De levande
Jonna Bornemark
De levande
De levande vridavärlden
Jonna
Bornemark
Av Jonna Bornemark har tidigare utgivits
Kroppslighetens mystik 2015
Det omätbaras renässans 2018
Horisonten finns alltid kvar 2020 jag är himmel och hav 2022
Boken är fackgranskad av Albin Gräns, zoofysiolog SLU, Renate Larsson, etolog Leicester universitet och Krystof Kasprzak, filosof Södertörns högskola. Eventuella kvarstående felaktigheter är författaren ansvarig för.
Vrida världen: De levande
© Jonna Bornemark & Volante 2025
Volante
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag: Studio Liljemärker
Omslagsfoto: Sara Mac Key
Illustrationer: Olga Nycander
Inlaga: Richard Persson/RPform
Sättning: Mattias Pettersson
Tryckt hos Scandbook Falun, 2025 Första utgåvan, första tryckningen ISBN 978-91-7965-412-2
Innehåll
Inledning
Jag står på balkongen I vårt radhus och ser ut över de små trädgårdarna framför mig. Vår trädgård är vildvuxen med mängder av olika växter varav flera i midjehöjd. Häckens grenar sträcker sig ut mot trottoaren. Det ser rätt ovårdat ut. Grannens tomt däremot är en prydlig fyrkant med kort, välklippt gräs. Jag känner att jag borde. Jag borde ansa häcken, klippa gräset och såga ner slyet som börjar bli för kraftigt för gräsklipparen. Jag borde göra som grannen har gjort.
Eller?
Jag hör hur insekterna surrar på min sida medan det är tyst hos grannen vars kortklippta gräs redan är på väg att tona över i brunt. Det är en varm vår. Jag tycker ju att färgen på min sida är finare och vet att det är svalare i den höga växtligheten och att insekterna behöver blommorna. Ändå känner jag att det är jag som gjort fel. Jag som inte sköter det jag borde sköta på det sätt jag borde. Varför anses den ansade trädgården vara så rätt? Handlar det om att signalera att här är det min ordning som gäller? Handlar det om kontroll? Handlar det om att lägga det vilda under sig? Handlar det
om en estetisk idé om skönhet som ibland biter sig själv i svansen? Handlar det om att arbete är en dygd och lättja en synd? Eller handlar det om mig? Handlar det om att vara en civiliserad, ordentlig person? Handlar det om att vara en människa?
Jag känner att jag borde kontrollera trädgården, men där finns också helt andra känslor. De gröna växternas livskraft gör mig glad och imponerad, jag känner en protest mot de normer som sitter i min kropp och en nyfikenhet gentemot vad som händer om jag inte klipper. Jag lägger upp ett inlägg på sociala medier med bild på de två trädgårdarna och får på kort tid mängder av kommentarer där alla vill stötta mig i att bryta en förlegad norm om hur trädgårdar ska se ut.
Jag undrar om inte det här är något som många jobbar med just nu? Vi blir allt fler som inser att relationen till den omgivande naturen har blivit skev på något sätt. Och i praktik och teori behöver vridas åt ett annat håll. Insikten slår mig, vi skulle kunna göra på helt andra sätt. Vi skulle kunna vara människor på andra sätt. Vi skulle kunna se, värdera, uppskatta och handla på andra sätt.
Livet är öppet.
Behovet av att ändra relationen till naturen blir förstås allra tydligast i den serie av miljökriser vi står mitt i. Klimatkrisen som blir allt mer påtaglig, artutdöendet som accelererar och föroreningarna vi ofta glömmer bort.1 Men lösningen på de
specifika kriserna handlar i hög utsträckning om saker vi måste sluta göra och jag är mer intresserad av vad vi ska göra. Jag är mer intresserad av att hitta nya ”ja” än att betona de ”nej” vi står inför (minska eller sluta med flygresor, köttätande, konsumtion och så vidare). Nej:en är på ett sätt enklare i den här situationen, vi vet redan vad vi måste sluta med eller dra ner på, men å andra sidan verkar det svårt att faktiskt följa de nej vi vet att vi borde följa. Med ja:na är problemet det omvända. ”Ja” är per definition något vi vill göra, men vi vet inte alltid vad det är. Varje nej till en handling innehåller förstås ett ja till något annat; om jag säger nej till att flyga så säger jag ja till att åka tåg eller stanna hemma. Men kan vi också hitta ja som inte bara är en konsekvens av ett nej?
