Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Stefan Ahnhem 2025 Utgiven enligt överenskommelse med Salomonsson Agency Omslag: Nils Olsson, oink.se
Tryckt hos ScandBook EU, 2025 Första tryckningen isbn 978-91-37-15752-8
PROLOG
14 augusti 2000
Stanna kvar i dina känslor, hade terapeuten sagt. Försök inte att fly från dem. Problemet var att Lennart Olin inte längre visste vad han kände. Hur mycket han än stannade upp och vände blicken inåt kunde han inte känna annat än förvirring.
Så hade han också, under de senaste veckorna, utsatts för … Ja, vad var det egentligen han hade varit med om? Han var fortfarande inte helt säker. Åtminstone inte mer än att det hade varit en bergochdalbana från ren skräck till små strimmor av hopp och vidare till fritt fall rakt ner i en förtvivlan så djup att han på allvar övervägt att ta sitt liv.
Nu satt han här ensam i sin nytvättade Volvo V70 och gled fram genom ett ödsligt gryningslandskap omringat av böljande fält och milsvida åkrar, på väg mot vad som inte kunde beskrivas som annat än ett avslut.
Han hade dränerats på så många känslor att det inte längre fanns några kvar. Förvandlats till en pragmatisk robot vars enda syfte var att fortsätta längs vägen som var så lång att han i takt med att morgondiset lättade tyckte sig ana jordens krökning.
Kanske var det därför han lyckades hålla sig vaken trots att han under den senaste tiden inte fått mer än en sporadisk blund här och där. Hade han varit mänsklig hade han sedan länge somnat med pannan mot biltutan, kört av vägen och kraschat mot ett träd.
Det skulle också förklara varför han hade gett upp tanken om
ett lyckligt slut. Robotar hoppades inte. De utförde sina plikter och lät inga känslor skymma sikten. Och vad var egentligen poängen med att gå omkring och hålla tummarna?
Det här var ingen tillrättalagd deckarhistoria i en oändlig serie där man aldrig behövde oroa sig över om det skulle gå vägen eller inte. Nej, det här mörkret var på riktigt, och hur overkligt och skrämmande det än kändes befann han sig mitt i det. Mitt i helvetet. Och här fanns inga garantier. Inga skrivna eller oskrivna regler som kunde lugna. Inga utplanterade ledtrådar som kunde hjälpa när allt var som mörkast. Varken för honom, hans fru Jessica eller deras yngre dotter Athena.
Det var av den anledningen han hade bestämt sig för att ta ut förlusten i förskott och kallt räkna med att han skulle komma att stå där ensam vid vägkanten och inse att allt var förlorat. Att det otänkbara, det som absolut inte fick ske, verkligen hade skett.
Samtidigt fanns det en annan sida i honom. En som inte kunde släppa tanken på att det visst, hur liten den än var, fanns en chans att han inom en halvtimme skulle vara på väg hem med Samuel på sittkudden och det nya favoritalbumet med The White Stripes dånande i bilstereon.
Under det senaste dygnet hade den sidan vunnit allt mer terräng. Orsaken var de tre sms:en. Utan förvarning hade de fått mobilen att vibrera till i byxfickan. I går eftermiddag när han stått på uppfarten och tvättat bilen i ett försök att tänka på ingenting. Tiden är inne för en återförening, hade det stått.
Just när han hade gett upp hoppet och accepterat att det här var hans lott i livet. Hans, Jessicas och Athenas lott. På nolltid hade han varit tillbaka i tron på att det kanske ändå skulle ordna sig.
Tänk om …
Han som under stora delar av helgen lyckats fokusera på att klippa både gräsmattan och häcken, även om det var långt ifrån nödvändigt. Som på alla fyra krupit runt i trädgården och rensat ogräs. Plötsligt kunde hans hjärna inte fokusera på annat än det mörkaste mörka.
Tänk om inte …
Efter det första meddelandet hade det kommit ännu ett med en tidsangivelse samt en position med latitud och longitud. Med hjälp av sin gamla lärobok från skepparexamen hade han räknat ut att han skulle ta sig till en plats någonstans mitt på vägen mellan Kungshult och Skarhult sydöst om Eslöv. Därefter hade han ingående studerat bilkartan och kommit fram till att den angivna positionen borde ligga 1,3 kilometer norr om avtagsvägen mot Östra Strö, vars skylt han just passerat.
Enligt sina beräkningar var han framme vid platsen någon kilometer senare. Det var en mötesplats där vardera sida av vägen hade breddats med en liten utbuktning. Han svängde ut till kanten och stannade med motorn på tomgång och växeln i friläge. Det kändes säkrare att utan några förberedelser snabbt kunna lägga i ettan och ta sig därifrån.
