S Saaggaan n
O Om G Geein
Gorrm m Gallllioonnn n
©GormGallionn2025
Omslag:IngelaKarlsson
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-790-6
28 En gammalhemlighet
29 Brev från LillaVilles
Den härberättelsen handlaromGein, en borg iområdet Glochnessinsom är en mycket vacker ochbördigdel av landet Andomin. Dess mytomspunnaherre heterDannviw.Han är född på Gein,men en envist omhuldad sägenberättaromatt hanärföddlängst inne iden djupasagoskogenGlochnia, somtäckeren stor delavGlochnessin. Hanblevlämnadtillsina föräldraravtacksamhetför något, somvarierarmed vemsom berättar.Han hartagit sinvän Dinahtill hustru ochdehar välsignats medtre barn. Borgherren inserredan tidigt fredensvärde ocharbetarför den. Dock är Gein en stridsenhetoch haralltid så varit. MenDannviw haregnaidéer försin borg ochfolketdär.När hanbörjartaemotfångarsom landetskungClaudin Ihar dömt till straff,blirhans strategier än merkontroversiella.Men hanfortsätter attbygga upporganisationeni borgen på sitt eget sätt,med hjälpavsinakloka rådgivareoch de ledande männen iborgen.
Denförstefången, Etienne, fanns redaninlåstpå Gein,såDannviw behövdebarasläppa ut honom. Hanfickhjälpatillatt prövautdet system de skulle använda.
Sedananländerfångari en ojämnström.Det händer attnågon inte kanstannaoch skickastillbakaför att ta sitt utdömdastraff. Då resonerade borgensråd sig fram till hurmånga fångar de kantaemotåtgången föratt detska fungera. De skapar ettsystemdär en handledare tarhandomfångenoch detta faller välut.
En annansak somborgens herreinförtärområdesspanare, vars uppgiftäratt röra sigi Glochnessinför attsevad folk behöveroch önskar.Det visarsig åter atthan harstornytta av detsättGeins mänarbetar på.
Menden härgångenbörjardet medatt Dannviw, Ham, Laurence ochMaxwell följer Pasqalltillbåten, närdet är dags förhonom attfarahem efterenvistelsei borgen.Det innebaralltidenvissanspänning atthahonom på Gein,sånukunde allt återgå till det normala. Åtminstone är detvad de fyra männen tror närdetar farväl av honomi hamnen.Men riktigtså blir detinte.
Detittade efterbåten somförsvanntill havs medPasqall ombord.
- Ruggigtväder,saLaurencetankfullt.
- Detärskönt atthan inte är rädd längre nu,saHam.
- Kanske kanhan kommaliteoftaredå, sa Maxwell.
- Du saknar honom, sa Dannviw.
- Ja,jag gördet.Kanskesom hanvar en gång,men hanärnästansamma nu.
- Vadärskillnaden?
- Hanhar blivit mindre.
- Eventuellt kandet vara en misstolkningavverkligheten.
- Måstedet vara,saHam.Han haralltidvarit liten.
- Hoppas överfarten gårbra,saLaurence. Även om vädret inte är idealiskt. Nu tarvisnabbaste vägen hem.
- Vi tarvägen på andrasidan floden,saDannviw.
- Denärmycketlängre.
- Detgår precis lika snabbt,tro mig.
- Detkan maninte, förduhar feldär.
- Detärdusom harfel.Därförvillduintepröva.
- Denvägen tarlängretid,hävdade Laurence envist.
- Ta du denkortare vägendå, så fårvise.
Laurence vartveksam,men detvar inte Hamoch Maxwell.
- Ja,numåste vi se vemsom harrätt, sa Maxwell.
- Ni tvåtar Laurenceslängreväg,saHam.Såtar Dannviwoch jagden korta.
- Du är alldeles uteoch reser, sa Laurence.Det skadu få se.
- Vi sespåGein, sa Dannviw.
- Vi kommer attvälkomnaer, fastslog Laurence. Ochsåfor de iväg åt varsitthåll, förnugälldedet att bevisa attman hade rätt.
