lars kleberg * t jechov och friheten
foto eva lindblad
Lars Kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola och känd som författare och översättare. Han har översatt bl.a. Anton Tjechovs Fyra pjäser (Symposion 2004; ny utg. Dejavu 2010). Natur & Kultur har även givit ut hans antologi Med andra ord. Texter om litterär översättning (1998, ny utg. 2010).
D
en ryske författaren Anton Tjechov (1860 – 1904) blev inte gammal men hann skriva 600 berättelser och berömda pjäser som Måsen, Morbror Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården. Han är världens mest spelade dramatiker efter Shakespeare. Kritikerna avfärdade ofta Tjechov med att han inte nådde upp till de stora föregångarna – Turgenev, Tolstoj, Dostojevskij. Få förstod att Tjechovs ambition var att frigöra sig från 1800-talets traditioner. Kärnan i hans konst är friheten. Kleberg visar hur Tjechov arbetade sig bort från schablonernas och genrernas tvång för att befria både läsarna och verkligheten. Tjechov och friheten är den första litterära biografin på svenska där författarens utveckling som berättare och dramatiker ses som en helhet. Boken presenterar nyläsningar av en rad av Tjechovs verk. Den ger inblickar i den dåtida teatervärlden och många exempel ur hans stora brevväxling med kolleger och familj.
»Det är konstigt att människor är rädda för friheten.«
lars kleberg
Tjechov friheten och
omslag elsa wohlfahrt larsson
ISBN 978-91-27-12127-0
9 789127 121270
anton tjechov 1889
En litterär biografi
Tjechov och friheten.indd 6
2010-06-22 14:45:10
innehåll Inledning .................................................................... 9 1. den sista skissen . ...................................................14 2. att bli tjechov...................................................... 20 3. dr tjechov, förödmjukelsens diktare ................47 4. frihet och (o)synlighet.........................................68 5. hysterisk komik......................................................93 6. ”nu är allt sachaliniserat”...............................106 7. alltigenom pastisch, frågan är på vad?.............128 8. sjukdom och revansch......................................... 155 9. ”marxist för resten av mitt liv”.......................177 10. tre systrar och ett bröllop.............................203 11. körsbärsträdgården..........................................220 12. slutet . ................................................................241 kronologi.................................................................247 Författarens Tack.................................................... 250 litteratur................................................................. 250 noter......................................................................... 253 personregister.........................................................264
Tjechov och friheten.indd 7
2010-06-22 14:45:10
Tjechov och friheten.indd 8
2010-06-22 14:45:10
inledning
När Anton Tjechov hade varit död i tio år, 1914, var bilden av honom redan grundmurad: den melankoliske och lungsjuke författaren med pincenén och det blida leendet – skildraren av den lilla människans liv, den borttynande ryska småborgerlighetens talesman. Men i kören av minnesord till den ryska skymningens sångare, som han ibland kallades, hördes en avvikande, kraftfull röst. Det var den unge futuristpoeten Vladimir Majakovskij som utropade: ”Ni känner inte Tjechov!” Det finns en annan Tjechov, som är motsatsen till den borgerliga kritikens bild av den hopsjunkne melankolikern med det sorgsna leendet. En Tjechov som är stark, djärv och banbrytande modern – den store ordkonstnären. Det var honom som Majakovskij ville hylla: den värdige ”arvtagaren i dynastin av Ordets Kungar”, den Tjechov som lämnat 1800-talets adelsförfattare bakom sig och öppnat dörren för ”grova namn på grova ting”, han som låtit det bullrande, nya, kommersiella Ryssland komma till orda. Och det viktigaste: mästaren som visat att en historia kan skrivas av vilket stoff som helst. Tjechov hade själv sagt att bara man hittar ett slående uttryck eller rätt namn på en figur så kommer ämnet av sig självt. Majakovskij slog fast: ”Alla Tjechovs verk är bara lösningen på verbala problem. Hans påståenden är inga sanningar som kramats fram ur livet, de är slutsatser av ordens egen logik.” Tjechov som estet, alltså? Ja, men bara om man tänker på vad Majakovskij menade med estetik. Futuristernas egen poesi skulle, enligt deras manifest 1913, vara trög att skriva och läsa, ”obekvämare än ett par smorläderstövlar eller en lastbil i salongen”. Ordkonstnären Tjechov, sammanfattade Majakovskij, var budbäraren för det nya, inte fortsättningen på något gammalt:
Inledning 9
Tjechov och friheten.indd 9
2010-06-22 14:45:10
Tjechovs språk är tydligt som ett ”God dag”, enkelt som ”Ge mig ett glas te”. I hans sätt att uttrycka tanken i en komprimerad, liten berättelse hörs redan framtidens snabba rop: ”Ekonomi!” Det är hans nya former för att uttrycka tankar, hans riktiga sätt att närma sig konstens verkliga uppgift som ger oss rätt att tala om Tjechov som en ordets mästare. Bakom kälkborgarnas välbekanta bild av den alltid missnöjde gnällspiken som för de ”löjliga” människornas talan inför samhället, av Tjechov som ”skymningens besjungare”, framträder konturen av en annan Tjechov – en stark och munter ordkonstnär.
Anton Tjechov själv var ingen futurist, kanske inte ens modernist. Ändå hyllade Majakovskij honom med rätta som radikal traditionsbrytare och förnyare. Tjechovs öde blev att allt han skrev kom att läsas i skuggan av 1800-talet, inte som förebud om det 1900-tal han nätt och jämnt hann uppleva. Hans samtid menade att en berättelse skulle ställa de stora frågorna om samhället, moralen och religionen. Förväntningarna på en lyckad teaterpjäs var också bestämda: i ett drama skulle personerna ha tydliga motiv för sina handlingar, veta vad de ville och säga det högt. Kritiken avfärdade ständigt Tjechov med att han inte ”nådde upp” till de stora föregångarna Turgenev, Dostojevskij och Tolstoj. Vad mycket få förstod var att hans ambition inte alls var att nå upp till utan att frigöra sig från klassikerna. Världen, som Tjechov såg den, rymdes inte i det stora formatet. Han ansåg att de tunga genrerna roman och drama inte längre förmådde fånga livet utan i stället förtryckte det. Ett par år efter Tjechovminnet 1914, revolutionsåret 1917, skrev litteraturkritikern Viktor Sjklovskij en berömd uppsats med titeln ”Konsten som grepp”. Liksom sin vän Majakovskij hävdade Sjklovskij att författarens arbete går ut på att lösa konstnärliga problem och att konstens unika uppgift inte är att förmedla idéer utan att visa världen på nytt. I det moderna vardagslivet ser vi inte längre tingen och människorna, menade Sjklovskij: istället för att uppleva livet framför oss noterar vi det bara – vi läser inte 10
Tjechov och friheten.indd 10
2010-06-22 14:45:10
omgivningen, vi bara avläser den. Sjklovskij kallar detta att vår varseblivning har blivit automatiserad. Vaneseendet griper omkring sig och till sist förvandlas hela livet till något som vi inte längre upplever: ”Automatiseringen förtär allt – föremål, kläder, möbler, hustru och skräcken för kriget.” Det enda som kan rädda oss från vaneseendets och vanelivets overklighetskänsla, är konsten, säger Sjklovskij: Det är just för att återkalla förnimmelsen av livet, för att känna tingen, för att återge stenen dess stenighet, som det finns något som heter konst. Konstens mål är att ge en förnimmelse av tinget som seende och inte som igenkännande; konstens tillvägagångssätt är en ”främmandegöring” av tingen och ett medvetet försvårande av formen, som syftar till att försvåra och förlänga varseblivningen, eftersom varseblivningsprocessen i konsten är ett självändamål och måste förlängas; konsten är ett medel att uppleva hur tinget görs, det redan gjorda har i konsten ingen betydelse.