Hur hittar vi nya ”ja”? Jag tror inte att det räcker med att försöka tänka ut dem. Det handlar inte bara om hur vi tänker om saker och ting utan om vad vi faktiskt gör. Tankarna är rotade i kroppen och om praktikerna inte ändras finns en risk att nya tankar mest skvalpar runt ovanpå och utanför hur vi lever våra liv. Inte desto mindre kan teorierna hjälpa oss att utmana såväl invanda tankesätt som praktiker. Teori och praktik vinner på att flätas samman. Jag vill undersöka hur vi ändrar en kultur, och en kultur bär både tanke och kropp. Jag vill undersöka hur vi kan vrida världen.
I den här bokserien presenterar jag fyra undersökningar som söker nya ”ja”, nya sätt att göra och tänka kring ”vår relation till naturen”. Den frasen är dock i sig djupt problematisk. Vilka är detta vi som står bakom ”vår”, vad är ”naturen” och vad betyder ”relation” i det här sammanhanget? Det är
lätt att tolka det som att vi:et är ”vi människor” eller ”vi människor som hör till en viss kultursfär”. Och det är lätt att tolka ”naturen” som det som inte är människor eller det människor har gjort. Vi är vana vid att tänka på dessa enheter som skilda åt. Så skilda att de i en ”relation” möter varandra så att säga utifrån.
Kanske är själva frasen ”vår relation till naturen” problematisk. Vi människor är ju del av naturen, men något hände som gjorde att vi skar ut oss ur den och började separera kultur från natur, civiliserad från barbarisk, tam från vild och så vidare.2 Problemet syns i vårt vardagsspråk där vi till exempel inte menar människor när vi pratar om djur. Det är i en sådan kulturell (sic!) situation jag vill gräva runt. Jag vill vrida en kultur, jag vill vrida hur vi är natur.
Men nya ja kan alltså inte bara komma ifrån teorin, de kräver ett experimenterande och undersökande av praktiker.
Den här bokseriens undersökningar härstammar från mitt eget liv och forskning (vilka tenderar att vara nära sammanbundna). De drivs alla av försök att tänka annorlunda, göra annorlunda och lyssna annorlunda. Kanske hittar jag inga intressanta ”ja”, kanske hittar jag dåliga ”ja”, kanske misslyckas jag. Men om jag redan visste vad jag skulle finna, skulle undersökandet inte vara på riktigt.
Den första undersökningen, och ämnet för den här boken, utgår från relationen till andra djur, där mina möten med mörtar och hästen Kaja står i centrum. Vad blir vi, jag och de andra djuren, i dessa möten och hur kan gemensamma rörelser forma om världen? Undersökningen tematiserar hur
ng
vi är levande varelser och hur vi blir levande tillsammans med andra varelser.
Den andra undersökningen, i nästa bok, kretsar kring ett mänskligt ”vi” och hur vissa erfarenheter ofta utesluts ur ett sådant ”vi”. Sådana uteslutningar finns av många slag men jag fokuserar på hur det ratio jag befinner mig i är uppbyggt av en neurotypisk sinnlighet och hur världen kan träda fram på andra sätt utifrån vissa autistiska erfarenheter. Hur skulle dessa kunna kultiveras och bli världsformande? Hur kan så grundläggande teman som vår relation till materian och vad ett jag är, formas om genom att en annan sinnlighet än den neurotypiska tas omhand och odlas?
I den tredje undersökningen vänder jag blicken mot begäret som det som driver såväl människan som andra livsformer och kanske till och med materian? Begäret framträder som motstridigt och som något som ger riktning.