- Skaviinteskyndaoss?undrade Hamnär Dannviw höll in hästen.
- Detbehövsinte. De hinnerförst ändå.
- Är inte denhär vägenkortast då?
- Förmodligen. Lite kortareärden,men dethar ingen betydelse. Laurence kommer attgöraalltför attbevisa atthan inte harfel,omjag känner honomrätt. Låtoss bara hoppas attderas hästar inte stupar.
- Maxwellkan kanske hållaigenlite, om hantörsdra på sigLaurences vrede.
- Annars fårjag välläsalusen av honomnär vi kommerhem.Med allrätt, eftersom jagkan vara förtretadöveratt ha haft fel Hamskrattade.
- Hanskullehörtdig resonera nu!
- Hanvet det, om hanstannarupp så längeatt han hinner tänkaefter.
- Blir du aldrig riktigtarg på honom?
- Jodå.Det harhäntmånga gånger.Men detärofta närjag vill atthan skaförståmer än jaghar förklarat. Sådant händer vänner emellan. Manmåste ju acceptera attdeinteärenförlängning av en själv, utan separata personer medegnatankar. Detärliksomdet somärvitsenmed vänner.Tyckerdeexakt likadant somensjälv alltid,såärman illa ute.
- Vemvågar säga emot dig?
- Ni verkar ju hemskt kuvade. De färdades lagomfortför attkunna njutaavnaturen, utan attför denskull söla.När de passerat över floden Marnioch kommit ettstyckeuppströms,stördesnaturensfridfullhet av förtvivladeskrik.Först långtborta,men sedanalltnärmare.
- Från floden,saHam.
- Denbrukarinteropapåhjälp,mumlade Dannviw. Mendered fram till stranden därdekunde se floden en bituppströms.Ropen komfrånenkvinna,som tycktesfaraframpåenflotte, förmodligenofrivilligt eftersom honheltklart inte tyckte om det. Dannviw sågsig hastigtomkring.
- Detäralltför strömt,saHam fundersamt.
- Skulle mankunna böja nerdet smalaträdet, tror du?
sa Dannviw.
Hamförstod hurhan menade ochförsökte.
- Honborde kommanärmare stranden här, sa han. Dannviwgicksålångt ut hankunde ochropadetill kvinnanatt ta tagi trädetsgrenar. Hanförklarade lugntoch tydligt. Kvinnaninsåg attdet varden enda chansenhon skulle få.Hon satsadealltoch klängde sigfasti grenarna.Några lugnande ordtill, även om hongickinför atthålla sigkvaroch inte föratt lyssna. Hamsläppte efterpåträdetoch togtag ikvinnan, föratt försiktigt hala in henne till stranden.Hon nådde marken samtidigtsom dethördesrop ochskrik längre bort.Enavhästarnagnäggadeoroligt.Ham leddebortkvinnanfrånvattnet ochsvepteenfiltom henne.Hon skakadesom ettasplöv.
Samtidigtdök fler kvinnorupp längre bort.De sprang ochskrek.När de fick synpåHam och
kvinnan, rusade de fram ochkramade henne, så lättade varde. Hamfickockså en kram.
- Vi höll på atttvätta, förklarade en av demmed andani halsen,när brygganbröts loss ochfor iväg.
- Denvar murken.Det harjag sagt länge, sa en annan.
- Hurkunde ni få tagpåhenne?saden tredje.Niär inte blöt.
Hamskulletillatt berättahur de hört ropenfrånfloden, menkom av signär hanintesåg Dannviw.
- Varärervän?undrade denräddade kvinnandarrandeinifrån filten.
FörstnunoteradeHam ettplums somhan hört tidigare.Han rusade nertillfloden. Därlåg Dannviws enahandske ochflötpåvattnet.Ingen syntes till. Hamfor uppigen. Därsyntesingen Dannviw heller.
Kvinnornastodtysta runt sinräddade kamrat,som ängsligt undrade:
- Plasket? Vardet somhan ramladei?
