Granna klenoder och förtäckta lögner
ewa klingberg
historiska media
tidigare böcker i huskvarnasviten:
Manglade dukar och vikta servetter (2017)
Lånat silver och krossat glas (2018)
Vaxade juveler och brända hjärtan (2018)
Sprucket läder och svikna löften (2019)
Falska toner och söta vinbär (2020)
Frostiga rosor och kryddat vin (2023)
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ewa Klingberg 2025
Sättning Charlotta Magnusson
Omslag Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder iStock och Shutterstock
Tryck ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-596-3
Kapitel 1
Jessika lutade sig mot ryggstödet där hon satt i kökssoffan i Felicias och Jonathans lägenhet på Vättergatan fyra i Huskvarna och skrollade på telefonen. Pekfingret blev hängande i luften och hon kände sig med ens upprymd. Vilket underbart hus. Alldeles skärt. Eller rosa om hon nu ville vara snäll. Visst kunde bilden vara missvisande. Hon hoppades nästan det. Men det var inte färgen som fångat hennes uppmärksamhet. Det var glasverandan i två plan som löpte längs med husets framsida.
”Mer kaffe?” undrade Felicia och höll fram glaskannan.
Jessika nickade frånvarande, drack omedelbart en klunk och brände sig på läppen. Hon satte handen för munnen och svor till.
”Vad är det du har fått syn på?”
Felicia slog sig ner på andra sidan bordet och lutade sig fram.
”Det här fantastiska huset”, sa Jessika och höll fram telefonen. ”Jag kan ju inte bo i ditt vindsrum för alltid. Inte nu när jag kan jobba en del hemifrån och inte behöver pendla till Stockholm hela tiden.”
”För mig får du stanna så länge du vill, men jag förstår att det är i minsta laget. Och jag vet att det inte är så trivsamt. Från början tänkte jag aldrig att någon skulle bo där. Åtminstone inte en längre tid. Men så har hyresgästerna avlöst varandra.”
Felicia ryckte lite urskuldande på axlarna.
Jessika tog tillbaka telefonen och började läsa texten.
”Från koja till slott”, lade Felicia till med ett skratt.
”Du, hör här! Hela övervåningen ska hyras ut. Fyra rum och kök.” Skinnet på armarna knottrade sig. ”Är hyran inte fasligt hög, tror du?”
”Det kostar säkert en förmögenhet att bo där”, höll Felicia med.
Jessika upptäckte att det fanns fler bilder. Hon klickade sig vidare och drog efter andan.
”Kolla in trädgården!” Hon vinklade åter telefonen så att Felicia kunde se de knotiga äppelträden som omgav huset.
”Så fint! Nu vet jag vilket hus det är. Det ligger utmed Esplanaden.”
”Centralt alltså?”
Felicia nickade.
”Vi kan ta en promenad dit innan jag öppnar om du vill. Jag ska bara svara på ett par mejl och checka av beställningarna i webbshoppen.”
Jessika förundrades över alla bollar som Felicia tycktes klara av att hantera samtidigt. Hon tömde kaffekoppen och reste sig från soffan.
”Då går jag upp och gör mig i ordning.”
”Gör det”, svarade Felicia och öppnade sin dator som hon haft liggande vid sidan om. ”Ge mig en kvart, så ses vi utanför porten.”
Jessika skyndade upp till vindsrummet med tillhörande pentry och badrum. Här var man verkligen tvungen att låta var sak ha sin plats. Hon hade bott i den lilla lägenheten sedan i julas, då hon bestämt sig för att inte återvända till Etiopien med Läkare utan gränser. Inte just nu i alla fall. När hon hört
av sig till sin arbetsgivare hade de genast föreslagit henne befattningen som medicinsk rådgivare på kontoret i Stockholm. Bara ett par dagar senare tackade hon ja. Sedan dess hade hon veckopendlat till huvudstaden och sovit över i en av personalbostäderna, som i själva verket var mer som ett hotell. Hon behövde inte ens bädda sängen. Än mindre hålla koll på om toapapperet var slut.
Hon krängde på sig jackan som hängde på kroken innanför dörren och tog för säkerhets skull med sig mössa och vantar.
Man kunde aldrig lita på våren. Ena stunden solsken, nästa snöglopp. Närheten till Vättern gjorde vädret särskilt nyckfullt så här års.
Jessika stötte ihop med Felicia redan i trapphuset. Utanför dörren grep nordanvinden genast tag i deras kläder och svepte dem i riktning mot stadens centrum.