Tjechov teoretiserade aldrig om litterära frågor. Men i centrum för hans skrivande finns ständigt samma problem: det som samtiden kallade realistisk litteratur kunde inte längre komma verkligheten in på livet utan hade stelnat till ett knippe konventioner. Ett nytt sätt att skriva behövdes för att återigen göra verkligheten förnimbar. Det som upptog Tjechov var arbetet mot största möjliga enkelhet, frigörelsen från onödiga effekter, en strävan att så långt som möjligt lämna verkligheten i fred: Varför skriva att en person sätter sig i undervattensbåt och åker till Nordpolen för att söka ett slags försoning med mänskligheten, medan samtidigt den kvinna som han älskar med ett teatraliskt skrik kastar sig från ett klocktorn? Allt det där är osant och händer inte i verkliga livet. Man måste skriva enkelt – om hur Pjotr Semjonovitj gifter sig med Maria Ivanovna. Det är allt som behövs.
Tjechovs värld är befolkad av människor som Pjotr Semjonovitj och Maria Ivanovna. De lever, gifter sig och dör utan att märka att livet Inledning 11
Tjechov och friheten.indd 11
2010-06-22 14:45:10
går förbi. Med Viktor Sjklovskijs ord lever de ett ”automatiserat” liv, fångade i spindelväven av vaneseende och vaneliv. De ser inte själva att de är fångade och att deras liv är både tragiskt och skrattretande på en gång. Men Tjechov ser det. Och hans energi som författare är inriktad på att också vi läsare ska se vad hans personer inte ser och upphöra att bara stumt känna igen världen. Därför blev Tjechov, mannen med det blida leendet, i litteraturen till det som Majakovskij kanske såg först av alla – en skoningslös förstörare och frihetskämpe. För mer än hundra år sedan röjde han ut så mycket bråte, både i berättarkonsten och i dramatiken, att många än idag oroligt försöker hitta något att fylla tomrummet med. Men det är just i detta tomrum som världen och människorna tillåts stiga fram i all sin egendomliga sammansatthet. Den här boken är ett försök att skildra hur Tjechov kämpade för att upprätta sitt rum av frihet. Utomlands är Anton Tjechov framför allt känd som dramatiker, i Ryssland däremot minst lika mycket som prosaist. En modern engelsk handbok som den användbara The Cambridge Companion to Chekhov (2000) ägnar bara ett av arton kapitel åt Tjechov som berättare. I en rysk bok skulle proportionerna snarare vara de omvända. Den här boken vill visa samspelet mellan Tjechovs prosa och dramatik. Det är en litterär biografi som syftar till att belysa Tjechovs utveckling, de problem han brottades med under sina tjugofem år som författare och hur han uppfattades av samtiden och eftervärlden. Om Anton Tjechov hade en plan för sitt arbete och för sitt privatliv dolde han den väl. De som studerat hans privata biografi i detalj tycks egentligen inte ha kommit fram till några hemligheter som ökar förståelsen av hans verk. ”Allting står ju i texten”, var det vanliga svaret regissörer och skådespelare fick när de bad Tjechov om förklaringar. Att dölja sig i verket var både ett sätt att leva och att skriva. Samtida läsare som sökte efter ett tydligt budskap blev nästan alltid besvikna. Men sättet att träda tillbaka och låta läsaren och åskådaren fullborda verket är kanske det som idag gör Tjechovs 12
Tjechov och friheten.indd 12
2010-06-22 14:45:10
verk mer levande än någonsin. Hans pjäser spelas ständigt världen över och hans berättarkonst upplever en ny våg av intresse. På svenska har det under årens lopp kommit ett stort antal utgåvor såväl av Tjechovs pjäser som av hans berättelser. Pjäserna är lätta att hålla reda på och finns i flera nyligen utgivna översättningar. Med prosan är det sämre. Av de cirka sexhundra berättelserna – korta och långa, humoristiska och sorgliga, bagatellartade och gåtfulla – har en dryg tredjedel översatts till svenska. Men det är svårt att få någon överblick över dem. Förståelsen av Tjechovs utveckling försvåras av två omständigheter. Dels har det gått mer än åttio år sedan en stor samlingsutgåva av hans verk kom ut på svenska (fyra volymer på Gebers förlag 1928). Dels återger inte ett enda av de cirka femtio urval av Tjechovs noveller som kommit ut på svenska mellan 1896 och 2002 verken i kronologisk ordning, än mindre med angivande av tillkomstår. På så sätt har läsarnas bild av författaren, i den mån den bygger på mer än hans dramatik, blivit både diffus och schablonartad. Förhoppningen är att denna bok ska göra bilden av författaren Tjechov tydligare och väcka nytt intresse för läsningen av hans verk. Den som vill läsa mer om människan Anton Tjechov och hans liv, familj och umgänge hänvisas till biografier som Kurt Friedlaenders Anton Tjechov (1959, ny utg. 1968), Henri Troyats Anton Tjechov: en biografi (1988) och Donald Rayfields Anton Chekhov. A Life (1997). I centrum för min bok står Tjechovs utveckling som författare och hans sökande efter sätt att skriva som myndigförklarar läsaren och åskådaren. Sitt program formulerade Tjechov aldrig i artiklar eller manifest men ibland i brev till vänner och kolleger. Utdragen ur hans stora brevväxling, varav många inte tidigare översatts till svenska, spelar därför en viktig roll i framställningen.
Inledning 13
Tjechov och friheten.indd 13
2010-06-22 14:45:10
1. Den sista skissen
Parallellt med Körsbärsträdgården arbetade Tjechov år 1903 med ”Fästmön”, det som skulle bli den allra sista av hans närmare sexhundra berättelser. Som så många gånger förr var det en historia om brustna illusioner, om uppbrott och framtidsdrömmar. Tjechov rapporterade missnöjt till hustrun Olga Knipper: ”Man skriver, läser igenom och ser att allt det där har redan varit, det är redan gammalt, gammalt … Det skulle behövas något nytt, något syrligt.” ”Fästmön” skildrar hur den unga flickan Nadja i en rysk provinsstad genomgår en livskris. Hon är uppfostrad hos sin rika farmor och lever på nåder, instängd bakom det typiska gråa planket. Till sist slår Nadja upp förlovningen med sin självbelåtne småborgerlige fästman och reser till Sankt Petersburg för att utbilda sig. Novellen slutar: [---] framför henne avtecknade sig ett nytt rikt liv med nya vidder, och detta liv som ännu var oklart och fullt av hemligheter lockade och frestade henne. Hon gick upp på sitt rum för att packa, följande morgon tog hon avsked av de sina och livfull och munter lämnade hon staden – efter vad hon trodde, för alltid.
