VEM ÄR DU
Lill Karlsson
Del4
Lill Karlsson Vemärdu
Del4
Drama/spänning
©LillKarlsson2025
Foto:Lill Karlsson
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-797-5
Kapitel1
Dagaroch veckor gled in ivarandra. Juli månadhadeprecis infunnit sig. Detvar kalltute,bara fjortongrader. Tvåfödelsedagarstodframför dem. WombaWomba fyllde åttaår, hanönskade sigverktyg föratt kunnasnickra.Peter fyllde fyrtiofyra år dagenefter. Hanpratade ofta om en akaciabuske. Fanns inte merbekymmeränsåvar livetfantastiskt Hope vartacksam förlugneti livet, försinafyrabarn ochPeter,ett förhållandesom stadigtväxte ibådevänskap ochkärlek. Ett nystartatföretag iAustraliensom civilekonomoch revisor, ett arbete honalltidhadeälskat. Solen lystestarktpåhimlenoch gjorde sinnet gladare. Kärleken till alltet svämmade över av känslor. Därför föreslog honen lördag iWollongongs botaniskaträdgård. Killarna ville vara hemmaoch fixasinacyklar, menflickornatycktedet varenunderbaridé.
Skyndsamtbyttedeomoch åkte till denbotaniska trädgården.Stillsamt promeneradedeöverbroar.Iblandstod de ochtittadepåenvackerdamm. Olikasorters kaktusar fanns underderas väg. Dessadiskuterades. En delträdoch buskar blommade medolika färger.Samtalenflödademellandem medmycketskratt.När döttrarnablevtystlåtna tittade Hope då ochdåpådem.Besökaregickpåavstånd.Om de närmadesig blev Lova ochNoellestela.Pågrund av det börjadeHopetittapåfolk. Samtalen fortsatteomvilka blommordeskulle ha hemmapåbaksidanoch framsidan av huset.
”Vilkenperfekt ordningoch harmonidehar gjortmed växterna.Jag skulle kunnasittapåenparkbänkoch bara vara.Kännerniockså så?”
”Ja, mamma,det är fantastiskt. Jagfryser. Kanviåka hemnu?”
”Har du redantröttnat, Ell?”
”Nej,men jagfryseroch vill åkahem.”
”Duville blilandskapsarkitekt.Här kandusehur de harplanerat. Jagkan förstå att dettaärWollongongs stolthet. Så vackertöverallt. Fridfullt. Stillhet.”
Samtidigtsom Hope sa detslängde honenblick åt samma håll somdöttrarnatittade. Då såghon samma man somtidigare. Tvåmän hade suttit på lunchrestaurangen, en av demvar just denmannen. Parkensgångstigarkorsade varandra.Baratillfälligheter sa hontillsig själv, menkände ändå ett obehag.Det dröjde innanNoellesvarade.
”Jag är bara tretton år.Bli landskapsarkitekttar en evighet. Jagkanskevillgöranågot annat”,mumlade hon.
”Sant”,svarade Hope stillsamt. ”Dågår vi till bilen. Underbartmed botaniskaträdgårdar. Hemmai Göteborg har vi detockså.Vet ni att detfinnsett träd somkallasför näsduksträdet.Varje juni blommarträdenoch harfullt med vita hängande blommor, de serutsom näsdukar.Det är verkligensevärt. Kommer ursprungligenfråninreKina.”
”Häftigt.”
Ifleratimmarhadedevandrat,stått ellersuttit ochtittat på allt detvackra. Hope tittadetillpåNoelle, en ung liten tjej somälskade naturens växter.Varje detalj studerades alltidvia fotoni mobilen. Underpromenadenblevhon alltmer dämpad.Såg sigom. Någragångerhadedöttrarnaviskat
till varandra.Tysta åkte de hem. Dagensom skulle ha blivit mysigkändespånågot sätt orolig.När honfrågade flickorna svaradedebaraatt allt varlugnt.Men oron imagen försvann inte.
HemmaföljdepojkarnaPeter vart hanängick. De hade varitpåencykeltur.Nuvar de igaraget ochrengjorde cyklarna. Isin turfortsatteHopemed sitt arbete.Hon hade gått igenom ett litetföretagsbokföring ochkollade vianätet angående derashemsida.Skrev nedendel viktigapunkter somföretaget inte hade tänktpå. Förvarje punkthon hittade destomer nöjd blev hon. Visste medsig att honkunde vara drivande.Endel vägradelyssna, mendrogägarnaåt samma håll ochförstod aspekten ismå ändringarkunde allt blimycketbättre.Alltutprintat material lade honner ien mapp somstodföretagetsnamnpå. Mycket varstatistik och bokföring. Hope varytterst noggrann.Mappenskullemed närhon träffadeägarna.
