9789129750249

Page 1


tunnelbarnen kerstin lundberg hahn

5 berättelser

tunnelbarnen kerstin lundberg hahn

5 berättelser

Läs mer om Kerstin Lundberg Hahn

på rabensjogren.se

Berättelsen Saker man aldrig glömmer är en omskriven version av novellen Födelsedagen från antologin

Framtid – 11 berättelser för mellanstadiet, utgiven av Rabén & Sjögren 2020.

© Text: Kerstin Lundberg Hahn 2025

Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025

Omslag: Jonas Lindén

Omslagsbilder: Dreamstime

Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025 isbn 978-91-29-75024-9

Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Saker man aldrig glömmer

Mamma och jag bor bara på fjärde våningen, men ändå kan jag se Kupolen från vårt köksfönster.

Mellan de andra höghusen skymtar jag den, skimrande i regnet, som ett enormt, guldgult halvklot. Ibland låtsas jag att det är solen som går upp.

– Elton, kan du ta fram morötterna? Vi ska snart gå, säger mamma.

– Mm, säger jag.

Men jag har svårt att slita mig från köksfönstret. Mamma säger att jag dagdrömmer, men Kupolens gyllene sken väcker svaga minnen. Om jag sluter ögonen tycker jag att jag minns en solig dag på en gräsmatta. Jag var liten. Kanske lekte jag med en boll? Och pappa var där? Det var i alla fall länge sedan. Innan regnen helt tog över, och innan pappa försvann.

Nu för tiden skiner solen bara inne i Kupolen. Det är en konstgjord sol förstås, men växterna och djuren är riktiga, de flesta i alla fall. Det är vad jag har hört. En skog med fåglar

som kvittrar, levande ekorrar och en glittrande insjö. En

djungel ska det visst också finnas med slingerväxter och ormbunkar … och tydligen en kritvit strand vid ett turkosblått hav …

Den byggdes väl för att folk skulle stå ut med det här eviga regnandet. Men sedan blev den ändå bara för de rika.

– Elton, gubben. Står du och fantiserar igen?

Mamma tar mig i axeln och ler. Hon ger mig knippet med morötter och plockar själv med sig brödet hon har bakat och en liten bytta med smör.

– Kom nu, säger hon och öppnar dörren.

Vi ska ner till Irmeli och Malte på våningen under och äta middag. Jag och Malte går i samma klass, mamma och Irmeli är arbetskamrater och vi bor i samma höghus, så vi äter ofta ihop. Med samlade resurser blir det mer på bordet, dessutom är det roligare att vara fyra.

– Välkomna! ropar Irmeli från köket när Malte släpper in oss i lägenheten.

Det luktar gott av linsgrytan. Irmeli har visst fått tag i äkta curry.

Malte har hackat lök så han är röd i ögonen, men nu tar mamma hans plats vid diskbänken. Jag och Malte plockar fram hans spelkonsol och sätter oss på golvet i vardagsrummet. Vi sitter nära köksdörren för att känna värmen från

spisen. Det är kallt inomhus på hösten och vintern. Värmen i elementen kommer och går. Men när Malte och jag spelar glömmer vi kylan en stund. Vi turas om. Bilden pixlar sig och ljudet sprakar som vanligt. Spelkonsolen är jättegammal, hans mamma hade den när hon var liten, och den är lagad flera gånger, men den fungerar i alla fall.

Det eviga regnet smattrar mot rutorna.

– Men himmel, säger Irmeli plötsligt till mamma. Är du solbränd? Där på armen!

Mamma hyssjar på henne, men jag har redan hört.

Är mamma solbränd? Det har jag inte sett. Och hur är det ens möjligt? Att sola i UV-strålningen från den konstgjorda solen i Kupolen är strängt förbjudet för städare. Bara de som betalar inträde får bli solbrända. De som har råd. Mamma och Irmeli jobbar i heltäckande skyddskläder.

Knäppt egentligen! Okej, de kanske inte vill släppa in alla fattiga i Kupolen, men de som städar gör ju ett jobb. Det är ju inte som om UV-strålningen skulle ta slut för att några städare blev lite solbrända! Men nej då. Det är skillnad på folk och folk.

– Hur gick det till? väser Irmeli till mamma. Har någon sett solbrännan?