På hans sida av vägen sträckte sig en nyskördad åker mot horisonten. På den motsatta väntade ett utblommat rapsfält på att tas om hand. I ett annat liv hade han funderat på hur många tusentals och åter tusentals flaskor som skulle fyllas med rapsolja från just det där fältet. Nu framstod platsen mest bara som ödslig och övergiven. Där fanns inga tecken på liv. Ingenting som befann sig i rörelse mer än han själv och hans skinande rena Volvo.
Visserligen var han där tjugo minuter före utsatt tid. Men han hade inte sett framför sig att det skulle kunna utgöra ett problem. Att vilka de nu än var, valde att ställa in och dra sig tillbaka bara för att han kom för tidigt. Men varför skulle de inte kunna göra det? Kanske behövde de kontrollera platsen och försäkra sig om att de inte skulle omringas av poliser med skottsäkra västar och automatvapen.
Men vad han kunde se fanns det inga tecken på det, och det hade heller inte stått något i meddelandena om att han inte fick komma för tidigt. Det enda han hade informerats om i det tredje och sista sms:et var att anlända ensam.
Och ensam var han. Jessica satt hemma och höll tummarna så
att naglarna vitnade, men ingen annan visste var han befann sig. Inte ens polisen hade de informerat den här gången. Det trots att de lovat att höra av sig så fort de blev kontaktade igen.
Så att vi kan gripa förövarna och statuera ett exempel, hade polischef Astrid Tuvesson förklarat. Men han hade inget behov av att statuera exempel och uppfostra kriminella. Polisen fick säga vad de ville. Han och Jessica hade gått längre än någon kunde begära. Kanske hade de rentav gått för långt.
Till en början hade han varit helt säker på hur de skulle hantera situationen. Jessica hade varit desto mer tveksam, även om hon i vanlig ordning vikt sig och låtit honom hålla i rodret. Det gjorde hon alltid när valet var svårt. Lät honom bestämma och ta ansvaret med en option på att senare kunna lägga skulden på honom om det gick fel.
Enligt polisen hade det varit det enda rätta att göra. Det var i alla fall vad de hade sagt när han kontaktat dem och gjort en anmälan.
Men i takt med att dagarna övergått i veckor hade han blivit allt mer tveksam.
Vad som hade hänt om han istället valt att hålla tyst och gå med på kraven var omöjligt att säga. Hade allt då varit över och frid och fröjd? Vad fanns det för garanti att det slutade där? Att det inte bara fortsatte med nya krav. Nya små uppdrag med ständiga hot.
En titt på armbandsuret visade att det återstod fem minuter. Han ströp motorn, lossade på säkerhetsbältet och klev ur bilen. Tystnaden som följde fick honom att tänka på när han som liten sovit i baksätet och först vaknat när de varit framme och hans far slagit av tändningen.
Han hade aldrig uppskattat tystnaden. För honom hade den alltid varit ett tecken på att något inte var som det skulle. Som när hans föräldrar hade bråkat och inte talat med varandra på en hel vecka. Eller som nu när han befann sig mitt ute bland ängar och åkrar och inte kunde höra så mycket som en avlägsen traktor.
Frågan var hur länge han skulle vänta innan han gav upp och vände hemåt tomhänt. En timme? Tre timmar? Eller bara en kvart?
Att ringa och fråga Jessica var ingen idé. Han visste redan svaret. I hennes värld fanns det hur många anledningar som helst till varför det drog ut på tiden. Att de inte skulle dyka upp var för henne ingen reell möjlighet och stred mot alla naturens lagar. Så starka var hennes förhoppningar.
Det var det som smärtade honom mest av allt. Tanken på att komma hem ensam och möta besvikelsen i hennes ögon. Se hoppet slockna och blicken svartna. Skulden hon skulle lägga på honom. Att det här var hans fel. Att allt var hans fel. Och han skulle inte ha något att säga till sitt försvar. Ingenting som kunde mildra och hjälpa dem att försonas och sörja tillsammans.
När hon var fyra minuter över utsatt tid tog han ett beslut om att stanna i ytterligare femtiosex. Då kunde han säga att han väntat i en hel timme. Att dröja kvar längre än så var poänglöst. Om något hindrade dem från att komma i tid hade de tagit kontakt med honom och inte som nu låtit honom stå där i ovisshet.
Såvida det inte var hela poängen. Att lura iväg honom tillräckligt långt bort från där han borde befinna sig. Var nu det var någonstans? Hemma hos Jessica och Athena? Men hade de inte orsakat honom och hans familj tillräckligt med skada? Eller var det på jobbet han borde vara? På banken. Var det den de inte gett upp tanken på? Var det därför de hade valt att göra det på en måndag morgon och inte tidigare i helgen eller senare på dagen? Nu innan banken öppnade för allmänheten men var i full gång med att fylla på lagret av kontanter.
