Bagarens dotter
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Åsa Lindell
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Omslag: Emelie Bohman
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-042-9
BAGARENS DOTTER
Långt senare kommer ett tåg. Jag är nästan ensam på perrongen. Ingen ser på mig. Ingen att fråga vart tåget är på väg. Vagnar som gapar, skadade av bomber. Jag tvekar. Kanske går det ändå hemåt? Tanken på mamma och pappa får mig uppför de få stegen till vagnen, in i kupén.
Jag stannar till på tröskeln, drar efter andan. Fötterna vägrar lyda och är som fastfrusna.
Allt är trasigt. Rester av människors liv står att känna igen. En del av en svart hatt, en skolväska och en damsko med klack framför mig. Strax intill på golvet en skadad kvinna med ett blodigt sår i pannan och ett barn i famnen. De gråter den tröstlösas gråt. Deras tårar får mina läppar att darra. Ska jag kliva av? Kan det verkligen vara rätt tåg?
Jag blundar när jag går förbi modern och barnet och söker mig framåt i tåget till ett oskadat säte intill en äldre man. Tåget börjar rulla, men vart vet jag inte. Det finns fortfarande ingen att fråga. Mannen bredvid mumlar osammanhängande utan att verka se mig. Ber en tyst bön till min Gud.
”Bitte, låt mig få komma hem. Hem till Holzheim.”
KAPITEL 1
Pappa och jag
Pappa tillbringar sina eftermiddagar i kökssoffan.
”Är man bagare måste man gå upp mitt i natten och då blir man trött efter maten.”
Det säger han varje dag efter middagen, som vi äter klockan 12. Eller möjligtvis kvart över. Pappa sträcker på sig, gäspar, kliar sig i håret och lägger sig till rätta i soffan med ett grymtande. Soffan svarar med ett knarrande.
Jag har sedan länge bestämt att jag aldrig ska bli bagare.
Lillasyster Marta och jag sitter hos pappa i soffan. Jag på hans mjuka mage och hon precis ovanför hans huvud, allra längst in i hörnet. Det är bara vi i köket, men genom fönstret mot gården ser jag mamma passera. Grinden mot gatan gnisslar när hon öppnar den.
”Vart ska mamma”, undrar Marta.
Men jag svarar inte utan tittar ner på pappa. Hans vita skjorta ser trång ut så jag drar lite i den. Visst kan jag få den att passa hans bagarmage bättre? Marta klappar pappa på huvudet.
Vi väntar på att han ska läsa en ramsa för oss. Vi älskar hans ramsor, och allra mest tycker vi om den om Heinrich. Det är en hemsk berättelse om pojken Heinrich som fryser och inte har något att äta. Några föräldrar har han inte heller den stackaren. Marta brukar ta min hand när pappa berättar historien om Heinrich, och allt är både mysigt och rysligt på samma gång. Vi vill höra den så ofta som möjligt. Helst varje dag.
Ibland när jag ska sova ser jag Heinrich framför mig – en liten, mörkhårig, smal pojke med stora bruna ögon. Hans kläder är trasiga. Den grå byxan har ett stort hål på knät och tröjan är sliten, men han är inte det minsta smutsig. Heinrich är lika gammal som jag.
Min storebror Michel är ett år äldre och både elak och rolig. Mest elak. I alla fall mot mig. Ändå är de lite lika på något sätt
Heinrich och Michel, men det är nog mest håret och de bruna ögonen.
Jag tycker synd om Heinrich. Om jag skulle få se honom på riktigt, eller någon som liknar honom, skulle jag direkt springa ut i butiken och hämta ett nybakat bröd att bjuda på. Kanske skulle jag till och med ta en bit salami i kyldisken till den föräldralöse pojken. Inte den fina sorten förstås, men den vanliga. Hans ögon skulle stråla och han skulle sluka brödet och korven i ett nafs. Sedan skulle han titta upp och fråga om jag ville leka. Jag skulle föreslå att vi leker Kejsare och lakejer, min favoritlek. Vi skulle fråga flera andra barn om de ville vara med, som Marta, Michel, MetzgerAlfons och några fler av grannbarnen. Man måste vara många när man leker Kejsare och lakejer.
Vi säger till pappa att vi vill höra om Heinrich. Både en och två gånger. Men idag går det inte att väcka honom hur vi än försöker. Han ligger stilla, lite på sidan. Den ena armen hänger ut från soffan. Nuddar nästan golvet men inte riktigt. De bruna byxorna är mjöliga. En stortå sticker ut ur den grå strumpan. Ögonen med de mörka ögonfransarna är slutna. Han är helt tyst. Jag kittlar honom. Marta drar honom lite försiktigt i håret och klappar honom på den skrovliga kinden, strax intill det mörka födelsemärket.
