CHATARINA HOLMBERG
Omvägar
DÄR LIVET TAR FORM
© Text: Chatarina Holmberg
Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025
Första upplagan
www.solforlag.se | info@solforlag.se
978-91-989749-6-6
Omvägar
DÄR LIVET TAR FORM
AV
CHATARINA HOLMBERG
Prolog
Äntligen vår! Nu närmar sig studenten med stormsteg. Sommar och studenttider, mitt i all lycka förstår jag att min ekonomi hindrar mig. Planerna kring studentfirande, studentflak och fester som vänner bjuder in till är många. Student 1991. Själv har jag ingen möjlighet att ordna någon fest, men i handen håller jag inbjudan till Stinas kommande studentskiva. Den ska äga rum en vecka innan vi går ut.
Jag lovade Stina för några dagar sen att hjälpa till om det behövs. Hon tvivlade men uppskattade erbjudandet, det var varmt välkommet i alla fall. Stina, min allra bästa vän, min livsnerv. Vi gör allt tillsammans, men vi är så olika. Hon, uppvuxen i ett välbärgat hem med välutbildade föräldrar, sedan jag, med ensamstående mamma och uppvuxen i en trång lägenhet.
Jag tar en gummisnodd och sätter upp mitt blonda hår medan jag funderar över vad jag ska göra. Nu står studentfirandet för dörren, slutet på en era och början på något nytt, något ovisst och spännande. Jag vet inte vad framtiden kommer att erbjuda, men jag är redo att ta emot den med öppna armar och har ett hjärta fyllt av drömmar. Jag inser att den här ledigheten inte bara handlar om att njuta av solen och stranden, utan nu kommer en tid att upptäcka nya saker och skapa minnen tillsammans med mina vänner.
Mamma däremot, hon ser uppenbarligen något helt annat. Det är
som att mamma har satt en klocka som tickar ner till vuxenlivet. Hon ser mig inte enbart som en drömmande student, hon ser mig även som en ung kvinna som behöver ta tag i sitt liv. Jag har inte riktigt förstått det när vi sitter och pratar i köket om framtiden, alla kalasen och de kostnader studenten medför. Plötsligt brister hon ilsket ut i en ordsvada:
”Men nu får du allt ge dig, sluta drömma. He veit du no, flicka lilla, du måste få ett jobb och försörj dig! Visa att du är vuxen och kan ta ansvar.”
Jag blir förskräckt, men ändå, mamma har rätt. Det är dags att ta tjuren vid hornen och visa att jag är vuxen. Det är klart jag behöver försörja mig, det är en förutsättning för att kunna leva min dröm. Drömmen om att få ett eget hem, en egen bostad där jag kan ha det som jag vill, tillsammans med min drömprins. Ett hem där jag kan bilda min familj. Visst pratar kompisarna om att ge sig ut och resa eller att läsa vidare men dessa drömmar finns inte i min plan. Jag har aldrig rest, framförallt har jag varken råd eller något jobb. Jag är glad om vi kan resa till släkten i Finland men inser att det blir svårt denna sommar.
Mamma fortsätter sin harang:
”Vi behöver nain i sommar, gå nu till butiken och prat med vår nya butiksföreståndare. Du har varit där förr, även om chefen är ny så veit hon nog vem du är och att du arbetat där förr. Jag har redan pratat med Maria.”
”Va, har du? Kan hon behöva någon redan nu, på helgerna?” utbrister jag och ser en lösning på mina problem.
Framför mig ligger fyra inbjudningar till. När jag sitter där inser jag att jag inte vet hur jag ska ha råd att gå på alla dessa fester, jag vågar inte fråga mamma om pengar, jag vet att vi har det knapert och det är klart hon vill att jag ska ha ett jobb. Det är inte lätt att vara ensamstående med två döttrar. Pappa gav sig av för länge sedan och mamma, hon sliter för att vi ska ha det bra. Jag måste hitta en annan lösning. Bäst hade varit att hitta ett helgjobb, men hur lätt är det egentligen? Jag vet inte ens hur många jobb jag sökt? Här i Väsby är det bara Marabou som söker folk och knappt det. Förr fanns Carlslund, men det lades
ner för några år sen. Jag undrar vart de som bodde där har tagit vägen. Nu är det Migrationsverket som tagit över. Kanske finns det jobb på
Löwenströmska sjukhuset? Hur lätt är det att få ett jobb i dessa tider? Jag suckar och tittar ut genom fönstret med en kaffekopp i handen. Samtidigt inser jag att mammas förslag kan vara lösningen.
