NATION AV POETER
NATION AV POETER
MOHAMED
YUSSUF
NATION AV POETER
Nation av poeter
© Mohamed Yussuf och Volante, 2025
Volante
Stora Nygatan 7
111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag: Sigge Kühlhorn
Inlaga: Richard Perssson/RPform
Sättning: Mattias Pettersson
Tryck: Scandbook Falun, 2025
Första utgåvan, första tryckningen
ISBN: 978-91-7965-210-4
Nation av poeter
Britterna kallade honom Den galna mullan. Det säger något om kraften i hans ord. För somalier är Sayyid Mohammed Abdullah Hassan en landsfader, en revolutionär och frihetskämpe som vid förra sekelskiftet använde sina dikter för att mobilisera mot den brittiska kolonialmakten. Efter två decennier av uppror dog han i sjukdom 1920. Den moderna poeten Mohamed Ibrahim Warsame, känd som Hadraawi, fortsatte Hassans tradition som en stark röst för frihet och rättvisa. Hans bortgång 2022 väckte stor sorg, och han hyllades i hela den somaliska världen.
Somalia är beläget på Afrikas östra horn med en befolkning på nitton miljoner, varav ytterligare två miljoner lever i diasporan.
Inom somalisk kultur har dikten alltid haft en central roll och betraktats som en hög konstform. Landet är känt som en nation av poeter, ett uttryck som myntades redan på 1800-talet. Poeterna har historiskt fungerat som sina klaners talespersoner, men också som underhållare och politiska röster. Flera diktformer samt idiom, ordspråk och sånger är integrerade i språket och kulturen, och de används för att
uttrycka känslor, ge råd och kommentera sociala och politiska frågor.
I dagens Sverige går en linje från Somalias poetiska arv till en ny generation unga rappare från Järva. Arvet lever idag vidare i svenska hiphopartister som Ahmed Key, Jaffar, Dree Low – och Yasin. Via digitala musikplattformar har deras röster blivit en del av en global diaspora, där poesi och muntligt berättande fungerar som medel för reflektion och identitetsskapande, samtidigt som Yasin och de andra svensksomaliska rapparna knyter an till en uråldrig kultur.
Välkommen till Nation av poeter.
1.
En
början
En lördagsförmiddag i juni kutar en ung pappa efter sin tvååriga dotter i lägenheten som familjen hyr i Berlin. Med ett kluckande skratt smiter hon in i sovrummet och ut igen, genom hallen, in i badrummet och ut igen, via hallen in till köket – placerat öppet mot vardagsrummet – och vidare mot balkongen. Precis innan hon slinker igenom öppningen till uteplatsen får han nog, skjuter igen glasdörrarna, och lyfter upp flickan. Bär henne bort till matbordet.
– Nu räcker det, du måste äta upp innan det blir mer lek, säger han.
Rummet badar i ljus och de sandfärgade väggarna ser ut att vara vita. På teven rullar Babblarna. Golvet är täckt av färgglada prylar. En klarblå lastbil, legobitar och kritor. På soffan ligger två mjukisdjur på rygg och stirrar upp i taket.
Han hukar sig och samlar ihop föremålen, slänger dem i en förvaringskorg. Ett par små bomullsbyxor och en matchande tröja bär han med sig till badrummet.
Den tjugofemåriga rapparen Yasin Mahamoud, hans fru och lilla dottern har hunnit göra sig hemmastadda i lägenheten som varit deras hem sedan 2023. Den ligger i ett nybyggt
hus i ett stilrent kvarter, centralt i den tyska huvudstaden.
Innan dess bodde familjen ett år i Bryssel, även där i en liknande stadsdel. Yasin, själv född i Stockholm och uppvuxen i Rinkeby, lever numera sitt liv i Östermalmsområden. Katedraler och sekelskifteshus, breda gator och sopade trottoarer.
Kontrasten till hans gamla liv försätter honom tidvis i oanade situationer och bryderier. I Bryssel skulle familjen ansöka om förskola till dottern. Ett dagis låg nära hemmet och ett annat fanns tillgängligt i ett socialt utsatt område, där Yasin och hans fru delvis brukade vara. Det fanns fördelar och nackdelar med båda alternativen men i slutändan var beslutet enkelt: de valde överklassdagiset.
