Gullhönan Eva Ogden
Gullhönan
Eva Ogden
Gullhönan
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Eva Ogden
Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Szczecin, 2025
ISBN: 978-91-8117-037-5
Så giv, att vi skyddar ett hemligt rum
och aldrig en låga saknar
på altaret åt en okänd gud som kanske i morgon vaknar
Karin Boye ur Människans mångfald
Det är kväll. Jag ligger nerbäddad i kökssoffan på Bondegatan. Tre mjukisdjur tätt intill mitt ansikte. Den tunnslitna smutsvita katten med krum rygg jag fått av pappa, alltid under min haka. Den röda lenmjuka hunden jag fått av mamma, kortbent med vita öron, intill min högra kind. Den stelbenta blå hunden jag fått av min styvfar placerad vid den vänstra.
Mamma sitter vid sängkanten på en av kökets fyra taburettstolar och högläser ur Den underbara sagovärlden, den vi regelbundet fyller på hemma: Bröderna Grimm, HC Andersen, Tusen och en natt och Nordiska folksagor. Billiga häftade utgåvor utgivna på 40-talet och uttrycksfullt illustrerade av Astrid Österling. En lycka var gång mamma kommer hem med ett nytt häfte.
Hon läser så bra, min mamma, med sin livfulla röst och sitt sinne för dramatik och spänning. Jag litar på att sagorna slutar lyckligt. Men av oförsiktighet läser mamma en gång, det blev bara en gång, ”Historien om en mor” av HC Andersen. Då brast mitt hjärta.
En mor gör allt för att återfå sitt döda barn. Lyder de förfärliga krav hon ställs inför. Med bara händer tinar hon den frusna törnrosbusken, håller den tätt intill sitt heta bröst medan dess törnen river henne blodig. Böjd över vattenytan skänker hon gråtande bort sina ögon och de faller som glaspärlor ner i djupet. Blind och sargad
framhärdar hon i sitt sökande efter barnet. Sitt svartglänsande midjelånga hår låter hon den gamla väkterskan vid porten till Guds örtagård skära av och i utbyte får hon den gamlas vita. Först då släpps hon in i örtagården där alla människobarns livsplantor växer mot okända öden. Hon anar sitt eget älskade barns hjärtslag när hon böjer sig över två späda krokusar, men kan inte avgöra i vilken av dem hennes eget barns livsöde ligger fördolt. För sin inre blick ser hon hur olika de två barnens framtider gestaltar sig: för det ena väntar ett rikt välsignat liv, medan det andra barnet går en eländig och smärtsam framtid till mötes. I vilken av de två blomplantorna döljer sig hennes eget barns livsöde? Det får hon inte veta. I stor ångest beslutar hon därför att avstå från att begära sitt barn tillbaka.
”Och Döden gick med hennes barn in i det okända landet.”
Redan som liten kom döden mig nära. Farmor och farfar, pappas bror, hans bästa vän och han själv dog inom ett år. En död pappa gick att leva med, men ett dött barn och en till döds förtvivlad mor var mer än jag kunde uthärda. Desto mer älskade jag HC Andersens saga Reskamraten.
På väg ut i världen blir den unge Johannes vittne till hur två män står i begrepp att skända kistan där en död man ligger i väntan på att begravas. Den döde är skyldig dem pengar och nu tänker männen hämnas genom att kasta honom utanför kyrkporten. Johannes hejdar dem och ger bort sitt lilla fadersarv mot löftet att de lämnar den döde i fred.
En okänd man slår följe med Johannes. Reskamraten visar sig ha förmågor som gör att Johannes lyckas befria en förtrollad prinsessa ur ondskans grepp. Lyckan tycks fullständig, men en skugga faller över slutet när Johannes glädjestrålande av tacksamhet sluter reskamraten i sin famn och tar för givet att denne alltid kommer att finnas vid hans sida, men möts av orden: ”Nu har jag betalt min skuld. Minns du den döde mannen som människor ville göra illa? Du gav allt du ägde för att han skulle få ro i sin grav. Den döde är jag.” I samma stund var han borta.
Ingen text, utom möjligen Mio, min Mio, har betytt mer för mig
under min uppväxt än denna saga; förvissningen att även en död far kan vara närvarande och stöttande. Mamma har berättat att jag redan kort efter pappas död ställde mig framför hans fotografi och i anklagande ton anförtrodde honom oförrätter jag tyckte mig vara utsatt för.
