9789198285123

MICH A E L FA RR

skrivit flera uppmärksammade ­faktaböcker i ämnet: Tintin & Co och Porträtt av Hergé. Mannen bakom Tintin. Nyligen har han gjort en ny översättning av Tintins äventyr till engelska i digital ­utgåva. Michael Farr är även stolt hedersmedlem i Generation T – Den svenska Tintinföreningen.

ISBN 978-91-982851-2-3

Den kompletta guiden

Michael Farr är brittisk journalist född 1953 i Paris. Hela hans barndom präglades­av Tintins äventyr, och han arbetade i många år som utrikes­korrespondent åt Reuters och The Daily Telegraph i bland annat Afrika och Tyskland. Under årens lopp har han blivit en stor expert på Hergé och Tintin och har

TINTIN

Den kompletta guiden TINTIN

Följ med Tintinexperten Michael Farr bakom kulisserna till Tintins värld!

Här får vi veta massor om seriens fantastiska persongalleri och om det stora researcharbete Hergé lade ner på varje äventyr. Hergé var djupt fascinerad av legenden om sjöodjuret i Loch Ness, av snömannen i Himalaya och av den stora rymdkapplöpningen, vilket satte igång hans fantasi.

Tintinäventyrens intriger är ofta baserade på samtida ­händelser och nästan allt ­tecknades efter verkliga förlagor – från flygplan och vapen till gatubilder och interiörer.

TINTIN – Den kompletta guiden är ett rikt illustrerat praktverk med mängder av bilder från Hergés arkiv – en bok för alla Tintinfantaster!

För översättningen står Björn Wahlberg, som också översatt den aktuella utgåvan av de svenska Tintinalbumen.

M ICHAEL FARR

M ICHAEL FARR

TINTIN

Den kompletta guiden

Översättning: Björn Wahlberg

I n n e håll

Inledning

8

Tintin i Sovjet

10

Tintin i Kongo

20

Tintin i Amerika

28

Faraos cigarrer

40

Blå lotus

50

Det sönderslagna örat

60

Den svarta ön

70

Kung Ottokars spira

80

Krabban med guldklorna

90

Den mystiska stjärnan

98

Enhörningens hemlighet & Rackham den rödes skatt

104

De sju kristallkulorna & Solens tempel

114

Det svarta guldet

126

Månen tur och retur, del 1 & 2

134

Det hemliga vapnet

144

Koks i lasten

150

Tintin i Tibet

160

Castafiores juveler

170

Plan 714 till Sydney

178

Tintin hos gerillan

188

Tintin och alfakonsten

198

Register

204

Anpassningen av historien till den 62-­sidi­ga albumversionen har medfört att berättelsens flöde känns mindre fulländat än hos Hergés andra berättelser; här finns snabba scener som avlöses av långsamma sek­ venser vilket stör rytmen i läsningen. Men här finns även mästerliga effekter, särskilt den briljanta scenen överst på s. 24 där Aurora kastar sig av och an i vågorna och vetenskapsmännens illamående blir alltmer synligt: deras ansikten ändrar färg från blek­grått till grönt innan de återvänder till sina hytter med handen för munnen. Tintin­ och Haddock, som båda är vana vid sjön vid det här laget, blir lämnade ensamma kvar vid bordet och kan avsluta middagen.

Det var en sekvens som Hergé själv ansåg sär­skilt effektiv.

Hergés mästerskap i konsten att redigera en scen: kraftig sjögång, Aurora stampar och rullar mot vågorna, vetenskapsmännen blir allt sjukare (s. 24). Teckningen är hämtad från en tidningsartikel som användes som förebild.

Under den tre veckor långa pausen mellan Den mystiska stjärnans avslut och början på den nya berättelsen i Le Soir, kom Hergé på en helt ny idé som var så långt från krigets påfrestningar man kunde tänka sig: en skattjakt som innehöll en lång seglats till Innan professorerna övermannades av sjö­ sjöss, en äventyrlig förfader till kaptenen sjuka hade de ätit en måltid bestående av och en excentrisk professor vid namn Karl surkål som skulle ha garnerats med korvar Kalkyl (Tryphon Tournesol i det franska oriom inte Milou hade slukat dem. I den eng­ elska versionen blev dock surkålen utbytt mot potatismos, för den kulturella skillnadens skull.

