William Shakespeare
HAM LET Översättning av Sture Pyk
Modernista stockholm
Inneh책ll
Personer .
AKT I
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
9 11 21 35 43 49
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Scen Scen Scen Scen Scen
AKT II .
1 2 3 4 5
akt iii
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Scen 1 Scen 2
Scen Scen Scen Scen
vi
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1 2 3 4
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
61 63 71
101 103 113 135 141
akt iv Scen Scen Scen Scen Scen Scen Scen
akt V
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1 2 3 4 5 6 7
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Scen 1 Scen 2
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Översättarens efterord
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
155 157 161 163 169 173 185 187 199 201 219 245
Personer HA MLET
prins av Danmark
GERTRUDE
drottning av Danmark, Hamlets mor, gift med Claudius
CLAUDIUS
Danmarks nuvarande regent, Hamlets farbror, gift med Gertrude
SPÖK ET
Danmarks förre regent, prins Hamlets far
POLONIUS LA ERTES OFELIA R EY NALDO
kansler & kunglig handsekreterare son till Polonius dotter till Polonius Polonius tjänare
HOR ATIO
vän & studentkamrat till prins Hamlet
ROSENCR ANTZ Guildenster n voltem and COR NELIUS
VI
}
}
hovmän, barndomsvänner till Hamlet
sändebud
OSR IC M ARCELLUS Bar nar do Fr a ncisco FORTINBR AS
hovman
}
militärer
prins av Norge
En kapten i norska armén Ett resande teatersällskap Engelska sändebud Två budbärare Två komiker (en dödgrävare & hans hantlangare) En präst Uppvaktning, budbärare, sjömän, soldater, vakter & diverse tjänstefolk Spelplats:
Kungaslottet i Helsingör
VII
£ AKT I
£
A K T I | Scen 1 (bar nar do & fr ancisco in) bar nar do
Vem där?
fr a ncisco
Nej, du ska svara. Stanna och ge lösen.
bar nar do
Länge leve kungen!
fr a ncisco
Barnardo?
bar nar do
Ja.
fr a ncisco
I rättan tid, du kom precis.
bar nar do
Den slog just tolv, gå lägg dig du, Francisco.
fr a ncisco
Tack för din punktlighet. En ruggig natt, man går här och blir dyster. 11
bar nar do
Har allt varit lugnt?
fr a ncisco
Inte en mus har rört sig.
bar nar do
Godnatt då. Och ser du herr Horatio och Marcellus, som lovat komma, be dem skynda sig.
fr a ncisco
Jag tror jag hör dem.
(hor atio & m arcellus in)
Halt! Hallå! Vem där?
hor atio
Två patrioter.
m arcellus
Danske kungens män.
fr a ncisco
Då säger jag godnatt.
m arcellus
Tack för god vakt. Och vem tar över nu?
fr a ncisco
Då säger jag godnatt.
AKT I | SCEN 1
Det gör Barnardo. (fr a ncisco ut)
m arcellus
Hallå, Barnardo!
bar nar do
Var är du? Är Horatio också här?
hor atio
Nja, delvis bara.
bar nar do
Välkommen, herr Horatio! – Hej, Marcellus!
hor atio
Nå, har det uppenbarat sig igen?
bar nar do
Nej, jag har inget sett.
m arcellus
Vi fantiserar, säger herr Horatio och vägrar tro på min berättelse om vad vi upplevt här i går och förrgår. Men jag har bett honom att komma hit när vi går vakt i natt, så han får chans att se och byta ord med detta väsen ifall det visar sig igen.
hor atio
jag lovar.
Inbillning,
bar nar do
Sitt då ner ett tag så vi på nytt får bombardera era öron, 13
som ni förskansat så mot vår rapport, med vad vi har fått se två dar i rad. hor atio
Om ni så gärna vill, berätta då.
bar nar do
Nu senast i går natt, när stjärnan närmast väster om Polstjärnan just hade hunnit till den del av himlen där den nu står och blossar, fick vi se, när klockan just slog ett –
(spök et in) m arcellus
Sch, tyst nu, se, nu är han här igen!
bar nar do
Det liknar gamle kungen, han som dog.
m arcellus
Du som är lärd, Horatio, ropa något.
bar nar do
Nog liknar det väl kungen, eller hur?
hor atio
Fullständigt, man blir både skrämd och häpen.
bar nar do
Han vill att vi ska ställa frågor.
AKT I | SCEN 1
m arcellus
Horatio.
Gör det,
hor atio
Säg, vad är du för slags väsen, som vågar göra nattens tid till din, och anta samma krigiska gestalt som gamle kungen när han drog i fält? Men svara då i alla himlars namn!
m arcellus
Han blev förnärmad.
bar nar do
Han försvinner bort.
hor atio
Gå inte! Svara, jag besvär dig, svara!
(spök et ut)
m arcellus
Han gick sin väg, han ville inte svara.
bar nar do
Men herr Horatio darrar ju, alldeles blek. Nog var väl detta mer än inbillning? Vad ska man tro?
hor atio
Vid Gud, det här hade jag aldrig trott om inte jag med mina egna ögon fått se det.