Det undersöks här i relation till mina egna praktiker av sex och bdsm. Vad är begär? Vilken relation har vi till våra egna begär? Vilket arv bär vi på och hur kan vi forma om det?
I den fjärde och sista undersökningen riktar jag fokus mot det jag kallar abstraktionsplanet, den del av det levande som utgör förmågan att leva i abstraktioner, generaliseringar och idéer. Vad är det och hur ska vi förstå dess relation till sinnlighet och begär? Hur påverkar det vår relation till skärmar?
Med hjälp av framförallt andras erfarenheter av AI och annan avancerad digital teknik undersöker jag också vad människan blir och vad tekniken blir i vår samtid. När hindrar dessa tekniker ett undersökande av världen och när bidrar de?
De fyra empiriska områdena: andra djur, neurodiversitet, sexualitet och AI, är med flit väldigt olika. Jag har valt just dessa för att de ligger mig nära och att jag har tillgång till egna och andras praktiker. Det är också fyra områden där ”natur” betyder lite olika saker. I den första boken pekar det på relationen till andra djur. I den andra handlar det snarare om människans sinnliga natur och relationen till världen omkring henne. I den tredje handlar det om såväl människans som den övriga naturens begär, riktning och drivkrafter. I den fjärde boken slutligen handlar det om hur det jag kal lar abstraktionsplan kan förstås som en del av den övriga naturens rörelse – och hur den kan frysa den.
Mörtarna som vrider världen
För att ändra M I n relat Ion till den omgivande naturen och andra levande varelser kan jag inte stanna kvar i huvudet och tänka ut förändringen, jag måste erfara annorlunda. Och ska jag erfara annorlunda måste jag göra det med min egen kropp. Det innebär ett experimenterande i det lilla snarare än förslag på stora systemförändringar. Jag har förstås inget emot förslag på stora systemförändringar, de behövs också. Men utan experimenterandet finns det stor risk att vi fastnar i gamla mönster. Vi vet vad vi ska ifrån, vi vet vilka problemen är, men vi vet inte vilka vi blir om vi ändrar grundläggande tankestrukturer och maktrelationer. Vi vet inte vilka vi ska vara. Vi vet inte vart vi är på väg.
Ett litet experiment som har blivit en allt större och viktigare del av mitt liv är min samvaro med mörtarna.
Tillsammans med två av mina barn hänger jag på bryggan. Det är sommar och vi är i vårt fritidshus i Dalarna. På våren, liksom så här tidigt på sommaren, brukar vi gräva i dyn, skopa upp några nävar gyttja och lägga på bryggan.
Mörtarna so M vr I d er världen
Sedan räknar vi hur många liv som fanns i det vi fick upp.
En del känner vi igen. Mygglarver är karaktäristiska. Och trollsländelarver är gigantiska i sammanhanget. Men vad är det där lilla slemmet? Är det något som lever? Vi frigör det försiktigt och ser att det långsamt börjar röra sig, det måste vara någon sorts mask? Och den där lilla pricken, rörde inte den på sig? Nej, det var bara en liten bit lera. Varje litet liv vi räknat lägger vi tillbaka i sjön och ju mer liv som kryllar, desto gladare känner vi oss.
Nere i vattnet far fiskarna förbi som skuggor. ”Kolla där!”, ”Oj, såg ni?”, ”Där är en till!” Vi spanar efter skuggorna i vattnet. Nyfikenheten väcks hos oss alla tre. Jag känner ett begär i magtrakten efter att komma dem nära. Jag ser att barnen känner det också. Fiskarna är inte lika enkla att lyfta upp som smådjuren i dyn. Hur ska vi göra om vi vill komma dem nära? Jag känner bara till ett sätt. Det inkluderar en lång pinne som det hänger ett snöre på med en krok längst ut. Helst med en daggmask på. Jag funderar på om vi har något metspö uppe i snickeriet, men inser att vi inte har det. Och jag har inte någon lust att köpa ett. En krok i en mun känns ändå fel.
