Av samma författare: Eldbarnet (Selmapriset 2023)
Tidens hjärta
Utgiven av Possibilia AB
www.possibilia.se info@possibilia.se
Copyright © Elisabeth Berglund 2024
Första utgåvan Possibilia AB 2024
Omslag Lena Fredén DigiDoodle AB
Sättning 1:e Tant Orange AB
Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2024
ISBN 978-91-988649-2-2
Mélliope – De sköna konsternas värld
Juokilu – Glädjens och festens högborg
Pompodia – Upprätthållare av lag och ordning
Funar – En vänlig och magisk naturvärld
Endacion – Har unika regler kring ägande och ärlighet
Bodulan – Centrum för vetenskap och forskning
Sprig – En värld med större tyngdkraft och makalös arkitektur
Halea – Här styrs allt av slumpen
Dindallen – En kall och ogästvänlig värld
Den förlorade världen – Försvann under en konflikt för mycket länge sedan
I slutet av boken finns ett persongalleri. Vänta helst med att läsa det till efter sidan 101 för att undvika viktiga avslöjanden i förtid.
”Vågor
av
Vågar du
ord svallar över myternas hav.
dyka ner under ytan?”
Aleta Morgonstjärna
”
ishu? Var är du vännen?”
Mammas röst var mjuk och behaglig, men Bishu hade inte tid att svara. Hon hade fått syn på något, något som blänkte långt borta bland bergen. Varför hade hon aldrig sett det förut?
Trollbunden stirrade hon i fjärran medan natten sänkte sig över byn. Det lockande ljuset försvann men hon fortsatte att söka efter det tills hon kände en hand rufsa runt i hennes ljusa hår.
”Bishu älskling, titta inte för länge på Toi´cla.” Mamman lät bekymrad.
Bishu tittade förvånat upp.
”Varför inte? Och vad är Toi´cla? Är det det som glänser?”
Hon pekade mot bergen.
Mamman drog in henne i sin famn.
”Älskade vän, det du såg var portarna som stängdes. Idag var en av de få dagar då nya flickor får komma in.”
”Vilka flickor får komma in mamma?” Hon vred sig i moderns famn för att kunna se bättre. ”Och vad är Toi´cla?”
Mamman kysste hennes hår.
”Inget, min vän. Inget för oss. Vi har det bra här. Det är bara en dröm, och de som inte hinner innan portarna stänger måste alltid gå hem igen.”
”Vad är det för konstigt med det? Alla går väl hem igen?”
”Nej, min älskling. De som väljer Toi´cla vill stanna där för alltid.”
”Får de inte gå hem igen?” Bishus ögon blev klotrunda av förvåning och hon rös. Tänk att inte få gå hem till mamma.
Hon fick en kram.
”Det är ett hårt liv. Glöm Toi´cla, min älskling.”
”Ja mamma.” Bishu gäspade och kröp ner i sin bädd, men i drömmen dansade ett klart ljus från de avlägsna bergen.
”Kom”, viskade ljuset. 9
Värmen var outhärdlig. Mödosamt lyfte hon huvudet och försökte fånga en skymt av klostret högt där uppe. Luften vibrerade så att de avlägsna byggnaderna såg ut att sakta lösas upp. Men
Toi´cla hade funnits i tusentals år och klamrade sig orubbligt fast vid bergstoppen likt en mäktig drake.
Uråldriga trappsteg ledde uppför den branta sluttningen. Hur många hade gått här före henne? Tanken svindlade. Hennes bara fötter värkte, men hon vågade inte sätta sig ner och vila. Hon skulle aldrig orka resa sig igen. Att stanna var att ge upp, som så många före henne gjort. Gå hem med svansen mellan benen och leva ett vanligt liv. Lämna drömmarna vid foten av berget att blekna till sköra skelett. Hon bet sig i tungan. Den nya smärtan fick henne att glömma sina fotsulor för en stund. Steg för steg segade hon vidare.
De blankputsade kopparportarna fångade girigt de sista solstrålarna när de sakta och obevekligt gled igen. Den unga flickan skrek ordlöst. Hon var så nära. Med sina sista krafter kastade hon sig fram mot det hägrande målet. Hon föll. Hon rullade. Hon kröp. Vrålande greppade hon tag om porten som slog igen runt hennes späda hand. Återigen föll hon, ner, i barmhärtig medvetslöshet.
”Vakna! Hur kan du sova när klockorna ringer?”
Klosterklockorna hostade fram sina hesa toner. Nakna fötter smackade mot stengolvet när flickorna sprang ut på gården. Bishu satte sig lugnt upp, hon hade varit här längst av alla i nybörjarnas sal och hon visste att hon skulle hinna i tid utan att springa. Med sin enda hand flätade hon skickligt sitt hår och följde sedan de andra med självsäkra steg. Ute på gården hade flickorna radat upp sig i perfekta led och Bishu ställde sig på sin plats i samma ögonblick som klockorna klingade ut. De stod alla tysta och stilla medan tonerna rullade nerför berget till byarna nedanför.
Ett knattrande ljud fick alla att vända blicken mot en svart dörr ovanför en bred trappa. En kvinna helt klädd i rött riste i en träskallra och strax öppnades dörren. Kvinnan som kom ut var mycket gammal, men trots sin ålder gled hon nerför trappan med bara ett lätt grepp om den yngre kvinnans arm. Alla flickorna följde henne vördnadsfullt med blicken.
