bildkavalkad. Den som vill fördjupa sig i stadens historik och dess grundare och kända profiler där under åren, hänvisas till rikhaltig litteratur på området, främst skrifter utgivna av Samfundet Djursholms Forntid och Framtid.

Slutligen vill jag framföra mitt tack till arkitekterna Inga och Bo Norestad och till Dag Sebastian Ahlander, ordförande i Djursholms Forntid och Framtid, som alla varit mig behjälpliga med fakta­ granskningen.

Djursholm i augusti 2010 Magnus Ullman

• 7

Bild 3 Djursholms slott idag.

• 8

Kapitel 1

Villastaden skapas D

han Banér 1596-1641 var en känd fältherre under 30-åriga kriget. Ätten Banérs vapen blev först Djursholms och sedan Danderyds kommuns vapen.

1815 byttes fideikommissrätten till Djursholm ut mot egendomen Sjöö vid en Mälarvik i Uppland och ny ägare 1815 till Djursholmsgodset blev Gustav Fredrik Wirsén.

Under tiden dessförinnan är Djursholm inte särskilt mycket omtalad i historien. Vid ett tillfälle, sommaren 1719, var dock Djursholms Slott och därefter Hökarängens Gård högkvarter för den så kallade ”Stockholmsarmén” som under ledning av tronpretendenten Fredrik av Hessen låg i beredskap för ett eventuellt ryskt anfall mot Stockholm. Ryssarna hade då härjat och bränt i skärgården och på andra håll utefter Ostkusten, i flera veckor. ”Stockholmsarmén” räknade som högst 6.000 man, fler kunde man inte försörja i detta område och de fåtaliga trupper Sverige hade kvar vid den tiden behövdes även till att skydda andra delar av riket.

1774 avskildes Lidingö från Djursholm. Marken styckades och köptes framförallt av välbärgade borgare i Stockholm.

Senare under 1800-talet kom Djursholmsgodset att ägas av Robert Montgomery-Cederhielm, som dog 1888. Dessförinnan, 1829, såldes Skärviks gård till familjen von Döbeln, senare familjen Langenskiöld, och Svalnäs gård, 1839, till familjen d’Albedyhll,

jursholms Slott med tillhörande betydande landareal ägdes i århundraden av släkten Banér. Själva slottsbyggnaden uppfördes i början av 1600-talet på den plats där den alltjämt är belägen. Tidigt var Djursholm, som.fl.era andra öar vid olika infartsleder till Stockholm, en befästning, kallad skans. Det som då och nu kallas för Gamla Djursholm, var således en ö som var befäst redan under tidig medeltid.

Många av de andra förorterna till Stockholm har fått sina namn från gamla gods och gårdar där. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet köpte Stockholms Stad upp en mängd gods och gårdar som idag bär namnet på kända förorter, exempelvis Bromma, Ängby, Vällingby, Hässelby, Farsta, Hammarby, Hökarängen, Skarpnäck, Bredäng, Bagarmossen med flera. Flertalet av dessa områden kom att exploateras först under tiden efter första världskriget. På 1970-talet inköptes Järvafältet, som var ett berömt militärt övningsfält, från staten med gårdarna Rissne, Kista, Akalla och Tensta, även dessa nu namn på kända förorter.

Djursholm var ursprungligen ett fideikommiss tillhörande familjen Banér och många av Banérarna var kända härförare och stormän, omtalade i vår tidiga historia. Sålunda var Gustaf Banér 1547-1600 riksråd. Hans namne 1618-1689, var även han riksråd tillika fältherre och en av Karl X Gustavs nära befälhavare. Jo-

• 9

Bild 4 Svalnäs gård, huvudbyggnaden, som uppfördes 1803. Vid Henrik Palmes köp av Svalnäs gård 1884 var huvudbyggnaden så nedgången att den endast lämpade sig som sommarbostad. Den var svårt angripen av husbock och revs 1900. Den nya huvudbyggnaden anlades längre söderut och var inflyttningsklar 1886, Se sid. 181.

