HJÄRT KLAPPNING
Helena Adrian
Tidigare utgivning:
Vad heter du? Vetinte! (2022)
Skrivande som ger hjärtklappning
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Helena Adrian
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Polen, 2025
ISBN: 978-91-8117-038-2
Skrivande som ger
HJÄRT KLAPPNING
Helena Adrian
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
Min spänning
Spänning?
Tvivel I
Ökad stressnivå
Läsning som ger hjärtklappning
Undersökningsmetoder
Domestic noir
Tvivel II
Forskning – mätning – kreativitet
Pupillmätning I
I morse mördade jag ingen, ingen innan lunch, ingen på eftermiddagen
Spänningsskalan
Tvivel III
Pupillmätning II
I
träning
II
Hur länge ska jag vänta?
Hjärtslag III
Hjärnans reaktion
Pupillmätning III och svettning
What happened next?
Tvivel IV
Ögonrörelser
Ökad stressnivå
EEG I
EEG II
EEG III
Är väntan över?
Vägs ände
Noter och källförteckning
Min spänning
Mitt konstnärliga skapande, en löpande text.
Svarta bokstäver, storlek 12, på vitt papper.
Jämna återkommande rader, ibland indragna.
Jag ser på mitt manus. Det är ingen konst, det är konstigt.
Osäkerheten sköljer över mig.
Den försvinner inte.
Tvivel om kreativitet.
Och om fortsatt arbete.
Jag är intresserad av kontraster.
Av svartvit film, av fotografering i svartvitt.
Helst skriver jag i genren domestic noir.
Har också en oklar tanke om att skriva svartvitt.
Jag tar fram en sax.
Klipper i manus och essä.
Utskrivna A4-sidor
blir oregelbundna bitar.
Jag samlar ihop min spänning.
Hitchcock, Freud, Rendell.
Några citat, ett rättsfallsreferat.
Textstycken från sista kapitlet.
Mina klipp spridda på ett svart papper.
Jag sorterar bort en övning i temporalstrukturer.
Betraktar mitt arbete. Ögat fastnar på Freud.
På dubbelgångare och att vara bekant men ändå inte.
Mitt kollage ligger på köksbordet.
Jag går förbi flera gånger och är inte nöjd.
Flyttar på en bit. En text är utskriven i för litet typsnitt.
Skriver ut nytt.
Nu limmar jag.
Pulsen går upp.
Fukt i handflatorna.
Ett adrenalinpåslag.
Hjärtklappning, svettning.
Pupillförändring och påverkad andning.
Ökad irritation eller stress?
Nej, mitt arbete – olika aspekter av spänning.
Freud Freud Freud duerF
Spänning?
Jag har ett missbruk, ett adrenalinmissbruk. Eller i alla fall ett bruk. Det är kanske att gå för långt att säga att det är ett missbruk, eftersom det varken skadar mig eller andra (inte kroppsligt i alla fall). Jag söker adrenalinkickarna i spänningen men kastar mig inte utför ett stup i ett fallskärmshopp eller klättrar uppför en brant bergvägg, endast säkrad med ett snöre som förhoppningsvis håller för min vikt, i händelse av att jag tappar fotfästet. Mina adrenalinkickar är av ett annat slag.
Det finns många olika sorters spänning, nervkittlande spänning, malande spänning, spänning som överraskning, en anspänning och nyfikenhet. Uppräkningen är på intet sätt heltäckande. Synonymer till spänning är bland annat: dramatik, raffel, nervdaller, sensation, spänd förväntan, oro, nervositet, stress, konflikt, motsättning, slitning, tvist.
Det jag är intresserad av är spänningen som skapar kroppsliga reaktioner när läsaren (eller jag själv i verkliga livet) fyller ut skeendet med föreställningar om händelser och händelseförlopp, det hopplösa, smärtsamma och eländiga, som skulle kunna hända, men som inte finns uttryckt.
