Livskompassen
Livskompassen
Livskompassen
Helena Lindqvist Brandt
Automatiseradteknik vilkenanvänds för attanalyseratext och data idigital formi syfte att genererainformation, enligt 15a,15b och 15c §§ upphovsrättslagen (text-och datautvinning), är förbjuden.
©2025 Helena Lindqvist Brandt
Omslag:Ander Nyman,WhipMedia
Förlag: BoD·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-813-2
Lebenbedeutet unterwegs zu sein, nicht möglichst schnell anzukommen
Kapitel1
Stockholm, februari 2019
Jagfingrar på smycketrunthalsen, medanjag rycker upp dörren till lunchrestaurangen påKarlavägen. Detkänns nästan som att denlilla kompassen jag harmellan fingrarna bultar,men detär förstås bara någotsom existerar imitt huvud.
Kajsa är redan på plats och praktiskt noghar hon beställt åt oss båda. Medanjag kränger av mig kappan och sätter mig vid bordet, hinner hongöra en långutläggning om VABpusslande och snoriga barn,men hejdar sig. “Äsch förlåt,det är så mördande tråkigt att höra om andrassjuka ungar.Men det behövde kommaut. Hursom helst, har du hunnitbli nervös eller är du fortfarande lugnast istan?”
Kajsa är minäldsta och bästa vän.Hon varbara en anonym kursare framtills atthon fiskadeupp mig en blötkvällutanför kårhuset iSundsvall, försisådär tjugoårsedan. Sedan dess har vi aldrig släppt varandra ur sikte, trots attvistundtals har bott iolika städer,varit upptagna av barn (hon), arbetat i sömniga landsorter (jag) ochjobbat förmycket(båda).Vihar alltid koll på varandras jobb och framföralltinkompetenta medarbetare, chefer och omöjligaarbetssituationer.Tyvärr
har det visat sig sällan vara brist på varken detena eller andra.
”Fortfarande lugn.Det är dags först nästa vecka.Men snart kommer nog nervositeten börja smyga sigpå. Attman aldrig lärsig.”
”Jag tror det är bra att fårampfeber,såman är på tårna ochgör sitt bästa. Berätta, kommer mötetbli succéeller katastrof?”
Jaghar ett styrgruppsmöte framför mig, därjag efter två månader iett krisprojekt ska leverera min analys rörande projektets framtid.
”Roligt kommerdet inte bli. Ståinför gubbarna och berätta för dematt deras IT-projekt bara är sekunder från atthaverera totalt.”
Servitrisen ställer ner tvåtallrikar pestopastaoch jagsätter genast gaffeln imin.
”Känns det bra eller obehagligt?”
”Äh, det känns bra. Det är ju det här jag är anställd för.Att driva projekt. Menvad somkänns ännumer spännande är attjag pratade med minchef häromveckan.”Jag läggerner gaffeln och fokuserar på Kajsa. ”Ledningen ska tillsättaett projektkontor och de behöver en senior projektledaresom istället för att driva sinaegnaprojekt ska coachadeyngre projektledarna.”
”Vad kul, Tove! Detkommerjupassa digsom handen i syltburken.” Kajsa viftar med ena handensfingrar samtidigt somhon låtsas hålla ienstorburk med denandra.
”Exakt! Det är heltperfekt. Jagkommer slippa åka ut till diverse logistikhubbar ochlagerlokaler isamhällensom Gud glömde, och istället kunna jobba en del hemifrån, ochbara resor till Malmö ochGöteborg.”
De senaste åren har projekten jag lett blivit störreoch större.Opraktiskt noghar det ocksåinneburit mer ochmer tid ute på vischan.
”Men åh stackare, vad du kommer sakna attsitta ensam på slitna Scandicvid motorvägen på söndagskvällarna ochäta falafel.”
”Pizza, om jag får be!Någotsånytänkandesom falafel har de aldrig hafti Ödeshög.Eller var det Laxå? Hursom helst kommerjag inte saknadedär sömniga jobbresorna.” Jag rörplanlöst runtmed gaffeln imaten.Jag känner mig inte hungrig, trots attjag alltid brukar ha godaptit.
”Har du redan fått tjänsten?”Kajsa lägger ner sina bestick på den tomma tallriken och skjuter den åt sidan.
