Lika barn
ildikó fritz
Karat Bantorget 3 222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
© Karat förlag och Ildikó Fritz 2025 sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB
omslag Michael Ceken
tryck Scandbook UAB, Litauen 2025 Första tryckningen isbn 978-91-8083-094-2
M – allt det här är för dig
Persongalleri
huvudpersoner
Arash, Elins pojkvän och Malas vän
Elin, Arashs flickvän och Gustavs barndomsvän
Gustav, Elins barndomsvän och Malas pojkvän
Mala, Arashs vän och Gustavs flickvän
övriga, i småland
Lena, Elins mamma
Janne, Elins pappa
Gerd, Elins farmor
Stefan, Elins morfar
Christina, Gustavs mamma
Lars, Gustavs pappa
Fredrik, Gustavs storebror
Viktor, Gustavs lillebror
Sophie, Fredriks flickvän
Olivia, Viktors flickvän
Ingeborg, Gustavs moster
Ulf, Ingeborgs man
Charlie, Sophies hund
Dumle, Ulfs hund
Puck/Pucko, katt
Hantverkare
övriga, i skåne och kroatien
Branka, Malas storasyster
Ljubomir, Malas pappa
Arian, Arashs storebror
Bahar, Arashs mamma
SOLSKEN
Nu: Midsommarafton 2005
Någonting är fel. Elin vaknar med denna enda övertygelse. Vid sidan om henne i sängen ligger Arash till synes livlös. Det är precis som vanligt, även om Elin inte tycker att Arashs sätt att sova är hälsosamt. Väckarklockan påstår att klockan bara är några minuter över åtta, så de har inte försovit sig. Men någonting skaver. Arash kan kanske hjälpa henne identifiera problemet.
”God morgon”, säger hon i hans öra.
”Mmm”, svarar Arash utan att vakna.
Elin pussar hans skäggstubbiga kind, men Arash reagerar inte.
”God morgon!” säger hon igen, den här gången med eftertryck, men fortfarande utan att få någon reaktion från Arash.
Hon reser sig från sängen och drar i rullgardinen som åker upp med en smäll. Solskenet attackerar genast genom sovrummets stora fönster. Elin stirrar på den fina sommardagen som tittar tillbaka med en oskyldigt molnfri himmel. Här är felet hon letat efter: det är midsommarafton och solen skiner.
Hon vänder sig mot Arash som sover vidare, oberörd av solljusets massiva frontaloffensiv.
”Arash!”
Som om de superlimmats ihop förblir Arashs ögonlock slutna. Elin tänder taklampan. Dess ljus blandar sig med solskenet på ett obehagligt sätt och borde omöjliggöra fortsatt sömn, men Arash lägger en kudde över huvudet. Hon tar sin mobiltelefon från byrån och messar Mala, men misstänker att svaret kommer dröja eftersom Mala är lika förtjust i sovmorgnar som Arash är. Elin lägger undan mobilen och tar av sig tröjan hon sovit i. Sedan ställer hon sig naken framför sängen och drar undan Arashs täcke i ett sista försök att få upp sin pojkvän.
”God morgon …”, säger hon så förföriskt hon kan.
Hon står kvar en liten stund, men varken kudden eller Arash visar tecken på att hysa intelligent liv, så hon beger sig till badrummet för att duscha och själv ta hand om sin morgonlust.
Gustav häver sig upp på armbågarna i sängen. Han vet inte vad som väckt honom, men minns sin bisarra dröm: han fick ett sms från en gorilla som tröttnat på att äta växter och ville att Gustav skulle komma med en hamburgare. Freudianska köttdrömmar – hans undermedvetna är inte supersubtilt.
Malas exemplar av The Sexual Politics of Meat: A FeministVegetarian Critical Theory tittar fördömande på honom från bokhyllan.