En annan virtuos sekvens är stormen till sjöss, mitt på s. 25, med vinden och vågor­na som piskar och knuffar Aurora me­ dan Haddock stadigt håller kursen: fartygets våldsamma rörelser skildras genom intensivt lutande vinklar inuti rutorna. Effekten är återigen nästan filmisk. Haddock, som nu är lugn och samlad vid rodret, är en helt annan karaktär än den olycksalige fyllbult som bara för ett äventyr sedan hade eldat upp livbåtens åror. Det står helt klart att han inte tagit skada av ordförandeskapet för F.N.S. Så när det här äventyret tog slut så fort måste Hergé raskt tänka ut en ny resa för den omvände kaptenen och hans unge journalistvän. Han slösade inte bort någon tid för det.

ginalet). Det skulle bli ett mer avslappnat och bättre uppbyggt äventyr än Den mystiska stjärnan. Det skulle dess­utom vara en mycket lång berättelse som skulle ges ut i två album efter att följetongspubliceringen i Le Soir gått klart.

Kapten Haddock, den gamle sjöbjörnen, har varit med om betydligt värre sjögång och klarar sig bättre än någon annan i den »behagliga brisen« (s. 25).

103

k

Dupondtarna inleder äventyret på ett explosivt sätt (s. 1).

H

ändringar som passade in i Tintins nya liv: de nya vännerna kapten Haddock, som Tintin först träffat i Krabban med guldklorna år 1940, och professor Kalkyl, som hade varit med sedan Rackham den rödes skatt 1943. Icke att förglömma slottet Moulin­ sart, som Haddock hade förvärvat med ekonomisk hjälp av Kalkyl 1943. Hergé an­ Därför tog sig Hergé an det äventyr han vände sin journalistiska skicklighet och hade påbörjat så lovande när stridighet­ lyckades införliva alla tre elementen i den erna utbröt 1939, och som han hade fort­ omgjorda versionen av äventyret. satt under kriget men tvingats överge när Bryssel föll för nazisterna och Le Vingtième Inledningsvis gör Haddock ett kort gäst­ Siècle lades ner. Intrigen var den sedvan­ spel i en enda ruta på s. 3, med betjänten liga för äventyr före kriget: en tysk komplott Nestor i bak­grunden. Han läser ur ett brev att sabotera fiendens oljefält för att på så från Marin­försvaret: »Kapten Haddock be­ sätt lamslå deras militära förmåga. För ordras att omedelbart ta befälet över last­ detta ändamål tog Hergé tillbaka dr Müller, fartyget så och så (namnet måste hållas den tyske skurken från Den svarta ön, vars hemligt), där ni kommer att erhålla vidare planer på att underminera den brittiska instruktioner… Det var det… Kort sagt, jag ekonomin med falska sedlar hade förhind­ är inkallad… Nej, jag har inte tid att komma förbi… Jag reser nu på en gång… Ja… Vi rats av Tintin några år tidigare. hörs…« Han dyker sedan upp igen från ing­ Det var helt klart inget passande ämne att enstans på s. 54 och räddar Tintin ur Mül­ publicera under den tyska ockupationen. I lers sofistikerade bunkerkomplex. Han för­ stället övergick Hergé till det politiskt okont­ söker upprepade gånger förklara för Tintin ­roversiella äventyret Krabban med guld­­ hur det kommer sig att han är där – »Det är klorna, som började publiceras i tysk­vänliga Le Soir i oktober 1940. Det svarta guldet, som hade öppnat storstilat med en en känd Charles Trenet-sång följ­d av en serie explo­ sioner, hade legat och samlat damm i vän­tan på ett gynnsammare tillfälle. Detta kom 1948 då tyska bovar återigen var något po­ litiskt korrekt och tidningen Tintin var i be­ hov av ett nytt äventyr. Vid historiens plöts­ liga avbrott 1940 hade den grymme dr Müller lämnat kvar en medvets­lös Tintin ute i öknen, i väntan på att den livsfarliga sand­ stormen skulle begrava honom levande. ergé tyckte inte om lösa trådar. Så snart en idé hade slagit rot kunde han inte glömma bort den. Nu när De sju kristallkulorna och Solens tempel fullbordats så framgångsrikt ville han visa att han kunde blåsa nytt liv i ett skrinlagt material.

