TVÅ MÅNADER SENARE
Alingsås 1939
Edna strök det ljusa håret över vänster axel. Hon betraktade sig själv i spegeln medan hon delade håret i tre lika delar och flätade. Det trådsmala ärret, som löpte över det högra kindbenet ner mot örat, blev synligare när håret bands upp. Hon förseglade flätan med ett vitt sidenband som hon gjorde en rosett på. Ögonen som tittade tillbaka på henne i den spruckna spegeln blev mörkare för varje gång livet drabbade henne. Vid tjugoett års ålder var de nästan alldeles svarta.
Med vattenkannan, som saknade en flisa i hällpipen som gjorde att det rann efter, fyllde hon skålen som stod under spegeln. När händerna var rena torkade Edna dem på tygtrasan, en bit av en sönderklippt gammal skjorta, som hängde på en fyrtumsspik.
I rummet fanns Huldas säng, där den gamla nu låg och vred sig. Hulda hade följt med på köpet, när mor mirakulöst övertalat väveripampen herr Toll att hyra ut butikslokalen efter att Huldas man, herr Karlsson, avlidit.
Edna lyfte upp upplagan av Svindlande höjder av Emily Brontë, som låg överst i traven om några böcker som låg på det runda köksbordet. De övriga var Jane Austens. Det var svårt att föreställa sig att det fanns en romantiskt lagd flicka i den annars så bittra Hulda. När Edna blev lika gammal som Hulda skulle hon inte hyra ett rum bakom en butik.
Vinddraget som låg över golvet drog kallt om anklarna och hon hörde mors gnolande från rummet intill. Edna vred sig så hon kunde se sin ryggtavla i spegeln. Hon slätade till skjortan.
Flera gånger hade hon sprättat upp sömmen på blusen, innan hon fick den att passa henne som det röda passade rosen. Hon drog med handen över livet på byxorna. Utrymme för slarv fanns inte när man var en vandrande reklampelare för sin verksamhet.
Ingen såg hur lång tid det tagit, men alla såg hur väl det var gjort.
”Edna?”
Edna följde ljudet av mors röst som kom från rummet bredvid. Lokalen de hyrt för att starta skrädderiet var ingen storstilad dröm, men en god början. Edna lade in ett par vedklampar i kaminen, dröjde sig kvar och värmde händerna.
”Edna!”
Irritationen i mors röst steg.
”Ja, mor.”
Edna lämnade Huldas lilla vrå och följde strömmen av kall vind. Hulda tog stöd mot väggen och följde efter med en bok i handen. Ett stön undslapp den gamla när hon landade på träsoffan i skrädderiet.
”Du måste hjälpa mig.”
Mor såg på henne med klara blå ögon. Håret var uppsatt med nålar så att pagen inte skulle falla ner i ansiktet när hon arbetade. Ytterdörren stod på vid gavel och kylan strömmade in.
”Klottret går inte att få bort!”
Klotter? Tusen frågor hann väckas medan Edna stegade bort mot ytterdörren.
”Bara för det behöver du inte släppa ut den lilla värme vi har”, sa Edna.
Mors kappa var blöt längs med armarna och händerna var blossande röda. Edna tog tygtrasan ur hennes hand medan mor gick tillbaka in i skrädderiet. Edna stängde ytterdörren bakom sig. Vinden bet i hennes bara händer och små snöflingor singlade sakta ner från himlen. Med runda rörelser skrubbade hon över bokstäverna på skrädderiets ytterdörr, som bildade ordet som förföljt dem i Stockholm. Mor hade fått dras med det sedan hon
väntade Edna, men det gjorde knappast skammen mindre. Edna såg sig plötsligt omkring men gatan låg tom. Vem hade skrivit det?
Det sög till i magen på Edna när hans ansikte drog förbi. Tankarna levererade en ström av bilder. Visste någon?
Edna gned hårdare och rispade knogarna mot en flisa i träet i ytterdörren. Hon borde vetat bättre. Edna bet till i underläppen tills den metalliska smaken fyllde hennes mun. Hon kastade tygtrasan ifrån sig på gatan, där snöflingorna sakta samlades och täckte marken.
Mor öppnade dörren, granskade hennes arbete och skakade sakta på huvudet. Edna förnam en varm känsla på huden och konstaterade att röda droppar föll ner i den vita snön. Mor grep om hennes hand.