Tankarna hade släppt alla krav på logik och upphörde först när han såg något röra sig långt därborta på vägen. Det var inte större än en liten prick och kunde lika gärna vara en synvilla som en fågel som trippade runt och åt. Men det kunde också vara en liten pojke som kom gående mot honom.
Tiden är inne för en återförening, hade de skrivit, och varför skulle de skriva det och dessutom ge honom exakta koordinater om de bara hade tänkt låta honom stå där till ingen nytta? Ju mer han tänkte på det, desto mer uppenbart blev det. Självklart
hade de för avsikt att göra som de skrivit och lämna tillbaka det de tagit.
Med andra ord hade hans oresonliga hållning om att inte ge vika för deras påtryckningar burit frukt. Han hade varit starkare än de kalkylerat med och inte alls reagerat som planerat. Det hela hade utvecklats till en huvudvärk de helst av allt bara ville bli av med.
Men det var ingen liten pojke som kom gående. Det var en bil, en gul skåpbil från DHL, som körde alltför snabbt på den här smala landsvägen. Så snabbt att han inte hann fundera på om den kunde ha något med honom att göra innan den susade förbi och lämnade en vindpust av unken äggstinkande katalysatorlukt efter sig.
Det spelade ingen roll hur mycket han hade kämpat med att inte hoppas och bygga upp förväntningar. Hur mycket han stålsatt sig mot alla känslor. När han stod där och såg skåpbilen försvinna bort var det som om livet rann ur honom. Som om varje sekund kostade honom ett år. En halv minut till och han skulle inte orka hålla sig upprätt. Han var tvungen att böja sig ner och ta stöd mot knäna för att få luft.
Vägen, träden, åkrarna, allting snurrade runt honom medan kroppen förberedde sig på att spy. På att göra sig av med allt det han hållit inom sig och vägrat släppa fram. Allt det som brutit ner och förvandlat honom till en känslolös maskin. En robot.
Det var ljudet som fick honom att lugna ner sig. Det avlägsna tjutet från bromsande däck mot asfalt. Han lyfte blicken och såg hur skåpbilen hade slirat till ett stopp mitt på vägen långt där borta. Därefter tändes det vita backljuset och bilen började rulla tillbaka, den här gången mer försiktigt.
Väl framme vid honom stannade den och förardörren på andra sidan öppnades. Han kunde höra fotstegen och se kängorna skymta till mellan hjulparen under bilen. Förstå kunde han däremot inte. Var det här bara ännu ett meddelande. Ännu ett …
”Lennart Olin?” avbröt den unge mannen hans funderingar.
”Är det du?” Han var klädd i en röd väst och gul keps över det kortklippta håret och såg inte ut att vara en dag över arton.
”Ja, det stämmer”, sa han och nickade. ”Lennart Olin, det är jag.”
”Vad bra. Förlåt att jag är sen, men det är min första dag och bara att få inloggningen i systemet att fungera tog mig …”
”Var är han någonstans?” avbröt han, alltför otålig för bortförklaringar.
”Vem då?”
”Spela inte dum. Jag är inte född i går. Berätta nu var han är någonstans.”
”Eh …” Den unge mannen kliade sig i nacken. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska … Alltså, jag är ju bara ett … Just det! Nu höll jag nästan på att glömma det viktigaste.” Killen sken upp samtidigt som han höll ett pekfinger i luften. ”Har du någon legitimation?”
”Legitimation?”
”Ja, bildlegitimation. Det måste vara med bild. Så att jag ser att du verkligen är du.”
”Vem skulle det annars vara om inte jag? Här mitt ute på landet klockan sex på morgonen.”
”Sorry, det är inte jag som har gjort upp reglerna.” Den ungemannen ryckte på axlarna. ”Har du någon legitimation eller inte?”
Lennart Olin suckade och tog fram sin plånbok, vecklade ut den så att körkortet i plastfickan syntes. Mannen fyllde i hans personnummer i ett block och räckte därefter över sin penna. ”Då återstår det bara för dig att skriva under här.”
Han förstod inte varför han skulle signera. Han förstod ingenting men gjorde som han blev tillsagd.
”Då tackar vi för det.” Den unge mannen rev loss en lapp under det blå karbonpappret. ”Och här har vi din kopia.” Därefter vände han sig mot skåpbilen, öppnade bakdörrarna och försvann in i lastutrymmet. När han kom tillbaka ut var det med en sliten gammal resväska. ”Och här har vi den.” Han ställde ner väskan på asfalten och vände tillbaka mot bilen. ”Så får jag önska er en fortsatt bra dag.”