Formeln »mycket enkelt och komp­licerat på samma gång« verkar återspegla Hergés egen situation, när han nu skulle åter­uppta en gammal historia som avbrutits av kriget och berätta den till slut. Också för Hergé var arbetet med Det svarta guldet »mycket enkelt och komp­licerat på samma gång«. Även om varken Kalkyl eller Moulinsart på allvar dyker upp i historien, så är de inte helt bortglömda. På albumets näst sista sida kommer en upphetsad Haddock spring­ ande: »Tintin! Tintin… Här är svaret från Kalkyl!« I brevet får vi veta resultatet av Kal­ kyls analys av dr Müllers mystiska tabletter och deras explosiva verkan. Till Haddocks stora förtvivlan har den gode professorn bi­ fogat ett fotografi på det halvt sönder­ sprängda Moulinsart efter de första experi­ menten med N.14-tabletterna.

På det här sättet är äventyret från 1939– 40 uppdaterat så att det överensstämmer med Tintins förhållanden 1948. När följe­ tongen avslutats i tidningen samlades be­ rättelsen till ett album 1950. Första hälften av äventyret hade redan funnits i två olika versioner, före och efter andra världskriget, men det skulle utsättas för en ännu större revidering 1971, på uppdrag av Hergés brittiska förlag Methuen. Man ansåg att

en virtuos föreställning

Till den nya versionen började Hergé om från början igen och gjorde nödvändiga för­

Spår efter tunga lastfordon i sanden: ett fotografi som inspirerade Hergé till ökenlandskapet och Dupondtarnas eviga bilkörning i öknen.

127

Det L’Île svarta guldet Noire

både mycket enkelt och komp­licerat på samma gång…« Men han blir hela tiden av­ bruten, allra sist av en exploderande cigarr som han fått av sin plågoande Abdallah. »Förtjusande! Förtjusande! Det är rätta ordet! Men om ni vill höra resten av histo­ rien så räkna inte med mig! Nu är mitt tå­ lamod slut, definitivt slut!« Och där slutar äventyret, med Abdallah som målar dit ordet SLUT på palatsets vägg och räcker ut tungan åt läsaren, som lika lite som Tintin fick höra slutet på kapten Haddocks berät­ telse.

(Månen tur och retur, del 2: De första stegen på månen), kom ut 1954. Brittiska läsare fick vänta till 1959 innan albumen gavs ut på engelska, medan den första svenska översättningen kom ut det symbolladdade året 1969. För att markera Neil Armstrongs historiska ögonblick gjorde Hergé en lysande färgteckning av den förvånade astronauten som just klivit ur sin månlandare för att mötas av Tintin, Milou, Haddock och Kalkyl i de välkända orange­ färgade rymddräkterna med månraketen i bakgrunden. Kalkyl som älskar att odla rosor, vilket vi vet från Castafiores juveler, håller fram en bukett röda rosor medan Haddock håller i en skylt där det står: »Wel­ come!« Tintin talar däremot franska i sin pratbubbla: »Bienvenue sur la Lune, Mr. Armstrong!« (»Välkommen till månen, mr Armstrong!«). Hergé tillägnade Arm­strong teckningen med dedikationen: »Ge­nom att tro på sina drömmar kan människan förverkliga dem.« Det var en uppfattning som lika gärna passade in såväl på Hergé som Tintin.

rymdkapplöpningen

Mot slutet av 1940-talet började en handfull vetenskapsmän forska i möjligheten att skicka människor ut i rymden och till månen.

Det nazistiska raketprogrammet och utvecklingen av den fruktade V2-raketen hade visat att raketer och eventuellt människor skulle kunna färdas i rymden. Men rymdresor var än så länge endast en utopi, ett passande dunkelt ämne för en excentrisk professor som Kalkyl. Enligt ett tidigt manusutkast hade professorn fått sitt brinnande intresse för en månresa eftersom månen hade räddat livet på honom, Tintin och Haddock under solförmörkelsen i Solens tempel.

Växelspelet mellan Hergés fiktion och fakta fortsatte. År 1969 gav den franska vecko­ tidningen Paris­-Match Hergé i uppdrag att skapa en serie på fyra sidor om det efter­ följande Apollo XII-uppdraget. Denna svartvita serie påminner till stor del om Tintins månäventyr och är Hergés enda rent dokumentära serie.

