världens dramatiska historia
Shogun Generalerna som ledde Japan
Ingemar Ottosson
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingemar Ottosson 2025
Sättning: Typ & Design
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Porträtt av shogunen Tokugawa Ieyasu, målat av Kanō Tan’yū (1602–1674), Wikimedia Commons
Katana med Tokugawaklanens emblem, Wikimedia Commons
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-634-2
Innehåll
Inledning:
Återgivningen av östasiatiska namn
I en bok om Japan bör ingen förvånas över att det finns många japanska namn och termer. De återges enligt den i särklass mest använda transkriptionsmodellen, nämligen Hepburns system (Hebon-shiki på japanska). Lång vokal markeras med ett streck över vokalen: Mōri, Shinshū och så vidare. Detta är viktigt eftersom samma ord med kort vokal kan betyda något helt annat. Undantag har dock gjorts för namn eller beteckningar som blivit kända och vedertagna hos oss under annat utseende: Tokyo, Kyoto, Kyushu och Osaka, fast de rätteligen borde stavas Tōkyō, Kyōto, Kyūshū och Ōsaka. Även ordet shogun skrivs också i regel utan längdstreck på svenska.
I Japan, Kina och Korea sätter man familjenamnet (”efternamnet”) först. Man är van att säga Tokugawa Ieyasu, inte Ieyasu Tokugawa – och Mao Zedong, inte Zedong Mao. Denna ordning gäller även i föreliggande bok, med vissa undantag. En del japaner och kineser vänder på namnföljden när de möter européer och amerikaner, vilket kan kännas förvirrande. Det gäller ofta filmskådespelare. ”Shimada Yōko” blir ”Yoko Shimada”; ”Mifune Toshirō” blir ”Toshiro Mifune” etcetera. I sådana undantagsfall har jag godtagit omvänd ordföljd.
Kinesiska namn och uttryck återges med det nu gängse pinyinsystemet, alltså skriver jag Ningbo och
inte Ningpo. En del kinesiska namn har hos oss blivit gängse i äldre former: det är nog fortfarande vanligare att säga Peking än Beijing. Därför används här den förra formen. Däremot verkar pinyinstavningen Nanjing numera vanligare än äldre tiders Nanking.
Inledning: Vem styr i Japan?
En sensommardag 1651 stod Olof Eriksson Willman, i tjänst hos Nederländska ostindiska kompaniet, och spanade mot den okända kust som hans skepp närmade sig. En tryckande hetta sänkte sig över nejden.
Kustlinjen var oregelbunden och buktade in och ut som moriska arabesker. Detta land av berg och frodig grönska hade dittills bara besökts av ett fåtal nordbor.
Det var insvept i gåtor och myter. Men detta var alltså Yttersta Östern och öriket som portugiserna kallade för Japão. På holländska (och svenska) hade man börjat säga Japan. Västmanlänningen Willman, tidigare student vid Uppsala universitet, var anställd på ett femårskontrakt hos Ostindiska kompaniet. Han steg i land på Dejima i provinsen Hizen. Ön låg alldeles vid inloppet till staden Langezak, som japanerna kallade för
Nagasaki. Dejima var bara 9 000 kvadratmeter stort och här låg en liten holländsk utpost. Det fanns inte mycket att göra utom att spela kort. Men allt var bättre än riskerna till havs, för att inte tala om de europeiska krigen – det var bara tre år sedan westfaliska freden slutits i Osnabrück och Münster. Man kan inte säga att Willman tvingades genomlida någon längre tristess: han fick följa med Kompaniets överhuvud, Adrian van der Burg, för att respektfullt överlämna gåvor till regeringen i Edo. Denna stad låg på landets östkust en god bit norrut. Det var som att färdas över en okänd planet.