En ny klient hade hört av sig. Innanhon påbörjadeläsning ochgenomgång hämtades en mugg medkaffe. Ilugn ochrogooglade honpåföretaget inom stålbranschen. Allt tycktesvarai sinordning.Ändåfanns ett stortproblem enligt direktören somville hålladeras mejlkonversation hemlig. Efterflertaletsamtalville direktören träffahenne.
Döttrarnaskullehämtasoch körashem,däreftertänkte honåka till dennya kunden.Leende kördehon upptilldet mindre slottet somlåg efterenallé. Ju närmarehon kom, destostörreblevavståndet till slottet.Det varvackert,gammalt ochståtligt. Enormt storaträdståtade på bortre långsidan. Runt hela gårdsplanenlåg småsten. Dessasög sigfast ihennesskor. Andfåddkom honupp till denstora porten.
Ingenringknappfanns.Enstorringi järn hängde på den bastanta dörren.Järnringentog honupp ochslogmot dörren. Ett dovt ljud ekadeinnanför. Vibrationenfrånringen skakadeomkroppenoch tänderna klappradetill. Ingen kom. Oroligtringdehon döttrarna. Ingetsvar. Obehagligtill mods kändeHopepådörren, dengledväloljadupp.Med försiktiga steg gick honin. Förvarje steg skrekenfaratill henneoch rädslanväxte.
Tidigare hade honkörtdöttrarnaoch sågatt de gick in i slottet.Eniskallkänslagledini kroppens varjevrå.Hon lyssnade intensivt. En totaltystnad hägrade. Husetville inte att honskullegålängrein. Speladeingen roll.Hennesdöttrarfanns där.
”Hallå,dörrenvar öppen! Är detnågon här?”ropade honhögt. ”Sålöjligt,precissom ienskräckfilm.Interopar manomenmördare är ihuset”, viskadehon halvhögt till sigsjälv ochrös till.
Medtankarnapådöttrarnaoch ordetmördare toghon ytterligare någrastegin. En stor vacker trappa stod imitten av bottenplan.Alladörrarpåbottenvåningen varöppna.
Ljusinsläppetgav golv,tak ochväggarvackerlyster. Gick till trappansom halvvägs uppdeladesig till varsin sida av övervåningen.Smidetpåtrappräcket varenkonstart. Tog ett trappstegi taget. Upp. Upp. Upp. Stannade till imitten av trappan, därifrån såghon ett antaldörrarpåövervåningen.Samtligavar stängda.
”Noelle! Lova!Ärnidär?” ropade hon.
Ingetsvar. Tvekande fortsattehon.Det varnumotståndetverkligen kändes.För varjetrappstegsattesig ett klister
Någotvar fruktansvärt fel!
Närhon stod iövrehallenvar alla dörrar fortfarande stängda. Handen darradenär honöppnadeförstadörren. Rummetbestodavgamla möbler,deglänste vackerti solens ljus.Tjusigt.Viktorianskt. Detvar somatt se in ien gammalengelsk film. Ett tisselfnitter komtillhenne.Viktoria? Då gick Hope till nästadörroch slängdeupp den. Ljudetfrånfnittretblevhögre.Ingen vari rummet.Oroligt gick hontillnästa dörr ochsletupp den, ut hoppadeett skelett somskrattadeåthenne.Det lätsom ett metalliskt kackel. Genomsvett av stress fortsattehon meddarrandeben till nästadörr. Denhär gången öppnades dörren försiktigt. En matsal medtre storakristallkronorhängdened över ett stort robust avlångtträbord.Kraftfulla stolar stod runt bordet. Solljusetvar starkt,men hontycktesig se skuggfigurer bakombordet. Närögonenvande sigsåg honmänniskor satt där. Chockaddroghon åt sigandningen.
Hennes exman, barnenspappa,befannsig iett fängelse iAustralienpålivstid.Dömdför blandannat narkotikabrott.Han vardär.Jämte Daniel satt derasrödgråtna döttrar. BredvidNoellesatt Viktoria.Påandra sidanomLova satt Danielssingaporianskafru,Zoe Ling.Viktoriavar kvinnansom tillsammans medDanielhadelurat Hope på allt i livet. HelvetesresanfrånSverige ochini ett fängelse iAustralien.Dömdför narkotikabrott.Enligtbarnenvar hans singaporianska fruhemsk.Engrymmänniskasom kunde plågafolk. KvinnanhöllLovai ett stadigtgrepp meden böjd taggig kniv.Den blänkteoroväckande iljusskenet.
11 fast underskosulorna. Rädsla sögsig fast ikroppenoch det gjorde ontatt andas.
