Jagärhuset Minegenhistoria
Per-MartinHedström
Jagärhuset Minegenhistoria
Tidigareutgivnaböcker:
EnnorrlänningiHongKong2015
Vykortstavlan2017
Algoritmen2019
Tillväxtraketen2020
Inkvisitionen2022
©2024 Per-Martin Hedström
Omslag: Per-Martin Hedström
Förlag: BoD· BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: Libri PlureosGmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-081-5
Inledning
Denhär bokenhandlar om mig,huset,ochmin historia,frånmin skapelse fram tillsidag. Samt om de personersom bott hos mig ellerbarahälsatpå. Historienåterberättasavdesom besökt eller vistatsi huset ochäventillvissdel av migsjälv.
Vänavordning kanundrahur etthus harnågot attberätta. Etthus saknarbådeögon, öron ochnäsa. Detskulle välräcka medhistorier från de sombesöktmig.Det kanman givetvis tycka, mensom ni kommer attupptäckagör detintedet,låt mig förklara.
Visserligenhar jagvarkensyn, hörseleller lukt.Vilketisig är ettproblem.Alltdet jagberättarärförnimmelsersom jagtagit emot från personer somvistats ellerbesök migeller variti dess närhet.Tyvärr är de mänskligaberättarnaintealltidärligamed vaddeåterger.Deväljerbortinsikteroch faktabådeavsiktligt ochoavsiktligt.Innerst inne hardeoftadelvisandra känsloroch funderingar än vaddeuttrycker isinaberättelser.Jag taremot dessakänsloyttringar, vare sigpersoneni frågavilleller inte.På så sätt kommer mina berättelseratt kompletteraderas historier. Givetvisundrarnisäkerthurjagförtöverdessaförnimmelser till författaren. Mendet är ochförblir vårhemlighet, minoch författarens.
Låthistorien börja.
Huset 1938
Dethär är begynnelsen.Min skapelse ellerfödelseomviså uttryckeross.Gustavoch Henning är mina tvåbyggare som troget arbetarmed attskapa dethus jagkommeratt bli. Att definierastarten på mitt byggande harvarit knepigt. Förströjde mantomtenfrånträd, buskar ochstenar. Sedangöt man källarvåningen. Nu harman börjatresaträstommentillminatvå våningar.Det är isamband meddet arbetetsom de förförsta gångenpratarommig somdet husdehållerpåatt skapa. Detär därför somjag sätter denhär tidpunktentillmin skapelse.Alltså närGustavoch Henning förförstagångenberättarommig som ettblivandehus.Givetviskan mindefinitionifrågasättas. Men nu harjag bestämtmig,det härärmin begynnelse.
Tomtenliggerenbit utanförsamhället,ellerbynsomkillarna säger. Bägge mina byggare harkommenterat dettaoch undrat varför manintevaltentomtnärmare centrum. Åandra sidan liggerplatsen vackertpåenliten höjd medenfin utsikt nermot samhälletfrånena sidanoch en intagande jordbruksmarkåt andrahållet. Sedanärjualltid begreppetutanför inte helt entydigt.Vadjagförstår kanmangå längslandvägenner till byn på mindreäntjugo minuter.Om detska betraktassom besvärligt ellerinteärheltupp till de somska bo ochverka ihuset.Enbuss trafikerar vägenmellansamhället ochstadenoch kommer att stanna förpåoch avstigning,hoppasman iallafall.
Samhälletmår bra, trotsdeoroliga tiderna.Ett pappersbruk sometablerades isambandmedatt etttidigarejärnbrukladesner vidsekelskiftethar utvecklats braoch antaletanställda ökar stadigtoch ortenväxer.Dessutomhar dennya finmekaniska verkstaden skapat rubriker försin framgångsrika export till Europa ochblommar upp somennyexpansivarbetsgivare. Det är direktören till denverkstadensom beställt huset.Men hanhar inte varitute på besökännu.