KAPITEL
1 Söka jobb
Nu är det bara att ta tag i det. Jag bestämmer mig för att gå till butiken i Sigma där mamma jobbar, frågan är fri och jag behöver jobbet. Jag går in i butiken och bort till dörren in genom lagret, fram till dörren vid kontoret. Vågar jag gå in? Ska jag knacka på? Där inne på kontoret ser jag butiksföreståndarinnan sitta vid ett skrivbord med högar av papper. Butiksföreståndarinnan, en kvinna i fyrtioårsåldern med mörkt hår uppsatt i en hästsvans och med lång näsa. Plötsligt tittar hon upp och ler.
”Hej, du måste vara Petra, Naimis dotter. Jag heter Maria. Vad bra att du kunde komma förbi.”
”Hej. Ja, skolan är snart slut och det är dags att ge sig ut i vuxenlivet”, säger jag eftertänksamt.
”Jaha, då vill du börja här hos oss?” uttrycker Maria med lite skratt i rösten.
”Ja, om det finns plats.”
”Klart vi har, jag har förstått att du tidigare sommarjobbat här och jag kan initialt erbjuda dig ett sommarjobb. Hur det blir till hösten får vi se.”
”Härligt, när kan jag börja? Jag kan börja på helgerna redan nu”, säger jag glatt.
”Det är just det, vad säger du om att börja efter midsommar? Semestrarna börjar då och jag behöver täcka upp för dem som har
ledigt. Du får initialt två månader.”
”Jag kan börja tidigare och stanna så länge du vill ha mig här”, säger jag fräckt.
”Tyvärr, jag kan inte ta in dig tidigare och jag tror du behöver lite ledigt. Tiden efter studenten kräver vila om jag minns rätt”, säger hon och skrattar.
”Okej, tack det blir nog bra”, säger jag lite besviket.
Jag som uppfattat av mamma att jag skulle kunna börja på en gång.
”Bra, då ska vi skriva ett anställningsavtal. Din lön blir enligt avtal”, säger hon bestämt.
Butiksföreståndarinnan tar fram en blankett med karbonpapper och vänder sig mot skrivmaskinen på bordet och börjar skriva. Hon frågar mig om namn och adress och annan information hon behöver. När hon skrivit klart drar hon ur blanketten ur skrivmaskinen. Jag läser igenom allt och det ser rätt ut. Vi skriver under båda två.
”Varsågod, detta är ditt exemplar. Jag behåller ett och det tredje sänder jag till lönekontoret”, säger hon glatt.
Vi tar i hand och hon hälsar mig välkommen i juni. Sedan går jag ut i butiken, via lagret. Det sommarlov jag längtat efter blev plötsligt fyllt av vuxna beslut och ansvar. Att få ett jobb på Konsum verkar som en kompromiss mellan mammas vision av min framtid och mina egna drömmar. Känslan när jag stod där i butiksföreståndarinnans kontor, redo att skriva under anställningsavtalet, kommer jag aldrig att glömma. Nu tar jag det första steget in i vuxenlivet, med både spänning och oro. En märklig känsla, lycklig samtidigt som jag är besviken. Vad händer nu? Det blir inget helgjobb och jag har inte råd med vare sig fester eller att åka någonstans. Den ledighet jag får efter studenten blir två veckor på hemmaplan.
Jag lommar i väg genom butiken, tittar på pappret jag håller i handen, mitt första anställningsavtal. Det är rätt häftigt, tänker jag när jag hör en röst och förstår att det är någon som vill mig något. Jag vrider sakta på huvudet, där bakom fruktdisken står mamma, min älskade lilla mamma med sitt kortklippta hår. Hon plockar upp varor.
”Nå? Hur gick det? Börjar du nu?”
”Nej, jag börjar efter midsommar. Jag vet inte riktigt vad jag ska
göra närmsta tiden.”
”Det blir nog bra, du har en student att se fram emot. Vi ses hemma lite senare.”
”Vi får se, jag tror vi har fotboll ikväll. Jag kanske åker lite tidigare”, säger jag och går ut därifrån.
Jag går sakta hem längs med gångvägen som löper mellan husen. Gräset börjar grönska och buskarna blomma. På fotbollsplanen, en grusplan en liten bit bort, stojar barnen. De spelar fotboll i solskenet.