”Att det aldrig kan sluta blåsa”, flämtade Felicia och krokade arm med Jessika, som tyst undrade om hon någonsin skulle kunna vänja sig vid de svenska årstidernas ombytlighet igen.
De nådde den breda Esplanaden där smutsiga strängar av blöt snö kantade gångstråket och träden ännu inte fått musöron. Strax efter att de hälsat artigt på statyn av Alf Henriksson sträckte Felicia ut armen och pekade.
”Där!” sa hon.
Jessika följde hennes rörelse med blicken. Lite längre bort anade hon ett hus med en vacker hallonröd fasad. Inte alls så gräll som på bilden.
”Åh”, sa hon. ”Titta på alla fina detaljer, och glasverandan är så mycket tjusigare i verkligheten.”
Hon skyndade på stegen och kom fram till staketet som
ramade in en stor trädgård med knotiga äppelträd och många bärbuskar. Framför sig såg hon hur här säkert prunkade av allsköns blommor under sommarmånaderna och redan nu kunde hon se att där fanns en perfekt plats att hänga upp hängmattan. Hon kände ända in i hjärteroten hur gärna hon ville bo just i det här huset.
”Jag skulle tro att ägaren till fastigheten redan är nerringd av förväntansfulla potentiella hyresgäster”, sa Jessika och vände sig mot Felicia med en suck. ”Så det är väl knappt lönt att ens försöka.”
”Vad?” sa Felicia. ”Det kan du väl inte veta? Ring nu med en gång, tycker jag.”
Jessika stack ner handen i jackfickan och tog upp telefonen. Hon skrollade en stund innan hon hittade annonsen. Signal efter signal gick fram utan att hon fick något svar.
”Där ser du”, sa hon och lät telefonen glida tillbaka ner i fickan. ”De svarar inte längre.”
Hon vände huset ryggen och hann ett par steg innan Felicia kom i kapp och drog henne i ärmen.
”Vi kan ju alltid knacka på och se om någon öppnar.”
”Du är inte klok. Aldrig i livet!”
”Fegis”, sa Felicia. ”Du som rycker på axlarna åt giftormar och ludna spindlar. Nu går vi.”
Felicia stegade bestämt iväg och Jessika kunde inte annat än följa med. Det skulle verka ännu dummare om hon bara stod kvar. Förhoppningsvis var det ingen hemma så här på förmiddagen en vanlig vardag.
De rundade huset och följde grusgången fram till entrén. Felicia tog tag i den tunga dörrkläppen och lät den falla. Det metalliska ljudet som uppstod dog nästan genast ut. De väntade
men inget hände. Jessika slappnade av och backade långsamt nerför de få trappstegen. Då rasslade det plötsligt i låset och dörren slogs upp på vid gavel. I öppningen stod en vithårig dam, plirande mot dem med ögon som glittrade som hos ett okynnigt barn.
”Men se Felicia … För visst är det hon som driver den där trevliga butiken på Vättergatan? Den med det långa och krångliga namnet?”
Felicia nickade. ”Manglade dukar och vikta servetter”, sa hon tjänstvilligt.
”Kom in kära ni.”
”Vi vill inte störa”, sa Felicia och stod kvar. ”Visst är det en lägenhet ledig här i huset?”
”Stämmer”, sa damen och steg åt sidan som för att visa att hon menade allvar med sin inbjudan. ”Vi kan inte stå här ute och prata. Då förkyler vi oss.”
De klev över tröskeln och såg sig nyfiket om i trapphuset. Till vänster ledde en trappa upp till övervåningen. Till höger stod en dörr öppen och damen visade in dem i en hall där hon bad dem att hänga av sig.
”Som av en händelse har jag kaffet färdigt. Snälla, säg att ni gör mig sällskap.”
”Tack gärna”, sa Felicia. ”Men då måste jag få hjälpa till att duka.”
Innan hon försvann efter den gamla kvinnan teaterviskade hon till Jessika: ”Tanten är kund till mig. Inte visste jag att hon bodde här.”
Jessika gick rakt igenom vardagsrummet. Hon var bara tvungen att titta närmare på den fantastiska glasverandan med dess spröjsade fönster. De små rutorna var många. Femton. Och det multiplicerat med sju. Med rynkad panna räknade
hon vidare och kom fram till att glaspartiet bara här på bottenvåningen måste bestå av fler än hundra rutor. Därtill den vackra vitmålade korgmöbeln med dynor klädda i rosarutigt tyg gjorde att Madickenkänslan infann sig direkt. Hon återvände till rummet innanför och sjönk ner i en kretongklädd fåtölj med storblommigt mönster. En aning nersutten. Kanske hade hon valt damens favoritplats.