• 10

Vid den resa tvärsöver den Nordamerikanska kontinenten, som min hustru och jag kort därefter företogo, sökte vi fördenskull så ordna, att vi blevo i tillfälle att bese och närmare studera de största av de trädgårdsstäder, som redan vid den tiden uppstått i närheten av några av de amerikanska storstäderna. De erfarenheter, om vilka vi därvid fingo kännedom, skulle senare bliva oss till stort gagn.

Stockby gård till familjen Hazelius (sonen Artur grundade Skansen i Stockholm) och Gamla Djursholm, 1868, till familjen Jolin.

Svalnäs gård köptes senare av bankdirektören Henrik Palme med maka som där uppförde en ståtlig byggnad.

Henrik Palme gjorde under slutet av 1800-talet flera besök i England och Amerika. Han var mycket fascinerad av de villastäder han fann där i anslutning till flera av de stora städerna.

När han vid ett tillfälle återvänt till Sverige tog han initiativet till bildandet av Villastaden norr om Humlegården i Stockholm där stora privatpalats inom kort kom att uppföras. Palme blev med tiden emellertid inte nöjd med detta arrangemang och ansåg att Villa­staden inte fick den karaktär av villastad han hade önskat på grund av de snabbt stigande tomtpriserna som ledde till spekulationer och överexploatering. 1888 gjorde makarna Palme en ny resa till Amerika och jag citerar nedan hans egen skildring av hur han tillsammans med några affärsbekanta kom att förvärva Djursholmsgodset.

Köp av Djursholms egendom Efter återkomsten till Sverige, i augusti månad, hörde jag mig genast för, om brukspatron Montgomerys stärbhusdelägare möjligen kunde vara villiga att sälja Djursholms egendom. Svaret blev uppmuntrande, och vid därefter inledda underhandlingar med stärbhusdelägarna kommo vi preliminärt överens om en köpeskilling, som jag fann rimlig. Jag vände mig därefter till min svåger, konsul Oscar Ekman, med förfrågan, om han ville tillsammans med mig köpa Djursholms egendom. Vid framställande av denna fråga redogjorde jag naturligtvis för mina planer om att å Djursholms mark grundlägga en trädgårdsstad av betydande omfattning. Min svåger sade sig visserligen ej kunna dela mina förhoppningar om, att redan under en nära framtid kunna finna ett tillräckligt antal personer villiga att för både sommar och vinter slå sig ned så pass långt utom Stockholms stads gränser. Men han fann å andra sidan det för egendomen begärda priset så pass billigt att köpet ej borde kunna medföra någon synnerligen risk, och han förklarade sig fördenskull villig att till hälften med mig deltaga däri. Förhandlingarna med Montgomery-Cederhielms stärbhusdelägare blevo med

inspiration från amerikanska trädgårdsstäder ”År 1888, således omkring två år efter vår utflyttning till Svalnäs, företogo min hustru och jag under sommarmånaderna en lust- och studieresa till Nord-Amerikas Förenta Stater. Redan några dagar efter vår ankomst till Newyork läste jag i de svenska tidningarna ett meddelande om, att brukspatron Montgomery-Cederhielm avlidit. Denna för mig överraskande underrättelse syntes mig plötsligt öppna den förut saknade utsikten, att Djursholms gods kunde bliva till salu, och min dröm om den blivande trädgårdsstaden väcktes därvid till nytt liv.

• 11

utgjorde nödvändiga villkor för ett framgångsrikt utförande av de uppgjorda planerna. Med anledning härav erbjöd jag mig att ofördröjligen avfatta förslag till prospekt för den blivande nya villastadsanläggningen. Detta prospekt, som naturligtvis underkastades mina meddelägares prövning och av dem fullständigt gillades, hade i huvudsakliga delar följande lydelse:

anledning härav fortsatta och ledde slutligen därhän, att i juni 1889 köpekontrakt undertecknades. Köpeskillingen för Djursholms egendom med alla dithörande inventarier var däri bestämd till 500,000 kronor (idag ca 20 milj kr), och säljarna förbundo sig att i likvid låta till nominella beloppen ingå 75,000 kronor i aktier av serien B i det nya aktiebolaget, som skulle komma att bildas för anordnandet av en villastad å Djursholmsområdet.