Jag tittar på dem och tänker på kvällens träning. När jag kommer fram till porten springer jag upp för trappen, låser upp dörren och går in i hallen. Väl inne går jag fram till telefonen på hallbordet och ringer Stina för att se om vi kan ses innan fotbollen. Hon blir glad att jag ringer och vill att jag kommer på en gång.
KAPITEL 2
Sommar
Jag är helt slut efter jobbet, nu har jag jobbat sex dagar på raken och det är inget jag är van vid. Imorgon kommer jag äntligen vara ledig. Tänk om jag kan komma i väg och bada. Jag undrar om någon annan är ledig och kan följa med? Jag har ännu inte varit på Kairo denna sommar. Kanske ska jag ringa Stina och se om hon har möjlighet att följa med, nu när hon är hemma igen efter besöket på Västkusten. När jag kommer in genom dörren går jag direkt till telefonen i hallen och ringer Stina.
”3 47 87, det är Stina.”
”Hej Stina, Petra här. Du, jag är ledig imorgon och undrar om du har lust att hänga på och åka till Kairo och bada? Jag har inte varit där ännu i år.”
”Kairo, det var länge sen. Kanske det, jag behöver kolla en sak, vänta lite.”
Stina lägger ifrån sig luren. Vad ska hon kolla? Hon kanske jobbar, men det är söndag. Hon jobbar väl bara vardagar? Efter en liten stund kommer hon tillbaka.
”Det funkar. Men hur tar vi oss dit?”
”Cykel? Har du en annan idé?”
”Bara det att du föreslår cykel visar att någon av oss måste ta körkort. Jag bor lite långt därifrån för det. Jag kollar om någon ska med som kan köra, typ Robert.”
”Okej, jag kollar med Karin.”
”Bra idé. Vi hörs senare.”
Det är bara att ringa vidare. Karin och jag är vänner sedan vi gick i ettan. Hon flyttade senare till Sjukyrkoberget men vi har alltid hållit kontakten. Vi har spelat fotboll ihop sedan vi var små, först i
BK Liljorna och sedan när Karin flyttade bytte hon klubb och ville att jag skulle följa med. Det gjorde jag några år senare. De sista åren har vi kommit ifrån varandra lite grann eftersom jag mest är med Stina.
Egentligen är de två rätt lika men det är väl därför de blir osams med jämna mellanrum.
”858 33.”
”Hej, det är Petra. Är Karin hemma?”
”Ja, vänta lite. Karin, telefon till dig”, hör jag hennes pappa ropa. Det tar en stund och sedan hör jag Karins röst.
”Hej Petra. Kul att du ringer, det var ett tag sen.”
”Ja, jag har jobbat rätt mycket sista tiden men imorgon är jag ledig. Jag blev lite badsugen och funderar på om vi ska träffas och åka till Kairo. Det var länge sen jag var där.”
”Kairo, knappt jag minns när jag var där senast. Jag har inte någon bil, bussen kommer jag inte ta dit igen. Det har jag gjort tidigare och det är hopplöst.”
”Stina kanske kommer också.”
”Kul, jag kan köra om jag hittar en bil. Linnea följer säkert med, hon har tillgång till bil. Vi bör vara där i tid, vi hämtar dig vid tio?”
”Så tidigt, ja det går bra. Vi ses, hej då”, säger jag och lägger försiktigt på luren.
Nästa morgon hämtar Stina, Linnea och Karin upp mig. Linnea kör och vi åker till Kairo. Linnea tog körkort på sin artonårsdag. Det är typiskt henne att vara först ut på allt, det har hon alltid varit. Kommer det ut något nytt, ja då är hon där och ska ha det oavsett om det är ett par skor, en väska eller något annat. Det finns fortfarande lediga parkeringar när vi kommer fram. Vi går ner för slänten och hittar en lämplig plats för oss på gräset precis ovanför sandstranden. Denna badplats vid Mälaren ligger fantastiskt, en söderslänt ner mot vattnet. Solen ligger på hela dagen och det är en ren njutning att ligga där.
”Jag måste till omklädningsrummet och byta om. Ska någon med?” säger Stina och tar sina badkläder för att gå i väg. Linnea följer med. Jag och Karin har bytt om hemma och har bikini på oss. Det är bara att dra av sig klänningen. Jag viker ihop den och lägger den i väskan. Karin gör likadant. Vi lägger oss ner på våra badlakan för att sola. Det är så härligt att känna solstrålarna värma kroppen.
Linnea och Stina kommer tillbaka, omklädda och med kaffe till oss allihop som de köpt i kiosken. De har även köpt oss varsin kaka.
