BARA ÖVER SOMMAREN
översättning
Katarina Jansson
tidigare böcker i serien del av din värld
Del av din värld
Med varma hälsningar
Karat
Bantorget 3 222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
Just for the Summer
Copyright © 2024 by Abby Jimenez
This edition is published by arrangement with Grand Central Publishing, a division of Hachette Book Group, Inc., USA. All rights reserved.
Bara över sommaren © Karat, Historiska Media 2025 översättning Katarina Jansson
omslag Sarah Congdon (anpassning av den svenska utgåvan: Lönegård & Co)
tryck Scandbook, EU 2025
Första tryckningen
isbn 978-91-8083-091-1
Den här boken tillägnas mina underbara läsare.
Jag började skriva enbart för min egen skull. Jag trodde
aldrig att det skulle leda någonstans, eller att någon annan skulle se det. Numera skriver jag för er.
Det är mycket roligare när man inte är ensam.
r/Arjagenskitstovel
Postat av just_in_267
7 dagar sedan
Är jag en skitstövel som har uppkallat min fula hund efter min f.d. bästa kompis?
Jag [kille, 29] har varit kompis med Chad [kille, 32] i hela mitt liv. Våra mammor är bästa vänner och vi växte upp tillsammans och har delat lägenhet de senaste tio åren, ända fram till händelsen som ledde till vår nuvarande situation.
Lite bakgrundsinfo. Jag har den här … talangen kan man kanske säga? Kort sagt, varenda tjej jag dejtar mer än bara ett par gånger hittar ofelbart sitt livs stora kärlek så fort vi har gjort slut. Detta är ett faktum. Det började för tre år sedan, och nu har det hänt fem gånger. Vi gör slut, och nästa person hon träffar visar sig vara Den Rätte.
Mina kompisar tycker att det här är hejdlöst roligt. Jag och tjejerna skiljs alltid åt som vänner, och jag är glad för deras skull. Men mina polare driver skoningslöst med mig. De kallar mig Kärleksmaskoten.
Okej, vi spolar fram till för fem månader sedan. Jag dejtade Hope [tjej, 28] i några veckor. Ingen stor grej. Vi kom fram till att rätta känslan inte fanns där, ingen gnista alls, så vi avslutade det hela. Och har man sett, genast finner hon och Chad varandra. I sann kärleksmaskot-stil betyder det förstås att Chad är hennes livs stora kärlek. Chad bara dyrkar henne, de har träffat
varandras föräldrar, de är ute och kollar på ringar – och de vill flytta ihop. Omgående.
Enda problemet är att Chad hade sex månader kvar på vårt hyresavtal när han hittade den perfekta nya bostaden åt sig och Hope, och han hade inte råd att betala hyra för två ställen samtidigt. Så han tvingades fatta det svåra beslutet att svika antingen henne eller mig – och han valde mig. Nu måste jag hitta ett sätt att få ihop till hans del av hyran så länge avtalet gäller.
Jag oroade mig över det här i flera veckor. Jag ville verkligen inte börja leta efter en ny lägenhetskompis, och hyresvärden vägrade låta mig slippa ur kontraktet helt, men han sa faktiskt att jag kunde flytta till en mindre dyr lägenhet. Den enda lediga lyan i hela bygget var en etta. Lite trångt, men det är bara tillfälligt och den var billig. Jag nappade direkt och tackade ja utan att ha sett den. Sedan upptäckte jag VARFÖR den här ettan var billig och ledig – den ligger precis mittemot en av de där stora affischtavlorna för Toalettkungens rörmokarfirma. Den där han är utklädd till Henrik VIII och håller en vaskrensare över en gigantisk, bajsfylld toastol, om ni vet? Det borde vara olagligt att ha reklamtavlor så nära ett hus. Det känns som att den är avsedd enbart för den arma stackaren som bor här i lägenheten – vilket numera är jag. Seriöst. Det är allt man ser. Ingen himmel, inget vatten – bara Toalettkungen. Hela dagen. Och hela natten också. Den tänds vid solnedgången, och lyser in genom persiennerna. Jag arbetar dessutom hemma. Jag befinner mig kort sagt i helvetet.
