Skräcknoveller för orädda Matts & Eva
Hildén
SORTERS ELVA MORKER
Skräcknoveller
för orädda Matts & Eva Hildén
INNEHÅLL
GLASSBILEN
Ikväll är jag ensam hemma för en gångs skull. Min familj är stor, jag har en bror och ytterligare tre bonussyskon som jag träffar varannan vecka. Och så har vi två foxterrier-valpar: Peppar och Chili. Det är som mamma brukar säga ”ett jävla liv” ganska ofta hemma hos oss. Det är sällan jag får någon tid för mig själv, och därför känns det nu overkligt tyst här hemma. Lugnt och skönt.
Mamma och hennes sambo är bortbjudna på middag ikväll och har sagt att de ska komma hem sent, efter att jag gått och lagt mig till och med. Min bror är på fotbollsläger, och mina bonussyskon bor hos sin mamma den här veckan.
Efter att ha gejmat i timmar går jag och lägger mig på soffan i vardagsrummet för att softa en stund. Jag ler för mig själv och njuter av friden. Ingen som tjatar eller tjafsar. Då hör jag glassbilens välbekanta melodi på avstånd.
Jag tittar på klockan. Den är över elva. Ovanligt sent för en glassbil att vara ute och köra kan jag tycka, de flesta ungar borde väl ligga till sängs nu. Men vad spelar det för roll för mig? Det passar perfekt, för ikväll kan jag ju göra vad jag vill. Äta glass vid midnatt till exempel.
Jag hör melodin igen, och det gör hundarna också. Peppar börjar morra på det där tjuriga sättet som han brukar när något ljud kommer vid ”fel” tillfälle. Som vanligt hakar Chili på med några sura gläfsanden.
”Tyst! Gå och lägg er!” säger jag till dem och tar på mig skorna för att gå ut och leta upp glassbilen.
Peppar lyder inte utan följer efter till hallen. Han tittar på mig med sina bedjande hundögon, vill som vanligt hänga med.
”Jag kommer snart tillbaka”, säger jag och stänger dörren.
Ute på gatan hör jag glassbilen igen, lite närmare den här gången. Jag försöker avgöra från vilket håll ljudet kommer, men det är svårt. Det är något skevt med melodin, tonerna är mörkare och liksom svajiga.
Det är ingen annan ute och det är ovanligt varmt för att vara nästan midnatt. Jag börjar gå och efter några minuter hör jag musikslingan alldeles nära, den kan bara vara något kvarter bort. Jag stannar upp och sekunden senare kommer den runt hörnet.
Det bolmar svart rök från avgasröret och den som kör måste ha sett mig, för bilens framlyktor blinkar inbjudande i min riktning innan den stannar och föraren hoppar ner från förarhytten.
När min familj är hemma är det alltid en massa tjafs innan vi kan bestämma oss för vad vi ska handla för glass. Men nu är jag fri. Och verkligen sugen.
”Tjena! Vill du köpa glass?” ropar föraren glatt till mig på avstånd.
Det är en ung kille med ett fluffigt, blont hårsvall och klädd i vit tshirt och tajta jeans. Som tagen ur en reklamfilm för hårbalsam.
”Vi har extra bra priser på flera av våra populäraste produkter ikväll”, säger han med ett bländande leende när jag närmar mig.
Mina ben går nästan av sig själva de sista stegen mot glassbilen, kanske är det min mage som styr mig.
Föraren ser otroligt bra ut. Lång, solbränd och med ett självsäkert leende, som en filmstjärna. Han är en märklig kontrast till glassbilen
han kör, som är ganska skitig och verkar ha en mörkare färg än den vanliga ljusblå.
Raderna med lampor som lyser upp sidorna av lastbilsskåpet har ett rödaktigt sken som gör det svårt att se bilder och priser.
Han väntar inte på att jag ska bestämma mig.
”Kom igen, säg vad du är sugen på”, flinar han. ”Eller vill du att jag
ska försöka läsa dina tankar?”
”Jag måste fundera lite. Vilken … ovanlig glassbil, är det något nytt?”
”Halloweentema”, skrattar han.
Det är ju mer än en månad kvar till Halloween, tänker jag. Men glassbilsföretaget kanske måste vara ute i god tid för att hinna tjäna pengar?
”Vad är du intresserad av, då?” fortsätter chauffören. ”Pinnar, strutar, kulglass …?”
Jag anstränger mig för att se vad som finns på bilderna, men blir avbruten i mina försök.
”Här, ta en väntglass”, säger föraren och sträcker fram en liten glasspinne. ”Dom är gratis.”