Detärfrämsttvå personer somkommerhit, basenoch arkitekten.Jag vetintevad de heterför Gustav ochHenning använder bara derastitlarnär de pratar om dem. Arbetsbasenär en butterstorväxtman somoftastdykerupp tidigt på morgonen. Precis somGustavoch Henning cyklar hanfrånbyn ut till byggarbetsplatsen.I börjanklagade hanöverden branta backen upp till tomten mendet verkar somhanskonditionsakta blivit bättre under tidensom bygget pågått.Han skälleralltid på mina byggare.Jag fårintryck av atthan gör så föratt hantroratt det är så manska göra, meränavegenövertygelse.Jag upplever att de tillsammanshar en brarelationävenombasen hela tiden månaromatt markerasin ställning. Hangår igenom dagens arbete ochavviker sedan. Både Gustav ochHenning skrattar när haninteser,åthansförsökatt visa sigmärkvärdig.
Arkitekten kommer ut mersällan, oftast inte meränengång iveckan. Hanärenelegant mani kostymmed ettförnämt lite överlägsetsätt. Hankommerfrånstadenochintefrånsamhället. Jaghar inte lyckatsredautvad dessaheter eftersom alla bara pratar om byn ellersamhället ochstaden. Minabyggareär bägge väldigtimponerade över hans blanka svarta bilnär densvänger upp på infarten.I samhälletfinns bara tvåbilar,bägge hörtill direktionenpåpappersbruket.Men ingenavdebilarna kanmäta sigmed dennaamerikanska Hudson,dessutomheltnyhar jag förstått. Bilenhar en lång motorhuv ochenimponerade kromad grilllängstfram. Denärenstatussymbol somarkitektengärna visarupp ochärmäktastoltöver.Besökenskaparentrevligpaus ochminabyggarekan inte låta bliatt beundra bilennär han kommerpåbesök.Varje gång gårdener till uppfarten och
traskarrunt ochgranskarden på nära håll. Enligt ettryktehar direktören ocksåbeställtenbil,men detärsom sagt bara ett rykte. Imittkällarplanhar manbyggt ettgarage. Vi fårväl se om därhamnarenbil elleromdet blir ettallmänt förråd.
Trästommen är nu klar ochnågra murare harvarit uteoch muratupp murstocken imittenavhuset.Taket är på platsoch alla kannusitta undertak viddefåtal regnskurar somiblandstör bygget. Inästa veckakommerfönsteroch dörrarsom är beställdafrånett finsnickeri. De kommeratt vara av ettädelt trä, teak,ett rödbruntträslag medenvackerlyster. Härhar maninte sparat på någotutanalltandas kvalitetoch lyx.
Undereftermiddagen vardirektörenäntligenute på sitt första besök. Hankom tillsammansmed arkitekten somhämtatupp honom nere isamhället.Direktörenvar även hanenhögrest och förnäm man. Detkändessom en tuppfäktningmellandebägge. Arkitektensbil vägerdockövertillhansfördel, tyckte iallafall minabyggare.Inneunder takethademan ställt uppett enkelt bordoch någrastolaroch till allasförvåning bjödsminabyggare medpåkaffe tillsammansmed de höga herrarna.Det var uppenbart attarkitektenintevar bekväm meddetta men direktören stod på sig. Gustav ochHenning kände siginteheller bekväma isällskapet. De avvekganskasnart tillbakatillsina sysslornär de varklara medkaffetoch fikabrödet.Detackade förläget medmössani hand närdebackade ut från bordet och gick åter tillsittarbete.