Minimikapitalet i detta aktiebolag hade jag tänkt mig böra sättas till 400,000 kronor, därav 325,000 kronor i A-aktier med företrädesrätt och 75,000 kronor att på nyssnämnda sätt gå i likvid vid betalningen av köpeskillingen för egendomen. Enligt överenskommelse mellan konsul Ekman och mig skulle aktieägarnas antal till en början bliva endast fyra. Utom konsul Ekman och mig själv hade jag därvid tänkt på två av mina affärsvänner, dåvarande bankiren Louis Fraenckel och grosshandlaren Emil Egnell, med vilka jag under de närmast föregående åren stått i nära förbindelse, emedan vi gemensamt åstadkommit det då verkställda sammanförandet av de flesta bland Stockholms bryggerier i det nybildade aktiebolaget ”De förenade bryggerierna”. Även dessa vänner förklarade sig villiga att taga del i det av mig föreslagna företaget genom att teckna vardera en fjärdedel av aktierna i bolaget. Förslag till bolagsordning blev på grund härav uppgjort och av konungen den 12 oktober 1889 fastställt. Konstituerande bolagsstämma hölls den 10 i samma månad. Vi kommo därvid överens, att några penningar icke borde vidare nedläggas på den blivande villastadens ordnande, innan vi blivit i tillfälle att närmare utröna, om det fanns grund för mina meddelägares farhågor, att företaget icke skulle komma att tilldraga sig den stora uppmärksamhet och det förtroende, som

Prospekt över Djursholms villastad 1889 ’Städernas dragningskraft växer med deras folkmängd.

Samma tillväxt måste verka stegring jämväl av det tryck, som stadslivet utövar på den enskilde stadsinnevånaren.

Den ofta pinsamma känslan av detta tryck har hos mången storstadsbo framkallat önskan att kunna fly undan detsamma åtminstone under de vilotimmar, som ägnas åt hemmet; och denna önskan har i sin ordning givit upphov åt de talrika s. k. villastäder, vilka särdeles under senaste årtionden uppstått kring nästan alla utlandets storstäder.

När dessa villastäder äro ändamålsenligt ordnade, så kunna deras innevånare njuta av lantlivets många behag och fördelar, utan att likväl behöva sakna de bekvämligheter, som för stadsbon blivit till vana och utan att vara avlägsnade från storstadens arbetstillfällen, nöjen och bildningsmedel.

Det är därför icke att undra över att villastäderna numera synas hava blivit oundgängliga bihang till storstäderna.

Stockholm har dock i detta avseende hittills utgjort ett undantag från regeln. Dess egenskap av storstad är också av så färskt datum och har förvärvats med en så överraskande hastighet, att naturligt nog behovet även

• 12

omgivningar, äro större strandområden av nyssnämnda beskaffenhet ytterst sällsynta. Ett sådant finnes dock, på alldeles lämpligt avstånd från staden och i avseende på naturskönhet så rikt utrustat, att det även bland Stockholms vackra omgivningar intager en av de främsta platserna. Detta område ligger vid stora och lilla Värtans stränder och innefattar större delen av det gamla Djursholmsgodsets numera återstående ägovidd.

I sin helhet omfattar denna ägovidd omkring 1,600 tunnland (ca 800 ha), d.v.s. ungefär lika mycket som Norrmalm och Östermalm tillhopa.

Den del av detta område, som främst torde böra avses till plats för en villastad, börjar några tusen fot bortom Stocksunds bro, följer i öster Värtans strand och begränsas i väster av några insjöar omgivna av barrskog.

I avseende å såväl markens bildning som det parklika utseendet erinrar hela denna trakt i mycket om Södra Djurgården. Även här äro alla höjder och kullar prydda av ekar, lindar och lönnar omväxlande med ett och annat barrträd; och såväl från de trädbevuxna höjderna som mellan dem i de av ängar och odlade fält upptagna dalgångarna öppna sig vackra och ständigt växlande utsikter över stora och lilla Värtans av talrika öar, holmar och skär brutna vattenspeglar.

här av villastäder utanför stadens område kunnat först under senaste tiden göra sig kännbart.

