ROBERT HARRIS
ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND
BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se
Precipice
© Canal K 2024
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025 Översättning: Svante Skoglund Omslag: Anders Timrén
Omslagsfoton: Shutterstock, iStock, Alamy Författarfoto: © Carlotta Cardana Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025 Första upplagan, första tryckningen isbn: 978-91-89889-91-0
Sonett 44 av William Shakespeare på sid. 192 är översatt av Eva Ström.
Robert Harris has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act, 1988, to be identified as the author of this work.
Till George Harris Parr
författarens kommentar
En och annan läsare kanske förvånas av det faktum att samtliga brev från premiärminister Henry Asquith som citeras i texten är autentiska – detta gäller även telegram, nyhetsartiklar och officiella dokument samt korrespondensen mellan Venetia Stanley och Edwin Montagu.
Däremot är breven från Venetia Stanley till premiärministern påhittade, och polisinspektör Paul Deemer är en fiktiv person.
del ett
fredstid
Från den 2 juli till den 23 juli 1914
En sen torsdagsförmiddag i början av juli 1914 gick en ung kvinna med mörkt, blött hår i rask takt från Serpentine i Hyde Park längs med Oxford Street i riktning mot Marylebone. I ena handen höll hon en gräddvit solhatt av linnetyg, i den andra en våt baddräkt och ett par silkesstrumpor hoprullade inuti ett marinblått badlakan.
Fast hon tycktes ha bråttom avstod hon från att springa – det var på tok för varmt och för mycket folk på trottoarerna, dessutom var det inte riktigt hennes stil att anstränga sig i onödan.
Men hon rörde den långa, smala kroppen så fort och målmedvetet att de flesta snabbt klev åt sidan.
Klockan hade precis hunnit slå tolv när hon kom in på den eleganta 1700 -talsgata där familjen hade sitt Londonresidens. Hon såg att brevbäraren delade ut middagsposten; han stod på trappan till ett av de kalkputsade husen och grävde i sin väska.
Kanske hade hon hunnit hem i tid ändå.
Hon korsade gatan och hälsade på brevbäraren, slank förbi honom under portiken, genom den stora porten och in i den sommarkvava hallen.
Posten låg kvar i trådkorgen.
Hon lyckades få tag på det välbekanta kuvertet just innan en betjänt dök upp inifrån det stora huset för att hämta posten till hennes far. Hon dolde kuvertet bakom solhatten och
sträckte fram de övriga breven, började gå uppför trappan och hade kommit halvvägs när hennes mor, lady Sheffield, ropade från morgonrummet: ”Var det skönt med en simtur?”
Hon svarade utan att stanna: ”Ja, det var ljuvligt!”
Venetia stängde dörren till sitt rum bakom sig, lade undan badkläderna, slängde solhatten på sminkbordet, drog klänningen över huvudet och sträckte ut sig på sängen.
Nu låg hon på rygg och höll upp brevet med båda händerna.
Venetia Stanley, Mansfield Street 18, Portland Place, London, W. Hon stoppade ett finger innanför fliken, rev upp den och drog fram ett tjockt ark brevpapper, vikt på mitten och daterat samma dag.
Den 2 juli 1914
Jag är på mycket bättre humör idag – till stor del tack vare dig. Jag hoppas att jag inte gjorde dig alltför nedstämd igår.
Du var väldigt söt och rar och hjälpte mig som alltid. Jag är djupt tacksam. Jag antar att du just nu svalkar av dig någonstans tillsammans med lady Scott. Själv har jag en ganska trist dag framför mig, bland annat en audiens hos kungen kl. 16:30. Jag är bjuden till Ottoline ikväll, så kanske får jag se en skymt av dig där … Välsigne dig, älskling.
Ingen underskrift. På sistone hade han, av försiktighetsskäl, varken skrivit sitt eget eller hennes namn.
Hon läste brevet en gång till. Han förväntade sig att hon svarade direkt, och han skulle bli besviken om han inte fick något svar även om inget av vikt inträffat i hennes liv sedan de sågs dagen innan. Hon tog med sig brevet till sminkbordet, satte sig på stolen och studerade sitt ansikte i spegeln utan något större engagemang. Så tog hon fram sitt brevpapper, skruvade av korken på reservoarpennan, funderade ett slag och skrev sedan ett snabbt svar.