Chad tycker att det här är det roligaste som någonsin hänt och trollar mig hela tiden, trots att alltihop är mest hans fel. Han skickar bilder så fort han får se Toalettkungen-reklam på
affischtavlor, flygplansbanderoller eller bänkar vid busshållplatserna, och bor du i Minneapolis-Saint Paul-området inser du precis hur ofta detta inträffar.
Jag blev irriterad, men bestämde mig för att hitta en anledning att tillbringa mer tid utomhus, så att jag inte behövde stirra ut genom fönstret lika mycket. Jag har alltid velat skaffa hund, men det gick Chad aldrig med på. Så jag åkte till ett hundhem och letade upp den fulaste jycken där. Den som var så hemsk att ingen annan ville ha den. Den här hunden har underbett och skabb, och halva örat saknas. Han är en liten griffon bruxellois, så han har den där typiska bistra uppsynen – han ser ut som en missnöjd gremlin. Jag adopterade honom och gav honom namnet Chad, eftersom han är min nya bästa kompis. Om du råkar läsa det här så inse att du är som död för mig numera, människo-Chad. (Inte på riktigt, jag älskar fortfarande den killen.) Men jag taggar honom i bildtexten till vartenda hunden Chad-inlägg på Instagram, med orden: ”Kolla, en lojal Chad!”
Chad bara skrattar bort det, men Hope är upprörd och tycker att jag borde döpa om min hund. Chads mamma håller med och säger att jag inte är välkommen hem till henne förrän jag har bytt namn på honom, vilket inte är så lyckat eftersom hon är min mammas bästa kompis och jag ofta är där i samband med olika familjegrejer. Men jag vägrar i alla fall.
Är jag småaktig? Ja. Men är det verkligen jag som är en skitstövel här?
Kapitel 1 j Emma
”Har du sett det här?”
Min bästa kompis vinklade mobilen så att jag kunde se vad hon pratade om. En ”Är jag en skitstövel”-tråd på
Reddit i mörkt läge fyllde skärmen.
Vi hade lunchrast och satt i sjukhusets kafeteria.
”Vad är det?” frågade jag och klämde ut ketchup på mina pommes.
”Bara läs det”, sa hon. ”Jag skickar länken.”
Hon klickade iväg den och min mobil plingade till.
Jag tog mitt iste och höll sugröret mellan tänderna medan jag läste. Så fort jag nådde andra stycket spärrade jag upp ögonen. ”Åh, herregud …”, andades jag fram.
”Eller hur? Och här har jag trott att du var ensam om den där kärleksmaskot-grejen.”
”Det är en gåva”, sa jag. ”Kanske inte för mig själv, men mina före detta uppskattar det.” Jag drack sakta och fortsatte läsa. När jag var klar lade jag ifrån mig mobilen. ”Det är inte han som är en skitstövel.”
”Instämmer helt”, sa hon. ”Har du sett de där affischerna?”
”Nej.”
”Jag googlade. Kolla.”
Hon höll fram mobilen igen och jag skrattade så att jag nästan satte i halsen. ”Stackars kille.”
”Jag skulle aldrig utsätta dig för något så hemskt”, sa Maddy.
”Det vill jag verkligen hoppas. Jag skulle inte kunna leva utan dig.”
Hon log brett och tog en tugga av sin veggie wrap.
”Skumt att ni två har drabbats av exakt samma sak”, sa hon efter att ha tuggat och svalt. ”Att alla era ex omedelbart finner kärleken och rider bort i solnedgången.”
”Ha. Jag undrar hur många bröllop han har tvingats vara med på”, sa jag, petade bort all saltgurka ur min kycklingsandwich och lade den på hennes tallrik.
Hon nickade mot min mobil. ”Du borde fråga honom.”
