Två dygn som förändrade Sverige by Smakprov Media AB

I Börje Isaksons populärhistoriska bok Två dygn som förändrade Sverige – 1809 års revolution skildras den spännande historien om revolutionen som blev ett avgörande steg på vägen mot ett demokratiskt Sverige.

foto: iris tiitto

börje isakson Två dygn som förändrade Sverige

Börje Isakson är författare och journalist. Han har publicerat ett 40-tal böcker, såväl fack- som skönlitteratur, och bland annat varit chefredaktör för Teknikens värld.

År 1809 är Sverige ett land på undergångens brant. Den ryska armén har erövrat Finland och marscherar över isen för att anfalla rikets maktcentrum. I väster avvaktar en norsk styrka vid gränsen och i söder förbereder danska trupper en invasion av Skåne. Kung Gustav IV Adolf vägrar trots påtryckningar att kalla in riksdagen och inleda fredsförhandlingar. Missnöjet kokar över och en upprorsarmé närmar sig huvudstaden samtidigt som en grupp officerare tränger in på Stockholms slott och griper kungen.

Två dygn som förändrade Sverige 1809 års revolution

789127 117600

1809 mars Georg Adlersparre leder en upprorsarmé mot Stockholm för att tvinga kungen att sluta fred. En grupp officerare griper kungen på Stockholms slott. Finland blir ryskt storfurstendöme. juni Riksdagen antar en ny grundlag. Hertig Karl väljs till kung med namnet Karl XIII. juli Den tidigare norske befälhavaren prins Kristian (senare Karl) August väljs till ny svensk kronprins. september Sverige sluter fred med Ryssland. december Sverige sluter fred med Danmark. 1810 januari Sverige sluter fred med Frankrike. maj Karl August avlider. juni Riksmarskalk Axel von Fersen mördas. augusti Den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte väljs till ny svensk kronprins.

börje isakson isbn 978-91-27-11760-0

1808 Ryssland anfaller och erövrar Finland. Danmark-Norge förklarar krig mot Sverige.

Två dygn som förändrade Sverige

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 1

08-12-04 10.51.11

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 2

08-12-04 10.51.13

börje isakson

Två dygn som förändrade Sverige 1809 års revolution

natur & kultur

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 3

08-12-04 10.51.13

»… på det att allt det som hänt människorna inte skall utplånas ur minnet, och de stora och beundransvärda verk som utförts … inte skall förklinga utan eko …» Herodotos

info@nok.se www.nok.se © 2009 Börje Isakson Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm omslag Arne Öström omslagsbild Gustav IV Adolf med handen på värjfästet, målning av Per Krafft d.y. © Foto Nationalmuseum fackgranskning Martin Hårdstedt sättning Ljungbergs sätteri, Köping tryckning WS Bookwell, Finland isbn 978-91-27-11760-0

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 4

08-12-04 10.51.13

Innehåll Förord 9 Del ett Ett land på undergångens brant 11 i En ödesdiger reträtt 13 ii En olycksfödd kung 20 iii »Vaktparader, exerceringar, och mångfaldiga upptåg» 29 iv Gustavianernas sista fest 37 v »… när segern själv blev ett nederlag» 44 vi »… jag skall, ta mig fan, taga ut det sista» 51 vii Cederströms revolutionsnäste 57 viii Ett döende land 64 ix Georg Adlersparre fattar ett beslut 71 Del två »Nu kan varken Gud i himlen eller fan i helvetet hjälpa kungen ur våra händer» 77 i »… en mistning steg för steg av hemland, ära, allt» 79 ii Tvivel och varningar 89 iii Revolutionen inställd 105 iv Västra armén skall marschera! 116 v Jungfrur till upprorsarmén 125 vi Kungen kommer 138

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 5

08-12-04 10.51.14

vii Nödrop från Stockholm 144 viii Två dygn som förändrade Sverige 153 ix Ryssen kommer, men Adlersparre dröjer 185 x Hjältarnas möte 202 xi Kronprinsen måste bort 207 xii »Rykten rörande contra-revolutionära rörelser» 218 xiii Hertigens vacklande väg 226 xiv Högtidliga dagar i Rikssalen 245 xv Ny kung, men ingen konstitution 252 xvi »Bönderna vilja hava allt, men lämna intet» 270 xvii Många handkyssar, men ingen enighet 284 Del tre Kronprinsen är död – leve kronprinsen! 289 i Fred! 291 ii Fortsatta partistrider 298 iii Skrämmande rykten 304 iv Kronprinsen är död 313 v Mordet på Axel von Fersen 323 vi Carl Otto Mörners kupp 334 vii Politiska taskspelarkonster 339 viii Leve kronprinsen! 346 Epilog 349 Hänvisningar 361 Källor och litteratur 381 Bildförteckning 387 Personregister 389

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 6

08-12-04 10.51.14

Till David, Noah, Disa och Sally

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 7

08-12-04 10.51.14

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 8

08-12-04 10.51.14

Förord

detta är historien om en föga känd svensk revolution. Den var i stort sett oblodig, men hör ändå till de mest dramatiska skeendena i Sveriges historia. Omvälvningen resulterade i att en kungaätt försvann, landet fick en ny grundlag – och ett nytt kungahus. Samtidigt såddes fröet till det moderna Sverige. Jag har försökt att så levande, underhållande och sannfärdigt som möjligt berätta om de händelser som skakade Sverige under vintern och våren 1808–1809. Skildringen är grundad på vad de inblandade personerna berättat i brev, dagböcker eller memoarer, och dessutom vad andra hävdar att personerna gjort och sagt. Även om vissa avsnitt kan verka skönlitterära – fiktiva – är de dokumentära. Eftersom det här en populärhistorisk skildring har jag inte använt mig av noter, sådana hindrar läsningen. För den specialintresserade finns i stället i slutet av boken källhänvisningar till de citat jag använt. I de direkta citaten har stavningen moderniserats. Segrarna skriver historien. Det gäller också om revolutionen i Sverige 1809. Skildringarna av framför allt kung Gustav IV Adolf, men också av orsakerna till upproret, hur det gick till, vilka överväganden de inblandade gjorde och så vidare, kommer nästan uteslutande från den avsatte kungens motståndare. Många källor är alltså inte helt tillförlitliga. Under årens lopp har de emellertid utsatts för kritisk granskning av flera forskare och med hjälp av deras resultat tror jag att jag lyckats undvika rena felaktigheter. I de olika skildringarna av förspelet till och genomförandet av

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 9

08-12-04 10.51.14

10 Förord kuppen på Stockholms slott den 13 mars 1809 förekommer i några fall uppgifter som inte stämmer överens. I dessa fall har jag valt att förlita mig till uppgifterna i Sten Carlssons avhandling Gustaf IV Adolfs fall. Nacka i oktober 2008 Börje Isakson