Honvar ännu blekarenu.
Hamdröjdeinte. Hanfickfattpåsin häst ochfor iväg nedåtfloden. Nu gällde detlivet!
P På å G Geeiin n
–Var är far?
Derrinn satte sigyrvaket uppi sängen.
–Han harföljt er gäst Pasqalltillhamnen, sa Sasha.
Kommer du inte ihåg det?
–Jo… Jo detgör jag, sa Derrinn ochsatte sigtillrätta motkuddarna.
Hanhadeblivitordentligtförkyld ochfåtthög feber. Sashahadebestämt sigför attvakahos honom. Han varorolig, även om haninteskulleerkänna det.
–Kan du förklara varför du vill sova häri barnkammaren, istället föri ditt rum? frågadeSasha.
–För attjag vill vara nära mor.
Sashahadeförsökt föreställa sighur detvar attfinna sinälskade dödpågolvet, menhelahanssjäluppreste sigmot en sådanscen. Hanförstod attdet måstesätta djupaspårhos densom råkade ut fördet.Det vartydligt attDerrinn varräddatt förlorafleravdem som stod honomnära. Så vardet inte förr…
–Duborde göra färdig dinutbildning, sa hanlågt.
HantänktepåGwendoline, vilken näpenliten flicka honvar närDerrinn stoltvisadeupp henne förhonom. Honvar lite merallvarlig närdemöttesi henneshus iLilla Villes.Varförstannadedeintedär?
Derrinn varväl orolig förnedkomsten… Detkändes lite overkligtatt honvar mortilltvå barn,när han hälsadepåi derashus här. Tjänstefolkhadedeoch snälla grannar, menvarförskulledetvunget bo iett husi byn?
–Niborde ha stannathär,duoch dinfamilj. På Gein, sa han.
Derrinn såglänge på honom, bedömdeomhan skulle kunna förstå.Sasha varsmart,sådet varnog egentligeninget problemmed det. Detvar detskamliga…
–Det gick inte,saDerrinn lågt ochsåg på täcket när hanrättade till det. Honficksyn på Dannviw.
Dettog en stundinnan informationensjönk in.Så undradehan lågt:
–Ladehan an på henne?
–Han behöverintegöradet.När jagtroddedet,höll vi på attbli ovänner. Menjag vetatt detintevar så. Derrinn såginteupp på honom. Sashablevvarse en saksom hanaldrigförrhadetänkt på.Derrinn var mycket liksin far. På någotsätthörde ju Dannviw ofrånkomligenihopmed Dinahoch hankunde inte tänkasig någotannat.Han hade tagitför givetatt ingenkunde det. Så vardet naturligtvis inte…
–Vilkentur attniinteblevdet,sahan.
Fördet hade varitkatastrof.För båda,det insågSasha klart.
–Kännerdudig bättrenu? frågadehan sedan. Derrinn sågupp på honomoch log.
–Hemsktmatt, menannarsärnog förkylningen på vägbort.
–Vad anserduegentligenomPasqall?Visst är han kufisk?
–Jag haraldrigtänkt på honomså, sa Derrinn.Han harenhjärnasom är lika knivskarpsom din.
–Kan denintevara. Minärunik.
Hanfickett menandeleende till svar.
–Följder du medtilluniversitetet om jagreser dit? frågadeDerrinn.
–Klart jaggör.Någon måsteseefter digsådubrukar allvar.
P På å v vääg g h hem m
Laurence ochMaxwell unnade sigintelängrevilopauser än vadsom absolutbehövdes. Eftersom Maxwell insisteradefickhästarnavilaibland, även om ryttarna varuthålliga.Laurenceblevliteirriterad, meninnerst inne visste hanatt Maxwellhaderätt.
Derasherre skulle inte uppskattaomhästarnastupade.
- Vi kommer förständå, ellerhur?saMaxwell.
- Jo,det är klart. Denhär vägenärkortare.Nej jag vill inte ha.
- Ät nu.Virastarjuändå.
Laurence lätsig övertalasmed en suck.Mestför att slippa dettjathan befarade annars skulle komma.