Jag gav henne en blick. ”Bara DM:a honom?”
Maddy ryckte på axlarna. ”Javisst, varför inte? Killar älskar när det dyker upp tjejer i deras DM”, sa hon. ”På allvar. Fråga honom. Lunchen är ändå trist. Då får vi något att göra.”
Jag suckade. ”Okej. Ett meddelande.” Jag torkade av fingrarna på en servett, tog mobilen och svepte upp mina Reddit-DM.
Hans användarnamn på Reddit var just_in_267. Jag undrade om han hette Justin. Mitt eget var Emma16_dilemma. Det hade jag inte bytt sedan high school. Vilket jag nog borde göra.
Jag började skriva.
Jag har samma problem som du. Det har hänt sju gånger de senaste fyra åren. Vi gör slut och inom ett halvår är
killen gift. Ber de dig att vara med på bröllopen också? Jag har blivit ombedd att vara brudtärna tre gånger
Jag tryckte på ”skicka”. ”Så där. Då har jag skickat det, ett meddelande till en vilt främmande person.” Jag lade ifrån mig mobilen. ”Det känns lite som något min mamma skulle göra.”
Maddy fnös. ”Om detta var Amber, skulle hon ha lagt alla hyrespengarna på något medium som utlovar ett porträtt av ens livs stora kärlek, och sedan skickar en samma målning som hon skickar till alla andra. Det är vad Amber skulle göra.”
Jag skrattade inte. Det var alltför sant för att vara roligt.
Min mobil plingade. ”Den där Reddit-killen har just svarat”, sa jag.
Maddy hejdade sig med wrapen halvvägs till munnen. ”Vad skriver han?”
Jag klickade på meddelandet.
Justin: Förlåt om jag har fel nu, men du råkar inte vara en journalist som försöker lista ut min sanna identitet för en artikel till om Reddit-tråden? Du måste säga som det är. Typ som när en polis jobbar under täckmantel, blir man då tillfrågad om man är polis får man inte ljuga om det.
Jag skrattade.
”Vad är det?” frågade Maddy.
”Han tror att jag är journalist och försöker luska ut vem han är.”
”Är det något problem han har?”
”Tydligen.”
Jag började skriva.
Jag: Jag är ingen journalist.
Justin: Det är precis vad en journalist under täckmantel skulle påstå.
Jag skakade på huvudet och log.
Jag: Jag är sjuksköterska.
Han skickade en emoji med ögon smala av misstänksamhet.
Jag fick en idé.
Jag: Säg hur många fingrar jag ska hålla upp.
Det gick några sekunder.
Justin: Fyra.
”Maddy, ta en bild av mig.”
Hon stirrade. ”Tänker du skicka den här killen en bild?”
”Javisst, varför inte?”
”Eh, eftersom han kan vara seriemördare?”
”En seriemördare med sinne för humor, en adopterad hund, vänner han haft hela livet och en fungerande relation till sin mamma?” Jag gav henne min mobil. ”Det är inte mer än vad han skulle få se om han matchade med mig på Tinder, och i vilket fall kommer vi att vara på Hawaii om bara några veckor. Han är i Minnesota. Även om han kunde få fram vem jag är, skulle han aldrig lyckas spåra upp mig.”
”Tänk om han är någon äcklig kille som inte använder tandtråd, och nu får han en ny bild att snuska sig med?”
Jag himlade med ögonen. ”Men sluta.”
Jag lutade huvudet lite åt sidan så att min fläta föll över ena axeln och höll upp fyra fingrar. Maddy såg inte glad ut, men hon tog bilden och lämnade sedan tillbaka mobilen igen.
Jag var iförd sjukhusklädsel och hade en namnbricka fastsatt vid fickan. Så jag öppnade redigeringsfunktionen, klottrade över den personliga informationen och skickade bilden.
Jag: Jag är på jobbet. Brukar journalister ha sjukhuskläder?
Och hur många gånger har du blivit catfishad av journalister?