Hon talar mycket tyst men jag och Malte hör ändå. Vi stirrar på skärmen och låtsas spela, men vi lyssnar intensivt båda två.

– Du vet rasthyddan vid stranden? viskar mamma.

– Ja?

– En av bastväggarna har fått en reva. Jag upptäckte det av en slump. Satt där som vanligt och åt min matlåda. Hade tagit av mig handskarna. Jag var ju ensam. Och så lutade jag mig bakåt och kände något … varmt.

Det blir en paus innan Irmeli frågar:

– Sa du till arbetsledaren?

Mamma svarar inte. De står med ryggarna mot oss.

– Jag tänkte det, men … sedan kunde jag inte låta bli att sola mig. Jag har suttit där flera gånger, dragit upp ärmen.

Det är ju bara lite. Här vid armbågen. Ingen ser det.

Irmeli stryker över mammas arm. Mamma drar ner tröjärmen. Det puttrar i grytan på spisen.

– Så du sa inte till? viskar Irmeli.

Mamma skakar på huvudet.

– Du är inte klok! fortsätter Irmeli. Om någon upptäcker vad du har gjort …

Mamma lägger handen på Irmelis axel.

– Det är inte för att jag vill bli solbränd, egentligen. Men bara känslan av att det är möjligt … förstår du? Det är som en slags frihet. Du kan också prova …

– Nej!

Irmeli höjer rösten, men ångrar sig genast och fortsätter viskande:

– Det kan jag inte riskera. Hur ska jag försörja Malte om jag förlorar jobbet?

Hon tar en morot och börjar häftigt riva den mot rivjärnet. Mamma rör i grytan.

Jag och Malte ser på varandra. Utan ett ord fortsätter vi spela. Men i mina tankar snurrar det oerhörda jag nyss fått höra: Mamma har solat. I hemlighet! Bara armen, men ändå. Om det upptäcks skulle hon åka ut direkt, och att få nytt jobb är inte lätt om man blivit avskedad.

Men konstigt nog blir jag inte orolig. Snarare pirrig.

Kanske är det samma reaktion som mamma hade – en känsla av frihet, möjlighet? Uppror?

När grytan står på bordet sätter vi oss. Mamma har rivit morötterna och lagt dem i en skål. Brödet är uppskuret och doftar gott. Mamma lägger upp åt oss alla och så börjar vi äta. Irmeli doppar bröd i linsgrytan och tuggar länge på varje bit. Hon ser inte mamma i ögonen en enda gång. Jag och Malte sneglar på dem.

Våra mammor har jobbat ihop så länge vi kan minnas. Först som operatörer på kraftverket, innan robotarna tog över. Då hamnade de på renhållning. Och jämfört med de som jobbar med gatustäd har de ändå haft tur. De får ju vara inomhus.

Maltes pappa var en av dem som dog i rävinfluensan, och

min pappa stack när jag var liten. Men vi fyra som är kvar, vi håller ihop: två mammor som är vänner, två söner som är vänner. Det är också en familj.

Ibland undrar jag vart pappa tog vägen. Jag minns honom knappt, men mamma säger att han kanske lyckades ta sig norrut trots allt, till den delen av landet där det inte regnar som här. Hon säger att han kanske hör av sig en vacker dag, att han kanske kan få oss förflyttade till Nordzonen också. Men det tror inte jag. Han övergav oss. Eller också är han död.

Jag går och lägger mig vid nio när elen stängs av. Regnet hamrar mot fönstret. Mamma kommer in och sätter sig på sängkanten. Hon har jackan på sig, för kylans skull.

– Tänk, imorgon fyller du tolv. Det är stort! Jag ska försöka få tag på ett par ägg så att vi kan baka en tårta efter skolan. Vill du hjälpa till?

Jag nickar. Hon böjer sig fram och ger mig en kram.

– Du är kall om näsan. Fryser du? frågar hon och lägger sina händer mot mina kinder.

Händerna har valkar, men är varma. De är varma av allt skurande och skrubbande, men jag låtsas att det är solvärme.

– Jag hämtar en extra filt, säger hon.

När hon reser sig faller något ur hennes ficka utan att hon märker det. Jag lyfter på huvudet och ser passerkortet på

täcket. En våg av adrenalin skjuter genom kroppen. Nyckelkortet till mammas jobb! Utan att tänka sliter jag in det under täcket.

