Omslagsbild: Mario Tomio Gren Foto författarporträtt: Tommy Nord
Redaktör: Josefine Tomio Gren, Textografiska AB
Sättning och formgivning: Textografiska AB, 2025
Tryckning och bindning: ScandBook AB, Falun, Sverige 2025 Första upplagan.
Denna bok är skyddad av svenska och internationella copyrightlagar. Inga delar av denna bok får kopieras eller på något sätt reproduceras, lagras eller sändas i någon form (elektroniskt, mekaniskt, som kopierad, inspelad eller liknande) utan skriftligt godkännande från förlaget eller författaren. Undantaget är användandet av korta utdrag för recensioner. Förlaget eller författaren ansvarar ej juridiskt för användandet av informationen i denna bok.
Vänta på mig
Solveij Zaki
Denna berättelse tillägnas mina fyra döttrar som med osviklig kärlek håller ett öga på sin mamma.
Melanie 1
N är jag först började misstro min man, var det inte av det subtila slaget. Det var inte en svag aning om ett annat förhållande, inga konstiga undanflykter, inga sena möten på arbetet. Nej, det handlade inte om att han förälskat sig i en annan kvinna. Eller man för den delen. Nu skulle jag nästan ha önskat det. Det hade varit att föredra faktiskt.
Vi bodde i Krokslätt en halvmil utanför Göteborg i ett gammalt trähus, som han ärvt av sina föräldrar. Det var omgivet av en liten uppvuxen trädgård och jag tyckte om att ligga under det lilla äppelträdet och stirra upp genom trädkronorna. Jonas var mycket noga med att ansa det på rätt sätt.
– Man ska kunna singla sin hatt genom trädgrenarna, sa han med sitt intagande leende.
Det hade han lärt sig av sin farfar i Blekinge. Jag tyckte om blommorna och bärbuskarna och potatislandet och luktärtorna men det var Jonas som skötte om trädgården. Jag bidrog mest med glada tillrop och jag hoppades att min glädje och entusiasm över nypotatisen skulle balansera min lättja. Det enda jag skötte om var den gula rosenbusken som lutade sig mot trappan. Den hade jag själv köpt och den älskade jag. Den var fortfarande liten men blommade med stora rosor som doftade svagt men ljuvligt.
Huset var högt men inte stort och hade flera små rum och oväntade vändningar, speciellt på övervåningen. Av olika skäl, mestadels tråkiga, hade jag inga egna möbler med mig när vi gifte oss och Jonas var ovillig att sälja eller ge bort sina föräldrars gamla. En ny säng hade vi skaffat oss när jag flyttade in för två år sedan. Jag skyllde på min rygg och var fast besluten att inte sova i hans föräldrars vackra, polerade träsäng. Där drog jag gränsen. Så den stod kvar i ett angränsande rum och vi använde den som gästsäng.
Varför gick jag omkring i ett hus med en låg sjuttiotalssoffa i brun manchester, böcker från bokklubbar
i bokhyllorna, omålade furustolar i köket och bruna kakelplattor med påklistrade blommotiv ovanför spisen? Varför brydde jag mig inte om det? Jag vet bara att jag lät tiden gå och att jag helt koncentrerade mig på mitt arbete. Jag var inte olycklig alls och jag tror också att Jonas var tillfreds och nöjd. Nu, ett par år senare, har jag lust att skratta när jag tänker på det. Eller gråta.
Två gånger om året åkte vi på semester, alltid till varmare länder. Jonas tyckte om att åka skidor men jag hade aldrig lärt mig, mycket tack vare en kringflackande uppväxt i olika världsdelar. Nu stod jag knappt ut med kylan i Göteborg. Varje år på vår vintern åkte han i stället med sina kollegor på advokatbyrån till någon dyr plats i Schweiz. Jag råkade en gång få se hotellräkningen från skidorten och höll på att svimma. Men det var inte min sak. Jag tyckte att jag tjänade bra – den åsikten var jag för övrigt ensam om på mitt jobb – och livet var bekvämt. Jag hanterade råkylan i Göteborg med tjocka täckkappor, kängor gjorda för polarexpeditioner och stora sjalar om huvudet. En kollega funderade högt över det allmänna vädergnället och kom fram till slutsatsen att Göteborg egentligen hade medelhavsklimat. Underbart varmt och skönt inne i lägenheterna, uppvärmda
bussar eller spår vagnar som tog oss från dörr till dörr, varmt och trevligt och ljust på arbetsplatserna.
En jämn och behaglig 22-gradig värme! Jag gillade resonemanget.