Jag har precis kommit hem efter en stärkande simtur i Serpentine med Kathleen. Hennes energiska crawlande utklassade mitt långsamma bröstsim. Vi lyckades faktiskt tillbringa en hel timme tillsammans utan att hon nämnde sin bortgångna make eller ens Sydpolen – det måste väl vara ett rekord ändå? Vattnet var underbart svalt, fast vi var inte precis ensamma i parken. Vilken sommarvärme vi fått – det är nästan lika hett som för tre år sedan. Det gläder mig storartat att du är lättare till sinnet idag. Jag är säker på att du hittar en lösning på den irländska röran, som du ju brukar. Kära du, jag kan tyvärr inte komma till Ottoline ikväll, eftersom jag lovat Edward & Kosacken att följa med på deras nattliga båttur på Themsen. Du vet att jag mycket hellre träffade dig. Men vi ses ju imorgon. All min kärlek.
Trots att hon skrev snabbt var den drivna handstilen lätt att tyda. Inte heller hon skrev under med sitt namn. Hon blåste på det skimrande, svarta bläcket, skrev adressen på kuvertet –Premiärministern, Downing Street 10, London, S.W. – klistrade dit ett pennyfrimärke och ringde efter Edith, den schweiziska husan, pålitlig och diskret – och bad henne posta det. I London delades posten ut tolv gånger om dagen. Han skulle få brevet inom några timmar.
Hans svar anlände klockan åtta, precis när hon gick ned i hallen för att ta emot Maurice Baring, hennes kavaljer för kvällen. Hon hörde hur luckan till brevlådan smällde till och i ögonvrån såg hon Edith gå fram till korgen.
”Kom in, Maurice.” Hon sträckte fram handen. Maurice var förmögen, fyrtio år fyllda, tunnhårig, bildad – hade till och med fått två dikter publicerade 1905 (”Förgätmigej” och
”Liljekonvalj” – dessvärre redan bortglömda). Han bar frack med en röd nejlika i knapphålet. När han böjde sig fram för att kyssa hennes fingertoppar nuddade mustaschen hennes handled och hon kände limedoften från hans hårpomada. Tidigare hade lady Sheffield – som chockerades av dotterns moderna umgängesformer och var alltmer bekymrad över att hon ännu var ogift trots att hon skulle fylla tjugosju – frågat om han var att ”lita” på.
”Jag skulle kunna lita på Maurice, om jag så var naken med honom på en öde ö under ett helt år.”
”Men Venetia!”
”Jag säger bara som det är!”
Edith väntade tills Venetia var framme vid porten innan hon i smyg gav henne brevet, samtidigt som hon låtsades rätta till sin klänning. Venetia öppnade det där hon satt i baksätet bredvid Maurice i hans bil. Det var ett helt kort meddelande, skrivet kvart över fyra, antingen strax innan han for till Buckingham Palace för att träffa kungen eller medan han väntade på audiensen.
Försök, om möjligt, att slippa den där gräsliga flodturen och kom till Ottoline i stället. Du kan väl äta middag där? Det
skulle vara så trevligt! Annars kan du ju alltid ansluta dig senare. Snälla , gör ett försök. Din för evigt.
Hon rynkade pannan. ”Den där gräsliga flodturen …” Han hade kanske rätt. Hon var själv tveksam, och hade varit det ända sedan hon tackade ja, men av helt andra skäl. Problemet med tillställningar ombord på en båt var att det var svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig därifrån, och var det något hon avskydde så var det känslan av att vara instängd.
Maurice måste ha noterat förändringen i hennes ansiktsuttryck. ”Problem med en beundrare?”
”Jag har inga beundrare, Maurice, det vet du.”
”Det är jag inte så säker på …”
Hon uppskattade inte hans kommentar och inte heller den menande blick som åtföljde den. Det hade väl inte gått så långt att till och med Maurice fått för sig att göra en framstöt?
”Vad tror du – är det för sent att tacka nej till den här båtturen och gå till Ottoline i stället?” sa hon.
”Vad konstig du är! Vi är väl inte ens bjudna till Ottoline. Det blir festligt på båten. Alla kommer att vara där.”
