Läs mer om Karin Aspenström, Lina Åström och Elin Jonsson på
rabensjogren.se
Boken är baserad på
Sveriges Television AB:s tv-program
© Text: Karin Aspenström och Lina Åström 2025
© Illustration: Elin Jonsson 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Grafisk formgivning: Rebecka Neumann
Tryckt hos BALTO Print Ltd, Litauen 2025
ISBN 978-91-29-74890-1
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Det är tidig morgon och solen håller på att gå upp över borgmästarbostaden. Det är en magnifik byggnad. Fasaden i grått stål glänser mäktigt mot himlen, och får resten av Krimsta Citys hus att blekna i jämförelse. Här bor och arbetar Krimstas borgmästare Amina Omar. Och precis som borgmästare brukar vara är hon både älskad och hatad av folket.
Just det den här morgonen är extra viktig. Journalister från alla nyhetstidningar och tv-kanaler är samlade i stora salen. B orgmästaren ska kommen -
tera de senaste undersökningarna om vad Krimstas medborgare tänker rösta på i nästa val. Amina Omar är fortfarande populär, men på sista tiden har hennes motståndare Lennart Sand och hans parti Krimstas vänner vuxit sig allt starkare. Kanske kommer det att bli han som väljs till nästa borgmästare, och vad tycker Amina Omar i så fall om det?
Stämningen i salen är förväntansfull och spänd. Folk skrapar med stolarna, ser sig otåligt omkring.
Borgmästarens assistent står bakom ett sammetsdraperi och kikar på alla de samlade journalisterna.
Många har börjat se sura ut, och ett alltmer irriterat sorl hörs från salen. Det är inte konstigt. Journalis-
terna har väntat i snart en timme, men borgmästare
Omar har inte dykt upp än. Det är oartigt, respektlöst och framför allt inte alls likt henne.
Assistenten börjar bli nervös. Han tittar ännu en gång på klockan innan han skyndar därifrån. Han
småspringer genom korridorerna och upp för trappan mot den privata delen av byggnaden där borgmästaren bor.
Han stannar utanför Amina Omars sovrumsdörr.
Tar ett djupt andetag och knackar på.
Fru borgmästare, säger han försiktigt. Hur går det därinne?
Inget svar.
Han knackar igen, lite hårdare.
− Fru borgmästare, alla väntar. Kommer ni snart?
När ingen svarar den här gången heller öppnar han dörren och går in i rummet. Han stannar mitt på golvet. I sängen ligger Amina Omar helt stilla under täcket. Hon verkar sova.
Märkligt, tänker assistenten. Är hon sjuk? Han går fram till sängen, skakar försiktigt hennes axel.
Fru borgmästare?
Då händer det.
Borgmästarens huvud lossnar från resten av kroppen, rullar ner på golvet. Assistenten skriker förfärat till och tar ett steg tillbaka. Det tar ett tag innan han förstår att det som studsar iväg över golvet inte är ett huvud, utan en basketboll. Någon har bara försökt få det att se ut som om borgmästaren låg under täcket. Tanken gör honom lättad, tills han inser vad det betyder. Han blir alldeles kall. Borgmästaren ligger inte i sin säng. Amina Omar är försvunnen …
Tänk om någon har dödat henne …
Tanken fick Sima att rysa till. Hon och hennes agentkollegor Arvin och Billie hade fått in larmet om Aminas försvinnande för knappt en halvtimme sen och nu hade de anlänt till borgmästarhuset.
Agentbyrån KSSA, Krimsta Secret Service Agency, kallades alltid in för att lösa de allra farligaste och mest känsliga fallen, men den här gången var allt annorlunda. Trots att ingen ännu visste vad som hade hänt, sågs borgmästarens försvinnande som det all-
varligaste brottet i Krimsta Citys historia. Ingen, förutom agenterna och borgmästarens närmaste krets, fick veta om att hon var försvunnen.
Okej, vad vet vi? sa Billie och plockade upp sin diktafon, en liten bandspelare där hon brukade spela in sina tankar, ur agentryggsäcken. Hon kallades ofta för hjärnan i agenttrion. Medan Sima var den som vågade mest och Arvin den som var bäst på att hålla förhör var det Billie som hade bäst öga för detaljer. Det var därför hon älskade sin diktafon, för fastän hon hade ett fotografiskt minne och aldrig glömde någonting, ville hon vara noggrann. Hängslen och livrem.