”Edna! Du blöder.”
Edna drog åt sig handen och ryckte på axlarna. Mor föste in henne i skrädderiet och tog vattenspannen med sig.
”Vi får köpa målarfärg”, sa mor. ”Svart som natten.”
”Svart som synden menar du”, sa Edna och undrade om Gud hade en plats för sådana som dem.
Mor gick fram till hyllan med gamla kläder och klippte en ny trasa som hon sträckte till Edna. Edna tog emot tygstumpen mor räckte henne och lindade den om sin blödande hand.
Hulda lade ifrån sig boken och reste sig från träsoffan där hon spenderade den mesta av sin tid. Stödd på käppen tog hon sig, vinglig som en ettåring, fram mot ytterdörren. Hon stannade till på entrémattan där snö börjat smälta och bilda en vattenpöl. Edna mötte Huldas blick. Den var mörk och hård. Med sammanbiten min klev hon ut. Genom den stängda dörren hörde Edna henne be Gud om syndernas förlåtelse å deras vägnar. När Hulda kom in igen, smällde hon igen dörren med en sådan kraft att den ensamma blomkrukan i fönstret föll, den döda pelargonens stam knäcktes och jord spred sig över golvet.
”Det ska jag säga er!” sa Hulda och höjde en knuten hand.
Den hastiga rörelsen fick hennes ansikte att förvridas av smärta och hon kved till. Mor skyndade fram och masserade Huldas ländrygg, med mjuka rörelser. Hulda stönade.
”Ett sådant elände”, jämrade sig Hulda. ”Att jag ska behöva dras med vanära på gamla dagar.”
”Vanäran dras vi med allihop”, utbrast Edna med ett väsande och sökte mors blick.
Mors underläpp darrade av anklagelsen. Skammen drog genom Ednas bröst. I grund och botten var det här mors fel.
”Du lovade att du skulle förändras”, sa Edna. ”Du lovade att allt skulle bli bra, om vi flyttade!”
”Jag vill inte att det sprids okynnesrykten runt mitt hem”, sa Hulda. Hon andades tungt och satte sig mycket försiktigt på soffan.
”Jag svär.” Mor gjorde korstecknet över bröstet. ”Jag har inte gjort något.”
”Ordet”, sa Edna. ”Hur har det hamnat på ytterdörren?”
”Mycket bra fråga”, sa Hulda. ”Storstadsidéer från Stockholm fungerar inte i småstäder som Alingsås.”
”De fungerade inte i Stockholm heller”, sa Edna.
Mor snörvlade till.
”Du har alltid haft mat på bordet, har du inte?”
Hon drog med baksidan av handen över kinden. Återigen högg något till i magen. Edna såg ner i golvet. HORA, med breda bokstäver i svart målarfärg. Om mor inte förstod varför ordet stod på dörren, så var kanske det inte heller riktat till henne …
”Kvinnor som leker affärsmän”, sa Hulda och saliven skvätte ur hennes mun. ”Du borde se till att skaffa dig en karl, unga tös, så du slipper bli en gammal ungmö som din mor.”
Edna betraktade mor. Trettiosju år och ogift, som sextonåring hade hon fött en oäkting. Allt hon gjorde var att tråna efter en man, eller gråta på grund av en.
”Jag vill inte ha någon man, de ställer bara till problem”, sa Edna.
”Hur ska du försörja dig då, tänker du?” sa Hulda och skakade på huvudet med så intensiva rörelser att den strama knuten kom i gungning. ”Naiva lilla flicka”, sa Hulda.
”Bittra kärring!”
”Edna! Vid Guds namn!” sa mor. ”Visa respekt mot de äldre.”
”När de visar respekt mot mig!”
”Gå ut och lugna ner dig”, sa mor. Tonen i hennes röst var plötsligt tung och bestämd. Edna kände sig med ens som ett litet barn. Hon öppnade munnen för att hugga tillbaka men inga ord kom. Hon svepte kappan omkring sig och gick, fast hon insåg att det var barnsligt klampade hon sina steg mot ytterdörren och smällde igen den bakom sig. Snöflingorna föll täta nu och snötäcket på marken växte snabbt.
Edna ville inte bli som mor och hon skulle aldrig bli som Hulda. Hon tänkte vara sig själv, trots att hennes existens var en skam.
