IDA KJELLIN LINA BLIXT
Läs mer om Ida Kjellin och Lina Blixt på
rabensjogren.se
© Text: Ida Kjellin 2025, enligt avtal med Grand Agency
© Bild: Lina Blixt 2025, enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Form omslag: Rebecka Neumann
Grafisk form inlaga: Jonas Lindén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978- 91-2974309-8
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
IDA KJELLIN LINA BLIXT
EN KRYPTOZOOLOGS
LOGGBOK
Till dig som läser detta
Vi var på bilsemester i Småland. Mamma och pappa hade hyrt en stuga utanför Lessebo, och en dag stannade vi för att kolla in en loppis. Den var i ett garage och bestod mest av en massa gammalt skräp. Men längst in hittade jag en stor, märklig trälåda. Den var gammal, med ålderdomliga stämplar från mängder av platser runt om i världen. Papua Nya Guinea, Mongoliet, Puerto Rico, Nepal …
Jag blev väldigt nyfiken och gissade att lådan fungerat som resväska åt någon för länge sedan. Men den var låst med ett rostigt hänglås. Varför det? Vad kunde finnas i den? Jag kände att jag bara måste få veta, jag måste ha den här trälådan. Och jag hade tur, jag fick köpa den för bara några tjugor.
Tillbaka i stugan bände jag upp låset. Först hittade jag inget spännande. Slitna kläder, ett par trasiga läderstövlar. Ett gammalt hundhalsband som tillhört någon som kallades ”Jules”. Men ju längre ner i lådan jag kom desto märkligare blev fynden. En tropikhatt. En pistol med namnet ”Diana” ingraverat i kolven.
En hoprullad tävlingsaffisch föreställande en kvinnlig boxare. Ett svartvitt fotografi på en ung pojke och en kvinna.
Och där, allra längst ner, den här boken. Kryptozoloogens loggbok. Illa medfaren, titeln med blekta bokstäver, sidorna fläckade av smuts och av något som liknar … blod?
Och längst fram var det här brevet instucket.
Jag skriver detta i all hast, jag har inte mycket tid på mig.
Om du läser detta har du hittat min hemliga loggbok.
Jag, Elias Leijon – kryptozoolog och äventyrare – svär att allt som står i denna bok är sant. Om du väljer att läsa den kommer du att träda in i en fantastisk värld, befolkad av de underbara varelserna kryptiderna.
”Kryptider” är de okända djuren. De som ingen tror på. Som sägs vara sagor eller myter. Men jag har bevisat att de existerar. Genom glödande öken, djupa djungler och bottenlösa träsk, över de högsta berg och i de djupaste hav har jag sökt och funnit dem. Oavsett om de haft vingar, fjäll eller päls, gått på två ben eller fyra – eller inga alls.
Men dessa unika varelser är i fara. Många vill döda eller spärra in dem.
Jag ber dig som läser: låt inte detta ske. Berätta inte för någon om det som du nu kommer att få veta. Låt dessa fantastiska djur få leva vidare i hemlighet.
En sista varning! Det finns de som skulle gå över lik för
att få tag på denna bok. Kryptidernas fiender har jagat mig över hela jordklotet och de kommer aldrig att ge upp. De har en symbol: Dödskallen med ett kors nedstucket i den tomma ögonhålan. Ser du den – ta boken och spring!
Elias Leijon, i april 1912
Jag läste Elias loggbok hela natten, med allt mer gapande mun. Det var det mest fantastiska jag läst! Kunde det som stod här verkligen vara sant?
Dagen efter bad jag mamma och pappa att vi skulle åka tillbaka till loppmarknaden. Jag måste bara få veta varifrån lådan kom.
Kvinnan svarade att hon tyvärr inte kom ihåg, men jag lämnade mitt telefonnummer ifall hon skulle minnas.