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 10

08-12-04 10.51.14

DEL ETT Ett land p책 underg책ngens brant

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 11

08-12-04 10.51.14

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 12

08-12-04 10.51.14

I En ödesdiger reträtt

kung gustav iv adolf var rasande. Det var varken första eller sista gången, men det skulle visa sig vara det mest ödesdigra tillfället. Medan mörkret tätnade och regnet tilltog på kvällen den 28 september 1808 stod kungen ombord på sin jakt »Amadis». Vanmäktig stirrade han på det virrvarr av flyende fartyg med svenska trupper som närmade sig sundet vid Lemo udde i skärgården utanför Nådendal i sydvästra Finland. Den tjocka, svarta rök som syntes över öarna vittnade om att byn Helsinge stod i brand. Med gäll röst gav kungen order om att fartygen skulle ankra och befallde fram en slup som kunde ro över honom till det fartyg där de flyende styrkornas chef, överste Gustaf Reinhold Boije, fanns. Den hårda blåsten piskade upp vattnet som blandades med regnet när kungen roddes över till chefsfartyget. Attacken mot Helsinge, några mil norr om Åbo, var svenskarnas femte försök att landsätta trupper för att hjälpa och förstärka Finska armén, som sedan februari försökte hejda den framträngande ryska armén. Den 13 juni hade en styrka på 1 300 man lämnat Sundsvall och Umeå för att segla till Vasa och försöka inta staden. Samtidigt skeppades en svensk styrka på 2 500 man från Åland till Lemo udde med uppgift att erövra Åbo. Båda försöken misslyckades och svenskarna tvingades fly. Efter det hade kungen organiserat Södra finska armén, en styrka på omkring 9 000 man, som förlades på Åland. Men någon ge-

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 13

08-12-04 10.51.14

14 del ett • Ett land på undergångens brant nomtänkt plan för arméns insatser hade han inte. När kungens nye generaladjutant – ungefär motsvarande arméminister – överste Henrik Georg af Melin, frågade om operationsplanen blev svaret: »En sådan har jag ej uppgjort och bryr mig ej om … [Jag] tänker … rätta mina mått och steg efter omständigheterna …» I slutet av augusti skickades generalmajoren Ernst von Vegesack med 3 000 man för att landstiga i Björneborg, men det hårda vädret tvingade honom norrut. Hans trupper hamnade i Kristinestad, omkring tio mil från den tänkta landstigningsplatsen. Där anslöt de till Finska armén i stället för att, som planerat, gå söderut och hota Åbo. Också det betraktades som ett misslyckande av kungen. Men i början av september fick Gustav Adolf uppmuntrande information om läget i Åbotrakten. Gustaf Adolf Ljungberg, fanjunkare vid Finska gardesregementet, som fått 800 riksdaler av kungen för att spionera i området kring Åbo, rapporterade att där bara fanns en liten rysk trupp på 300–400 man. Och så snart de svenska trupperna kom i land skulle hela Åbo län göra uppror. Enligt Gustaf Adolf Ljungberg stod omkring 12 000 finska bönder beredda att ansluta sig till de svenska trupperna. Det var rena fantasier. Ryssarna hade drygt 13 000 man i sydväst ra Finland och även om trupperna i Åbotrakten var svaga kunde de snabbt få förstärkning. Och någon beredskap för folkresning fanns det inte. Men kungen tyckte om vad han fick höra. Den 10 september lämnade därför ett 50-tal fartyg med omkring 4 000 man, hästar och 12 kanoner Bomarsund på Åland. Styrkan leddes av den 57-årige generalmajoren Albrecht von Lantingshausen. Inför avresan klagade han över den snåla tilldelningen av ammunition: 60 skott per man. Kungen svarade: »Då generalmajoren, greve Lantingshausen anmält de behov som kan uppkomma i en framtid av ammunition så har han därigenom uppfyllt vad honom åligger.» Och någon ytterligare ammunition fick han inte. Expeditionens mål var Lokalax kyrka, någon mil söder om Ny-

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 14

08-12-04 10.51.15

I En ödesdiger reträtt

stad. Under seglatsen skulle en styrka på omkring 3 000 man, som var på väg från Gävle, ansluta. Väl i land skulle trupperna driva undan de ryska styrkorna i området och skära av förbindelsen mellan Nystad och Åbo. Men expeditionen från Åland blev försenad av en storm och först en vecka senare, den 17 september, nådde den Lokalax. Då var ryssarna i området förvarnade och några upproriska bönder visade sig inte. Det gjorde inte heller styrkan från Gävle. Den hade stoppats av den hårda stormen och tvingats återvända till den svenska kusten. Men trots att den svenska styrkan vid Lokalax bara var hälften så stor som planerat var den manstarkare än de ryska styrkorna. Det hjälpte emellertid inte. Mot kvällen den 18 september tvingades svenskarna retirera och fly på sina fartyg. I rapporten till kungen förklarade Albrecht von Lantingshausen nederlaget bland annat med bristen på ammunition och skrev »och har [truppen] ej retirerat, förrän ingen ammunition mer återstod att giva den». Det bevekade inte kungen. Han blev rasande och befallde omedelbart von Lantingshausen att bege sig till Stockholm. Utan att bry sig om att den information han fått från fanjunkare Ljungberg var uppenbart felaktig beslöt kungen också att så snabbt som möjligt sända i väg en ny truppstyrka mot Åboområdet. Den skulle landstiga vid Helsinge, någon mil söder om Lokalax. Ny befälhavare blev överstelöjtnant Gustaf Olof Lagerbring, som varit med vid den tidigare expeditionen. Han var orolig för att styrkan kunde vara för liten nu när ryssarna var förvarnade och förmodligen hade fått förstärkningar. Men sådana invändningar viftade kungen bort, »då bestämda order äro givna, emottagas ej några anmärkningar däröver», förklarade han. »Fördelningen utgöres av utöver 3 000 man svenska trupper, vilken styrka fordom ansetts som betydlig, då den utgjordes av svenskar.» Så hade det varit på hans militära förebilds, Karl XII, tid – alltså borde det vara tillräckligt även nu. I gryningen den 25 september 1808 gick den svenska styrkan om-

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 15

08-12-04 10.51.15

16 del ett • Ett land på undergångens brant bord på de fartyg som samlats vid Lökö, nordväst om Nystad. Den lilla eskadern lade ut och med en skonert och fyra kanonslupar i täten började den sin seglats mot den finska kusten. Morgonen därpå nådde fartygen Helsinge och vid 11-tiden var såväl män som hästar och kanoner i land. Men inte heller här dök det upp några upproriska bönder. Svenskarna anfölls av några kosackförband, som drevs undan, och ryckte fram några kilometer till Träskända by. Framryckningen fortsatte den 27 september. Under natten hade ryssarna fått förstärkning, men svenskarna lyckades slå tillbaka dem. På kvällen stod huvudstyrkan vid Viiainen by, omkring en mil från Helsinge. Dit kom då överste Gustaf Reinhold Boije, som tre dagar tidigare hade utsetts till ny befälhavare för Södra finska armén och fått order att överta befälet från Gustaf Olof Lagerbring. Dennes oro över den svenska styrkans storlek hade gjort att kungen mist förtroendet för honom. I sitt huvudkvarter på Grelsby kungsgård i Finström, omkring 15 kilometer norr om Mariehamn, fick kungen rapport om att landstigningen vid Helsinge hade lyckats och att svenskarna trängde tillbaka ryssarna. Glädjestrålande stormade han ombord på »Amadis» och satte kurs mot Helsinge för att själv få vara med om triumfen. Men han försenades av motvind och hann inte fram i tid för striderna. Den 28 september fick ryssarna ytterligare förstärkning – deras trupper omfattade nu omkring 5 000 man – och när striderna började på nytt tvingades svenskarna retirera till Helsinge. Men de väntande fartygen låg en bit från stranden och var inte beredda att ta ombord dem. Och när de retirerande svenskarna nådde Helsinge utbröt total förvirring. Ett vittne berättade hur männen sprang om varandra, »blesserade, förde på vagnar, burne och ledde, officerare och manskap, alle träffades sammanblandade; redigt befäl saknades och alla skrek samt gjorde sitt yttersta för att komma undan; också skuffades några i sjön och stundom åter överlastades båtarna …»