Handlingen i ”Fästmön” berättas nästan utan kommentarer, personerna karakteriseras av sina handlingar och sina ord. Analysen överlåts till läsaren. Allt verkar enkelt och klart men samtidigt egendomligt undanglidande: olika trådar lämnas på något sätt oavslutade, hängande i luften. Berättelsen avbryts ibland av naturskildringar som närmast verkar förströdda. Som varje nytt verk av Tjechov under de sista åren av hans liv väckte ”Fästmön” stor uppmärksamhet när den kom i tryck. Berättelsen diskuterades av kolleger och vanliga läsare. Om den unga 14
Tjechov och friheten.indd 14
2010-06-22 14:45:10
Nadja bryter upp, vart går hon? Blir hon lärarinna, eller ansluter hon sig till en revolutionär rörelse – något som det av hänsyn till censuren givetvis inte gick att skriva tydligt? Kritikerna var oeniga om vad som var författarens avsikt. Hade novellen ett optimistiskt slut? Skulle Nadjas framtidsdrömmar tas på allvar eller var Tjechov distanserad i förhållande till sina personer? Åsikterna var delade. En enda sak var man – som så ofta förr – ense om, nämligen att Tjechov inte tillräckligt tydligt hade sagt vad han menade. Kritikern Michail Gersjenzon angav tonen. Han ansåg att ”Fästmön”, liksom de flesta av Tjechovs berättelser, inte var ”en tavla” utan bara en ”skiss” och att personerna inte var porträtt utan bara silhuetter. ”Någon ny Nadja får vi nästan inte se: vad det är för omvälvning som ägt rum […] i hennes själ är svårt att gissa utifrån de få yttre tecken som författaren har gett oss”. En annan kritiker fyllde i med att berättelsen ”lider av stor schematism. I den lilla ramen finns ett alltför stort innehåll, vilket gör att vissa delar saknar den nödvändiga utarbetningen.” Ändå hälsade somliga recensenter entusiastiskt vad de såg som en ny, positiv ton hos Tjechov. En kritiker i socialdemokraternas Pravda såg en ny optimism samla krafter: ”I Tjechovs nya berättelse blåser läsaren tillmötes en anda av energi, mod, tro på människans krafter och på möjligheterna att erövra framtiden som på senare år, som det förefallit, helt har övergivit hans verk.” Efter mer än hundra år råder fortfarande inte någon enighet om vad Tjechov ”egentligen” menade med sin sista berättelse. Den stalinistiske kritikern Vladimir Jermilov slog på 1940-talet fast att Nadja ger sig iväg för att bli revolutionär, novellens final klingar ”med vårlig bravur” och fästmön är inget mindre än en symbol för ”fosterlandets ungdom”. Även senare ryska kritiker har gärna kallat berättelsen ett testamente, där Tjechov äntligen ger sina läsare ett optimistiskt slut och en positiv förebild. Man understryker gärna att huvudpersonen heter just Nadja – en kortform för Nadezjda, ett namn som på ryska betyder hopp. Andra sentida läsare har lagt tonvikten på berättelsens tvetydighet. 1. Den sista skissen 15
Tjechov och friheten.indd 15
2010-06-22 14:45:10
Man har visat på hur noga Tjechov balanserade upp varje optimistiskt tonfall i berättelsen med reservationer och ironiska eller dissonanta inskott. Allt som händer kan därför ses på två sätt: både som ett steg i en utveckling och som en rörelse på stället. Frågorna lämnas öppna: Förändras Nadja verkligen? Är hon inte lika naiv i sina illusioner om framtiden i slutet som i början? Är inte namnet Nadja rentav ironiskt menat? En av de främsta kännarna av Tjechovs konst, den amerikanske slavisten Robert Louis Jackson, pekar på novellens raffinerade avslutning: ”efter vad hon trodde, för alltid”. Reservationen i berättelsens allra sista mening har, säger Jackson, varit en stötesten för alla som inte kan acceptera ett dissonant slutackord utan söker en harmonisk upplösning och envisas med att Nadja är en positiv hjälte som går mot en ljusnande framtid. Många kritiker har helt enkelt hoppat över ”efter vad hon trodde, för alltid” för att få finalen att framstå som optimistisk. Om berättelsen är ett testamente, säger Jackson, är budskapet inte så enkelt: Naturligtvis finns det, som Tjechov ser det, inget för alltid, inget slut på livet som process och erfarenhet (även om det finns mycket av den varan i hans personers sätt att se på sina liv). Livet är ingen lineär rörelse mot ett slutgiltigt mål utan en process av ändlös strävan, av lidande, misslyckanden och nya försök.
”Fästmön” kan alltså läsas på olika sätt och man kan spekulera om Nadjas vidare öden. Men frågan om berättelsens avsikt eller tendens är egentligen fel ställd, eftersom den innebär att man söker efter ett moraliserande pekfinger eller en stödjande hand, något som Tjechov bestämt vägrar att tillhandahålla. Det räcker att ha sett en enda av hans pjäser för att veta att hans personer är både sorgliga och komiska på en gång, att varje person på något sätt förtjänar både vår sympati och vårt skratt. Även om studenten Trofimov i Körsbärsträdgården kan tala vackert om framtiden och den gamla överklassens skuld till folket så är han ändå hopplöst komisk i sin oförmåga att älska; han är en pratkvarn – men också 16
Tjechov och friheten.indd 16
2010-06-22 14:45:10
patetisk när han inte förstår vad flickan som älskar honom vill ha och behöver. Han är inget ”språkrör” för författarens åsikter. Sådana letar man förgäves efter i Tjechovs pjäser. Varför skulle det vara annorlunda i hans sista berättelse? Tjechov var nästan paniskt rädd för att någon skulle titta över axeln på honom i hans arbete. Han förstörde därför alltid alla utkast till sina texter. Men med ”Fästmön” hann han inte det, och vi kan i efterhand läsa det första manuset, sedan den renskrivna versionen och slutligen de tre korrekturen. Det som genast slår en när man går igenom de här versionerna är vilken möda som ligger bakom den förrädiska enkelhet som blev slutresultatet. Tjechov slet som ett djur för att få berättelsen dit han ville. Som så ofta förr gick han två vägar. Den ena kan man kalla reduktionens väg, den andra det skenbart distraherande inskottets väg. Bådadera syftade till att skapa en känsla av oförutsägbarhet kring människorna och tingen. Tjechov följde ofta det recept som han brukade ge till yngre kolleger som skickade berättelser för utlåtande: Stryk första stycket! Den från början inte långa ”Fästmön” blev till sist ungefär en fjärdedel kortare än den var i första versionen. Trots att handling och personer var helt klara från början blev bearbetningen mycket omfattande. Arbetet pågick in i sista korrekturet. Några detaljer lades också till. Men de var aldrig ägnade att förklara eller konkretisera Nadjas historia utan snarare att förtydliga dess obestämdhet. Allra mest arbetade Tjechov med berättelsens avslutning. Hon gick upp på sitt rum för att packa, följande morgon reste hon, och framför henne avtecknade sig ett arbetsamt, vidöppet, rent liv. (första versionen) [---] framför henne avtecknade sig ett arbetsamt, vidöppet, rent liv. Hon gick upp till sitt rum för att packa, och följande morgon reste hon. (andra versionen)
1. Den sista skissen 17
Tjechov och friheten.indd 17
2010-06-22 14:45:11
Och så blev det till sist, i andra korrekturet: Hon gick upp på sitt rum för att packa, följande morgon tog hon avsked av de sina och livfull och munter och lämnade hon staden – efter vad hon trodde, för alltid. (tryckversionen)