Lennart Olin visste inte vad han skulle svara och förblev tyst
medan mannen försvann bakom skåpbilen och satte sig i förarsätet. Han ville springa fram och slita upp passagerardörren. Dra bort den unge mannen från ratten och fråga vad fan allt det här handlade om.
Men det enda han gjorde var att stå där och se på när bilen accelererade iväg tills den var utom synhåll. Som i trans stod han på den ödsliga landsvägen medan motorljudet tonade ut. Först när tystnaden åter lagt sig sänkte han blicken och tittade på väskan. Han hade själv en liknande på vinden. En han hade fått av sin far men aldrig använt. Den luktade gammalt och unket, saknade dessutom hjul och var i det stora hela opraktisk. Faktum var att den här påminde en hel del om just den där väskan, och han kunde inte låta bli att fundera på vad det i så fall betydde.
Att det var fullständigt meningslösa funderingar som bara sköt upp det oundvikliga blev uppenbart i samma stund han greppade om väskans handtag. Den var tung, han behövde inte lyfta den mer än någon decimeter för att konstatera att den säkert vägde upp mot tjugo kilo.
Först då gick det upp för honom hur fel han hade agerat. Hur fel det hade varit att kontakta polisen och göra som de sa. Han sjönk ihop och släppte taget om känslorna och lät tårarna komma.
DEL I
13–17 september 2025
”Historien är redan skriven. Det enda som ligger i våra händer är framtiden.”
matilda risk
Så fort Harald klivit in genom dörren hade Amanda Olsson insett att han var på dåligt humör. Leendet och hans kommentar om hur mycket han saknat henne hade inte kunnat dölja de korta oregelbundna andetagen. Än mindre sättet han hade stängt, nästan smällt igen, badrumsdörren på när han skulle ta en dusch.
Det hade heller inte dröjt särskilt länge innan han hittat något att kritisera. Det hade varit alltför stökigt, trots att hon lagt timmar på att det skulle vara fint och rent när han kom hem.
Med åren hade hon hunnit vänja sig vid att han ofta balanserade på gränsen till ett utbrott. Särskilt när han som nu varit iväg på ett av sina längre arbetspass. Då handlade det om att parera och se till att allting flöt på så smidigt som möjligt. Som att undvika att servera mat han inte hade smakat tidigare eller att prata för mycket.
Det var ett problem, men inte större än att hon klarade av att hantera det. Och det var ingenting hon hade behov av att prata med andra om. De skulle ändå inte förstå. Dessutom visste hon precis vad de skulle säga. Lämna honom, Amanda. Lämna honom innan det är för sent.
Riktigt så enkelt var det inte, varken ekonomiskt eller känslomässigt, och hur märkligt det än kunde te sig för utomstående älskade hon honom fortfarande. Hans klarblå ögon och rena drag med en kropp som tagen ur en Marvel-film. Eller hans omtänksamhet och värme, när han var på det humöret. Då kunde han vara full av upptåg och överraskningar och uppvakta henne som ingen annan. Men om hon skulle vara helt ärlig hade hon allt mer börjat
uppskatta tiden då han var borta och jobbade. Särskilt de längre passen som sträckte sig över kvällen och hela natten. Det gav både henne och Emelie ett välbehövligt lugn där de kunde slappna av och rå om varandra. Nästan ett helt dygn hade de haft för sig själva den här gången.
Nu skulle hon bara se till att kvällen blev lyckad, och som i de flesta fall skulle han säkert vara på bättre humör när han vaknade utvilad i morgon. Kanske skulle han till och med bjuda henne på frukost på sängen och det där leendet hon blivit så förälskad i.
Det hela hängde på att han inte fick i sig för mycket alkohol.
Det kunde få både kvällen och dagen efter att spåra ur, och då han redan avverkat två starköl och en rejält tilltagen grogg innan de ens hunnit sätta sig till bords såg hon till att vara på sin vakt.
Att be honom att dra ner på intaget och varva med vatten var inget alternativ. Den läxan hade hon lärt sig den hårda vägen. Dessutom var det trots allt lördag kväll, och om han inte fick dricka nu när skulle han då få njuta lite?
Åtminstone hade hon fått Emelie att somna under tiden han duschat. Så hade de också varit uppe extra sent i går kväll, och i morse hade hon väckt henne redan klockan sex och tagit med henne på en lång vandring över Kullaberg. Som väntat hade Emelie protesterat högljutt, men i kväll hade hon varit så trött att hon somnat tio minuter in i sagoläsningen.
Egentligen var Emelie med sina snart tolv år alltför gammal för att behöva sövas med högläsning. Harald hade påpekat det flera gånger, men hur rätt han än hade, var hon inte beredd att ge upp traditionen, lika mycket för sin egen skull som för Emelies.