Det skulle dröja tio år innan Sovjetunionen skickade iväg sin första Sputnik den 4 oktober 1957 och utforskningen av rymden hamnade på alla dagstidningars första­ sidor. Och det skulle dröja tjugo år innan USA:s Apollo XI nådde sitt mål och den första människan tog steget på månen den 20 juli 1969. »Såja! Jag har gått några steg!

För första gången i mänsklighetens historia är det någon som tar de första stegen på månen!« utropar Tintin år 1953, sexton år innan Neil Armstrong skulle säga de bevingade orden »ett litet steg för människan, ett stort språng för mänskligheten«.

Tintins första steg på månen skulle ha varit intressanta men förmodligen inte lika anmärkningsvärda om de hade skett sam­ tidigt med de stora genombrotten inom rymdkapplöpningen. Men Hergé började publicera månäventyret i tidningen Tintin redan i mars 1950 och avslutade berättel­sen efter några långa avbrott i december 1953 – en häpnadsväckande prestation.

Den första delen, Objectif Lune (på svenska Månen tur och retur, del 1: Destination månen), gavs ut som album 1953, medan den andra delen On a marché sur la Lune

Några månader senare medgav Hergé i en intervju i dagstidningen La Libre Belgique: »Man blev helt chockad över att se amerika­ nerna landa på månen iförda hjälmar som påminde om Tintins. Jag uppfann inte den där hjälmen; jag visste att den skulle behövas för meteoriternas skull. Men till skill­nad från de amerikanska hjälmarna som ­endast var genomskinliga på framsidan, gjorde jag den helt genomskinlig så att man skulle kunna identifiera mina hjältar, också bakifrån. Även om man direkt kunde känna igen Milou […] vore det omöjligt att skilja Tintin från kapten Haddock.«

Von Brauns tyska V2-raket och Kalkyls försöksraket X-FLR 6 (Månen tur och retur, del 1, s. 29).

135

Hergé åstadkom en närmast profetisk exak­thet i månäventyret genom att göra ordentliga efterforskningar och undvika det som var alltför fantastiskt. Det fick inte förekomma några månmänniskor, inga märk­liga monster, ingenting som inte kunde beläg­g as med vetenskapliga fakta eller observ­ationer. Hergé studerade noggrant facklitteratur, men han tog även kontakt med två experter för rådgivning: Bernard Heuvelmans, författare till boken L’Homme

Månen tur och retur, 1&2 L’Îledel Noire

Z H

ergé höll fortfarande på med Solens tempel när han började fundera på att skicka Tintin till månen i nästa äventyr. Både Hergé och hans publik hade uppskattat det dubbla albumforma­tet, och en komplicerad historia som ett månäventyr skulle passa utmärkt för två böcker. Men om Tintin skulle lämna jordklotet, som han färdats över i så många berättelser, och i stället resa till månen, då kunde det endast ske om den vetenskapliga utvecklingen pekade i den riktningen.

Hergé insåg klokt nog att berättelsen mås­te vara fast förankrad i verkligheten om projektet skulle lyckas.

H

Koks lasten L’ÎleiNoire

ergés nya äventyr, som började pub­­liceras i tidningen Tintin i slutet av oktober 1956, har tydliga retro­ spek­tiva inslag. Det mest slående med al­ bumet är antalet karaktärer från tidigare äventyr som kommer tillbaka; förutom den när­maste, oumbär­liga Tintinfamiljen kom­mer läsaren att känna igen tio karaktärer, de flesta av dem bov­ar. I Koks i lasten till­ lämpar Hergé fullt ut Honoré de Balzacs exempel om att sprida ut karaktärerna i flera verk som i dennes romaner om Den mänskliga ko­medin.

Den brittiske författaren Anthony Powell, som var samtida med Hergé, använde en liknande metod i sin stora romancykel om tolv böcker, A Dance to the Music of Time, som inleddes 1951 och avslutades 1975 – ungefär samtidigt som Tintinalbumen var fulla av återkommande figurer.