Det var alltså först på korrekturstadiet som Tjechov lade till orden ”efter vad hon trodde, för alltid” som skapar den lätta men viktiga dissonansen i slutackordet, fjärran den ”vårliga bravur” som den sovjetiske kritikern ville läsa in i finalen. Exemplet visar hur Tjechov medvetet arbetade sig bort just från det ställningstagande och den tydliga final som kritikerna sedan i hundra år har letat efter. Vägen gick snarast från färdig berättelse till ”utkast”, där delarna nätt och jämnt hakar i varandra. När läsaren till sist lämnas i ovisshet om Nadjas öde beror det alltså inte på att Tjechov inte blivit färdig utan är resultatet av ett målmedvetet och mödosamt reduktionsarbete. Recensenterna år 1903, som kritiserade ”Fästmön” för att den inte var färdig, förstod inte att Tjechov faktiskt hade börjat med en utförlig berättelse, som efter hand reducerats till den ”skiss” som var hans mål. Vad ville då Tjechov med denna reduktion? Hans sätt att balansera de små detaljerna mot varandra, stryka övertydliga passager och skjuta in små ord eller fraser som saboterar en entydig läsning – allt detta måste ju ha en mening? Ja, men uppenbarligen inte att ge en värderande bild av Nadjas historia. De återkommande inskotten av reservationer som ”någonstans”, ”av någon anledning”, ”som det tycktes” – som översättarna ofta brukar hoppa över – tjänar alla ett bestämt syfte: att sabotera berättelsens sammanhang, bryta den tryggt framåtflytande berättelsens ström för att få läsaren att stanna upp inför varje stycke och låta varje situation och varje sak så att säga framstå var för sig. De oavslutade satserna, de obesvarade frågorna och de ofullbordade handlingarna tycks sväva i en rymd där pauserna är lika viktiga som det som händer och sägs. Tjechov låter ibland sina personer på ett förvånande sätt 18
Tjechov och friheten.indd 18
2010-06-22 14:45:11
glida i bakgrunden medan några detaljer – en fläck på tapeten eller regndropparna på bladen i trädgården – sätts i förgrunden utan att de på något sett tycks ha med handlingen att göra. Förhållandena mellan stort och smått kastas om. Verkligheten, människorna, tingen, tycks träda fram liksom i ett obevakat ögonblick, befriade från all förutfattad mening.
1. Den sista skissen 19
Tjechov och friheten.indd 19
2010-06-22 14:45:11
2. Att bli Tjechov
Den unge Anton Tjechov gjorde entré i den ryska litteraturen via köksingången. Han gjorde ingen lysande debut som Fjodor Dostojevskij, som redan med sin första roman höjdes till skyarna och utnämndes till realismens nya hopp. Han steg inte diskret in i salongerna som den unge greven Lev Tolstoj, som till en början inte brydde sig om att sätta sitt fulla namn under de berättelser han publicerade i dåtidens främsta litterära tidskrift. Tjechov kom på alla sätt underifrån. Han växte varken upp i storstäderna eller i guvernementet Orjol, där det ansågs att den vackraste ryskan talades och där Ivan Turgenev och andra stora författare föddes, utan i Sydryssland. Socialt kunde Tjechovs position länge som bäst kallas osäker. Han och hans familj levde i åratal ur hand i mun, ibland fattades både mat och kläder, och det var ett under att föräldrarna lyckades hjälpa alla barnen fram till högre utbildning. Som författare började Tjechov också underifrån; vägen till den riktiga litteraturen skulle han först med tiden hitta på egen hand. Han debuterade som radskrivare i skämttidningar av enklaste sort. Det var i mars 1880 som en veckotidning i Sankt Petersburg med namnet Strekoza (Trollsländan) publicerade de första bidragen av en då artonårig medicinstudent. Skämtpressen var ett nytt fenomen i Ryssland som byggde på en ny läsande storstadspublik som inte hade tid och bildning nog att ägna sig åt att läsa romaner i de litterära tidskrifterna eller råd att prenumerera på dagstidningar. Den populära eller ”lilla” pressen, som kritikerna kallade den, fyllde ett tomrum och expanderade kraftigt. Samtidigt tedde sig den seriösa litteraturscenen vid 1880-talets början egendomligt tom och övergiven. Under tjugofem års tid hade berättarkonsten i Ryssland utvecklats på ett enastående sätt. Nästan varje år hade det i Moskva och Sankt 20
Tjechov och friheten.indd 20
2010-06-22 14:45:11
Petersburg publicerats stora banbrytande verk. Här hade det funnits en ny social tematik, nya berättartekniska grepp för den psykologiska analysen och kanske framför allt ett sätt att skriva där idéerna och människornas öden flätades samman i stora, labyrintiska förlopp. Romanförfattare som Turgenev, Dostojevskij och Tolstoj hade på kort tid fört Ryssland till en ledande position i den europeiska litteraturen. 1860- och 1870-talen hade varit genombrottstiden för den ryska roman som skulle erövra hela världen och komma att kallas klassisk. Samtiden uppfattade naturligtvis inte att man läste blivande klassiker. Ändå måste man undra om inte den ryska läsande publiken kände sig ovanligt privilegierad när den under år 1866 kunde sprätta upp nya nummer av en tjock månadstidskrift där Tolstojs Krig och fred och Dostojevskijs Brott och straff gick som följetonger – parallellt. Omkring år 1880 gick emellertid denna epok mot sitt slut. De författare som skapat den realistiska romanen var nästan alla födda på 1820-talet. Turgenev, vars verk var ett slags krönika över den ryska intelligentsians utveckling, gav ut sin sista roman 1877 och dog i Frankrike 1883. Dostojevskij publicerade sitt storverk Bröderna Karamazov år 1880 och dog året därefter. Tolstoj hade kort efter avslutandet av Anna Karenina 1877 genomgått en religiös kris och tagit avstånd från sin romankonst. Inga nya namn som ens tillnärmelsevis kunde jämföras med dessa tystnade giganter syntes till på den litterära arenan. Det verkade som om litteraturen hade uttömt sina resurser. Generationen som föddes mellan 1830 och 1860 var full av begåvningar som snart blev världsberömda, men de gick åt annat håll: till musiken – med namn som Musorgskij, Rimskij-Korsakov och Tjajkovskij i spetsen – till måleriet eller till naturvetenskaperna. Men det fanns också, som Dmitri Mirsky säger i sin kända A History of Russian Literature, inre orsaker till att ett vakuum verkade ha uppstått i litteraturen. Den helt dominerande radikala kritiken behandlade skönlitteraturen som en förevändning att diskutera politiska och sociala frågor. Under dess inflytande hade 2. Att bli Tjechov 21
Tjechov och friheten.indd 21
2010-06-22 14:45:11
läsarna kommit att tro att budskapet i litteraturen var allt och den konstnärliga formen intet. Detta, menar Mirsky, fick ödesdigra konsekvenser för romanens vidare utveckling i Ryssland. Man trodde att det viktiga med Tolstojs, Turgenevs och Dostojevskijs verk var att de handlade om angelägna ämnen och satte problem under debatt så som litteraturkritiken krävde. Få eller ingen lärde sig av de stora romanförfattarnas formella mästerskap, deras hantverk och tekniska uppfinningar, framför allt idéromanen där olika röster konfronterades och prövades mot varandra. Eftersom tsarcensuren inte tillät offentlig diskussion av politiska frågor som livegenskapen, korruptionen och det byråkratiska förtrycket använde många skribenter skönlitteraturen som utgångspunkt för att lägga fram sina åsikter om problemen och hur de borde lösas – ibland helt vid sidan om eller på tvärs emot författarnas egna idéer. Typiska var de manande rubrikerna på revolutionäre kritikern Nikolaj Dobroljubovs artiklar ”Vad är Oblomoveriet?” (apropå Ivan Gontjarovs roman om den sömnige och handlingsförlamade adelsmannen Oblomov, 1859) och ”När kommer den verkliga dagen?” (apropå Turgenevs roman om intelligentsian Dagen före, 1866). De författare vars verk inte kunde tjäna som åskådningsmaterial i den radikala kritikens kamp eller som misstänktes tillhöra motståndarlägret hånades skoningslöst för sin brist på positiva tendenser. De stora tidskrifterna, som med en upplaga på 10 000 eller mera nådde ut till det bildade skiktet i hela Ryssland, fungerade för sina läsare som en blandning av folkuniversitet, litterär salong, moralisk domstol och hemlig sammansvärjning. Romanens storhetstid sammanföll ganska exakt med den framstegsvänlige tsar Alexander II:s regeringstid (1855–1881). Under den så kallade befriartsarens regering genomfördes en rad viktiga reformer i det efterblivna Ryssland. Den mest kända är kanske upphävandet av livegenskapen år 1861, två år före avskaffandet av slaveriet i USA. Reformen var halvhjärtad men symboliskt betydelsefull – ett första tecken på en modernisering av Ryssland. 22