Yasins bakgrund i nordvästra Stockholm går hand i hand med hans artisteri. Jag är från Rinkeby, det vet alla, som han själv säger i en av sina låtar. Visst har det geografiska ursprunget så gott som alltid varit en fundamental del av rappares framtoning. Men ännu mer så under tiotalet, då en ny form av rapmusik spred sig över världen: hiphopgenren drill. Artisterna var yngre och texterna våldsammare. Musiken skildrade nästan uteslutande en vardag kring gängvåldets bittra verklighet i segregerade områden. Medan hiphopen på de internationella topplistorna glorifierade klassresan från botten till toppen, med glimmande juveler på rappare framför herrgårdar, porträtterade den nya, framväxande genren en hyperlokal och oglamoröst rå tillvaro på mammas gata.
I takt med att genren och dess nya stjärnor trängde in bland den internationella populärmusiken ökade kontroverserna. Ett flertal uppmärksammade mord, en mängd knivdåd och skjutningar kopplades samman med den nya rappen. I
drillens födelsestad Chicago, även kallad våldets huvudstad, stoppades genrens största stjärna Chief Keef från att uppträda ens via ett hologram. Keefs musik uppmuntrade till våld, klargjorde borgmästaren Rahm Emanuel och kallade artisten för en oacceptabel förebild.
I slutet av tiotalet tog frågan om hiphopens yngre subgenre plats på bred front även i Sverige. Den nya gangsterrappen, och dess explicita låtar om narkotika och eliminering av fiender, hade stigit rakt uppåt och dominerade de svenska topplistorna. Flera av de mest kända artisterna var dömda för grova brott. I vissa fall till och med utpekade av polisen som tongivande inom kriminella grupperingar. Diskussionerna om genren handlade mestadels om kopplingen till det ökade skjutvapenvåldet i landet. Mellan 2013 och 2020 nästintill fördubblades dödsfall orsakade av skjutvapen. Och siffran skulle fortsätta stiga. Skjutningar hade blivit en del av vardagen i Sverige. Kriminaltekniker som undersöker tomhylsor och skotthål innanför polisavspärrningar blev en återkommande bild i medierna. Och drill döptes till världens farligaste musik.
Gangsterrappen skar som en haschkniv genom de mer prioriterade frågorna inom svensk politik: gängbrott, skola, integration, segregation. Med alla dess infallsvinklar uppstod en eldig debatt som rörde sig fram och tillbaka i en snurrig mediekarusell. Urladdningen kom hösten 2021 då en av både genrens och landets största artister, nittonåriga Nils ”Einár” Grönberg, sköts ihjäl utanför sitt hem i Hammarby Sjöstad i Stockholm.
Gangsterrappen växte till ett av landets mest polariserande ämnen. På ena sidan stod många av männen och
kvinnorna i maktens korridorer, på den andra främst unga rappare från ytterområdena. Mellan vuxenvärlden och de unga, Myndighetssverige och förortstuggare, mellan majoritet och minoritet, rymdes ett hav.
Rapparna i debattens kärna, de som populariserat den nya gangsterrappen, kom från Rinkeby och resten av Järva. När de slog igenom i mitten av tiotalet var de fortfarande ungdomar. De riktade ficklampan mot samhällets misslyckande och kapitaliserade på tragiken omkring dem. Och de var pionjärer som slet tillbaka makten från skivbolagen, skapade framgång via sina egna plattformar och förändrade svensk hiphop i grunden.
Symbolgestalt för denna grupp blev Yasin Mahamoud. Det är hans artisteri och liv, med musikscenens finaste priser och fängelsedomar för grova brott, som allra ytterst blivit föremål för diskussionerna om genren. Han har beskrivits som svensk gangsterraps kung, men samtidigt kritiserats så hårt att han under långa perioder känt sig som public enemy nummer ett. Likväl går hans problem mycket djupare än så.
Dottern lämnar matbordet och springer bort till leksakerna, pappa springer efter. Snart kommer hans fru hem igen och då ska Yasin till studion. Han byter om från mjukis- till märkeskläder. En rödsvart piké och axelväska från Gucci. I garaget står en glänsande svart Porsche. Men inga diamanter i världen kan utplåna händelserna från hans förflutna, dem som etsat sig fast. Man kan se det i blicken, ögonen är ledsna. Hans gamla liv vägrar lämna honom. Han har mörka stressutslag över hela halsen. Mardrömmar i vaket tillstånd.
Minnena är visuella, ändå skriker de i öronen. De kommer av sig själva. Det viner till, scenerna börjar rulla. Han återupplever allting igen.
2.