Jag har haft ett trettiosju år långt yrkesliv med spänning –som auktoriserad revisor. Revisorn kopplas sällan ihop med rafflande händelser. Monty Pythons sketcher, exempelvis den om en lejontämjare eller John Cleese återkommande rolltolkning av revisorn, har bidragit till bilden av en beige/grå, menlös och tråkig varelse. Filmen The Accountant, som visade andra sidor av en (dock högst ovanlig) revisor, har inte kunnat kompensera den allmänna uppfattningen om att revisorn har ett tråkigt, enformigt och rätt händelselöst jobb.
Jag har arbetat med egenföretagare, entreprenörer och kreatörer. Jag har haft runt tjugofem anställda, i huvudsak i
tjugoårsåldern, och har årligen tagit dessa på resor runt om i Europa. Spänningen har inte saknats.
Unga personer, kreatörer, entreprenörer och egenföretagare saknar ofta konsekvenstänk. De har inte de spärrar man ibland önskar sig och de omger sig ofta med likasinnade. Dramerna har radat upp sig, familjetragedier, skam, skuld och rädsla, våld, mord, förskingring, stöld. Listan kan göras lång. Jag vill understryka att jag aldrig vid något tillfälle har haft kunder som varit kriminella, vad jag vet.
Den allmänna bilden av revisorn som grå och tråkig har stört mig, troligtvis för att jag själv gjort allt för att bryta mot den. Jag vill inte vara tråkig och osynlig. Likt Don Quijote kämpade jag med att synliggöra spänningen i yrket. Men det var svårt när inte ens branschens mest namnkunniga kollegor kunde stå i en bar och berätta vad de jobbade med, utan att hitta på en konsulttitel som skulle verka mer intressant. Det handlar inte om siffror som många tror, utan det handlar om människor, som vi kommer riktigt nära (faktiskt närmare än företagarens egen familj), och vet, eller i vart fall kan föreställa oss, vad de kan åstadkomma.
Så slutade jag vara verksam som revisor, slutade lösa problem och slutade vara ansvarig för medarbetare. Det infann sig en tomhet. Utan spänning, inget liv. Det låter dramatiskt, och jag vill gärna ha ett liv i dramatikens tecken. Händer det inget, blir jag lätt uttråkad. Skrivande håller mig vid liv. Här kan jag skapa en scen, människor som är opålitliga, besvärliga relationer och skapa kreativa lösningar på problem, både sådana jag skapat själv och sådana som uppkommit när karaktärer utvecklats framför mina ögon.
Den jag främst tänker på som spänningsskapare är Alfred Hitchcock, ”Master of Suspense”. Hitchcock framkallar i sina filmer den spänning som jag är intresserad av, en psykologisk
anspänning, ofta baserad på skam, skuld och rädsla. Han menar att rädsla är en viktig del av livet men att det bara är möjligt att njuta av rädslan om vårt undermedvetna är klart över ”that the price of the danger … need not be paid”.
Hitchcock delar upp rädsla i två olika kategorier: terror och suspense. Fasa/terror, terror, och skräck, horror, skapas genom överraskningar och spänning, suspense, genom föraningar. Han menar därför att suspense är mer underhållande och njutbart, då det är en upplevelse med kontinuitet som når en topp och ett crescendo, medan terror, för att vara effektivt, måste komma ”allt på en gång”. Alfred Hitchcock lyfter fram skillnaden i följande citat:
”Suspense movies, in my point of view, is to give the audience information in advance, not after the facts. It’s a great difference between giving the audience the anticipation and surprising them. A surprise takes ten seconds, but anticipation could take an hour.”
Skillnaden synliggörs med ett exempel där skräck framkallas av att en bomb oväntat smäller av så att publiken i biosalongen lyfter från sina stolar, och där det kusliga framkallas genom att visa hur bomben apteras på en parkerad bil, ett medelålders par sätter sig i bilen och kör iväg. Vi följer bilen, som stannas av en polis, kommer i diskussion med en medtrafikant, kör in på ett militärområde …
Den franske regissören Francois Truffaut intervjuade Alfred Hitchcock vid flera tillfällen. Intervjuerna har filmats men också sammanställts i en bok, Hitchcock: A definite study of Alfred Hitchcock. I intervjun framkommer, att spänning skapas av att vi inte känner till narrativets upplösning och när dess upplösning fördröjs eller försenas.