Det är för tidigt att stå till svars för sitt undermedvetna, så Gustav vänder sig bort från boken i hyllan och veganen i sängen och sträcker ut armen efter sin mobil. Mobilskärmen visar en bild på Mala och 08:08. Han sträcker sig över henne i
sängen för att kontrollera Malas telefon också, och ser att hon har fått ett sms från Elin. Det är fint, Gustav gillar att hans barndomsvän och flickvän är kompisar.
Han lägger sig ner igen, håller om Mala och andas in genom hennes hår. Hon doftar akrylfärg och rök från gårdagens grillning, och under alltihop någonting som påminner om nektarin: doften av Mala. Fast just nu luktar hon mest sprit. Det kan i och för sig lika gärna vara hans egen andedräkt – Gustav kupar handen och andas i den. Jo, spritångorna kommer från honom.
Han flyttar handen från sin mun till Malas nacke, följer med ett finger den skarpa kontrasten mellan mörka pigment och ljus hud, och tänker på när han såg hennes tatuering för första gången i det skiftande ljuset på Wermlands dansgolv. Som vanligt följer en känsla av tacksamhet – hon är det bästa som har hänt honom.
Innan Mala dök upp i hans liv förra året levde han som i en helkroppskondom; ett liv lika mesigt som mellanmjölk, som det mellanbarn han är. Den som aldrig briljerade med sin begåvning eller söp eller knarkade på ett sätt som behövde oroa någon. Han höll sig inom ramarna, gjorde allt som förväntades. Men med Mala är allt möjligt, med henne är ingenting förifyllt. Inte sedan han var kär för första gången som tolvåring har framtiden tett sig så här fantastisk.
Han hade suttit i baren på Wermlands nation, musiken hade tystnat tillfälligt, Elin och Arash hånglade på dansgolvet och någon sa:
”Patetiskt, va!” i Gustavs öra.
Han kände igen tjejen som slog sig ner bredvid honom som en av Arashs kompisar. Först trodde Gustav att hon menade honom, att hon förstått hur sorglig han var. Gustav kunde bara
höra ungefär vartannat ord hon sa eftersom dj:n lyckats få i gång musiken och den där rumänska låten dånade omkring dem. Han uppfattade någonting i stil med:
”De tror att inget har ändrats, men det syns på dem att de hellre hade suttit hemma klädda i matchande mjukisbyxor.”
Hon sträckte ut en benig, brunbränd arm full av färgglada armband för att fånga barpersonalens uppmärksamhet. Gustav stirrade på henne, ställd av att hon valt att prata med just honom. Hon var attraktiv på ett androgynt sätt, kantig och knotig med skulderblad som Audrey Hepburns i Frukost på Tiffany’s. Belysningen över dansgolvet reflekterades i hennes blanka hår och strobljuset färgade hennes ansikte i olika nyanser. Kanske hade hon gröna ögon, kanske inte.
När hon beställt en öl vände hon sig mot honom igen.
”Jag heter Mala, jag och Arash har varit kursare. Du är Elins kompis Gustav, va?”
Han nickade och undrade vad Elin sagt om honom till Mala – hon uttalade sitt namn så att det rimmade med à la, och till och med hennes namn var mer intressant än allt som hade med Gustav att göra. Vad fanns det ens att säga? Att han var singel, hade hoppat av juristprogrammet och var ett vrak, en förlorare, någon att ta sig an?
”Kom, vi som inte är prematurt medelålders måste dansa!”
Gustav drack ur det sista i sitt plastglas och följde Mala in i den varma trängseln på dansgolvet. För att inte tappa bort henne fixerade han blicken vid tatueringen i hennes nacke. Då trodde han att den föreställde en fjäril, och det var först senare han insåg att den i själva verket är en naturtrogen nackkota. De hade dansat, och med henne hade det varit roligt att gunga som en zombie till kass musik. För första gången någonsin kändes hans liv som en film som handlade om honom,
i stället för en där han bara var en sorglig bakgrundsfigur. Sedan dess är det slut på mellanmjölk: Mala är sojamjölk, skitdyrt vegangodis, smygrökta cigaretter och olika sorters spontana utbrott. Hon har nära till både tårar och skratt, och det är aldrig säkert vilket hon kommer brista ut i. Hennes mod är smittsamt, och med Mala klarar Gustav sådant han dragit sig för på sistone, som att delta i familjemidsommaren.