Hon ställde sig framför dem och tycktes växa några fingerbredder när hon sträckte på sig. Med en gest fick hon flickorna att långsamt marschera förbi henne, en efter en. De såg hoppfullt upp i hennes ansikte när de passerade, men de flesta möttes av en stenhård blick. Besvikna försvann de ut i klostrets salar till sina sysslor. Någon enstaka gång nickade kvinnan mot en av flickorna. Omedelbart kallade den rödklädda till sig den utvalda som fick sätta sig bakom henne och vänta. Allra sist passerade Bishu. Hon gick med dröjande steg. Det måste vara hennes tur idag. Det måste! Hon hade väntat i många år på att gradera upp sig men aldrig fått chansen. Allt var annorlunda för henne. De hade velat skicka hem henne igen, men hon vägrade. Hon hade hunnit innan solnedgången. Hon hade all rätt att vara kvar. Hennes stympade hand gjorde allt så mycket svårare, men en dag skulle hon lyckas, det var hon övertygad om.
Hon såg upp i den gamla ledarens fårade ansikte. Kvinnan rörde inte en min. Bishu saktade ner stegen ännu mer. Till slut stannade
hon helt framför kvinnan. De mätte varandra med blicken och tiden stod stilla. Eller rusade den förbi? Bishu tyckte att det susade i öronen som om vinden ven. Kvinnan lade huvudet nästan omärkligt på sned. Sedan såg hon bort på flickorna bakom den rödklädda.
När hon åter fokuserade på Bishu knep hon ihop läpparna som om hon tagit ett impopulärt beslut. Så nickade hon.
Solen valde den stunden att bada innergården med sitt varma ljus. Färgerna djupnade, allt levde och vibrerade. Ogripbart närmare och längre bort på samma gång. Bishu darrade av iver. Hon vågade knappt se efter om den rödklädda kvinnan verkligen vinkade åt henne. För ett ögonblick tyckte hon sig flyta i en dröm. Sedan tog hon ett trevande steg och kände åter klostrets stenar under fotsulorna, tydligare än någonsin förr. Varje liten skarv var en del av henne, hon var en del av dem. En del av Toi’cla.
Med jubel i hjärtat sällade sig Bishu till skaran med de utvalda.
Oron svävade fram genom palatset. Den var lös, utan tyglar, trängde sig in överallt. Bishu fladdrade med ögonlocken och drog hastigt efter andan. Kroppen beredd. I en enda flytande rörelse rullade hon ner från sängen, greppade svärdet som alltid fanns vid hennes sida, kom på fötter och sprang de få stegen fram till dörren. Där stannade hon upp med sinnena på helspänn. Hon andades ut och snurrade lekfullt svärdet i handen. Hjaltet lade sig åter bekvämt till rätta som en del av hennes kropp, perfekt balanserat med en rund tyngd i fästet. Tyngden, eller knappen, var formad som en knytnäve, ett minne av hennes saknade vänsterhand. Inte enbart som dekoration – i närstrid var den ett effektivt vapen. Med axeln sköt hon upp dörren som aldrig var låst. Den var specialbyggd för henne, utan handtag eller beslag, och den gled lätt och tyst både inåt och utåt. Egentligen hade hon föredragit att inte ha någon dörr alls, men hovfolket hade insisterat.
”Utrym palatset! Eskortera drottningen till säkerhet! Se till att alla kommer ut!”
Bishu kände igen Ismaras kraftfulla stämma. Befallningarna ekade genom det morgonsömniga palatset som på ett ögonblick förvandlades till en myllrande myrstack. Hon sprang till drottningens gemak. Flickan som vakat utanför stod och trampade obeslutsamt. När hon fick se Bishu knackade hon raskt på dörren. Bishus signal. En knackning följd av tre snabba slag med handflatan för att låta
drottningen veta att hennes befälhavarinna var på ingående. Utan att vänta på svar öppnade flickan dörren för att släppa in henne.
”Vad ska jag göra?” viskade hon osäkert när Bishu passerade.
”Ta dig ut, drottningen följer med mig.” Bishu hejdade sig när två av de vakthavande flickorna kom springande uppför trappan. Hon väntade in dem.
”Rapportera.”
Flickorna stannade och den äldsta tog till orda.
”Drottningens notaria begärde utrymning av palatset. Oklar hotbild.”
Bishu nickade gillande åt flickorna som stod i givakt. Bra, snabb respons. ”Jag tar hand om drottningen. Hjälp till med utrymningen.”
”Ja Bishu.” De snodde runt och försvann den väg de kommit.
”Stäng dörren!” Drottningens röst inifrån gemaket var morgonraspig.
Bishu klev in och såg sig om i rummet. Fördragna gardiner, allt såg ut att vara i sin ordning. En morgonrock låg slarvigt slängd över en divan, i övrigt var allt sig likt. Drottningen stod vid sitt skrivbord och darrade, barbent och med bara ett tunt linne på sig. Hon verkade yrvaken och vinglade lite där hon stod och kramade sin krona.
”Vi måste ut, ers majestät. Ismaras order.” Bishu lade ifrån sig svärdet och ryckte åt sig morgonrocken av silke. Den var översållad av broderier som måste ha tagit flera månvarv att göra. De gjorde det annars så följsamma tyget stelt och Bishu hade flera gånger frågat sig varför drottningen inte valde ett bekvämare plagg att ha på sig i sin ensamhet. Morgonrocken fastnade på något och ljudet av revan som slets upp trasade sönder luften.