Svårt finna lämplig plats för villastad Att i Stockholms grannskap finna fullt lämplig plats för anläggning av en villastad är dock förenat med icke ringa svårighet. I avseende å natursköna omgivningar kan visserligen Sveriges huvudstad tävla med även de vackraste av utlandets städer. Men just i den skärgårdsnatur som åt Stockholmstrakten förlänar dess sällsynta fägring, är det ett kännetecknande drag att stränderna i allmänhet utgöras av mer eller mindre kala, svårtillgängliga och mot vattnet brant stupande klippor, vilka endast här och var avbrytas av smala dalgångar och klyftor. Sådana stränder lämpa sig förträffligt för anläggning av enstaka sommarvillor, till vilka nödig samfärdsel kan åstadkommas sjöledes. Men de lämpa sig däremot mycket illa för större sammanhängande grupper av bostäder, avsedda att begagnas både vinter och sommar. En anläggning av denna art kräver nämligen ett jämförelsevis stort sammanhängande område av någorlunda jämn mark, så beskaffad att den möjliggör de för en villastad erforderliga anordningarna av vatten- och avloppsledningar, gator med bekväma lutningsförhållanden, ett gemensamt belysningssystem m. m.

Naturskönt, skyddat läge Även ur andra synpunkter än den nu angivna torde Djursholms läge vara det för en villastad bästa möjliga. Mot faran av stadens framtida utvidgning åt detta håll finnes fullständigt skydd redan i det staten tillhöriga parkområde, som vidtager norr om Valhallavägen och vidare även

Djursholmsgodset har bra tomtmark Särskilt åt saltsjösidan, som ju främst måste komma i åtanke vid valet av plats för en villastad i Stockholms

• 13

Gatunät på 2 mil

i den mellanliggande Edsviken. På samma gång ligger dock Djursholm så nära staden, att det med järnväg bör kunna därifrån uppnås på cirka 15 minuter och att villastadens innevånare kunna till omväxling med järnvägsresorna begagna även andra samfärdsmedel. Vägen mellan Djursholm och Stockholm kan nämligen tillryggaläggas i vagn eller till häst på omkring en halvtimme och till fots på omkring en timme.

Denna väg är dessutom alltigenom en av Stockholmstraktens vackraste promenadvägar, vilken omständighet torde särskilt förtjäna att beaktas, emedan den beror av ett för denna sida av Stockholms omgivningar egendomligt undantagsförhållande. För att i varje annan riktning färdas från Stockholm till den omgivande landsbygden, måste man vid stadens gränser på mera eller mindre dåligt stenlagda gator passera ett vanligen ruskigt område, mellan fula och ofta även illaluktande omgivningar. Vid färden från Stockholm till Djursholm kan man däremot alldeles undvika dessa obehag. Efter att hava genomfarit huvudstadens bäst bebyggda stadsdel, Humlegårdstrakten, kommer man omedelbart ut i ett vackert parkområde, och i sin fortsättning därifrån går sedan vägen mellan omgivningar, som länge och med skäl varit omtalade för sin naturskönhet; Kräftriket, Frescati, Experimentalfältet, Ålkistan och Stocksund. Från sistnämnda ställe har man ytterligare att färdas några tusen fot genom barrskog och så är man inne på den blivande villastadens område.

För de skarpa havsvindar, som vintertiden göra vistelsen längre ut i skärgården föga angenäm, är Djursholm fullständigt skyddat genom det öster om Värtan belägna Väderölandet. Även åt landsidan erhålles tillräckligt skydd av de omgivande barrskogarna.

Den för villastaden uppgjorda regleringsplanen är angiven å härvid fogade karta. Enligt denna plan skola de blivande gatorna till större delen framdragas i mitten av dalgångarna. Villorna böra förläggas å sluttningen av angränsande kullar, därifrån erhålles fri utsikt och där redan befintliga parkträd giva skydd och skugga. Området mellan kullarna och vägen utgöres i allmänhet av odlade fält, som med lätthet och utan nämnvärd kostnad låta förändra sig till trädgårdsland framför villorna.