Med ”alla” menade han ”Kotteriet”. Det var så de kallade sig själva. I pressen gick de under namnet ”Korrupta kotteriet”. Det var ett tjugotal vänner (antalet växlade i enlighet med en märklig, kollektiv bedömning av vem som var ”en livad prick” och vem som var ”en tråkmåns”), som ofta träffades på Café Royal eller då och då besökte en varietélokal eller boxningsmatch i East End. Stamstället var annars Cave of the Golden Calf, en källarklubb i närheten av Regent Street.
”Ja”, sa hon dröjande, ”det har du nog rätt i.” Hon stoppade ned kuvertet i handväskan och vred om knäppet.
Hon var inte en av de mest tongivande medlemmarna i Kotteriet. Hon drack inte lika mycket som sir Denis Anson, en ung baronet som lätt kunde stjälpa i sig två flaskor champagne innan kvällen ens börjat, och inte heller använde hon droger som lady Diana Manners (”den vackraste kvinnan i England”) som gärna sniffade kloroform. Hon var inte heller någon intellektuell som Raymond Asquith, vars far, premiärministern, hade skrivit brevet som låg i hennes väska, eller förmögen som Nancy Cunard, den endast arton år gamla arvtagerskan till ett helt rederi. Hon följde med dem ut för att hon hade det tråkigt, för att reta sin mamma och för att ingenting som de ägnade sig åt kunde chockera henne. Det fanns dessutom en annan sak som drog henne till dem: inte cynism direkt – fast Raymond, den äldsta och mest spirituella var nog så cynisk – utan snarare
en märklig upplevelse av att vara liksom distanserad till själva livet. Det var som om ingenting spelade någon roll, inte Kotteriet, inte världen och inte ens hon själv. De delade den upplevelsen, hon och hennes vänner.
Det var just med en sådan känsla av likgiltighet som hon överlämnade sig åt kvällen och vad den kunde tänkas erbjuda, framburen i den dämpade, kokongliknande lyxen i Maurices bil, en Rolls-Royce Silver Ghost. Först var det supé för sex på ryska ambassaden vid Belgrave Square med Constantine Benckendorff som värd. Han kallades Kosacken, var ambassadörens son, och hade arrangerat båtturen på Themsen tillsammans med Edward Horner, Raymonds svåger. Därefter rullade bilen ned till kajen, dit de andra tagit sig från sina olika middagsbjudningar. Det var sexton personer sammanlagt som klev ut ur bilar och taxidroskor: Claud Russell och Duff Cooper, båda diplomater på utrikesdepartementet, var och en med två flaskor Bollinger i famnen vilka de tagit med sig från Duffs mamma, Duffs syster Sybil Hart-Davis, Iris Tree, modell och skådespelare som gärna tog av sig kläderna, advokaten Jasper Ridley som var gift med Kosackens syster, Raymond förstås, och hans hustru Katharine, samt Edward Horner, hennes bror, också han en ung och lovande jurist …
De kysste och omfamnade varandra och pratade på om hur underbart allt var. De unga kvinnornas klänningar var färgglada som paradisfåglar, medan männen var strikt svartvita i sina frackar, skjortor och cylinderhattar. De gled nedför stentrappan från The Embankment till Westminster Pier medan några åskådare lutade sig över balustraden och betraktade dem nyfiket. Venetia lyfte upp sin gröna sidenklänning så att den inte skulle släpa i marken innan hon följde med de andra ombord.
Fartyget var mer imponerande än hon trott, en viktoriansk ångbåt vid namn King med plats för femtio passagerare. Mellan för och akter reste sig en skorsten prydd med papperslyktor.
Det gröna, gula och skära skenet från lyktorna bröts och speglades i det svartglänsande, oljiga vattnet. Kvällen var varm –det var fortfarande ljust, med en halvmåne på himlen. Genom ventilerna skymtade hon en buffé framdukad mellan fladdrande kandelabrar och ishinkar med champagne. I fören satt en kvintett musiker, en del av Thomas Beechams orkester i Covent Garden, som spelade de första tonerna av ”By the Beautiful Sea”, sommarens slagdänga, i samma ögonblick som Big Ben, vars gula urtavla lyste som en andra måne, slog elva.