Efter en liten stund kommer hon tillbaka med en filt som hon breder över mig. Hjärtat slår trumvirvlar, men jag låtsas att jag redan somnat. Kortet är svettigt i handen och jag tänker på Kupolen och allt härligt som finns där inne.

Sakta formas en plan.

Vid midnatt kliver jag upp och rullar ihop filten under täcket så att det ska se ut som om jag ligger där. Sedan klär jag mig tyst och lämnar lägenheten. På våningen under stannar jag till och lägger örat mot dörren till Maltes och Irmelis lägenhet. Det hörs ingenting, men jag vet ju att Malte sover i rummet närmast, så jag vågar mig på en svag knackning – min och Maltes signal. Jag har tur. Han vaknar och kommer tassande till dörren.

– Du vet att det är mitt i natten, mumlar han och gnuggar sig i ögonen.

– Kolla här, säger jag. Passerkortet till Kupolen, till personalingången. Ska du med?

Malte bara gapar.

– Kom igen, säger jag. Det är min födelsedag. Och du är min vän.

Ett par minuter senare springer vi genom regnet under ett

gemensamt paraply. Vi ser Kupolen på långt håll – jättelik, skimrande. Den kunde vara ett rymdskepp från en annan galax som landat på fältet. En farkost från en solig planet.

När vi kommer fram stannar vi och hämtar andan. Jag är dyblöt om fötterna och fryser om tårna. Bakom glaset blänker det som silver.

– Nattljus, säger Malte. Solen är inte ens på där inne.

– Spelar ingen roll, säger jag. Det regnar i alla fall inte i Kupolen.

Vi går ett halvt varv runt, på utsidan. Innanför glaset ser vi skuggor av palmer och lövträd.

Regnet piskar mot glasväggen, men jag tänker på vad mamma har berättat om det som finns där inne: blommande ängar, varm vind, fågelkvitter …

På baksidan hittar vi personalingången. Jag tar fram kortet.

– Vänta, säger Malte. Vi kan inte! Om vi blir upptäckta kommer våra mammor att bli avskedade. Då kanske vi inte ens kan bo kvar i lägenheten!

– Men kom igen, säger jag. Det är ingen här nu.

– Hur vet du det? säger Malte. Det kanske finns vakter?

Han backar ut från paraplyet. På några sekunder är han genomvåt. Regndropparna rinner över hans hår och ansikte.

– Snälla, säger han. Vi går hem igen. Jag kommer i alla fall göra det.

Då räcker jag honom paraplyet. Det jag tänker göra är

inte riskfritt – jag vet det – och jag kan inte klandra honom för att han bangar.

– Oroa dig inte, säger jag. Det kommer att gå bra. Jag vill bara uppleva … en kort sommar. Några timmar.

Värme, blå himmel. Som det var ibland när vi var små, som i det där minnet av gräsmattan och bollen.

– Jag vill bara känna … igen … hur det är, säger jag. Jag ska skynda mig hem sedan, jag lovar.

Malte nickar, men han ser inte glad ut. Så vänder han och springer i väg med vattnet plaskande runt fötterna.

Först kommer jag in i ett omklädningsrum. På krokar längs väggen hänger städoveraller och solkepsar med ansiktsnät.

Allt är tyst, förutom mitt hjärta som slår så hårt att jag hör pulsen i öronen.

Tänk om Malte har rätt? Tänk om det finns vakter?

Jag letar bland overallerna och hittar en som bara är lite för stor. Snabbt drar jag på mig den och trycker ner en solkeps på huvudet.

Nu ser jag ser ut som en städare, vilken som helst. Om det mot förmodan skulle komma någon nattvakt får jag väl säga att jag jobbar extra. Mitt ansikte kommer att vara dolt bakom nätet. Jag fäller ner det och gläntar på nästa dörr.

Himlen är så hög att jag drar efter andan. Konstgjorda stjärnor och en måne strålar där uppe. Det känns som om jag

skulle kunna breda ut armarna och flyga! I nästa stund känner jag en ljum vind som får det knähöga gräset på ängen framför mig att rassla svagt. Bortanför ängen glittrar lövskogen i silverljuset.