Justin: Den här veckan? Eller typ, sammanlagt?
Jag skickade en skrattande emoji.
Justin: Nu när vi har slagit fast att du är den du utger dig för att vara, ska jag besvara din fråga. Jag har bara en enda gång blivit bjuden på bröllopet när ett par som haft nytta av min lilla talang gifte sig. Men då var jag best man och det hela hade Beetlejuice-tema.
Jag skrattade och läste upp det för Maddy.
”Bildbevis, tack”, sa hon.
Jag skrev ”Bildbevis, tack. ”
Så lade jag ner mobilen igen. ”Du hade rätt. Det här var kul.”
”Jag har bra idéer”, sa hon.
Jag hade nästan ätit upp min sandwich när ett meddelande plingade till.
”Han har svarat”, sa jag. ”Det är en bild med.”
Maddy hoppade upp från stolen och ställde sig bakom mig.
När jag klickat fram den började jag gapskratta. Bruden och brudgummen var klädda som Betelgeuse och Lydia i Beetlejuice, hon i den röda brudklänningen från filmen. Deras best man och främsta brudtärna var utklädda till makarna Maitland, och dessutom med de ruskiga ansikten som paret använde för att skrämma bort de nyinflyttade i början av filmen. Han hade en lång strutformad näsa och utstående ögon. Jag skickade en rad skrattemojier.
”Du hade rätt, han har sinne för humor”, sa Maddy.
Jag betraktade skärmen ur en annan vinkel. ”Synd att man inte kan se hans ansikte.”
”Skicka den till mig.”
”Varför det?”
”Jag gör en omvänd bildsökning.”
”Aha, smart tänkt. Okej, vänta då.”
Jag skickade den till henne. Hon satte sig igen och började klicka runt på mobilen, medan jag avslutade min lunch.
”Här är han”, sa Maddy efter kanske fyrtiofem sekunder. Jag spärrade upp ögonen. ”Så snabbt?”
”FBI borde anställa fler kvinnor. Vi är födda detektiver. Den finns på hans Instagram. Och det är definitivt han, jag kan se reklamtavlan. Jag skickar länken.”
Min mobil pep till av hennes sms, men jag hejdade mig. ”Fast vänta. Borde vi kolla på det här? Det känns som ett intrång i hans privatliv.”
Hon gav mig en blick över mobilen. ”När killar slutar överfalla tjejer de träffar på nätet, kommer vi att sluta snoka upp info om dem för att se så de klarar första vibb-kollen. Och förresten, om han ville vara privat skulle hans konto vara privat.”
Jag nickade. ”Okej. Bra poäng.”
Jag klickade på länken, och så studerade vi samtidigt hans flöde på våra respektive telefoner. Han hade brunt hår, bruna ögon, slätrakad. Vit, smilgropar. Ett fint leende, vältränad – och han var snygg. Supersnygg.
”Ser du det jag ser?” sa Maddy. ”Den här killen använder definitivt tandtråd.”
”Men gud alltså, hunden.”
Hon flämtade till. ”Wow. Han är verkligen ful. Som ett groteskt litet troll.”
Jag lade huvudet lite på sned. ”Jag vet inte riktigt. Han är ju så ful att han nästan blir söt.” Den lilla bruna hunden var raggig med halvresta öron som fallit framåt, intryckt nos och bistert rynkad panna. De vattniga ögonen var lite utstående. På bilden höll Justin honom i famnen och log som ett barn som precis har fått sin mest efterlängtade julklapp.
Bildtexten var: Okej, hunden Brad har kanske bandmask, men han har i alla fall inte blåst mig på hyran.
”Brad?” sa jag och såg upp. ”Jag trodde att kompisen hette Chad.”
”Han ändrade nog på namnen för att inte hänga ut dem. Snyggt gjort. Har du sett kommentarerna?” frågade hon. ”Läs dem.”