”Pappa, pappa vakna”, säger vi båda två där vi sitter alldeles tätt intill. Jag reser mig upp och ställer mig vid hans huvud, nära Marta som sitter kvar i hörnet på den bruna kökssoffan.
”Tänk om han är död”, säger hon tyst.
”Klart att han inte är”, svarar jag, men blir ändå orolig. Jag klappar honom också på kinden, lite hårdare än Marta. Jag prövar en gång till. Det hörs en smäll när handen träffar pappas kind, men pappa rör sig fortfarande inte. Då kommer jag ihåg något som mamma berättat om vad man ska göra när man verkligen måste väcka någon. Hon sa att om det är allvar, om någon inte vaknar trots att man ropar och skakar personen, kan man hälla vatten på honom eller henne.
”Jag vet hur vi kan väcka honom Marta.”
Jag börjar försiktigt spotta. En droppe i taget tar sig ut genom munnen, längs hakan och ner mot pappa. Martas ögon blir stora men hon gör strax som jag. Hon samlar ljudligt spott i munnen och låter det droppa. Vi ser hur spottloskorna landar i pappas ansikte, i hans panna, i hans hår. Pappa vaknar inte ens när en av mina loskor landar rakt på hans ögonlock. Vi tar i ordentligt och spottar så mycket vi kan. Vi glömmer att vi är oroliga. Det har blivit en rolig lek. Hur mycket kan man spotta på sin pappa innan han vaknar? Det börjar bli torrt i munnen så jag får samla saliv extra länge för att få till en stor loska. Det låter som ett en flod i mitt huvud. Nästan som Lech, floden strax utanför byn.
Splash!
Pappa far upp med ett tjut och tar sig förvånat på kinden. När han ser oss sitta där med halvöppna, dreglande munnar börjar han skrika.
”Vad har ni gjort, dumma ungar.” Han far upp ur soffan med ett rytande och hytter efter oss.
”Du vaknade inte och mamma har sagt att om någon måste vakna kan man hälla vatten på dem”, småsnyftar jag. ”Vi var rädda att du aldrig skulle vakna mer.”
Pappa ser först ut som om jag ska få ett kok stryk. Han tar ett steg mot mig, griper tag i min bruna klänningsärm. Sedan stannar
han mitt i rörelsen. Ett leende tar över hans argmin men han gömmer det i sin hand, och mumlar: ”Gör aldrig om det där.”
Med hårda steg går han ut från köket och slår igen dörren med ett stort brak. Strax hörs vattenkranen i badrummet. Den spolar länge.
Marta och jag tittar på varandra. Hon gör en liten grimas som får henne att se både ledsen och glad ut.
”Du ska väl inte lipa nu?”
Gladminen vinner, så vi fortsätter med spottleken i kökssoffan utan en sovande pappa. Vi tävlar om vem som kan spotta längst.
När jag träffar den gröna skålen i fönstret mot gatan vet jag att jag vunnit. Marta kan aldrig spotta så långt. Hon är för liten.
Eftersom det ändå inte finns något spott kvar i munnen går vi ut och leker på gården.
KAPITEL 2
Barnarövarna
Det är söndag och Marta och jag är finklädda. Jag känner mig stilig i den blåblommiga klänningen som jag ärvt av min kusin. Marta har en nästan likadan, bara en storlek mindre och i en annan färg. Grön. De vita strumporna klättrar upp på mina bruna ben. Jag har inte en enda fläck på hela klänningen och inte Marta heller. Det brukar hon aldrig ha, medan jag oftast får min första redan vid frukost. Brun från den varma chokladen och röd från fruktkompotten.
Hela veckan har de vuxna pratat om en försvunnen flicka i grannbyn, Schönhof. Hon är lika gammal som mig och jag vet var hon bor, i den stora gården till höger om vägen genom byn. Hon heter Maria och har långt blont hår. Hennes storebror är väldigt elak, en gång skrämde han Marta och mig så att vi började gråta. Han stod bakom gödselstacken på deras gård när vi var där med pappa för att köpa en skottkärra. När papporna gick iväg för att göra upp affären rusade han skrikande fram med högaffeln riktad mot oss.
”Nu ska jag spetsa er, små flickor.”