”Hej, sömntuta”, säger han och pussar Malas mörka hår.
”Mmgrhm”, mumlar hon och rullar bort från honom. Gustav följer med i rörelsen och försöker hålla om henne, men med en lika omedveten som skicklig undanmanöver lyckas Mala vrida sig bort, knäa honom i skrevet och fortsätta sova.
Han stönar, tar sig för pungen och drar sig undan. Hon får väl sova i tio minuter till, tänker han.
Tillbaka i sovrummet virar Elin sin handduk kring håret och tar fram kläder för dagen: jeansshorts och ett linne. Hon nynnar på en låt av The Black Eyed Peas medan hon klär på sig och smäller med både byrålådorna och garderobsdörren. Varken kudden eller Arash reagerar på hennes närvaro. Kudden är dock medveten om henne, för när hon kommer till refrängen och knäpper shortsen muttrar den ”svartögda bönor”. Mer säger den inte, så Elin beger sig till köket.
Smutsig disk, tomflaskor och rester från gårdagens grillning hälsar henne ovälkommen. Solen har inte gett sig än, utan skiner på oredan och bananflugorna i fruktskålen. Mikrons display visar 08:34 – regnet har gott om tid på sig. Ett litet vitt moln soloseglar över himlen. Det kommer snart att
få sällskap, och till kvällen är himlen full av tunga regnmoln, det är hon säker på. I Småland är det förmodligen redan ruggigt. Elin ryser till och börjar röja upp på diskbänken. Hon hatar sommarstugan när det regnar. Den blir kall och dragig och fukten tränger in överallt, och det går inte att komma undan vare sig fukten eller familjen. I år kommer i alla fall Arash också att vara där.
Det blir första gången han träffar hela hennes familj. De är ingen stor skara: hennes mamma och pappa, hennes morfar och farmor. Elin och hennes föräldrar är ensambarn, så till skillnad från Gustav och Arash, vars släktkalas kräver långbord, har Elins familj alltid fått plats vid köksbordet. Genom Arash får hon ta del av det hon saknade som barn. Hon har träffat nästan hela hans familj, med undantag för vissa av släktingarna som är kvar i Iran.
Arash har bara träffat hennes mamma som hastigast, när hon kom och hälsade på i Lund förra vintern. Elin har inte tagit med Arash till dem tidigare, för hennes föräldrar är kvar i en värld hon lagt bakom sig. Allt som inte längre är hon finns i Växjö: hennes försök med blå hårmascara, hennes pseudopunkfas, hennes Jared Leto-affischer som ligger hoprullade bland alldeles för mycket bråte på föräldrarnas vind. Resten av staden är lika överbelamrad som hennes föräldrahem, och Elin håller sig hellre här i Lund så hon slipper gå förbi sin gamla skola varje gång hon ska till affären.
När hon har torkat av och gjort fint på diskbänken och köksbordet, och sparat disken i hon åt Arash, stannar Elin upp och betraktar sitt verk. Tillfredsställelsen försvinner snabbt när de rena ytorna påminner henne om varför hon vaknade med en känsla av att någonting är fel. Sillen! Det var inte bara solskenet som var felet: hon skulle förbereda farmors midsom-
marsill i går, men hann inte innan Gustav och Mala kom över för att grilla. Elin plockar fram matjessill, gräslök, dill och crème fraiche ur kylskåpet samtidigt som hon ringer sin mamma.
”Lena.”
”Mamma”, säger Elin för att förekomma en konversation hon inte har tid eller ork för. ”Jag håller på att fixa midsommarsillen. Vet du hur länge den behöver stå i kylen?”
”Äsch, strunta i det, gumman. Vi köpte sill när vi handlade, du behöver inte stressa över det där.”