Och det var så konstigt, för redan nästa dag ringde hon. En man och en kvinna hade frågat efter lådan, sagt att de var beredda att betala vilken summa som helst för den!
Men jag hade läst boken. Jag visste allt nu, och det fanns bara en sak att göra. Jag svarade kvinnan på loppmarknaden att jag inte var intresserad.
Samma kväll hade vi inbrott i stugan, men ingenting blev stulet. Det såg ut som om tjuvarna letat efter något. På köksbordet låg ett visitkort. Men där fanns inget namn, bara en ensam symbol.
Ett kors nedstucket i ögonhålan på en dödskalle.
Det var så jag förstod att någon fortfarande är på jakt efter
denna bok. Någon som är farlig. Jag kommer därför att göra som Elias och gömma den.
Om du läser det här, håller du kryptozoologens loggbok i din hand! Läs den och du kommer att förstå allt. Jag upprepar bara det som stod i brevet: Berätta inte för någon!
Låt dessa fantastiska djur, kryptiderna, leva vidare – i hemlighet.
Denna loggbok tillhör
Elias Leijon
10 juni 1909, på tåget söderut genom Sverige
Här sitter jag på en träbänk i vår tågkupé och försöker skriva ordentligt i min nya anteckningsbok (numera min kryptozoologiska loggbok). Det är svårt, för tåget dunkar och skakar hela tiden så att texten blir alldeles darrig. Svart rök bolmar förbi där utanför fönstret och tågvisslan tjuter varje gång vi närmar oss en station. Vi, min mamma och jag, är på väg ut i världen för att resa jorden runt! Och i den här boken ska jag skriva om allt som vi kommer att uppleva när vi söker efter de gömda bestarna – alla de underbara kryptider som vi hoppas på att hitta.
Jag måste förstås berätta varför vi tagit det här märkliga beslutet. Hur det kommer sig att jag sitter här nu, på väg ut på mitt livs största äventyr. Men hur ska jag börja?
Kanske startade allt den gången när jag som liten mötte ett havsmonster och var nära att dö?
Eller kanske när jag och mamma ingick det stora vadet med min elaka moster?
Nej, vänta. Jag tror att jag måste börja med dagen då jag gömde mig för mina mobbare i skolbiblioteket. Och om fyndet jag gjorde där.
För det var det som skulle förändra allt.
Det var en helt vanlig dag på min internatskola Gråbyholm. Och med ”helt vanlig” menar jag att jag blev mobbad. Redan från skolstarten när jag var åtta år (jag är nu tolv) verkade det pågå någon sorts tävling om vem som kunde vara mest vidrig mot mig. Ett pojkgäng, som leddes av skolans rikaste elev Erik, brukade roa sig med att låsa in mig i städskrubben, förstöra mina böcker eller hälla iskallt vatten över mig när jag sov.
Det kanske inte var så underligt att just jag var skolans hackkyckling. Min mamma sågs som konstig, hon var inte som de andra mammorna, och jag har ingen pappa. Men värst av allt var att jag hade fått ett rykte om att vara … ja, lite halvtokig. Eller heltokig till och med, det berodde på vem man frågade. Och anledningen till det var en händelse som jag och mamma var med om när jag var liten, och som jag tyvärr råkade berätta om i skolan. Efter det var det kört! Jag ska berätta mer om den händelsen senare.
Just den här dagen började i alla fall med att mina plågoandar låg på lur utanför klassrummet efter en fransklektion. Magistern, monsieur Lavalle, såg som vanligt åt andra hållet när de drog in mig i en tom korridor. Det var det vanliga gänget: Rike Erik, Olof och så Grobian-Greger. Den sistnämnde är tyvärr min kusin. Han
gick egentligen tre år över oss andra, men han har alltid gillat att hänga med de yngre. Antagligen eftersom de är lättare att bestämma över. Grobian-Greger har ingen hjärna, men mycket muskler. Nu stod han där och log sitt dumsluga leende, det som betydde att han hade tråkigt och som i sin tur innebar att jag skulle få stryk. Igen.