Förstrött tittar jag på barnens lekar. De har plockat fram kexen vi hade med oss och börjat tävla om vem som kan kasta en kexbit längst. De kastar längre och längre. Så ser vi hur någon under ytan snappar åt sig en av kexbitarna som flyter där ute. Och vi ser hur denna någon drar med sig kexbiten under vattnet och simmar iväg. Fisken syns inte, men kexbiten lyser som en liten gul prick som far fram under
Jag kommer att tänka på den lilla stranden vi var på häromdagen där det brukar hänga olika barnfamiljer. Där simmar småfiskarna ofta nära bryggan och är ovanligt orädda eftersom barnens mat inte sällan hamnar i vattnet. Jag tänker att kanske kan vi utveckla barnens kexkastarlek och involvera fiskarna i leken. Kanske kan vi få dem att komma närmare oss med hjälp av kexen?
Dagen efter tar jag med ett par extra kex ner till bryggan och hoppas att fiskarna är där. Det är de. Och vågar de sig inte lite, lite närmare idag? När de snappar åt sig matbiten ser vi dem för en sekund lite tydligare, de är strömlinjeformade och har rödaktiga fenor. Vi tittar i fiskeboken vi har med oss och inser snabbt att det är ett stim mörtar.
Sommaren rullar på och vi är nere hos mörtarna var och varannan dag. Ju mer vi ser dem, desto mer nyfikna blir vi. Hur ser deras värld ut egentligen? Vad har de för sinnen? Ser de färger som vi? Hör de oss prata här uppe på bryggan? Känner de lukt i vattnet? Och hur fungerar egentligen stimmet? Hur kommunicerar de? Vi ser hur deras rörelsemönster pendlar från långsamma rörelser till snabba när de vill undersöka något nytt som kanske är farligt. En i taget verkar simma fram till det nya för att göra en snabb sväng och återvända till de andra. Har de spejare? Är det samma fisk som gör de modigaste utflykterna eller turas de om?
Mörtarna so M vr I d er världen ytan. När solen bryter fram kan vi se tydligare vad som händer. När en av fiskarna får tag i kexbiten följer de andra efter. Är det en stor bit bryts den i mindre bitar så att flera får, är det en liten bit jagar de varandra och försöker ta den.
På eftermiddagen gör jag som jag brukar göra när jag vill undersöka ett nytt intresse med barnen. Vi åker till biblioteket. I samhället tolv minuter bort finns det ett ganska stort och trevligt bibliotek. Vi börjar på barnavdelningen, där finns en hel del böcker med sagor om fiskar och fakta om fiskar. Men sagorna verkar göra dem till människor och faktaböckerna är lite väl barnsliga. Vi går vidare till vuxenavdelningen. Till vår glädje finns det en hel fiskhylla där. Vi hittar mer avancerade faktaböcker om fiskarna: Tropiska fiskar, Sveriges sötvattenfiskar, Fiskarens uppslagsbok . Vi bläddrar ivrigt och hittar fakta om utbredningsområde, storlek och hur de förökar sig. Men inte heller här hittar vi några svar på våra frågor. Vi letar vidare och hittar en annan sektion: Ut och fiska , Prismas stora bok om fiske, Trolling: spinn och mete, Flugfiskarens ABC , Flugknutar för nybörjare. Vi kollar på nästa rad: Fiskkokboken, 300 fisk- och skaldjursrecept från hela världen, Fiskarens kokbok. Hm, den vuxna kollektiva kunskapen om fiskar verkar helt fokuserad på att vi ska fånga dem och inte sällan äta upp dem. Besvikna åker vi hem igen.
Vi börjar hänga med mörtarna en stund varje dag. Kexen byter vi ut mot fiskmat för karpfiskar. Att mörtar är karpfiskar är den typen av faktakunskap som bara är en googling bort. I slutet av sommaren vågar de komma hela vägen fram till oss och ta mat från våra händer. Vi sätter maten mellan våra tår och placerar fötterna i sjön. Ett glädjerus går genom kroppen varje gång mörtarna kommer nära. På slutet av sommaren är det tråkigt att lämna dem men vi tänker att nästa sommar kan vi göra samma sak igen!