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 16

08-12-04 10.51.15

I En ödesdiger reträtt

Där fanns för få transportfartyg och många blev skjutna eller tillfångatagna i det kaos som uppstod. Och när fartygen till sist kom i väg var 5 kanoner och omkring 80 man kvar på land. När kungens jakt närmade sig Helsinge och han hoppades få ta befäl över en segrande styrka möttes han i stället av fartyg som flydde i panik. Blöt och darrande av ilska var kungen på väg mot Gustaf Reinhold Boije, som han ansåg vara ansvarig för fiaskot. När kungen kom ombord försökte Boije försvara sig med att fienden hade varit överlägsen, men det accepterade inte Gustav Adolf. Han skällde ut översten efter noter, anklagade officerarna för feghet och antydde att det kunde ligga förräderi bakom förlusten. Så grabbade han tag i det svärdsordenskors som Boije bar på sin uniform och försökte slita loss det, medan han skrek att Boije var ovärdig att bära det. Men korset satt för hårt, det blev kvar på överstens bröst. Efter debaclet vid Helsinge fortsatte kungen sin seglats i den finländska och åländska skärgården. Först en dryg vecka senare, den 8 oktober, upprättade han ett nytt högkvarter i prästgården på Lemland på Åland. Hans ilska och besvikelse över den senaste motgången hade inte lagt sig. Under seglatsen hade han också fått avslöjande rapporter om händelserna vid Helsinge. En av dem kom från en person som kallade sig Alltid Enfaldig. Han kunde berätta att en grupp svenska officerare, bland dem översten Gustaf Reinhold Boije, hade träffat ryska officerare på kvällen den 27 september och »över natten varit i sällskap och tillsammans druckit … På morgonen följande dagen hade de svenska trupperna börjat retirera …» Det luktade förräderi och för den besvikne och misstänksamme kungen räckte det med anonyma rykten. Och sådana kom från flera håll. Vid det kungliga högkvarteret på Lemland berättade en sårad soldat att hans avdelning aldrig fått någon order om reträtt och att han hört bönder säga att de misstänkte att svenska och ryska officerare hade träffats och samtalat.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 17

08-12-04 10.51.15

18 del ett • Ett land på undergångens brant »Dessa i mörkret gjorda angivelser tros till en del och göra mycket ont», skrev kabinettssekreteraren Gustaf af Wetterstedt. Hur mycket ont de orsakade blev klart den 12 oktober. Då förklarade kungen att de garden som deltagit vid Helsinge – Svea livgarde, Göta gardesregemente och Finska gardesregementet – skulle upplösas. Kungens motivering var »att reträtten den 28 sistlidne september … icke utan med den största oordning blivit av gardesregementena till fot verkställd …» Två dagar senare fick gardesregementena också order att lämna ifrån sig sina fanor och dagen därpå kom föreskrifter om förändringar i gardenas uniformer. »Underrättelsen slog ned som en bomb, spred sorg och förtvivlan i vida kretsar och satte dessutom sinnena i svallning», skrev hertiginnan Charlotta – gift med kungens farbror, hertig Karl – i sin dagbok. Hans Gabriel Wachtmeister – 26-årig biträdande justitiekansler och son till riksdrotsen Carl Axel Trolle-Wachtmeister – noterade att »kungen tror ingen människa utom pack som kommer från Finland, och varav de mesta torde vara betalda för att narra honom … Kungen skall nu vara i det närmaste galen; han ligger i Lemlands prostgård, som är skild ifrån övriga Åland; där är strängaste förbud att ingen officer får komma dit från Åland utom kommendanten därstädes. Han lär vara rädd för en kula.» Kungen bytte också ut vakten kring högkvarteret. Den hade tidigare bestått av folk från gardena, men från den 9 oktober skulle bevakningen skötas av Kronobergs regemente. Och Gustav Adolf hade all anledning att vara rädd. Det långvariga missnöje med honom, som hade börjat växa på allvar under kriget i Pommern, hade nått en kritisk massa. Det räckte med en gnista för att få den att explodera. Upplösningen av gardena blev den gnistan. Henning Wrangel, hetsig kapten vid Svea livgarde, ville anfalla kungens högkvarter redan samma kväll som degraderingen blev känd. »Jag svor hämnd och hade genast velat rycka fram mot Lemlands prästgård, där konungen hade sitt kvarter», berättade han.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 18

08-12-04 10.51.15

I En ödesdiger reträtt

Som många andra drabbade officerare var han dessutom oskyldig. Henning Wrangel hade tidigare tillhört Västra armén, som låg längs gränsen mot Norge, och varit adjutant åt befälhavaren, Gustaf Mauritz Armfelt. Först den 3 oktober hade han kommit till Åland. Under dagarna efter degraderingen träffades gardesofficerarna på Åland och smidde planer. Bland de mest aktiva fanns, utöver Henning Wrangel, kaptenen Nils Mörner, löjtnanten Eric von Lantingshausen, ryttmästaren Wilhelm von Klinckowström och löjtnanten Alexander Gripenwaldt. De beslöt att försöka mörda kungen och lejde en soldat vid Finska gardet, Elias Blå, för att skjuta regenten. Förklädd till bonde smög Blå några nätter senare huttrande bland träden runt prästgården. Han tog sig fram till ett av fönstren i kungens sovrum. Men det var täckt av en gardin. Elias Blå såg några skuggor genom gardinen, men eftersom han inte visste vem som var kungens sköt han inte. De sammansvurna officerarna väntade spänt på besked om resultatet av Blås uppdrag. Henning Wrangel skildrade upplösningen: »En finsk officer, vid namn Carlson, kom i sporrstreck. Mitt hjärta klappar av glädje, emedan jag tror att allt var gjort. Olyckligtvis tillkännagav han för oss, att intet var uträttat, alldenstund Blå hade förkylt sig i sin bonddräkt och låg för döden.» Både Elias Blå och kungen överlevde attentatsförsöket. Samtidigt begärde de mer sansade gardesofficerarna att bli ställda inför krigsrätt och få möjlighet att försvara sig mot de anklagelser som gardesdegraderingen innebar. Kungen vägrade. Han ansåg att saken var tillräckligt utredd. Det ansåg inte officerarna. Degraderingen kom att få konsekvenser som kungen inte kunnat drömma om.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 19