Jag står stilla en lång stund och ser mig om tills jag är säker på att jag är ensam. Ensam i paradiset. Darrande viker jag undan nätet från ansiktet, blundar och drar in doften av sommarnatt. Sedan börjar jag springa. Jag springer genom gräset och skrattar. När jag kommer till skogsbrynet häpnar jag igen. Under träden breder en matta med vita små blommor ut sig. Jag tar av mig barfota. Hur ska jag kunna berätta om det här för Malte? Det är som att vandra på ett moln, tänker jag – mjukt, svalt, kittlande. Efter en liten stund kommer jag fram till sjön. Vattnet är så blankt att månen i kupoltaket speglar sig. De platta bladen och blommorna som flyter på ytan kallas näckrosor, det har mamma berättat. Ovanför dem surrar mörkblå insekter.

Vid strandkanten böjer jag mig ner, kupar händerna och lyfter vattnet mot näsan. Det luktar sött och jord. Då landar en insekt på min hand, helt orädd. Kroppen är som en blåskimrande liten pinne, ögonen som kulor och vingarna är genomskinliga. Så lyfter den igen, vingarna prasslar när den svävar bort över vattnet som en pytteliten helikopter. Trollsländor – det är så de kallas!

Sedan hör jag ett ljud på avstånd. Vågor? Är det havet?

Jag lämnar den lilla sjön och springer genom molnet av blommor med skorna i handen. Landskapet förändras. Det blir fuktigare och varmare och insektssurret intensivare. Jag är på väg mot tropikerna och vadar snart genom midjehöga snår av ormbunkar. Mellan släta palmstammar en bit bort glittrar det. Havet.

Naturligtvis har jag har hört om sanden och vågorna och värmen, men ingen berättelse har kunnat förbereda mig för det jag nu kliver in i. Jag måste torka bort tårarna som plötsligt fyller ögonen. Jag står högst upp på en sluttande strand som strålar värme. Vattnet framför mig ser oändligt ut, med en vibrerande guldrand vid horisonten. Jag sätter mig, borrar ner både tår och fingrar i sanden; snäckor och sten som under miljoner år slipats till korn.

Jag öser ner en näve sand i fickan. Det är till Malte.

Plötsligt börjar fåglarna kvittra i palmerna bakom mig. Ljuset förändras, blir rosagult.

Förskräckt kommer jag på fötter. Går solen upp? Redan?! Men jag har bara varit här högst en timme. Det är väl fortfarande natt?

Men så minns jag vad mamma sagt: De värmer upp anläggningen i god tid innan morgongästerna ska komma. Soluppgången börjar därför mitt i natten.

Jag har lite tid på mig, men inte mycket.

Havet blir klart och turkosfärgat medan Kupolens sol

stiger på himlen. Det är min tolfte födelsedag och den här sommar morgonen vid havet är min present till mig själv. Jag ska bada.

Snabbt får jag av mig overallen och springer i bara kallingarna ner till vattnet och vadar ut. UV-ljuset värmer, men jag ska bara doppa mig. Så snabbt blir man väl inte solbränd?

Jag dyker, omsluts av det ljumma vattnet, känner salt mot läpparna och ler under ytan. Sedan reser jag mig, känner den mjuka sandbottnen under fötterna och börjar vada in mot stranden igen.

I samma ögonblick är det någon som rör sig borta vid en av strandhyddorna. En tjej kommer ut ur öppningen. Hon stannar mitt i steget och stirrar på mig som om jag var ett havsmonster. Hon är så solbränd att det ser ut som om hon har gräddats i ugn. En varm, skimrande solbränna. Håret är knutet i smala flätor tätt längs huvudet.

Jag tittar på mina egna armar – bleka som något som vuxit i en källare. Jag måste se så konstig ut i hennes ögon. En drunknad som stiger upp ur havet?

Hon vrider huvudet mot hyddan och öppnar munnen som för att ropa, men jag hinner först.

– Vänta, väser jag.

Då vänder hon sig mot mig och lägger armarna i kors. Sedan kommer hon närmare. Avvaktande. Hon är klädd i ett grönt nattlinne. Jag går upp på stranden, plötsligt huttrande,

och torkar mig så gott jag kan med overallen.

– Du är ingen städare, säger hon tyst. Jag ropar på mamma och pappa.

– Nej, vänta, säger jag igen, andfådd.

– Varför då? viskar hon.

Det är i alla fall ett bra tecken att hon viskar, tänker jag.