En annan början
Alla i Järva minns Romario. Hans riktiga namn var Ahmed Ibrahim, men hemma i Husby i Stockholm var han känd under sitt smeknamn, efter den kvicka dribblern som blev utnämnd till turneringens spelare när Brasilien vann världsmästerskapet i fotboll 1994.
Tillsammans med en vän hade Ahmed njutit av gamla fotbollsklipp med Bebeto och Romario. De två anfallarna hade med sitt nära telepatiska samarbete väggspelat sig fram till chans efter chans som ofta slutade med att Brasilien firade ännu ett mål. En dag när Ahmed och vännen lyckades med någonting liknande på träning med Atletico Husby såg vännen på Ahmed och frågade:
– Bebeto eller Romario?
Fotbollen betydde allt för Husbys Romario. Redan som liten grabb i hemlandet Somalia hade han sparkat runt på hoprullade strumpor. Under familjens första tid i Sverige under tidigt nittiotal drömde han om att bli jurist och fotbollsproffs. Efter gymnasiet flyttade han till Kalifornien och studerade vid ett fotbollscollege. När han återvände till Husby skrev han på för Atletico Husby, som höll till i
de lägre divisionerna, trots att han hade möjlighet att spela högre upp i seriesystemet.
I Atletico fanns vännerna han vuxit upp med. Laget bestod av ett kompisgäng i tjugoårsåldern uppblandat med talangfulla ungdomar. Romario såg Atletico som sin familj, och dessutom hade laget avancerat två divisioner på två år. Han ville vara med och lyfta det ytterligare.
Och chansen kom. Under säsongens avslutande match, en höstdag 2008, spelade Atletico seriefinal mot Sollentuna United hemma på Kvarnbacka bollplan. För serieseger och avancemang till division fem krävdes en vinst för Atletico. Flera hundra personer stod vid sidlinjen för att heja fram Husbys stolthet. Matchen stod och vägde in i det sista, då Atletico efter en hörna lyckades trycka in bollen i mål. Det var Romario som avgjorde med sin tjugoandra fullträff för säsongen. Euforin i Husby visste inga gränser. Lokaltidningen intervjuade Romario över en helsida, och lagets tränare drömde om ett Atletico i allsvenskan.
En vecka senare, efter ett mindre bråk på en bar på Kungsholmen som involverade ett stort antal unga män från Järva, däribland Romario, stämde de inblandade träff på en parkering i Husby. De skulle reda ut grälet. Men bilen som Romario färdades i fick bensinstopp på en motorvägsavfart i närheten. Istället dök den andra gruppen upp där vid vägrenen på E4:an.
Tumult uppstod och en minut senare hade tre personer knivhuggits. En av dem var Romario. Hans kropp släpades in i en bil och kördes till Karolinska Sjukhusets akutinfart. När sjukvårdspersonalen fann honom hade Romario redan avlidit av sina skador. De två andra skadades allvarligt, fördes
i ambulans till sjukhus, men överlevde. Ahmed Romario Ibrahim blev 23 år gammal.
Flera medier publicerade notiser om händelsen och hänvisade till polisens presstalesperson som initialt benämnde mordet som en misstänkt gänguppgörelse. I Husby, där chocken efter mordet var total, blev medierapporteringen ett slag i ansiktet.
Romario var ingen kriminell. Han var tidigare ostraffad och umgicks inte i kriminella kretsar, det bekräftades snabbt av en lokal polis med över tio års arbetserfarenhet i Järva. Han var en skötsam och hjälpsam kille som ofta hade ett leende på läpparna. Familjen var stolt över honom. Han var omtyckt av grannar, och en förebild för ortens ungdomar. Han hade arbetat som telefonförsäljare, på snabbmatskedja och hade precis fått ett nytt jobb som gympalärare på en grundskola i Vällingby.
Några veckor senare var sorgen fortfarande starkt närvarande i Husby. Den tidiga, felaktiga rapporteringen skavde, och känslan stärktes av mediers fortsatt knapphändiga engagemang i fallet.
Lokalt jämfördes mordet med händelsen året dessförinnan på Kungsholmen i Stockholm, då en sextonåring misshandlades till döds efter ett bråk utanför en festlokal. Det fallet väckte bestörtning i hela landet. En facebookgrupp mot gatuvåld samlade på några dagar över hundratusen medlemmar. Manifestationer anordnades i landets tre största städer samt i Köpenhamn. I Kungsträdgården i Stockholm samlades över tiotusen personer i en kraftfull protest mot det huvudlösa våldet.