08-12-04 10.51.16

II En olycksfödd kung

den 1 november lämnade kungen Åland och seglade tillbaka till Stockholm. Det var hans födelsedag, han fyllde 30 år, och på Rosersbergs slott strax norr om Stockholm hade hans farbror, hertig Karl, inbjudit drottning Fredrika till födelsedagssupé. Kungen själv var inte mycket för fester och hösten 1808 hade han inte mycket att fira. Gustav Adolfs 30 år hade varit kantade av motgångar – många självförvållade – och de illavarslande tecknen hade blivit synliga redan vid hans födelse. Så snart det blev känt att drottning Sofia Magdalena var havande började det cirkulera rykten om att kungen, Gustav III, inte var far till det barn hon väntade. De bottnade i att förhållandet mellan Gustav III och hans drottning, den danska prinsessan Sofia Magdalena, hade varit dåligt ända sedan de gifte sig 1766. Nio år senare, 1775, började emellertid kungen känna behov av en son och tronföljare. Men för att det skulle bli möjligt måste han hitta vägen till drottningens sängkammare. Till sin hjälp tog han sin stilige och företagsamme page, den 26-årige ryttmästaren vid adelsfanan, Adolf Fredrik Munck. Pagen lyckades förena de två och både kungen och drottningen visade tydligt sin tacksamhet. Men i kretsarna kring hovet började man snart viska om att det inte var kungen utan ryttmästaren själv som tagit sig in i drottningens sängkammare – och att han var far till det barn som drottningen väntade. Det förekom till och med uppgifter om att över-

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 20

08-12-04 10.51.16

II En olycksfödd kung

hovpredikanten Johan Wingård i hemlighet skulle ha upplöst drottningens äktenskap och vigt henne med Munck. Ryktena ledde till en brytning mellan kungen och hans mor, änkedrottning Lovisa Ulrika, eftersom hon hade hjälpt till att sprida dem. Den lade sordin på stämningen kring Gustav Adolfs födelse, men kronprinsens ankomst kungjordes vederbörligen med salut. I söndagsgryningen den 1 november 1778 skrämde 256 kanonskott Stockholms befolkning ur sängarna. Den 30 december 1778 arrangerades också en storartad folkfest på Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg), för att fira kronprinsens ankomst. På torget, där det ännu varken fanns opera eller Gustav Adolf-staty, byggdes en jättelik sal med musikestrad och läktare där de förnäma kunde se hur folket roade sig. Alla var välkomna att dansa, ta för sig av vin, öl och brännvin som rann ur stora tunnor och av maten som dukats upp på otaliga bord. Det var en mycket kall vinterdag och omkring 4 000 personer lär ha trängt in sig i salen, som var avsedd för ungefär hälften så många. Plötsligt ropade någon att elden var lös. Det uppstod panik, alla försökte ta sig ut och i trängseln trampades många till döds. Flera som skadats i trängseln frös senare ihjäl i den hårda kölden. Sammanlagt dog över 100 personer. Kronprins Gustav Adolf växte upp till en spenslig och ganska lång yngling, med mycket smala axlar. Håret var ljust och aningen lockigt, ögonen var blå. Den franske officeren Jean Baptiste de Suremain, som flytt till Sverige från den franska revolutionen och undervisade kronprinsen i krigskonst, tyckte att hans ansikte var »behagligt då han tillslöt munnen; eljest lät hans stora och hängande underläpp se hans dåliga tänder och gav honom ett föga begåvat utseende». Den blivande kungen fick en gedigen utbildning under ledning av ett antal »guvernörer». Men det fanns skilda åsikter om hans begåvning. Gustav Adolfs far, Gustav III, ska ha hävdat att han var

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 21

08-12-04 10.51.16

22 del ett • Ett land på undergångens brant enfaldig och egensinnig och Jean Baptiste de Suremain berättade att hans elev var »andligen trög» och brukade somna när han lämnades att läsa på egen hand. Andra ansåg att kronprinsen hade en begåvning över genomsnittet, hade lätt att fatta och gott omdöme. Ett prov på det goda omdömet visade han när han 1796 tog över regerandet efter den impopulära förmyndarregering, som letts av hertig Karl, men styrts i stort sett enväldigt av presidenten i kammarrätten, Gustav Adolf Reuterholm. Till skillnad från sin far undvek den unge kungen gunstlingar och omgav sig i stället med erfarna och kompetenta ämbetsmän. Han förklarade att han inte ville bli envåldshärskare utan »den förste medborgaren ibland ett rättskaffens fritt folk». Hans valspråk blev »Gud och folket». I början fungerade det bra och den flitige rapportören, bibliotekarien Carl Christoffer Gjörwell, berömde såväl kungens rättvisa som hans klok- och godhet. En av Gustav IV Adolfs första åtgärder blev att försöka få ordning på ekonomin. Den var kraftigt underminerad av de stora lån som Gustav III hade tagit för att finansiera kriget mot Danmark och Ryssland 1788–1790. Kungen själv föregick med gott exempel. Det var slut på alla stora, dyra spektakel, kungen påstods låta halvsula sina stövlar och 1797 delades det inte ut några julklappar inom kungafamiljen. Sparsamheten, i kombination med slopade förbud för kaffeimport och brännvinsbränning, gjorde att statsbudgeten redan 1797 visade ett överskott på 150 000 riksdaler som kunde användas för att betala av på statsskulden. Men krig och missväxt förstörde allt. 1792 hade det revolutionära Frankrike förklarat krig mot Österrike. Kriget kom snart att involvera de flesta länderna i Europa, men med tiden utkristalliserades två huvudfiender: Frankrike och Storbritannien. Britterna var oroliga för att den franska revolutionen skulle sprida sig och ville bevara maktbalansen i Europa. Fransmännen, i första hand Napoleon, ville bryta Storbritanniens ekonomiska dominans, som delvis grundade sig på att de hade kontroll över sjöfarten.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 22

08-12-04 10.51.16

II En olycksfödd kung

Kriget orsakade stora problem för den svenska utrikeshandeln. I stort sett all export och import skedde med fartyg och Sverige var beroende både av exporten – främst bräder, tjära, järn och sill till Storbritannien, Holland och Frankrike – och av importen av spannmål från Ryssland och Polen samt salt från Medelhavsländerna. Trots att Sverige försökte hålla sig neutralt stördes den svenska sjöfarten av franska och brittiska kapare. I maj 1797 rapporterades till exempel att tjugo kapare härjade på Kattegatt. Problemen förstärktes av att Sverige 1798 drabbades av missväxt. Den höll sig under 1799 och 1800 och späddes på ytterligare av att sillfisket slog fel. Regeringen införde exportförbud för sill, en av Sveriges viktigaste exportvaror. Missväxten ledde till prishöjningar och klagomål. »En gruvelig ton är hos allt folket», skrev landshövdingen i Kalmar, Michael Anckarswärd. »De fattiga skrika himmels högt och hota att mörda, plundra och bränna.» På kungens födelsedag, den 1 november 1799, ledde missnöjet till slagsmål på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och några veckor senare gick en stor folkmassa i Göteborg till storms mot en brännvinsbrännare. Och i Malmö angrep folkhopar spannmålshandlare som misstänktes för att trissa upp priserna. Under januari 1800 rapporterade hertiginnan Charlotta om en ökande kritik av kungen och berättade att man hittat två hotbrev ställda till kungen. Han anklagades för att vara lat och försumma statens angelägenheter och brevskrivarna hotade med att göra av med honom. Den svenska ekonomin led också av att landet sedan 1789 hade laborerat med två valutor, dels de bankosedlar och mynt som utfärdades av Riksens ständers bank (numera Riksbanken), dels riksgäldssedlar – obligationer som utfärdades av Riksgäldskontoret som Gustav III inrättat för att låna pengar till kriget mot Ryssland. Dessa användes som betalningsmedel parallellt med Riksens ständers banks sedlar och mynt. Men under missväxtåren sjönk värdet

