Torsten Eriksson
Al Fine
TorstenEriksson
Al Fine
Till Ming
TorstenErikssonhar tidigare utgivit: Cadenza2023 Rubato 2024
Copyright© 2025 TorstenEriksson
Omslag:Torsten Eriksson, Henkerbrücke,Nürnberg
Första utgåvan Personerna ochhändelserna idenna bokäruppdiktade. www.torsteneriksson.se/al-fine
Förlag:BoD BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm,bod@bod.se Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensalle 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-808 840-8 .
"AlFine"(italienska: al fine [al ˈfiːne]) betyder"till slutet"och användsför attmarkera varett musikstyckeellerensektion avslutas.Termenförekommerbland annattillsammansmed “Dal Segno” ochinstruerarmusikern attåtergåtill etttidigareavsnitt markerat medtecknet Segno( )och sedan spelaframtill denpunktsom angesmed “Fine”. ( )
Den unknaoch litesötadoftenhar dröjtsig kvar inäsan närIfemelu anländer till stationen. Hongår in iavgångshallendär långsmalafönster högstupp idet välvda taketsläpperinmorgonljuset. Detkonstanta sorlet från människor irörelse överröstas då ochdåavhögtalarutrop somekandestudsar motväggarna. Hongäspar, serupp på tavlan medavgångstiderför atthitta sinavgång, menhennes ögon är försvaga.I ställetpluggar honindetrådlösahörlurarna,tar upptelefonen ochöppnar reseappen. Julia hade hjälpt henne attinstallera ögonavkänningsom göratt dettextavsnitt honvilarblickenpåläses uppavensyntetisk röst.Det mesta kanhon se då telefonenärinställd meddet störstateckensnittetmen ljudet text-till-röst är ettbra komplement.Hon har även medsig ettlitet hopfällbartförstoringsglas menlåter det blikvari fickan.Röstenberättar, någotentonigt, atttåget till Hamburgavgår från plattformtolv, åtta ochfemtio. Ingeninformationomförsening.
Dentidigamorgonenbörjartautsin rätt ochhon serfram emot attfåsovafärdigt på tåget. Honletar uppenledig plats på en av de svängdabänkarna, sätter sigmed kabinväskan framförsig ochtar fram en termos medkaffeoch en av de hembakadekanelbullarnaursin ryggsäck.Doftenfrånkaffet
lyckas till slut ersättaden från gruppbostadenoch hon smuttarförsiktigtpåden heta drycken.
“Jag hardet brahär ochdubehöver inte kommahit mer. Slösaintebortdittliv på mig!”var detsista hansagtnär hon lämnat honomi frukostmatsalen. Sa,kanskeinteärrättord. Detvar merett sluddrande somnumeranästanbarahon kan förstå.
Hontar en tuggaavkanelbullenoch förundrasöveratt en sådanenkel aktivitetskullevaraheltomöjlig förhonom. Tankarna vandrartillbakatillnär de första symtomen visat sigoch hanfortfarande varitenfullt fungerande människa.
Nästan femton år senare,efter attgradvis ha tappat förmågan, sitter hanhjälplösi en rullstol om dagarnaoch honfylls av ett sådant vemodatt honknapptförmårtugga färdigt.
Hanbrukade inte säga så mycket underden timmehon vanligtvis stannade.Justi dag, inte enssålänge.Frågatom döttrarnaförstås ochkommenterat liteomdet honberättade.
Om odlingarna, om reparationer hongjort ihuset,omsläkten. Ochnui dag, om resantillTysklanddåhansögonför första gången på länge, glittrat till.Efter atthon hjälpt honomupp ur sängen,klätt på honomoch fått över honomtill rullstolen, hade de suttit på hans rumtills detvar dags förfrukosten. Medsin hand ihansslappa,hadehon hela tidensmekt den medsin tumme.Framoch tillbaka. Somenmaskin. Nästan varjegånghon besökt honomhadehan,precissom denhär morgonen,betthenne attintekomma mer. Menhon måstefortsätta.Inteför hans skull, även om hongärna gördet också. Bara försin egen gårhon ditvarje vecka. Varjevecka i –hon tänker efter– ja,det blir tvåårtill hösten.Hon gördet ocksåför flickornas skullävenomi alla fall Jessicavar där oftare än så.