Den yttersta strandremsan bör av flera skäl bliva hela samhällets gemensamma egendom. Till betryggande härav anlägges utåt hela stranden en bred väg, som till större delen åstadkommes genom stenfyllning mot sjön.

Denna väg kommer att för såväl gående som åkande och ridande erbjuda en synnerligen angenäm promenad med vackra och ständigt växlande utsikter över stora och lilla Värtan.

Hela gatusystemet får en längd av omkring 2 svenska mil. Gatornas bredd blir i allmänhet omkring 30 fot. De förses med gångbanor av trä.

Stora tomter Tomterna växla i storlek från cirka 50,000 till cirka 100,000 kvadratfot1. Detta utrymme kan måhända förefalla överdrivet stort, men då priset å varje tomt detta oaktat kan sättas lågt, så skulle det vara oklokt att iakttaga större sparsamhet i avseende å tomtarealerna. För ________ 1) 4.645 till 9.290 kvm

• 14

Dessa pris gälla dock endast intilldess femtio tomter äro sålda, varefter Djursholmsbolaget förbehåller sig rätt att höja priset för de återstående tomterna.

villainnevånarnas trevnad bör det nämligen bliva i hög grad främjande att villorna ej behöva läggas alltför nära varandra. Även ett annat viktigt skäl har talat för att göra tomterna stora. Varje villaägare får därigenom möjlighet att inom egna gränser anordna icke endast park och trädgård utan även rymliga lekplatser för ungdomen. Behovet av allmänna parker inom villaområdet blir därigenom minskat, och detta är en obestridlig fördel även ur viktigare synpunkter är sparsamhetens. Ty det måste ju antagas, att de, som vilja bygga sina hem i villastaden därvid i en väsentlig mån påverkas av sin önskan att under vilotimmarna få från storstadens bråk och buller draga sig undan till en lugn och stilla omgivning. Möjligheten att vinna detta önskningsmål kunde dock sättas i fara om man med villastaden förenade anordnandet av allmänna parker och förlustelselokaler, vilka tvivelsutan skulle under sommaraftnarna och särdeles under söndagarna ditlocka stora skaror av nöjessökande från den närbelägna huvudstaden. Klampenborg invid Köpenhamn är i detta avseende ett tillräckligt varnande exempel.

3 km järnväg För järnvägsförbindelser med huvudstaden kommer att från Stockholms-Rimbo järnväg, där denna övergår Djursholms ägor, byggas en 3 kilometer lång bibana, som i bågform genomlöper villastadens hela område, på sätt kartan närmare visar. För att undanröja olägenheten av Östra stationens avlägsna belägenhet, skall därjämte hos stadsmyndigheterna sökas koncession å rätt att förlänga Rimbobanans spår till antingen Stureplan eller Engelbrektsplan. Skulle emot förmodan sådan koncession icke kunna utverkas, så skall Djursholmsbolaget likväl så anordna, att Rimbobanan på annat sätt ställes i omedelbar beröring med Stockholms spårvägsnät.

Genom skriftlig förbindelse har Rimbobanans styrelse åtagit sig att för en tid av 15 år besörja trafiken mellan Stockholm och villastaden med minst 9 tåg dagligen i vardera riktningen.

Tre prisklasser

Med avseende å tomtpriset äro tomterna indelade i tre klasser beroende av lägets olika fördelaktighet.

Det för kvadratfot av tomtytan beräknade priset är inom 1:sta klassen 7 öre, inom andra klassen 5 öre och inom 3:dje klassen 3 öre. För en tomt om 50,000 kvadratfot blir sålunda priset inom 1:sta klassen 3,500 kronor, inom 2:dra klassen 2,500 kronor och inom 3:dje klassen 1,500 kronor.

Vatten Särskild vattenledning kommer att inrättas för villastadens behov. Såsom vattensamlare användes en inom området belägen insjö. Vattnet från denna sjö har blivit undersökt av kemisten vid Stockholms vattenledningsverk, som förklarat detsamma vara av fullgod beskaffenhet.

• 15

Elkraft och 200 lyktstolpar

gemensamt inköp av större förnödenhetsartiklar såsom kaffe, té, socker, mjöl, oljor, koks och ved m. m.