Elin andas in och anstränger sig för att inte låta irriterad när hon svarar att hon ju lovat att laga den i år, eftersom farmor inte längre bemödar sig. Hon säger inte att det är i princip det enda hemlagade som brukar förekomma på deras midsomrar, eller att hennes mamma borde förstå att det är viktigare än någonsin i år.
”Tror du pappa vet?” frågar hon, men vet att det är lönlöst.
”Nä, men bry dig inte om det! Hur dags kommer du och Arraks?” Hon säger Arashs namn som bakverket, och Elin känner hur en huvudvärk gör sig påmind vid tinningen, en som bara hennes mamma kan framkalla.
”Arash och jag”, svarar Elin med extra lång betoning på det första a:et, ”siktar på att vara där uppe i eftermiddag. Vi kör vid elvatiden, det var därför jag undrade om det räcker att sillen får vara i kylen till dess. Har du pappa där?”
”Han sitter där inne och håller på med något vid datan, tror jag. Men det behövs verkligen inte några krusiduller, gumman.”
Det är dumt att spilla krut på döda kråkor, så Elin byter spår för konversationen.
”Hur är vädret?”
”Det är så soligt och vackert så det går knappt att tro!”
”Det är likadant här i Lund. Jag måste fixa sillen, vi ses sen!”
”Stressa nu inte! Vi har mat så det räcker.”
”Hejdå, mamma.”
Elin försöker klamra sig fast vid ljusglimten att vädret är fint medan hon hackar dillen och rör ner den, innan hon ställer glasburken i kylskåpet. Hon gör en snabb molnkoll när hon lämnar köket för att packa. Regnet kommer. Det är bara en tidsfråga.
Efter att ha duschat gör Gustav ett nytt försök att få liv i Mala.
”Det är dags att vakna nu”, säger han.
”Jebi se”, svarar hon, men vaknar inte.
Gustav känner inte till den kroatiska svordomens exakta betydelse, men är tillräckligt bekant med Malas morgonhumör för att veta att det var en sådan. Han böjer sig över sängen och pussar henne på kinden.
”Neću, ostavi me na miru!” sluddrar Mala och fäktar med armarna.
Hennes ena hand träffar Gustav i ansiktet. Oavsiktligt, men hårt. Hon får sova i fem minuter till, men sedan räcker det, bestämmer han.
När han har hittat och tagit på sig ett par shorts och en t-tröja återstår fyra och en halv minut av den godtyckliga tidsfristen. Även ensidiga, outtalade avtal är bindande, så Gustav ser sig om i lägenheten efter någonting som behöver packas ner eller plockas undan. Det är lätt gjort – deras lägenhet består utöver rummet han befinner sig i av ett litet badrum och ett pentry där han kan nudda båda väggarna samtidigt.
Han hittar ingenting att plocka undan, utan tar sin mobil och ringer Viktor i stället. Hans lillebror är redan i stugan med päronen och Olivia.
”Yo”, svarar Viktor. ”Din mamma är så dum att hon födde dig.”
Konstigt nog låter det som om Viktor är ute och går, och Gustav och resten av familjen har lärt sig den hårda vägen att vara vaksamma när någonting är konstigt med Viktor.
”Din mamma är så kort att hon aldrig blir hög hur mycket hon än röker”, svarar han.
De borde pensionera mammaskämten, men Gustav vill inte vara den som bryter traditionen. Just det här skämtet var kanske inte det mest genomtänkta, men Viktor verkar inte ta illa upp.
”Ha, kan du tänka dig morsan med en spliff?” säger han och andas tungt.
Går han uppför en backe? Då är han i skogen i närheten av Elins stuga. Vad gör han där? Gustavs puls ökar, som om det var han som gick i uppförsbacken. Har Viktor hamnat i skiten igen? Finns det någon i Småland som förser honom?
”Verkligen inte. Hur är läget med henne?” säger han och hoppas att rösten inte avslöjar honom.
”Helt okej skulle jag säga, men jag har inte pratat med henne i dag. Jag är ute på en morgonpromenad.”