Detärännu meräntjugo minuterkvarinnan avgång,men honbeger sigändåtill rätt plattform. Närtåget kommer in till perrongenärhon en av de första somkliverombord, på det
somärdet första steget till denkonsert iWienhon sett fram emot underhelavintern.Hon hade tvekat innanhon beställt biljettentill konsertenmen tänktatt nu elleraldrig. Om inte annathoppadeshon attatmosfärenoch musikenskulle förmedla dethon inte kundeseklart.Hon serävenframemot attbesökaslottet undervistelsen där. Förstskullehon dock landahos kusinenClaudia iMünchen.
Med fingertopparnaläser honden punktformade skriften på toppenavstolsryggarna ochhittarsin plats. Honhade bokatden vidfönstretdåalla längsgångenunderligt nog varitbokade. Ändå sätter honsig på platsenbredvid ihopp om attkunna övertyga densom bokatden,omett byte. Kupénbörjarfyllasmed folk ochsnart skulle tågetrulla igång. Honfascineradesalltid av hurmjukt ochsmidigt tågen nu förtiden rörsig ochminns demfrånnär honvar ung. Bullrigaoch ofta krängandehit ochdit.Vagnarmed välvda tak. Kupéer medplats försex personer.I enaänden av vagnen brukadeenvattenflaska medtillhörande pappersmuggar vara fastsatt ienurgröpningi väggen.Jämfört meddagens höghastighetståg vardesom sniglar. Sedanden nyatunneln mellanRødby ochPuttgardenfärdigställts hade restiden kortatsned väsentligt till Tyskland.Helavägen till München varnumöjligpåendastendag medbytei Hamburg.
*
Plötsligtmärkerhon attnågon står intill henne ochhon ser upppåenäldre mansom harklarsig ochsäger:
–Ursäkta,men jagtrordusitterpåmin plats!
Trotsden uppfordrande kommentaren varröstenvänlig.
Detärnågot bekant över honomdär hanvilandepåsittena benhållerframnågot somser ut somenpappersbiljett. Enkelt menpropert kläddi jeansoch en grönaktigskjorta somser ut attha fleraöppnaknapparlängstupp. På axelnhängeren
mindre ryggsäck ochenhandvilarpådet uppdragna handtagettill en kabinväska.
–Jag harplatsen härvid fönstret,men du fårgärna sitta där.
–Tack, menjag föredrar denplats jagbokat.Alltså denhär vidgången.
Hanpekar på stolen honsitterpå. Okej,jag får flytta på mig, tänker hon, resersig ochser nyfiketupp på hans ansikte. Så sägerhan hennestidigarenamn.
–Klara?
Honfastnar irörelsenoch blir kvar isin halvstående position.Ärdet möjligt? Är dethan?Ja…det måstevarahan. Honkan omöjligt missta sigpåhanssättatt tilltalahenne och sätter sigigen. Med fingertopparnamot pannan,armbågarna motlåren,stöttar honsittnerböjdahuvud ochhör ljudet av vagnsdörrarsom slår igen.Det följsavenröstfråntågets högtalaresom förklararatt detärdagsför avgång.Mannen stammarnufram:
–J…jag …kunde inte veta …jag …jag kan… jagförsöker hitta…
Honhör steg somavlägsnar sigoch närhon långsamt rätar uppsig ochlyfterblicken,ser honhansryggtavla försvinnain till nästavagn.