KAPITEL 2
Edna drack upp den sista skvätten te som hunnit kallna, och betraktade sin mor som speglade sig i den stora hallspegeln hemma hos moster Alva. Med händerna strök mor längs klänningens midja och slätade till den så att den föll perfekt över kurvorna.
”Har hon alltid varit så där fåfäng?” sa Edna.
Om mor hörde så visade hon det inte. Alva nickade och strök rent sina mjöliga händer på förklädet. Håret var dolt under en sjalett och Edna tittade mot bullarna som framkallade harmoni i hennes näsborrar. Hon svalde saliven som bildats i munhålan.
”Tror du någon kan veta, Alva?” sa mor.
”Veta vad?” sa Alva och lät blicken vandra mellan mor och Edna.
Mor tittade ner på de grova golvplankorna och hon tuggade sig på underläppen.
”Hur jag har varit? I Stockholm.”
Mors kinder började glöda i julens starkaste färg.
”Jag förstår inte hur det kunde stå så där på dörren till skrädderiet.”
Mor sjönk ner på en av köksstolarna och Alvas dotter Emma kom in i köket. Edna tvingade sig att inte stirra på sin kusin. Hennes utseende och kroppsform liknade ingen annans. Hade det varit 1500-tal skulle hon förmodligen ägnat sitt liv åt att vara hovnarr.
Hennes huvud var som en vuxens, men hon räckte knappt Edna till axeln. Hennes armar och ben var korta. Väldigt korta! Skulle Emma vilja ha en klädstil som förlängde hennes korta ben eller trivdes hon som hon var?
”Det vore väl onödigt att börja bry sig om struntprat nu, kära syster. Vill du ha mer te, min vän?” sa Alva och kom fram till Edna med en tekanna.
”Har du inget kaffe?” sa Edna hårdare än hon tänkt sig.
Alvas ansikte blev stramt för en kort sekund men mjuknade snabbt. Insikten slog ner plötsligt hos Edna. Alva hade gått sin egen väg i livet. När hon gift sig med Albert, hade hennes föräldrar brutit kontakten med henne på grund av skammen. Skammen att hon förälskat sig i en kortväxt man. Mor hade berättat om det många gånger. Alva var en vacker kvinna. Hon hade kunnat få en riktig man. En plötslig beundran för mostern kom över Edna nu, för att mostern så enkelt kunde stänga ute de hårda orden. Alva var så olik Ednas mor.
”Men vad säger du?” sa mor. Hennes röst var vass som en svärdsegg. ”Var inte otacksam!”
”Förlåt moster Alva. Men vi vet allihop var ordet på ytterdörren kommer ifrån.”
Mor och Alva stirrade på henne medan väggarna sakta närmade sig. Edna skämdes. Mor gjorde sitt bästa. Edna gjorde sitt bästa. Hur kom det då sig att det alltid blev fel?
En hand lades om Ednas underarm och en värme spred sig i kroppen. Edna såg ner i Emmas gröna ögon och betraktade ansiktet som ramades in av det burriga, röda håret.
”Kom”, sa Emma och ledde Edna mot den öppna spisen som brann. Emma pekade på fårskinnsfällen och Edna sjönk ner. Värmen från brasan letade sig in i hennes kropp och Edna drog fingrarna genom fällen. ”Vänta här”, sa Emma.
Edna nickade lamt. Kusinens blick röjde en förväntan som väckte Ednas nyfikenhet. Emma öppnade dörren till rummet intill och ut rusade ett pärlband av svartvita valpar. De sprang fram till Edna och klättrade upp i hennes knä, bet i hennes kläder och slickade henne på händerna. Edna följde de små bulliga yrvädren med blicken och strök med handen över den fylliga pälsen.
En valp med ett helvitt öra och en strimma vitt i ansiktet, en fin kontrast till det svarta, höll sig lite på avstånd. När dess syskon rusade vidare mot mor och Alva, kom den fram till Edna. Hon höll fram handen och lät den nosa på den. Valpen slickade försiktigt, sedan skall den till och tittade på henne med glada ögon och kröp upp i hennes knä. Efter att den snott runt några varv lade den sig till rätta.
”Är de era allihop?” sa Edna.
”Lisa fick valpar. Inte riktigt planerat.”
”Vad ska ni göra med dem?”