”Nu ska vi fira, jag har fått besked, jag ska flytta till Lund och läsa arkitektur”, berättar Linnea.
”Va? När då? Får jag följa med?” frågar Stina.
”Javisst, ska du också läsa?” svarar Linnea förvånat.
”Nä, jag har inte kommit dit än. Jag håller på att förklara för geniet, Petra, att hon och jag kan stötta varandra och söka in på lämplig plats. Jag ska bara bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor”, säger Stina.
”Ni är för roliga, det är bara att söka. Antingen kommer du in eller ej. Förresten Petra, hur gick det med killen från midsommar?” frågar Karin.
”Äh, det var bara en liten, men mysig flört”, svarar jag och utropar:
”Nu får vi bada, kom igen nu!”
Jag reser mig upp och springer ut i vattnet, allt för att slippa samtalet och byta samtalsämne. Killen från midsommar var trevlig men allt för tråkig. Nej, han var inget för mig. Det finns andra killar som är mer intressanta. De andra följer med mig ut i sjön och doppar sig.
Robert och hans kompisar, Lasse och Pelle, hälsar glatt när de ser oss komma upp ur vattnet. Vi missade dem helt och hållet när vi kom. De ligger bara några meter från oss. Kanske har de kommit medan vi badade.
”Hej”, säger jag glatt och inser samtidigt att det är länge sedan jag träffade dem.
Stina är fortfarande kvar i vattnet och när hon kommer upp efter sitt dopp skrattar hon glatt när hon ser sin äldre bror med vänner sittande tillsammans med oss. Hennes mörka hår är vått och hennes
hud glittrar i solen.
”Vilket härligt bad det var”, utbrister hon med ett stort leende. ”Ni måste bara bada.”
Lasse och Pelle tittar på varandra och tvekar inte att hoppa i vattnet. De går ut på bryggan och dyker i. Vi andra följer dem med blicken. Efter en liten stund hoppar vi i en efter en. Det är något speciellt med Kairo och just idag känns friheten nästan oändlig. Framtiden ligger framför oss och vi njuter av att vara här och nu.
Vi leker, skrattar och det dröjer inte länge innan vi, genomblöta och lyckligt utmattade, går upp ur vattnet och tillbaka till våra badlakan för att torka oss och vila. Dagen flyter på, vi äter våra medhavda matsäckar, besöker kiosken, solar och badar. Jag slumrar till och när jag vaknar märker jag att molnen börjat samlas på himlen.
”Du tycker om att bada, märker jag”, hör jag en mörk röst säga och tittar upp. Där sitter Pelle och tittar på mig. Han ler underfundigt.
”Ja, det gäller att passa på när jag är ledig. Imorgon är det dags att jobba igen och då lär det inte bli så mycket bad”, svarar jag.
”Det kan du ha rätt i. Vi kanske ses, om inte här så någon annanstans”, säger Pelle och blinkar lite flörtigt. Samtidigt hör jag Stinas röst.
”Åh, jag älskar solnedgångar. De är verkligen magiska”, säger hon drömskt och vi alla nickar instämmande.
Himlen färgas i de vackraste rosa och orange nyanser när solen börjar gå ner. Kanske är det magin i solnedgången, kanske är det bara lugnet på den öde stranden när alla andra gått hem. I det ögonblicket fylls jag med en känsla av tacksamhet. Tacksamhet för att ha möjligheten att dela en sådan här underbar stund med nya och gamla vänner.
”Jag är så otroligt glad att vi alla är här tillsammans”, säger Stina och tittar på oss andra. Här sitter Stina med oss, hennes bästa vänner och med sin storebror och hans bästa vänner.
”Det kommer att bli en minnesvärd sommar”, suckar hon.
Vi andra nickar instämmande och jag känner att vårt äventyr precis har börjat. Vi vet inte vad som väntar oss, men vi är redo att omfamna framtiden och världen med öppna armar.
KAPITEL 3
Matchen
”Petra, passa mig!” skriker Stina. Jag passar bollen, den landar perfekt framför hennes fötter. Stina får in en fullträff och sparkar bollen mot målet. Bollen passerar målvakten och går in i mål.
”Yes”, skriker jag, knyter handen och hoppar upp i luften. Så skön känsla att lyckas med det som jag har tänkt och sett framför mig ska ske. Stina och jag kramar om varandra och lagkamraterna likaså.
Publiken jublar och jag ser hur Stinas mamma hoppar upp och ner på bänken där hon sitter.
”Bra Stina”, skriker hon och applåderar.