Återblickarnafrånden mörkahöstennästandränker henne.När honvarit nära attgeupp. På riktigtgeupp. Plikternahaderäddathenne.Ävenmakenssjukdom, underligtnog.Det är somomhuvudet inte kanhärbärgera alla tankar ochminnensom nu sköljeröverhenne.Det sista, detallrasista hansainnan uppbrottet,ekarinomhenne.
Knappt märkbart rullartåget igångoch bara genomatt omgivningenrelativtsetttycks röra sigbakåt förstårhon attden närmarefjorton timmar långaresan startat. Efterenstund öppnas dörren intill nästavagnigenoch en kvinnlig konduktörkommerin. Straxbakom,mannenpåvarsplats
Ifemelusitter. Närdebefinner sigintill henne,vändersig konduktören halvtbakåt motmannen.
–Som sagt,tåget kommeratt vara fullt från ochmed nästa stoppsåenklast är nogatt ta denplats du bokat.
Konduktörenförsvinnerini nästavagnoch mannenställer sigbredvid Ifemelu. Mennuärhansröstannorlunda. Ansträngdmen väldigtlåg,nästanviskande.
–Jag är ledsen …tåget är fullt.Jag kan… kantaplatsen … denvid fönstret.
Utan attsäganågot ställerhon sigvid gången föratt låta honompassera.Efter atthaplaceratsin kabinväska på hatthyllanovanför sätter hansig på fönsterplatsen ochställer ryggsäcken vidsinafötter.
Tågetkör in ientunneloch honser en diffus bild av sig självi fönstret.Det grå, krusigahåret är hårt flätat ochlyser somenauraovanför hennesmörka nuna.Jag bordekanske färgadet,hinnerhon tänkainnantåget kommer ut ur tunneln ochvidareinpåjärnvägsbron.
Så snarthan fått ordningpåkroppen, sätter honsig ner bredvidhonom.I smyg serhon atthan plockarupp en bokur sinryggsäck. Hurlänge skahan sittadär?Tågresanhon sett fram emot,kommernuatt bliolidlig. Honsuckardjupt och seri ögonvrån attJohannesvändersitthuvud en aningmot henne.
Ifemelutittaroftapåklockan ochtiden kryper fram.Det kryper även ihennesskinn ochhon tycker detärmycketobehagligtatt ha mannensom svek henne så grundligt, alldeles intill.Ett oskyldigtmeddelandepåchatten ochhan försvann. Detvar somomhan bara inväntat rätt tillfälle att fly. Somom hanförståttatt honnästanblivitfri.Dåklipper hantill. Han hade antagligen träffat en annan, kanske på stenkursen.
Densvartahöstennär honlevde somenzombievälleråter uppi henneoch blandasmed en ilska somärsvåratt kontrollera.
Hanfällerned bordsskivanframför sig, lägger bokendär ochsäger:
–Vartärdupåväg?Hamburg?
Utan attkunna kontrollerasig väserhon fram:
–Det hardufan in…
Varjemuskelihenneskropp tycksvaraspänd.För ettkort ögonblickfår honlustatt slåhonom mengenom atthennes händer krampaktigthålleri armstödenförhindrardevarje försök till våldshandling. Vadärdet somhänder? Jagmåste tänkapåannat, jagmåste tänkapåannat!Han sägernågot ytterligare menhon uppfattarintevad.Röstenärmildmen hon bryr siginte. Istället låterhon sinsuddiga blickvandrarunti kupénför atthitta någotsom kanskingra tankarna,dämpa vreden.Enung mansittertvärs över gången ochnär hon försöker fokusera på honom, vänder hansig mothenne och tycksnicka ochlevänligt.Kort, ochnärapåomärkligt, besvarar honhanshälsning. Hennesögonräckerdessvärre inte till attfånga någotavintressei denfullsatta kupén. Till slut tarJohannesboken från detuppfällbarabordetoch fortsätter sinläsning.Ifemelu släppertaget om armstödenoch tar fram sina hörsnäckor föratt hittanågot somkan skydda henne …skyddahenne från sigsjälv.Såminns honklarinettenJulia pratat om.