”Hallå där, Bläckfiskpojken.”
Jag himlade med ögonen så att de nästan försvann in i huvudet.
Det där gamla ”roliga” öknamnet.
”Vad har du hittat på i dag då?” smilade Erik.
”Ja, jag behövde i alla fall inte hitta på att jag skrev min uppsats i tyska själv”, svarade jag och försökte låta uttråkad och överlägsen, ”när alla vet att din lilla pappi betalade någon att skriva den åt dig.”
Eftersom jag ändå skulle få stryk kunde jag lika gärna retas lite.
”Har ni inget bättre för er i dag än att ge er på mig? Läsa läxor, kanske? Jag hörde att du, Greger, hade noll rätt på matteprovet. Det måste vara jättejobbigt att inte kunna tänka”, la jag till med medlidsam röst.
”Öhhh …?” grymtade Grobian-Greger.
”Oj då. Öh? Jag kommer att ligga sömnlös efter den förolämpning… aaaaj!”
Erik hade huggit tag i mig och höll fast medan Greger gav mig en hård boxning i magen. Jag kved till av smärta. Men jag kom i alla fall ihåg att spänna magmusklerna allt vad jag kunde för att inte helt tappa andan när han slog, precis som mamma lärt mig.
Så lyfte jag höger fot högt och trampade så hårt jag kunde bakåtnedåt så att min häl skrapade längs med Eriks skenben för att till slut landa på hans tår. (Tår – skrev – strupe! som mamma brukade instruera.) Det blev en fullträff! Erik tjöt till av smärta, släppte mig och började hoppa runt på ett ben. Därefter gav jag GrobianGreger en knuff i ryggen så att han föll över Olof. Nu låg alla i en tillfredställande hög på golvet och krälade.
”Tyvärr har jag inte tid med er längre. Hej på er!” sa jag och skyndade iväg så fort jag kunde, jag ville hinna långt bort innan de hade kravlat sig upp. Jag hörde skriken eka bakom mig.
”Elias, din lögnaktige lille skit! Vi kommer att få tag på dig, det vet du!”
Jag sprang på lätta, snabba fötter och genom en bakdörr tog jag mig in i min enda fristad: Gråbyholms bibliotek. Jag duckade för bibliotekarien herr Dufva. Han var inte en vän och skulle skvallra för rikemansungarna om han såg mig. Sedan gömde jag mig på min favoritplats, mellan geografihyllan och zoologihyllan. Här skulle jag stanna tills det ringde in till nästa lektion, då kunde jag passa på att smita.
Medan jag pustade ut läste jag på bokryggarna i hyllan framför mig. Australiens röda klippor, Japans fem öar och Redwoodskogarna i Kalifornien. Åh, bara namnen … Jag kunde inte låta bli att ta ner böckerna och bläddra. Jag var så urbota trött på mitt värdelösa ensamma liv på skolan och drömde mig bort så ofta jag kunde. Bort till öknar så torra att bara ödlor kan leva där, till
djungler med tjattrande apor bland gamla tempelruiner, till fuktiga mörkgröna urskogar med tusen år gamla träd … I det gråkalla januari-Sörmland i Sverige kunde man på sin höjd få syn på en ekorre i en tall på lunchrasten.
Något petade mig i ryggen. Jag vände mig om mot zoologihyllan jag satt lutad mot. Mellan böckerna om indiska giftormar och Arktis fågelliv hade Utdöda djur – från sabeltandad tiger till dronten hamnat lite snett. Jag drog ut den också för att sitta mer bekvämt. Men då fick jag syn på något annat. Bakom boken om de utdöda djuren fanns en annan, som varit gömd där bakom.
