Först kände jag inget. Men efter några dagar började det göra ont. På exakt samma ställe på kinden där min knytnäve träffat tjejen jag slog ner. Och nu har jag ett blåmärke under ögat och det går inte bort. Det har blivit min skönhetsfläck.
Hade inte Fadi berättat att han sett den där svennetiken efter att jag slagit ner henne hade jag inte vetat att blåmärket satt precis där. Min bror Fadi ser ju allt. Men han är så där dubbel i huvudet. För han sa att en syster inte ska slåss och att jag ska bära slöja, samtidigt var han stolt över mig. Typiskt Fadi och typiskt bröder och typiskt killar. Att ha åsikter och tycka saker och bestämma.
Fast nu blir det knas i min hjärna igen. Det är nog
bäst att jag tar det från början. Det är tur att jag har
min dagbok i appen för anteckningar i mobilen. Den ligger gömd efter en gammal matlista:
couscous
mejram
kikärtor
kyckling
1 kg lammfärs
zucchini
4 burkar krossade tomater
Efter matlistan är det tomt när man scrollar. Det är för att Fadi inte ska upptäcka den. Jag känner mig smart och borde få Nobelpriset för den idén. Minst. Man kan säga att Runaway Kids dagbok börjar med en matlista.
För så länge jag kan komma ihåg har jag gått och handlat i mataffärerna efter skolan. Papi och Fadi tycker att det är min grej. Abdi bryr sig nog inte. Han är borta.
Först var det bara i huvudet han var borta. Sen var hela han borta eftersom han fortfarande sitter inne.
Egentligen finns det bara en rolig grej med Abdi och
det är hans namn. Vi heter Kera i efternamn och han
Abdi Kera. En arbetskompis till Papi berättade vad det betyder på svenska: abdikera. Att avgå. Att man som kung liksom tvingas sluta och lämna tronen. Vi skrattade åt det, både pappa, jag och Fadi. Men så hände det på riktigt. Abdi åkte in och fick därför avgå från sin kungatron bland sina vänner. Det var bättre när vi inte visste vad det betydde och nu skämtar vi inte om det längre. Det är vissa saker vi inte pratar om i familjen. Som mamma.
Jaja. Inget av det där står i Runaway Kids dagbok.
För den börjar så här: Jag kallar mig Kid och jag drömmer om att rymma.
Det finns egentligen bara en sak jag kommer att sakna. Grannens katt.
Först tänkte jag skriva att katter bara ger en massa kärlek och inte dömer en. Men det stämmer inte.
Dom kommer ihåg dig och vad du gjort. Grannen
Jarmos katt är ofta ute på loftgången och väntar på
att få komma in. När Jarmo inte dricker jobbar han
och då sitter hon där utanför hans dörr och väntar.
När jag kommer hem från skolan tittar hon på mig och
jamar. Jag brukar sätta mig på huk. Första gångerna
luktade hon försiktigt på mig. Nu ser hon mig på håll
och kommer springande. Sen stryker hon sig mjukt
mot mig och jamar och kurrar och jag är kär. Jag kallar
henne Mjau Mjau. Jag vet att hon egentligen heter
Molly men det skiter jag i. För i hemlighet är hon min
och heter Mjau Mjau.
Så börjar min dagbok. Jag orkar inte skriva så långt på mobben. Det är bra, för man orkar inte läsa långt heller.
Nu tappar jag bort mig igen. Jag tar det från början:
Det började som en kul grej. Jag, Ami och Leyla
hade retat oss på en suedi. En svennebanantjej. Hon hade lagt upp grejer där hon dansade, hon såg kaxig
ut, hon hade attityd (och irriterande många följare).
Hon var egentligen som dom flesta som lägger upp grejer. Men ibland hakar man bara upp sig på nåt eller nån utan att egentligen veta varför. Leyla brukar tycka som jag och det gjorde hon nu med. Ami tvekade. Hon är som en muffins. God men lite för mjuk. Vi skrev några kommentarer där vi sa: Åhh. Du är så bra. Åhh.