För somliga i Husby blev efterspelet till mordet på Romario ett tydligt tecken på det etablerade samhällets syn på förortsbor. När en tonåring från innerstaden mördas arrangeras manifestationer, men när en invandrarkille möter samma öde blir samhällets naturliga respons att skyffla händelsen åt sidan.
Under Romarios begravning kom hundratals personer för att ta farväl. Atletico Husby döpte en fotbollsturnering efter honom, och meddelade att den svartvita klubbtröjan med Romarios nummer aldrig mer skulle användas.
Tids nog hedrades även Romario. En söndag i november, då snöblandat regn föll ner, anordnade lokala krafter en manifestation mot våld, vid Sergels torg. Uppemot sexhundra personer deltog i evenemanget, däribland kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin.
Många Husbybor beskrev mordet som obegripligt och pekade på brutaliteten. I en intervju hade en barndomsvän till Romario svårt att hitta orden. Han berättade att bråk under hans ungdom kunde sträcka sig till slagsmål, men ett knivmord var otänkbart. Andra menade att socialt utanförskap låg bakom våldet.
Någonting förändrades efter mordet på Romario. I Husby inträffade flera fall av stenkastning mot utryckningsfordon. En lokal polis, uppvuxen i Rosengård i Malmö, drog paralleller till sin egen utsatta uppväxtort, och flaggade tidigt för situationens allvar. Han vittnade om lösa rykten som florerade i området, om hur polis och räddningstjänst dröjde vid nödsituationer som en konsekvens av deras låga engagemang för förortens befolkning. Besvikelsen hos ortens unga
var tydlig. Jämförelsen med innerstadens Kungsholmen var återkommande. Kontentan: Ingen bryr sig om oss.
Polismannen manade till uppvaknande och varnade för en stundande ungdomsrevolt. Han drog till och med kopplingar till afroamerikaners situation i USA.
– Folk mår inte bra, vi ser det varje dag, sa han till Sveriges Radio. Och det blir inte bättre vare sig det är en blå eller röd regering, allting blir bara sämre.
Polismannen fick ytterligare belägg för sin oro under en minneskonsert vid fritidsgården i Husby, med över femhundra ungdomar i publiken. Snart uppstod tumult när två poliser attackerades av ett tjugotal ungdomar beväpnade med luftpistol och tjutande raketer, stenar och burkar. Den ena polisen drog tjänstevapnet och den andra fredade sig med batongen. Ungdomarna gav sig av, men ytterligare en gång samma kväll uppstod en situation där polisen drog vapen.
Exakt vad som hände den där natten vid motorvägen då Romario blev mördad förblev oklart. Tydligt var att han blivit huggen i ryggen, strax under skulderbladet, och trots att ett dussintal personer varit inblandade vittnade huvudparten om att de aldrig uppfattat vad som hade inträffat.
Totalt åtta personer satt häktade för inblandning i fallet, och en nittonåring erkände snart mordet. Det fanns dock misstankar från rättens sida om att han tagit på sig större skuld än han ursprungligen hade haft. Åklagaren beskrev fallet som komplicerat. Till sist dömdes nittonåringen till sju års fängelse.
I en intervju med Rapport efter domen resonerade Romarios far kring rättens stora svårigheter att bevisa vem som hade gjort vad under incidenten.
– Jag tror att det handlar om något slags förtroendekris mellan polisen och ungdomarna i de här stadsdelarna, sa fadern. Den svenska polisen och rättsväsendet måste göra någonting åt det.
Samtidigt, i en annan del av Järva, hade en fotbollsintresserad pojke med somalisk bakgrund hunnit börja i skolan.
3.
De
med adhd är pajaser
Juni började med nio dagars svensk högsommarvärme. På nationaldagen, den 6 juni 2008, visade termometern på sina ställen trettiotvå grader. Sverige var Europas varmaste land, före Spanien som mätte en grad svalare.
Det var mästerskapssommar, herrlandslaget spelade fotbolls-EM i Schweiz och Österrike. För svensk del blev det aldrig särskilt spännande. Uddamålsförlust mot Spanien och två mål i baken mot Ryssland ledde till blågul eliminering redan i gruppspelet.