”Förlåt ers majestät.” Bishu svepte rocken om drottningen och tog snabbt upp svärdet igen. Drottningen rörde sig inte. ”Ers majestät?”
Bishu lade sin fria arm om hennes axlar. Armen slutade i en stump, hon hade inte trätt på den konstnärliga handen som hovet
ville att hon bar. Det var bättre så här, friare. Hon tryckte med armen över drottningens rygg och försökte få henne att gå mot dörren.
”Bishu, se på kronan.” I famnen lyste kronan upp det dunkla rummet.
”Vi har inte tid, ers majestät.” Men Bishu tittade.
Stjärnekronan, symbolen för all samlad makt i de Tio Världarna, tog alltid andan ur henne när hon var så här nära den, men nu ville hon inte bli distraherad. Trots det såg hon vad drottningen måste mena. Den stora, lila mittstenen pulserade med ett så klart ljus att hon var tvungen att se bort.
”Svep rocken över den. Vi måste ut.”
Drottningen ignorerade henne och lyfte sakta kronan till sitt huvud. Bishu knuffade henne mot dörren och äntligen lät sig drottningen ledas ut. Endast några äldre eftersläntrare syntes till i det nästan tomma palatset. Bishu vek av in i en sällan använd korridor.
”Mot den skyddade trädgården, ers majestät”, sa hon, men drottningen saktade in och vände sig mot henne.
”Den talade Bishu. Den talade.” Hennes ögon var uppspärrade och armarna hängde slappt längs sidorna.
Bishu skakade på huvudet, vände henne otåligt om och tvingade henne att öka farten. Sidenrocken prasslade när de sprang genom den mörka gången, med kronan som enda ljus.
En stund tidigare hade Ismara suttit på sitt rum och fäst ännu en blomma i sitt hår. Det tog tid att göra sig i ordning och hon var alltid vaken tidigare än de flesta. Blommorna var alla konstfärdigt arrangerade runt basen av hornen och hon hade valt lugna färger som blandade sig väl med det bruna hårsvallet. Hon sträckte sig efter ett grönt löv men avbröt sig. Utanför skar något främmande
genom molnen. Pallen hon suttit på välte när hon rusade fram till fönstret. Vad det än var, så var det stort och svepte över himlen. Som en mörk, grön komet jagade det utan ett ljud över skyn. En flock röda fåglar i tät formation råkade hamna i vägen och skingrades under högljudda skrin. De spreds som bloddroppar från ett svärdshugg och flaxade i panik bort från inkräktaren. Vad kunde det vara? Den gröna massan bytte riktning och var nu på väg mot palatset. Rakt emot dem. Ismara sprang från sin kammare och ropade ut order medan hon skyndade nerför trapporna och ut.
”Utrym palatset! Eskortera drottningen till säkerhet! Se till att alla kommer ut!”
De snabba befallningarna haglade över hovfolket som lydde utan att tveka. Ismara såg sig inte om – hon var säker på att alla snart skulle vara ute. De var alla väldrillade i att utrymma i händelse av jordskalv. Hon fortsatte att springa ut genom portarna för att möta faran som närmade sig. Ovanför dem hade kolossen svängt en aning, inte längre rakt mot byggnaden utan lite vid sidan av. Den var mycket närmare nu och hon stannade osäkert när hon insåg hur stor den var. Den skulle kunna sluka halva palatset. En pojke sprang in i henne och hon tog honom i famnen när han började skrika av skräck. Det fanns ingen möjlighet att fly från det som närmade sig. De kröp ihop när föremålet passerade endast några kvinnolängder över dem. Solen försvann i dess skugga och de darrade som löv i en sommarstorm, men istället för en vind som ville svepa bort dem, blev allt onaturligt stilla.
Några stenkast från palatset vajade ett hav av blomster i en skålformad svacka. En äng, översållad av blommor i lila nyanser, drottningens favoritfärg. De var planterade i intrikata mönster och på en liten kulle tronade en vitkalkad pagod avsedd för kontemplation. Här brukade drottningen sitta och se vinden smeka växterna i ett violett virrvarr. Skönhet och frid. Det var hit den mörka kometen var på väg. Den landade, flöt ut och dränkte allt
det sköra i en grön, oljig vätska. Pagodens kulle blev till en ö som lyste vit och ren omgiven av den mörka sjön.
Runt den nya strandkanten samlades allt fler av palatsets invånare. De stod som hypnotiserade och lät sina ögon drunkna i de virvlande, djupa mönster som sakta rörde sig över ytan. Tiden tycktes stå stilla och tystnaden var kompakt. Vätskan skvalpade vid deras fötter.
Barnet slumrade i Tidens mage. Hennes ärrade ansikte var upplyst av inre frid. Hon låg tryggt uppkrupen i mannens famn. Hans armar omslöt henne, ena handen vilade på hennes hjässa och täckte det mesta av de kala fläckarna. Mellan fingrarna spretade barnets mjuka hår fram. Mannens huvud föll sakta bakåt och han snarkade till. Utan att vakna rullade han över huvudet åt sidan och lutade sig mot kvinnan bredvid. Hans spräckliga svartvita hår stod i monokrom kontrast mot hennes kopparröda. Hon var längre än han, men hade kurat ihop sig i en bekväm halvliggande ställning mot hans axel. Vid hans andra sida låg en stor gås med lockiga, grönskimrande fjädrar. Fågelns näbb var tryckt mot flickans hals där den buffat in sig runt sin älskade skyddsling.