Manavhandlade ganska snartett antalfrågor kringhusets interiörochsedangicksamtaletövertillsituationenuteiEuropa. Densenaste periodenhadepräglatsavekonomiskasvårigheter ocharbetslöshetenärstorbådei ochutanför Sverige. Direktören vardockoptimistisk ochhansfinmekaniskafabrikhadenått storaframgångarmed sina produkter både inom ochutanför rikets gränser. Bägge uttalade sigbeundrandeför Hitlers framgångari Tyskland. Tyskland behövdeåterupprättas somen stormakt sombalansmot Storbritannien.Hitlervar densom skulle låta detske.Kommunismen måstebekämpasoch endast ettstarktTysklandkunde säkerställadet.Däremot uttalade de
sigkritiskttillnazismens framgångaroch dess antisemitism även om jaguppfattade attarkitekteninnerst inne stödde idéerna. Nu varjudirektörenhanskund så då vardet välbästatt dölja de åsikternaoch spelamed.
Efterattdörrarochfönstermonteratssåvitrappadesväggarna ochhusetsexteriörvar idet närmaste klart. Jaggladde mig åt att deflestasomkomförbiuttrycktesittgillandeövermittutseende, moderntoch stilfullt.
Någraträdgårdsmästaredökuppförattfinslipapåträdgården dockuppfattadejagaldrignågotfråndem,derördesighelatiden förlångt ifrånmig ochminabyggarekommenteradealdrigvad de gjorde.Självklartvar trädgården en delavhelhetsintrycket. Tids nogskullejag få veta hur detarbetet artade sig. Gustav ochHenning gick nu övertillatt göra klartinteriören. De tyckte detvar skönt attkomma inomhus,höstenhadegjort detkyligtoch husetsväggarskyddadefrånbådevindoch fukt. Framföralltpåmornarnavar detbitigtiluften. Detfanns gott om tidatt göra allt klart, inflyttningskulle skeförst efter årsskiftet.
Undernästa veckaskulledirektörens hela familj kommapå besökoch inspektera vadjag blivit.Det sågjag fram emot.Jag hade levt medGustavoch Henning mångaveckornu, basendå ochdåoch bara somhastigast träffatdirektören. Jagsåg fram emot attfåträffadesom skulle flytta in ochbli min egen familj.
Gustav ochHenning hade beordratsatt kläupp siginför besöket. Helt bekväma vardeintemed detmen närdekom på morgonenvar de tillsnyggadenästantillden grad attdeinte kunde arbeta ikläderna. Basensaatt detvar okej,deskullefåta resten av dagenledigtefter besöketoch de bägge sken upp.Det varenpositiv överraskning.
Straxför lunchkom så minfamilj. Arkitekten hade hämtat upp de nere ibyn ochskjutsatdem upp till huset.Debestodav direktören ochhanshustru, tvåpojkarsom varganskanärai ålderochenflickasomvarettparåryngre.Direktörenvarmäkta stoltöversitthus ochförevisadedet somomhan byggtdet själv. Arkitekten ochbyggarnahadeutväxlatblickar somtydligt
visade vaddeansåg om detta. De kändeatt de inte fick den uppskattning somdeförtjänade försittarbete. Detvar nogförsta gångensom arkitekten,basen ochbyggarnakäntensamhörighet kringdet härprojektet.
Hustrunvar undergiven ochgav intryckavatt vara hunsad av sinmake. Honhadeinga kommentarer, nickadebara instämmande närallafinesserförevisades.
På övervåningenfanns tresovrum.Ett fördirektörenoch hans fru, ettgemensamt förpojkarnaoch ettför lillflickan. Den äldste av pojkarnavar stursk ochkaxig ochmutadesnabbtinsitt hörnmed utsikt överlandsvägenbortmot staden,avderas gemensammarum.Hanslillebrorgavettängsligt ochprecissom sinmor ettundergivetintryck ochgodtog utan attkommentera, dethörnsom hans storebrorpekadeut. Irummetfanns en garderobsommankundegåini,därdeskulleförvarasinakläder ochgrejor.
Dettredjerummetskullesystern få dela medsin mamma. Hustrunskullehasin symaskin ochsittsybordi rummet. Rummet varstort ochdet vargottomplats både förmammans pysseloch flickans säng.