Ja, vi tänker att nästa sommar är det väl nya mörtar, eller hur fungerar ett stim? När sommaren är tillbaka är vi i vilket fall helt inställda på att vi får börja om från början.
Men det tar bara två dagar så är mörtarna framme vid våra händer och fötter igen! De verkar komma ihåg allt vi gjorde tio månader tidigare. Vi drar oss till minnes att mörtar kan bli 25 år gamla och inser att det är kunskapsvarelser vi har att göra med. Varelser som tolkar sin omvärld och lär sig nya saker. De är inga simmande mekaniska ting som åker runt på måfå.
Vi lär dem att den gula simringen betyder mat och flyttar den till olika platser längs med bryggan. Till vår förtjusning söker de snabbt upp ringen även när vi flyttar den till andra sidan. Och när en individ hittar maten är resten av stimmet snabbt där. Vi matar dem från en luftmadrass, vi ställer oss i vattnet och på badstegen. Långsamt vänjer vi dem vid våra kroppar, långsamt sänker vi oss ner i deras element. Vi bygger upp en kommunikation och ett förtroende. På slutet av den andra sommaren i vår mörtiga tideräkning simmar de runt våra kroppar, prövar vad som går att äta. Särskilt bröstvårtor ligger farligt till under en period och vi är glada över att mörtarna inte har några tänder. Men, som sagt var, de lär sig. Efter ett tag är bröstvårtorna inte lika intressanta längre. Det visade sig att de inte var någon sorts maskar.
I slutet av april det tredje året åker jag upp till sjön. Hela vintern har gått och jag längtar efter att få se, känna och vara nära mörtarna igen. Men inga mörtar syns till. Jag läser att mörtar är känsliga för försurning och börjar inse hur viktiga
Mörtarna so M vr I d er världen
de är för mig. Skulle de inte dyka upp skulle jag ta prover på vattnet, och om det till exempel skulle finnas något utsläpp i närheten skulle jag göra allt jag kunde för att återskapa en livsmiljö för mörtarna. Fantasin far iväg med mig.
Men när jag är tillbaka i juni är de där igen och vi kan fortsätta där vi var. Vi vill vara mer i vattnet med dem, med hela våra kroppar. Kanske kunna ta en simtur tillsammans. Jag inser att vi behöver utveckla teknikerna och apparaturen vi möts genom. För det finns tekniker och materia som binder ihop oss, nämligen fiskmaten. Det spelar roll vilken sort det är. Flakes är användbara när vi vill ha ett område där mörtarna kan vara, dem kan vi också stryka fast på våra kroppar, även om de faller av rätt snart. Pelletsen däremot är bättre att hålla i handen eller mellan tårna, de behåller sin form längre och har lite vikt. Men vi kan ju inte ta med dem längre ut i vattnet, då blir de bara en svårhanterbar gröt.
Jag skulle vilja ha ett belöningsbälte med mat i. Ett sådant som jag har när jag är hos hästen och som dottern har när hon är med sitt får. Vi umgås nämligen med andra djur i vår närhet genom någon sorts belöningsbaserat umgänge. När vi umgås med mörtarna kan ju ett sådant belöningsbälte inte sitta runt magen, där är det ju vatten. Den enda plats som kan vara torr är huvudet. Ja, där finns ju svaret! Jag måste skapa ett belöningsbälte som sitter på huvudet. Det är inte särskilt svårt. I hallen ligger en buff (en sådan där av tunt bomullstyg som man kan ha både som mössa och halsduk), den är ju som gjord för det här. Jag viker den dubbel och stoppar in fiskpelletsarna i den. Det fungerar utmärkt. Det
tar inte så lång tid så kan jag simma ut en bit i sjön och mörtarna följer med mig.
Så inser jag att det kan finnas de som vill bada från min brygga utan att bli omsvärmade av mörtar, så vi försöker ha den gula simringen framme när det finns mat. Yngsta sonen hjälper till genom att bada i timmar utan att bry sig om mörtarna och utan den gula simringen. Han plaskar, dyker och hoppar i vattnet. Människor kan vara många saker. När vi är med mörtarna lägger vi simringen under magen eller under rumpan så att vi är mer stillsamma i vattnet. Jag hittar mina favoritpositioner. Helst sitter jag i simringen och ser mörtarna framför mig mot min ljusa kropp.