Inte mycket, sa Arvin.
Billie tryckte igång inspelningen medan hon började läsa högt ur brottsrapporten.
− Borgmästaren är försvunnen. Sågs sist igår kväll klockan 22.30 när hon sa god natt till vaktstyrkan, lämnade sitt arbetsrum och gick till sovrummet. Sannolikt
för att gå och lägga sig. Hon sms:ade en hjärtemoji till sin bortresta fru vid 22.59. Det är det sista registrerade
livstecknet och …
Var det inte något med larmet också? frågade Sima.
− Ja, jag kommer dit om du slutar avbryta mig!
Arvin såg irriterat på Sima. De var syskon och fast de jobbade bra tillsammans, kivades de nästan jämt. Arvin harklade sig och läste vidare.
Säkerhetssystemet, alltså larmet – han gav Sima en menande blick innan han fortsatte – var avstängt
mellan klockan 00.00 och 01.14 natten till idag. Borgmästaren måste ha lämnat byggnaden då, sannolikt inte frivilligt.
Okej, konstaterade Billie. Vi har bråttom så vi får dela upp oss.
Sagt och gjort. Medan Billie styrde stegen mot borgmästarens sovrum, började Arvin och spårhunden Niño kontrollera byggnadens alla in- och
utgångar. Samtidigt tog Sima kurs mot arbetsrummet.
Det var stort och praktfullt, och Sima kunde inte låta bli att förundras över att hon befann sig just här.
Hon hade sett det här rummet flera gånger på nyheterna när borgmästaren hållit tal till medborgarna.
Sima lät sin UV-lampa lysa över de moderna möblerna. Drog ut lådorna i det stora skrivbordet och gick igenom innehållet. Pennor, suddgummin, gem …
Inget av intresse. Eller? Längst in i en låda låg några papper. Det var en bunt brev, adresserade till Amina Omar. Kuverten var prydda med hjärtan och kärleksförklaringar. Sima fnissade till. Tänk att hon stod här
och höll i vad som såg ut att vara borgmästarens privata kärleksbrev.
Hittar du något?
Arvin och Niño hade kommit in i rummet.
− Nja, men jag börjar misstänka att Amina gett sig av frivilligt, svarade Sima skämtsamt. Det skulle
i alla fall jag göra om jag fick sådana här löjliga kärleksbrev.
Hon gjorde en grimas och höll upp ett av breven mot Arvin. Det var skrivet med en snirklig handstil och var väldigt konstigt stavat.
− Äh, jag tycker det är lite fint, sa Arvin. Är det från hennes fru?
Ja, jag antar det, svarade Sima, men stoppade breven i en bevispåse för säkerhets skull.
Samtidigt, tre våningar upp i borgmästarens sovrum, var Billie i full färd med att pensla efter fingeravtryck.
Varje millimeter av basketbollen, den som assistenten misstagit för ett huvud tidigare på morgonen, skulle granskas. Billie lämnade ingenting åt slumpen, men efter en noggrann undersökning kunde hon konstatera att det inte fanns ett enda spår på den. Personen som placerat basketbollen i sängen måste ha haft på sig handskar.
Hon rörde sig lugnt vidare i rummet och noterade en vacker bukett snittblommor som stod på nattduksbordet.
− Mörkröda rosor. Tio till antal. Okänd art. Möjligen Olympiad, berättade hon högt för sin diktafon.
Hon lutade sig närmare buketten. Slöt ögonen. Drog in den milda doften ordentligt och skulle precis säga något i diktafonen när det sprakade till i hennes agentradio. − Arvin till Billie. Vi har hittat ett krossat fönster och en kofot!
Det är tidig morgon. Solen håller på att gå upp över borgmästarhuset. Ingen kan ana vilken dramatik som utspelat sig här under natten …
Det allvarligaste brottet i Krimsta Citys historia har begåtts – självaste borgmästaren har blivit kidnappad.
Agenterna Billie, Arvin och Sima måste snabbt ta reda på vem som utfört dådet. Borgmästaren har många fans, men lika många fiender …
Kidnappningen är den tredje delen i serien om agenterna Billie, Sima och Arvin. De löser brott i Krimsta City, som du kanske känner igen från SVT:s program Agenterna och Mini-Agenterna.
LÄS BÖCKERNA I VILKEN ORDNING DU VILL!