”Astor här.” Emma pekade på valpen som var mest reslig till växten. ”Han har ett bra lynne, så honom kommer vi att behålla. Resten hoppas vi kan få ett hem någon annanstans. Om inte, så får pappa ta bort dem.”
”Ta bort?”
Edna tittade frågande på Emma som svarade med att dra pekfingret som en kniv över halsen. Edna tittade ner på knytet som slumrade i hennes knä. Förvånad reflekterade hon över hur plötsligt det blivit harmoniskt i kroppen och hur mors och Alvas röster upplevdes som behagliga viskningar i bakgrunden till den sprakande brasan.
Med valpen i knät kunde Edna inte förmå sig att resa sig upp och hon satt kvar framför elden tills den bara var glödande kol. Det var först när de nya och mullrande rösterna kom in i huset som Edna väcktes ur sin dvala. När valpen gnydde till och sprang sin husse till mötes passade Edna på att sträckta sig efter vedkorgen och gav glöden ny fart.
”Så vi har finbesök”, sa Albert när han klev innanför dörren och gick över köksgolvet med långa kliv.
Valparna blev tossiga och rusade runt när Albert gick in.
”Ta av stövlarna!” sa Alva.
”Så fort jag kysst min hustru”, sa Albert och tog om hennes handled och tvingade Alva att böja sig framåt så att hennes läppar nådde hans.
”Se nu så det ser ut här”, sa Alva och tittade på de leriga fotspår som blev av Alberts stövlar.
”Finns det någon middag?”
Albert tittade mot ugnen. Benny som klivit ur stövlarna i hallen ställde sig bredvid sin far. Båda hade skägg ända ner till bröstkorgen. Bennys var rött och morbror Alberts bar inslag av grått. Benny hade sitt hår samlat i en röd tofs och Albert hade skepparkrans, även den med grå inslag. Edna reste sig med valpen i famnen och tog i hand.
”Så lilla Bonnie har fått en ny ägare”, sa Albert och kliade valpen i Ednas famn över ryggen. ”Det var väl för väl. En mindre att sända tillbaka till himlen.”
”Jag ska inte ha en hund”, sa Edna. Valpen satte tassarna mot hennes bröst, sträckte på sig och slickade henne på kinden. Edna log mot de förväntansfulla ögonen. ”Hur har arbetet i ladugården gått i dag?”
”Bara bra”, sa Benny glatt och hans blick dröjde sig kvar i hennes någon sekund, innan han tog en bakhandduk och plockade ut de gyllenbruna frallorna ur ugnen.
”Om du inte låter bli kärringgörat, blir du aldrig gift”, muttrade Albert och sjönk pustande ner på en stol.
”Så hushållssysslor tror du är det som avskräcker kvinnorna”, sa Benny och tittade på sin far.
”Du är ju fortfarande ogift”, skrockade Albert och klappade i sitt knä medan han tittade på Alva. Hon satte sig där och hennes längd, eller om det var Alberts bristande längd, gjorde att hans ögon hamnade i höjd med hennes bröst.
”Än så länge är jag det”, underströk Benny och log försiktigt.
Edna skrattade till. Emma tittade frågande på henne och Edna bara skakade på huvudet.
”Du verkar gladare”, sa Emma.
”Det är jag”, sa Edna. ”Förlåt moster Alva, för att jag var snarstucken.”
Alva nickade.
”Jag är er alla så tacksam för att ni hjälpt oss”, sa mor. ”Jag ber om ursäkt för att jag inte stöttade dig när du flyttade till en småstad för kärleken till en sådan speciell man.” Mor log mot Albert. ”Men jag var rädd att man skulle håna dig. Se vem som hånas nu?”
”Du har gjort det du trodde var bäst, kära syster”, sa Alva. ”Mer kan man inte begära.”
”Jag har gjort fel”, sa mor. ”Massor av fel och nu är det Edna som får betala.”
En del av Edna ville säga emot, trösta mor, men orden var sanna. Mors misstag blev hennes, och mors gener var desamma som Ednas. Gener fyllda av trubbel.
KAPITEL 3
Edna satte nyckeln i låset till det röda torpet och tryckte axeln mot dörren så att det klickade upp. Mars hade anlänt tillsammans med vårens första snödroppar och skrädderiet hade varit öppet i några veckor nu, men hungern klöste och rev i magen. Edna var van vid att vara hungrig, men den sista tiden hade det varit värre än vanligt.