Den här sommaren får vi mycket besök. Många vågar sig på att simma med ringen och mörtarna. Det kan vara lite svårt att få till den bästa tekniken och enklast är det om jag sköter maten medan besökaren ligger i vattnet. Det här är också en kall och regnig sommar och jag inser att ytan är en del av det som binder samman oss med mörtarna. Och ytan funkar inte alltid lika bra. När det regnar ser de inte maten på ytan och när det är molnigt ser vi bara vaga spår av dem i vattnet när vi står på bryggan.
Mörtarna har blivit modiga och vi skrattar högt när dottern tidigt på sommaren har pellets i munnen och mörtarna vågar sig hela vägen fram för att ta dem. För fiskarna borde det inte vara så stor skillnad mellan munnen och fötterna, eller? Det tar längre tid för dem att vänja sig vid munnen än vid händerna. Uppfattar de våra ögon? Uppfattar de oss som eventuella rovdjur? Vi vet inte. Men för oss är det stor skillnad.
Mörtarna so M vr I d er världen
Långsamt blir våra kroppar något annat i vattnet än de var. De byter betydelse där under vattenytan. Och de byter betydelse för hela miljön, inte bara för mörtarna. Allt som oftast är en abborre med. Abborrar äter mörtar, men den här är lite för liten för att verkligen jaga dem. Men den verkar gilla att ligga och spana på mörtarna eller simma med i mörtstimmets rörelser, om än lite långsammare än mörtarna. Dottern döper abborren till Dunken (efter den sedan länge utdöda pansarfisken dunkleosteus). Det fascinerande är att Dunken, som ju inte har vant sig vid våra kroppar steg för steg flera somrar i rad i en långsam process, är lika orädd som mörtarna. Dunken är inte heller intresserad av den mat vi har. Hen måste istället ha tolkat våra kroppar som ofarliga eftersom mörtarna är så uppenbart förtjusta i att vara nära oss. Dunken kommer tillbaka varje dag, fast helst på eftermiddagen. Ibland hovrar hen under våra fötter när vi sitter på bryggan, gömmer sig under dem som om det vore näckrosblad. Ibland simmar hen nära oss när vi är i vattnet och stryker sig längs med oss. Kanske tänker Dunken på oss som en sorts märklig växt?
Och det finns fler fiskar i vattnet. Vi har en kusin på besök, en kusin med fantastisk observationsförmåga. Han får syn på en liten gädda som är mycket väl kamouflerad men ligger och hovrar i vattnet intill ett näckrosblad. Det är närmast ett yngel, kanske 15 centimeter långt. Barnen tar en håv och sänker ner den i vattnet, gäddan är helt orädd och låter håven bura in den. Självklart drar barnen inte upp fisken ur vattnet, allt sådant är strikt förbjudet på den här bryggan. De
håller håven kvar i vattnet så att gäddan inte kan simma iväg och barnen kan se närmare på den. Men gäddan blir orolig och börjar leta efter utgångar. Efter snabb men noggrann fotografering sänker barnen ner håven och släpper ut gäddan, den simmar två decimeter bort till närmsta näckrosblad. Vi kan sträcka fram våra händer och stryka den längs med sidan, den är helt obrydd.
Så fort vi går ner till bryggan så ser vi hur de rör sig i vattnet. Jag undrar om de hör oss och om de ser skillnad på oss. Vid ett tillfälle går min kompis ner före mig, hon ser några mörtar röra sig i vattnet. När jag kommer ner säger hon att det blev mer fart på dem och att fler närmade sig. Är det en slump? Jag är den som är där oftast, har de lärt sig känna igen mina rörelser? Kanske min röst? Återigen undrar jag, hur ser mörtarnas värld ut?
