En lättläst fars om korruption och svågerpolitik
KALABALIKEN PÅ
BENGT BORR
Kalabaliken på Ankö : en lättläst fars om korruption och svågerpolitik
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Bengt Borr
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8117-032-0
En lättläst fars om korruption och svågerpolitik
KALABALIKEN PÅ ANKÖ
Förord
En dag för cirka tre år sedan framkom att Karlshamns kommun skulle sälja hela sitt fastighetsinnehav på Tärnö, en vacker och idyllisk ö utan bro- eller färjeförbindelse, om man undantar några sommarveckor om året. Nyheten damp ner som en fullkomlig överraskning för de flesta invånare i kommunen. Fortsättningen av historien, eller affären, har tyvärr kantats av misstänksamhet och misstroende och skapat sprickor mellan människor såväl på ön som på fastlandet.
Denna händelse, speciellt inledningen av kommunens försäljning, har inspirerat mig till denna farsartade bok. Därmed slutar allt som har med Tärnö-historien att göra. Skulle någon händelse eller mänsklig karaktär upplevas som påträngande är det således en ren tillfällighet. Alla personer i boken är fiktiva och skapade för att bidra till en rolig läsning och en spännande bok.
Jag har låtit min synnerligen livliga fantasi få blanda sig med mina många år inom affärslivet, mina erfarenheter av myndigheter och rättsväsen. Många av händelserna i boken har inspirerats av saker jag varit med om, ibland överdrivet, ibland tillrättalagt och ibland skrivet bara för att det passar in i berättelsen.
En stark rekommendation är att läsa denna bok med öppet sinne och med glimten i ögat.
Låt boken komma till dig och låt den roa dig. Ta fram den när livet känns tungt och låt den lätta upp sinnet.
Min innerliga förhoppning är att boken kommer att locka fram ett eller flera skratt.
Slutligen ett stort tack till min kära hustru som låtit mig hållas vid datorn trots att mina husliga förpliktelser ibland åsidosatts, samt för hennes synpunkter och kommentarer om texten. Också ett stort tack till Sten Velander som tog sig tid, mitt i semestertider, att läsa det första utkastet av boken. Sten uppmuntrade också till att våga publicera denna debutroman.
Författaren
Bengt Borr
Personförteckning
Huvudfigurer
Alexander Ankskär, företagare
Sinus Andersson, son till Alexander
Dennis-Uwe Meijer, kallad Dum, kommunalråd i Bovik kommun
Elsa Meijer, Dums hustru
Pelle Ryd, ägare till båtvarvet på Ankö
Svea Ryd, Pelles hustru
Bosse Larsson, fastboende pensionär på Ankö
Anita Larsson, Bosses hustru
Maria Svensson, fastboende bloggare på Ankö
Tomas Svensson, Marias man
Agda Grankvist, turistchef i Bovik kommun
Kalle Pålsson, ägare av campingen vid Storsjön
Ida Pålsson, Kalles hustru
Ismail Öztürk, finansbolagschef
Bifigurer
Johan Grodberg, krögare på Ankö
Ella-Kristina Grodberg, Johans hustru
Eva-Lotta Vesterfalk, chefredaktör på Lokalblaskan
Rebecka Sundin, bankdirektör på Lokalbanken
Stina Andersson, avdelningschef på kommunens mark- och exploateringsenhet
Tord Nordgren, fastighetschef på Bovik kommun
Sven Persson, handläggare på länsstyrelsen
Johanna Äppelmyr, avdelningschef på länsstyrelssen
Roger Fyr, allt-i-allo-anställd hos ASA AB
Algot Pimm, advokat i Stockholm
Edgard Rask, advokat i Ystad
Jesper Olsson, poliskommissarie på Nationella Antikorruptionsgruppen
Kapitel 1
Det var en gråmulen dag i början av september 2020 och Alexander Ankskär hade precis hämtat in posten. Nu satt han vid köksbordet i sitt radhus med tom blick och kunde inte riktigt förstå vad han precis läst. Brevet med det nedslående innehållet var från RBC, Royal Bank på Barbados. De investeringar Alexander gjort genom åren, såväl vita som svarta pengar, och placerat i en kapitalförsäkring i ett bolag på Barbados, hade gått i konkurs. RBC beklagade det inträffade och lät meddela att försäkringsbolagets alla konton var tömda.