Klarinetti denklassiska musikenhadehon längetänkt bara varendel av orkestern. Mennär honengånglyssnat på ettarrangemang av en av Mendelssohns Lieder Ohne Worte förjustklarinett ochpiano,hadehon upptäckt densom soloinstrument.Klarinettensmjuka,lenatoner hade fyllt mellanrummeni pianotsstaccaton. Mellanrummendär livetblir till.Vilken vardet nu?Hon letari telefonen… just det, den andrai opus 67. Honpluggar in hörlurarna ochlyssnar på det
Eriksson
kortastycket.Det växlar iintensitetoch närpianots forteavsnittsläppertaget om sången ochlåter klarinettentaöver, tyckshennesspändamuskler ocksåsläppa tagetom kroppen. Honvillhöramer.Julia hade nämntBrahms. Hon letari telefonenigen. Till slut hittar honhansklarinettkvintett.Klarinetten tillsammans meddefyrastråkinstrumenten stängerute både tågets ljud ochsåsmåningom även existensenavmannenbredvid.
En svag doft av mankommerför henne ochhon sneglarpå sinbänkgrannesom är försjunken isin bok. Så gammalhan harblivit. Inte denriktiga ålderdomen mentydligt märktav åren såvitt honkan se.Det tidigare blonda håretvar nu grått. Nästan vitt på någraställen.Grova skrattrynkor somfastnat runt ögonen,den gråskäggstubben, kinder somser skrynkliga ut.Örsnibbenpåtagligt påverkad av gravitationoch, såvida inte hennessvaga ögon spelar henne ettspratt, ser ludenut. De fläckiga,pigmenteradehänderna. Ändå närhan svingatupp resväskantillhatthyllan, närhan vilatpåsitt enaben,när hanshändermjukt ochvarligt bytt sida iboken, hade hanverkatsom förr.Hon serpåsinaegnahändersom vilari knät.Med synligaådror irelief, märkta av tidenäven de.Hur gammalkan hanvaranu? Just det, treåräldre än honsjälv betyderatt hanblir… sjuttiofem nästahöst. Brukar inte sjuttiofemåringar firasliteextra?Undraromhan gillar klarinett?
Genomfönstretbredvid denungemannenpåandra sidan gången serhon landskapet fladdraförbi.Som vore detenillustration över hennesegetliv.Hur skaman hinna ta vara på det? Bordejag?Det sommaken så ofta sagt henne sedanhan kommittillgruppboendet.
Långsamt ruskar honpåhuvudet ochtänker: nej, jagvill inte.Hon lutarsig tillbaka,sluterögonenoch spelar Brahms
Fine
igen.Klarinetten återtarscenen. Henneskropp slappnar av allteftersom ochnär musikentystnat,sover hon.
När honvaknartill står tågetstilla.Hur längehar jag sovit? undrar honoch serpåtelefonklockan. Denär straxföretvå, fleratimmaralltså.Hon serförst ut genom fönstret på andrasidan gången ochdärefterdet Johannes sitter vid, föratt förstå vardeär. Hanser uppfrånsin bokoch ut genomsittfönster.När hanser åt henneshållvänderhon sigdirektmot andrasidan av vagnen igen.
Är vi iKöpenhamn?tänkerhon.Men de serinteutatt befinna sigpåentågstationför en bitifrån spåret står röda tegelhus irad,literumphuggnamed sina slätagavlarutan taksprång. Bortom dem, gula rapsfält. *
Honser på klockanigen. De harsnart ståtthär ifemton minuter.
–Vi…
Hanharklar sigoch fortsätter menärvändmot fönstret.
–Vihar precis kommitutpåLolland,intelångt från Rødby …kanskeett tågmöte.