Nu var Emelie också mammas flicka. Mellan Harald och henne hade det aldrig funnits samma kemi. Det var egentligen inget underligt med det. Alla barn hade väl någon av föräldrarna som favorit. Det som kunde bekymra henne var att det hade blivit allt värre, och sedan i somras hade Emelie envisats med att kalla honom Harald istället för pappa.
Nu sov hon i alla fall, så det fanns ingen anledning för Harald
att reta upp sig på det. Dessutom skulle de äta lammgryta med plommon, ingefära och kanel. Den brukade få honom på gott humör. Hon hade förberett den redan i går, det fick den att smaka ännu bättre. Så var det med nästan alla grytor. Tiden, helst några dagar, var en krydda som slog det mesta.
”Mm … så gott.” Harald torkade munnen med handen och höjde sitt vinglas. ”Skål, min älskling. Det här var precis vad jag var sugen på.”
”Vad bra.” Hon höjde sitt glas. ”Skål.”
”För dig och världens bästa lammgryta.” Han drack och drog ett djupt andetag. ”Alltså, du anar inte hur skönt det är att vara hemma igen.”
”Det är jag glad för att höra”, sa hon och log mot honom. ”Jag tycker också att det är skönt att ha dig hemma.”
”Tycker du?”
”Ja, det är klart att jag tycker. Jätteskönt.”
Harald ställde ner glaset och tittade på henne med den där blicken som fick henne att känna sig så osäker. Utan någon förvarning var den där och nagelfor varenda liten por i hennes ansikte, på jakt efter något, vad som helst, så länge det gick att irritera sig på.
”Varför skulle jag inte göra det?” fortsatte hon samtidigt som hon försökte desarmera honom med ännu ett leende.
”Jag tänkte bara att du går omkring här och har det ganska lugnt och skönt medan jag är borta och sliter för brödfödan.” Harald tömde sitt vinglas.
”Älskling, jag uppskattar verkligen det. Men jag har inga problem med att börja jobba igen, om det är det du …”
”Det vet du att jag inte vill”, avbröt han. ”Det var inte alls det jag menade, men skit samma. Berätta istället hur ni har haft det. Du och Emelie.”
”Vi har haft det bra. Jättebra.”
”Inte för bra, hoppas jag. Lite har ni väl saknat mig?”
”Såklart att vi har. Emelie har verkligen sett fram emot att du ska komma hem.”
”Emelie? Men inte du, eller vadå?”
”Älskling, självklart har jag det.” Det var alkoholen. Fortsatte det så här skulle det snart inte spela någon roll vad hon sa.
”Men?”
”Ingenting. Det finns inget men. Jag ville bara berätta att din dotter har längtat riktigt mycket efter dig.”
”Så det har hon.” Harald nickade, fyllde sitt glas och drack.
”Där ser man.” Han försvann in i sig själv och sa ingenting på en lång stund. ”Varför ljuger du för mig?”
”Ljuger? Vadå, ljuger? Jag förstår inte vad du pratar …”
”För helvete!” Näven träffade bordet med en smäll. ”Vem tar du mig för? Tror du inte att jag vet hur mycket den där ungen hatar mig? Det enda hon vill är att jag ska försvinna.”
”Nej, så är det inte alls.” Hon skakade på huvudet och kände sig som en dålig skådespelerska. ”Var har du fått det ifrån?”
”Tror du inte att jag ser hur du vänder henne mot mig? Hur du manipulerar och gör allt för att hon ska hata mig.”
”Men Harald, jag …”
”Käften!” Än en gång slog han i bordsskivan. Den här gången så hårt att vinflaskan vacklade till, föll över kanten och träffade klinkergolvet med ett kras. ”Helvete!”
”Det är lugnt. Jag tar hand om det.” Hon reste sig upp och plockade upp de största glasskärvorna innan hon skyndade över till diskbänken efter en trasa.
”Så typiskt dig att ställa den så nära kanten.”
”Älskling, det gör ingenting. Jag köpte två flaskor. Vi öppnar bara en ny.” Hon gick ner på huk och började torka upp pölen av vin och glittrande små glasbitar, när Emelie plötsligt ropade efter henne från sitt rum.
”Mamma!”
”Och vad fan är det med henne nu då?”
”Ingenting.”
”Ingenting? Hör du inte hur hon skriker?”
”Harald, ta det nu bara lugnt.”
”Jag? Är det jag som ska ta det lugnt? Så det är jag som skriker? Är det vad du påstår? Att det här är mitt fel.”
”Nej, men låt nu bara mig ta hand om det här, så ska jag gå in till henne och …”
”Nej, nej, nej, glöm det”, avbröt han och svepte det sista i vinglaset. ”Nu får det fan i mig räcka med det där daltandet. Är det någon som ska gå in är det jag.” Han reste sig upp så hastigt att stolen välte.
