NärKaffetKallnar
Engla Pålsson
©2025 Engla Pålsson
Förlag:BoD ∙ Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-794-4
Kapitel1
Flytten
Flyttbilen svängdeinpåSödergatansju minuter efterden överenskomna tiden.
Astrid suckadeoch sågner på sitt armbandsur.Att ingenkunde hålla tider längre,mumlade honoch börjadevifta med armarnamot chaufförensom svängde in den vita bilenframför henne. Astrid hade försig attdebokat en mycket större flyttbil,men orkade inte ännu en diskussion med flyttbolaget.Hon hördeFolkespåskyndade steg bakomsig ochsåg hurhan fortsatte framtillchaufförenför attskaka hans hand i en artighälsning. Astrid blev förvånad när ytterligaretvå mänhoppadeutfrån passagerarsidan. Honhadeingenaning om attman kundesitta trei en sådanbil.Nåväl, destoflersom bär, destosnabbareblirde klara, tänkte hon. Folkeräckteövernyckel medett flötefastspänt inyckelringentillen av männen. Astrid såghur hanvände sig motlägenhetshusetoch pekade upp mot fjärde våningen. Astrid vändesig om och
blickade upp motderas lägenhet, eller snararederas gamlalägenhet. Isnart femton år hade hon ochFolke tillbringatsinadagar däroch de hade trivts riktigtbra.Omdet bara varitAstridsom fått bestämma hade de kunnatbokvardär lite till, menbådeFolke ochhennessysterhadeinsisteratpåen förändring. Dagutoch daginhadehon behövthörapåderas tjatomannonsen med huset.Huset somdessutomlåg granne med hennessysterMajsanoch Rolandshus.Inte nog medatt honframöverskullebehöva spendera sina dagarmed hennessyster, utan de skulle även vara medi en samfällighetsförening.Hon rösavtanken. Honhadeingenlustatt gå ochplockaskräp ellermålabänkarmed någonsamfällighet.
Folkelaarmen om hennesaxeloch la märketillhennesblick fäst på gamla lägenheten.Hon kände hur hanströk henne överryggen innanhan söktehennesblick ochsa:
-Det kommerbli bra, alla mårbra av förändringdåoch då,han logbrett mot henne.
Astrid logintetillbaka. Iett av Folkes mångaförsökatt övertala Astrid till flytten hade hanlovat henneenlikabra sommar somden 1976. Ofta tänkte hon tillbaka på sommaren 76 närhon ochFolke träffades förförstagången. Dethadeverkligen varit en sommardröm somvar förbra föratt vara san. Ända sedanden sommaren hade det varitdem två, ochAstridville ingethellre än attdet skulle förbli så.
HonsnegladeöverpåFolke somfortfarande stod medleendeti behåll.Astridförstod inte hur hanjämtkundegåruntoch vara glad. Ibland tänkte hon attdet vardärförde kompletterade varandra så bra; hon var emot ochhan varför.Såhadedet alltid varit, ochAstridvar övertygad om attdet skulle förbli så.Hon togett djuptandetag; detvar likabra attfåflytten överstökad. Hongickframtillderas röda ochdessutom nyinköptaVolkswagensom stod parkerad längre nerpågatan.BådeFolke ochAstrid varöverens om attensäker bilvar Aoch O nu förtiden närallakörde så farligtfortpå vägarna, ochennybil vardet minstade kunde kostapåsig isäkerhetsväg. Astrid
borstadenoggrant av skorna innanhon mjukt sjönkner ipassagerarsätet.Deskulle bara åkai drygt fyrtiofemminuter,och
Astrid villegöraresan så behaglig som möjligtoch hade tagitmed sigtvå kanelbullartilldem.Folke trycktepåbilens startknapp, ochden dova elmotorn startade.
Astrid tyckte detvar skönt medenbil som inte brummade alldeles förhögt. Höga ljud gavhenne lätt huvudvärk.
-Vad skönt attkomma iväg,och dessutom hinnerviframtillkaffetvid tio!saFolke glattoch kördeutfrånSödergatan.
-Vifår bara hoppas attflyttfirman inte blir allt försena, jagvillgärna hinnafåinalla våra sakerinnandet blir mörkt.
-Det hinner vi,ska du se.Kan jagfåen kanelbulle redannu? Astrid sågi ögonvrån hur Folkesnegladepåpåsen med kanelbullari hennesknä.
Honhadegod lust attsägaåthonom att väntalite,men räckte över enavbullarna till honom. Detsmulade från hans tuggor,