Det var en oerhört tilltalande teknik som band samman Tintins äventyr och fångade läsarens uppmärksamhet. Varje äventyr kan ses som ett självständigt verk som kan läsas utan kronologisk tidsföljd, men även­ tyren hänvisar till varandra genom återkom­ mande karaktärer, vilket ger serien en kon­ tinuitet. Hergé och hans medarbetare på studion hade roligt när de skapade nya si­ tuationer åt gamla figur­er, och som så ofta i den kreativa processen smittar glädjen av sig. Korsbefruktningen mellan olika Tintin­ äventyr var dess­utom en sund kommersiell tanke, enligt förlaget Casterman. Den år­ liga försäljningen av Tintinböcker hade nu stigit till en miljon exemplar.

It’s as if I was thinking of... I don’t know, someone or other...

tillsammans igen

Det nya äventyret var fullt av gamla kända ansikten och en ny karaktär, den estniske pilote­n Pjotr Szut, som senare fick vara med på omslaget till albumet som trycktes efter följetongen 1958 – och som dess­ utom skulle dyka upp igen i Plan 714 till Sydney. Tintins första besök i Arabien skedde tjugofem år tidigare med Faraos cigarrer, och nu var han tillbaka till denna del av världen som han, liksom Lawrence av Arabien, verkar ha känt en särskild sam­ hörighet med. Efter avbrotten med mån­ resan och Det hemliga vapnet känns det nya även­­tyret nästan som en fortsättning av Det svarta guldet. Nestors och Haddocks plågoande Abdallah våldgästar Moulinsart, vilket får Tintin och kaptenen att resa till Mellanöstern för att se till att den unge fur­ stesonen kan resa hem igen. Hans kärleks­ fulle far, emiren Ben Kalish Ezab, har för­ lorat makten till sin rival Bab El Ehr, vars

Avenue de la Toison d’or, en boulevard nära studion i Bryssel som Hergé kände väl till. Överst en skiss från platsen, sedan den färdiga teckningen på första sidan i albumet.

151

Moulinsart står i rampljuset när Bianca Castafiore kommer på besök med press och television i släptåg.

Tintin och Haddock stannar hemma, och Kalkyl blir förälskad.

Castafiores juveler

Tell me, was I ever Marga ...

170

Castafiores juveler L’Île Noire

Yes... oh, yes sir... Yes, I do know... I... Yes, a sudden rush of work... Yes, very tiresome... What? Oh yes, sir, it’s very dangerous too... When? ...Well, yes, I... I’ll come along...er... tomorrow. Yes, first thing tomorrow. You can rely on me, sir. Goodbye.

Ett sammanträffande: herr Boullu, den svårfångade marmormakaren i Moulinsart, var baserad på en verklig hantverkare som en dam förgäves försökte få tag på.

Hon skrev ett brev till Hergé och undrade om han kände till var mannen befann sig.

I O

sina egna regler. Därmed bröt han medvetet mot de regler för det klassiska äventyret som han skapat. Genom att använda helt andra metoder, och sin stora vir­tuositet, lyckades han skapa ett komiskt ­mästerverk som påminner om en välgjord scenkomedi eller fars. Castafiores juvele­r framstår som en av Hergés mest framstående prestationer, helt olik något annat Tintinäventyr. Om Hergé hade gett efter för den obevekliga pressen och slutat skapa Tintins äventyr, då skulle detta vara en pas»Ah! Våren är här!… Sköna maj välkommen! sande avslutning att runda av hela sviten Hela naturen… vaknar upp på nytt med med. hela sin friskhet! Fåglarnas kvittrande! Skogens alla blommor! Dofterna! Markens underbara vällukt! Ta ett djupt andetag, Tintin.

Fyll lungorna med denna rena och vederkvickande luft, så utsökt, så behaglig, så mousserande att man skulle kunna dricka den…« Så börjar det nya äventyret. över trettio år hade Tintin rest till världens alla hörn. Under de senaste tjugo åren hade han beledsagats av kapten Haddock, som mer och mer tappat reslusten och hellre vill stanna hemma och njuta av bekvämligheten i sin förfaders slott Moulinsart. Men varje gång Haddock sjungit lantlivets lov och längtat efter lugn och ro hade det varit ett säkert tecken på att Tintin skulle dra med honom på ännu ett äventyr till fjärran land.