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 23

08-12-04 10.51.16

24 del ett • Ett land på undergångens brant på riksgäldssedlarna till omkring hälften av värdet på bankosedlar och -mynt. I det läget höll alla som kunde naturligtvis hårt i sina bankosedlar. Staten fick nästan enbart in riksgäldssedlar, men de dög inte till att betala utländska skulder. Staten behövde bankovaluta – och den var det ont om. Den enda lösningen var att staten åtog sig att lösa in riksgäldssedlarna. Men den hade inte råd att betala deras fulla värde, det måste bli en inlösen med rabatt. Det var en minst sagt känslig operation och mot sin vilja måste kungen kalla samman en riksdag för att ordna den så kallade myntrealisationen. Riksdagen hölls år 1800 i Norrköping och efter häftiga diskussioner godkändes både förslaget till inlösen av riksgäldssedlarna med rabatt och införande av en förmögenhetsskatt – och hundskatt. Redan innan riksdagen hade kungens popularitet dalat och de beslut som fattades i Norrköping sänkte den ytterligare. Gustav Adolf saknade helt sin fars karisma och pondus. Han var ängslig och osäker och hade ett tungt arv att släpa på. Redan som barn hade han varit nervös och ibland obalanserad. I början av 1790talet hade han också drabbats av depressioner och hysteriska utbrott. Han försökte dölja sin osäkerhet bakom en mask av stel tystlåtenhet, vilket fick många att anklaga honom för att vara högdragen. Gustav Adolf höll sig dessutom med principer, som han tillämpade utan någon som helst smidighet. Hans strävan efter redlighet blev pedanteri och formbundenhet, vilket ställde till problem såväl i vardagslivet som i den inhemska politiken. »Han tycker om ordning och visar det, men han tillåter icke desto mindre oordning, han är exakt endast i småsaker, och det viktiga undgår honom alltid», konstaterade Axel von Fersen. Trots höga ambitioner var den unge kungen inte vuxen sin uppgift – och mycket tyder på att han helst hade velat slippa den – men allt hade kanske slutat om inte gott så i alla fall utan revolution om det inte hade varit för de omfattande krigen i Europa.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 24

08-12-04 10.51.16

II En olycksfödd kung

På jakt efter en lämplig maka åt den unge Gustav IV Adolf hade baron Evert Taube 1797 hittat en skön prinsessa i Karlsruhe. Det var den 16-åriga Fredrika Dorotea Wilhelmina, dotter till kurfursten Karl Ludvig av Baden och Amalia Fredrika av Hessen-Darmstad. Kungen inspekterade henne i Erfurt i juli 1797, tycke uppstod, åtminstone från kungens sida – prinsessan lär ha varit så blyg att hon inte vågade slå upp sina ögon under de tre första dagarnas samvaro. Men det blev förlovning och den 31 oktober 1797 förrättade ärkebiskopen vigseln i slottskapellet i Stockholm. Fredrika var en strålande skönhet. Men hon var bara 16 år och under den första tiden var äktenskapet problematiskt. Den unga drottningen var ung och lekfull, kungen stel och formell. Hovfolket fick inte tilltala drottningen. »Vid bordet om middagarna hos kungen talas ej ett enda ord», antecknade magistratssekreteraren Rutger Fredrik Hochschild. Men problemen löste sig, drottningen blev gravid och 1799 föddes kronprins Gustav. Samma år blev Fredrika havande igen, men något lustigt liv levde den unga drottningen inte. »Drottningen är fortfarande ytterligt tystlåten, vid bordet säger hon ingenting, och då hon stiger upp från bordet, sätter hon sig alltid vid samma bordshörn och stannar där orörlig, ända till dess att kungen föreslår henne att komma …», skrev Axel von Fersen i sin dagbok. »Deras inbördes förhållande är obegripligt, och ingen vet hurudant det faktiskt är.» Eftersom kungens vantrivdes i huvudstaden bodde familjen ofta i slottet i Haga, norr om Stockholm. Där var trångt och kallt och även om drottningen var omgiven av hovfolk och tjänare var hon isolerad och tog bara emot besökare på söndagarna. Under 1801 fick emellertid den unga drottningen sällskap av sina föräldrar och syskon, som besökte Sverige. Men det slutade i en tragedi. Familjen hade just inlett sin hemresa när vagnen med drottningens far, kurfursten Karl Ludvig, välte och fadern avled. Efter det blev Fredrikas mor och syskon kvar i Stockholm till maj

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 25

08-12-04 10.51.17

26 del ett • Ett land på undergångens brant 1802. Men sedan de hade rest var drottningen »gruvligt nedslagen». Hon längtade efter sin familj och övertalade Gustav Adolf att de skulle besöka den i Karlsruhe. Kungaparet lämnade Sverige i juli 1803 och kom att stanna utomlands till februari 1805. Den låga utlandsvistelsen orsakade kritik. I mars 1804 satte en spefågel upp en lapp med texten »Att hyra» utanför kungens våning på slottet och landshövdingen i Kalmar, Michael Anckarswärd skrev: »man tycker sig snart ingen konung behöva.» Sverige hade i det längsta försökt att förhålla sig neutralt i kriget mellan Storbritannien och Frankrike, men 1803 valde kungen att sluta en handelsöverenskommelse med Storbritannien. Valet styrdes främst av att det verkade mest gynnsamt med tanke på handelspolitiken. Men under vistelsen hos drottningens familj i Karlsruhe utvecklades kungen till en närmast fanatisk fiende till Napoleon och Frankrike. En anledning till det var hans djupt rotade avsky för den franska revolutionen. Hatet hade grundlagts under hans uppväxt och förstärkts av mordet på hans far. Men i Karlsruhe uppvaktades kungen också flitigt av fransmän som tvingats emigrera under revolutionen och var hängivna fiender till Napoleon. En av dem var den landsflyktige Ludvig XVIII, bror till den franske kungen Ludvig XVI, som avrättats av revolutionärerna 1793. En annan var Antoine Henri de Bourbon, hertig av Enghien, som bosatt sig i Ettenheim, drygt 10 mil söder om Karlsruhe. I januari 1804 avslöjade den franska polisen en sammansvärjning mot Napoleon. Den omfattade ett stort antal franska emigranter och bland de misstänkta fanns hertigen av Enghien. I början av mars 1804 larmade den svenska envoyén i Paris, Carl Ehrensvärd, kung Gustav Adolf om att fransmännen planerade att gripa hertigen. Kungen sände drottningens kammarherre, överste Johan Tawast, för att varna hertigen. Men han kom för sent. Den 15 mars