Alexander var en företagare med mer tur än vett i skallen. Själv skulle han beskriva sig som lång, ståtlig, kanske något överviktig, ekonomisk, attraktiv i det motsatta könets ögon och att han med åren hade fått de grå tinningarnas charm.
Han upplevde sig som oemotståndlig för det motsatta könet – men vidare belägg för det hade han egentligen inte, mer än att han en gång i högstadiet blev framröstad som ”snyggast i klassen” av sina klasskamrater. Med åren hade Alexander både blivit rynkigare, tjockare och mer gråhårig. Dessutom var han snål, otroligt snål. Det hade han alltid varit. Efternamnet hade han tagit efter att ha ärvt föräldrarnas fastighet på Ankö i Boviks skärgård.
Alexander började på kommunens enda stora industri direkt efter grundskolan. Alexander var inte begeistrad i arbete, men det var ”bättre än att plugga”. Han försökte göra så lite som möjligt, det
var ju onödigt att slita ut sig. De avdelningar han var på ville bli av med honom så snart som möjligt varför han bollades runt i industrins olika lokaler.
När Alexander, efter några år, för tredje gången kom tillbaka till kvalitetskontrollsavdelningen fick chefen nog. Alexander varslades men med hjälp av fackföreningen lyckades han fördröja ett avsked i två år, under vilka han gjorde minsta möjliga – han hade ingenting kvar att förlora. Han hade således under sina första år som vuxen inte gjort ett handtag.
Med hjälp av ett kraftigt avgångsvederlag öppnade han en korvkiosk i centrala Bovik. Han tänkte att en korvkiosk ”behöver inte hålla öppet så många timmar om dagen”. Dessutom kunde man nog, om man var smart, tjäna lite pengar. Men med tiden tröttnade han på kiosken.
Korvkiosken såldes därför efter ett par år till en invandrarfamilj som betalade kontant. Något kvitto upprättades aldrig varför Alexander genom en alkoholiserad advokat tvingade tillbaka korvkiosken utan att återbetala köpeskillingen. Därefter sålde Alexander kiosken på ett liknande sätt till stans pizzabagare, fick betalt men tvingade till sig kiosken på nytt. Eftersom Alexander tyckt sig ha kommit på en bra affärsidé försökte han sälja korvkiosken en tredje gång. Köparen var en till synes vanlig medel-Svensson, men det visade sig att köparens bror tillhörde Bandidos, så denna gång blev Alexander av med kiosken.
Han hade emellertid nu så mycket pengar att ha kunde köpa kommunens gamla återvinningsstation. Kommunen avsåg att bygga en modernare anläggning. Men innan arbetet med den nya anläggningen var klart råkade, märkligt nog samtidigt, två av grannkommunernas återvinningsstationer ut för eldsvådor som gjorde att verksamheterna där inte kunde fortsätta. Det enda alternativet var att tillfälligtvis anlita Alexanders, det vill säga kommunens, gamla soptipp. Alexander såg sin chans och
ökade priserna till den milda grad att inte bara grannkommunerna, utan också Bovik, tvingades höja kommunalskatten med 2 kronor.
Sedan kommunens nya anläggning tagits i bruk och grannkommunerna fått igång sina soptippar igen funderade Alexander på vad han skulle med marken till. Än en gång fick han en glimrande idé – marken såldes till ett bostadsbolag som avsåg att bygga hyreshus där. Men eftersom Alexander inte berättat att marken var förorenad kunde inga hyreshus byggas. Något förbehåll fanns inte i köpeavtalet så Alexander tog tillbaka marken för 1 krona.