För hemsändning till villorna av smärre dagliga förnödenheter skall jämväl på lämpligt sätt sörjas. Villastadens innevånare skola sålunda kunna lika lätt som storstadens bereda sig förmånen att till sitt morgonkaffe få både färskt bröd och färska tidningar.

I närheten av Strandvägen uppföras ett eller möjligen två kallbadhus med såväl allmänna som enskilda bassänger.

För villastadens belysning inrättas elektrisk ljusstation, från vilken de av villastadens innevånare, som så önska, kunna erhålla ström till elektriska glödlampor mot samma avgift, som beräknas av de i Stockholm inrättade huvudstationerna för elektrisk belysning.

Under den mörka årstiden åstadkommes gatubelysning medelst cirka 200 glödlampor. Kostnaderna härför bestridas av Djursholmsbolaget intill dess villastaden nått det innevånareantal, att den kan bilda en självständig kommun.

Låga skatter Samskola i slottet

Genom en för villaområdet uppgjord stadsplan, å vilken Konungens fastställelse sökes, skall för all framtid betryggas, att alla gator och andra vägar i villastaden bliva allmän egendom, ävensom att icke andra byggnader än verkliga villor med därtill hörande uthus få inom området uppföras.

I stadsplanen intagas särskilda bestämmelser om att villatomterna icke få styckas och att de icke få användas till industriella anläggningar.

Genom en hälsovårdsstadga skall nödig trygghet beredas i avseende å renhållningen inom området.

Till ledning för de av villastadens innevånare, som kunna få anledning att skattskriva sig därstädes, torde böra nämnas att kommunalskylderna inom Danderyds socken äro bland de lägsta som förekomma inom någon svensk kommun.

Genom förändring och reparation av Djursholms gamla slott erhålles i dess övre våning en synnerligen lämplig lokal för skola. Denna skola, åt vars organisation Djursholmsbolagets styrelse skall ägna en särskild omsorg, torde böras avses för både gossar och flickor in till en ålder av 12 à 13 år.

Sedan denna ålder uppnåtts, lära barnen utan olägenhet kunna dagligen sändas med järnvägen till och från staden, och således varda i tillfälle att där fortsätta sina studier.

Apotek – kallbadhus I nedre våningen av slottet inredes lokaler för apoteksfilial ävensom för den konsumtionsförening, som villaägarna torde finna anledning att sig emellan bilda för

• 16

uppställd vid skolan (till vilken min far för övrigt anonymt hade bidragit). Rydbergs ”Fädernas gudasaga” har som nämnts avsatt rika spår bland namnen på Djursholms vägar. Han bodde sina sista år i den sedermera rivna villa Ekeliden, där han efterträddes av Natanael och Elsa Beskow. Beskow var skolans förste rektor. Han var en av landets mest kända kristna förkunnare och en framstående psalmdiktare, för vilken Djursholms kapell byggdes, likaledes en social föregångsman och tillsammans med Ebba Pauli grundare av Birkagården.

Till Djursholm sökte sig ämbetsmän, professorer, bankmän, domare, advokater, arkitekter, författare etc.

Ett fåtal familjer, däribland min, var mycket förmögna, men inkomstläget torde eljest inte i genomsnitt ha skiljt sig från vad som gällde för samma kategorier i allmänhet i Sverige på den tiden. Det medgav emellertid en borgerlig livsföring och livsstil, som senare omöjliggjorts och försvunnit under den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingens gång. Det tillät rymliga bostäder, tjänstefolk och umgängesliv samt möjliggjorde för föräldrarna att kosta på barnen en högre utbildning. Till vardags odlades emellertid en efter våra dagars mått mycket enkel livsföring. Varje skymt av vräkighet saknades.

Djursholm ligger nära Stockholm, men Djursholm och Stockholm var på den tiden skilda världar. Fram till tolv-trettonårsåldern, då jag började få följa med föräldrarna på konserter och teatrar i Stockholm, var mina enda besök där de jag gjorde en eller två gånger i terminen tillsammans med mor för att ekiperas.