Vid ankomsten till Dejima visste Willman inte mycket om Japan – hela hans kunskap var baserad på holländsk hörsägen. Han lärde sig aldrig kommunicera med invånarna, men gjorde stegvis alltfler egna iakttagelser. Svenskens omdömen var ibland positiva, ibland kritiska, det senare särskilt ifråga om religiösa förhållanden. De välhållna japanska landsvägarna, som var minutiöst försedda med milstolpar, beskrev han som de mest påkostade i världen. Han reste genom ett landskap med tall och björk och han tyckte att det påminde om Sverige. Värdshusen, där dagens rätt kostade 1 ½ koban, vann hans uppskattning. Hans beskrivning av en måltid, där han med pinnar äter tunna skivor rå fisk doppade i ättika, är den första nordiska beskrivningen av sashimi, nära släkt med sushi.
Ändå hopade sig frågetecknen för den nyfikne besökaren. Märkligast av allt var svårigheten att få ett klart svar på vem som styrde landet. Besöket i Edo tycktes ge visshet: holländarna sade att man mött kejsaren av Japan. (Varför västerlänningar använde beteckningen ”kejsare” om Japans härskare är oklart, men titeln användes redan om monarken i grannlandet Kina. Denne styrde dock över ett imperium som var många gånger större.)
Willman förstod emellertid att det fanns ännu en viktig aktör i sammanhanget, och denne verkade faktiskt ännu mer vördad och otillgänglig än ”kejsaren”. Det var ärkebiskopen i staden Miyako inne i landet. Även han nämns därför i reseskildringen. Närmare
än så kom Willman aldrig sanningen. Fyrtio år senare skulle en annan besökare, tysken Engelbert Kaempfer, nyansera hans utsagor och hävda att Japan hade en ”världslig” och en ”andlig” kejsare (kubō respektive dairi). I dag vet vi att den som innehade den formella makten – den vi kallar kejsaren – var Willmans ärkebiskop, som residerade i Kyoto. I sin skildring kallar svensken orten för ”Miyako”, vilket betyder huvudstad. Men vem mötte holländarna i så fall i Edo?
De mötte landets reelle makthavare. Av det egna folket kallades denne på sin tid gärna för kubō, och han fick även titeln taikun (”stor furste”) – ursprunget till det engelska ordet tycoon. Han var militärbefälhavare
och mer eller mindre landets diktator. Vi kallar honom shogun (japanerna säger shōgun med lång vokal) och den tusenåriga historien om denna institution är temat i föreliggande bok. *
Vi får börja med en liten språklig utredning. Vad betyder begreppet och varifrån kommer det? Egentligen är det en förkortning av en längre titel, seii taishōgun. Mer om det längre fram. Ordet shōgun består av två skrivtecken. Det första kan ha många betydelser, men här står det för ”att leda”. Det andra betyder ”militär”. Ordet betecknar alltså en militärbefälhavare. På svenska uttalas det med betoning på sista stavelsen.
Japanska innehåller ett stort antal lånord från kinesiska. (Jämför mängden av latinska lånord i svenskan.)
Det hindrar inte att de båda asiatiska språken är obesläktade. Men fram till 1800-talet gick kulturell påverkan alltid i riktning från Kina till Japan. Ett av de många begrepp som importerades från Kina var just shōgun. Titeln är alltså ej inhemskt japansk. I kinesisk originalversion heter det jiangjun.
Redan på 700-talet f.Kr., under den del av Kinas historia som brukar kallas Vår- och höstperioden, dyker titeln upp i riket Jin som då existerade vid Gula floden. Den betecknade då en sorts regerings- och försvars-
chef. Under de första seklerna i vår tideräkning tävlade sedan olika länder om att få sin ledare utnämnd till den kinesiska rangen jiangjun, vilket tydligen var mycket prestigefullt. Konkurrenter om titeln var ledarna för de koreanska småstaterna Paekche, Silla och Koguryŏ men även för konfederationen Wa, föregångare till Japan. Det första skrivtecknet i jiangjun, det som läses ”jiang” (och förr skrevs ”chiang”), är även ett ganska vanligt familjenamn i Kina. Den genom tiderna mest kände med detta namn är diktatorn Chiang Kai-shek, som regerade på 1900-talet.