Allt detta skrevs det om i Lokalblaskan. Man gjorde reportage hos Alexander både på återvinningen och i hemmet. Alexander höjdes till skyarna som en unik affärsman. Det var han visserligen också – men inte alls på det sätt som tidningen fick läsarna att tro.
Alexander hade aldrig sett sig själv som en hjälte, tvärtom trivdes han bland fiffel och snedsteg. Men alla dessa turer medförde stor badwill för Bovik varför kommunen helt enkelt kände sig tvungna att köpa tillbaka sin gamla återvinningsstation innan Alexander ställde till med fler skandaler.
Sedan 1990-talet hade Alexander fortsatt att göra så lite som möjligt. Han hade glidit runt och investerat lite här och mycket där – men aldrig arbetat på riktigt. Han var helt enkelt för lat. På senare tid hade investeringarna gått allt sämre plus att Alexanders leverne inte var alltför billigt, varför kapitalet börjat sina.
Och nu kom nådastöten. Alexander jämrade sig och satte händerna för ansiktet. Förvisso hade han lite pengar undanstoppade men de skulle ju inte räcka så många år till. Någonting måste göras! Frågan var bara vad?
Kapitel 2
Bovik kommun hade varit under socialdemokratiskt styre så länge att ingen nu levande medborgare kom ihåg något annat. Vid något tillfälle på 70-talet hade dåvarande kommunalråd föreslagit att man bara behövde rösta vart 8:e år eftersom sossarna ändå vann. Därigenom kunde kommunen spara pengar. Lyckligtvis protesterade oppositionen till den milda grad att kommunalrådet inte vågade driva frågan vidare. Visserligen hade det senaste valet inneburit att Socialdemokraterna fick ta stöd av Centern och Miljöpartiet, men för Dennis-Uwe Meijer, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande sedan valet 1998, spelade det inte så stor roll. Han förblev kommunens starke man. Sedan DennisUwe Meijer, eller Dum som han av alla kallades när han inte var i närheten, blivit kommunalråd hade antalet anställda tjänstemän på kommunkansliet ökat lavinartat samtidigt som effektiviteten minskat. Bygglov och andra kommunala tillståndsärenden tog längre och längre tid allt eftersom fler och fler anställdes. Sedan år 2005 var kommunhuset den största arbetsgivaren i Bovik kommun.
Dum hade en liknande karriär som Alexander Ankskär. Han hade börjat på stans största industri, därefter jobbat ett år i Alexanders korvkiosk innan han kunde försörja sig på politiken. Tack vare sin förmåga att balansera rollerna som lagom entusiastisk idéspruta och skrivbordstråkig kontorsråtta var han det perfekta kommunalrådet. Han var ganska kort och var dessutom
passgångare. Åtminstone skrämde han ingen, vilket visat sig gynnsamt när han agerade medlare mellan olika politiker.
I kommunens gymnasiums skoltidning hade han en gång beskrivits som ”en ganska liten person med väl tilltagen mage. Under magen är livremmen inspänd och på baksidan sticker en stor rumpa ut.” Skolans rektor blev därför uppkallad till skolförvaltningens chef och drabbades där av bannor, troligen på direktiv av Dum. Lokalblaskan fick kännedom om detta och den följande artikeln var inte till Dums fördel.
Dum hade varit kommunalråd även när historien med återvinningsstationen utspelades. Hade det inte varit för att Alexander ”räddat” Dum vid återköpet så hade han avskytt honom. Men istället hade Alexander tipsat Dum om att kommunen ju kunde bygga ett köpcentrum på återvinningsmarken. Det spelade då ingen roll om marken var förorenad. Härigenom kunde Dum ta åt sig äran för den smarta idén.