Från köket hördes slamret av porslin och lågmält småprat. Hon var på väg att resa sig när Felicia dök upp med en fullastad bricka och fyllde bordet med kaffekoppar, frallor med ost och skinka och en liten skuren kaka med vit glasyr och strösslad med något grönt. Jessika sökte i minnet och konstaterade att hon inte kunde namnet på bakverket.
Damen hade kommit efter utan att Jessika lagt märke till henne och nu lade hon en hand på Jessikas axel. Nu skulle hon bli ombedd att byta fåtölj.
”Förlåt mig, kära du. Jag har ju alldeles glömt bort att presentera mig. Solveig Holmberg heter jag och äger det här huset.”
Jessika vände sig till hälften om för att kunna möta Solveigs blick.
”Jag heter Jessika.”
”Det är du som är intresserad av lägenheten, förstod jag på Felicia.”
”Ja”, sa Jessika. ”För närvarande hyr jag ett rum med kokvrå hos henne. Men det är lite väl trångt i längden.”
Sedan berättade hon kortfattat att hon arbetade i Stockholm, men att hon från och med nu skulle kunna utföra vissa uppgifter hemifrån.
”Jag tycker att vi fikar först. Sedan går vi upp och tittar. Nu när du ändå är här.”
”Är det många som hört av sig?” undrade Felicia.
”Helt ärligt har jag slutat att svara på nummer jag inte känner igen.”
Med ens satt Jessika som på nålar och lyssnade otåligt medan Solveig och Felicia bytte samtalsämne och gick över till att prata om bästa sättet att baka en Gemferkaka som tydligen var namnet på den möra godbiten, som Jessika tuggat i sig och svalt utan att känna efter vad den smakade. Hon kände sig som ett barn på julafton i väntan på tomten.
Efter en hel evighet torkade sig Solveig äntligen om munnen och lade ifrån sig servetten på bordet.
”Gå före ni”, sa hon och räckte dem en nyckel. Det tar lite tid för mig att ta mig uppför trappan.”
Jessika kom på fötter och var först ut i hallen. Trappstegen var slitna mitt på och när hon slöt fingrarna om ledstången kände hon dess mjuka yta mot handflatan. Genom en dörr som ledde från trapphuset kom hon rakt in i lägenheten, som hade uppenbara likheter med den på bottenvåningen.
”Så vacker!” Felicia såg sig storögt omkring och den förstummade Jessika nickade.
Parkettgolvet som sträckte sig genom det stora rummet och vidare ut på glasverandan såg nästan nytt ut. Jessika sköt upp dörren till höger och hamnade i köket, som var smakfullt renoverat i gammal stil. Genom en smal dörröppning gick hon vidare till det som var matsal hos Solveig i lägenheten under.
Rummet låg i fil med det stora sällskapsrummet med endast ett valv emellan. På andra sidan det stora rummet låg två sovrum och ett badrum.
Solveig, som nu tagit sig upp för trappan gjorde dem sällskap på glasverandan där Jessika och Felicia blivit stående.
”Lägenheten är helt underbar”, sa Felicia. ”Hur tänker du kring din nya hyresgäst?”
”Jag har bestämt mig för att inte hyra ut till någon barnfamilj”, sa Solveig. ”Jag orkar inte med en massa tjo och tjim.”
Jessika tänkte omedelbart på dottern Ebba och förstod att hennes möjlighet att få hyra lägenheten var obefintlig. Besviken drog hon sig mot hallen. Här behövde hon inte vara kvar.
Kapitel 2
Tysta vandrade de tillbaka till Vättergatan med huvudena sänkta mot vinden. Inte förrän de kommit innanför porten öppnade Felicia munnen.
”Ebba bor ju ändå hos Lars och Lollo. Så hon är nog inget hinder för dig att få hyra.”
”En av anledningarna till att jag vill ha en stor lägenhet är att jag ska kunna ha henne hos mig ibland. Helst varannan vecka.”
”Men tror du verkligen att Ebba …” Felicia tystnade. ”Nej, det har jag inte med att göra.”
Så konstigt att Felicia tog för givet att Ebba skulle bo kvar med sin pappa. Jessika hade inte berättat om sina planer utan hade tänkt överraska sin dotter med ett fint rum fyllt med nya möbler och en massa kul saker. Egen teve och gott om plats för kompisar. En fast punkt där Jessika och Ebba skulle trivas och umgås, som mamma och dotter.
