Badhuset
BADHUSET
Det är alltid bråttom på onsdagar. Sagas pappa hämtar redan efter mellanmålet för att de ska hinna med bussen till simskolan. I dag blev han försenad på jobbet och det är extra stressigt.
Som tur är råkar både pappa och Saga vara bra på att skynda sig.
– Pang i pulsen, säger pappa.Vi har bara nio minuter på oss innan bussen går.
Saga förstår att det inte nns tid att hämta den nya pärlplattan. Rund och genomskinlig ligger den i hennes låda och väntar. Hon får visa den en annan dag. Istället snabbar hon sig ut till kapprummet.
Pappa tittar på klockan hela tiden.
Saga sätter på sig overallen. Fort.
– Vi drar igen dragkedjan när vi klivit på bussen, säger pappa och går mot dörren. Saga hoppar i stövlarna och skyndar efter.
De ropar hej då till fröken och de andra
barnen medan de går över förskolans gård.
Vinden studsar mot kinderna och håret lägger sig som en silkesgardin över ögonen. Pappa går med långa kliv. Saga raskar alldeles bakom.
– Fem minuter kvar, säger pappa när de stängt grinden. Vi får ta genvägen.
Genvägen är en stig. En hemlig stig som knappt syns från trottoaren. Men om man tränger sig igenom en smal glipa i granhäcken kommer man rakt på.
Kringelikrångligt svänger stigen.Förbi en myrstack, genom en buske. Upp- och nedför kullar. Det är mjukare under fötterna när man springer där. Det känns nästan som att springa i sand.
– Nu är det inte alls långt till busshållplatsen, säger pappa. Bra, för Saga börjar bli svettig i overallen.
Sista biten får hon rida på pappas rygg. Hon skrattar när det skumpar och känner hur skogens kvistar kammar håret.
De kommer fram till busshållplatsen exakt samtidigt som bussen.
Saga får stiga på först och chau ören nickar när pappa visar busskortet.
De sätter sig längst fram. Båda två är andfådda.
– Det var nära ögat, säger pappa med en suck.
– Vad var det som kom nära ögat? frågar Saga.
Pappa skakar på huvudet och skrattar.
– ”Nära ögat” är något man brukar säga när det nästan händer något dåligt.
Nu missade vi nästan bussen. Men eftersom vi precis hann med den var det bara ”nära ögat”.
Fattar du?
Saga nickar trots att hon inte är säker på att hon förstår.
Bussen kör in i en rondell och kränger kraftigt.
Saga måste hålla i pappa för att inte ramla ur sätet.
När de svängt färdigt syns det stora tegelhuset vid sidan av vägen. Huset ser ut som en brun jättekloss och det är högre än träden och mycket större än förskolan.
Det är till och med större än kyrkan. Tegelhuset är det största hus Saga någonsin sett. Första gången hon såg det tyckte hon att det var skrämmande. Men det tycker hon inte längre.
Nu vet hon att huset måste vara så där stort eftersom det rymmer både en gymnastiksal, ett café, omklädningsrum, jättemånga duschar, en bastu. Och så hela simhallen.
Pappa säger till när det är dags att trycka på stoppknappen. Saga känner sig stor när hon sträcker ut armen för att nå stolpen och den röda knappen. Stor och viktig. För om ingen trycker på knappen vet inte busschau ören att hon ska stanna.
Saga håller pappa i handen när de kliver ut på trottoaren. Nu har de inte alls bråttom längre. Pappa plockar fram ett äpple som Saga tuggar på medan de går in genom simhallens glasdörrar.
I omklädningsrummet har någon målat ett tjockt rött streck på golvet. Saga har lärt sig att strecket betyder ”skogräns” och att man måste ta av sig skorna innan man kliver över det. Fast pappa brukar aldrig ta av sig skorna. Istället trär han skoskydd som ser ut som blå plastpåsar över skorna. Det går lika bra, säger han.
– Vad händer om man inte tar av sig skorna? frågar Saga.
– Då blir golvet smutsigt, svarar pappa. Och
då fastnar skräp under fötterna och poolen blir smutsig och då är det inte så roligt att bada.
Saga tar av sig stövlarna och tassar på tå fram till skåpet där de ska hänga alla kläder.