Bonnie rusade in, gick sin vanliga runda och nosade på allt innan hon satte sig framför torpets vedspis och väntade på Edna. Det hade varit en lång dag på arbetet. Några potentiella kunder hade tittat in och konverserat, men ingen hade gjort några beställningar. Edna påminde sig själv om att överväga att införskaffa en provdocka. Om kunderna fick se kläderna, skulle de säkerligen bli mer övertygade än av att endast se tygerna.
Hon ställde ifrån sig tygpåsen på köksbordet och öppnade vedspisen. Den var kall och full av aska. Bonnie skällde till. På bänken låg en brun äppelskrutt. Edna tog en försiktig tugga men spottade raskt ut den igen.
”Vi ska”, sa Edna och strök valpen över huvudet. ”Mor?” sa hon trots att torpet var helt tyst. Mor hade lämnat skrädderiet för över en timma sedan och Edna hade antagit att hon hunnit hem före henne. En tanke fick håren att resa sig på armarna. Med våldsamma rörelser rengjorde hon spisen från aska och slängde in några vedklampar så det sjöng i spisjärnet. Tändstickorna var för klena för att få fart på de tjocka vedträn hon lagt in.
”Tusan också!”
Edna vrålade rakt ut. Bonnie gnydde till och försvann in under träsoffan. Edna öppnade skafferiet. Hon behövde mat. Hyllorna
gapade tomma, men i botten på en metallbunke fanns ett enda ägg. Edna tog varsamt om skålen och ställde den försiktigt på köksbordet.
Hon gick till köksfönstret för att kontrollera så mor inte var ute i trädgården och påtade, med grenar och löv efter höst- och vinterstormar som fallit ner på marken. Det fanns inga tecken på att någon var hemma. Mor var punktlig och noggrann. Var fanns hon?
Edna hade aldrig mött sin far, men mor bedyrade att han var en särskilt vacker och omtänksam man. Han hade varit trolovad med en annan, så relationen med mor var hemlig, men mor hade varit säker på att han skulle lämna den väntande flickan när mor berättade att hon var med barn. Men det gjorde han inte. Ednas far lämnade mor i samma sekund som mor berättade om sitt tillstånd. Han var fältöverste och dog visst i kriget, men för mor var han död i samma ögonblick som han gick ut genom dörren.
Edna mindes den gången i skolan, då det visat sig att en av mors älskare varit förälder till klasskompisen Lena. Lena hade kommit på sin far mitt i akten när hon kommit hem från skolan. Hon hade lämnat ett långt brev till magistern som tagit in Edna och magistern hade noggrant talat om för henne hur en fin dam förväntades uppföra sig. Och om han fick höra om något liknande igen skulle Edna relegeras från skolan. Hon skulle vara stolt och glad över hans ödmjukhet att undervisa sådana som henne. Magistern såg det som sin plikt att göra världen till en mer korrekt plats. Efter händelsen gick ingen av klasskamraterna i närheten av Edna och hon fick glåpord kastade efter sig som om hon vore den som gjort något fel.
Edna andades suckande ut de stormande känslorna och sjönk ner vid spisen. Fick hon inte fart på den skulle ägget aldrig bli kokt. Hon tog ut de grova vedträna och lade dit de tunnare träpinnarna
som krävdes för att kunna få fyr på elden. Det började knastra och ljudet lugnade henne. Edna fyllde en kastrull med vatten och satte sig på en av pinnstolarna vid det runda köksbordet och svepte en mugg med vatten.
Det här var första gången de haft ett hem som var deras eget. Edna kunde inte förlora det. Här skulle hon sitta och planera sina kreationer. Hon uppbringade en tacksam tanke till sin moster.
Skomakaretorpet de fått hyra hade tillhört mosters svärmor. De första månaderna hade de betalat med sparkassan. Efter upprepade försök hade mor till slut lyckats övertala herr Toll att hyra ut den gamla diversehandeln till dem. Hur den övertalningen hade gått till ville Edna inte tänka på. Under de fem månader de befunnit sig i den nya staden hade mor sakta blivit en gladare person. I torpet fanns ingen sträng husfru. Inga stökiga pojkar som behövde ses till.