”Jag hör det. Med Olivia, eller?”
”Nä, det är henne jag undviker, faktiskt”, svarar Viktor. Gustav tittar mot Mala, som fortfarande sover.
”Vill du prata om det?”
”Vi är inte direkt … Äh, jag hade tänkt göra slut i våras. Men nu får jag vänta till efter midsommar”, svarar Viktor.
”Jobbigt”, säger Gustav. ”Varför väntar du?”
Han går till bokhyllan och fingrar på böckerna med sin lediga hand medan han pratar.
”Äh, skit samma. Ville du något särskilt, eller?”
”Bara kolla läget. Och höra hur vädret är.”
”Vädret är kalas. Vi ses senare, hälsa Mala!”
Viktor lägger på.
Gustav blir stående med handen på det gula omslaget till Populärmusik från Vittula och styr om tankarna från sin lillebror till packningen. Ska han ta med en bok? Fast med Mala som sällskap behöver han inga böcker för att gömma sig undan familjen. Hon sover fortfarande tungt, så han letar fram numret till sommarstugan i mobilen.
Det är hans pappa som svarar. Gustav ber honom räcka över luren till morsan.
”Jag ska se var hon blivit av”, säger farsan och försvinner i väg.
Om Gustav hade haft mer tid på sig hade han låtit farsan berätta ifall han sett någon spännande lav eller rävunge på sistone, men han vill stämma av en sak med morsan innan Mala vaknar. Han får syn på sitt pass och plockar upp det för att kontrollera giltighetsdatumet inför Kroatienresan när farsan kommer tillbaka till telefonen.
”Jag hittar henne inte, jag tror hon är ute och plockar blommor till midsommarstången”, säger han. ”Jag kan be henne ringa när hon kommit in igen.”
”Nä, det är lugnt”, säger Gustav och sänker rösten. ”Det gäller Malas träd.”
”Vad för något träd?” Farsan är clueless som vanligt.
”Äsch, det spelar ingen roll. Jag snackar med morsan när vi kommit upp till stugan. Vi ses i eftermiddag!”
De lägger på, och Gustav slår upp sitt pass. Det är giltigt i
flera år till, trots att passfotot föreställer en barnunge. Han är glad att Mala sover, för hon skrattar rått varje gång hon ser foton från hans tonår. Av allt dumt Gustav gjort i sitt liv är mansbarnet på bilden skyldigt till det mesta. Det var Gustav, arton år, som tyckte att det var en bra idé att dyka från en klippa på Kos och skrapade upp magen så illa att de bleka ärren fortfarande syns. Det var han som drack hembränt blandat med O’boy för att en söt tjej sa att det smakade som Kahlúa. Gustav, tjugofyra, önskar att han hade kunnat berätta för skitungen som var han att allt faktiskt skulle lösa sig och bli bra till slut. Eftersom hon inte är vaken och kan se honom bete sig som en tönt vinklar Gustav sitt pass så att manspojken ska få se Mala.
En liten papperslapp fladdrar ut ur passet och landar på golvet.
Det är ett filmiskt ögonblick, ett sådant som bara kan beskrivas med skickligt närgånget kameraarbete där han skulle kunna se sig själv iaktta lappen. Den landar utan ljud och ligger sedan som en smutsvit blomma på fuskparketten.
Gustav hade glömt att den låg där, men han vet precis vad det är för lapp, redan innan han böjer sig ner för att plocka upp den med svettiga handflator. Lappen är blanksliten och skör, och kanske hade det varit svårt för någon annan att uttyda den bleka texten på det spruckna pappret. Men Gustav vet vad som står på den och stryker med fingret över orden. Han har aldrig visat lappen för någon, trots att de hängt ihop länge: lappen har gjort lumpen och rest jorden runt med honom, de flyttade hemifrån, bodde ihop med Madde och hamnade sedan här. Med papperslappen i handen får Gustav samma surrealistiska känsla som när han träffade en dagiskompis på banken och det visade sig att Frans jobbar där.