Det var lätt att leva med Jonas. Vi hade trevliga samtal, fick tröst av varandra när vi hade motgångar i jobbet och vi hade ibland tillfredställande sex. Jag saknade inte ett hetsigare sexliv och jag tror uppriktigt att han inte heller gjorde det. Hur kunde jag leva så i en sådan bubbla och ändå känna mig lugn och tro mig vara lycklig? Nu vet jag i alla fall att jag var olycklig.
Hur som helst. Samma dag som Jonas skulle komma hem från sin skidsemester, var jag inne i gästrummet för att städa och göra i ordning. Ett par gamla vänner till Jonas, skulle övernatta hos oss för att dagen därpå flyga vidare till USA. I normala fall brukar Jonas själv städa och bädda för våra gäster och eftersom det alltid var hans vänner som sov över hos oss, tänkte jag aldrig på det. Mina vänner var mina arbetskamrater och de bodde alla i eller runt Göteborg. För ovanlighetens skull tittade jag kritiskt på de tunnvävda, svagt gröna gardinerna och ruskade lätt i dem. Efter tre nysningar beslutade jag mig för att ta ner dem, drog fram en stol och började dra
av träringarna från stången. En egendomlig motvilja grep mig. Så fula de var! Jag blev så förvånad över mina plötsliga känslor att jag tappade alla ringarna som åkte iväg ut på golvet och in under sängen. Jag böjde mig ner och kikade under träramen. Inte ett dammkorn så långt ögat nådde. Två av ringarna låg mitt under sängen, retsamt utom räckhåll. Den ena ringen låg lite på högkant; trägolvet måste vara ojämnt där. Jag försökte skjuta sängen åt sidan men den var alldeles för tung. Åter steg irritationen i mig. Jag rev bort det virkade överkastet och upptäckte att det faktiskt var två sängar i ramen. Jag drog upp den ena madrassen, välte undan den och sträckte mig efter ringarna. Jag såg den ytterst lilla upphöjningen som ena ringen vilade på men såg också att trägolvet var uppsågat i tre brädors bredd med ungefär en halv meters längd. Jag stirrade på träbiten och försökte lirka upp den med fingrarna. Jag fick inget grepp alls och det gick inte att rubba golvbiten. Jag plockade upp de två träringarna, lät madrassen falla tillbaka och sprang nerför trappan till köket för att få tag i en kniv. Jag valde ett av de breda gammaldags silverbesticken och rusade upp igen. Nu började jag fyllas av en barnslig spänning och tog trapporna i tre steg. Upp i sängen, bort med
madrassen och ner med knivspetsen i springan! Med kniven som hävstång rörde sig golvbiten lätt, jag fick in fingrarna emellan och snart hade jag biten i ett fast grepp. Jag tog upp den och med den stora träbiten i båda händerna stirrade jag ner på innehållet i hålet. Bunt på bunt med pengar låg där, inte platta med ett pappersband runt om och prydligt packade i en liten resväska som man ser på film, utan ganska slarvigt hopsamlade med gummiband i olika färger och då, just då förändrades mitt liv. Det var början till alla val jag gjorde sedan, både bra och dåliga. Det spelade in vid de ödesdigra händelserna som ingen kunnat förutse eller rå över.
Solveij Zaki är född och uppvuxen i Mölndal men har bott utomlands i många år, först i Canada och USA och sedan flera år i Egypten. När familjen kom tillbaka till Sverige, började hon studera bland annat statskunskap och latin. Solveij har mestadels jobbat med arbetsmarknadsutbildning och som lärare i svenska.
Foto:Tommy Nord
Vänta på mig är hennes debutroman.
Debutantporträtt av Solveij Zaki
ur Svensk Bokhandels katalog 2025
”Äntligen en flicka med fräknar”, sa Zarah Leander lite oväntat när jag skulle intervjua henne för Göteborgs-Postens räkning. Det var sent 1960tal och jag var ute på ett av mina första jobb för tidningen och ett av mina första jobb överhuvudtaget. Göteborgs-Posten var en fantastisk arbetsplats på den tiden och jag som var praktikant, eller volontär som det hette då, blev skickad på allt. En gång fick jag sitta sent på kvällen och skriva ner Harry Hjörnes diktamen för hans populära Små, små ord av kärlek. Det var det sista som skrevs på tidningen strax före midnatt och sedan fick jag rusa ner med manuset till pressarna innan tidningen gick till tryck. Min mamma klippte ut spalten förstås.