Knastrandet i spisen övergick till ett sprakande och den råa kylan i torpet luckrades sakta men säkert upp. Edna reste sig från stolen. På spisen började vattnet att röra sig i kastrullen. Magen kurrade högt. Bonnie vågade sig åter fram, satte sig intill Ednas ben och tittade bedjande på henne.
”Kommer inte mor hem med något mer får vi dela”, sa Edna till valpen.
Hon tog ägget och lade det i kastrullen. Medan ägget kokade tog hon fram Svensk Damtidning och sjönk ner på köksstolen igen. Bonnie lade sig på hennes fötter. Numret var trasigt i kanterna och uppslaget med en kvinna som tittade bort, där hon stod på en bro över en älv, öppnade sig nästan av sig självt. Edna betraktade hennes profil som avtecknade sig mot solnedgången. Hatten med det breda brättet och klänningen som mjukt följde hennes kropp. Namnet under bilden kände hon väl igen. Kvinnan visade ofta de mest kända designernas plagg. Edna föreställde sig att hon sydde henne en röd klänning, med ett brett band i livet, och att varje kvinna kom till deras skrädderi och ville ha en sådan.
Edna ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. Hon reste sig så hastigt att stolen föll baklänges och hon fångade den innan den slog i golvet. Bonnie rusade i väg mot ytterdörren och började skälla. Edna tittade på klockan som var strax efter åtta. Mörkret låg tätt intill huset.
Hon följde efter Bonnie med pulsen dunkande i bröstet. Vem kom så här dags? Vart hade mor tagit vägen?
Om det funnits en lampa på utsidan hade hon kunnat se vem det var. En ilande rädsla drog genom magtrakten. Edna drog efter andan, och ett förakt till hennes nyfunna ynklighet vaknade.
Innan händelsen på nyårsnatten hade Edna aldrig upplevt rädsla på det här sättet. Hon grep om brödkaveln och ignorerade känslorna. Nu fick hon sansa sig. Bete sig som den vuxna kvinna hon var. Hon tystade Bonnie och slätade till det bruna klänningstyget.
”Jag kommer!”
När Edna öppnade dörren stod en yngling i en mörk rock utanför.
Han hade en present i grönt blänkande papper, med ett vitt band om. Edna sökte i minnet men kände inte igen honom. Hon lade diskret ifrån sig brödkaveln på en byrå innanför dörren.
”God afton, vackra fröken Edna”, sa han och lyfte på hatten.
”Jag hoppas inte jag stör så här på kvällskvisten, men jag ville gärna få tag i er. Blommorna är tyvärr svåra att få tag i så här års, så jag hoppas det här duger som en första gåva vid min uppvaktning av er.”
Han sträckte fram presenten. Edna kände hur värmen flammade på halsen. Hon hade aldrig fått paket förut.
”Känner jag er?” sa Edna.
”Jag ber om ursäkt. Jag är en smula nervös, förstår ni fröken.
Det är inte var dag jag har möjlighet att uppvakta en kvinna som besitter en sådan fägring som er, men jag försäkrar er att det
går över när vi lärt känna varandra. Torsten Toll, heter jag. Från Tolls herrgårdar. En av de två största på vägen mot Saxebäcken. Herrgården på vänster sida härifrån sett äger herr Magnusson, men det är min storebror som äger väveriet, fastigheten där ni har er butik och fem andra fastigheter i Alingsås. Min bror är gift med Magdalena, herrskapet Magnussons yngsta dotter.”
Edna höjde avvärjande handen i luften och stoppade Torstens rabblande av sin släkthistoria. Han talade snabbt och med så stora gester att hon blev yr. Torsten tystnade.
”Jag förstår”, sa Edna. ”Har vi träffats?”
”Jag har lagt märke till fröken Edna i kyrkan på söndagarna.”
Torsten tryckte paketet mot henne, tog hennes hand och lade den om presenten. Motvilligt tog Edna emot gåvan.
”Tack, men jag letar inte efter en make, just nu.”
Torsten skrattade till. På ett ögonblick försvann osäkerheten och han såg rakt in i hennes ögon. Edna tog ett steg bakåt in i hallen och vek undan för den intensiva blicken. Torsten tog det som en inbjudan och ställde sig på hallmattan, men utan att stänga dörren bakom sig.
”Alla kvinnor letar efter en make”, sa Torsten som om det vore en sanning.