Jag tog Martas hand och vi sprang så fort vi bara kunde. Marias bror sprang efter och skrattade som en galning, men jag hörde det knappt för rädslan dunkade som en stor trumma i bröstet. Som tur var hörde hans pappa våra skrik. Pojken blev ivägsläpad in i huset. Jag hoppades att han skulle få mycket stryk. Det förtjänade han.
Nu tycker jag synd om honom och hans mamma och pappa.
Undrar vad som hänt stackars Maria med det långa blonda håret. När jag hör mamma tala med pappa om Maria så ber jag en hastig bön till Gud om att hon snart kommer hem igen.
Att hon bara gått riktigt vilse i skogen och kanske stukat foten och inte hittat hem.
”Lieber Gott …”
De vuxna pratar också om kidnappningen av Charles Lindberghs barn. Lindbergh är en berömd flygare som flugit själv över nästan hela jorden, i alla fall från Europa till Amerika. Pojken rövades bort för flera år sedan, så mycket vet jag. Och nu tror man att samma sak hänt Maria i Schöndorf. Vi hör en upprörd röst på radion som berättar om den försvunna flickan. När jag frågar om vad som hänt blir jag bara hyssjad. Ingen vill förklara.
Trots de försvunna barnen, sjunger vi på vår väg genom den söndagstomma byn. Nästan alla är i kyrkan vid denna tid. Förutom vi som ännu inte fyllt 6 år. Vi får vara hemma och leka ett tag till.
”Passa på att leka av er ordentligt, snart är ni också kyrkomogna.”
Det är pappas vanliga fras när han säger hejdå på väg till söndagsmässan.
Efter att ha sagt hejdå till våra föräldrar går vi längs huvudgatan utan något särskilt mål i sikte. Vi tycker helt enkelt om att gå ut i våra finklänningar om söndagarna. Det är lite spännande att byn är så tom, så tyst och övergiven. Vi stannar till utanför grannhuset där min kamrat MetzgerAlfons bor. Där är ett fasligt väsen på grisarna.
”Undrar om de bråkar?”
”Det är nog de nya kultingarna som vill ha mat. Alfons berättade att det blev så många.”
Kanske är det någon piga som tittar ut från en av bondgårdarna längs bygatan och ger oss en liten, liten godsak. Allra helst skulle
jag vilja ha en röd karamell. Av den hårda sorten som smälter i munnen och som det är svårt att låta bli att bita sönder. Men vi möter ingen alls på vår väg, och lite besviket svänger vi av på den mindre grusvägen som tar oss tillbaka hemåt. Här är husen och fönsterluckorna mindre. Gårdarna smutsigare. Kanske finns inte ens pigor i husen?
”Jag tycker bättre om vårt hus Gertrud.”
Då ser vi den. Den öppna grå bilen med två personer i, en kvinna och en man. De har bruna läderhuvor och stora mörka glasögon som täcker halva ansiktet. Och vi, eller i alla fall jag som är äldst, vet direkt att det är vår tur att bli kidnappade. Vi är ju, precis som Lindberghspojken och Schönhofflickan, fina barn, och ensamma är vi också. Ingen vuxen är i närheten, det är bara vi och den grå bilen, som sakta närmar sig oss där på byvägen.
Jag tar Marta i handen, viskar till henne att det är barnarövarna som kommit för att ta oss och att vi måste gömma oss. Marta piper till. Hon spärrar upp ögonen i skräck, men gör som jag säger, och följer mig rakt genom staketet som utgör tomtgränsen vid sidan om oss. Turligt nog är det ett grovt staket, precis med plats för små flickor att ta sig igenom. Vi flåsar och pustar. Väl ute på andra sidan känner jag tårarna komma. Min underläpp darrar. Jag väntar på Marta och sedan springer vi vidare mot den stora busken längre in på tomten. Mitt hjärta slår så snabbt och ljudligt och jag tänker att de kommer att hitta oss på grund av att det bultar så högt.
Martas bruna ögon är fortfarande stora och stirrande. Hon blinkar inte ens. När jag tar henne i armen reagerar hon knappt. Vi sitter på huk inne i den jättelika rosenbusken men jag märker inte de vassa taggarna som tar sig in i mina uppskrapade ben och armar. En liten blodstrimma syns på min ena hand. Jag följer dess väg över handryggen.
Vi hör inget motorljud längre, mannen och kvinnan har nog stängt av motorn för att hitta oss lättare. Kidnappare är säkert
väldigt duktiga på att smyga sig på sina offer, så tänk om de är precis utanför busken utan att vi hört dem komma? Magen knyter sig. Det är svårt att svälja. Bredvid mig skakar Martas bara arm under min hand.
