

RÖDE RIDDAREN HÅKAN LINDGREN
Röde riddaren
Hoi Publishing AB
Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Håkan Lindgren 2025
Utgiven av Lilla Hoi, Helsingborg 2025
Lilla Hoi ingår i Hoi Publishing www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Jovanna Mendes de Souza
Formgivning inlaga: Jovanna Mendes de Souza
Illustration: Daniel Brandt
ISBN: 978-91-89549-09-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
HÅKAN LINDGREN
RÖDE RIDDAREN

Till Maïa – det här är din bok.
Jag älskar dig!
Prolog År 1957
Det brinner
”Det brinner! Det brinner!” skrek Stina, hushållerskan som kom rusande ut genom den väldiga porten på Katthaga. Katthaga var den stora herrgården på Valpudden. Klockan var halv sex på morgonen och inte många var uppe för att höra den fruktansvärda nyheten. ”Hela huset står i lågor”, fortsatte hon när hon kom springande över den stora gräsmattan. Alfred, Stinas man som var trädgårdsmästare på gården, var ute för en tidig inspektion av ägorna.
”Va?” ropade han förfärat och tittade upp mot herrgården. Lågorna sökte sig ut genom byggnadens fönster och slickade väggarna på både in- och utsidan. De spred ett varmt och alldeles för intensivt sken som lyste starkare än den uppstigande solen. ”Jösses! Har du ringt brandkåren?”
”Nej, du måste hjälpa mig. Telefonen fungerar inte uppe i huset. Jag tror att någon har klippt av ledningen.”
”Vad menar du? Skulle någon ha …?”
”Bara ring, snälla! Innan det är för sent.”
Men det var redan för sent.
När brandkåren kom från Gustavsberg, bara sjutton minuter senare, hade taket redan rasat in. Minst fem rutor hade exploderat och hela godset var som en enda stor fackla. Flera personer hade kommit utrusande under tiden, hostande och smutsiga av rök och sot, och panikslagna över det som hände.
”Men var är herr Silfversked? Och frun och barnen?” frågade Alfred när han såg sig omkring i kaoset från elden medan brandmännen gjorde allt de kunde för att få bukt med lågorna.
Stina snyftade. ”Fru Silfversked är död. Hon överlevde inte förlossningen. Jag var kvar hos henne när jag kände röken. Men greven och barnen, jag vet inte vart de tog vägen. Och det lilla knytet, som bara precis kommit ut ur mammas mage. Tänk om …” Hon lyckades inte uttala orden som uttryckte rädslan hon bar inom sig.
”D-d-du menar”, stakade sig Alfred, ”du menar att de har brunnit inne?”
”Jag vet inte, men var kan de annars vara, om inte här i parken framför godset? Om de inte hunnit ut nu, kan de omöjligt ha klarat sig.”
Kapitel 1
Nutid
”Skärp er, annars sätter jag ut er till Röde riddaren!”
Maïa var som vanligt vaken före alla de andra. Det var inte så att det fanns en speciell anledning för henne att gå upp tidigt; det var bara det att hon hade så himla mycket att tänka på. Var man elva år skulle man ”uppföra sig” och göra en massa vuxet och tråkigt som att städa och hjälpa till där hemma, samtidigt som man var ”för liten” så fort man ville använda veckopengen till att köpa något roligt. Som det där kopplet som var så fint och som skulle ha varit perfekt till hunden de inte hade men som hon kanske skulle få en dag. Pappa hade visserligen sagt att han minsann inte tänkte skaffa vare sig en pudel, australisk fårhund eller något annat husdjur heller för den delen. Maïa tyckte inte att det var en bra anledning till att låta någon annan köpa kopplet när det bara fanns ett enda kvar i butiken. Tankarna bara strömmade över henne och på natten var det ibland helt hopplöst. Hon vände och
vred sig och gjorde allt för att inte väcka tvillingarna som sov i rummet bredvid. Inte för att Lucas eller Louis var särskilt lättväckta, speciellt inte när det var en vanlig skoldag som låg framför dem, ens när det bara var ett par veckor kvar till sommarlovet
Hennes båda pappor sov på nedervåningen. De vaknade betydligt lättare och hörde nästan alltid om Maïa gick ner till köket för att äta frukost innan de andra. Eller om hon satte sig i soffan för att läsa.