Tjechov och friheten.indd 22
2010-06-22 14:45:11
I praktiken tvingades de frigivna bönderna skuldsätta sig för att köpa egen jord när staten löste in delar av de adliga godsägarnas egendomar. Många adelsmän lät bli att återinvestera pengarna, som reformkonstruktörerna tänkt, och slösade i stället bort dem på meningslös konsumtion och utlandsresor, så att de till sist – som syskonen i Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården – blev tvungna att gå ifrån sina gods. Andra viktiga reformer under åren före 1880 gällde rättsväsendet, som gjordes om efter västeuropeisk modell, vilket beredde vägen för offentliga rättegångar, jury och advokater, men också för en ny korruption som snart blev ämne för skämttidningarnas inte alltför vågade satirer. Även undervisningssystemet förändrades så att läroverken öppnades för nya samhällsklasser och universiteten expanderade. Om det år 1809 i hela tsarriket hade funnits fyra universitet med bara 450 studenter ökade antalet snabbt under Alexander II:s regering. År 1899 skulle det finnas nio universitet med sammanlagt 17 000 studenter. Kvinnorna fick visserligen ännu inte tillträde till universiteten men kunde studera vid särskilda ”högre kurser för kvinnor”. Den begynnande moderniseringen under Alexander II frigjorde också oppositionella krafter av i Ryssland aldrig tidigare skådat slag. Många intellektuella ville att upphävandet av livegenskapen skulle bli första steget mot tsartyranniets avskaffande och etablerandet av verkliga friheter i Ryssland. Inspirerade av den utopiska socialismens ryska efterföljare, de så kallade narodnikerna eller populisterna, begav sig på 1870-talets början ett par tusen unga radikala studenter ut på landsbygden för att väcka bönderna för frihetens sak. De kunde inte ha valt ett sämre tillfälle. Efter livegenskapens avskaffande 1861 hade stigande spannmålspriser först lett till ett relativt välstånd som gjorde bönderna mer lojala mot tsaren än någonsin. Narodnikernas ”vandring till folket” slutade i fiasko: agitatorerna arresterades i massor av polisen, ofta angivna av de mot stadsbor misstänksamma bönderna. Men en utvecklingsspiral hade börjat som inte gick att hejda. Rättegångarna mot narodnikerna ledde till att deras revolutionära tankar fick stor spridning, och många 2. Att bli Tjechov 23
Tjechov och friheten.indd 23
2010-06-22 14:45:11
solidariserade sig med de anklagade. Nederlaget för rörelsen ledde samtidigt till att en del av dess ledning övergick till terrorn som kampmetod. I mars 1881 dödades slutligen Alexander II i ett attentat och den revolutionära kampen förvandlades till en rasande duell mellan narodnikernas ledning och den hemliga polisen. Resultatet av tsarmordet blev motsatsen till vad terroristerna hoppats: det betydde slutet på en tid av reformer och inledningen till en av de dystraste perioderna i Rysslands historia. Den nye tsaren, Alexander III, var paniskt rädd för all opposition, tidigare reformer upphävdes, polismakten förstärktes och desillusion grep både terroristerna och deras tidigare sympatisörer. Samtidigt stagnerade ekonomin, spannmålspriserna sjönk, bönderna svalt och adeln längtade tillbaka till den gamla ordningen. Anarkisten och filosofen Pjotr Kropotkin skrev i efterhand att 1880-talet var ”den mörkaste period, som Ryssland genomlevat under de sista hundra åren. På 1850-talet trodde intelligentsian åtminstone på sina krafter; nu hade den förlorat denna tro.” På så sätt hade vid 1880-talets början både den politiska och den litterära utvecklingen i Ryssland nästan fullständigt gått i stå. Den intellektuella debatt som censuren ännu tolererade präglades av kompromisser och anpassning. Publiken vände sig bort från politik och engagemang, och författarna som sympatiserade med narodnikerna upprepade sig själva. Nya originella talanger syntes inte till. På flykt från dagens stagnation kastade sig den växande publiken i famnen på den nya underhållningsindustrin. Den kommersiella pressen, utan andra ambitioner än att vara mötesplats för de nya läsarna och den expansiva annonsmarknaden, blomstrade. Rafflande följetongsromaner och de alltmer populära skämttidningarna gick ut i stora upplagor. När det kejserliga teatermonopolet i Sankt Petersburg och Moskva hade avskaffats, samtidigt som teatercensuren var benhård, öppnades vägen för en kommersiell privatteater där franska farser och melodramer konkurrerade med ryska imitationer; de statliga teatrarna anpassade sig också snabbt till det nya modet. Tiden för 24
Tjechov och friheten.indd 24
2010-06-22 14:45:11
de stora idéerna och den stora litteraturen tycktes vara förbi. Det var i denna håglösa och politiskt förskrämda tid som de första kåserierna signerade A. Tjechonte började dyka upp i skämttidningarna i Moskva och Sankt Petersburg. Till en början tycktes de inte skilja sig från den gängse massproducerade läsningen som tidskrifter av typen En rolig halvtimme kunde erbjuda. Men snart skulle publiken märka att ett nytt namn och en ny ton hade dykt upp. Signaturen Tjechonte blev en av landets mest lästa kåsörer. Ett nytt slags författare trädde fram som i det lilla formatet, fjärran från de stora romanbyggarnas sällskap, lekte med glappet mellan språk och verklighet. Vem var då den unge skribenten som debuterade i underhållningsbranschens marginaler? Hans egentliga namn var Anton Tjechov, en fattig medicine studerande med försörjningsbörda. Han hade kommit till Moskva från den sydryska handelsstaden Taganrog, där han var född 1860. När fadern Pavel Jegorovitj Tjechov år 1857 öppnade en speceriaffär såg framtidsutsikterna utmärkta ut. Taganrog var ingen typisk rysk landsortshåla, som det ibland sägs, utan en hamnstad med 30 000 invånare och intensivt utbyte med omvärlden, södra Rysslands näst största handelsstad efter det blomstrande mångkulturella Odessa. Grekiska var bara ett av de språk som vid sidan om ryska talades på gatorna i Taganrog. I hamnen hördes också turkiska, franska, italienska och engelska. Taganrogs teater var ovanligt livaktig för att höra hemma i en landsortsstad. Det fanns till och med en italiensk opera med gästande artister av toppklass. Den grekiske miljonären Alferakis höll under stadens glanstid på 1860-talet en egen italiensk orkester, som gav gratiskonserter i stadsparken. Men detta var festens och högkonjunkturens Taganrog. Specerihandlaren Pavel Tjechov och hustrun Jevgenija levde ett betydligt gråare liv. De hade sex barn, Aleksandr, Nikolaj, Anton, Ivan, Maria och Michail. Fadern, själv son till en livegen som tack vare sparsamhet hade köpt sig och sin familj fri redan före reformen 1861, var en pedantisk och brutal hustyrann utan sinne 2. Att bli Tjechov 25