Lika roligt men mindre hierarkiskt var det på nästa arbetsplats, Aftonbladet på Järntorget i Göteborg. Där var det kortare texter men större bilder och jag rapporterade allt från göteborgares åsikter till att jaga kändisar och till att skriva biorecensioner. Efter den korta karriären som journalist har det blivit många roliga och varierande jobb, men det som
varade kortast måste ändå ha varit mina tre dagar på en bank i Toronto, där ett återkommande illamående avslöjade min tidiga graviditet. Det gjorde att jag fick sparken utan vidare ceremonier och jag var tvungen att lämna banken omgående. Min dåvarande egyptiske man tog istället över en highway restaurant ute på landsbygden, fastän ingen av oss knappt kunde koka ett ägg. Men det gick bra och han blev en utmärkt kock och jag en snabb servitris.
Då vi hade immigrantstatus i Kanada var det inte så svårt att så småningom flytta till Los Angeles, där vi tog över en liten mysig donut-shop. Under dessa år ändrades det politiska landskapet i Egypten, president Sadat tog över efter Nasser och frigav politiska fångar. Att återvända till hemlandet blev plötsligt möjligt för många och vi beslöt att göra likadant. Jag blev hemmafru i en stad utanför Kairo i en tid då man fortfarande kunde möta hästdroskor på gatorna. Det enda jobb som fanns för mig som utlänning var att räkna pengar på ett kontor som tillhörde en släkting.
Mitt yrkesliv har varken saknat idéer eller kontraster och jag kan nu se tillbaka på det med skräckblandad förtjusning. Det arbete som har varit både det längsta och mest omväxlande är nog som kursansvarig i arbetsmarknadsutbildning och i svenska för invandrare, något som jag i vanlig ordning började med utan större eftertanke, men där jag i alla fall hade stor nytta av mina universitetsbetyg i arabiska, statskunskap, latin och journalistik.
Sist men inte minst: En av de roligaste (och minst lönsamma!) saker jag gjort var att öppna en bokhandel i Kinna, och det blev några år med intressanta samtal med de mest oväntade personligheter. Men som antytts – jag hade inte ens råd att köpa ett nytt läppstift.
”Vänta på mig” är en rapp berättelse med spänning och humor, sorg och värme. Boken utspelas i mina hemtrakter i Mölndal och Göteborg och har många roliga arabiska influenser både från mitt liv och från alla möten i yrkeslivet.
Solveij Zaki
Den här boken är utgiven av Din Bok förlag och producerad i samarbete med
Vi på Textografiska brinner för att förverkliga bokdrömmar. Vi vill att din historia ska lämna den undangömda platsen i dina tankar eller i byrålådan och
flyga fritt. För att sedan landa i en hantverksskickligt utförd grafisk produkt som världen kan få ta del av.
Eftersom vi kan både text och grafik finns vi vid din sida hela vägen under ditt bokprojekt, stort som litet.
Från din idé till den dagen då du packar upp din rykande färska bok från tryckeriet. Eller sätter på en ljudbok och hör din egen historia strömma genom lurarna.
För att nå dit kanske du behöver en skrivcoach, redaktör eller rent av en spökskrivare som sätter din historia på pränt?
Dessutom kan vi alltid se till att dina ord blir vackert paketerade med hjälp av vår grafikers fingertoppskänsla för form.
AKTIEBOLAGET
FÖR MER INFORMATION:
Besök oss i vår lokal på Västra Gatan 55 i Kungälv där vi även driver vår inspirerande butik!
Ring till oss på 0303-82 500 eller maila till info@textografiska.se
VARMT VÄLKOMMEN!
Följ oss på Instagram @textografiska
En oemotståndlig feelgood - roman från Göteborg
När jag först började misstro min man, var det inte av det subtila slaget. Det var inte en svag aning om ett annat förhållande, inga konstiga undanflykter, inga sena möten på arbetet. Nej, det handlade inte om att han förälskat sig i en annan kvinna (eller man för den delen). Nu skulle jag nästan önskat det. Det hade varit att föredra faktiskt…
Melanie försöker bygga upp en lugn samvaro med sin man i Sverige, koncentrera sig på sitt arbete och undantränga tankar på kollapsen av sitt förra liv. Men hon gör en oroväckande upptäckt och hennes tillvaro förändras igen.
Mansour vill desperat komma bort från sin ofrivilliga och olyckliga inblandning i Melanies problem och gör allt för att ändra sitt liv och få jobb och egen bostad. Men det som hänt tidigare hinner ikapp honom och han måste skydda sin familj.