Varelsen som nyss rusat över Mélliopes gråblå himmel lade sig till ro med sina sovande passagerare tryggt inbäddade i dess inre.
Varsamt sökte Tiden barnets tankar.
Barn av Minn, vi är framme.
Minndora slog upp ögonen. Hon befann sig fortfarande i den dunkla grotta som var deras fristad i Tidens inre.
Jag ser inget …
Mélliope som ni önskade. Jag lämnar er här.
Kommer vi att träffas igen?
Det tvivlar jag på lilla barn av Minn. Nu är jag äntligen fri. Fri att färdas genom universum. Jag tackar dig igen, men nu väntar jag inte längre. Farväl.
Tack för att du tog oss hit, men snälla kan vi inte … Var hälsad och ta väl hand om Minns barn.
Vänta! Vad menar du?
Den nya sjön drog ihop sig till en stor grönskimrande pärla och kastade sig upp från marken. Alla stirrade hänfört efter det vackra klotet med lång svans som sköt allt högre upp. Bort från palatset, bort från själva Mélliope. När den sista skymten försvann i en oansenlig prick sänkte de sina blickar mot den sorgliga ängen där blommorna krossats under den främmande varelsens tyngd. Mitt i förödelsen satt ett barn, en kvinna, en man och en fågel. Främlingar. Hovfolket vände sig till Ismara, som utan att tveka gick ner mot nykomlingarna.
Ylmar och Vivya vaknade abrupt när deras skyddande kokong försvann och de föll bakåt, ner på bädden av mosade blommor som doftade starkt av vanilj. Gåsen Nesta slog oroligt med vingarna men lugnade sig när Minndora kramade om henne. Flickan var redan vaken och hade upptäckt folket som stod en bit bort och spanade upp mot himlen.
”Vi är på Mélliope”, viskade hon.
Vivya hjälpte Ylmar på fötter och medan han rättade till sina kläder granskade hon skaran som vaksamt närmade sig. Män och kvinnor, ett par stora kattdjur men även några få atreater med majestätiska horn. Hon hade alltid undrat hur det kändes att bära upp de ståtliga hornen som böjde sig bakåt på deras huvuden. Var de kanske inte alls så tunga som de såg ut? Ihåliga? Hon hade bara sett avbilder av detta ovanliga folkslag tidigare och när hon nu såg dem på riktigt fann hon dem ännu mer fascinerande. En av dem, en kvinna med brunt hår som svallade ner över axlarna, stod en bit framför de andra. Vid första anblick såg hon enkelt klädd ut, i jordnära nyanser, men när hon kom närmare syntes blommor och skira tyger som smyckade hennes klänning. De flöt in i varandra så naturligt att de kunnat vara en del av henne. Även basen av hornen pryddes konstfullt av löv och små blommor, så perfekta i färg och form att de tycktes vara en del av håret. Hon stannade framför de nyanlända och förde båda händerna i en långsam gest från hjärtat och ut i en öppen famn med handflatorna uppåt.
”Var hälsade resenärer från det okända. Mélliope öppnar sina armar.”
”Jag ser dig”, hälsade Vivya tillbaka. ”Vi söker det Yppersta Rådet.”
Kvinnan lade huvudet på sned och granskade dem noga, en efter en.
”En Glädjeryttare, en Överdomare och ett barn med Minns ögon. Har jag rätt i mitt antagande att jag talar med Glädjeryttaren Vivya?”
Hennes ord väckte en våg av ivriga åtbörder från de övriga bakom henne. Uppspärrade ögon, pekande fingrar, viskande röster. Flertalet verkade ha svårt att stå still.
”Det stämmer”, svarade Vivya osäkert. Hur kom det sig att den här kvinnan kände igen dem, och varför var alla så oroliga?
”Mitt namn är Ylmar, Högste Överdomare av det ockuperade Juokilu”, flikade Ylmar in, ”och detta är Minndora, min skyddsling.”
”Var hälsade. Jag är Ismara, drottningens privata notaria.” Hon vände sig om och vinkade till sig en ung pojke.
”Meddela drottningen och säg åt hovdamerna att ställa i ordning gästrum åt våra besökare.” Hon böjde sig ner och sänkte rösten.
”Och ett bad. Och nya kläder.”
”Ja Ismara.” Pojken sprang snabbt uppför ängen och försvann ur sikte.
Vivya såg ner på sina tilltufsade kläder av timaionskt snitt och borstade av dem. Det var inte länge sedan de flytt från Timaios ambassad iförda helt nya plagg, men nu var de skrynkliga och hade fläckar. Förmodligen från striden vid Gravgölen strax innan de lämnade Pompodia. Ylmars kläder var i samma skick och Minndoras skoluniform skulle må bra av en tvätt.
”Nya kläder tackar vi inte nej till. Men badet kan vänta, vårt ärende brådskar.” Hon mindes med välbehag det ljuvliga badet hon fått på Timaios ambassad för bara ett par dagar sedan.