En dag sitter jag ensam på bryggan och läser. På andra sidan vår lilla vik finns några hus med varsin brygga, de är inte längre bort än att jag kan höra vad de säger när de ropar. Ett barn på ungefär 8 år kommer ner till en av bryggorna med ett metspö. Hon slänger i reven och får genast napp. ”Jag fick napp på en gång! Kom och hjälp mig!” ropar hon överlyckligt till sin storebror som kommer springande. Han hjälper henne att få av fisken från kroken och kastar i den igen. Jag sitter där på min brygga och har just bevittnat vad många skulle tänka på som en vardaglig och lite gullig sommarscen. Men jag känner hur ilskan väller upp i mig. Jag försöker tala mig själv till rätta. Det är ju bara barn! Och det är ju inte deras fel hur deras kultur ser ut. Men ilskan
Mörtarna so M vr I d er världen
försvinner inte, den gör ju så sällan det av de där rationella argumenten. Argumenten håller i alla fall tillbaka min vilja att skrika åt barnen, skrika tvärs över viken att de ska lägga av med det där och att det finns andra sätt att komma nära fiskarna. Istället fyller jag buffen med pellets, sätter den på huvudet och simmar ut i vattnet. Kom till mig istället små mörtar. Kom till mig.
Vid ett annat tillfälle kommer en båt med en fiskande tonårskille och hans sällskap, de kommer oroväckande nära vår brygga. Min mamma är tuffare än mig och försöker vänligt men bestämt be dem att hålla sig på avstånd. ”Ingen fara, vi slänger i fiskarna igen!” ropar killen glatt. Att det gör aktiviteten ännu grymmare förstår han inte. När de kommer tillbaka några dagar senare är min mamma ännu tydligare.
”Vi är vänner med fiskarna!” försöker hon förtydliga. Av blickarna att döma gör det inte vår hållning mer begriplig för dem.
Den här tredje mörtsommaren är kall och regnig. Jag hoppar i det kalla vattnet varje dag, jag vill inte vara utan mitt möte med mörtarna. Men det kommer mer regn. Hela juli regnar det och i augusti kommer stormen Hans. Det är mättat med vatten överallt och vattnet i sjön stiger plötsligt fort.
På bara några dagar är det en meter högre än innan. Mörtarnas värld är omskakad. Kustlinjen ser helt annorlunda ut, näckrosbladen som låg på ytan är plötsligt mitt i vattnet. Det är svårt att få syn på mörtarna när det är mulet hela tiden, men jag ser att de rör sig snabbt och oroligt där nere. De vågar inte komma fram till bryggan som vanligt och när jag är
i vattnet simmar de oroligt, snabbt och på lite avstånd. Efter några dagar tycker jag de rör sig konstigt i vattnet, de är lite längre ut och rörelsemönstret är inte detsamma. Jag får en känsla av att det inte är mörtarna, utan en annan fisk. Några dagar senare när solen kikar fram ser jag att det stämmer, de är kvickare, silvrigare, lite mindre och mer spolformade.
Kanske nors eller siklöja? De håller sig på avstånd och håller även mörtarna på avstånd.
Det är slutet av sommaren och jag har en lugn vecka med tid för att skriva. Men jag känner mig inte lugn. Vattnet fortsätter stiga och världen känns som att den är i oordning. Jag hittar inget skrivlugn och blir irriterad på mig själv för att jag inte kan fokusera ordentligt. Efteråt inser jag att känslan inte bara hängde ihop med mörtarnas nervösa beteende utan också med att landskapet förändrades. Världen var inte som den skulle, vilket födde oro, ångest och kaoskänslor. Jag kom på att jag varit med om något liknande tidigare.
