Chris Marschall
Helatiden
Till Inez, mormorsgull.
Helatiden ChrisMarschall
© Chris Marschall 2024
Illustrationer ©HannahMarschall 2024
Typografi:HannahMarschall
Förlag: BoD ∙ Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-765-4
Förord
Även ititeln på denna mintredje krönikesamling leker jag med ordet Tid. De förrakalladejag Nuförtiden respektive Undertiden och speglar var jag då befann mig ilivet. Nu har det gått sju år sedan jag gick ipension och jag börjar långsamtinse ett och annat.
Till exempel var jag länge av uppfattningen att tidenärlinjär, attjag skulle gå från klarhettill klarhet för att till slut kunnaförsonas med det livjag levt. Att allting har en början och ett slut, att vi alla är rationella och läross allt eftersom för att, när det väl är dags, kunna bejaka döden som den mognaindivid man då blivit. Mamma och jagdeladeföreställningen att med värdighet få sitta iskuggan under ettäppelträd ienskir blommig klänning och solhatt över det kritvita håretoch ösakärlekoch visdomsordöver barn, barnbarn och hundar.Oj, så plötsligt nickar mormortill en stund med sherryglasetihanden. En stund som blir till en evighet. Så bordedet få sluta.
Men livet verkar intevaraenraksträcka där nyaerfarenheter läggs till de gamla och lyfter oss till störreinsikter,klokskap och mod.Nej, detrör sigframoch tillbaka, uppoch neroch inte sällani cirklar. Ofta är jagtillbakapårutaett trotsatt blicken är stadigt riktadframåt mot ett diffust mål. Bara i korta stunder kanjag se tjusningen idetta,oftast blir jag istället frustrerad och besviken. Menmest förvånad. Ochomjag nu måstedönågon gång, så kommer detinte att ske med min medverkan. Bara så ni vet.
De här krönikorna skrevjag underåren2022och 2023 och de flesta har varit publicerade iYstads Allehandaoch några ikulturmagasinet På Österlen och i branschtidningen Memento.Den avslutande texten finns med ienantologisom ljudbok efter en novelltävlingutlyst av förlaget Ekström &Garay.
Även om krönikornatill viss del präglas av vår oroligaomvärld och att några av minanärmaste inklusivevår älskade lille hund Timhar lämnatoss, så harett mirakelskett. Barnbarnet Inez hargjort entré här på jorden och ivår familj. Hon sprider en oförställd glädje och sprudlar framtidshopp genom sin blottalilla knubbigaoch pratglada existens. Den här boken tillägnar mormor henne. Inez mamma, min yngstadotter Hannah Marschall, har illustrerat även dennabok med sitt lätta manér och högst personligaassociationer till texterna.
Tack till minfamiljoch första läsare Mats,Andrea och Hannah.Nibetyder allt. Menutanuppmuntran från läsarnaoch vännernaMonika, Cecilia,Pia, BG,Filip ochLisahademittklena självförtroende varit ännu klenare. Skrivandethjälper migatt förstå världen ochmig själv lite bättre.Genom attsättaord på det som gör ont, irriterar eller oroar, jagarjag ut trollen iljuset där de, om inte spricker,såialla fall bleknarför en stund.
Minst lika viktig är den feedback och igenkänning jag får från alla er andra som läser ochtycker att jag har något att säga. Det gör mig likagladvarje gång jag fårett mejlmed ”precis så kännerjag”eller när någon stannar mig på gatan och kommenterar en krönika.
Viks fiskeläge idecember 2024
Chris Marschall
ChrisMarschall, född i Karlskrona 1952, har huvudsakligen varitverksamsom kulturadministratör,senast somkulturchef iRegion Skåne. Honbor växelvis iViksfiskeläge på Österlen ochi Stockholm.
FOTO OCHOMSLAG AV HANNAHMARSCHALL
Eftersju år sompensionär har jagbörjatinseett ochannat.Det där medatt bliäldre skulle göramig visoch harmonisk ochinte frukta döden är bara nys. Mina iakttagelsersäger migatt många känner somjag, menväljeratt hålla masken.
Tyvärr är jagmig merlik än någonsin:rastlös ochgrubblande, men mest förvånad över attsaker jagtrodde jaglärtmig ilivet inte verkar ha fått fäste. Iställetkänns det somatt jagrör migi alla riktningar utom framåt.Rutaett börjarkännas somhemma.
Mina texter fortsätteratt kretsa kringvardagens storaoch småspörsmåloch speglar minfrustrerade ochojämnabrottningmed ”meningen medallt”. Hoppas på en dag då jagtill fullo kanomfamna orden iKarin Boyesdikt Irörelse ochkänna lugn idet:
”Nog finns detmål ochmeningi vår färd –mendet är vägen,som är mödanvärd”