Jag klickade för att få fram dem. Skrattande emojier, skrattande emojier. Någon som hette Faith skrev: ”Verkligen, Justin? Suck.” Och sedan kommenterade en kille med namnet Brad: ”Nästa gång jag är hemma hos dig är det jag som stjäl persiennstången.”
Jag skrattade över mobilen.
”Bara kolla hur hunden beter sig”, sa Maddy.
”Vad menar du?”
”Han ser verkligen ut att trivas med honom. Jag tittar alltid på djuren på bilder, det säger väldigt mycket om människan. Typ, jag kan ofelbart se när någon har lånat en bekants hund för att ta en profilbild. Då är hunden typ: ’Okej, inte för att jag egentligen känner dig, men ta en bild då.’ Skrolla neråt”, sa hon. ”Ser du? Kolla den där han sitter i soffan.”
Fotot visade Justin i en soffa. Han höll armen om en liten tjej som sov hopkrupen tätt intill honom på ena sidan, med
huvudet mot hans bröst. På andra sidan sov hunden, med hakan på Justins ben. En helt förtjusande bild.
”Den hunden litar på honom”, sa Maddy. ”Och den kommer från ett hundhem, så det betyder verkligen något. De är oftast väldigt lättstressade och nervösa.” Hon tystnade och fortsatte titta i hans flöde. ”Gå lite längre ner”, sa hon sedan. ”Affischtavlan.”
Jag skrollade några bilder neråt, och där var den. Den ökända affischtavlan. Och Justin hade inte skämtat, den var hemsk. Tack vare Maddys googlande visste jag ju redan hur den såg ut, men att se den från lägenheten var en helt annan sak. Den tog upp hela fönstret. ”Åh, wow. Nej, Justin är definitivt inte någon skitstövel. Det där var illa.”
Bilden hade tagits från köket, så att han fick med allt. Eftersom det var en etta fanns där bara en enda stor skjutdörr i glas, och hela den glasytan upptogs av en brett leende, skäggig, medelålders man utklädd till kung som höll en vaskrensare över en toalett med stopp i avloppet.
”Han har en säng med sängram”, sa Maddy.
”Och?”
”Och det är ett gott tecken. Ju närmare golvet sängen är, desto värre människor är de. Varenda kille som låtsats glömma plånboken hemma på en dejt sover med tusen procents säkerhet på en futon eller en madrass på golvet. Jag tvingar dem alltid att skicka en bild av sin säng innan jag infinner mig. Och jag delar ut minuspoäng för sovsäckar som sängkläder, även om personen ifråga faktiskt har en sänggavel.”
”Varför det?”
”Eftersom sovsäckar har golv-vibbar?”
”Om det är en våningssäng då?” frågade jag.
”Det är den enda situation där min teori inte funkar, men det är också anledningen till att jag kräver sovrumsfoton innan jag träffar killarna.”
”Du tar priset.”
Jag såg på fotot igen och granskade resten av rummet. Sängen var bäddad med beige sängkläder. Ett prydligt skrivbord med en avancerad dator. Tre stora skärmar, och ett tangentbord och en trådlös mus i mitten. Det stod en liten hundbädd intill skrivbordet och en krukväxt i ena hörnet. Konst på väggarna. Det var en trevlig lägenhet –bortsett från utsikten. Han var uppenbarligen renlig av sig och hade hyfsat bra smak.
Jag skrollade ner för att se på resten av hans bilder. Inga med tjejer. Många med vad som verkade vara hans familj – en tonårskille som såg ut som en femtonårig version av Justin, med samma smilgropar. En tjej som förmodligen var elva eller tolv, och så den lilla sovande flickan från soffbilden, som inte kunde vara mer än fem. Han hade taggat den som jag förmodade var hans mamma på bilderna och jag klickade på hennes profil, men den var privat.