Den här boken var tunn, knappt mer än ett häfte. Och den såg gammal ut – gammal, men helt oläst. Sidorna hade gulnat av ålder, men samtidigt verkade ingen någonsin ha öppnat den. Omslaget pryddes av ett helt fantastiskt sagodjur. Illustratören hade ritat in en palm bredvid för att visa hur stort djuret var. För
stort var det. Som fem elefanter på rad. Och två elefanter hög.
Den hade en lång, lång hals med ett litet huvud, och så en tjock svans lika lång som halsen.
Det här måste ju vara en barnbok, tänkte jag. Vad gjorde den här bland de naturvetenskapliga böckerna? Den tunna bokens titel var Kryptozoologi. En kort introduktion. Av Robin Lynx.
Kryptozoologi … Vilket härligt, svårt och mystiskt ord! Jag kände inte igen det, men hjärtat började bulta av spänning och förväntan. Jag öppnade boken och läste inledningen:
Kryptider är varelser eller djur, vars existens inte är bevisad. Vetenskapen som handlar om kryptider heter kryptozoologi och betyder ungefär ’gömda djur’. En expert på djur kallas ”zoolog”. Men en kryptozoolog är den som är expert på kryptider. Den mest kända kryptiden är Loch Ness-odjuret, ett sjömonster som bor i en djup, kall sjö i Skottland. Många säger att de sett det, men ingen har bevis. Men jag, Robin Lynx, vet att det lever många kryptider ute i världen. Vem kommer att hitta de gömda bestarna?
Det pirrade i hela mig. Det här var början på äventyret jag längtade efter, det kände jag på en gång. Jag bläddrade i boken med stigande spänning. En världskarta. Kryss på olika platser. Bredvid kryssen märkliga ord: yeti, Bigfoot, mokèlé-mbèmbé och …, jag hajade till. Där ute i havet syntes en liten illustration som väckte
ett minne från när jag var liten. Det minnet, som orsakat så mycket trubbel för mig …
Bilden föreställde ett monster med många armar. Jag kunde fortfarande höra sjömännens skrik innan de drogs ner i vattnet av just de där armarna … hur fartyget krängt när starka tentakler slagit metall och trä mitt itu.
Jag tittade lite närmare. Med snirklig stil under bilden stod det: ”Kraken”.
Kraken, tänkte jag. Så hette alltså varelsen, den som jag och mamma mött ute på Nordsjön den där gången. Den som jag tyvärr hade berättat om i skolan sedan så att alla skrattat och börjat mumla om ”mentalsjukhus för barn”. Varelsen som var orsaken till mitt smeknamn.
Ingen hade trott på min historia. Men jag kände på mig att Robin Lynx, författaren till den här märkliga boken i min hand, skulle ha gjort det.
Jag var sju år då och mamma och jag bodde på Irland. Vi hade flackat runt i världen ända sedan jag föddes och bott i många olika länder. Mamma försörjde oss med hjälp av olika ströjobb, på Irland hade hon ridit in vildhästar.
Efter en ovanligt kall vinter blev jag svårt sjuk i lunginflammation och höll på att dö. Mamma blev orolig – så orolig att när jag äntligen blev frisk bestämde hon att vi skulle ge upp vårt kringflackande och resa hem till Sverige. Till vår förmögna och fina släkt som vi en gång rymt ifrån. Det skulle bli slutet på vårt fria
liv, men det skulle också innebära en tryggare tillvaro för mig. Det sa mamma i alla fall.
Det var natt när vi gav oss av, ut över Nordsjön. Vi hade fått följa med ett stort fiskefartyg. Jag sov i vår hytt, gungad av vågorna, när jag vaknade av något. Ett ljud? Nej, en skälvning i skrovet.
Kort därefter kom en ny. Fartyget skakade till. Jag ropade på mamma, hon var redan uppe och stod och tittade ut genom det lilla runda fönstret i vår hytt.
Plötsligt spärrade hon upp ögonen.
”Vad … vad är det där?!” Hon var likblek i ansiktet.