Kanske var det för att hon hade så svårt för att hålla sig stilla. Det var som om armar och ben levde sina egna liv. Plötsligt fick de bara en sådan jobbig lust att dansa eller så tvingade de henne att gå ner i brygga eller att försöka stå på händerna. Hon började förresten att bli riktigt bra på att stå på händer. När
Maïa satt i soffan vred sig kroppen ibland som av sig själv tills hon hamnade med huvudet ner och benen liksom klättrade på väggen bakom soffryggen, helt utan att Maïa sagt åt dem att göra det. Och helt utan att hon behövde sluta läsa, om hon hade en bok framför sig. Den var konstig på det sättet, hennes kropp. Som tur var höll den inte på så i skolan. Inte ofta i alla fall.
”Vet du vad klockan är?” ropade pappa Alex, när det hände tidigt på morgonen och han fortfarande försökte sova. Egentligen skällde han på franska. Tu sais quelle heure il est? Pappa Alex kom till Sverige
för en massa år sedan och pratade flytande svenska, men när han blev arg kom orden ibland ut på hans modersmål.
”Snälla, gå och lägg dig igen”, sa Håkan, syskonskarans andra pappa men som familjen kallade papsen.
Just nu höll hon sig gärna på rummet. Maïas svenska farmor, som alltså var papsens mamma, hade gett Maïa en bok när hon fyllde år och den läste hon om och om igen. Legenderna på Värmdön handlade om mysterier och berättelser runt omkring där Maïa och hennes familj bodde. I just deras by, Valpudden, var det förstås den stora branden på Katthaga som var den mest kända. Alla hade hört om greven som bott där och hur hela familjen försvunnit efter eldsvådan, men ingen visste vad som egentligen hänt. Lucas och Louis var om möjligt ännu mer nyfikna på det än hon själv.
Bröderna, ja! Det var toppen att ha två storebröder som försvarade henne i skolan om det behövdes, men det hon önskade sig mest, vare sig det var jul, födelsedag, påsk eller vad som helst, var en syster. Gärna en syster som var lik henne själv. Medan Lucas och Louis fått sin mammas rågblonda hår och papsens blå ögon hade Maïa sin mammas mörkare färger, för de hade olika mammor, och pappas chokladbruna ögon och lockiga hår.
Hon älskade sina båda pappor, och sina bröder, men att ha en tjej till i huset, en som förstod henne och som alltid var på hennes sida, skulle ha varit underbart. Det var tur att hon hade farmor som bodde alldeles i närheten och som Maïa kunde hälsa på precis när hon ville. Farmor var hennes stora idol, hennes bästa kompis och den som alltid lyssnade när Maïa behövde prata av sig. Och det var ofta.
Det gick inte en dag utan att Lucas och Louis gjorde henne precis skogstokig. I går kväll hade Louis slängt in en mus i Maïas säng. Så otroligt löjligt, som om Maïa skulle vara rädd för möss. Men Louis hade skrattat så att han kissat på sig när Maïa skrikande hoppat upp ur sängen. Såklart att hon blivit lite förvånad när det kittlat nere vid fötterna, vem skulle inte blivit det? Lucas hade varit så upptagen av sina böcker att han inte ens lagt märke till vad som hänt förrän han hört Maïas vrål.
”Kan ni vara lite tysta, bara en enda gång, för att se hur det låter?” hade han skrikit åt dem från killarnas rum. Lucas gillade lugn och ro, när han var på läshumör. Synd bara att det inte inträffade oftare.
”Det var inte mitt fel”, hade Maïa ropat tillbaka. Hon skulle minsann hitta på något som skulle få Louis att ramla baklänges. Kanske en snok i hans örngott, precis när han skulle sova? Hon hade sett
flera snokar borta vid bäcken, det fanns säkert ett bo där. Det måste hon undersöka så fort hon fick lite tid över.
”Förstås. Konstigt bara att du alltid befinner dig mitt i kalabaliken”, sa Lucas.