I slutet av mitt manus Jag ville bara väl har Astrid något hon vill berätta.
Nu fick det vara nog. Hon hämtade ny kraft, varifrån den kom var oklart, men hon ville få slut på allt. Den enda möjliga utvägen var att lägga korten på bordet, att berätta allt. Hon ville förklara medan hon ännu kunde. Hon fick ta konsekvenserna.
”Jo, det är en sak jag vill att ni ska …”
Hon blev avbruten av att Frida och Otto kom hem.
Scenen fortsätter med händelser runt barnbarnen tills dessa lämnat rummet.
Den inre rösten manade på, att hon skulle berätta. Otto och Frida hade försvunnit iväg till sina rum. Nu hade hon alla möjligheter. Hon svalde och tog ett djupt andetag.
”Det … Ja …”
Modet svek henne.
”Jag ska bara pudra näsan.”
Läsaren får i kapitlet inte reda på vad Astrid vill berätta och i det följande gör hon ett försök att skriva ner sin berättelse, men somnar innan läsaren får ta del av hennes tankar.
Hitchcock menar att det är fördröjningen i berättelsens upplösning som skapar den önskade känslomässiga reaktionen.
Jag går igenom mitt manus och tar bort text i syfte att läsaren kompletterar det som saknas. Det outsagda är det som får läsarens hjärna att fylla ut med det mest otäcka. Kanske så otäckt att det inte ens går att skriva.
När jag läser Truffauts intervjuer med Hitchcock noterar jag hur mycket arbete det är att få en film på plats. Det skiljer sig i vissa delar inte mycket åt mot att skriva en roman – slit med manus, slit med inblandade personer (filmare/redaktörer, ljussättare/ grafiker, kompositörer/inläsare av ljudbok) – i andra mer. Plötsligt
är författararbetet ett lättvindigt skapande, där jag slipper många problem: med skådespelare, skattefrågor relaterade till arvoden för utländska statister eller statister i utlandet, skådespelarnas eller agenters later, lokalval, tillstånd att använda platser och mycket annat. Genom komplexiteten i annat skapande blir mitt eget inte lika besvärligt.
Det jag sa, om att jag inte haft kunder som varit kriminella, är inte riktigt sant. 2007 slängde vi ut en kund och hans företag. Han kunde inte lämna en godtagbar förklaring till varifrån en större summa, som gått till att betala en gård utomlands, kommit. Några månader senare lyssnade jag på P4 Göteborg och en nyhetsuppdatering. ”Under gårdagen kom en i Kungsbacka verksam advokat till polisen och anmälde sig själv för förskingring. Vart pengarna tagit vägen ville han inte berätta.” Och där satt jag och visste vad de använts till.
Var detta verkligen en tillfällighet? Redan då var jag övertygad om att det här var en historia som jag måste skriva om, men det tog ända till oktober 2022 innan jag kunde påbörja mitt manus.
Det har fått namnet I skuggan av ett arv och handlar om vad skam gör med människor och om hur god moral bryts ner.
En annan viktig del i spänning är att huvudkaraktären måste vinna läsarens sympati. Författaren bör få läsaren att omedvetet ersätta karaktären med sig själv, eftersom som Hitchcock uttryckte det, ”om sanningen ska fram, är människan mest intresserad av sig själv eller av historier som påverkar dem”.
Jag funderar på hur mycket jag ska gräva i historien om min advokat. Tänker att om jag inte tar reda på bakgrund och fakta, utan bara håller mig till den ytliga historien, kommer fiktionen att ta överhanden och jag kommer själv att styra. Samtidigt är jag fruktansvärt nyfiken. Hur kunde det gå så fel?
Jag kontaktar polisen som hänvisar till ekobrottsmyndigheten. En chefsåklagare ringer upp mig och frågar med myndig röst: ”Vad ska du ha materialet till?” Jag förklarar vad jag håller
på med och får veta att material normalt inte sparas längre än tio år efter att dom vunnit laga kraft. En kort stund blir jag iskall. Är det stopp här? Jag hinner inte tänka ut vad det kan innebära om jag inte får ta del av förhören, innan chefsåklagaren fortsätter: ”Av någon anledning finns materialet fortfarande kvar.” Min begäran om insyn i förundersökningen översänds till en administratör på Andra kammaren som mejlar mig det jag bett om.