En smilgrop framträdde på den högra kinden, när han såg på henne med en blick som hon så väl kände igen: hur ska ni annars klara er-blicken. Torsten tittade förbi Edna in i torpet.
Edna pressade samman käkarna.
”Var det något mer?”
”Det är brukligt att bjuda in sin friare på en kopp värmande dryck.”
”Det passar tyvärr inte så bra ikväll”, sa Edna och tittade in i hans hoppfulla blå ögon. Vad skulle hon bjuda på? Ett halvt ägg?
I skenet från glödlampan i hallen betraktade hon den välstrukna grå skjortan som glimtade under kavajen som bar en ännu mörkare nyans. Karln hade i alla fall stil.
Torsten tog ytterligare ett steg framåt och Edna höjde en hand.
”Det är brukligt att en kvinna får ta sin tid”, sa hon och det glittrade till i Torstens ögon. Edna förstod att han var en av de män som gillade jakten. ”Tack för gåvan.”
”Naturligtvis fröken”, sa Torsten och nickade kort, medan han tog ett steg ut i natten igen.
Edna drog igen dörren, innan Torsten hann säga något mer.
Hon stod kvar, med ryggen lutad mot dörren och lyssnade tills hon hörde att hans steg i gruset hade tystnat. Hon kramade om paketet i famnen. När hon varit tjänsteflicka hade ingen uppvaktat henne.
Kylan grep om anklarna när dörren plötsligt öppnades igen. Edna ryckte till, men lugnade sig när mor klev in i tamburen med en korg under armen. Edna tittade längtansfullt på potatisen och sillen. Magen skrek till igen. Det var knappt att Edna kunde minnas när hon varit så hungrig senast och då hade hon ändå ätit både frukost och några skorpor till lunch. Bonnie gnydde glatt när hon hörde den bekanta rösten. Mor lyfte upp valpen.
”Var har du varit?” sa Edna och tog korgen ifrån henne.
Mors blå ögon glittrade som snökristaller i vårsolen.
”Gå in och sätt dig så ska jag berätta.”
Mor hängde av sig kappan och halsduken. Edna lade ifrån sig presenten på det runda köksbordet och plockade upp det överkokta ägget.
”Vad är det här?”
Mor lyfte upp presenten och satte sig på kökssoffan bakom stegen som gick till loftet där hon sov.
”En första uppvaktningsgåva”, sa Edna.
”Men vad roligt. Var det honom jag mötte när jag kom? Vilken stilig karl och så fantastiskt väluppfostrad. Kan du tänka dig att han kysste min hand när vi hälsade. Vem gör så fortfarande?”
Karlar som vill ställa sig in, tänkte Edna. Mors omdöme när det kom till män hade helt klart sina brister.
”Du måste tänka på din framtid, Edna”, sa mor. ”Den kommer snabbare än du anar.”
Torsten var stilig, välklädd, väluppfostrad och visste säkert precis hur han ville att hans hustru skulle vara. Edna strök sig över armarna när tanken fick håren att resa sig. Med Torsten skulle hon få allt han, och alla andra, trodde att hon ville ha.
”Jag tänker på min framtid. Du svarade aldrig på min fråga. Var har du varit?”
Edna fångade mors blick och höll den fast. Ljuga kunde mor inte.
”Du har gjort det igen, eller hur?”
”Nej”, sa mor.
”Är det därför du är röd på halsen?”
Edna tvingade sig att hålla sig lugn. Blev hon arg, även om mor gjort sig förtjänt av ilskan, skulle de inte komma någonstans. Edna önskade i sitt hjärta att mor skulle klara av att hålla löftet hon gett Edna när de lämnade Stockholm. Inga män, inga romanser. En nystart.
”Har du redan glömt vad de klottrade på dörren till skrädderiet?”
Orden slank ur innan Edna hann stoppa dem. Mor ryckte till som av en pisksnärt.
”Varför tror du alltid det värsta om mig?” sa mor.
Edna ryckte på axlarna. Varför kunde hon inte vara snällare mot sin mor?
”Vad ska jag tro?” sa Edna i en mildare ton.
”Det stämmer att jag har träffat en man.”
”Jag visste det!”
Edna slog ut med armarna så att hon rev ner ett glas på bordet som gick i bitar mot golvet.