Denis var först ombord, sprang uppför landgången, gjorde ett varv runt en av stängerna som lyktorna var uppsatta i, för att sedan ta sig upp på den smala relingen. Han kröp först fram, innan han ställde sig upp och stod och vinglade mellan däcket och floden med armarna utsträckta tills han återfick balansen. Åskådarna på The Embankment applåderade. Han gick långsamt mot aktern, som en lindansare, ett steg i taget. Väl framme vände han sig mot kajen, svajande fram och tillbaka i en kvarts minut, på randen till katastrof, en mörk siluett mot flodvattnet och ljuset på andra stranden.
”Titta på Denis, Vinny – har han verkligen hunnit bli så full redan?”
”Jag antar det”, sa Venetia. ”Annars skulle han väl inte hålla på så där.”
Plötsligt sträckte han upp armarna i luften, föll baklänges mot däcket och försvann. Alla skrattade och jublade, förutom Venetia. Så tröttsam han är, tänkte hon. Hon bestämde sig.
”Maurice, jag är förfärligt ledsen men jag mår inte riktigt bra. Blir du ond på mig om jag åker hem?”
”Men vad säger du? Måste du det? Vad synd …” Han såg sig om. De andra stod i kö för att gå ombord. Hon märkte att han ville ansluta sig till det övriga sällskapet men var för väluppfostrad för att överge henne. ”Jag ska bara prata med de andra, innan jag följer dig hem.”
ROBERT HARRIS
”Stanna du kvar. Jag vill inte förstöra din kväll. Men din chaufför kanske kan köra mig?”
”Givetvis – och du har bestämt dig?”
”Ja. Kan du berätta för Conny och Edward? Jag ringer imorgon.”
Hon insåg att även hon var påverkad av alkohol. Hon gick uppför stentrappan från kajen, och hon såg sig inte om, inte ens när Raymond ropade på henne och fick det att låta som en tillsägelse: ”Venetia!” Hon kände sig både skyldig och upprymd, som om hon lämnade en tråkig teaterpjäs i pausen.
Bakom henne tjöt båtens ångvissla. När hon kom upp till The Embankment och tittade ut över floden hade fartyget redan börjat backa ut från kajen. Hon lutade sina bara armbågar mot stenbalustraden och tog in scenen en stund – papperslyktorna, gestalterna på däck, tonerna från bandet, skratten och sången som ekade genom sommarnatten.
By the sea, by the sea, by the beautiful sea, You and I, You and I, oh how happy we’ll be …
Hon stod kvar tills ångbåten försvann in under Westminster Bridge och gav sig sedan ut på jakt efter Maurices bil. Fem minuter senare gled hon uppför Parliament Street, förbi porten till Downing Street 10. På en mörk sidogata lyste baklyktorna från en bil, och det slog henne att han kanske precis kommit hem från middagen. Hon övervägde att be chauffören släppa av henne men slog genast idén ur hågen. Hon var berusad. Det kanske inte var han. Och även om det var han skulle det inte gå för sig.
vem läcker statshemligheter under brinnande krig?
Venetia Stanley är en ung, intelligent och vacker aristokrat som fördriver tiden genom en hemlig kärleksaffär med en man som är mer än dubbelt så gammal som hon.
Men den äldre mannen är inte vem som helst, han är Storbritanniens premiärminister H. H. Asquith. För att få Venetias uppmärksamhet skriver han dagligen till henne, och delar med sig av de allra känsligaste statsangelägenheterna. Samtidigt som han motvilligt leder landet till krig mot Tyskland.
När en ung underrättelseofficer vid Scotland Yard får i uppdrag att undersöka en läcka av topphemliga dokument förvandlas det som börjat som en sexuell besatthet till en fråga om nationens säkerhet.
EN KRIGETS OCH KÄRLEKENS MAN bygger, som så många tidigare av Robert Harris hyllade romaner, på en sann historia. Dramatiseringen av de mer än 700 kärleksbrev som H. H. Asquith skrev under utbrottet av första världskriget är hisnande läsning.
”Harris bästa bok sedan Konklaven.” THE SPECTATOR
”En mästerlig historisk roman.”
THE WASHINGTON POST
ISBN 978-91-89889-91-0