Detvar uppenbartatt barnen aldrig tidigarehaftegnarum på dethär sättet ochdevar märkbart förtjusta. Denäldstebrodern hade utsett sigsjälv till härskare överpojkrummetoch detvar uppenbart attdirektörenuppskattadehansframfusighet. Han vände sigtillden yngrebrodern ochuppmanade honomatt inte vara så vek. Hanborde ta försig lite mer, tyckte han. Mensom detsåg ut fanns ingetsådantutrymmeti samspeletmellan bröderna. Iallafallinteidag.
Lillflickanvar alltförliten föratt ha formatsännu ochvar bekymmerslösomallt, både inuetoch framtiden. Honvar överlycklig över sitt nyarum ochtittade storögd ut genom fönstret somvisadeenvackervyner motbyn.Att honskulle dela rummet medsin mammavar nog mera ettplusi denhär unga åldern.
Närdekom nerhadeytterligareenpersonanslutit. Detvar hushållerskansom skulle bo ipigkammaren ochhon fick en
snabbgenomgång av köket ochsittkommanderum.Restenav huset fick honsevid ettsenaretillfälle.
En dominantdirektör, en undergivenhustru, en kaxigung pojke,enhunsadyngrebroroch ettyrväder till lillasyster var denfamiljsom skulle flytta in.Samtenhushållerska.
Anna 1939
Idag skulle vi ha inflyttningsfest.Det hade varitett fasligtstök underheladagen.I finrummethademassoravmat ochdryck dukats upp. Härfanns mängderavgottoch efterrättersom såg jättegoda ut.Jag hade sprungitruntoch tittat medstora ögon på allt överflöd samtidigtsom jagsåg tillatt inte vara ivägen för mammaoch alla andrasom hjälptetill. På eftermiddagenhade jagbeordrats upptillmittrum föratt kläom.
Mankommerupp till övervåningenfrånenbredtrappafrån mitten av biblioteketmed sinstora öppna spis.Trappangicki en böj upptillhallenpåövervåningen. Precis iböjen av trappan fanns en braplats attsitta ochtitta nerpåalla somkom in eller gick runt ibiblioteket.Omingentittade upp skulle jagintebli upptäckt.Såfortsom jagfåttpåmig minklänningsatte jagmig påminlillautkikspost.Jaghannprecissättamignernärdeförsta gästerna dök upp. Mendär fickjagintesitta längeinnanmamma upptäcktemig.
”Sittintedär ochskämutoss.Gåupp på ditt rum, nu genast” sa hon iskarp ton.
Jaggicktrumpen till mina brödersrum.Vivar alla tre uppklädda.Minabröderi mörkakostymeroch jaghadefåtten ny finklänning. Mammas syster varuppe hososs ochgjordede sistajusteringarnaavvårakläder. Mina bröder hade mäktasvårt medslipsarna somhörde till.
”Moster, mammasaåtmig attgåupp på mitt rum. Fårintevi vara medpåfesten” undrade jagmed darr på rösten.
”Duärmed på festen,fasthäruppe. Ni måstehålla er undan ochintestöra gästerna,mor ochfar.Kom inte nerominte mammaellerpappa sägertill.”
”Jaghar en ny finklänning ochBengt ochSvenhar nya kostymer. Varför skavivarauppklädda om vi inte fårvara med?”sajag medgråteni halsen.
”Var inte ledsen,jag skasetillatt ni fårdet mysigthäruppe, jagkommerupp medmat ochnågra smarriga efterrätter. Det kanske kommer upp någragästeroch tittar runt.Dåfår ni vara snälla ochhälsa fint.Nuska jaggåner ochhjälpatill. Jag kommersedan.”
Närvivar ensammakvarundradejag på nytt varförvivar uppkläddaomvi intefickvaramed.Detkändesonödigt pånågot sätt.Bengt somärmin äldste bror försvarade docktilltaget. Självklartskulle vi hållaoss undanoch inte störaoch lika självklart skulle vi vara finklädda om nu någonavgästerna skulle kommaupp ochtitta på övervåningen. Jagoch Sven höll inte medmen nu vardet somdet var. Bengtförsvaradealltid mammaoch pappai alla lägenoch togpåsig en aningen överlägsenstorebrorsattityd gentemot mig ochsin yngrebror.