”Lugna dig”, fräste mor. ”Jag har träffat en man. En man som betalar för kaffet.” Hon kramade om sopborsten, så ådrorna på hennes händer nalkades. ”Och inget annat.”
Sedan blänkte det till i mors ögon och hennes kinder blev skära. Edna tog ett djupt andetag och tvingade sig att stilla sig. Tro att mor gjorde sitt bästa och gjorde annorlunda, den här gången.
”Är han gift?”
Edna sjönk ner på en av pinnstolarna och knäckte en spricka i ägget mot bordskanten. Skalade det och tryckte in det i munnen som det var. Gulan var alldeles torr. Bonnie gnydde till och tittade upp på henne. Edna hejdade sig, tog ut en tugga av ägget och gav det till valpen.
”Visst inte. Jag lovade ju att det skulle bli annorlunda den här gången. Kan du inte bara vara glad för min skull?” sa mor. ”Du behöver inte vara avundsjuk. Du blir uppvaktad du med.”
Edna suckade och mor sträckte sig efter presenten som Torsten lämnat, vände och vred på den innan hon gav den till Edna. Mor satte sig mittemot henne.
”Han heter Arvid”, sa mor. ”Han är kortklippt, brunett med några strån silvergrått på sidorna och vilken karl, Edna. Vilken karl!”
”Arvid Melkersson, menar du”, sa Edna. En ilning drog igenom kroppen på Edna när hon sa efternamnet högt, tillsammans med minnen som hon gjorde allt för att förtränga. ”Tycker du på riktigt att det är en bra idé?”
”Varför skulle det inte vara det?”
Det glada i mors ögon försvann. Edna suckade. Arvid Melkersson var en man som hade råd att leka med fattiga kvinnor som mor.
Ilskan blommade upp i bröstet. Edna tänkte på gången då mor träffat Frans, en elak man med alldeles för mycket pengar. Frans hade lovat guld och gröna skogar, att kärleken stod över pengar och ursprung. Frans som trasade sönder mor till tårar, som Edna aldrig trodde skulle sluta rinna. Nu var det alltså dags igen.
”Jag lovade oss en nystart, Edna. Det håller jag fast vid”, sa mor bestämt. Sedan tog mor presenten Edna fått av Torsten, tittade
frågande på henne, innan hon öppnade den varsamt. Trots oviljan att ta emot presenten, sköljde en viss besvikelse över Edna när hon insåg att hon velat öppna gåvan själv. Omslagspapperet vek mor ihop och lade i köksskåpet.
”Vilken vacker ljusstake!” sa hon. ”Tycker du inte?”
”Mycket”, sa Edna. ”Jag kommer ändå inte att gifta mig med honom.”
”Kan du inte tänka på saken?” sa mor. ”Kärleken är vacker. Jag längtar tills jag får sy dig en vacker vit klänning.” Den oväntade mjukheten i mors röst och hennes strålande leende smittade av sig. Edna skakade på huvudet, men ett litet leende drog i mungipan.
”Jag kan tänka på saken”, sa Edna.
En elak röst inombords viskade att det aldrig skulle gå för sig om folk fick reda på vad Edna var för kvinna. Hon blinkade bort tanken och för sitt inre såg hon modellerna gå efter varandra i en kavalkad av vita klänningar. Kameror blixtrade och alla ville tala med henne.
ÅRET ÄR 1939 och Edna har fått en ny chans i livet. Tillsammans med sin mor har hon tagit sitt pick och pack och flyttat från Stockholm till Alingsås. Inga fler rykten, ingen mer fattigdom. Nu ska de äntligen börja om, både hon och mor.
Ednas stora dröm är att öppna ett skrädderi och när moster Alva hjälper dem att hyra en lokal får drömmen plötsligt konturer. Men det är långt ifrån alla som vill se henne lyckas …
Birger Melkersson och Herr Toll styr staden med en fast hand och Ebbe och gamla Hulda får Ednas hjärta att göra volter. Samtidigt växer ett monster inuti hennes kropp – en hemlighet som till varje pris måste hållas gömd.
Sakta men säkert kommer det förflutna i kapp Edna. Snart står hon inför frågan: Ska hon överge sin dröm, eller sin heder?
Skrädderskan är en historisk roman om normbrytande kärlek och om modet att våga följa sin inre röst.
www.vistoforlag.se