Du är så kattig. Snygg och sånt skit skrev vi. Vi blev ”vänner” och då var det lätt att följa henne. Hon
bodde i Enskede, men hon och hennes kompisar åkte
med tuben runt stan på eftermiddagarna efter skolan.
Vi hade aldrig varit inne i stan, men när vi fattade att hon skulle till gallerian i Skärholmen så dök en grej upp i mitt huvud.
Kan vi ses? Nånting sånt skrev jag.
Hon sa ja. Hon trodde vi såg upp till henne som om hon var en gudinna som skulle stiga ner på jorden och träffa oss små pissmyror.
– Men vad ska vi träffa henne för? frågade Ami.
– Eyy. Kul grej bara, sa jag.
Leyla fattade direkt. För Ami tog det längre tid.
Vi bestämde att ses efter skolan. Jag tror klockan var fyra och det var november och det var mörkt ute. Det var kallt och småregnade och jag gömde mig i en stor sjal som jag hade runt halsen och huvudet. Vi hade hela tiden kontakt med svennetiken och när hon var nära skrev jag att vi var på en bakgata precis bredvid torget. Hon var lika dum och blåögd som hon på riktigt var blåögd, och det tog bara nån minut så stod hon där framför oss. Ögonen lyste i mörkret och hon
log och det äcklade mig. Som om jag skulle se upp till henne eller nåt. Som om jag skulle vilja ta på henne för att få glamour och glitter på mina händer.
– Kom, vi går hit bort, sa jag och gjorde samtidigt ett tecken till Ami att hon skulle filma.
Vi liksom pressade tiken längre in på bakgatan och hon såg frågande ut.
– Men vad ville ni? frågade hon.
– Snacka lite bara, svarade jag.
Hon stannade upp och sa att det kunde vi ju göra där vi stod, och nåt stråk av misstänksamhet kom över hennes blick. Det var då jag slog till. Alltså innan
hon började bli för misstänksam. Slaget missade men träffade hennes axel. Leyla tog i samma stund tag i hennes hår och försökte dra ner henne mot marken. Hon var starkare än vi trott och kämpade emot. Men jag sparkade henne på ena benet och hon vek sig. I samma stund greppade jag hennes axel och hon föll bakåt. Och det var då jag fick in träffen i hennes ansikte. Där på kinden. Hon lyckades sparka sig loss, men jag fick in några sparkar på henne samtidigt som jag skrattade högt och kallade henne för fakking svennetik och annat. Hon slet sig fri och sprang ut mot torget igen.
När jag följde henne med blicken såg jag att flera vuxna sett vad som hänt, men ingen sa eller gjorde nåt.
Vi garvade och våra kroppar bubblade och fräste av adrenalin. Vi svor och skrattade och använde alla fula ord vi kunde för att förnedra luften där hon varit. Och för att känna oss som dom vinnare vi ändå var. Sen vände vi världen ryggen och gick därifrån.
Allt filmades och sändes live. Vi var tre upphöjda
drottningar som upprepade vad hon sagt och vad hon
gjort. Som en ritual. Vi skrattade och hånade och fan
vad bra vi mådde och för en stund var vi alla klädda i guld och juveler.
”Jag kallar mig Kid och jag drömmer om att rymma. Det finns egentligen bara en sak jag kommer att sakna. Grannens katt.”
Så börjar Runaway Kids hemliga dagbok. Det är rörigt i Kids liv och kaos i hennes huvud. Det finns saker de inte pratar om i familjen. Mamma till exempel. Ibland känns det som om katten Mjau Mjau är den enda som förstår henne.
När ett skämt går överstyr och hon enligt sin pappa och bror drar skam över familjen blir Kid jourhemsplacerad. Sosstanterna säger att de vill hjälpa henne. Men var hör hon hemma egentligen?
En verklighetsbaserad berättelse med övernaturliga inslag.
”En inkännande, spännande och smått humoristisk berättelse på ett språk som flyter fint och är lättillgängligt.”
BTJ om Den osynlige
”Det är imponerande hur Petrus Dahlin lyckas skriva så litterärt och samtidigt så lättläst.”
Vi Läser om Min nya vän Håken