”Nej, men det är mest en formalitet tänker jag. Det var chefen som komtill migmed förslaget.”
”Jag älskar förändring! Är det inte då manverkligen känner att man lever?” Kajsas ögon lyser när honsäger det.
Jagskrattar.
”Men själva motsatsen till förändring är ju du ochMartin”, fortsätter hon. ”Det är inte långt till er femtonårsdag nu.Har du lyckats lista ut vad hanhar planerat iår?”
Martin överraskade mig fullständigt med en Barcelonaresa när vi firade fem årsom sambos. Hanbad mig attpackaen väska och smusslade med mitt pass. FörstpåArlanda förstod jag att vi skulletill Barcelona, ochinnan jag hann stressa upp migberättade han att han ismygkontaktatmin chef och bett om några semesterdagar.Barcelonavisade uppbåde härliga restauranger med goda viner,bra shopping ochintressanta konstmuseum.
Närvifirade att vi bott tillsammansi tioårbad han mig att ta ledigt ienvecka, så jag förstodatt viskulleresa iväg, men jagvisste inte vart. Samma dag somviskulleresa fickjag ett paket som innehöllett gigantiskt äppleoch jagskrek rakt ut när jag förstod att viskulletill NewYork.
”Ingen aning faktiskt. Vi har jobbat så vansinnigtmycket båda två på sistone, att vi knappt har hunnit ses. Jaghar inte hunnit fundera på det alls.”
”Vad tror du det blir?Hur topparman Barcelonaoch New York? Och hurkan du hålla dig från att fråga? Jagskulle spricka om det var jag!”
Det bästa medKajsa är att honhar så mycket energisom alltid smittar av sig.
”Detgår väl knapptatt toppa. Det kanskeblir något mindre spektakulärt iår, och det är ocksåheltokej. Detroliga är ju själva överraskningen. Det är klart att jagärjättenyfiken, menjag har bestämtmig för attinte fråga honom. Han blir så sjukt retsam när jag villveta någotsom han döljer.” Jag lyfter glaset och tar en klunkvatten.”Sorry,nuhar vi bara pratat om mig. Hurärläget med dig?”
”Nuäralla tack och lov friska igen. Jobbettickarpå, och hemma har jag en somärarg för atthan inte får gå ipyjamas till förskolan, en somärarg för att jag inte hinner skjutsa henne till tisdagarnas orimligt tidiga hockeyträningar och en som är arg för att hennes lugg inte växerutsnabbare. Så detkan väl sammanfattas somargt heltenkelt.”
”Pelledå? Ocksåarg?”
Kajsa fnyser.”Ja,han varganska arg han med igår, för han hade fåttparkeringsböter. Glömtp-skivan,värstasorten.”
”Såden enda som inte är arg är du?”
”Precis. Hemmaatmosfären fullkomligensprutar ut mindfulness över helamig.”
Ibland önskar jag att Kajsa ficklite andrum. Hennesliv går konstantihundratio.
”Ska ni göra något kul ihelgen?” frågar jag.
”Kul är väl en definitionsfråga.Men detkommerbli en heldag ienkall ishall iUpplandsVäsby.Med litetur finns detbådevarmt kaffeoch kexchoklad att förgyllatiden på läktaren med. Självdå? Någontjusig restaurang attbesöka?”
”Vi ska ut till Martins föräldrars stuga. Vi har inte varit där på länge, mennunär jaghar jobbat dygnet runtdesenaste månaderna ska det bliskönt att bara komma bort.”
”Helträtt! Du behövervarva ner. Ochjag tror dennya tjänsten kan varabra för dig. Du får fokusera på något annat, och kanskeintevara likamycketihetluftenhelatiden. Vad tycker Martin om den nyatjänsten?”
Jagtänker till.”Vi har inte pratat om det faktiskt. Det om något är väl ett tecken påatt vihar haftalldeles för mycket för oss på sistone.”
Jag får en varm kram av Kajsa när vi skiljs åt.
”Ha en bra helg, och ge dem vad de tål nästavecka!” ropar hon efter mig.