Dum hade förmått de fyra tjänstemän han hade bäst kontakt med, ja, de var nästan goda vänner tyckte Dum, chefen för näringsliv, turistchefen, fastighetschefen och mark- och exploateringsingenjören, att applådera idén om ett köpcentrum. Övriga kommunala chefer fick hänga på. Hela projektet skulle ledas av kommunens tjänstemän. Projektet hade drivits igenom av den politiska majoriteten. Anbud gick ut och offerter trillade in. Tjänstemännen på kommunhuset utvärderade och kommunfullmäktige beslöt, allt efter Dums pipa.
Men eftersom ingen tjänsteman riktigt begrep vad de sysslade med blev bygget dyrare och dyrare och dyrare. Till slut var man tvungen att höja kommunalskatten. När inte ens detta räckte började kommunen låna i en allt snabbare takt. Till slut stod man inför det faktum att kommunen var tvungen att börja sälja tillgångar. Vilka tillgångar som var lämpliga att säljas skulle utredas.
Men nu i september 2020 var det en glädjens dag för Bovik kommun. Det nya köpcentret skulle invigas. Man hade förvisso inte kunnat hyra ut några lokaler eftersom hyran, på grund av produktionskostnaden, var så hög men som tur var hade Alexander tipsat Dum om att kommunen själv kunde ta hand om försäljningen av alla uttjänta tjänstebilar. Kommunen hade därför upplåtit 500 kvadratmeter som utställningslokal för sina begagnade bilar. Övriga 9 500 kvadratmeter stod tomma. Detta bekymrade inte
Dum denna dag för nu skulle hans prestigebygge invigas.
Många var bjudna, få kom. Eftersom de flesta lämnat återbud, kanske beroende på att det endast serverades vegetariskt och Loka, hade Dum beslutat att alla tjänstemän i kommunhuset skulle närvara vid invigningen. Bland övriga närvarande fanns en representant från byggföretaget, socialdemokratiska politiker från såväl Bovik som grannkommunerna, ett fåtal medborgare, en reporter från Lokalblaskan samt en blek och nedstämd Alexander. Icke närvarande var … ja, resten av befolkningen.
”Kära medborgare, så har vår kommun än en gång blivit en föregångare för övriga landet”, talade Dum med pipig röst.
De närvarande undrade vad Dum menade.
”Vi har visat att även en liten kommun kan projektera och genomföra ett stort bygge i egen regi. Detta kommer att sprida sig så att även andra kommuner på så sätt kan förbättra sin ekonomi.”
Gästerna applåderade sporadiskt men kommunens ekonomichef segnade ner avsvimmad. Runt 20 kommuntjänstemän hjälpte till att bära undan ekonomichefen för att på så sätt själva komma undan denna pinsamma invigning. Dum poserade för lokalpressen och sen var spektaklet över. Nästan all mat var orörd.
Alexander beslöt sig för att köpa ut ett par boxar vin och köra ut till Ankö för att dränka sina sorger. Det var dags att göra upp en plan.
Tillsammans, och med var sin kaffekopp, läste de kommunens projekt.
”Det var det värsta jag sett”, sa Anita.
”Ja”, sa Pelle, ”de kan väl inte slagit i huvudet allesammans därinne? Kan de blivit utsatta för utpressning allihop?”
Bosse som suttit tyst en stund sa: ”Det är nåt lurt med det hela.
Här är fan i mig en hund begraven!”
Livet går sin gilla gång på Ankö, den idylliska ön där ett fåtal människor har hus och ännu färre bor året runt. Men det ska snart komma att förändras.
Svindlaren Alexander har ingått maskopi med kommunalrådet och nu ska de köpa nästan hela ön. Och inte nog med det – det ska bli en semesterort med glampingtält och badland!
Öborna startar ett lågmält krig mot Alexander och kommunen där syftet är att avslöja korruptionen. Men kommer de att lyckas?
Kalabaliken på Ankö är en farsliknande och samhällskritisk berättelse om svågerpolitik.
www.vistoforlag.se