Men vad gör hon här? Mitt i natten? Med sina föräldrar?

Det verkar som om hon läser mina tankar.

– Mamma och pappa är kupolväktare. Vi bor här dygnet runt, året om. Jag måste ropa på dem.

Men hon viskar fortfarande och det kommer inget rop.

Mitt emot varandra står vi medan solen stiger över havet. Vi

är lika långa.

– Har du varit utanför någon gång? säger jag.

Hon skakar på huvudet.

– Nej, jag är född här.

– Hur gammal är du? frågar jag.

– Snart tolv, säger hon. Fyller nästa vecka.

Då måste jag le, samtidigt som jag får tårar i ögonen.

– Jag fyller idag. Det var därför. Jag ville bara uppleva …

Hon sträcker fram sin gyllenbruna hand och känner på min arm.

– Du känns i alla fall vanlig, säger hon.

Ja, vad trodde hon?

Jag drar på mig overallen samtidigt som jag sneglar på

henne och försöker tyda hennes blick. Vad är det jag ser?

Nyfikenhet? Förakt? Medlidande?

– Du har egentligen ingen rätt att vara här, säger hon tyst.

Jag backar långsamt upp mot palmerna när det rasslar till i ett draperi av snäckor i hyddans dörr. Jag hinner precis slinka in bakom en palm när en man stiger ut på stranden.

Han kliar sig sömnigt i håret.

Jag trycker mig mot stammen och blundar hårt. Tankar och bilder rusar genom huvudet. Hur ska det här sluta?

– Vad gör du uppe, Sinika? säger mannen.

– Jag kunde inte sova, svarar flickan. Och sen när jag kom ut …

Hon gör en paus.

Ska jag springa? Har jag en chans mot en vuxen man?

Han skulle vara ikapp mig på nolltid, vräka omkull mig, kanske … slå mig? Sedan skulle han hitta mammas nyckelkort i min ficka, och då … då skulle allt vara över. Vad gör de med inkräktare?

Jag spänner varenda muskel.

– Vad? säger mannen till sin dotter. Är något på tok?

– Jag … nej, jag vet inte, säger flickan.

Jag ser mig springa, genom ormbunkarna, in i lövskogen, tillbaka till omklädningsrummet. Genom regnet och hem igen. Jag föreställer mig hur jag genomvåt och darrande kryper ner i min säng.

– Det är inte morgon än, Sinika. Du behöver sova lite till, säger mannen.

– Snart. Jag ska bara … sitta här ute en stund. Du kan gå och lägga dig, pappa.

Mannen hummar något och återvänder in i hyddan.

Jag märker att jag darrar. Rasslet från snäckdraperiet stillnar. Är det över?

När jag vågar öppna ögonen står Sinika där och ser på mig.

– Hur är det där utanför? viskar hon.

Utanför? Där finns mamma, Malte och Irmeli. Våra middagar ihop. Maltes spel som vi turas om med. Där finns skolan. Men där finns också regnet, det eviga regnet som gör fingrarna skrynkliga och kalla, som letar sig in under kragen, som gör att skorna alltid är fuktiga.

– Det är … inte som här, säger jag och tänker på den sköna, ljumma vinden, näckrosorna, trollsländorna, sanden och havet.

Vi ser på varandra. Vi står nära, men ändå är det på något vis långt emellan oss.

– Jag borde sticka, säger jag.

Sinika nickar. Hon tar tag i min hand och kramar den snabbt.

Jag ler försiktigt mot henne och kastar en sista blick mot havet. Sedan sätter jag fart. Jag springer genom djungeln,

vidare genom lövskogen, över mattan av blommor. Och jag

tänker på hennes varma, gyllenbruna hand. Det finns saker man aldrig glömmer.

Elton flyr det eviga regnet för att uppleva en sommardag i en gigantisk kupol.

Fatima, som är van vid livet bakom skyddande murar, hamnar i tunnlarna hos de föräldralösa barnen.

Viggo får se sin älskade hund ersättas av en opålitlig klon.

En robot upptäcker att människorna ljuger, och två syskon letar skatter på farligt djup.

Alla drömmer de om Nordzonen, i hopp om ett bättre liv.

Fem fristående berättelser om en framtidsvärld där tillvaron blir en kamp på liv och död.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.