När ordet vandrade över till Japan var det redan gammalt och slitet. Det behöll betydelsen ”militär ledare” (general eller fältherre). Än i dag brukar det användas så. Det är inte fel att på japanska titulera den amerikanske generalen Douglas MacArthur ”shogun”.
Men historiskt snävades betydelsen in när benämningen kom att syfta på Japans militärdiktatorer under perioden som sträcker sig från 1100-talet till 1800-talet.
Som kuriosum kan tilläggas att första delen av ordet även återfinns i namnet på japanskt schack, shōgi, ”generalens brädspel”. Detta tidsfördriv har, liksom västerländskt schack, utvecklats ur det indiska chaturanga. Den tyngsta pjäsen, kungen, kallas på japanska ōshō (om spelaren är mästare), annars gyokushō (om spelaren är utmanare). I båda fallen figurerar tecknet för shō.
Termen ”shogunat” betecknar ett statsskick, men även den maktapparat som fanns omkring shogunen. Den motsvaras på japanska av ordet bakufu, ”tältregering”, som avser ett tillfälligt styre ute på slagfältet – en myndighet som utövas i krig. Men bakufu förlades vanligtvis långt bort från stridsvimlet och utgick sällan från ett tält. Denna form av styre var ingen provisorisk företeelse utan varade mer än 700 år. Som synonym för shogunatet blev beteckningen dock vedertagen först på 1800-talet och när den används i dag tänker man sällan på dess bokstavliga betydelse.
Man kan få intrycket att shogunatet var en medeltida styrelseform som förblev konstant under minst sju århundraden. Det täcker sannerligen långa avsnitt i japansk historia. Allra först dyker titeln upp i början av 700-talet, under ett sekel som räknas till Japans forntid. Shoguner i gängse bemärkelse uppträder sedan under medeltiden som här betecknar perioden från omkring 1190 till 1570-talet. Därefter vidtar den tidigmoderna eran som sträcker sig ända till shogunatets fall 1867/68. Under modern period har Japan inte längre kvar institutionen.
Men shogunaten förändrades och bytte skepnad. Shogunvärdigheten gick i arv inom en familj, men över
tid innehades den av olika familjer. Mer exakt skiljer man på tre olika perioder: det första shogunatet (1192–1333) leddes i början av ätten Minamoto som residerade i Kamakura, det andra av släkten Ashikaga som residerade i Muromachi inne i Kyoto (1336–1573) och det tredje – och kanske mest kända – av familjen Tokugawa som styrde riket från Edo (1603–1867). Dessa styren uppvisar betydande skillnader och vi måste ha klart för oss att shogunatet genomgick flera metamorfoser. Under vissa perioder var shogunerna bara en fasad för andra mäktiga.
En fråga som infinner sig: Har det funnits någon motsvarighet till shogunerna i västerländsk historia?
Det handlar om en stark man som bara på pappret är underställd en högre auktoritet. Egentligen behöver man inte leta så länge för att hitta sådana fall: Italien regerades 1922 till 1943 av Benito Mussolini, som utnämndes (och avsattes) av landets kung Viktor Emanuel III. Det är dock ingen exakt analogi till Japan: Mussolini styrde inte Italien i egenskap av militär befattningshavare (även om han hade en grad i den italienska armén) utan som civil partiledare.
Då och då har olika europeiska stater haft statsmän som varit betydligt mäktigare än sina kungliga överordnade – man kan framhålla kardinal Richelieu, Arvid Horn, Otto von Bismarck med flera som exempel. Men också de har varit civila ämbetsinnehavare och deras
ovanliga maktställning har inte institutionaliserats eller permanentats med någon ny titel. Går man riktigt långt tillbaka i tiden hittar man dock posten som major domus i frankerriket, en sorts rikshovmästare med diktatorisk militär makt. Denne potentat stod i teorin under rikets kungar (av merovingernas ätt). En innehavare av detta ämbete hette Karl Martell, mannen som hejdade kalifatets framryckning in i Europa vid Poitiers 732 och därmed stod för en av vändpunkterna i europeisk historia. Men detta fenomen ligger alltså så långt tillbaka i tiden som på 600- och 700-talet.