Synd att inte min mamma kan se matchen, tänker jag lite avundsjukt.
Dags för avspark och matchen spelas vidare. När visselpipan ljuder står det 2–1 till oss, vilken glädje att vinna mot serieledarna. Vi tackar varandra för matchen och vi tackar jublande publiken innan vi springer in i omklädningsrummet. Linnea drar på bandspelaren och vi kan fira vår vinst. Alla hoppar och studsar till ”Fångad av en stormvind” med Carola. Vår tränare, Stefan, kommer in och tackar oss för matchen.
”Idag visade ni verkligen vad ni går för. Bra jobbat!” säger han glatt.
Fotbollsplanen ligger i en glänta, bakom den gamla skolan och badplatsen. En bit upp mot skogen. Det känns som den alltid funnits och det är en plats där jag alltid trivts. Stina bor en bit bort och hon gick i skolan här sina första skolår. De var några från hennes klass som
alltid hängde på fotbollsplanen. Nu, många år senare har hon tagit plats i seniorlaget och jag likaså, även om jag tidigare spelade i BK Liljorna, där min lillasyster nu spelar. Paula börjar nian nu och har tagit plats i juniorlaget. Mamma och hon borde komma hit och se oss spela.
Vi är ett gäng tjejer i laget som trivs ihop och hittar på saker tillsammans. Stina och jag har hängt ihop i flera år nu, vi fann varandra på gymnasiet. På den tiden spelade vi båda fotboll men i olika lag. Jag är glad över att jag valde att byta och det var tack vare Karin som jag gjorde det bytet. Det Stina och jag inte vet om varandra är inte värt att veta.
Stina och jag går tillsammans hem till henne efter matchen. Sensommar och fotbollssäsongen är igång igen. Vi går ner mot skolan, svänger sedan av och går längs med vattnet i tystnad. Det går en gångväg längs med Norrviken från skolan bort till det gamla området, där hon bor. Jag har gått den många gånger, det är så härligt att se vattnet, höra vindarna och fåglarnas kvitter.
Tänk att vi vann, det är Stinas förtjänst. Tur att hon ropade så jag kunde passa henne. Stina är så cool. Jag är glad att jag har henne som vän, tänker jag när vi går där och strosar på väg hem till henne. Det är en vacker sensommardag, solen skiner och det blåser inte så mycket. Vi går längs med sjön och vi ser barnen som leker i strandkanten. Vilken härlig miljö att växa upp i, tänker jag när vi närmar oss huset där jag tänker hämta min jacka på väg till bussen.
”Vad ska vi hitta på ikväll? Efter detta måste vi ju fira. Ska vi dra ner till Zamora?” frågar jag.
Samtidigt tänker jag på att jag hört att Pelle ska dit. Det var tidigare i veckan jag hörde när han och Robert pratade om att de skulle ut denna kväll, men det var inget jag nämnde.
”Ja, varför inte. Vi kan väl ses hemma hos dig innan? Du bor närmast.”
Precis då kommer vi fram till huset där Stina bor, hon öppnar dörren in till detta stora, vita hus. Jag blir alltid lika betagen när jag kommer in på gården och ser trädgården, grusuppfarten och de spröjsade fönsterna. Det kommer en ljuv doft av matos oss till mötes och jag inser hur hungrig jag är. Jag undrar om vi har någon mat hemma?
Mackor finns ju förstås.
”Mmm, vad gott det ska bli. Nu är jag hungrig, Petra, du äter väl med oss?”
”Klart hon ska”, säger Louise. ”Om jag nu varit och sett matchen ska ni självklart äta här. Ni slet som djur båda två. Tids nog hinner ni springa i väg någon annanstans och äta skräpmat på stan, sätt er till bords.”
”Jag borde nog åka hem”, säger jag tveksamt och undrar hur det ser ut hemma.
”Inte då, om jag tänker rätt jobbar Naimi så du får ingen mat i magen. Du kan ta med dig mat hem, så Paula får något i magen med.”
Det räckte, jag drar ut stolen och sätter mig ner vid bordet bredvid Stina. Louise sätter sig på stolen mitt emot. Vi pratar om matchen och hur roligt det är att vi funnit varandra i vårt gemensamma intresse och att vi får spela tillsammans. Louise håller glatt med.