”Vad kan vara så brått?” Ismara väntade inte på svar utan vände sig mot de ivriga åskådarna. ”Återvänd till det ni höll på med”, befallde hon.
Hennes ord möttes av ett besviket mummel, men alla lydde och snart var de ensamma på ängen.
”Vi kommer från Pompodia och vi har oroväckande saker att berätta för Yppersta Rådet. Det kan inte vänta.” Vivya tog Minndoras hand och gjorde sig beredd att gå.
”Vad kan det vara för något?” Ismara höll fast hennes blick.
”Det är av konfidentiell karaktär”, avbröt Ylmar. ”Pompodia står inför ett maktskifte och vi kan inte gå in närmare på detaljerna här.”
Ismara såg på honom och sedan på Minndora som stod mellan dem. ”Det som är mest angeläget här är du.” Hon satte sig på huk framför barnet och föste lugnt undan Nesta som svartsjukt ställde sig i vägen. ”Lilla Minndora. Jag ska genast meddela Högsta Överdomare Hindricia att du är återfunnen.”
”Hindricia?” Ylmar böjde sig ner och lade armen om Minndora. ”Vafalls?” Han harklade sig. ”Hur … hur känner du till … Jag menar, Högsta Överdomare. Redan?” Han tittade förvirrat på Vivya. Hur kunde Hindricia redan vara Högsta Överdomare av Pompodia? Det hade varit deras plan, men det kunde inte vara mycket mer än ett dygn sedan de lämnade Arjac och de andra för att fly till Mélliope. Det borde ha varit en lång politisk process att få Hindricia vald. Speciellt då den hemliga sammanslutningen av Överdomare med magi, den inre cirkeln, med all säkerhet skulle motarbeta det hela.
”Det har varit stor oro över ditt öde.” Ismara lade handen på Minndoras axel och vände sig sedan till Ylmar. ”Pompodia skickade ut en officiell efterlysning efter Minndora till alla världarna.” Hon slöt ögonen en kort stund. ”Alla de fria världarna.”
”Jag förstår inte.” Vivya släppte Minndoras hand och sträckte sig efter Ismara som var på väg tillbaka till palatset. ”Vänta.”
Ismara stannade.
”Jaha”, Ylmar såg upp på den långa kvinnan. ”Efterlysning säger du, men det kan inte stämma. Minndora lämnade Pompodia igår.”
”Igår?” Ismara vände sig hastigt om och spärrade upp ögonen. ”Minndora försvann för åtta månvarv sedan.”
Ylmar tyckte att de trasiga blommorna under hans fötter började röra på sig.
”Omöjligt!” Vivyas utsträckta hand föll ner och hon kände sig illamående. Vad var det som pågick? Hur kunde den här hovdamen, notarian eller vad hon nu var, påstå något sådant? Var det något trick för att lura dem? Var de verkligen på Mélliope? Tänk om det var en fälla? Något som Broughan klurat ihop. Tänk om varelsen vilselett dem och …
”Tiden.” Minndoras ljusa röst skar genom bubblan av förvirring som slutit sig runt Vivya. ”Vi färdades hit med Tiden.”
Ylmar drog häftigt efter andan och Vivya slog handen för munnen. Åtta månvarv? Hennes klarblå ögon flackade oroligt och
Ylmar blinkade hårt med sina svarta. Minndora tog deras händer och mumlade en tyst sång. De kände båda hennes lugnande tankar.
Tiden ville oss inget illa, men det är nog långt mellan Pompodia och Mélliope. Flickans brandgula ögon var lugna och hon drog i deras händer för att få dem att gå.
Ismara skakade sakta på huvudet och vände sig mot palatset.
”Följ mig”, sa hon. ”Vi får ta en sak i taget.”
Två stora katter låg utsträckta framför portarna. De spann, men det trivsamma mullrandet dränktes nästan helt av röster som trängde ut genom de snidade trädörrarna. Den ena slickade lojt tassen och strök den över örat så att pälstofsen på spetsen prydligt reste sig. Han gäspade stort och i gapet gnistrade vita tänder i ljuset från eldfaten. Ett lågt jamande från katten bredvid fick honom att smälla ihop käkarna och snabbt resa sig upp. Den andra katten stod redan upp och fixerade blicken på dem som närmade sig. Tre främlingar och två pager. Han satte sig bredvid sin kollega och väntade.
”Är det säkert att de inte är farliga?” Minndora saktade av på tempot och drog i de båda vuxnas händer tills de stannade.
”Menar du margeikatterna?” Ylmar sneglade på djuren som hungrigt bevakade dem. Nervöst strök han handen genom sitt svart- och vitspräckliga hår och harklade sig. ”Jaha, ja de ser onekligen …” Han gjorde en paus och kramade hennes hand. ”Det vill säga, de är inte farliga för alla …” Han harklade sig igen. ”Vivya, kan förklara.”
”Bry dig inte om Ylmar.” Kvinnan satte sig på huk framför barnet och rättade till flickans hätta av pärlor. ”Känns det bra?”
Minndora nickade. Hon var van att gömma sitt ärrade ansikte och huvud under en huva, men pärlorna som föll ner som en lugg gav nästan samma skydd. Sedan de anlände till Mélliope i morse hade de blivit ompysslade och pjoskade med hela dagen.