”Vadå, vad menar du? Ska du gå in och trösta henne?”
”Nej, jag ska gå in och få henne att förstå att när man snart är tolv år gammal håller det inte att skrika som om världen håller på att gå under varje gång man vaknar till.”
”Men hon är väl rädd. Det är inte hennes fel.”
”Rädd för vadå?” Han slog ut med armarna och tittade sig omkring. ”Här finns väl inget att vara rädd för?”
”Inte vet jag, men …”
”Nej, just det. Om det är någonting hon är så är det söndercurlad, och det är ditt fel. Så fort jag vänder ryggen till håller du på och daltar med henne som om hon är din lilla docka. Din lilla ägodel. Men det är hon inte. Fattar du det, Amanda? Hon är min dotter också, och nu är det jag som ser till att det blir ett slut på den här jävla skrikfesten en gång för alla.”
”Harald, snälla. Låt mig gå in till henne. Jag lovar att hon kommer att …”
Ljuset släcktes plötsligt. Inte bara lampan över matbordet, utan även spottarna i köket och över diskbänken. Varenda en av dem hade slocknat. Både ute i hallen och i vardagsrummet. Till och med de blå siffrorna på spisen var borta.
”Vad fan …”, hördes Harald sucka några meter från henne. ”Det måste vara säkringen.” Han tände lampan i sin mobil och gick ut mot hallen. ”Vänta här, så går jag ut i garaget och kollar.”
”Emelie, då? Ska hon bara ligga där alldeles ensam och …”
”Henne tar jag hand om. Det enda du ska göra är att du vänta här och hålla dig lugn. Okej?”
Amanda svarade inte. Ville inte lova något hon inte var säker på att hon kunde hålla.
”Och bara så att du vet”, fortsatte han samtidigt som Emelie ropade efter henne igen. ”Om jag kommer på dig med att gå in till henne medan jag är borta så blir jag arg. Förstår du? Alltså, vi pratar riktigt jävla arg.”
”Jag förstår”, sa hon och nickade till honom innan han försvann iväg. Det var det enda hon kunde göra. Acceptera och hoppas på att Emelie somnade om av sig själv. Men det gjorde hon inte. Trots att det gick flera minuter fortsatte hon att ropa och skrika.
Det underliga var att hon inte kom ut. Det brukade hon alltid göra när hon var så där ledsen. Komma ut och krypa upp i soffan, eller smyga in under täcket om det var på natten. Kanske hade hon hört Haralds alla varningar och vågade helt enkelt inte.
Hela Amandas system blinkade rött och signalerade åt henne att gå in till sin dotter. Gå in och trösta och övertyga henne om att allt var bra och att det inte fanns något att oroa sig för. Att det bästa hon kunde göra var att somna om. Istället satt hon bara där på huk i mörkret vid det utspillda vinet och avvaktade.
Hur länge var svårt att säga, men klart var att Emelie inte tänkte lugna ner sig. Dessutom förstod hon inte var Harald hade blivit av. Hittade han ingen ny säkring, eller vad var det frågan om? Det var inte ofta de gick sönder. Om ens någon gång. Och förresten, hade de inte sådana där automatsäkringar?
”Mamma”, skrek Emelie med förnyad styrka samtidigt som det hördes hur hon drog och slet i dörren i sina försök att komma ut. ”Mamma, kom och släpp ut mig! Du måste komma och öppna! Mamma, snälla!”
Han hade väl inte låst? Nej, något sådant skulle Harald aldrig göra. Där gick ändå gränsen. Eller? Hon blev osäker och skyndade sig ut i hallen. Var det därför Emelie inte kom ut? Hon kunde inte tro att det var sant och rusade fram till Emelies dörr. Men det var precis vad han hade gjort. Dörren var låst, och hur hårt hon än drog och slet gick den inte att öppna.
”Älskling, bara ta det lugnt, jag kommer. Mamma är här och ska bara leta upp en nyckel.” Hon tände sin mobil och lyste med lampan medan hon skyndade över till sin egen sovrumsdörr där hon visste att det satt en nyckel på insidan.
Det var då hon upptäckte att hon inte hade någon mottagning. Hon som alltid brukade ha alla staplarna fyllda när hon var hemma, till skillnad från Harald som hade en annan operatör.
Hon försökte ringa honom, om så bara för att säga att han gått över en gräns när han låst Emelies dörr. Men hon fick ingen kopplingston. Det var likadant när hon gick över till webbläsaren och klickade på bokmärket för Helsingborgs Dagblad. Du saknar nätverksförbindelse, stod det i en ruta mitt på skärmen. Mobilen i hennes hand var död även om skärmen lyste. En zombie. Levande död.