- Vetdu, sa Maxwellmellantuggorna. Manfår misslyckas också. Skulle du ha fel, så är detintesåfarligt.
- Du tror inte på detvigör!
Maxwellsnegladeförsiktigtpåhonom.Menadehan allvar ellerskojade han?
- Visst, sa Maxwell, mendet hela varenlustigidé. Detfår inte bliblodigt allvar.
Budskapetgickfram, även om Laurence på inga villkortänktemedge det.
- Blodigt? Jagförstår inte vaddumenar.Viska bli först, mendekommeratt göra allt de kanför att vinna, fast de harfel.Visst kanvitadet lite lugnare om du vill.Vikommerförst ändå.
- Du förstårnog,muttradeMaxwell.
De hade vilatfärdigt ochstigitupp på hästarna.Maxwell frågade:
- Är detför attdet är Dannviw du tävlar mot?
- Trams. Komnu!
Detvar en enviskänslaavatt de inte bordehaskilts åt somstördeLaurence. De forivägoch de komförst hemtillGein. De möttes av Gudmundsom undrade:
- Hå!Vad håller ni på med? Tror ni detärnågon sorts tävlingniärmed i?
- Detärjustvad detär, sa Maxwell.
- HarDannviw ochHam kommit?frågade Laurence.
- Nej, dethar de inte.Vad jagminns så vardemed er.
Hanledde in hästarna.
- Du hade rätt,saMaxwell.
- Jagvet,saLaurence. Nu tarvinågot attdricka. Vilket de gjorde.Sedan vardet bara attvänta på förlorarna.
Meningen merkom.Garreth sa attDannviw visste attLaurencehaderätt - om detnuvar så - ochtävlade alltså inte.Deskullelugnt kommainridande innan portarna stängdes.När hansadet gick Ryan. Kvällenkom menHam ochDannviw förblevborta.
Slutsatsen blev attdetagit in förnattennågonstans.
Mensegerrusetavtog närtiden gick ochingen anlände, somdekunde stoltseramed sinseger för.
Nästadag ansågCreig detbästatt sändautnågon för attmötadem.
Marni flöt stilla bärandepåenflottemed treäventyrslystnabarn.
- Vadärdet somflyterdär?undrade flickanpåflotten.
- En farlig sjöorm,som bara väntar på attfåenjungfruoffrad till sig, sa Hugo.
- Vadduärlöjlig, fnös Alienor.
- Förmodligenenträdgren, sa Egeussom varäldre ochvisare.
Hanstyrdeflotten.Han visste vägenoch förstodfarorna.
- En påkläddstock då,saAlienor likgiltigt.
- Vad?
Egeusvar tvungenatt titta.
- En man, sa hanlågt.
Hanfickfatti en trädgren ochlyckadesdra in den flytande mannen till flotten.
- Hjälpmig attdra upphonom,sahan.
- Då sjunkerflotten,trodde Hugo.
- Detgör deninte. Hjälptill.
Medgemensammakrafter fick de ombord mannen. Sedanvisstedeinteriktigt vaddeskullegöra.
- Varkommerhan ifrån? undradeHugo.
- Vetinte, sa Egeus. Ingensom jagkänner.
- Hanser ut somhan sover, sa Alienorlågt.
- Tss. Du är så romantisk, sa Hugo föraktfullt.
- Är hansårad?frågade hon.
Gormbörjade känna sigosäkerredan närborgherren redivägmed singästtillhamnen. Varför hade han ingenaning om.Kanskeberodde detpåatt Ryan stod ochspanade från bröstvärnet. Ochdet togverkligentid innanDannviw komtillbaka, då från ettheltannathåll.
Somomdet varbörjanpåeländet förloradelandetsin kronprins ochlitesenaresin kung,medan grupperavryttare,gömda isvarta kappormed uppdragenhuva, drev runt ochbar sigilla åt.Gorm hann drasig in iborgeninnanden stängdes.Men även därvar oron stor.Vad skulle dettaledatill?