Sömmerskor hade hastigt tillkallats och Minndora hade blivit mätt på längden och tvären. De vuxna hade också fått kläder, men de var färdigsydda och krävde bara några mindre justeringar. Medan Vivya och Ylmar tagit det lugnt hade hon stått som en provdocka omsvärmad av aktivitet. De hade blivit erbjudna olika rum, men Ylmar ville inte lämna Minndora ensam och det var hon glad över. Aldrig mer ville hon skiljas från honom. Hon lyfte hans hand och lutade kinden mot den. När han var i närheten kände hon sig trygg.
”Jag tycker om kläderna.” Hon såg ner på sin brandgula tunika. Så fin hade hon aldrig varit, inte ens på Funar när hon bodde i Minnprästinnornas tempel. ”Men är katterna farliga?”
”Nej inte alls”, skyndade sig Vivya att svara, ”men de förstår vad vi säger och måste behandlas som alla andra.”
”Är de farliga för Nesta?”
Nesta hade under högljudda protester lämnats i deras sovrum.
”Nej, de jagar inte på det sättet.”
De två pagerna hostade uppfordrande och trion följde med dem fram till tronsalens portar. Katterna reste sig och steg majestätiskt åt sidan. Minndora gick så nära Ylmar hon kunde när de passerade mellan dem. Pagerna knackade lätt på porten och trots oväsendet på andra sidan gled dörrarna upp. Innanför stod en kraftig man med håret uppsatt i lockiga knutar. Han plirade mot dem där de stod i den svagt upplysta korridoren. När han avgjort vilka de var, slog han med sin käpp i golvet. Bruset av röster tonade bort och hundratals ögon vändes mot dörrarna. Marskalken höjde käppen och sin kraftiga stämma.
”Minndora från Funar och Juokilu, sista prästinna av Minn.”
Bank. Käppen stötte i golvet igen.
”Ylmar från Pompodia, Högste Överdomare av Juokilu.”
Bank.
”Vivya från Juokilu, den Lila Glädjeryttaren.”
Bank.
Pagerna knuffade dem försiktigt framför sig när de tvekande stod kvar.
”Gå in, låt inte drottningen vänta”, viskade den ena.
De började gå, men när de passerade marskalken vände Vivya på huvudet och stirrade förorättat på honom. Hur kunde han begå en sådan fadäs? Hon var den sista Glädjeryttaren och därmed självfallet den Svarta Glädjeryttaren, likt hennes mor före henne. Såg han inte den magnifika dräkten hon valt, översållad med svarta pärlor? Med en fnysning skakade hon av sig skymfen. Lila hade varit hennes färg när hon var ung och utan ansvar. När världen endast bjöd på fest och njutning. Glädje. Innan Broughan anföll Juokilu och dödade alla de andra. Innan hon blev ensam kvar. Det kändes som en evighet sedan, trots att inte mer än en handfull månvarv passerat. En ny puff i ryggen fick henne att återvända till nuet.
”Gå”, viskade pagen igen.
Vivya stirrade ut över den enorma tronsalen upplyst av hundratals ljusglober som hängde ner från taket. Hon bet ihop tänderna och skyndade ifatt de andra två som redan hunnit en bit längs den svarta mattan. Minndora kramade hårt om Ylmars hand och gick så nära honom att hon nästan snubblade över hans ceremoniella, svarta halvsläp. Flickans blick var allvarlig och det gick att ta på hennes nervositet. Vivya tog hennes andra hand och skickade en mjuk smekning av glädjeryttarmagi. Stolthet, kärlek och en gnutta okynne. Minndora tog emot hjälpen och svarade med ett skyggt ögonkast. De fortsatte fram till tronen. Mellan de två vuxna i svart strålade den unga Minndora som en juvel i sin brandgula klädnad som perfekt plockade upp hennes ovanliga ögonfärg.
Drottningen reste sig från sin tron och skred dem till mötes. Vid foten av podiet stannade hon och två kammarjungfrur arrangerade hastigt hennes ståtliga klänning i lila och silver. De bredde ut kjolens kant så att den låg i en perfekt oval. Från varje axel böljade ett skirt tyg ner över hennes bara armar. Det nådde ända
till golvet och flickorna tog samtidigt tag i varsin del. De sneglade på varandra och fortsatte med noggrant koordinerade rörelser. När de var klara låg den pärlbroderade kanten på var sida i en mjuk båge ut från klänningen. På drottningens huvud strålade
Stjärnekronan ikapp med hennes leende. De lila obeliskformade kristallerna sträckte sig mot taket från varje spets. De var klara och behagliga att se på. Enkla i jämförelse med basen av kronan som var täckt av lila och vita stenar. Ljuset från salen tycktes dras in i dem för att sedan kastas ut i alla riktningar. Varje liten rörelse drottningen gjorde fick kronan att glittra så mycket att det var svårt att skönja detaljer och mönster. Längst fram, som en lugn, purpurfärgad tjärn, var en sten infattad som ögat kunde vila i.
Kom man nära syntes hypnotiska stråk i mörkare, lila nyanser som sakta roterade i dess inre.
De tre nykomlingarna stannade framför henne men innan de hann visa sin vördnad föll drottningen på knä i en djup bugning.
Resten av församlingen reagerade omedelbart och med rasslande och prasslande tyger sjönk salen ihop i en mångfacetterad våg. Ett glas föll till golvet och satte punkt för både ljud och rörelse. Vivya, Ylmar och Minndora såg sig häpet omkring. Vivya fann sig först och böjde huvudet i en hälsning.