Jag undrar om vi ska ligga kvar eller fortsätta längre in i den ganska vildvuxna trädgården, och ta oss upp mot Metzgers hus som skymtas från vår plats. Kanske är pigan hemma och förbereder middagen, men vad kan hon göra mot två barnarövare med bruna läderhjälmar och stora glasögon? Som redan rövat bort och dödat flera små barn. Så vi ligger kvar, tätt intill varandra, med höga hjärtljud, uppskrapade ben fulla med taggar och med snorblandade tårar i hela ansiktet.
”Jag vill hem till mamma.”
Martas röst är bara en viskning men jag hyssjar henne ändå med en hand över munnen. Hennes ögon blir ännu räddare och jag vet att jag måste ta hand om henne, hon är ett helt år yngre än jag. Jag flyttar mig ännu lite närmare och klappar henne på den lilla armen som nu blivit alldeles kall. Hon tystnar och säger inget mer på en stund. Kyrkklockorna ringer. Jag förstår att det är mitt i mässan, för klockorna ringer alltid då kyrkobesökare böjer knä för att ta emot Guds välsignelse. Det vet jag eftersom jag varit med i kyrkan flera söndagar, trots att jag bara är fem år.
Men det har inte Marta. Hon är fyra.
Tiden går, men jag vet inte hur fort. Jag tänker att nästa gång klockorna ringer, då är mässan slut och alla lämnar kyrkan för att gå hem till sitt. Då kanske vi kan springa upp mot Metzgers hus, eller ut på vägen igen och hem till mamma och pappa.
Men det är tyst så länge. Inga klockor ringer och jag vet inte hur lång tid det är kvar av mässan. Jag viskar till Marta att ligga stilla och kryper sedan försiktigt ut mot buskens kant. Kroppen skakar, jag hör mitt hjärta slå och känner för första gången taggarna i benen. Mest känner jag den som är på mitt vänstra knä, nästan precis mitt på där knät skrapar mot marken. Blodstrimman
på handen har smetats ut och hela handen är blodig. Det gör ont överallt och jag kan inte hålla mig längre.
”Kom”, säger jag stressat till Marta, samtidigt som jag reser mig och börjar springa.
Jag skriker högt och rusar över Metzgers tomt för att ta mig hem. Marta följer efter och skriker också, men inte lika högt som jag. Vi trycker oss ut genom staketet, ut på vägen, rakt fram på bygatan och tar till vänster mitt emot Gleichs hus för att ta oss in på vår gård. Vi hör röster, upprörda, höga röster som vi känner igen. Lite längre bort hör vi någon annan ropa våra namn, det är
Fanny som ropar men vi ser henne inte.
”Gertrud. Marta. Geertruud. Maarta.”
Då ser vi mamma och pappa som står mitt på gården och tittar ner mot trädgården, de vänder på sig när vi kommer skrikande och jag hinner se deras oroliga ansikten.
Jag rusar rakt in i pappas stora famn och när jag är framme kommer gråten. Jag gråter så mycket att jag inte kan säga någonting alls på en lång stund. Bredvid hulkar Marta i mammas famn. När tårarna tagit slut berättar jag om barnarövarna som kommit i en grå bil. Pappa tröstar och säger ”såja, såja”, och sedan plockar mamma bort varenda tagg från våra armar och ben. Blodstrimman på min hand torkar hon bort med sin näsduk. Det svider bara lite.
I EN LITEN BY I SÖDRA TYSKLAND, där kyrkklockorna ringer för att markera livets vändpunkter, växer Gertrud upp som ett av fem syskon. Hennes pappa är bagare och en viktig person i byn.
I barndomshemmet får både värme och fantasi plats. Gertrud drömmer om en cirkuskarriär, men när kriget närmar sig blir drömmarna alltmer avlägsna.
Föräldrarna försöker upprätthålla sina värderingar i en tid där oliktänkande förföljs och i värsta fall straffas med döden. Även Gertrud ställs inför omöjliga dilemman.
När hon erbjuds en plats på nazistpartiets prestigefyllda superskola och krigsfångar börjar anlända till byn, tvingas hon konfrontera svåra frågor om rätt och fel. Och varför tycker hennes fröken att Mein Kampf är viktigare än Bibeln?
Bagarens dotter är en gripande berättelse om mod, motstånd och drömmar under nazismens intågande i 1930-talets södra Tyskland. En historia om att växa upp och försöka bevara sin mänsklighet i en värld som håller på att förlora sin. Boken är baserad på verkliga händelser, inspirerad av författarens mammas uppväxt.
www.vistoforlag.se