Men med drömvåningen utom räckhåll och utan andra passande objekt på gång fick hon helt enkelt söka vidare. Men hon visste att hon inte skulle kunna låta bli att jämföra alla lägenheter hon tittade på framöver med drömboendet som Solveig haft att erbjuda. Till och med hyran hade visat sig vara rimlig.
”Jag slapp i alla fall att köpa en massa möbler”, sa hon sedan med en axelryckning.
”Hjälp!” Felicia tittade på klockan. ”Den där utflykten tog alldeles för lång tid. Jag skulle öppnat för länge sedan.” Med de orden försvann hon in till sin butik.
Med tunga steg gick Jessika upp till krypinet på vindsvåningen. För första gången sedan hon flyttat hit kände hon hur klaustrofobiskt rummet faktiskt var med sitt sneda tak och utskjutande fönsterkupa.
För att kunna vara den mamma hon tänkt sig måste hon ha en annan bostad. Hon rätade på sig, där hon satt mitt i den hopfällda bäddsoffan och med en bestämd min öppnade hon sidan med lediga bostäder, som hon gjort så många gånger förr under de senaste månaderna. Utmed Grännavägen fanns det en trea med utsikt över Vättern till salu. Priset var flera miljoner. Jessika var inte beredd att köpa vare sig lägenhet eller hus. Främst berodde det på att hon inte visste hur länge hon skulle bli kvar. Det var inte första gången hon försökte bo i Huskvarna tillsammans med familjen. Förra gången hade det slutat med att hon lämnat sin man Lars att själv ta hand om deras båda barn, lilla Ebba på drygt tre år och Rasmus som då varit i övre tonåren. Hela hennes familj hade funnit tröst i Lollo. Men Jessika var egentligen inte bitter. Inte heller svartsjuk på Lollo. Det handlade mer om hennes egna tillkortakommanden när det gällde att ta hand om de sina. Medan hon kunde slösa hur mycket omsorg och kärlek som helst på barnen som var inlagda på sjukhuset i Etiopien, där hon senast varit stationerad, saknade hon tydligen den förmågan när det kom till Ebba och Rasmus. Rastlösheten skyllde hon på sina föräldrar som flyttat ofta på grund av pappans arbete. Hon skrollade lite håglöst vidare bland annonserna. En fyra i höghuset vid Smedbyn. Nej, tack. En tvåa med extra rum på vinden i ett flerfamiljshus inte långt från Folkets Park. Enda
fördelen med den lägenheten var att den låg nära Ebbas skola. Men det var också allt.
Ebba, ja. Klockan närmade sig lunch och hon slutade tidigt idag. Tänk om hon skulle gå och möta henne. Jessika var så ofokuserad att det knappt var lönt att ta itu med de arbetsuppgifter som låg framför henne.
På vägen ut tittade hon in till Lollo. Vid manikyrbordet satt en kund med händerna instoppade under uv-lamporna. Själv stod Lollo vid disken med blicken riktad mot Ipaden.
”Jag går och möter Ebba”, sa Jessika när Lollo såg upp. ”Sedan tar vi en sväng på stan.”
Lollo nickade och återgick till vad det nu var som fångat hennes intresse. Det kändes lite konstigt att behöva informera Lollo varje gång som hon tog med sig Ebba. Men flickan brukade gå raka vägen till salongen efter skolan för att sedan antingen åka med Lars hem eller vänta tills Lollo stängde för dagen. Jessika tyckte att det verkade krångligt att bo så långt utanför staden som de gjorde. Ändå bedyrade Lars, varenda gång hon ställt frågan till honom, att köpet av gården var den bästa affär han gjort i hela sitt liv. Så hon fick väl tro på hans ord. Ebba klagade heller aldrig på att hon fick vänta innan hon kunde åka hem.
Jessika stannade utanför grinden som ledde in till Engelska skolans gård. Elever i alla åldrar och av olika nationaliteter strömmade ut ur porten och till slut fick hon syn på sin dotter. Det mörka håret stod som en sky kring henne och som vanligt hade hon mössan i handen. I samma stund som hon fick syn på Jessika satte hon den på huvudet och drog den långt ner över öronen. Flickan var på väg att bli stor. Snart skulle hon sluta tvåan.
”Hej, mamma!” sa hon och stack sin hand i Jessikas.