Jag hade en favoritdel av skogen, inte långt från vårt hus. Träden var stora och stod rätt glest. Det fanns ett kantarellställe längs med en liten å. En dag kom det stora maskiner och några dagar senare var hela den delen av skogen borta. Min syster kom på besök under de dagarna när det pågick och jag kände mig så irriterad på henne, utan att hon egentligen hade gjort något. Jag kände mig ledsen, lite arg och sur. Och mer än så, gamla utmattningssymptom som tryck över bröstet kom tillbaka. Det tog ett tag att förstå att det var hygget som påverkade mig. Lukterna som kom från skogen var skrik på hjälp från träd och växter. Lukt av ångest. Även
Mörtarna so M vr I d er världen
den gången påverkades jag av landskapet, även den gången tog det ett tag innan jag förstod mina egna känslor. Jag har liksom inte lärt mig att man kan må dåligt när landskapet runt omkring mår dåligt. Det finns inte i min kultur och är inte verbaliserat ens i den mest naturkära delen av min familj. När tanken slog mig att de starka känslor jag bar hängde samman med hygget, kände jag mig som en bortskämd, naturromantisk stockholmare och slog bort dem. För visst förstod jag att skogsägarna behöver sina pengar, jag känner dem och det är en väldigt trevlig familj. Men det ändrade inte på faktumet att det inte bara var skogen som blev söndertrasad av hygget, utan även jag.
Efter att sjön översvämmats börjar jag förstå att mörtarna inte bara är en liten detalj i mitt liv, utan att de förändrar min relation till hela det landskap de är del av. När jag kommer nära dem, och när min plats och roll i sjön förändras, förändras även jag.
Den fjärde mörtsommaren kommer vi ut tidigt i juni och oron från stormen Hans har sedan länge lagt sig. Redan på första dagens simtur trängs de omkring mig. Dunken har blivit stor och utför tydliga attacker på mörtarna, vi ser dock aldrig att hen verkligen lyckas få tag på någon. Mörtarna är oroligare nära bryggan där Dunken bor och lugnare när vi simmar en bit ut. Vattnet kokar av mörtar när den första maten kastas ut. Och när jag ligger platt på rygg i vattnet simmar de upp på min mage även när det bara är någon centimeter mellan magen och ytan. De simmar in i min hand och mellan mina fingrar när jag håller ihop tumme
och pekfinger, och när vi lägger ut en stor gul regnponcho i vattnet för att kunna se dem bättre molniga dagar så undersöker de alla vinklar och vrår. De är helt bekväma med våra kroppar nu och förväntan är stor. De smakar lite både här och där och än en gång är vi glada över att de inte har några tänder långt fram i munnen. Vi kallar dem våra små pirayor.
När mörtarna inte längre behöver akta sig för de mänskliga kropparna, och särskilt inte för våra som så ofta är där, beter de sig annorlunda.
Jag flyter i vattnet och dagens dos med mat är slut. Fiskarna simmar lugnt omkring mig, vi hänger tillsammans i avslappnad samvaro. Jag erbjuder kanske något sorts skydd för mörtarna och kanske har de också ett hopp om lite mer lättillgängliga godsaker. Jag har ett hopp om att livet alltid kunde få vara så här.
Vårt liv med mörtarna kan uppfattas som en trevlig liten sommarhistoria, men jag vill ta den på ett större allvar. På mikronivå sker faktiskt en kulturell förskjutning. Relationen till mörtarna har onekligen förändrats, men det är mer än så som har ändrats. Vad en mänsklig kropp är i sjön, för många av dess levande varelser, har förändrats. Hur jag är del av ett landskap har förändrats. Erfarenheten binder mig till den plats som är mörtarnas. Sjön får ett nytt djup när vi allt mer lär känna de som bor där. När deras beteenden förvånar oss gång efter annan.
Mörtarna so M vr I d er världen
”Jag vill försöka tänka annorlunda, göra annorlunda och lyssna annorlunda. Jag vet inte vad jag kommer att upptäcka. Men om jag redan visste vad jag skulle finna, skulle undersökandet inte vara på riktigt. Något lämnas, något fortsätter, något nytt uppstår.”
De levande är den första delen i bokserien Vrida världen, där filosofen Jonna Bornemark i en rad undersökningar utmanar oss att ompröva vår relation till naturen, livet och varandra.
I den här boken gör hon handling av sin filosofi och filosofi av sina praktiker, som att simma med mörtarna i sjön vid sommarhuset och umgås med hästen Kaja på bådas villkor.
9 789179 654122