Störstachocken vardevuxnasråa skratt.Flickornasdesperata gråt av skräck ochDaniels fula hånleendegjordeatt Hope varpåväg att sjunka nedi ett svarthål.
”Mamma,mamma!” skrekdöttrarna.
Togett desperat steg motbordet, plötsligtöppnades golvet. Handlöst föll honned idödensavgrund.Det gick runt, runt,hon tappade andanavfarten. Klöste medfingrarnaför att stanna uppfarten. Oväntatlandade honpåett mjukt golv.Chockad såghon sigomi ett runt rummed sten på väggarnaoch någraträluckor somfönster.Enlucka på vardera sida smälldeupp.Viktoriaoch Noelle på enasidan,på denandra varLovaoch skräckensboning, ZoeLing.
”Väljvem somfår leva.Annarsdör båda.Duhar tiosekundersbetänketid.”
Då blundade Hope ochskrek så högt honkunde.Högre ochhögre skrekhon tillsdet blev jordbävning. En bläckfisks armarsattefasthenne iett skruvstäd.
”Släpp mig!”skrek honi panikoch sparkade.
”Hope! Vakna! Vilken mardrömdumåsta ha haft.”
Ipanik slängdesig Hope uppmed knutna händer och stirrade på Petersom hoppadeundan.
”Var är Noelle ochLova?”skrek hon.
”Jag kördedem nyss till shoppingcentret, deraskompisarväntade där. Pojkarna är på fotbollsträningi parken.De skulle cyklahem.Duvar uppe till femi morseoch förbereddedig infördin storakund. Tydligen varägarenväldigt orolig.Träffen varmer akut än hantrodde.”Peter blev tyst. ”Har du vaknat ordentligt?”
”Ja. Detvar en fruktansvärd mardröm.”
Medinlevelse återberättadeHopesin dröm förPeter. Berättadevidareomutflyktentillbotaniska trädgården och flickornasagerande. Såghur olustigt hanriste till.
”Hämta diglite. Gå in iduschen.Under tidenordnarjag en senfrukost till dig.”
En timmasenarekramade de om varandra.Hopetog bilentillföretaget.Träffen varmed direktören ochdennesassistent. Mötetvar klockantretton.Ingen fickhöraderas samtal.
Leende kördehon därifrån.Det gick bättre än väntat. Direktören varenytterst artigman.Den kvinnligasekreterarenhadekollpåallt. På varjefråga fannsett svar på.Inget svävande.Hopekände att honhöllpåatt kommai gång medsitt företagsom civilekonomoch revisor. Tidigare hade honträffat någramindreföretag ochgett goda råd. Ett av företagenhadeändringar gjorts angående deraswebbsida. Ingetfel på webbsidan, menkundernaskulle få lättareatt hittadit ochsökaefter varordeönskade.Ett litetnystartat företag. Honsatteupp en budget somföretaget skulle förhållasig till.Ungapersonersom jobbade hårt försin dröm.
Underveckornasom gått fickhon då ochdåsamtalfrån dem. Dessaföretag fakturerades bara förentimmasarbete, menhon arbetade hemifrån ochgjordevissa jobb gratis.Bra reklam förhenne.Påvarje företaghadehon fått goda vitsordoch brakontakter.Proffsig, klar ochtydlig, lätt att samarbeta med, förstoddetaljeroch sågvisioner. Dessaord stod på webbsidan.
Vädret strålade efterhennesväg.Leendekörde honin på uppfarten. Petertvättadebilen.När honparkerade stängdehan av vattnetoch väntadepåhenne.
”Villduhaensvettvåtkvinnai dinfamn?”
Då skrattadehan högt.
”Duhar aircondition idin bil. Detärvinteroch kallt. Du svettas.”
”Hemma iSverige är detsommar. Deträckteatt jaggick ur bilenoch möttes av en värmechock.”
”För migärdet kallt. Inte undrapåatt du svettas efter mångaårs anspänningar ikropp ochsjäl. Detsätter sina spår.Jag kaninteglömmaraketen somflög igenom huseti Gosford. Du slog huvudeti väggenoch lågnedsövd ien vecka. Efterdet hade du de tuffavittnesmålen.När stressen lämnadedig gick dinkropp in iolag. Du haroftamigrän ochsvettningar.Hur mårdunumed tankepåmardrömmeni morse? Detvar hemskt att höra dig. Du skrek.”
”Det varenförfärlig tidatt vara gömd ocheftersökt av kriminella.Men mardrömmen varfruktansvärd. Vemav mina döttrarskulle jagvälja?Numår jagbra.Köpte du verktygenWom önskadesig ipresent?Äralltförberett?”
Hannickade ochlog.Efter en lång kram drog honinhonomi garagetdär de kramades ännu mer.