”För att mina bröder är sådana idioter, ja.” Maïa hade suckat och fortsatt: ”Båda två. Jag skulle också vilja ligga och läsa en bok i lugn och ro. Bara en enda gång, för att se hur det känns.”
”Snälla ungar, kan ni inte bara finnas till och existera utan att höras”, hade papsen sagt och stönat när han tittat in genom dörröppningen. ”Det finns faktiskt barn som gör som föräldrarna säger och sover på kvällen när de lagt sig. Har jag hört, alltså. Men det lär väl aldrig hända hos familjen Linton.”
”Om ni inte skärper er, sätter vi ut er till Röde riddaren”, hade pappa ropat från nedervåningen.
”Röde riddaren finns inte på riktigt”, hade Louis svarat. Louis var inte lika mycket boktok som Lucas och Maïa, men han hade också läst boken om mysterier på Värmdön och bestämt sig för vilka han trodde på och vilka som bara var barnsliga påhitt. Röde riddaren tillhörde de sistnämnda.
Kapitel 2
I de gamla ruinerna
Lucas och Louis verkade kunna hitta på nästan vad som helst för att göra livet surt för lillasyster. De drog henne i håret när hon försökte fixa en frisyr av sina lockar, om de inte gav henne en knuff så att hon ramlade omkull när hon stod på ett ben för att ta på sig strumporna. Och så undrade de varför hon låste in sig i badrummet när hon skulle göra sig i ordning.
När familjen nu inte kunde skaffa henne en syster fick de väl ordna med ett extra badrum om de hade problem med hur lång tid hon tog på sig där. Det var som om bröderna inte fattade vad en tjej var och att hon faktiskt tyckte om andra saker än de gjorde.
Men ibland, någon gång emellanåt, var tvillingarna som stora kompisar. Det fick bara inte hända för ofta, tydligen, Maïa fick väl inte tro att de var vänner på riktigt. Bröderna var trots allt fjorton. De var bara syskon som tog hand om varandra, men inget mer.
”Ska du med till ruinerna?” frågade Lucas en dag efter skolan.
”Vi tänkte kolla runt lite”, sa Louis.
Maïa visste inte vad hon skulle tro. Att bröderna frågade om hon ville följa med på upptäcktsfärd tillsammans med dem, att Lucas och Louis föreslog att de skulle leka ihop, att det var de som bad henne , lät som ett aprilskämt, men det var snart juni. Sommarlovet låg framför dem, tio hela veckor där vad som helst kunde hända. Om tvillingarnas förslag var ett tecken på hur sommaren skulle vara, kunde det bli det bästa lovet någonsin. Eller så skulle det bli tvärtom, om bröderna i stället tröttnade på henne – då skulle sommardagarna kännas oändligt långa. Och ensamma.
”Okej”, svarade Maïa. ”Jag hänger på. Ska ni göra något särskilt? Eller ska ni bara dit och sparka lite på stenarna?”
”Vem vet vad vi hittar på?” sa Lucas.
”Kanske något superkul, kanske något super- … läskigt”, sa Louis.
”Är det nu ni vill att jag ska säga att jag inte vågar?” frågade Maïa.
”Såklart inte”, sa Louis.
”Så skulle vi aldrig göra mot dig, syrran”, sa Lucas.
”Aldrig”, bekräftade Louis.
Utan att på något sätt känna sig säker på att det var sant, gav Maïa sig av mot Katthagaruinen tillsammans med sina bröder. Trots att klockan var nästan
åtta på kvällen var det ljust ute. Pappa höll som bäst på med maten, de åt alltid lite senare på sommaren men Maïa och tvillingarna skulle inte hinna leka särskilt länge innan de måste dra sig hemåt om de skulle slippa en utskällning. ”Här har jag stått i över en timme och lagat mat, och så kan ni inte ens dyka upp medan det är varmt”, skulle han säga. Eller skrika.
”Kan vi inte sparka lite boll i stället?” frågade Maïa.
”Äh, nu är vi nästan framme. Det här är mycket roligare”, sa Lucas.
”Mycket mer spännande”, sa Louis.