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 26

08-12-04 10.51.17

II En olycksfödd kung

trängde franska soldater in över gränsen till Baden, grep hertigen och förde honom till Strasbourg. Det fick Gustav Adolf att diktera en ilsken not till Napoleon och kräva att hertigen skulle friges. Men innan den nådde Paris kom besked om att hertigen hade avrättats. Avrättningen skakade alla Europas hov. Gustav Adolf kallade hem envoyé Carl Ehrensvärd från Paris i protest och beordrade den svenske ministern i Wien, Gustaf Mauritz Armfelt, att uppmana den österrikiske kejsaren att hämnas. Det fick ingen större effekt. Napoleon var för mäktig. I Karlsruhe fick kungens hat mot Napoleon också en religiös dimension. Ansvarig för den var en skrift av Johann Heinrich JungStilling. Han var läkare men också ansedd tysk författare och kulturpersonlighet. År 1799 hade gett ut en skrift med titeln Christna religionens seger. Det var en förklaring av Uppenbarelseboken i Bibeln, som Jung-Stilling ansåg vara en profetia. Och han hävdade att odjuret i Uppenbarelseboken är en man som traktar efter »universal-herradöme». Kungen träffade antagligen Jung-Stilling i Karlsruhe. Författaren bodde i det närbelägna Heidelberg och var dessutom rådgivare till kurfursten Karl Fredrik. Jung-Stillings skrift övertygade Gustav Adolf om att Napoleon var det odjur som Uppenbarelseboken berättade om. Det fick ödesdigra följder för Sverige. När Napoleon i maj 1804 lät utropa sig till kejsare vägrade Gustav Adolf att erkänna honom. Sverige bröt också de diplomatiska förbindelserna med Frankrike, kungen utfärdade förbud mot försäljning av franska böcker och tidningar i Sverige och gav order om att Napoleon bara fick omskrivas som M. Bounaparte eller M. Napoleon Bounaparte. Inga titlar var tillåtna. Att kungaparets utlandsvistelse drog ut på tiden berodde delvis på att drottningen ogärna ville lämna sin familj, delvis på att kungen trivdes utmärkt i Tyskland – och med att slippa fatta alla de beslut som krävdes av regent. Han författade till och med en abdikationsskrivelse där han förklarade att han ville »befrias från

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 27

08-12-04 10.51.17

28 del ett • Ett land på undergångens brant uppfyllandet av ett kall, som ej för mig kunde äga något behag». Men den hamnade i byrålådan och Gustav Adolf fortsatte att regera, även om effektiviteten kunde diskuteras. Den svenske ministern i Wien, Gustaf Mauritz Armfelt, tvingades att vistas hos kungen och drottningen i Karlsruhe under fyra månader och fick insyn i det regeringsarbete som sysselsatte kungen där. »Allt vad som skall ske går svårt, långsamt, nästan disgraciöst», berättade han. »Det är blott de små, allra minsta militäriska detaljer … som fästa både [uppmärksamhet och intresse].» Men ännu mer oroades Armfelt av kungens tilltagande krigslystnad: »Hos kungen regerar en evinnerlig kallelse att göra krig. Jaga kungen i Preussen ur tyska riket och Bonaparte från franska tronen äro två favoritidéer.» Det var inga ovanliga tongångar från kungen, han hade alltid varit intresserad av det militära – även om han inte visade några direkta anlag för det. »Jag hade t.ex. aldrig kunnat få honom att betrakta krigskonsten ur annan synpunkt än fredsexercisen eller bringa honom längre än till en bataljonsmanöver», skrev Jean Baptiste de Suremain. Han ansåg det omöjligt att få kungen att förstå mer avancerade idéer. Men Gustav Adolf själv tycks ha hyst en önskan om att bli en krigarkung. Karl XII tillhörde hans förebilder och 1799 lät han öppna dennes kista i Riddarholmskyrkan för att studera resterna av hjältekonungen. Vid invigningen av riksdagen i Norrköping året därpå bar han uniform i stället för riksdagsdräkt, vilket tolkades som ett försök att påminna om Karl XII. Och under 1801 anlade kungen dessutom ny frisyr – »à la Charles XII», sa han själv – för att bli mer lik förebilden. I september 1804, när kungen och drottningen kom till Stralsund, på sin långsamma resa tillbaka till Sverige, var Gustav Adolf fortfarande på stridshumör. Statssekreteraren Gustav Lagerbjelke berättade att »konungen beslutat föra krig nästan lika gott emot vilken, bara det är krig». Och kungen fick sin vilja fram.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 28

08-12-04 10.51.17

III »Vaktparader, exerceringar, och mångfaldiga upptåg»

under hela 1804 hade Sverige fört diskussioner med Storbritannien och Ryssland om att bilda en koalition mot Frankrike. Eftersom fransmännen behärskade hela den västeuropeiska kusten var svenska Pommern ett av de få områden där Frankrikes motståndare kunde landsätta styrkor, vilket gav Sverige ett bra förhandlingsläge. Och i december 1804 gick Storbritannien med på att betala 80 000 pund (drygt 320 000 riksdaler) för att Sverige skulle förbättra försvarsanordningarna i Stralsund. Att räkna om summorna till dagens penningvärde är i stort sett omöjligt. Men en liten fingervisning kan vara, att en spinneriarbeterska 1805 fick ¾ riksdaler (36 skillingar) för ett dagsverke, en årsprenumeration på Wexiöbladet kostade en riksdaler och en stålvärja fyra riksdaler. En dryg månad senare slöt Sverige fördrag med Ryssland, som skulle skicka 15 000 man till svenska Pommern. Tillsammans med 10 000–12 000 svenska soldater – som Storbritannien skulle betala omkring 82 000 riksdaler i månaden för – och en brittisk armé på 10 000 man skulle koalitionen försöka befria kurfurstendömet Hannover – som tillhörde Storbritanniens kung Georg III – och Holland, som båda ockuperats av Frankrike. Förhandlingarna med Storbritannien och Ryssland fortsatte efter kungens återkomst till Sverige i början av 1805. Men i Sverige var entusiasmen för att dra i krig mot Napoleon långt ifrån total. Såväl Gustaf Mauritz Armfelt – svuren fiende till Napoleon – som

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 29

08-12-04 10.51.17

30 del ett • Ett land på undergångens brant generalguvernören i Skåne, Johan Christopher Toll, och kanslipresidenten – motsvarande dagens utrikesminister – Fredrik von Ehrenheim försökte att få kungen att backa ur förhandlingarna. Men kungen stod på sig och under 1805 slöt han överenskommelser med Ryssland och Storbritannien. Koalitionen kompletterades under året också med Österrike. Koalitionens mål var att stoppa Frankrike, som expanderat kraftigt under perioden 1792–1803. Det hade bland annat erövrat nuvarande Belgien och stora områden i norra Italien från Österrike samt lagt beslag på områden väster om Rhen. Men Gustav IV Adolf var i första hand ute efter att störta Napoleon och på nytt placera ätten Bourbon på Frankrikes tron. Sverige blev en krigförande nation och den svenske kungen utsågs till överbefälhavare för de förenade styrkorna i Pommern. Det började inte bra och slutade som en katastrof. Inför koalitionens attack mot de franska styrkorna ansträngde sig Storbritannien och Ryssland att hålla det neutrala Preussens kung, Fredrik Wilhelm, på gott humör så att han skulle låta den ryska armén passera genom sitt rike. Då lyckades Gustav Adolf förolämpa samme kung genom att dels kritisera honom för att han erkänt Napoleon som fransk kejsare, dels skicka tillbaka den preussiska Svarta Örnsorden som Gustav Adolf hade fått långt tidigare. Anledningen var att Fredrik Wilhelm hade tilldelat Napoleon samma orden – och själv tagit emot Frankrikes förnämsta orden, Hederslegionen. Gustav Adolf förklarade sitt handlande genom att slå upp Bibeln och peka på texten som beskriver alla de fasor som drabbar den som bär odjurets tecken. Kung Fredrik Wilhelm bröt genast de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Gustav Adolf hade inte bara försvårat koalitionens förberedelser utan också skaffat Sverige en ny fiende mycket nära Pommerns gräns. Den 2 november 1805 anlände Gustav Adolf till Stralsund för att