Vi hade flyttatini husetför treveckorsedan.Två storalastbilar hade tömt vårlägenhetnerei byn, lastat våra pinaleroch kört upp dessatillvårtnya hem. Dethadevarit en hetsig ochrörig tid medalla möbler somskulleflyttas, nya somköptsinoch alla flyttkartonger somskullepackasupp. Mina bröder hade fått hjälpa till menjag varför liten, sa man. Mångadagar hade jag fått vara hos minbästa vännerei byn föratt sommamma sa ’varaurvägen’. Trotsatt jagintefickvaramed sågjag fram emot attflytta. Kanske meränminabrödersom varoroligaatt de komlängreifrån sina kamrater.Jag tyckte detskulle bli jättespännande.Huset varmycketstörre än vårgamla lägenhet ochträdgårdenvar jättestor. Jaglängtaderedan till vårennär vi skulle kunna varute iden ochleka. Just nu lågett tunt snötäcke
överden ochvifickintespringa på gräsmattan. Denskulle bli förstörd.Påframsidan av husetlåg landsvägen mellan stan och byn ochbakom huset fannsenstoroch spännandeskog. Vi hade inga grannarmen enligt pappaskulle detbyggas flerahus ner motbyn, kanske även på andrasidan vägen. Meningenavdessa hade börjat byggasännu. Vårt hus lågensamtlängstupp på kullen.
På övervåningenfanns trerum ochett badrum.Jag hade fått ettrum somjag delade medmamma.Intesåatt hon sovdär,hon hadesinsyhörnaochlitepysselienahörnetavrummet.Jaghade fått en ny säng somstodi hörnet in till vänsteromdörrenoch på sammaväggmot fönstret stod en bänk medminaleksakerpå. Fönstret vättener motsamhället ochman kunde se ljusen från husen nere ibyn närdet blev mörkt. På denandra väggen hade mammaett sybord ochensymaskin. Därfanns en garderob som mankunde gå in i, vilket varjättespännande.Där hade vi våra kläder ochdet fanns en mängd hyllor somvikunde förvara diversesaker på.Utanför rummet fannsenkorridor.Direkttill vänsterlåg mammaoch pappas sovrum,längstner till vänster lågpojkarnas rumoch nere till högerett badrum.Trappanner till biblioteketvar straxutanför min dörr till höger.Utanför pojkarnas sovrum fanns en smal balkong somjag varväldigt avundsjukpå.Mina bröderhadelovatmigattjag kundeanvända denomjag varsnäll,vad nu detkundeinnebära.Jag såginga problem meddet,för jagvar ju alltid snäll.
Ingenavminavännerhadevarit på besökännu. Inte heller Bengt ochSvenhadefåtttahit några. Allt fokus varpåatt packa upp, kommai ordninginför inflyttningsfesten.Mamma hade lovatatt jagskulle få ta hitminakamrateromnågra veckor.
”Vad skavigörahär uppe. Detärjättetråkigt?”sajag och stampade otåligtmed foten.
”Vikan välritalite”saSvenvändesig motmig ochtog ner någrastora vita pappersark.
”Duvet att direktören inte gillar attduritar.Han vill vi ska fokuserapåsport ochstudier,vet du väl” påpekade Bengt irriterat. Mina brödersaalltid direktören ochintepappa,vilket min mammaintetyckteom. Jaghadeävensjälv börjatänka på honom somdirektören, mest föratt mina bröder alltid sa så.På något sätt passadedet bättre än pappa.Han visade ossaldrig specielltmycketkärlekutansattemeruppregler ochrutiner som skulle följas.Det varsådantsom direktörer gjorde hade mina bröderberättat.