”Hur gick detför dig?”frågade Peteroch kysste henne innerligt.
”Jo, jag…”Ytterligare en skön kyss. ”Kan du inte göra en vråför oss? Du vetvad jagmenade”,viskade honi hans öra.
”Och barnen seross medrumpanbar.” Hela hans ansiktevar ett leende.
”Dufrågade hurdet gick hosdirektören. Medtanke på att de villeträffamig en söndag varjag otroligt nervös.Väl på parkeringenkände jagmig proffsig, mendet varsäkert
”Jo, detärklart att jagvet.” Häpettittadehon på honom. Hela tidenlog hancharmigt.
”Jag vetatt du skojade.”Återigenskrattadehan högt ochsmektehenne.”Jagblirlycklig imagen närduskrattar från hjärtat”,mumlade honkärleksfullt.
”Okej, fårjag höra vadsom hände.”
”Dehar en revisoroch trepersonerpåekonomiavdelning,dessa sköter bokföring, utbetalningaroch löner. Sedan flera månadertillbakahar de upptäckt att pengar saknas på flera konton.Tydligengälldedet mycket pengar.Deville att jag, en utifrån, medfriskaögonskulle gå igenom alla konton ochletaefter läckor viadatavärlden.Jag blev iskall ochfrösändaini beneni detdär rummet.Som nordanvindennär detärenråkallvinterdag hemmai Göteborg.Jag tänkte på Viktoria,min tidigare kollegaoch vän. Detvar honoch Daniel somsattedit mig. Medtanke på minhistoria kanske detkom in imin mardrömsärskiltefter samtalet meddirektörenigår.”
Nu blev Peterallvarlig.
”Dumenadevad somhände iditt hemlanddär du blev anklagad på jobbetför exaktsamma sak. Tror du att flickorna komini dindrömför att du kändeenoro?Såg du om ni varförföljda iparken?”
”Enman somvar inärhetenavoss kändejag igen från lunchstället,flickornastelnadetill. Menvivar ienparkoch
15 förmin finaadvokatdräkt. Du tyckte jagsåg elegantut. De visade in migi ett stortrum medett vackertträslag på väggarna. Jagville frågavad detvar förträslag,men detgjorde jagnaturligtvisinte. De varytterst artiga.Vet du vaddirektörenoch hans sekreterare sa?”
detvar säkert en tillfällighet. Närdet gällde direktören bad jagomnågra dagars betänketid.Sekreterarensom ocksåär vice direktör påpekade att de harövertvåhundra anställda. Tydligen skulle detgenereraenstörresumma pengar oavsett om jaghittadefel ellerinte. Jagvillgöraett brajobb, Peter.”
”Jag förstårfullkomligt. Tackanej.Varförber de inte om en revision.”
”Personalenpåekonomiavdelningensamtrevisornhar arbetatdär imånga år.Samarbetethar fungerat smärtfritt. Revisorn varväldigt orolig ochpåpekadeoegentligheter. De harhaftlånga möten. Direktören ochhanssekreterare villeintestartaupp problem. Mennågonstansärdet fel. Företagetblöder, meninteavden anledningenatt detgår dåligt fördem.Direktörennämndeaffärsskvallret.Börjar skvallretgåsjunker aktierna somensteni vattnet. Beställningar slutar kommain. Jaghar ingenatt pratamed närdet gäller företaget.”
”Prata medmig,Hope. Du gillar utmaningar ochatt hittafel.Jag harsett dig. Du är fenomenaloch blommarupp. Menjag förstårdin rädsla.Jag kanprata medmin förre svärfar. Du vetatt hanärchefpåbedrägeriroteln.Vet han om denhär historienkan hangedig ett okej.”
”Ja, detvoredet allrabästa.Men du måstesägaatt han skavaratyst. Detgällermitt företag. Jaghar tystnadsplikt inskriveti mina avtal. Du harrätt iatt jagmår braavatt arbeta.Jag villeomedelbartsättai gång ochhittafelen.Faktumvar att direktören somockså äger företagetsåg stressad ut.Baradet inte är kriminella somsätter en hotbildpådem
Ifjärdedelen av "Vem är du" följer vi Hopeoch hennes familj som trivs otroligt bramed livet tills en dagdet börjar händasaker.Barnen råkade utför olikahändelser.Familjen levde under stress. En dagsprangenkvinna förbi Hope. De hamnadei en diskussion,men någon lurpassade på dem.När kvinnanfortsatte sin färd vände sig Hopemot parkens buskage. "Vem är du!" ropade hon,men blev fruktansvärt obehaglig till mods.Ett tagdärefter försökte någon kidnappaena sonen.
Drama/spänning www.lill-karlsson.se