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 30

08-12-04 10.51.17

III »Vaktparader, exerceringar, och mångfaldiga upptåg»

ta befälet över de svensk-rysk-brittiska trupperna, men väl på plats visade han sig vara mer intresserad av sitt gräl med den preussiske kungen än av att dra i fält. Kungen »hade tänkt resa hem till Sverige genast», hävdade riksmarskalken Axel von Fersen. Med förenade ansträngningar lyckades ryssar och britter få kungen att ändra sig, men enligt Axel von Fersen var han fortfarande »rasande mot Preussen … han ville bara ha upprättelse och brydde sig inte alls om de stora intressena». Under oktober 1805 hade de franska arméerna framgångsrikt attackerat de österrikiska och ryska arméerna och segrat stort vid Ulm och Austerlitz. Men den svenske kungen, som fruktade att Preussen skulle anfalla Pommern, kallade tillbaka de svenska styrkor som redan var på marsch mot Hannover för att försöka köra ut de franska ockupationstrupperna. Och han vägrade att ta befäl över de ryska styrkorna. Först i början av december fick en del av den svenska armén order att på nytt börja marschera mot Hannover. Gustaf Mauritz Armfelt hade utsetts till militärbefälhavare i svenska Pommern. Han var inte imponerad av kungens befälskonst. I »det oräkneliga högkvarteret tilltaget för en armé av 200 000 man härskade etiketten och ’uniformatiken’», berättade Armfelt. »Kungen regerar beständigt, alltid i stövlar och sporrar och med svärdet vid sidan. Han inbillar sig att han för krig mot den, som han avskyr genom att placera sina soldater som schackpjäser.» För den svenska arméns del blev aktionerna i Pommern under hösten och vintern 1805–1806 främst ett låtsaskrig som bestod av svårbegripliga förflyttningar. Landshövdingen i Kalmar, Michael Anckarswärd, hade två söner i den svenska armén i Pommern, och klagade över de meningslösa marscherna: »De slita utan ändamål, utan hopp onaturligt ont, tulta och gå i smuts och vatten till knäs likasom andra vandrande gesäller, ligga i oeldade rum, och födan ofta klen etc. Konungen av Sverige står i det utätna Pommern med styrka som knappt utgör en gen[eral]majors befäl, brukar och pinar både off[icerare] och trupper med uniformsförändringar, vaktpa-

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 31

08-12-04 10.51.18

32 del ett • Ett land på undergångens brant rader, exerceringar, och mångfaldiga upptåg … Soldaterna börja mycket sjukna, väderleken är även där kall och ohygglig …» I september 1806 återvände kungen till Sverige. Kriget hade inte alls blivit vad han hoppats och när han kom till Johan Christopher Tolls egendom Bäckaskog i Skåne, där drottningen väntade, slängde han ilsket sin uniform och sin värja i ett hörn och drog på sig civila kläder. Han var trött på att vara fältherre. Men den svenska armén var kvar i Pommern och tvingades fortsätta kriget, som kändes alltmer meningslöst. Det blev inte bättre när kungen i maj 1807 kom tillbaka till Pommern, nu försedd med krigiska mustascher. Inom officerskåren, där många beundrade Napoleon, anslöt sig allt fler till uppfattningen att Sverige aldrig borde ha gett sig in i kriget mot Frankrike, och att det nu var dags att få slut på det. Under våren 1807 började en grupp svenska officerare i Pommern – bland andra Gustaf Mauritz Armfelt, överstelöjtnanten Carl Henric Posse och landshövding Michael Anckarswärds söner Carl Henrik och August, major respektive kapten – att diskutera olika planer för att avsätta kungen. Posse föreslog att de skulle överlämna honom till fienden, en mer fantasifull plan gick ut på att gripa Gustav Adolf när han seglade tillbaka till Sverige och skicka honom till Indien. Diskussionerna avstannade när Armfelt, som skadats och drabbats av onåd, i mitten av maj återvände till Sverige. Men de tog ny fart under sommaren 1807. I juni besegrade de franska styrkorna de ryska och preussiska arméerna vid Friedland (dagens Pravdinsk) sydöst om Königsberg (Kaliningrad). Det ledde till att Ryssland, Preussen och Frankrike beslöt om stillestånd den 21 juni. Och fyra dagar senare, den 25 juni, möttes tsar Alexander och kejsar Napoleon för att förhandla om fred. De träffades i ett tält på en flotte i floden Njemen i närheten av Tilsit (dagens Sovetsk vid gränsen mellan den ryska enklaven Kaliningrad och Litauen). Då hade Gustav Adolf just passat på att säga upp det rådande

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 32

08-12-04 10.51.18

III »Vaktparader, exerceringar, och mångfaldiga upptåg»

stilleståndet mellan Sverige och Frankrike. Det var en helt huvudlös manöver och när Napoleon fick höra om den lär han ha kallat Gustav Adolf för ärkeidiot och beklagat att man »inte kan sätta en sådan dåre i dårhuset». Men det fanns en ädel logik i kungens agerande. Preussen och Storbritannien hade lovat att sända 10 000 man vardera till Pommern. Britterna skulle dessutom betala för en ny styrka från Sverige. Med hjälp av sin förstärkta armé ville kungen undsätta sina allierade, Preussen och Ryssland. »Då jag i närvarande ögonblick uppsäger stilleståndet, medger jag väl, att det kan se vågsamt ut, men jag uppfyller vad hedern kräver, jag lägger ett band på mina bundsförvanter att ej övergiva mig», sa kungen till kabinettssekreterare Gustaf af Wetterstedt. På kvällen den 12 juni steg kungen till häst utanför den lilla herrgård i Zinkendorff, några mil utanför Stralsund, som utgjorde det svenska högkvarteret. Beväpnad med två pistoler, som ska ha tillhört Karl XII, höll han ett sedan tal som slutade med att han hoppades kunna skjuta en kula genom Bonapartes huvud. Men hur vackert tänkt kungens plan än var så saknade den, som så många andra av hans idéer, kontakt med verkligheten. Medan kungen viftade med Karl XII:s pistoler trängde de franska styrkorna in i Pommern. Långt ifrån alla av den svenska arméns förstärkningar hade hunnit komma och fransmännen behövde bara en dag för att tvinga den svenska armén att söka skydd bakom Stralsunds murar. Tsar Alexander och kung Fredrik Wilhelm vädjade till Gustav Adolf att upphöra med striderna och börja förhandla med Napoleon. Men det kunde den svenske kungen inte tänka sig: »Jag känner icke någonting i världen, som skulle kunna förmå Mig att underhandla med Napoleon Bonaparte, ty jag skulle därigenom förråda icke allenast de skyldigheter och de grundsatser, som böra förbliva heliga för var och en dygdig människa, utan jag skulle tillika underskriva min timliga och eviga olycka», förklarade han. Hans inställning var densamma när Storbritannien kom med liknande förslag. För Gustaf af Wetterstedt förklarade kungen att