Tjechov och friheten.indd 25
2010-06-22 14:45:11
för affärer. Hans stora intresse var egentligen den ortodoxa kyrkan, där han fick organisera kören och att måla ikoner. Han krävde att sönernas tid skulle ägnas åt affären, kyrkan och skolan – i den ordningen. På morgnarna tvingades Anton och hans äldre bröder Aleksandr och Nikolaj upp klockan fem för att öppna butiken. Efter skolan fick de springa med bud eller vakta bakom disken till sent på kvällen. Barnen Tjechov tvingades i kyrkan flera gånger i veckan, de obligatoriska högmässorna oräknade. Däremellan var det bönestunder i hemmet, omväxlande med faderns raseriutbrott och fysiska misshandel som drabbade både hustrun och barnen. Anton glömde aldrig dessa skräckscener men nämnde dem sällan för någon; bara ibland glimtar de till i hans berättelser. För sönerna Tjechov betydde butiken tvångsarbete, men också ett fönster mot den stora världen. Den var en mötesplats för folk av alla möjliga yrken och samhällsskikt som kom dit för att höra nyheter, få en sup och diskutera affärer. Om här inte talades grekiska, turkiska och engelska så hördes i stället en brokig blandning av sydryska dialekter och alla möjliga yrkesjargonger. I affären fanns allt – linolja, tvål, nötter, mjöl, sill i tunna, trikåvaror, tapeter, knappar, kaffebönor, tygbalar, kryddor, verktyg och billiga parfymer. Det var ett märkligt universum av ting och dofter och inte minst, som Tjechovforskaren Aleksandr Tjudakov säger, ”en utställning av namn och uttryck, ett levande universallexikon”. I denna materiella och språkliga mångfald växte Anton Tjechov upp. Det religiösa tvånget satte djupa spår i barnens medvetande. Skolpojken Anton blev antagligen ateist på kuppen, men han fick kunskaper om den mäktiga kyrkan – på den tiden den enda källan till uppbyggelse och skönhetsupplevelser för den stora massan av ryssar – och om prästerskapets liv och språk som få andra ryska författare haft. Både målaren Ilja Repin och den store Lev Tolstoj skulle i sinom tid konsultera honom när det gällde detaljer i kyrkoritualerna, och själv kom han att skriva några av sina mest berömda noveller om prästerskap (”En mardröm”, ”Studenten”, ”Biskopen”). 26
Tjechov och friheten.indd 26
2010-06-22 14:45:11
”I min barndom fanns det ingen barndom” – så lyder en ofta citerad kommentar av den mogne författaren. När syskonen lyckades komma undan faderns järngrepp betydde det utflykter i naturen, dagar med metspö och besök hos släktingar – lyckliga stunder av frihet. Ibland ordnade barnen hemma, trots faderns regim, litterära lekar och teaterföreställningar. Att läsa och skriva, om också i smyg, blev för Anton snart en väg att skapa ett eget rum utan insyn. När de äldre bröderna Aleksandr och Nikolaj flyttade till Moskva för att studera och där började skriva små bidrag till skämtpressen gjorde Anton själv i Taganrog en egen handskriven tidning, som han postade till Moskva för utlåtande. På det lilla stadsbiblioteket började han bli en flitig låntagare. När Anton just fyllt sexton år inträffade en katastrof i familjens liv, som samtidigt kastade honom själv ut i en oväntad frihet. Speceriaffären hade gått allt sämre och när fadern i april 1876 inte längre kunde betala sina skulder rymde han till Moskva, dit modern snart följde efter med de yngsta syskonen. Ensam kvar i Taganrog fick den sextonårige Anton försöka ordna upp familjens resterande affärer, sälja möblerna och förhandla för att få en del av skulderna avskrivna. Därmed fick han i praktiken axla ett ansvar för familjen som fadern inte mäktade och de äldre bröderna flytt undan i protest. Det var slut på slitet i butiken, slut på faderns tyranni, men också slut på familjegemenskapen, som på gott och ont varit stark. Den nya situationen innebar för Anton en frihet som han aldrig i sitt senare liv skulle ge avkall på. Åren mellan sexton och nitton blev avgörande för hans andliga och intellektuella utveckling, men det finns ingen tid i hans liv som man vet så lite om som den. För att tjäna pengar till mat och husrum fick han vid sidan om skolan läsa extra med elever i de yngre klasserna i läroverket. Han var utfattig och den obligatoriska gymnasistuniformen hade han snart vuxit ur. Eftersom Pavel Tjechov hade svårt att finna något arbete i Moskva var det inte bättre för syskonen där, och Anton tvingades skicka småslantar till sin mor. Ändå tycks han, fri från faderns 2. Att bli Tjechov 27
Tjechov och friheten.indd 27
2010-06-22 14:45:11
kontroll, ha haft tid till allt – skolan, extralektioner, småaffärer, fiskeutflykter, kamratfester, långa besök på biblioteket. Hans skolbetyg blev snabbt bättre sedan han börjat leva på egen hand. De som forskat om gymnasisten Anton Tjechovs tid i Taganrog har funnit få säkra uppgifter om hur han levde. Säkert är att han tidigt blev något av en social kameleont som för att skydda sig själv anpassade sig till dem han umgicks med. Aleksandr Tjudakov, som har försökt rekonstruera den kulturmiljö där Tjechov växte upp, pekar på kyrkan och skolmiljön som de starkaste inspirationskällorna för det kommande författarskapet. Den ende lärare i gymnasiet som Anton hade god kontakt med var kristendomsläraren, fader Fjodor Pokrovskij. Han var ett verkligt original – en ortodox präst med stor filosofisk och litterär bildning, förmedlare av prästseminaristernas urgamla traditioner av karnevaliska upptåg, språklekar och lustifikationer. På kristendomslektionerna berättade Pokrovskij ibland mer om föga rättrogna författare som Shakespeare, Goethe och Pusjkin än om bibelhistorien, ja, han till och med bekantade gymnasisterna med den farliga samtida ryska litteraturen (vilket gav honom problem med överheten). Det var Pokrovskij som döpte Anton till ”Tjechonte”, den pseudonym som några år senare skulle stå under den debuterande författarens berättelser och kåserier. Skolans övriga lärare tycks ha varit antingen brutala eller pedantiska och spionerade misstänksamt på sina elever. Många ryska läsare har känt igen den lärartyp som Tjechov skildrade i flera av sina verk, vassast i porträttet av greklektorn Belikov i novellen ”Människan i fodral”, mannen som alltid går med galoscher på fötterna, rockkragen uppfälld och bomullstussar i öronen: Också sina tankar försökte denne Belikov stänga in i ett fodral. Det enda han klart förstod var cirkulär och tidningsartiklar, som innehöll ett förbud. Då det i ett cirkulär utfärdades förbud för gymnasisterna att röra sig ute efter nio på kvällen, eller då det i någon tidning stod att det inte fick förekomma någon sinnlig
28
Tjechov och friheten.indd 28
2010-06-22 14:45:11
kärlek, så var det för honom något klart och oomtvistligt: det var förbjudet och därmed basta. Men om något blev tillåtet så dolde sig där i hans ögon alltid ett tvetydigt element, ett obestämt något som irriterade honom. Om myndigheterna gav tillstånd att bilda en dramatisk förening eller inrätta en läsesal eller öppna ett kafé, så skakade han på huvudet och mumlade: – Kan så vara, att det där är mycket bra, bara det inte får några tråkiga följder!