Maïa visste att ruinen, fast den var över sextio år gammal, alltid fascinerat bröderna. Hon måste erkänna att också hon tyckte att det fanns något kittlande över den, och all mystik den bar med sig, inte minst nu när hon läst boken från farmor. Alla visste att det brunnit och att greven som bott där aldrig mer synts till. Men ingen visste varför elden börjat eller varför greven inte kommit tillbaka och byggt upp det stora huset igen. Det sas att grevens fru brunnit inne och att det kanske var därför som greven själv inte visade sig igen, för att han tyckt att det var hans fel och gråtit ihjäl sig för det.
”Vad är det ni vill titta på?” undrade Maïa när de kom fram.
”Se om vi hittar någon ledtråd bara”, sa Lucas. ”Om vi kan lösa mysteriet med vad som hände.”
”Kolla, här var dörren”, sa Louis.
”Entrén hette det ju”, sa Lucas. ”Vi har en dörr hemma, men ett sådant här nästan-slott hade förstås en entré.”
”Sedan gick de in”, fortsatte Louis utan att låtsas om kommentaren och stegade i stället vidare in i det som varit huset. ”Där fanns nog vardagsrummet.” Han pekade åt höger där man kunde gissa att det funnits stora fönster mot vattnet längre bort.
”Salongen”, rättade Lucas, som om han var någon slags expert på fina gamla ord.
”Och till vänster fanns köket. Men det hette väl också något annat”, sa Maïa och blinkade mot Louis.
”Nej, ett kök har nog alltid hetat kök”, sa Lucas och lät plötsligt osäker.
”Förstås”, sa Maïa. ”Och därborta?”
”Trappan upp till övervåningen.”
”Där hade man velat smyga upp och kolla”, sa Louis. ”Det fanns säkert en gammal vind också, med massor av hemligheter.”
”Ja, mystiska lådor och askar med jättegamla brev från hela världen, gamla testamenten och sådant”, sa Maïa.
”Dummer”, sa Lucas. ”Testamenten gömmer man väl inte på vinden. Dem låser man in i ett kassaskåp tills någon dör.”
”Om de haft ett kassaskåp skulle det väl ha klarat elden och stått kvar”, sa Maïa.
”Man kanske hade kassaskåp i trä på den tiden”, föreslog Louis.
”Dubbeldummer”, sa Lucas. ”Då kan man lika gärna lägga allt i ett vanligt skåp med hänglås på.”
”Om det inte fanns något kassaskåp här finns det kanske en skatt gömd någon annanstans som ingen hittat ännu”, sa Maïa drömmande. ”En som vi kan leta reda på.”
Maïa behövde inte tänka eller ens gissa. Hon visste vem det var hon haft framför sig i samma ögonblick som han rusade förbi. Hon hade sett Röde riddaren.
Maïa är 11 år och bor på Värmdön. Det är en spännande plats, fylld av mysterier och legender som finns nerskrivna i boken hon fått av farmor. Alla har även hört talas om greven och hans familj som spårlöst försvann efter en stor brand för mer än 60 år sedan.
När farmor en dag plötsligt är borta misstänker Maïa att det är den mytomspunne Röde riddaren som ligger bakom bortförandet. Tillsammans med dovhjorten Sam ger hon sig iväg för att rädda farmor. På vägen träffar hon den äventyrliga Vicky och de blir vänner direkt. Snart upptäcker de att inget är som det verkar, och att det finns fler hemligheter i Maïas familj än hon kunnat ana.
Vem är egentligen Röde riddaren och vilken är kopplingen till branden som inträffade för så länge sedan?
Röde riddaren är den första fristående delen i serien Legenderna på Värmdön och är Håkan Lindgrens debut som barnboksförfattare.
Håkan Lindgren föddes i Göteborg, men har bott i Frankrike sedan 90-talet. Han har skrivit allt från låttexter och noveller till romaner. Med Röde riddaren debuterar Håkan som barnboksförfattare. Boken är första delen i serien Legenderna på Värmdön. Platsen för äventyren är Värmdölandet där Håkan med familj bodde under ett par års mellanspel i Stockholm.

ISBN 978-91-89549-09-8 9 789189 549098 >

Författarfoto: Peter Cederling