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 33

08-12-04 10.51.18

34 del ett • Ett land på undergångens brant hans vägran att förhandla med Napoleon var religiös. Den »härleder sig från Johannes Uppenbarelse: vilddjuret, som der omtalas, och vars tal är 666, har någon för kungen uträknat vara Napoleon Bonaparte. Således finnes å denna sida ingen räddning, ty detta land är evigt förlorat», skriver af Wetterstedt i ett brev. Fredsförhandlingarna i Tilsit slutade med att Ryssland och Preussen tvingades ansluta sig till Frankrike. Därmed hamnade Sverige i en mycket utsatt position, men kungen kunde ändå inte tänka sig att sluta fred med Napoleon. Det satte ny fart på officerarnas diskussioner om att göra sig av med kungen. Nu drogs också generallöjtnant Fabian Wrede och generalguvernören i Pommern, Hans Henric von Essen, in i kupplanerna. von Essen höll med om att det var nödvändigt att avsätta kungen, men rådde de upproriska att vänta: »tiden för en dylik förändring är ännu icke kommen … Konungen är ännu ett helgon inför nationen, som icke känner hans oduglighet och olycksaliga sinnesförfattning …» Diskussionerna om en kupp mot kungen var kända av många. Den ryske envoyén David Alopæus, som var på plats i Stralsund, rapporterade till sin regering att det bara krävdes en ledare för att de svenska officerarna skulle göra uppror. Den svenska arméns läge var prekärt. Fransmännen belägrade Stralsund och den 18–20 augusti 1807 tvingades svenskarna att utrymma staden och dra sig tillbaka till den stora ön Rügen. Fransmännen förberedde ett anfall mot ön, men kungen vägrade att kapitulera. På Rügen drabbades han emellertid av en svårartad »hemorrojdalisk feber» och den 4 september återvände han till Sverige. Med kungen ur vägen lyckades Johan Christopher Toll med konststycket att få fransmännen att ställa in fientligheterna och gå med på att låta den svenska armén lämna Rügen. Det råder delade meningar om hur han fick en fransk marskalk med överlägsna styrkor att släppa i väg svenskarna. En teori är att Toll utnyttjade det faktum att en brittisk flotta under slutet av augusti hade bombarderat Köpenhamn och lagt beslag på den

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 34

08-12-04 10.51.18

III »Vaktparader, exerceringar, och mångfaldiga upptåg»

danska flottan. Toll fick fransmännen att tro att Sverige fruktade brittiska anfall mot svenska hamnar. I sådana fall skulle Sverige tvingas ansluta sig till Frankrike. Möjligen antydde Toll att det skett en revolution, antingen i Sverige eller inom den svenska armén på Rügen, och att kungen var avsatt. Någon revolution blev det inte. Men inom armén kvarstod missnöjet. Efter det brittiska anfallet på Köpenhamn slöt Danmark ett alliansavtal med Frankrike och lovade att anfalla Sverige om Ryssland gjorde det. Det innebar att Sverige var inringat av fientliga makter och det cirkulerade uppgifter om att det fanns hemliga klausuler om Sveriges framtid i det fredsavtal som Ryssland och Frankrike slutit i Tilsit: Ryssland skulle få ta över Finland och norra Sverige medan Danmark skulle få Skåne, Halland och Blekinge. Depescher från den svenske ministern i Sankt Petersburg, Curt von Stedingk, pekade i samma riktning. Men kungen, som låg sjuk i Karlskrona, var inte oroad. Det oroade i sin tur hans omgivning. Riksdrotsen, Carl Axel TrolleWachtmeister, träffade Gustav Adolf när denne var på väg från sitt sjukläger i Karlskrona för att samla nya krafter vid hälsobrunnen i Ramlösa. Han noterade att kungen var »nedslagen, grät mycket …». Och generalauditören – föredragande i krigshovrätten – och greven Fredrik Gyllenborg, som gjorde kungen sällskap, berättade att regenten hade varit riktigt galen men nu hade lugnat ner sig. Rykten om kungens galenskap hade cirkulerat ända sedan avresan från Rügen. Och särskilt klok verkade inte kung Gustav Adolf under hösten 1807. När riksdrotsen Carl Axel Trolle-Wachtmeister i oktober träffade honom i Ramlösa försökte han övertala kungen att sluta fred med Frankrike. Det fick Gustav Adolf att ilskna till. Han hade lovat Gud att inte sluta fred med Napoleon. Och när riksdrotsen påpekade att Sverige var ett litet och fattigt land slog kungen handen i bordet och skrek: »Här är folk

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 35

08-12-04 10.51.18

36 del ett • Ett land på undergångens brant och förmögenhet nog; men här fattas god vilja!» Kungen tillbakavisade också den ryske tsarens krav på att Sverige skulle stänga sina hamnar för britterna. Som svar skickade han tillbaka den Sankt Andreasorden som han fått av tsar Alexander. Han hade fått veta att tsaren tilldelat Napoleon samma orden och anledningen till returen var densamma som när han sände tillbaka Svarta Örnsorden till kungen av Preussen: Han kunde inte bära samma tecken som »vilddjuret» Napoleon. I kretsarna kring kungen växte oron för hur tsaren skulle agera. Och den tilltog ytterligare när Ryssland den 1 november förklarade krig mot Storbritannien. Det kunde innebära att tsaren planerade ett angrepp mot Sverige. I Sankt Petersburg började det också dyka upp ryska trupper på väg mot den finska gränsen. Men Gustav Adolf vägrade fortfarande att oroa sig. I början av december förklarade han, enligt amiral Salomon von Rajalin, att »han ger Finland tusan dj[ävla]r och frågar icke efter om han mister det. För övrigt säger han sig vara för god för att styra ett sådant pack som denna nationen.» Men det hotande kriget var inte svenska folkets enda problem hösten 1807. Kyla och torka hade förstört skörden och kriget stoppade handeln. »… köpmännen lida stora förluster, bringas till bankrutt och livsförnödenheter bli för varje dag allt dyrare», antecknade hertiginnan Charlotta. Och landshövding Michael Anckarswärd skriver att »Missnöjet och tonen i hela landet är gruvelig … Alla klaga över dyrhet, stockad rörelse och därav följande penningebrist.» På julafton återkom kungen till sin huvudstad efter två och ett halvt års frånvaro. Han möttes av nidskrifter på såväl slottsmurarna som i gathörnen.

Tva dygn som fo ra ndrade Sverige.indd 36

08-12-04 10.51.19

foto: iris tiitto

börje isakson Två dygn som förändrade Sverige

Börje Isakson är författare och journalist. Han har publicerat ett 40-tal böcker, såväl fack- som skönlitteratur, och bland annat varit chefredaktör för Teknikens värld.

Två dygn som förändrade Sverige 1809 års revolution

789127 117600

börje isakson isbn 978-91-27-11760-0

1808 Ryssland anfaller och erövrar Finland. Danmark-Norge förklarar krig mot Sverige.