Emelie hade åtminstone lugnat ner sig och till och med tystnat. Hon hade inte lagt märke till det förrän nu. Det var första gången Emelie somnade om helt av sig själv, och mitt i all förvirring kändes det som en stor tyngd släppte från hennes axlar.
Äntligen hände det något positivt. Det skulle göra Harald på betydligt bättre humör när han kom tillbaka från garaget. Nu kunde hon lägga sin energi på att tända stearinljus och se till att det blev lite mysigt och romantiskt istället.
Först skulle hon bara försäkra sig om att Emelie inte hade sparkat av sig täcket och låg och frös. Hon tog nyckeln från sin egen sovrumsdörr, och för att inte råka väcka Emelie lät hon lampan på mobilen vara släckt medan hon försiktigt gick över till dörren och låste upp.
Hon slogs av hur kallt dörrhandtaget var, och så fort hon hade öppnat insåg hon att hela rummet var nedkylt. Fönstret stod på vid gavel och gardinerna sökte sig likt långa tentakler in över golvet. Det var hon själv som hade låtit det stå på glänt, och nu hade den tilltagande blåsten fått haspen att lossna.
Var det därför Emelie hade vaknat? Det skulle inte vara så underligt. Med hennes livliga fantasi hade hon säkert fått för sig
att det var gardinerna som spökade. Men det spelade ingen roll. Det viktiga var att hon sov.
Efter att ha stängt fönstret och dragit för gardinerna så tyst hon kunde gick hon över till sängen. Det var alltför mörkt för att hon skulle se mer än de ljusa nyanserna på sängkläderna. Men hon kunde utan problem sätta sig på kanten och rätta till täcket.
Till en början förstod hon inte mer än att någonting var fel. Helt fel. Men hon var inte kapabel att ta in vad det var. Inte förrän hon drog bort täcket, strök handen över lakanet och konstaterade att sängen var tom.
”Så när får man träffa honom?” Fabian Risk fyllde på sitt och Matildas glas och justerade ner veken i stormlyktan.
”Träffa vem då?” Matilda tittade upp från mobilen. ”Simon?”
”Ja.” Han smakade på vinet och registrerade hur vindbyarna utanför hårdnade och fick båten att kränga allt mer.
”Alltså, vi strular bara lite. Jag har ingen aning om det är seriöst, och jag kanske kan få träffa honom lite själv först innan du kommer och fäller din dom.”
”Jag är bara nyfiken. Sedan när blev det förbjudet?”
”Pappa, försök inte. Jag känner dig. Du ser en psykopat i var och varannan människa.”
”Du ska alltid överdriva. Ibland ser jag faktiskt en och annan seriemördare också.”
”Exakt”, sa hon med ett skratt. ”Vem mer än du kan hitta en seriemördare i ett land där seriemördare inte ens finns?” Matilda skakade på huvudet och tog det sista av den uppvärmda lasagnen han hade haft med hemifrån. ”I alla fall tror jag inte att du behöver oroa dig för Simon. Han är hur trevlig som helst. Och vem vet …” Hon ryckte på axlarna. ”Kanske är det redan över?”
”Varför skulle det vara över?”
”Ta bara den här helgen. Han kan inte förstå hur man kan välja att spendera den i en segelbåt med sin far istället för att vara ute och festa i Lund.”
”Nej, det förstår faktiskt inte jag heller. Men jag uppskattar det.”
”Det är bra, pappa.” Hon mötte hans blick. ”Det gör jag också.
Det här var aldrig någonting du hade tid med när jag var liten.”
Hon tog sitt glas. ”Så skål för den här helgen.”
Om det hade varit möjligt att stanna tiden hade han utan tvekan gjort det. Det var som om alla parametrar var optimerade till att göra just den här stunden till den bästa möjliga. Den tilltagande vinden utanför som fick kajutan att kännas ännu mer varm och ombonad med sin nylackerade mahogny. Vinet som fått den perfekta temperaturen nere i kölsvinet och Ry X’s debutalbum Dawn i de nyinstallerade högtalarna.
Men mest av allt var det Matilda. Att de så här pass sent i livet skulle hitta fram till varandra, efter allt de varit igenom, var inget han hade vågat hoppas på. Men där satt de, dotter och far, och med lite välvilja kunde han för ovanlighetens skull nästan känna sig som en bra förälder. En känsla han längtat efter så länge han kunde minnas.
Mobilen bröt förtrollningen med sitt vibrerande på bordet och drog Matildas uppmärksamhet till sig.
”Nu skriver han åtminstone att han saknar mig, så än är det väl inte över, antar jag.”