I efterhand gav möjligen premiärmatchen mot Grekland en gnutta tröst. De tillfällen Sverige hittade rätt. Som när Zlatan tog emot ett inkast och vände upp, spelade vägg med Henrik Larsson och drog till direkt med vristen. Bollen flög högt och hårt in i bortre hörnet. Eller när mittbacken Petter Hansson tvingade in bollen i mål medan stående och fallande greker försökte rensa på mållinjen.
På läktarna satt upphetsade svenska kommentatorer:
– Om Ibrahimovićs mål var ett drömmål så är Hanssons mål ett jävla skitmål men det bryr vi oss inte ett dugg om, skrek Lasse Granqvist till kollegan Ralf Edström.
Vinsten mot Grekland var ett avstamp som väckte förhoppningar om stordåd som aldrig kom. Hemma i Sverige hade man i alla fall tur med vädret.
Vanligtvis hade tioåriga Yasin Mahamoud följt mästerskapet noga framför teven. Han drogs till fotboll, en listig fint eller fulländat genomskärande passning brukade räcka för att framkalla ett sug i honom. Oavsett om det var nederländaren Wesley Sneijders dribblingar eller Xavi som manövrerade det spanska mittfältet.
Fotbollsstjärnorna inspirerade honom. Det slutade ofta med att han sprang ut till någon av gräsplanerna insprängda bland höghusen. Med bollen vid fötterna kom inre bilder av honom själv som idolerna i italienska Milan. Han var målgöraren Filippo Inzaghi som går i djupled och petar in bollen bakom målvakten, sedan springer i eufori och på knäna glider ut mot hörnflaggan. Eller ännu hellre eleganten, den ostoppbara brassen Kaká, som blivit utsedd till världens bästa spelare.
Men denna sommar var annorlunda. Yasin hade annat att tänka på. Han hade halkat efter i skolan. Han var ointresserad av studierna, det hade han varit sedan första klass. Han försökte så gott det gick men tappade bort sig bland alla siffror och bokstäver. När plugget tog emot vandrade tankarna till lek med vännerna och fotboll på gården. Enda gången han tittade i skolböckerna var när läraren gick förbi. Varje sida var som att kämpa uppför en backe.
Skolans betydelse var han medveten om. Alla jagade på honom, inte minst hans mamma. Men att hitta koncentrationen i klassrummet svalde för mycket energi. Han orkade inte, han kände sig lat. Med tiden tränade han upp en förmåga att
effektivt undvika skolarbete. Istället för att lära sig läxorna, lärde han sig att ducka.
När klockan ringde för dagen letade han upp vännerna vid fotbollsplanen. Först svängde han förbi hemmet för att slänga väskan innanför ytterdörren. Han bodde med sina systrar och mamman i en trerummare i en tegelbyggnad med vita burspråk och balkonger, några gårdar bort från Rinkeby centrum i nordvästra Stockholm. Fadern bodde inte med familjen utan befann sig oftast nära sina syskon. Sedan en tid tillbaka var han lokaliserad i Birmingham.
Svårigheterna i lågstadieklassen på Kvarnbyskolan gick inte oupptäckta. Lärarna uppmärksammade Yasins besvär och så småningom inleddes en adhd-utredning. Under lektionstid fick han gå iväg med andra jämnåriga med särskilda behov. Vännerna slängde hånfulla kommentarer mot gruppen. Yasin begrep aldrig att adhd handlade om koncentrationssvårigheter, inte om intelligens.
Han likställde bokstavskombinationen med clowneri, de med adhd var pajaser. Det ville han inte vara, och han ville inte heller bli exkluderad från klassen. Han fick så många utbrott hemma att modern till sist sa:
– Det räcker, du får gå till skolan som alla andra.
Utredningen slutfördes aldrig. Det stod dock klart att tioåriga Yasin Mahamoud behövde komma på rätt köl. Den varma sommaren 2008 fick modern nog av krångel och satte honom på ett plan mot de brittiska öarna och pappan i Birmingham. En hösttermin i Storbritanniens näst största stad skulle förhoppningsvis göra honom gott.
DET HÄR ÄR EN BERÄTTELSE OM KONST OCH KRIMINALITET.
Den börjar i en sliten förort där kreativiteten kokar och hungern att skapa vilar på en uråldrig tradition med rötterna på Afrikas horn.
Den slutar med att några unga män från Rinkeby ritar om kartan för svensk kultur – för alltid.
Som enda journalist har Mohamed Yussuf under tre års tid följt Yasin, en av Sveriges mest framgångsrika men också kontroversiella artister. Nu är det dags att berätta historien om NATION AV POETER.