Gratis är alltid gott, tänker jag och river av pappret. Det är en ljusgrön ispinne, en sådan där som man brukar servera på barnkalas. Jag smakar på den medan jag funderar på vad jag ska köpa. Den är ofattbart kall. En kort stund fastnar min tunga i isglassen innan den börjar smälta och sprider en oväntad smak som påminner lite om hostmedicin. Men den är ändå rätt god på något sätt.
”Vad är det för smak?” frågar jag.
”Sweet dreams, den är ny. Gillar du den?”
”Ja, den är väl helt okej. Har ni glassbåtar?”
”Såklart. Vilken smak?”
”Finns det flera? Jag trodde att det alltid bara var vanilj och choklad.”
Jag hör att jag sluddrar. Den iskalla glassen måste ha fått min tunga att domna.
”Absolut, vi har fått in en massa nya smaker. Kom får du se”, säger föraren och tar tag i min axel för att leda mig till sidan av bilen. ”Vänta ska jag öppna luckan.”
Killen är ivrig och föser mig framför sig. Jag snubblar på något och vinglar till.
Han öppnar en stor lucka och fäller ut en liten metallstege.
”Dom är här inne, du får välja själv”, säger han entusiastiskt och pekar in i den svarta öppningen.
Jag suger fortfarande på isglassen och känner mig plötsligt snurrig.
”Ska jag … eh … gå in i glassbilen?” frågar jag.
Min röst låter konstig. Liksom sömnig och långt borta.
”Javisst!” skrattar föraren. ”Ljuset tänds först när du kommer in. Det är en halloweengrej.”
Ska jag verkligen köpa något? Det här känns … fel. Men mina tankar rör sig så trögt, som om jag vore sömnig. Och nu är jag ju ändå här, det skulle vara pinsamt att backa ur i det här läget.
Föraren räcker mig handen för att hjälpa till. Varför har han vita gummihandskar på sig? Utan att kunna protestera börjar jag svajigt klättra upp för stegen.
Men ingen lampa tänds när jag kliver in och jag ska precis vända mig om när jag känner en hård spark i ryggen. Jag faller handlöst framåt. Dörren bakom mig går igen med en dov smäll, följt av ett metalliskt läte från ett lås.
Sedan blir allt tyst. Och kallt.
Jag är inne i glassbilen. Det är kolmörkt.
”Hallå? Skulle du tända lampan, eller?” ropar jag.
Inget svar. Adrenalinet rusar i min kropp och jag känner mig plötsligt klarvaken igen. Vad är det som händer?
Jag reser mig och försöker hitta ett handtag på dörrens insida. Men det finns inget. Jag känner bara iskall, frostig metall.
Nu hör jag hur motorn startar och lastbilen börjar röra sig.
Då skriker jag.
”Vad fan gör du? Släpp ut mig!”
Jag bankar på dörren, eller om det är en vägg, det går ju inte att se någonting! Det är som att slå på stammen till ett stort träd, det händer inget, och hörs nästan ingenting. Det gör bara ont i händerna av den hårda ytan och isande kylan.
Mobilen! tänker jag instinktivt. Ett ljus av hopp tänds i mig, vilken tur att jag tog med den när jag gick ut!
Jag prövar att ringa, men nej, det går inte. Skicka meddelande till pappa. Nej, inte det heller. Det finns ingen täckning alls. Det måste vara på grund av att jag är instängd i en plåtlåda. Tanken slår mig som en örfil. Jag är instängd i ett frysskåp. Men varför?
Plötsligt svänger bilen till. Jag tappar balansen och landar på ena armbågen. Smärtan går som en blixt genom kroppen. Jag sätter mig ner för att inte ramla igen. Huttrar till. Kylan biter i kinderna som om jag befann mig på en blåsig fjälltopp mitt i smällkalla vintern.
Jag skriker igen och igen, men ingen verkar höra mig.
Mina fötter börjar kännas som isklumpar, de värker av kyla. Jag famlar i mörkret och känner något smalt och hårt stöta emot min hand. Fingrarna vandrar vidare, undersöker. Det är flera likadana, fast böjda. Längst ut en vass kant och … en nagel?
Det jag känner måste vara fingrar på en hand.
Zombies i fjällen. Djävulsbarn. Häxringar.
Onda parasiter i tandgluggen.
Ett hemsökt, östtyskt fängelse.
Ett hunddagis där hundarna försvinner spårlöst ...
Elva sorters mörker är en gastkramande samling noveller för de riktigt modiga.
Skräcken kryper inpå bit för bit och du dras in i ett förvrängt universum där allt kan hända. Eller kanske har det redan hänt?
Varje berättelse är tillräckligt kort för att läsa klart på en kväll. Eller kanske måste du sträck(skräck)läsa alla i ett svep?