astrid lindgren
astrid lindgren
Jag
Alla vi barn i Bullerbyn
heter Lisa. Jag är en flicka, det hörs förresten på namnet. Jag är sju år och
blir snart åtta. Ibland säjer mamma:
”Du som är mammas stora flicka kan väl torka disken i dag.”
Och ibland säjer Lasse och Bosse: ”Inga småjänter får va med och leka.
Du är för liten.”
Så därför undrar jag om jag egentligen är stor eller liten. När en del tycker att man är stor, och en del tycker att man är liten, så är man kanske alldeles precis lagom gammal.
Lasse och Bosse, det är mina bröder. Lasse är nio år och Bosse är åtta. Lasse är väldigt stark, och han kan springa mycket fortare än jag. Men jag kan springa lika fort som Bosse. Ibland, när Lasse och Bosse inte vill ha mej med, så
håller Lasse mej fast, medan Bosse springer ett stycke, så att han får försprång. Och sen släpper Lasse mej och springer ifrån mej så lätt som ingenting. Jag har ingen syster. Det är synd. Pojkar är så bråkiga.
Vi bor i en gård som heter Mellangården. Den heter så för att den ligger mitt emellan två andra gårdar. De andra gårdarna heter Norrgården och Sörgården. Alla tre gårdarna ligger i en rad. Så här:
Det ser inte riktigt ut så i verkligheten, men det beror på att jag inte kan rita så bra.
I Sörgården bor en pojke som heter Olle. Han har inga syskon alls. Men han leker med Lasse och Bosse. Han är åtta år och springer fort han också.
Men i Norrgården, där bor det flickor. Två stycken. En sån väldig tur att dom inte är pojkar, dom också! Dom heter Britta och Anna. Britta är nio år och Anna lika gammal som jag. Jag tycker lika mycket om dom båda två. Kanske bara lite, lite mer om Anna.
Sen finns det inte fler barn här i Bullerbyn. Den kallas så, den här byn. Det är en mycket liten by, bara tre gårdar, Norrgården, Mellangården och Sörgården. Och bara sex barn: Lasse och Bosse och jag och Olle och Britta och Anna.
Bröder är besvärliga
Förut bodde Lasse och Bosse och jag i samma rum. Det var i det högra gavelrummet som ligger bredvid vinden. Nu bor jag i det vänstra gavelrummet som farmor hade förut. Men det ska jag berätta mer om sedan.
Ibland är det rätt så roligt att bo i samma rum som sina bröder. Men bara ibland. Det var roligt när vi låg och berättade spökhistorier för varann om kvällarna. Fast det var hemskt också. Lasse kan så hemska spökhistorier, så jag måste ligga under täcket en lång, lång stund efteråt. Bosse berättar inga spökhistorier. Han bara talar om en massa äventyr som han ska vara med om när han blir stor. Då ska han fara till Amerika.
En kväll, när Lasse hade berättat en sån ruskig spökhistoria om ett spöke som gick omkring och flyttade på alla möblerna i ett hus, så blev jag så rädd så jag trodde jag skulle dö. Det var nästan alldeles mörkt i rummet, och min säng
stod så långt ifrån Lasses och Bosses, och, tänk, rätt som det var så var det en stol som började hoppa fram och tillbaka. Jag trodde det var spöket som hade kommit till vårt hus också och skulle flytta på våra möbler, och jag skrek det värsta jag kunde. Då hörde jag Lasse och Bosse fnissa borta i sina sängar. Och tänk, då hade dom bundit snören i stolen och låg i var sin säng och drog så att stolen hoppade. Det är så likt dom. Jag blev arg först, men sen kunde jag inte låta bli att skratta.
När man bor i samma rum som sina bröder, och bröderna är större än en själv, så får man aldrig bestämma nånting heller. Det var Lasse som alltid bestämde när ljuset skulle
släckas om kvällarna. När jag ville ligga och läsa i Sveriges Vår, så ville Lasse att vi skulle släcka och berätta spökhistorier. Och om jag var sömnig och ville sova, så skulle Lasse och Bosse ligga och spela Svälta räv. Lasse kan ligga i sin säng och släcka ljuset precis när han vill, för han har satt fast en pappskiva omkring den knappen som man vrider på, när man ska släcka, och i pappskivan har han satt fast ett snöre som går ända bort till hans säng. Det är en rätt så märkvärdig inrättning, men jag kan inte beskriva den riktigt, för jag ska inte bli nån snurrerunt-trillebult-ingenjör när jag blir stor. Det ska Lasse bli, säjer han. En snurrerunt-trillebultingenjör.
Jag vet inte vad det är för något, men Lasse säjer att det är något fint och att man måste kunna sätta upp pappskivor omkring lysknappar om man ska bli det. Bosse ska bli rövarhövding. Åtminstone har han alltid sagt det förut. Men häromdan hörde jag att han sa att han skulle bli lokomotivförare, så han har kanske ändrat sej. Jag vet inte riktigt vad jag ska bli. Kanske en mamma. För jag tycker om små, små barn. Jag har sju stycken dockor som jag är mamma åt. Snart är jag för stor att leka med dockor. Usch, vad det ska bli tråkigt att bli så stor!
Min finaste docka heter Bella. Hon har blå ögon och ljust, lockigt hår. Hon ligger i en docksäng med skärt täcke och lakan som mamma har sytt. En gång, när jag kom och skulle ta upp Bella ur sängen, så hade hon mustascher och
pipskägg. Det hade Lasse och Bosse målat dit med ett stycke kol. Jag är glad att jag inte bor i deras rum längre.
När man tittar ut genom fönstret i Lasses och Bosses rum, så kan man se direkt in i Olles. Han bor också i ett gavelrum. Och Mellangården och Sörgården ligger så rysligt nära varann. Det ser ut som om stugorna ligger och trängs, säjer pappa. Han tycker att dom som byggde stugorna från
början skulle ha gjort lite mera plats emellan dom. Men det tycker inte Lasse och Bosse och Olle. Dom tycker att det är bra som det är.
Det går ett staket emellan Mellangården och Sörgården. Mitt i staketet står det ett stort träd. Det är en lind, säjer pappa. Linden sträcker ut grenarna ända fram till Lasses och Bosses fönster och till Olles fönster också. När Lasse och Bosse och Olle ska hälsa på varann så klättrar dom bara
b röder är besvärliga
tvärs genom linden. Det går mycket fortare än att kila nerför trapporna och ut genom grinden och in genom nästa grind och uppför trapporna. En gång bestämde vår pappa och Olles pappa att dom skulle hugga ner linden, för att det blev så skuggigt i rummen av den. Men då tjatade Lasse och
Bosse och Olle så förfärligt att linden skulle få stå kvar. Och då fick den stå kvar. Den står kvar än i dag.
Rasmus är föräldralös och bor på barnhem. Det han allra mest längtar efter är egna föräldrar.
När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död, tycker Rasmus. Men så får han en strålande idé. Man kan rymma från barnhemmet, gå ut i världen och leta reda på någon som vill ha en. Om de inte har någon annan att välja på, så måste de ju ta en, tänker Rasmus.
Men det blir inte riktigt som Rasmus tänkt. Istället för att hitta en familj träffar han på Paradis-Oskar och går på luffen med honom. Och det blir ett spännande äventyr, för när man går på luffen händer så mycket …