Kapitel 2
Roslagen, februari 2019
Dofterna av våt skog fyllermin näsa ochjag känner hur helakroppen slappnar av.Det må vara färre fjälloch fler lövträd än vid mina föräldrars stugahemma iJämtland,men dofterna är ändå desammaoch likaså känslanavlugnoch ro. Jaghuttrar till och plockar påsarna ur bakluckan, sicksackar mellan snöslaskpölarna ochkommer ikappMartin framme vidhuset.Han knyckertill med handtagetsamtidigt som han vrider runtnyckeln ochdörrengliderupp.
Jagkör ner fötterna iett par av husets innetofflor och går in iköket med matkassarna.När jag fyllt på detsnudd på antika kylskåpet sprakar redan brasansom Martin tänt,och värmen börjar så sakteliga sprida sigi vardagsrummet.
“All vardagsstress rinner av mig så fort jagkliver över tröskeln”, säger jag.
Martin petar på ett vedträ med eldgaffeln. “Så är det verkligen.”
Han känns alltid så annorlunda här ute. Bortaärkavajerna ochdepolerade skorna. Istället brukarhan dra på sig ett par gamla arbetsbyxor,och kliva runti sin pappas för stora gummistövlar när han är ute ochfixar.Duschmöjligheterna
är något begränsade,såhans välvårdade frisyrbrukar fåett eget liv efter någondag. Är vihär tillräckligtlänge brukar han till och med lägga bort mobiltelefonen. Mensådantur har jag inte idag.Det burrar till,och hanfiskar upptelefonen.
“Jag kan fortfarande inte smälta att de ska sälja stugan”, sägerjag medan jag slår mig ner iden nersuttna soffan och lägger en rutig filtöverbenen.Att tillbringa en helgunder en filt framför brasan med en bokmåste vara denultimata avkopplingen. Tänk att fåvaramer häroch mindre på jobbet.
“Ja, det kommer kännas otroligt konstigt den dagdesäljer.”
Telefonenåkerner ifickan igen.
“Kommer du saknadet mycket?”
“Det är klart.” Han petar ochpetar ibrasan menställertill slut tillbakaeldgaffeln. ”Men de är inte här så ofta numera så jag har all förståelse för att de inte kan behålladet enbart av nostalgiskaskäl.Det är mycket arbete medett hus, ochde blir inte yngredirekt.”
“Vi kanskeborde köpa det av dem. Du skulleintebehöva skiljas från din barndoms stuga, dina föräldrar skullekunna hälsapå, och din brorsa ochhans familjskullesjälvklart vara fortsatt välkomna!”
Martin lyfter blicken från brasan och tittar på mig med en frågande blick. “Jag visste inte att du villehaett lantställe!”
“Intejag heller, fram tillsnyss. Vi har ju kunnat åkahit och leva stugliv när vi känt fördet, men säljer dina föräldrar stugan så är det slut med det. Jagtrorjag skullesaknadet alldeles för mycket.”
”Att köpa ett lantställeäringet man görspontant.”
”Vi skulle kunna dra in fiber så vi kanjobbahärifrån utan att behöva sitta och svära när man tappar uppkopplingen. Du kan husets allasmå egenheter så det blir ingaobehagliga överraskningar”, fantiserar jag.
Jagreser mig och kryper in ihans famn därhan står framför den öppna spisen.När jag läggerhuvudet mot hans
bröst känner jag hurbröstkorgen reser sigvarje gånghan tar ett nytt andetag.
“Dusäger inget”, mumlar jag mot hans finstickade tröja.
“Jag blevöverraskad. Måste tänka igenomdet,omdu
menar allvar med att du vill.”
Det blir tyst en stund och vi stårmed armarnaomvarandra.
“Skadulata dighär innemed den där nobelprislektyren?”
Hanlösgör sig och kastar en blickpåmin relationsroman som ligger på bordet. “Eller ska du hjälpa till med atttain ved?”
“Klart jag hjälpertill”, säger jag ochhoppasatt hanintehör hurmotvilligt jag prioriterar ved framförbokläsning.
Martinkliver idestora fodrade stövlarnaoch drarpåsig en mörkgrön jacka innan han går ut. Medan jagletar reda på en lämplig mössa funderar jag på vilkamöblerjag helst skulle viljabyta ut om viköperstället. Inredningärjag inte särskilt intresserad av,men däremotavatt fåsova bekvämtenhel natt iensängsom inte kännssom en hängmatta.