”Vadå? Mamma, vadå?”
Men istället för att lugna mig som hon alltid brukade, började hon snabbt klä på oss. Hon satte på mig ett livbälte av kork.
”Nu, Elias, ska vi gå upp på däck, leta reda på en livbåt och ro till land. Det kommer att gå bra.”
Då skakade fartyget till igen, värre den här gången.
”Full fart i maskin!” ropade någon skräckslaget uppifrån däck.
Därefter hörde jag ett fruktansvärt ljud, av trä som splittrades. ”Skrovet läcker! Hon tar in vatten!” vrålade någon annan.
Nu hade mamma också satt på sig livbälte, hon slet upp hyttdörren och vi sprang upp. Fartyget knakade till igen.
Då …
Något kom upp ur havets djup. En mörk, lång, slemmig arm som oavbrutet ändrade färg. Den ringlade sig runt en sjömans midja. Han slets upp i luften och drogs sedan ner under vattnet,
som såg ut att bubbla och koka. Något enormt rörde sig där under havsytan och sände upp luftbubblor. Fler långa mörka armar slingrade sig upp och piskade och slog. Besättningen skrek av skräck, och jag med.
Men kaptenen, som stod och siktade med en stor valharpun, skrek inte. Han stirrade ner i vattnet, och så sköt han rätt ner. Då krängde skeppet till så våldsamt att det nästan lyfte från ytan, när en gigantisk kropp ursinnigt ruskade sig i vattnet. Så kom de upp igen – flera tjocka slemmiga armar som frenetiskt slingrade sig som om de sökte efter människokroppar att ringla sig kring. En arm grep tag om masten och bröt den lika lätt som en tändsticka. Men det var inte armar, såg jag nu, det var tentakler. Jag räknade till åtta stycken, med stora sugproppar på. Jag förstod med ens vad den enorma varelsen var för något. ”Mamma!” skrek jag för att överrösta dånet. ”Det är en bläckfisk! En jättebläckfisk!”
Och det var det. Ett riktigt monster till bläckfisk, urgammal, som levt på märkliga, blinda, slemmiga varelser på djuphavets botten i kanske tusen år. En liten ynka harpun kunde inte skada det här mardrömsodjuret som var lika stor som fartyget. Nej, som tio fartyg! Eller tjugo? Det var svårt att se. Två bläckfiskarmar sög sig fast i skrovet och ryckte loss metallplåtarna lika lätt som man plockar en maskros. Två andra lindade sig runt skrovet som ett presentsnöre. Så började monstret slita fartyget mitt itu. Ljudet av splittrat trä och metall var öronbedövande. Det fanns ingen tid att hitta en livbåt.
”Vi måste hoppa!” skrek mamma. ”Annars kommer vi att följa med fartyget ner i djupet!” Hon såg mig i ögonen. ”Håll hårt i mig, Elias.”
Så hoppade vi. Det iskalla vattnet slöt sig om mig och det kändes som om någon stack in vassa nålar över hela min kropp. Vi tappade taget om varandras händer, men tack vare livbältet flöt jag snabbt upp till ytan.
”Mamma!” försökte jag ropa, trots att jag hackade tänder av kölden.
Hon poppade snart upp bredvid mig.
”Där!” skrek hon och pekade.
Det var en bit av fören som flöt, ett stycke tillräckligt stort för att vi skulle kunna kravla upp på det. Mamma slet och drog i mig tills vi båda var uppe. Det var i sista sekunden, innan våra muskler stelnat av kylan. Utmattade höll vi om varandra för att försöka få upp värmen igen.
Jag skriver detta i all hast, jag har inte mycket tid på mig. Om du läser detta har du hittat min hemliga loggbok.
Jag, Elias Leijon – kryptozoolog och äventyrare – svär att allt som står här är sant!
Det finns varelser i världen som ingen tror finns på riktigt. Men jag vet bättre.