Den nya friheten betydde slutet på faderns bibeltragglande och desto mera läsning på stadsbiblioteket. I resten av sitt liv skulle Tjechov förbli upptagen av tidningar – som läsare och snart nog också som skribent. Bibliotekets samlingar av rysk och utländsk litteratur öppnade portarna till den stora världen, även om myndigheterna då och då rensade ut böcker som kunde vara ”uppviglande”. Inte mindre lockande än den seriösa litteraturen var veckotidningarna och de illustrerade skämttidningarna. Den unge läsaren märkte till en början knappast att här inte förekom någonting nyskapande: de populära tidningarna plagierade andra ryska och utländska pressalster, och de skönlitterära bidragen var omtuggningar av följetongsromaner och noveller av ett slag som för länge sedan hade blivit omoderna i de seriösa tidskrifterna. När något utländskt namn presenterades var det nu bortglömda tyska romanförfattare eller i bästa fall Jules Verne. Om presscensuren såg till att politiska frågor eller tvivelaktiga idéer från Västeuropa undertrycktes i de stora litterära tidskrifterna var de illustrerade skämttidningarna totalt opolitiska av egen kraft. De styrdes med järnhand av redaktörer vars enda mål var att hålla läsarna på gott humör, höja upplagan och sälja fler annonser. Anton slukade allt han kunde läsa och rapporterade ibland till sina äldre bröder om vad han läst. Förbluffande tidigt utvecklade han en distans till det lästa. Ett av hans allra första bidrag till en skämttidning skulle heta ”Vad får vi oftast möta i romaner, noveller o.dyl.?” och var en träffsäker katalog över klichéerna i underhållningspressen. Här återfinns bland annat: 2. Att bli Tjechov 29
Tjechov och friheten.indd 29
2010-06-22 14:45:11
Greven, grevinnan med spår av svunna tiders skönhet, baronen som bor granne, den liberale författaren, den ruinerade adelsmannen, den utländske musikern, de enfaldiga lakejerna, ammorna, guvernanterna, den tyske förvaltaren, esquiren och arvingen från Amerika. De osköna, men sympatiska och tilltalande personerna. Hjälten som räddar hjältinnan undan en skenande häst, en man med karaktär som så snart det behövs kan visa att han har starka nävar.
Förutom till biblioteket drogs Anton och hans klasskamrater till stadens teater, där det bjöds komedier, glada vaudeviller och operetter men också stor dramatik – Shakespeare, Schiller och de ryska klassikerna Gogol och Ostrovskij. Gymnasisterna hade i princip bara tillåtelse att gå på teatern på sön- och helgdagar och då endast med särskilt tillstånd från rektor; dessutom kostade det pengar. Man hittade dock på olika sätt att kringgå hindren för att få se glimtar av de lokala hjältarna och primadonnorna. På sommarkvällarna kunde man promenera med flickor i stadsparken och lyssna på utomhuskonserter. De djärvare gymnasisterna träffades också på små lokaler där man kunde röka, spela kort och dricka öl utan att någon överhet visste om det. Ibland, om man hade lite mera pengar, besökte man till och med stadens ökända bordell. Om sitt liv på egen hand rapporterade Anton säkerligen bara mycket selektivt i de nu förlorade breven till Moskva – de handlade för det mesta om pengar och bristen på pengar. När han påsken 1877 kom på besök i Moskva upptäckte familjen att han hade utvecklats till en självständig person som uppträdde med en vuxens auktoritet. I ett brev i mars 1879 till sin lillebror Michail avslöjar den nittonårige Anton på ett intressant sätt hur hans beläsenhet hade utvecklats under frihetsåren i Taganrog: Så Madam Beecher Stowe har fått dig att ta till lipen? Jag läste boken en gång och läste om den för ett halvår sedan i vetenskapligt syfte, och när jag var färdig hade jag den obehagliga känsla som alla dödliga erfar när de har förätit sig på russin eller korinter. [---] Tag och läs följande böcker: Don Quijote (komplett, i 7 eller 8 delar).
30
Tjechov och friheten.indd 30
2010-06-22 14:45:11
Den är bra. Skriven av Cervantes, som räknas nästan i samma klass som Shakespeare. Jag rekommenderar Turgenevs ”Don Quijote och Hamlet” till dina storebröder, om de inte redan har läst den. För dig är den för svår. Om du vill läsa en spännande reseskildring, så läs Gontjarovs Fregatten Pallas o.s.v.