Närveden är avklarad styr vi stegenner mot sjön. Det hör till attgådit oavsettårstid ochväder.Stigen är inte så upptrampad som jag förstår att den varit förr, men detäringa problematt ta sig ner till sjöngenomskogen.Stövlarna sjunker ner imarken ochjag är gladatt jagfick upp kroppsvärmenavatt bära ved.
“Var det här ni byggdeden därbryggansom flötiväg?” frågar jag för att fåhonom attberätta.
Han skrattar.“Brorsan varsåstöddig och vissteminsann precis hurman gjorde. Sedansatt han där utepåbryggan som flötiväg och vågade inte simma tillbaka själv.”Han pekar ut mot den frusnasjön.”Pappafick kommautmed båten ochhämta honom.”
“Skulleduintevilja att dina barn får möjlighet attleka här på somrarna så som du ochdin bror gjorde?”
Frågan hänger en stund iluften. Martintittarutöver sjön.
“Skulle jag blipappa är det klart att det vore roligtomde fickuppleva somrar på landet. Mendet var länge sedanvi pratadeombarn nu.Jag troddenog attvimer eller mindre hade släppt det.” Han tar upp en sten som han kastar ut över isen och den glider en lång bit.
“Nja, senast sa viväl att viskullevänta”
“Så var det kanske.”
Ny sten. Nytt långt glid.
“Det skullevaraenperfekt paus från jobbet; få fokusera på en litenbebis och tillbringatid härute istugan.Voredet inte härligt?” säger jag.
Det skullevaraen förändring om något. Ta stegettilldet där familjelivet som vialdrigvarit riktigt sugnapå, men som alltid funnits som någon slags förutbestämd målbild för framtiden.
“Ska man vara föräldraledig finns heltklart sämreställen att tillbringa den påänhär”, svararhan efterenstund och avbryter mina funderingar.
Han börjar gå tillbaka motstugan medanhan halar upp telefonen ur byxfickan.
Kapitel3
Stockholm, februari 2019
Tiominuter till mötet. Jagstår inne på damrummet med armarnaisidorna, inågot somjag lärt mig ska vara en så kallad power position. Känner mig otroligt larvig och tarner armarna igen. Jagruskar påhuvudet ochböjer det först åt ena hållet ochsedan åt det andra, men avbryter mig mitti.Vad håller jag på med? Jagska ha ettmöte med styrgruppen, inte gå en rond ienboxningsring. Jagkastar en sista blickpåmig självispegeln innan jag styr stegen motkonferensrummet.
Dags för konfrontation.
Irummet sitter de sju personernai styrgruppen ochmin chef.Jag känner hälften av dem och de övriga är bekanta ansikten jag bara har sett ikorridorerna.
“Dåtrorjag att allahar kommit. VarsågodTove,det ska bli intressant att höra projektets status”, sägermin chef när alla tagit platsruntdet avlånga konferensbordet.
Braatt du har en positivinställningtilldet här mötet.Det kan behövas, tänker jag medan jag reser mig upp ochklickar igång min presentation påstorbildsskärmen.
“Tack! Jagtroratt de flesta känner migredan; Tove Svensson, projektledare. Jagtog över projektet för två månader sedan
Åt vilket håll ska mangå
när kompassnålen snurrar utan mål?
Runt Toves hals hänger en kompass, ett smycke som symboliserar alltsom är viktigtihennes liv: ett stimulerande arbete, kärlek,ett mysigt boende och hälsa. Tove är en framgångsrik projektledare iStockholmshektiska IT-värld och efterfemtonårtillsammans verkar hennes samboMartinplanera någotalldeles särskiltför deras årsdag.
Mennär karriären kraschar och oförklarliga ångestattacker tar över hennes vardag, är krisen ett faktum. Medenframväxande känsla av osäkerhet tvingasTove kämpa föratt behålla greppet om sitt jobb, sina vänskapsrelationer och framför allt:kärleken.
Under en tid kantad av självrannsakan,svek och oväntadeinsikter, ställs Tove införsina störstarädslor –och tvingaskonfrontera dem.
Livskompassen är Helena Lindqvist Brandts debutroman,envarm och känsloladdad berättelse om hurpsykiskohälsa kandrabba vem somhelst, om oväntadvänskap och den kraft som finns iatt våga vara sårbar.