I sin nästan lantliga avskildhet och med sin homogena borgerlighet var Djursholm som uppväxtmiljö trygg och ombonad. Det fanns dock en avigsida till detta, och det var att vi Djursholmsungdomar aldrig under uppväxtti-

Bild 33 Oscar Rydbeck i sitt bibliotek, under ett porträtt av Gustaf Fröding.

• 59

den konfronterades med andra sociala miljöer, och att vi därför gick miste om många erfarenheter som våra jämnåriga, vilka växte upp i mindre ombonade miljöer, fick.

Rydbeck är sedan länge rentvådd och återupprättad från alla anklagelser.

Oscar Rydbeck var en stor man på sin tid men han var aldrig någon märkvärdig person. Han var oerhört generös mot både släkt, vänner och andra och han hade också djupa intellektuella intressen. Han var en flitig besökare i Djursholms kapell och han gick gärna på konserter och teater. Han engagerades också i andra verksamheter, han var bland annat förste ordförande i Djursholms Golfklubb 1931.

Den olycka som kom att drabba Oscar Rydbeck i Kreugerkraschens spår är närmast ofattbar. Han dömdes till fängelse i 10 månader och fick flytta från Gamla Djursholm direkt till Centralfängelset på Långholmen. Efter en skatteprocess försattes han i konkurs och hus och hem gick under klubban. ”Dammsugarkungen” Axel Wenner-Gren, som var nära vän med Oscar Rydbeck, ställde upp och skänkte makarna Rydbecks sju barn 100.000 kronor, drygt tre miljoner i dagens penningvärde, så att de kunde ropa in familjens lösöre vid den exekutiva auktionen och få en framtida försörjning och pengar till utbildning. Själv fann sig Oscar Rydbeck med ett ofattbart jämnmod i sin nya situation och han förföll aldrig till bitterhet eller klagan trots att många av hans ”vänner”, som han många gånger hjälpt på olika sätt, nu hade försvunnit. Han levde på äldre dagar ett stilla familjeliv och utvecklade sina många kulturella intressen fram till sin död 1951. De sista åren bodde han med sin hustru på Sveavägen i Djursholm. Han hade lyckats utverka en mager pension från banken.

Processerna mot Oscar Rydbeck var stora rättsskandaler redan på 1930-talet. För den som vill fördjupa sig i Oscar Rydbecks öde rekommenderas Olof Rydbecks och bankdirektören och författaren Lars-Erik Thunholms böcker i ämnet. Oscar

Alba Langenskiöld 1875-1959 Redan på 1700-talet skaffade sig välbeställda borgare en herrgård eller en mindre gård på ett bekvämt avstånd från huvudstaden.

Så var även fallet med Karl och Alba Langenskiöld som på 1890talet köpte Skärviks gård som tidigare tillhört Djursholmsgodset.

Huvudbyggnaden byggdes om på 1800-talet och till gården hörde ca 8 ha betesmark, stall och loge.

Karl Langenskiöld härstammade från Finland men gjorde karriär i Sverige i dåvarande Skandinaviska Banken. Han blev senare, 1901, riksbankschef. Alba, som var bara 18 år när hon gifte sig (Karl var 36) var dotter till Oscar Ekman och hans hustru Maria, född Lavonius. Modern hade i ett tidigare äktenskap sonen Ernst Linder (sedermera finsk och svensk general och chef för Svenska Frivilligkåren i Finland 1939–1944). Det var samme Oscar Ekman som var kompanjon med Henrik Palme vid bildandet av Djursholms AB. Släkten Ekman var och är en välbeställd köpmanssläkt från Göteborg och Oscar Ekman drev lönsamma affärer i nära samarbete med D. Carnegie & Co AB i Göteborg. I sistnämnda bolag ingick även ett porterbryggeri och en sockerfabrik.

Makarna Langenskiöld bodde på Karlavägen i Stockholm och hade Skärviks gård som sommarnöje, där den allt större familjen samlade släkt och vänner kring sig. Skärviks gård med omnejd var då mycket naturskönt och idylliskt med Stora Värtan som en av gränserna till gården. Familjen lät på 1880-talet uppföra en magnifik villa här.

Karl Langenskiöld dog redan 1925 och senare flyttade Alba ut till Skärvik för att bo där permanent. Med tiden utvecklades hon

• 60

• 61

Bild 34 Alba Langenskiöld, född Ekman.