Det kritiska omdömet om Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga är ingen tillfällighet. Som den amerikanske utgivaren av Tjechovs brev Simon Karlinsky har påpekat vittnar det om hur den unge gymnasistens smak hade utvecklats. Romanen om slaveriet i USA betraktades av den radikala ryska kritiken som sakrosankt. Genom sin tendens kom den att betraktas som jämförbar med Turgenevs samma år (1852) utgivna En jägares dagbok, som spelade en viktig roll i opinionsbildningen mot livegenskapen. I Turgenevs roman Rök blir en exilrysk radikal rentav utesluten ur gemenskapen bara på grund av ett illvilligt rykte att han har fått en örfil av mrs Beecher Stowe. I sin berömda skrift ”Vad är konst?” (1898) skulle Lev Tolstoj framhålla Onkel Toms stuga som exemplarisk. Ingen dåtida rysk kritiker skulle ha vågat peka på bokens melodramatiska sentimentalitet av rädsla för att verka reaktionär, skriver Karlinsky, men gymnasisten Tjechov vågade det och visste mycket väl vad han gjorde. Hans lånekort på Taganrogs stadsbibliotek visade att han slukade 1860-talets radikala litteraturtidskrifter årgångsvis, och omnämnandet av Turgenevs essä om den handlingsförlamade ryska intelligentsian ”Hamlet och Don Quijote” är bara en bekräftelse på hur insatt han var i den dåtida litterära diskussionen. Våren 1879 avlade Anton Tjechov studentexamen med högsta betyget i religionskunskap, tyska, franska och geografi, näst högsta betyget i bl.a. ryska språket och litteraturen, men bara godkänt i naturvetenskapliga ämnen. I det mogenhetsintyg som stadsmagistraten utfärdade angavs studentens signalement: ”längd – 184 cm; hår, ögonbryn – rödbruna; ögon – bruna; näsa, mun – regelbundna; ansikte – ovalt, rent”. Med detta papper och ett litet stipendium på fickan reste så studenten till Moskva för att förena sig med de sina. Men familjen han mötte var inte längre vad den 2. Att bli Tjechov 31
Tjechov och friheten.indd 31
2010-06-22 14:45:11
en gång varit. Den deprimerade modern och de mindre syskonen bodde i ett rum i en osund, fuktig liten lägenhet under gatuplanet där man genom fönstret såg fötterna på de förbipasserande. Faderns auktoritet var bruten. Pavel Tjechov försökte visserligen hävda den gamla ordningen genom att sätta upp egenhändigt författade förhållningsregler på väggarna och då och då ge de mindre syskonen ytterligare ett kok stryk. Efter flera försök hade han till sist fått ett arbete som kontorist där mat och husrum ingick, varför han bara visade sig i hemmet på helgerna. De äldre bröderna Aleksandr och Nikolaj, som båda levde bohemliv med ständigt supande, hade i praktiken flytt familjen och bodde för det mesta ute på stan. Aleksandr flyttade dessutom snart till Sankt Petersburg. Anton intog snabbt rollen som familjeöverhuvud i sin fars ställe, både ekonomiskt och moraliskt. Trots sina ganska dåliga betyg i naturvetenskap sökte Anton Tjechov in och blev antagen vid Moskvauniversitetets medicinska fakultet. På frågan om sitt yrkesval svarade han senare undvikande att han inte mindes ”men aldrig ångrat mitt val”. Avgörande var förmodligen den ekonomiska trygghet som läkaryrket utlovade. Tjechov tycks snabbt ha accepterat den roll som familjens försörjare och fasta punkt som han sedan skulle bära resten av sitt liv. Snart kunde man, tack vare att Anton ordnat med tre studentkamrater som inackorderingar, flytta till en bättre lägenhet med fyra rum. Men den biinkomsten var för liten för att försörja familjen. Den nyblivne medicinstudenten började nu skicka bidrag till de olika små skämttidningarna där hans äldre bröder redan då och då medarbetat. Till skillnad från dem gjorde han det, precis som allt annat, med stor målmedvetenhet och till synes utan större ansträngning. Anton Tjechov debuterade i mars 1880 i veckotidningen Strekoza (Trollsländan) med två bidrag. Båda debuttexterna var ett slags parodier. Den ena var kåseriet ”Vad får vi oftast möta i romaner, noveller o.dyl.?”, som vi redan lärt känna, den andra var ”Godsägaren Stepan Vladimirovitjs brev till sin lärde granne”. I 32
Tjechov och friheten.indd 32
2010-06-22 14:45:11
detta brev skriver en halvbildad godsägare i en hopplös blandning av talspråk, högtravande stil och vetenskapliga termer för att klaga på sin nyinflyttade granne – en professor, som i sina skrifter sägs påstå att människan härstammar från apan (allt enligt byprästen, själv har godsägaren inte läst en rad av professorns skrifter). Det hela liknade de spexiga brev som Anton från Taganrog växlat med sin bror Aleksandr, där de skojade med faderns vingliga stil när denne i predikoton försökte hålla familjen i Herrans tukt och förmaning. Den läxan hade bröderna för länge sedan genomskådat. Nu var fadern i praktiken detroniserad, och sonen som tagit hans plats i hemmet tog nu också makten över ordet. Detta sätt att låna material, inte minst språkligt, från sin närmaste omgivning skulle under kommande år ibland skaffa Tjechov problem med familj och vänner, som kände igen sig i hans texter och blev sårade. Honoraret för de första kåserierna var blygsamma 5 kopek per rad och formatet mycket begränsat, som regel högst 100 rader. Skulle man få ihop några pengar måste man skriva mycket och under olika signaturer, och det var vad Tjechov började göra. Han publicerade snart bidrag av alla slag i skämtpressen: anekdoter och dialoger, parodier på aktuella romaner och pjäser, gåtor och horoskop, påhittade annonser och slutligen bildtexter till skämtteckningar, som ofta gjordes av brodern Nikolaj. Anton skrev under en mängd olika pseudonymer, inklusive sådana fantasifulla varianter som ”Min brors bror”, ”Doktorn utan patienter” och ”Mannen utan spleen”. Den vanligaste, och den som blev ett begrepp för den samtida publiken, var Antosja Tjechonte, som han kallats av kristendomsläraren fader Pokrovskij i Taganrog. Populärpressen svalde obegränsade mängder kåserier, småtexter och skämtteckningar, och många unga författare och konstnärer började sina karriärer som leverantörer till publikationer med namn som Strekoza, Budilnik (Väckarklockan) och Oskolki (Skärvor). Det som skilde Anton Tjechov från hans kolleger var dels att han arbetade enbart på fritiden, vid sidan av de tidskrävande studierna, dels att han snabbt anpassade sig till radskrivandets hårda skola. 2. Att bli Tjechov 33
Tjechov och friheten.indd 33
2010-06-22 14:45:11
lars kleberg * t jechov och friheten
foto eva lindblad
Lars Kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola och känd som författare och översättare. Han har översatt bl.a. Anton Tjechovs Fyra pjäser (Symposion 2004; ny utg. Dejavu 2010). Natur & Kultur har även givit ut hans antologi Med andra ord. Texter om litterär översättning (1998, ny utg. 2010).
D
en ryske författaren Anton Tjechov (1860 – 1904) blev inte gammal men hann skriva 600 berättelser och berömda pjäser som Måsen, Morbror Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården. Han är världens mest spelade dramatiker efter Shakespeare. Kritikerna avfärdade ofta Tjechov med att han inte nådde upp till de stora föregångarna – Turgenev, Tolstoj, Dostojevskij. Få förstod att Tjechovs ambition var att frigöra sig från 1800-talets traditioner. Kärnan i hans konst är friheten. Kleberg visar hur Tjechov arbetade sig bort från schablonernas och genrernas tvång för att befria både läsarna och verkligheten. Tjechov och friheten är den första litterära biografin på svenska där författarens utveckling som berättare och dramatiker ses som en helhet. Boken presenterar nyläsningar av en rad av Tjechovs verk. Den ger inblickar i den dåtida teatervärlden och många exempel ur hans stora brevväxling med kolleger och familj.
»Det är konstigt att människor är rädda för friheten.«
lars kleberg
Tjechov friheten och
omslag elsa wohlfahrt larsson
ISBN 978-91-27-12127-0
9 789127 121270
anton tjechov 1889
En litterär biografi