Än hade det tydligen inte blivit skämmigt att hålla handen.
”Vart ska vi?”
”Vad sägs om att äta pannkakor på hotellet?”
”Vet Lollo om att jag inte kommer till salongen?”
Taggen i hjärtat stack till. Ebba var alltid noga med att Lollo skulle veta var hon var.
”Jag har sagt till henne”, sa Jessika och lät kortare i tonen än hon avsett.
När de slagit sig ner på var sin sida om det enda lediga bordet i hotellets restaurang och beställt pannkakor till Ebba och soppa till Jessika berättade hon om sina planer på att skaffa en lägenhet. Stor nog åt dem båda.
Ebba rynkade pannan.
”Fast jag vill fortsätta bo med pappa och Lollo.”
”Jag menar inte att du ska flytta därifrån”, sa Jessika. ”Du kan bo hos dem ibland och ibland hos mig.”
Maten kom in och samtalet dog ut. Ebba böjde sig djupt över pannkakorna och slamrade med besticken. Efter en stund släppte hon tallriken med blicken.
”Innan tänkte jag att jag hade två mammor. En här och en i Afrika. Alla tyckte att det var coolt. Men nu när du är här blir det så konstigt och mina kompisar känner ju bara Lollo.”
Så var det förstås. Jessika träffade nästan aldrig Ebbas vänner. Ofta var hon i Stockholm och var hon i Huskvarna kunde hon ändå inte bjuda in dem att sitta på varandra i bäddsoffan. Och göra, vadå?
”När du fyller år kanske vi kan bjuda dina kompisar till ett lekland?”
Ebba tittade misstroget på henne. ”Tror du att vi vill hoppa i bollhavet?”
Nej, de var väl för stora för det. Jessika blev irriterad på sig själv, för att hon stövlade på utan att tänka sig för.
”Förresten har Lollo lovat mig ett pyjamasparty och Madde ska vara clown.”
Så det var de inte för gamla för. Som om Ebba läst hennes tankar fortsatte hon: ”Madde kan en massa trollerier som passar vuxna.”
Det där visste Jessika. Hon hade under åren i Afrika arbetat tillsammans med Madde som varit anställd av Clowner utan gränser. Men som nu också bodde i en av lägenheterna på Vättergatan fyra och jobbade med helt andra saker.
Jessika doppade tankfullt en bit bröd i soppan. På sätt och vis förstod hon Ebba. Det kunde inte vara lätt att relatera till en mamma som man i ena stunden facetimade med ett par gånger i veckan och i nästa kunde umgås med i verkliga livet. Om än inte varje dag, så i alla fall oftare nu än tidigare.
Ebba stoppade in den sista biten pannkaka och slickade sig om munnen.
”Vill du ta en sväng och kolla i butiker?” Jessika log mot henne.
”Nej, jag vill gå till Lollo nu. Måste göra matteläxan.”
Flickan var kort i tonen och Jessika bestämde sig för att göra henne till viljes. De hade ju faktiskt inte bestämt att Jessika skulle möta henne efter skolan, det hade helt och hållet varit hennes egen idé.
”Så klart att du måste. Har du många tal att räkna?”
”Inte så värst. Men de är ganska svåra.”
Jessika funderade och gjorde sedan ett nytt försök.
”Du kanske hellre vill åka till Jönköping?”
”Ja, gärna”, sa Ebba och sken upp.
”En annan dag”, lade Jessika till och dottern nickade.
De avslutade måltiden och tog sedan sällskap till Vättergatan fyra. Utanför nagelsalongen sa Ebba hej då och försvann in genom dörren. Det kändes ändå varmt i bröstet då de skiljdes åt. Jessika påminde sig om att gå försiktigt fram och ge Ebba den tid hon behövde.
Kapitel
3
Väl innanför dörren till sin minimala bostad, efter att ha varit på visning av ännu en omöjlig lägenhet, hängde Jessika av sig jackan och klev ur skorna. Därefter fortsatte hon de få meterna till trinettköket där hon fyllde vattenkokaren och valde en av påsarna ur den proppfulla teburken, vars innehåll ingick i hyran. Felicia hade god smak när det gällde inredning så väl som tesorter. Bortsett från det här krypinet till vilket hon uppenbarligen valt möbler med förbundna ögon, vilket hon visserligen bett om ursäkt för. Medan vattnet kokade upp betraktade Jessika modstulet sitt nuvarande hem. Till vänster låg badrummet där tvättmaskinen stod halvvägs in i duschen och dit varmvattnet tog nästan tio minuter på sig för att nå kranen. Till höger skymtade hon bäddsoffan i lägenhetens enda rum. Hon var verkligen i behov av en större och mer ändamålsenlig bostad. Men det fanns även andra saker hon var tvungen att ta tag i.