I dag finns Japans shoguner bara i historieböckerna. Efter 1868 fick de dåligt rykte i sitt hemland. De hade förlorat ett inbördeskrig och den allmänna uppfattningen blev att de under lång tid hade inkräktat på kejsarens makt. De hade uppträtt på ett sätt som inte passade undersåtarna. Japanska nationalister dömde ut shogunernas tidevarv som en mörk period i landets förflutna, och deras makt förklarades ha varit helt illegitim. Samtidigt konstruerades en bild av den gyllene forntiden, alltså tiden före shogunatets uppkomst. Under den påstods kejsarna ha regerat i ensamt majestät och folket ha vetat sin plats.
Sedan 1945 har synen på shogunatet radikalt omprö-
vats, och i dag finns knappast någon japansk historiker som på nationella grunder är principiellt negativ till det. Det råder också enighet om att skillnaderna varit betydande när det gäller enskilda shoguners inflytande och duglighet. Några av dem, till exempel Minamoto Yoritomo och Tokugawa Ieyasu, hör till de mest kända figurerna i Japans historia. Andra, bland dem ”Hundshogunen” Tokugawa Tsunayoshi, vill eftervärlden nog helst glömma. I vår tid har också bilden av forntiden reviderats, och i dag vet vi att den personliga kejsarmakten i Japan sällan var allenarådande. Makten delades tidigt med oligarkier av militärt och senare även av civilt ursprung. Klaner, ämbetsmän och mäktiga buddhistkloster spelade en viktig roll i maktkampen även innan shogunerna gjorde sin entré på scen. Den traditionella historiesynen innebar dock ett tredelat schema: i äldre tid hade kejsarna regerat till landets fromma; under följande epok hade shoguner roffat åt sig makten; och som lyckligt slut hade kejsarmakten ”återställts” 1868. Denna kraftfulla myt predikades länge i den japanska skolan.
En shogun och en engelsman
I väst var begreppet ”shogun” ända fram till 1970-talet nästan bara känt av experter på Japans historia. Allmänt sett var kunskapen om det japanska folkets förflutna bristfällig och handlade i stort sett bara om samurajer, geishor och andra världskriget. Men omkring 1980 kom en vändpunkt, och den berodde på händelser i populärkulturens värld.
James Clavell (1921–1994), en australiensisk-brittisk författare som senare blev amerikansk medborgare, hade från 1966 börjat utge en serie tegelstensromaner vars gemensamma nämnare var att de utspelades i Asien. Den första, Tai-Pan, var förlagd till Hongkong efter 1842, med opiumhandlarna Jardine och Matheson i blickpunkten. År 1975 utkom Shōgun och 1993 fortsättningen Gai-Jin. Mellan de två sistnämnda hade
han också skrivit Noble House, som även den handlar om Hongkong, fast under 1960-talet. Clavell hade en eminent förmåga att berätta och därtill en bakgrund i filmbranschen. Hans intresse för Asien hade uppstått under ungdomsåren, då han 1942 hade kämpat mot japanerna i Nederländska Ostindien (dagens Indonesien) och genomlevt kriget med svåra trauman som följd. Kanske var skrivandet en sorts terapi för att komma över dessa erfarenheter.
Hans historiska romaner blev bestsellers i den anglosaxiska världen. År 1980 blev Shōgun dessutom tv-serie med skådespelaren Richard Chamberlain i huvudrollen som den engelske lotsen Blackthorne. Serien fick stort internationellt genomslag och visades också i Sverige. Berättelsen var byggd på en verklig, historisk händelse.
I Herrens år 1598 seglade fem holländska skepp med 494 man ombord på en expedition mot Asien. Målet var – förstås – en vinstgivande handel med Moluckerna, alltså Kryddöarna. De seglade inte för det Nederländska ostindiska kompaniet, eftersom detta ännu inte hade grundats, utan för en annan sammanslutning av handelsmän. Nederländerna var en samling provinser som befann sig i uppror mot sin överhet, det