Jag läser protokoll. Förhörsledaren frågar advokaten som anmält sig, hur det kunde bli så här. ”Av dina kollegor beskrivs du som noggrann, kunnig och omdömesgill.”
Det verkade vara en överraskning för alla, det advokaten gjort. Jag läser vidare och ser att det också kommit in en anmälan från den som blivit av med pengarna. Det sorgliga är att jag inte känner sympati med offret. Advokatens klient skulle föra över pengar från ett sålt bolag till ett engelskt kanalbolag och därefter ta ut alla pengarna skattefritt. Snuskigt. Det var inte mer än rätt att de förlorade allt. Den transaktionen hade också advokaten varit tveksam till. Han ville ha godkännande på att det verkligen var en lagenlig transaktion innan han åtog sig uppdraget.
Jag undrar hur processen med personlighetsförändringen gick till, från att ha varit noggrann och laglydig till att bli brottsling. Rädslan att avslöjas drev honom djupare in i det kriminella.
Tvivel I
Jag fastnar i tankar och i rörelser. Står still, tittar på vad jag skrivit, men lyckas inte få fram något nytt. Undrar om jag ens kan skriva. Vem ska avgöra om jag kan när ingen läser? Ingen kan heller läsa eftersom det inte finns något manus som är färdigt. Min tvekan och oro bromsar mig. Någon sa att all träning som blir av, är bra träning och det gäller även skrivandet. Allt skrivande som blir av är bra skrivande. Jag måste alltså öva mer.
Jag har skrivit en sida om Johans våndor utan att det egentligen händer något. Texten flödade fram, men är gestaltningen tillräcklig, är detta inte bara en redogörelse, fakta? Hur får jag känslan att nå ut till läsaren? Att skriva hur han känner förmedlar inte känslan, utan jag behöver skriva om hur Johan mentalt förflyttar sig från ett tillstånd till ett annat. Hans uppfattning om omgivningen förändras i de olika sinnestillstånden. Får han svårt att sitta still, spritter det i benen? Luktar det? Låter det? Och luktar och låter det olika i de olika tillstånden?
Jag har haft för bråttom och borde dra ner på tempot. Ivern att komma vidare i händelseförloppet, att få veta hur det går, gör att jag inte ser, och därför inte heller skriver, detaljerna.
Hur mäter man spänning? Och vad händer med spänningen när man försöker fånga den i vetenskapens strålkastarljus?
I denna lustfyllda essä präglad av en humoristisk livskänsla bjuder författaren Helena Adrian in läsaren till sitt författarliv – en plats där adrenalin, litterär nyfikenhet och mätinstrument möts. Med glimten i ögat och ett stetoskop i handen utforskar hon hur kroppen reagerar på spänning: pupillernas förändringar, hjärtats slag och svettens droppar. Hon går längre än så, till och med EEG och nyskapade spänningsskalor används för att analysera både text ur hennes eget manus och klassiska verk som Rebecca.
Adrian vänder sig till författare, aspirerande skribenter och läsare som fascineras av hur litteratur påverkar oss – på ett kroppsligt såväl som själsligt plan. Samtidigt talar hon till den vetenskapligt nyfikna, som vill reflektera över var gränsen går mellan det mätbara och det ogripbara, eller den som bara vill njuta av en berättelse som får hjärtat att slå lite snabbare.
Men ju närmare hon kommer sitt mål, desto mer tycks spänningen glida henne ur händerna – likt troll som försvinner i dagsljus. Adrian skildrar med självironi och skärpa en resa genom vetenskapliga ideal och kreativa infall, där frågorna väger tyngre än svaren och misslyckanden blir en del av konstnärskapets kärna.
Helena Adrian är författare och skrivpedagog med en konstnärlig magister i litterär gestaltning på Författarskolan, Lunds universitet. Hon skriver i genren domestic noir och har tidigare gett ut Vad heter du? Vetinte!, som är en högläsningsbok för barn.