Oljemålning av Ferrari S. 1909.

till en respekterad och alltmer originell ” änkenåd”. Hon var ytterst ekonomisk och tyckte inte om några förändringar. Om någon granne eller annan önskade att ett träd eller en buske skulle tas ned blev det blankt nej och senare i livet, när Djursholm blivit nästan färdigbyggt, körde hon tomtexploatörer och andra spekulanter på porten. Men hon hade även en generös sida. Under andra världskriget skänkte hon stora summor till Finlandshjälpen och under Vinterkriget (1939– 1940) bekostade hon inköpet av fyra jaktplan till det finska flygvapnet. Hon fick senare utmärkelsen Finlands Vita Ros. När hon avled 1959 beslutade arvingarna att avyttra marken som kort därpå blev stadsplanelagt. Området kom under 1960-

talet att bebyggas av många snarlika större villor i mexitegel, som då var på modet. En del av detta tomtområde fick det fornnordiska namnet Skuld, och kallades därefter på mäklarjargong för ”Skuldkusten”. Det visades senare var en passande benämning efter att en del ekonomiskt sett äventyrliga personer flyttade till och från ett par av dessa villor på 1970–1980 talen.

Oscar Ekman övertog D. Carnegie & Co efter grundaren David Carnegie. Albas och Karls son Karl Gustaf övertog ansvaret för skötseln av företaget efter sin morfars bortgång och fusionerade sedemera Bankirfirman Langenskiöld, som han skapat, med Carnegie till Carnegie Fondkommission AB.

• 62

Bild 35 Villan på Skärvik, uppförd på 1880-talet och riven 1960 i samband med exploateringen av nya villatomter.

• 63

Bild 36 Skärviks gård idag, byggd 1740.

• 64

Kapitel 3

Villor – ett urval I

detta kapitel har jag sökt ett antal villor och hus från olika tidsepoker. Ibland har det inte gått att utröna byggnadsår, arkitekt eller byggnadsstil. I flera fall har villorna varit föremål för mer eller mindre omfattande omoch tillbyggnader. I några fall har nuvarande ägare inte velat ha sitt namn utsatt, och det har jag naturligtvis respekterat.

• 65

Tulevägen 12 B. Uppförd 1894 åt grosshandlaren Morris Gumpert, vars hustru Sakre-Elise var syster till konstnären Robert Thegerström.

Arkitekt Fredrik Lilljekvist.

Byggnadsstil blandstil med amerikainspiration Nuvarande ägare Peter Låftman och Jonas Tengbom.

• 66

Burevägen 13.

Uppförd 1909.

Arkitekt okänd.

Byggnadsstil nationalromantik.

Nuvarande ägare Henrik Ekberg.

• 67

Burevägen 14.

Uppförd 1904.

Arkitekt Gustaf Paulson.

Byggnadsstil nationalromantik.

Nuvarande ägare Lars och Agneta Wedenborn.

Bland tidigare ägare kan nämnas familjen Sylwander.

• 68

Germaniavägen 21.

En av de första villorna i Djursholm, byggd 1889 och bevarad i ursprungligt skick.

USA-inspirerad byggnadsstil. Lanserades som typhus.

Nuvarande ägare Ulla och Sverker Wiklund.

• 69

Slottsvägen 9, ”Villa Ugglebo”.

Uppförd 1897, ombyggd 1912.

Arkitekt Martin Eriksson och Thor Thorén.

Byggnadsstil nationalromantik.

Nuvarande ägare Gennadi Rozhdestvenski och Victoria Postnikova.

• 70

Slottsvägen 6 B, ”Villa Tallbacken”.

Uppförd 1897 åt konstnären Robert Thegerström som skildrats tidigare i denna bok.

Arkitekt Ferdinand Boberg.

Nuvarande ägare Lotta och Urban Nordström.

• 71

Vikingavägen 13.

Uppförd 1904.

Arkitekt Lars Israel Wahlman.

Dalainspirerad nationalromantisk allmogestil.

Nuvarande ägare Johanna och Arne Daehli.

• 72