Rösten låterunderligt vekoch tunn. Inte somhansvanliga mansstämma.Han fortsätter attläsasin bok.
Efterytterligare någraminuter skrapardet till ihögtalarna:
Vi beromursäktför dröjsmålet mendet haruppståttett tekniskt problemitunneln motTysklandoch denärtillfälligt avstängd.Men enligt de uppgiftervifåttska de straxvaralösta.
Meddelandet upprepas på tyskamen inte mednågon bra översättning konstaterarhon.Hur kandet bliett tekniskt problemi en tunnel? Detärjubaraett hålraktgenom berget.Havsbotteni dethär fallet. Såvida deninterasat ihop mendet kanhon svårligentänka sig. Hade dethänt skulle detdessutomvaraomöjligtatt väntapåenreparation.
–Va? Detärjubaraentunnelgenom berget,undslipper honsig.
Johannesser uppfrånboken ochförst ut genomfönstret.
Därefter på stolen framförhenne medenskygg blick, som en pojkeunder lugg ochdet påverkar henne meränhon vill tillstå.Till slut sägerhan,med en lågmen merstabilröstän innan:
–Ett tunnelsystemärintesåenkeltsom mankan tro.
Nu serhon på honomoch höjerögonbrynenmen säger inget. Helt kort möterhan hennesblickmen sersedan förbi henne ochutgenom fönstret på andrasidan gången.
–Nuärjag ingentunnelexpertförstås,men detärrätt mångatekniskasysteminstallerade ientunnel, inte minst av säkerhetsskäl, till exempeldesom signalerar till tågen menävensådantsom utrymningsvägar. Ventilation är en annanviktigdel.Ävenomdet är en sänktunnelbehövsantagligen system föratt pumpabortvatten.
Hans röst låternunästannormaloch honnickar långsamt medhuvudet.Vad menarhan meddet sista?
–Sänktunnel?
–Jag vetinteexakt naturligtvis menman hartydligen inte sprängtsig genomhavsbottnen utan lagt en tunnel av betong på bottnenavFehmarn bält.
Under en resatill en konsertiWien råkar Klara, som numera kallar sig Ifemelu,stöta ihop med Johannes för första gången på femton år.Det blir startenpåennyfas i deras komplicerade relation. Menbristen på öppenhetoch svårigheter med kommunikationen skapar spänningar. Ifemelu brottasmed ettinremörkeroch ouppklarade konflikterfråndet förflutna, medan Johannes kämpar med sinosäkerhet om attduga. Återföreningen tvingar dem att konfronterakonsekvenserna av sina tidigareval och söka försoning. Kan musikenåter bli en bro mellan dem, eller är de –likt Salamioch Zulamit –dömda till att leva på varsin stjärna?
Al Fine,den sistadelen itrilogin om Klaraoch Johannes,är enroman som handlar om längtan efter att hörasamman ochomatt vågaleva. TorstenEriksson utforskar teman som kärlek, åldrande ochviktenavatt varasannoch samtidigtväcker hanexistentiella frågor om vad det innebär att varaenmänniska.Finns detnågot som göross till mer än barabiologiska maskiner?
Al Fine är också den musikaliska termsom bokstavligen betyder "till slutet".
Rösterom Cadenza och Rubato,detvå första delarnai trilogin, som tidigare utkommit:
Om Cadenza:
Jagfår ta del av deras gemensamma intresse,musiken,och fårenförståelseför den världen, hur manprataromtoner ochstycken ochkompositörer.Den delenälskarjag.Det är en finstämd bokomvänskap somväxer ochmer ochmer övergårtill en djuparesjälsligkontakt.
Susanne
Om Rubato:
Detäreninlevelse ibeskrivningar av alla (båda) parterskänslor somjag harsvårt atttänka mig lämnar någon oberörd[...] det på riktigt berör utifrån egnatankar,känslor och upplevelser.
Johan