”Jag vetdet, mendet haninteser störshan inte av.Jag tänker teckna,Anna vill säkert vara medhon också.”saSvenoch bredde ut papperet på golvet.
”Sebaratillatt få undan detfortom direktören kommer upp. Du vetatt detblirbråkannars.”
Mina bröder varväldigt olika. Bengtvar storvuxenoch stark, duktig isport.Svenvar klenareoch inte specielltintresserad av fysiskaaktiviteter.Han gilladeatt rita vilket hanvar jätteduktig på.
Direktören hade bestämtatt bäggepojkarnaskulleutöva sport,fotbollochfriidrott.Han hade sett till attdevarmedi byns fotbollsförening ochatt de tränadefriidrott på idrottsplatsen. Bengt varduktig ochtrivdes bramed de fysiskalekarna medan Sven visserligenhängdemed,menhadesvårtochuppenbarligen inte alls trivdesmed dessaaktiviteter.Han varmer intresserad av konst, sa hansjälv.Han tyckte om attmålaoch rita ochhan hade dessutom visatintresseför sömnad.Direktörenhadeblivit alldeles tokig. Attmåla, rita ochsyvar förkvinnor ochmesar ochdettänktehanintetillåtaatthanssonskulleägnasigåt.Trots attdevar väldigtolikavar de nära vänner. Bengtförsvaradeoch skyddade Sven trotsatt derasintressen skiljdesig åt.Hans kommentar om attdeinteborde rita hade ingetmed atthan ogilladedet Sven tyckte om,utanatt hanville hållasin lillebror borta från bråk meddirektören.
De skulle bäggeutbildasig till ingenjörer,det varockså förutbestämt.Direktörenvar ingenjör ochdet skulle hans söner ocksåbli.Jag visste inte vaddet varför något, men
uppenbarligen någotfint. Vadjag självskullefåägnamig åt när jagblevstörrevisstejag inte.Som femåring bryddejagmiginte. Jagville leka ochharoligt, detverkade jobbigt attbli större och få en massakravpåsig.
Bengt hade tagitframenbok föratt läsa ochjag sattemig på golvetmed Sven.Jag tyckte om hans teckningar ochhan hade lovatmig attvisahur mangjorde.
Närvihörde steg itrappan stuvade vi snabbt undan ritpapperetunder Svenssäng. Moster kominmed en stor bricka fylldmed matoch framföralltefterrätter. Honvar jätteduktig på attplockautsådantsomviallatyckteom.Mosterhadesjälvinga barn ochvar bättre medoss än vadvår egen morvar.Hon var självlite barnslig ochkunde leka medoss medanmamma var mera sträng ochsom mina bröder sa,helatiden villehon vara direktören till lags.Vad nu detinnebar.Jag tyckte mycket om min moster.Givetvismin mammaockså förstås.
Moster upptäckte genast pappersarket somvitecknat på och drog framdet.
”Jättefint, mendumåste gömma detför pappa, du vetatt han inte gillar det” sa hon ochklappade Sven på huvudet. Sven blev både stoltoch ledsen.Stolt attmostertyckteomdet hanritat, samtidigtledsenatt hanaldrigskullekunna visa vadhan kunde fördirektörenoch mamma. Jagvar förlitenför attförståmen jaguppfattade ändå Svensbådeglädjeoch sorg,vilket förbryllademig.Jag kramadeomSven, fördet visste jagatt man skulle göra närnågon varledsen.
”Viska gå neroch hälsapågästernanär ni harätitupp.Jag kommerupp ochhämtareromenstund. Se till attsnyggatiller till dess.”
Vi åt upp matenoch försökte sedansnygga till osssågottvi kunde.Pojkarnas slipsarhadetappatformenoch moster fick rättatilldessa närhon komupp.Sedan gick vi isamladtropp ner till nedervåningen. Trappankom neri biblioteketframför den öppna spisen.Gickviraktframkom vi in idet kombinerade finrummetoch matsalen viaenvitmåladdubbeldörr.