En illaluktande odör stör idyllen, men den här gången skulle Hergé tillmötesgå Haddock, som på många sätt var hans alter ego, och låta honom stanna hemma. Men det fanns en hake: hela äventyret skulle flytta till Moulinsart, och lugn och ro var det minsta Haddock kunde se fram emot. Haddock försöker fly sin kos när han får veta att den överväldigande Castafiore ska kom­ma på besök, men en olycka sätter olyck­ligt nog stopp för honom och därefter föl­jer missöde efter missöde för den arme kaptenen.

»Nu ska ni få se en komedi… Tysta!

Så där ja, upp med ridån!«

»Jag fann en spjuveraktig glädje i att föra läsaren på villospår, att få läsaren att hålla andan medan jag gjorde mig av med de ­traditionella ingredienserna i en tecknad serie: inga bovar, ingen verklig spänning, inget äventyr av det vanliga slaget… En vag thrillerhistoria där lösningen råkar vara en skata. Jag ville roa mig med läsaren i sextiotvå veckor (den tid det tar för ett äventyr att publiceras i tidningen Tintin), föra in honom på villospår, få honom in­ tresserad av helt andra saker än det väsentliga.«** Hergé medgav att han fann »stort nöje« i att komponera en thrillerhistoria så fylld med falska ledtrådar och komedi. »Ännu ett falskt spår«, konstaterar Tintin efter att han upptäckt ugglan som ansvarig för de misstänkta ljuden på vinden.

Hergés egna erfarenheter och personliga åsikter spelade en viktig roll för äventyret som också hade en personlig sida, även om det inte var lika uttalat som i Tintin i Tibe­t. Det var inte bara Haddock som längtade efter lugn och ro på landet. Det faktum att Castafiores juveler utspelas på Moulinsart berodde enligt Hergé »förmodligen på en undermedveten projicering av min egen längtan efter vila«.* Den nya karaktären herr Boullu, den svårfångade marmormakaren, var baserad på en verklig hantverkare som hade utfört ett arbete åt Hergé. Han brydde sig inte ens om att hitta på ett nytt namn åt figuren. »Jag hade en

På omslaget ser vi Tintin, som agerar för Hergé, sätta fingret till läpparna och bjuda in oss att ta plats och se teaterföreställningen. Med Hergés egna ord: »Nu ska ni få se en komedi… Tysta! Så där ja, upp med ridån!«* Precis som i en av Agatha Chris­ties detektivromaner är berättelsen full med ledtrådar från början till slut, av vilka de flesta är falska spår som bedrar såväl Tintin som läsaren. Men en skarpsinnig läsare kan faktiskt upptäcka lösnågonting annorlunda Hergé hade år efter år skapat nya ramar för ningen på äventyrets gåta i dess allra första den komiska äventyrsserien, men den här till synes harmlösa ruta på albumets allra * Numa Sadoul, Tintin et moi, s. 186. gången bestämde han sig för att strunta i första sida. ** Ibid., s. 185.

171

1 2 1 Mayapyramid i Mexiko, på ett foto­grafi från Hergés arkiv.

2 Tintin, Haddock och Milou får en guidad­tur till de arkeologiska underverke­n i San Theodoros (s. 25).

I certainly am!... Because we never sent you any message... On the contrary, it was Pablo who told us, from you, that our lives were in danger but that you’d pull us out of trouble.

3 Hergé behövde inte leta länge för att hitta cigarrökande revolutionärer: Castros rebeller dög bra.

4 Tintin och Alcazar inser att de har gått i en fälla (s. 27).

5 Två fotografier från Hergés arkiv på brasilians­ka harikindianer, som var underlag till skildringen av Arumbayafolket.

6 Professor Kalkyl råkar ut för Arumbayaindianernas skämtlynne (s. 32).

4

3

7 Indianhyddor i Venezuela på ett fotografi från National Geographic, som Hergé använde för att skildra Arumbayafolkets by.

8 Kalkyl har just gjort i ordning en överraskn­ing och vandrar med oskyldig­min genom byn (s. 33).

Tintin, help!... Save me!... Stop thief!... Fire!...

Police!... Help, I am undone!

Wotat it’fa!

Ha! ha! ha!

Ha! ha! ha!

5

6

8 7

191

Tintin hos gerillan L’Île Noire

Magnificent, eh ?