Som lite äldre blev jag min egen sagoberättare. Ofta ville jag lägga mig tidigt för att som jag sa: ligga och tänka. Under flera år, komplicerade eftersom jag levde med en främmande styvfar, skapade och utvecklade jag själv en egen värld att före insomnandet kväll efter kväll återvända till:
På en plats, helt avskild det övriga samhället, arbetar en läkare. Dit kommer trasiga människor med olika hjälpbehov, tas om hand, helas för att sedan friska återvända till sina liv. Platsen där läkaren arbetar är steril, saknar miljöfärg och koppling till det samhälle jag växte upp i på 50-talet. Steriliteten är en förutsättning för att läkaren ska kunna hjälpa och bota. Hans förmåga att se varje individs behov, hans trygghet och auktoritet gör honom närmast till en Jesusgestalt men utan några synliga religiösa kännetecken.
En kväll kommer en utblottad och skadad yngling till asylen. Också han helas och kommer att stanna kvar som läkarens högra hand. Behandlingsrummen blir allt fler, små nakna men ändå ombonat varma. Inga sängar, bara madrasser för återhämtning. När jag närmar mig tonåren får också en ung flicka en viktig roll som aktör och partner till ynglingen.
Vägledande, undervisande, totalt antiauktoritär överlåter läkaren alltmer ansvar till det unga parets kompetens och mognad. Ja, visst är de alla där – min döde far, reskamraten, Mios fader konungen, den unge Mio och jag själv.
Jag har ofta funderat över vad denna under lång tid pågående fantasi haft för betydelse för min utveckling. Jag berättade aldrig för någon om dess innehåll. Minns inte heller att mamma frågade men att hon många gånger roat noterade mitt ”Jag ska lägga mig och tänka”. Det var så självklart för mig att hålla denna inre värld för mig själv. Att
jag skapade en idealiserad fadersfigur har jag förstått senare. I efterhand ser jag också tydligt hur jag i min fantasi gestaltade rum där jag kunde möta mig själv. Jag måste ha identifierat mig med den unge mannen som växer och blir läkarens jämlike.
Fantasin kom att bygga min självkänsla stark. Samtidigt var jag ett ängsligt barn. Mamma förmedlade med hela sitt väsen stabilitet och trygghet men rädslan att också hon skulle dö släppte inte sitt grepp och hämmade frimodigheten.
Det var mycket jag inte vågade. Jag behövde pålitliga skyddsnät. Med min lätta tunna kropp borde jag utan problem ha kunnat stå på händer i gymnastiken, tagit sats och svingat mig över plintar och bockar, lättat på bromsen i skidbackar och på is. Men inom mig ruvade rädslan att skadas. Den höll mig tillbaka.
Jag behövde bli mottagen, sedd och bekräftad. Det skulle komma.
När min pappa dog våren 1950 flyttade mormor hem till oss på Bondegatan. Mamma började på nytt arbeta på kontor och mormor tog hand om mig, ännu ej fyllda fyra, på dagarna. Maud, min syster, var tio år och hade som skolflicka vänner och aktiviteter efter skolan och klarade sig utan större tillsyn.
Jag sörjer att jag inte minns min pappa. Ett enda litet eget minne bara:
Jag står i kapprummet intill den öppna dörren till toalettrummet där pappa rakar sig framför spegeln. Han har ont i magen och ska gå till doktorn. Jag ber honom köpa med sig något gott till mig när han kommer hem igen. Han lovar.
Han kom aldrig tillbaka. En brusten blindtarm och en tillstötande lunginflammation gjorde på en vecka slut på hans liv.
Mamma har berättat hur jag reagerade när jag fick veta att pappa var död. Jag satt på köksbordet där mamma tvättade av mig lite lätt inför sänggåendet. Mormor stod i hallen och ringde till sin bror. Hon öppnade samtalet med orden: ”Det har hänt något så fruktansvärt. Harry är död.”
Ett spår leder till rum i avskildhet. Tidigt i livet upptäckte jag nödvändigheten att kunna dra mig undan och hämta skydd och kraft i ensamheten. Livet igenom har detta behov fortsatt att vara starkt. I avskildheten finns möjligheten att möta, se och finna mig själv. I detta också en rymd och en andlig längtan.
Det andra spåret leder in i öppna rum fyllda av möten, gemenskap och kreativitet, arbetsglädje och starka vänskapsband. En lust att utforska nya fält och tänja gränser. Också detta en väg att i djupare kontakt med andra få syn på mig själv.
Gullhönan är Eva Ogdens självbiografi, där de två spåren möts och ett liv skildras.
LiV i SVERiGE
www.vistoforlag.se