Med muggen i handen hämtade hon den låsbara aluminiumväskan där hon förvarade sina mest personliga och viktiga tillhörigheter. Hon slog sig ner i bäddsoffan och knäppte upp locket. Efter en stunds rotande bland diverse papper fann hon vad hon sökte, mappen med Ebbas födelseattest och journalen över hennes första tid i livet.
Flashbacken var obönhörlig. Jessika hörde det eviga surrandet
från alla insekter som uppehöll sig i den täta vegetationen som omgav tältsjukhuset. Ackompanjerat av fåglars skrän. Rädslan för ormar och vilda djur hade ständigt hållit henne på helspänn och hon kände hjärtat rusa.
”Skärp dig”, sa hon till sig själv och lyfte tepåsen ur muggen. Med blicken följde hon droppspåren på bordsskivan.
Trots den bestämda tonen och tyngden bakom orden kunde hon inte freda sig mot minnena som trängde sig på. Under flera år hade hon tjänstgjort vid ett fältsjukhus som flyttat runt efter behov. Tre till fyra månader på en plats, sedan vidare till nästa. Nöden var stor överallt. Epidemier, malaria och blodförgiftningar, som inte sällan ledde till amputationer. Inget hade härdat henne. Och många kvällar hade hon gråtit sig till sömns över barn som blivit föräldralösa för att hon inte kunnat rädda liv, eller över mediciner som saknats och över omodern och utsliten utrustning.
Jessikas händer skakade när hon vek upp dokumentet. Tiden för Ebbas födelse stod där, svart på vitt. Exakt år, månad och dag. Inte ungefärligt eller uppskattat. Till och med klockslaget var korrekt angivet.
Då och då förde Jessika muggen till munnen och drack en klunk av teet. I minnet följde hon den ringlande kön med väntande kvinnor och barn. En del av barnen grät, andra lekte håglöst tafatt. Men de allra flesta hängde apatiskt i sin mammas famn. Hon hade fäst upp en flik av tältduken och vinkat till sig kvinnan som stod näst på tur. Efter ett kort stapplande samtal lotsade hon patienterna vidare.
Trots den ständiga känslan av otillräcklighet längtade Jessika tillbaka. Där fanns en osynlig hand som grep tag i hennes och som stretade och drog tills hon gav efter, bröt sitt löfte till
familjen fastän hon lovat att stanna. Den här gången hade hon bett om en tjänst i vilken hon kunde arbeta på distans från Sverige. Men Jessika visste att hon bara behövde andas en stavelse om att hon var beredd att resa, för att hennes chef skulle boka flygbiljetten till en avlägsen destination.
Hon lät fingret löpa utmed raderna på papperet hon hade framför sig. Längd och vikt. Ebba hade kommit till världen som ett normalstort barn och fullt frisk. Hon hade fått bröstmjölk och haft en glupande aptit. Snart hade hon vunnit hela sjukhuspersonalens hjärta. Jessika hade besökt avdelningen för nyförlösta kvinnor och deras bebisar, där Ebba fått ett tillfälligt hem, så fort hon haft en ledig stund.
Ett fotografi singlade mot golvet likt en papperssvala. Bilden på Ebba som nyfödd, invirad i en tunn vit filt vilande i sin mammas famn. Tårarna steg på Jessika. Hon blinkade häftigt. Det fanns massor av andra kort från Ebbas första tid i livet. De satt allesammans prydligt inklistrade i det album, som var Ebbas och som med åren blivit både tummat och slitet. Ingenstans kunde man ana att fotona inte var tagna på ett barnhem, som hon låtit dottern tro utan på det fältsjukhus där Jessika arbetat. Inte ens Lars hade fått se denna första bild av deras dotter.
Resolut vek hon ihop arket och stoppade det, tillsammans med fotografiet i mappen märkt med Ebbas namn. Varför plåga sig med detta nu? Dottern var fortfarande för ung för att förstå vidden av det som var hennes historia. Att bara berätta valda delar skulle inte fungera då hon var på tok för intelligent för att låta sig föras bakom ljuset.
Jessika kunde inte bli klok på sig själv. Redan från början hade det varit en dum idé att inte säga som det var. Åtminstone