Tintin L’Île och alfakonsten Noire Vänster: Alphabet Series av Peter Hutchinson, utställd på John Gibson Gallery i New York – själva idén med alfabetskonst. Överst: alfakonst, den fiktiva men högst möjliga konstnärliga rörelsen baserad på alfabetet (skissida 3).

o T

Vänster: Tintins förvåning över Haddocks inköp visar Hergés syn på den kommersiella överdriften i konstvärlden (skissida 8).

Längst till vänster: Tintin och Milou åker motorcykel på jakt efter äventyret (skissida 16).

intins sista, minst kända äventyr är en nästan perfekt avslutning på mer än femtio års kamp mot livshotande faror och hela raden av otäcka bovar. Be­ rättelsen var oavslutad vid Hergés död i mars 1983 och lämnade Tintins eget öde i en vågskål. Skulle han undkomma den ­kus­liga framtidsutsikten att bli gjuten till en »levande« staty? Det var ett enastående passande slut för en journalist som hade nått berömmelse över hela världen och som hade fått en bronsstaty upprest efter arbetare att hjälpa till med att teckna de­ sig i en park i Bryssel. taljer, uniformer, bakgrunder, bilar och flyg­ Faktum är att både Tintins och Hergés öde plan. Men Tintin själv, hans följeslagare och var ofrånkomligt sammantvinnade. Huru­ själva äventyret som han råkade ut för, var vida Tintin skulle kunna fly den här gången endast Hergés ansvar och ingen annans. var helt beroende av om Hergé levde till­ När Edgar-Pierre Jacobs hade före­slagit att räckligt längre för att rädda honom. Det de skulle dela på författarskapet upphörde gjorde han inte. I femtiofyra år hade han Hergé att samarbeta med honom. Bob De hållit den oförvägne unge reportern vid liv; Moor var förmodligen den idea­liske medar­ nu när »den gode Guden« – för att använda betaren, eftersom han villigt accep­terade hans egna ord – hade hämtat honom skulle sin underordnade roll. Trots hans närhet hans minne leva kvar genom Tintins otroligt och vänskap till Hergé var han inte kvalifi­ cerad att avsluta det ofullbordade även­ livskraftiga popularitet. tyret – vilket han så gärna ville göra – eller skapa helt nya Tintinhistorier. exklusivt föräldraskap »Tintin, det är jag!« hade Hergé förklarat.

Tintin var bara hans skapelse, hans enda »Det är klart att det finns mängder med sa­ barn. I och med studion kom olika med­ ker som mina medarbetare kan göra utan

»Att ge liv åt Tintin, att ge liv åt Haddock, Kalkyl, Dupondtarna och alla de andra, det tror jag att jag är den ende som kan.«

199

mig och till och med bättre än jag«, berät­ tade Hergé för Numa Sadoul, »men att ge liv åt Tintin, att ge liv åt Haddock, Kalkyl, Dupondtarna och alla de andra, det tror jag att jag är den ende som kan: Tintin (och alla de andra), det är jag, precis så som Flau­ bert sade: Madame Bovary, c’est moi! Det är ett högst personligt verk, på samma sätt som en målares eller romanförfattares verk. Det är ingen industri! Om andra tog över Tintin skulle de kanske göra serien bättre, kanske sämre. Men en sak är säker: de skulle göra den annorlunda, och i och med det vore det inte längre Tinti­n!«­* Tintin skulle alltså sluta sina dagar på den skimrande ön Ischia i ett riktigt utsatt läge, när Hergé avled på ett sjukhus i Bryssel den 3 mars 1983 efter sviterna av en blod­ sjukdom – bara några månader innan han skulle fylla 76. Hans hälsa hade varit dålig en längre tid. Det intensiva programmet med hyllningar och offentliga framträdan­den när Tintin fyllde 50 år 1979 hade gjort honom helt utmattad. Men hans fysiska svaghet hindrade honom inte från att börja på ett nytt äventyr med en förtjusning som han inte känt sedan Castafiores juveler. * Numa Sadoul, Tintin et moi, s. 66.

Noire Tintin L’Île och alfakonsten Tintin och alfakonsten inleds med kapten Haddocks mardröm om Castafiore. Det är en levande, vibrerande och dynamisk förstasida.

201