”Jag ser dig”, sa hon osäkert till drottningen. Borde hon också falla på knä? Andlösa sekunder gled förbi den orörliga tablån.
Drottningen lyfte huvudet och svepte elegant undan de lila lockarna. Hon var i jämnhöjd med barnet och det var henne hon tilltalade först.
”Välkommen Minndora, Minns första prästinna.”
Hon reste sig och log vänligt mot de två vuxna. ”Vivya, Ylmar. Välkomna. Jag ser er.”
Ylmar var på väg att svara, men drottningen vände sig till Minndora igen utan att ta notis om honom. Den artiga frasen fastnade på tungan. Han harklade sig besvärat och försökte fånga Vivyas blick, men hon stirrade förvånat på drottningen
som sträckte fram handen till barnet. Tvekande släppte flickan de andras händer och drottningen tog hennes späda hand i sina.
”Barn av Minn. När nyheten om din existens nådde Mélliope jublade våra hjärtan. Ja, alla de Tio Världarna gladdes över att en Minnprästinna överlevt.” En tår rullade nerför hennes kind. ”Och nu är du här. Allt är inte förlorat. Vi ska resa oss igen.”
Drottningen lyfte handen och alla i salen reste sig.
”Fröjdas!”
Prat och skratt återupptogs och hovet myllrade runt i regnbågsvimmel. Drottningen ledde Minndora uppför podiet. Ylmar och Vivya visste varken ut eller in. Förväntades de följa efter? Ylmar såg frågande på Vivya som ryckte på axlarna.
Bredvid drottningens vackert skulpterade tron fanns en mindre som Minndora blev erbjuden. Hon satte sig längst ut på kanten och såg längtande efter Ylmar. Drottningen vinkade till dem att komma närmare.
”Vi är tacksamma över att ni fört Minndora hit till Mélliope. De Tio Världarnas Förbund kommer att göra allt för att återupprätta Minnprästinneskapet.” Drottningen log mot Minndora som generat studerade fållen på sin tunika.
”Kan jag gå till Ylmar nu?” frågade hon blygt.
Drottningen lade huvudet på sned och såg på Ylmar.
”Ni står varandra nära?”
Det var ett påstående, men även en fråga som både Ylmar och barnet besvarade med en nickning.
Drottningen vände sig till sitt entourage. ”Hämta en tronpall.”
En flink yngling drog raskt fram en låg sammetspall och placerade den bredvid Minndoras lilla tron. Ivrigt viftade han åt Ylmar att komma närmare. Överdomaren slog sig ner och belönades av Minndoras lättade blick.
Kvar framför dem stod nu Vivya. Ensam. Hon kände sig utsatt. Uttittad. Det var en ny känsla. Blickar och uppmärksamhet hade varit hennes livselixir på Juokilu, men nu var hon exkluderad.
Marskalkens förolämpning när de annonserades hade nu sjunkit in och börjat skava. Hon borrade in naglarna i handflatorna.
”Kära Glädjeryttare från Juokilu.” Drottningen lade huvudet på sned. ”Du är i säkerhet nu.”
”Vi söker hjälp från Yppersta Rådet”, sa Vivya. ”Broughan måste stoppas och vi har viktig information som kan vara till nytta.”
”Självklart, men ditt ärende måste vänta. Vår prioritet ikväll är Minndora.” Drottningen gestikulerade mot en stol vid sidan av podiet. Pagerna som följt dem in hjälpte snabbt Vivya att sätta sig. Hon sjönk ner på stolen och tittade vanmäktigt på Ylmar. Han svarade med en axelryckning.
Marskalken i andra änden av salen smällde med sin käpp i golvet.
”Hindricia, från Pompodia, Högsta Överdomare av Pompodia.”
De tre flyktingarna stirrade på kvinnan som värdigt skred fram mot dem. Hindricia var här och hon var den nya Högsta Överdomaren. Det kändes som en omöjlighet, men det bekräftade det som alla sa: att de varit saknade i åtta månvarv. Sedan de lämnat Pompodia hade alltså Arjac och Magnifikus lyckats med sina planer och tagit makten från den inre cirkeln som i hemlighet styrt Pompodia.
Hindricia hälsade på drottningen med en sirlig bugning.
”Välkommen Hindricia.” Drottningen svepte med handen mot Ylmar. ”Jag antar att ni inte behöver presenteras för varandra.”
Hindricia nickade avmätt mot Ylmar och vände sig till drottningen igen.
”Jag har kommit för barnet Minndora. På Pompodia var hon i min och min mans vård innan hon försvann. Det har varit en svår tid av ovisshet för oss.” Hindricia gjorde en paus och blängde anklagande på Ylmar.
”Jag förstår.” Drottningen sträckte ut sin hand och lade den på Minndoras axel. ”Den sista Minnprästinnan är mycket viktig för oss alla.” Hon log mot barnet.
Minndora satt stel på tronkanten och vågade knappt andas.
När hon fick syn på Hindricia hade minnena från Pompodia kommit forsande tillbaka. Skolan där de försökt stjäla hennes magi, de underliga timaionerna som velat ta henne till sin ledare och Överdomaren Hurfrej, från den inre cirkeln, som nästan dränkt henne i Gravgölen.
