Nejdå, jagärinte ensam, detbarakännssåibland
T ER ES AD 'Y STE R
Nej då,jag ärinteensam,
det ba ra kä n ns så iblan d
Copyright ©Teresad'Yster,2025
Omslag: Teresad'Yster
Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-139-3
Stort TA CK till min älskadefamilj, &minakära släktingar ochvänner, som genom åren tvingats läsa mina texter,men somockså beordratslyssnanär jagläst texterna högt. TA CK alla ni –ingen nämnd, ingen glömd–för allt tålamod, all uppmuntran.Och kärlek!
LIKT ETT TOMT ARK PAPPER
Likt ett tomt arkpappervar minmammasbakgrund, somom hon komfråningenstans. Inga ärvdavaser stod iköksskåpen, ingetgammalt våffeljärn somhennesmamma hade gräddat våfflori stod ivårtkastrullskåp, ingenavlagdkofta somtillhört minmorfarhängdei garderoben, inga släktklenoder attvararädd om överhuvudtaget, inga minnenalls attlutasig emot.
Ienliten ramsyntes denamerikanska skådespelarenKatharine Hepburn.Mamma hade hittatbilden ientidning ochklippt ut och ramatin. Vi gillade KatharineHepburn.Ramen ställdehon i köksfönstret, ochvisa– närnågon frågadevem detvar –att detvar minmormor.
Minmamma fick fylladet tommapappret alldeles själv, bestämma vadhon skulle måla,vilkakulörer hon skulle använda; hon valdevilken historia hon ville ha,åtvilket håll hon skulle gå, utan atthanågon somvisadehenne vägen.
I VÄNTAN PÅ BUSSEN
Jagärsju år ochhar precislärtmig attåka buss själv. Ensam står jagpåbusshållplatsen ochväntarpåbussensom skatamig
ända till stan därmamma skamötamig,där mamma jobbar somtexterskapåstadens storavaruhus.
Jagkommeralldeles förtidigttill busshållplatsen,som vanligt, ochfår väntaett bratag medmagen full av fjärilar, resfeber
ochoro,skräckoch våndainför resan, över atthamna på fel buss ochatt klivaavpåfel busshållplats.
Detkostarfemtioöre förbarn, ochjag hållerhårti enkronansom mamma harlagtframpåtelefonbänken ihallen,
ochjag är välmedveten om attjag skafåtillbakafemtioöre av busschauffören, femtio öreoch en barnbiljett.Hårthållerjag i
kronan, hårt ochansvarsfullt,tills handen blir svettig, så pass svettigatt en-kronanglider ur mitt stadigagrepp ochhamnar
på trottoaren framförminafötter.Jag böjer migner föratt plocka upppengen, mendet är sjuttiotalet,entid då byxor skulle vara tajtaävenpåknubbiga sjuåringar.Detajta byxorna göratt jagtrillar nerpåmarkennär jagböjer migframför att
hämtamittmynt. Jaginser detlöjligaredan då,kännermig fånigoch klumpigdär jagliggerpåasfaltenbredvid minpeng.
Dethadevarit bäst om ingenhadesettmig,men alldeles bredvidstårenvithåriggammalkvinna, tunn ochbräcklig medenkäppatt stödja sigpå. Hennes spontanareaktionnär hon serden knubbiga lilla flickanligga på marken är atträcka migsin rynkigahandsåatt jagkommerupp,som om jaginte skulle kunna resa migupp utan hennes hjälp. Ochjag tar emot henneshandoch skäms.
MIN BARNDOMS SOMRAR
Sombarntillbringadejag mina somrar hos minfarmoroch farfar.Till derassommarstuga skjutsadefarfaross iden varmaVolvo Amazonen.Jag lågi baksätet ochsov underen stickigfilt. Inärmare femtio milreste de för atthämta sitt lilla barnbarn.Femtiomil ditoch femtio miltillbaka. Ochsen var vi där, isommarstugan, ochbaralatadeoss.
Härbadadevii havetoch gick på dasset. Härpumpade vi vatten ochbar hemdet ienhink. Farfar bartvå hinkar vilkahan hängde fast iett ok somhan omsorgsfullt lagt på sina starka axlar, ochsågickhan hemmed denståtligaste hållningen, med storaklivför attkomma hemsnabbt, snabbt.
Härlärde jagmig attsimma ochtillaga tjockpannkaka. Här
lärdejag migatt läsa ochskrivaeftersomfarmorvar en pensionerad, tillikapassionerad, småskollärarinna.Med hjälpav glasspinnar, alltså självastepinnensom dettidigaresuttitglass runt,lärde farmor migatt läsa ur gamlaläseböckermed illustrationeravElsaBeskowoch Ingrid Vang Nyman. Glasspinnen lågsom stöd förtexten,och sågtill attjag inte tappade fokus
ochfor iväg medblicken; denlåg underenrad itaget,men
försthadejag förståslärtmig alfabetet, därjag fick lära mig
bokstaven Osom iorm,S somi sotare ochN somi neger.
Tack vare attjag lärdemig attläsaoch skriva tidigt, kunde
jagskrivalånga brev hemtill minmamma somvar kvar hemma istanoch jobbade. Attringa rikssamtal vardyrt, men
ibland fick jagtillåtelse– ellersåringdemamma till mig– och
då satt farmor ochfarfartysta medanjag höllden stora
bakelitlureni minhand. Telefonsamtal kändespånågot vis heliga; alla,utomden sompratade itelefonen, vartvungna att sitta alldeles stilla,alldeles tysta, iden lilla sommarstugan om tjugosexkvadratmeter. Ochmin mamma pratademed en svag
stämma,svagoch skör,som om denskulle försvinna närsom helst, somomden inte skulle nå ända fram.Hårttryckte jag
telefonluren motmittöra så attdet blev rött ochgjordeont för atthöravad hon sa.Men hon sa inte så mycket.Hon var inte sån. Jagfickprata destomer,högt ochtydligt, dramatiskt ochteatraliskt,som detensambarn jagvar.
Efter frukostfickjag följa medtill detlilla postkontoret för atthämta dagens post ochtidning,omjag ville,och det
ville jagalltid.Jag riktigtgladde migatt få följa med, ochnär
jagblivitliteäldre ville jaggärna gå ditensam.Helstbarfota,
för attbevisa– förvärlden ochför migsjälv –att jagkunde
gå utan skor utan attgnälla,att jagminsann hade hård hud somintemärkteavstora stenbumlingaroch vasst smågrus.
De dagarsom vi fick brev,stodjag kvar ochtittade om det
hade kommitnågot från mamma.Och om dethadegjort det, stannade jagkvar, satte migpåbänkenutanför postkontoret ochläste hennesbrev. Ochlängtadehem.
"Nejdå,jagärinteensam,detbarakännssåibland"bestårav kortaochännukortaretexter,gamlasomnyskrivna,fristående menändåsammanhängande.Dethandlaromlivetsolika skeenden,omattväxauppmedenmammasomförloratsitt ursprung,omframtidsdrömmarochförmiddagsdrinkar, Sobril-överdoserochhemrulladecigaretter.Dethandlarom musik,sorgochsaknad,omattvaraintrovertienextrovert värld,ochomhurlivettillslutblirnärmanmåsteskaffasig progressivaglasögon. 9789180 801393