”Jag har hittat honom på Linkedin”, sa Maddy. ”Hans fullständiga namn är Justin Dahl. Han är mjukvaruutvecklare.” Hon var tyst i några sekunder. ”Hans pappa dog för några år sedan. Jag har precis hittat en dödsruna där hans namn är med. Japp. Det är han. Samma ungar som på hans Instagram. Han har tre syskon. Alex, Chelsea och Sarah.”
”Vad dog hans pappa av?” frågade jag.
”Det står bara ’oväntat’. Han hade inte fyllt fyrtiosex. Tufft. Vänta lite, jag ska kolla sexförbrytarregistret.” Hon skrev på
mobilen i någon minut. ”Han är grön.” Hon lade undan mobilen och tog sin wrap. ”Jag kan inte se några varningsflaggor här, utom att hans namn börjar på J. Killar med namn på J är bara värst. Jag följer honom på Instagram med mitt skräpkonto för att fortsätta bevakningen. Okej, du får fortsätta.”
Jag såg roat på henne. ”Fortsätta med vad då?”
”Inte vet jag. Fortsätta prata med honom. Se om han är normal.”
”Han verkar normal”, sa jag och såg på mobilen igen. ”Det är vi som inte är normala”, mumlade jag sedan.
Det hade gått nio minuter sedan han skickade Beetlejuicebilden, och vi hade redan dekonstruerat hela hans liv. Jag hade sett hans ansikte, hans familj, hans lägenhet och hans pappas dödsruna, och jag visste var han jobbade.
Sedan fick jag se vad klockan var. ”Skit också, vi måste gå.”
Maddy kollade sin klocka. ”Jävlar.” Hon tog en sista tugga och kom upp på fötter. Vi bar bort våra brickor och skyndade iväg till intensivvårdsavdelningen. Justin hade ännu inte svarat när jag tog itu med arbetet igen.
Efter jobbet den kvällen gjorde Maddy middag. Grillad portabellosvamp med pilaffris. Jag diskade och plockade undan i köket, och tog sedan en dusch och fönade håret.
Jag hade fått på mig pyjamas och gått till sängs när jag äntligen fick se svaret från Justin. Det hade kommit alldeles när jag började jobba igen efter lunchrasten.
Han hade skickat en bild av sig själv. Den kom inte från Instagram. Han satt i sitt vardagsrum och man såg affischtavlan bakom honom. Han höll hunden i famnen.
Justin: Så att du ska se att jag inte är en Beetlejuice-karaktär på riktigt. Var nu inte en journalist under täckmantel som bara
vill avslöja den osminkade sanningen om kärleksmaskot-storyn.
Jag skrattade och började skriva.
Jag: Så detta är Chad?
Justin: Brad. Jag ändrade namnen på Reddit. Hope heter egentligen Faith.
Jag: Aha. Och vad tycker Brad om att vara känd på nätet som en skitstövel?
Justin: Han tycker det är kul. Eftersom han är en skitstövel.
Jag måste småskratta lite.
Jag: Du skämtade inte om den där reklamtavlan.
Justin: Tro mig när jag säger att den är väldigt mycket värre i verkligheten.
Jag: Men i rättvisans namn tycker jag inte att din hund är särskilt ful.
Justin: Det var en besvikelse att höra. Tar ju bort en del av stinget i namnet. Har du några husdjur?
Jag: Nej. Jag är hyrsjuksköterska och flyttar ofta. Det skulle vara för krångligt. Men jag köper en krukväxt i varje ny stad.
Justin: Som du tar med dig?
Jag: Nej, det kan jag inte. Jag lämnar dem.
Justin: *flämt* Mördare.
Jag log och skakade på huvudet.
Jag: Jag ger bort dem till andra. Inga krukväxter har skadats under utövandet av denna karriär.
Justin: Varför krukväxter? Gillar du trädgårdsskötsel?
Jag satte mig upp i skräddarställning.
Jag: Gröna växter livar upp ett rum. Och ja, jag gillar trädgårdsskötsel. Men jag flyttar för ofta för sådant.
Justin: Och den här grejen händer verkligen dig också? Kärleksmaskot-grejen?