Drottningen såg hennes rädsla.
”Du är alltid välkommen att stanna här”, viskade hon lugnande.
Hindricia harklade sig. ”Enligt Pompodias lagar och som innehavare av Högsta Överdomarämbetet anhåller jag härmed om att återförena Minndora med sin fosterfamilj, det vill säga mig och min man.”
Vivya reste sig, hon ville protestera, de kunde inte låta dem föra Minndora tillbaka till Pompodia! Pagen som stod bakom hennes stol fick tag i hennes klädnad och hindrade henne. Hon var på väg att slita sig loss när hon mötte Ylmars blick. Fullkomligt lugn skakade han på huvudet och sänkte handflatan som ett tecken att hon skulle sätta sig igen. Hon sjönk förvånad ner på stolen. Hur kunde han vara så oberörd? Det måste finnas något hon missat. Han höjde pekfingret. Vänta. Så pekade han diskret på drottningen.
”Mélliopes lagar gäller här.” Drottningen höjde handen. ”Kan jag få fram Juvidel, Mélliopes Högsta Överdomare?”
En äldre dam klev fram. Hennes vitnade hår lyste mot hennes mörka hy, och hon var klädd i samma sorts svarta halvsläp som Ylmar och Hindricia.
”Jag är här, ers majestät.”
”Den Högsta Överdomaren av Pompodia står över alla de andra”, protesterade Hindricia, men i hennes ögon skymtade redan nederlaget. Det spelade ingen roll att hon hade högre rang. Alla måste följa de lokala lagarna.
Drottningen låtsades inte höra henne.
”Juvidel, berätta vad lagen säger om vårdnadstvister.”
”Enligt paragraf sjuttiofyra …” började Juvidel.
”Den korta versionen”, avbröt drottningen.
Juvidel nickade och gjorde ett nytt försök.
”Vid de instanser då flera vårdnadshavare är …”
”Den riktigt korta versionen.” Drottningens röst var vass.
Juvidel böjde nacken.
”Barnet bestämmer.”
”Tack.” Drottningen viftade undan Juvidel. ”Juvidel har varit Högsta Överdomare av Mélliope längre än du har levt, Hindricia. Skulle du säga att hon kan våra lagar utan och innan?”
”Ja, ers majestät.” Hindricia såg sorgset på barnet. ”Men kan jag få säga några ord?”
”Nåväl.” Drottningen gjorde en gest med handen.
”Minndora.” Hindricia vände sig direkt till barnet. ”Du ska veta att Farl och jag verkligen vill vara dina föräldrar. Nu förstår vi också så mycket mer. Du skulle självfallet inte behöva vara med om …” Hon gjorde en paus och såg osäkert på Ylmar. ”Om … somliga olyckliga händelser som …” Irriterat strök hon sig över hakan, osäker på hur hon skulle formulera det hon ville säga. ”Du skulle få vara den du är”, sa hon till sist.
Drottningen vände sig till Ylmar. ”Vill du också säga något?”
”Jaha, hm, Minndora är givetvis alltid välkommen att vara hos mig.” Ylmars röst gick från myndig och korrekt till en mjuk vädjan.
”Jag tror att frågan är enkel och snabbt avklarad.” Drottningen böjde sig mot Minndora.
”Minndora, du har flera alternativ. Du kan följa med Hindricia till Pompodia eller stanna hos Ylmar. Jag vill även ge dig en tredje möjlighet. Trots din låga ålder så är du den sista Minnprästinnan och därmed Minns första prästinna. Du kan därför välja att vara utan vårdnadshavare.”
Minndora tvekade inte. ”Ylmar”, sa hon. ”Jag vill vara hos Ylmar.” Hon reste sig från tronen och satte sig hos Ylmar som tacksamt kramade om sin skyddsling.
”Nu kan ingen skilja oss åt”, viskade han.
”Frågan är avgjord.” Drottningen nickade mot Hindricia. ”Tack Hindricia, du är välkommen att stanna här över natten om du vill. Jag förstår att du och Ylmar har saker att diskutera.”
”Jag tackar ja till erbjudandet.”
Hindricia bugade och letade sig iväg till den del av salen där Juvidel befann sig.
”Nu.” Drottningen vinkade åt någon som stod halvt dold bakom en pelare. ”Vivya, Lila Glädjeryttare, kliv fram.”
Vivya reste sig och kom fram till tronen. Lila? Nu igen? Var de tröga här på Mélliope? Alla kunde ju se att hon bar svart. Hon rörde lätt på höfterna så att pärlfransarna svängde mjukt.
”Jag har en överraskning som kommer att få ditt hjärta att jubla.”
Drottningen klappade i händerna och kvinnan bakom pelaren klev fram. Hennes hår var mörkt kopparrött med enstaka stänk av grått. Hon bar det utslaget med ett enkelt pärlband runt pannan. Likt
Vivya hade hon klarblå ögon. Kläderna var mörka som natten och dekorerade med svarta pärlor som var hårt fastsydda i sina mönster. Ingenting rasslade eller rörde sig. Sobert och elegant.
Vivya vacklade till. Kvinnan såg bekant ut men hon var samtidigt säker på att hon aldrig sett henne tidigare. Och hon såg ut som en …
Drottningens klara röst klingade över salen.
”Möt Calluna från Juokilu, den Svarta Glädjeryttaren.”