”Det var då för väl”, sa han och studerade henne medan hon med snabba tummar skrev ett svar och skickade iväg det tillsammans med en selfie efter att ha rättat till luggen.
Hon hade blivit så vuxen och självklar. Som om det inte fanns ett uns av tvekan i henne om vem hon var och vad hon ville. Det hade det i och för sig aldrig gjort. Redan som liten hade hon varit tydlig i sina konturer. Till skillnad från han som än i dag famlade efter ledtrådar i sina försök att förstå sig på sig själv.
Skulle han vara ärlig visste han fortfarande inte vem han var. Inte mer än att han var en helt annan person i dag än då han för femton år sedan hade lämnat Stockholm och flyttat ner med familjen till Helsingborg. Den gången hade han trott att han lämnat det värsta bakom sig och kunde börja om på ett nytt oskrivet blad.
Nu visste han bättre.
Han hade visserligen haft tretton relativt lugna år efter skilsmäs-
san och förlusten av Theodor. Till och med på jobbet hade saker och ting normaliserats. Visst hade droghandeln och det urskillningslösa våldet ökat, men förutom några få undantag gick det inte att jämföra med hans första år i Helsingborg. Utredningarna han arbetat med på den tiden och gärningsmännen han utsatts för var så väsensskilda från all annan brottslighet att vartenda försök till jämförelse föll på sin egen orimlighet.
Hans minnen från den tiden började allt mer kännas som fragment från en ond gammal dröm. Samtidigt var det någonting som oroade honom. Det var inget konkret, bara en konstant vag känsla av att det han upplevde just nu inte var annat än lugnet före den verkliga stormen.
”Och du, då? Händer det något på din front?” Matilda tittade upp från mobilskärmen.
”Med vadå?”
”Dejtandet. Det är en evighet sedan du och mamma separerade, och hon är ju redan omgift och …”
”Ingenting kunde göra mig gladare”, avbröt han. ”Så länge hon mår bättre än när hon fick dras med mig är jag nöjd.”
”Men på riktigt, pappa. Du är faktiskt bara femtiofem och ser för din ålder helt okej ut. Eller, jag menar … Ja, du fattar. Livet är liksom inte över än. Jag hjälper dig gärna med att skapa ett konto, och sätta ihop en bra presentation.”
”Tack, men det behövs inte. Jag klarar mig bra som det är. Apropå det, har du bestämt dig för vad du önskar dig i födelsedagspresent?”
”Apropå, vadå?”
”Ålder. Det var ju det du pratade om och snart fyller du år.”
”Snart?” Matilda suckade. ”Jag fyller om en och en halv månad. Om du tror att du kommer undan så lätt …” Det dunkade till i skrovet och båten skakade till. ”Vad var det?”
”Jag går och ser efter.” Fabian reste sig upp, osäker på om båten verkligen krängde så häftigt eller om det var han som tagit ett glas för mycket.
Uppe i sittbrunnen var det tydligt hur vinden inte bara hade ökat i styrka, utan dessutom vänt från frånlandsvind till ostlig pålandsvind och blivit betydligt svalare på kuppen. Så hade den också färdats från Sverige och hela vägen över sundet.
Hamnen i Humlebæk som annars var gemytligheten personifierad befann sig nu i uppror. Det ven och skallrade i masterna runtom honom och de tätt packade båtarna ryckte och slet i sina förtöjningar. Överallt hördes fendrar som kved när de pressades ihop, och här och där skyndade mörka silhuetter runt och säkrade upp.
Men på den vräkiga motorbåten bredvid syntes ingen till, det trots att det lyste i fönstren och dess ena förtamp hade lossnat så att båten låg och slog mot Fabians Maxi.
”Hallå!” ropade han och knackade med knytnäven i skrovet. När ingen reagerade såg han ingen annan lösning än att själv ta sig över till grannbåten och sträcka upp förtöjningstamparna.
Några meter längre bort syntes två män stå uppe på piren med ryggarna vända mot honom och blickarna riktade ut över sundet.
”Ursäkta”, ropade han utan att få något svar. ”Hallå? Är det här er båt?” Motvinden var alltför stark för att de skulle höra honom. Han hoppade iland, skyndade över bryggan och tog sig upp på piren.
I vanliga fall, hur dålig sikten än var, kunde man i nattmörkret alltid se ett lysande pärlband sprida sitt sken längs den svenska kusten på andra sidan sundet. Sverige hade kanske blivit kallare och mörkare, men sett från den här sidan var det snarare ett land som med hjälp av ett nära oändligt antal ljuskällor badade i ljus. Men just den här kvällen var mörkret så kompakt att det såg ut som om hela landet hade utraderats i ett enda drag. Så kompakt att det endast kunde röra sig om en total mörkläggning.