”När jag var i er ålder var det inga kvinnor som spelade fotboll, men det hade varit bra roligt om möjligheten hade funnits”, säger hon. ”Jag är tacksam ändå att jag fått de möjligheter jag fått. Jag gavs möjlighet att studera och har min juristexamen i botten vilket ger mig en särställning och möjligheter på arbetsmarknaden. Ni flickor måste tänka på er framtid och skaffa er en gedigen utbildning. Nu är det hög tid att tänka på det. Jag förstår om ni vill ta ett sabbatsår men se till att skriva högskoleprovet och sök in på högskola nästa år. Utan en bra utbildning blir det tufft i framtiden.”
”Men mamma, vad du tjatar. Vi har jobb i sommar och det är väl gott nog. Sen får vi se vad som händer. Vi kanske ska ut och resa. Det är skönt att för en gångs skull inte ha allt inplanerat.”
”Jag är glad att mamma ordnade in mig på Konsum. Förhoppningsvis får jag vara kvar i höst”, säger jag och känner mig verkligen tacksam.
Vi kanske inte har det så gott ställt men vi bryr oss om varandra i familjen. Jag reser mig upp och tackar för maten. Louise ger mig en matlåda att ta med hem.
”Bussen går strax, jag måste rusa. Vi ses lite senare, Stina”, ropar jag och skyndar mig mot busshållplatsen.
Det är en vacker plats där sjön syns mellan husen och träden. På
bussen träffar jag Linnea och Karin, de har varit och badat. De valde att gå ner till badstranden efter matchen. Vi pratar om matchen och vad de tänker hitta på ikväll. Zamora låter som ett roligt initiativ och vi bestämmer att de också ska komma hem till mig innan.
Hemma är dörren låst. Jag letar efter nyckeln och hittar den i botten på väskan, jag låser upp och går in.
”Hallå, någon hemma?” ropar jag.
Inget svar. Då jobbar säkert mamma, jag tror hon skulle komma hem efter tio ikväll. Frågan är var Paula håller hus? Sover hon? Jag går in i lägenheten och bort till Paulas rum och kliver in.
”Paula, jag har mat med mig från Louise, Stinas mamma. Hon gjorde köttgryta till oss och tyckte att du också behövde det. Ska du ha?” frågar jag när hon vaknar till liv.
Jag får erkänna att jag väckte henne lite burdust. Hon kan ju inte ligga och sova på ljusan dag, framförallt borde hon varit och sett vår match.
”Schysst, det behöver min mage. Vi har ju ingenting hemma. Jag hoppas mamma handlar på väg hem.”
”Det gör hon säkert. Skönt att vara ledig idag. Du missade något, vi vann.”
”Va, det skulle ju inte vara möjligt. Kul, grattis! Hur ska ni fira det?”
”Gissa, Stina kommer hit, träffade Linnea och Karin på bussen så de kommer också. Sen funderar vi på att dra till Zamora. Det var ett tag sen vi var där sist.”
”Vad tror du mamma säger om det? Förfest här, jag får helt klart fly.”
”Först får du faktiskt hjälpa mig att röja upp. Nummer ett blir att ta rätt på alla kläder och lägga dem i tvätten eller in i garderoberna. Jag får dammsuga och du får ta disken när vi fått undan kläder och plockat bort en del.”
”Okej, jag kan hjälpa dig, då gör vi mamma lycklig i alla fall.”
Jag sätter på en skiva av Ebba Grön och vi drar igång och börjar röja upp. Kläder ligger överallt, men med gemensamma krafter plockar vi ihop dem och lägger det mesta i tvätten. På söndag har jag för mig mamma sa att vi har tvättid så det kommer bli bra, tänker jag. Jag
Petra står inför ett liv i förändring. Studenten närmar sig med stormsteg, men glädjen överskuggas av en ekonomi som inte räcker till och krav från omgivningen. Framtiden är fylld av drömmar – om kärlek, självständighet och ett eget hem – men också av osäkerhet och förväntningar. I en värld där vänner och familj spelar stora roller kämpar hon med att balansera sina egna mål mot det som andra förväntar sig av henne. Genom små och stora beslut, oväntade möten och nya erfarenheter lär hon sig navigera livets omvägar och överraskningar. Petra är lycklig – hon har träffat Pelle och drömmer om en framtid tillsammans. Men när hans krav börjar inskränka hennes frihet och det som betyder mest för henne, tvingas hon omvärdera sina val. Med vänner och familj som stöd inser hon att hon måste våga välja sin egen väg, trots hinder och osäkerhet.
Omvägar – där livet tar form är en berättelse om kärlek, självständighet och modet att skapa sitt eget liv i en föränderlig värld.