15
m arcellus
Liknade det inte kungen?
hor atio
Som du är lik dig själv. I samma rustning som den dag han slog den storhetsgalne norsken, samma min som när han drämde stridsyxan i bordet vid fredsuppgörelsen på isen. Besynnerligt.
m arcellus
Två gånger förut och vid samma tid har han dykt upp, med sin kommandostav.
hor atio
Exakt hur det ska tolkas vet jag inte men allmänt sett tror jag det är ett varsel om nya bistra tider för vårt land.
m arcellus
Vi sätter oss; berätta den som vet varför så många av oss kommenderas till skärpt bevakning hela dygnet runt; varför det gjuts kanoner stup i ett, och köps in vapen utomlands ifrån; och varför örlogsvarvens folk får gno så svetten dryper veckans alla dar. Vad är i görningen, med denna hets där nattens trälskift går i ett med dagens? Vad ligger bakom? Vet nån det?
hor atio
AKT I | SCEN 1
Jag vet –
i varje fall hur ryktet går. Vår kung, vars avbild vi fick se alldeles nyss, utmanades, det har ni säkert hört, av Norges kaxige kung Fortinbras, och ur den striden gick vår tappre Hamlet – så kallades han i vår del av världen – som segrare, och i den fredstraktat som slöts blev norrmannen förpliktad, utöver att han pliktat med sitt liv, att avträda all mark han ägt privat till sin besegrare; mot detta ställdes från Hamlets sida mark av samma yta som skulle gått till Fortinbras familj om denne segrat; denna mark har dock, i enlighet med uppgörelsens syfte, förblivit dansk. Men unge Fortinbras, förstår ni, har nu som en galen haj flängt hela Norge runt och drivit hop en samling obesuttna desperados med fagra löften, för ett stort projekt som nog kan väcka norsk aptit – och vad är ingen hemlighet för oss här nere – med hårda nypor vill han återta de områden hans far förlorade. Och detta menar jag är främsta skälet till våra rustningsförberedelser, upprinnelsen till vår förstärkta vakttjänst och själva drivfjädern till denna oro och hektiska aktivitet i landet. bar nar do
Så tror jag också att det ligger till. Det går ihop med att här dyker upp en stridsklädd, illavarslande figur, 17
som är på pricken lik vår gamle kung som förde alla dessa krig. hor atio
Det grumlar synen för allt sunt förnuft; som i antikens gloriösa Rom, strax före mordet på den store Caesar, när grav vid grav stod tom och svepta lik for runt och väsnades på gatorna; och andra förebud om elände, eldsvansade kometer, blodröd dagg, soltecken, eller att det våtas stjärna, som råder över allt i Neptuns rike, förmörkas som på själva domedagen; den sortens omen varslar inte gott och som en fingervisning om vår framtid, som en prolog om ödesdigra ting, har jord och himmel nu gemensamt visat att ofärd väntar oss i våra nejder.
(spök et in)
Sch, se där, se, där har vi det igen! Det måste hejdas! Halt, du skenbild! Kan du tala, kan du forma ord, så säg nånting! Finns något jag kan ombesörja som vore dig till gagn och mig en ära, så säg det! Vet du något om ditt rikes öde som kan förhindras ifall flera vet, så säg det! AKT I | SCEN 1
(han håller ut armarna)
Och har du i din livstid samlat hop och snillat undan orätt fånget gods och därför inte unnas gravens ro, så säg det! Stanna! Hejda det, Marcellus!
(tuppen gal )
m arcellus
Ska jag slå till honom med bardisanen?
hor atio
Ja, om han inte stannar.
bar nar do
hor atio
Där! Nej där!
m arcellus
Och där försvann han.
(spök et ut)
Äh, det känns så dumt, att låtsas att man slåss när fienden är lika osårbar som luften kring en, det gör ens tomma slag så löjliga. bar nar do
Han skulle tala just när tuppen gol.
hor atio
Då slank han undan som en skotträdd stackare så fort det blåses till attack. Det sägs att tuppen, gryningens trumpetare, 19
som, med sin gälla och kavata strupe ser till att solen vaknar, ger signal till kringirrande själar – var de än befinner sig – i luft, jord, vatten, eld, att återgå till sina boningar; och att så sker har vi nu fått bevisat. m arcellus
När tuppen gol då bleknade han bort. Det sägs att vid den årstid när man firar att Frälsaren är född, då sjunger han den morgonfågeln, hela natten lång; då vågar inga gastar vara ute, mörkret känns tryggt, inga planeter hotar, och inga häxor kan förtrolla en, så helig och välsignad är den natten.
hor atio
Så sägs, jag tror det delvis, men se där – nu kliver ottan i sin röda vadmal upp för en daggvåt backe bort i öst. Vi bryter vakten. Jag vill föreslå att unge Hamlet underrättas om vad vi har sett; jag tror att spöket som teg för oss kan ha ett bud till honom. Att därför snarast sammanföra dem, det bjuder oss väl både plikt och vänskap?
m arcellus
Naturligtvis, det måste vi! Kom med, så här dags vet jag var han håller hus.
AKT I | SCEN 1
(de går ut)
A K T I | Scen 2 (Fanfarer. In kommer claudius, gertrude, ha mlet, polo nius, la ertes, ofelia, voltem and, cor nelius & uppvaktning) claudius
Hur vi än väljer att betrakta Hamlet, vår käre hädangångne bror, hur djup vår saknad än har varit och hur mangrant vårt folk än delat sorgen, har förnuft och känsla nu förlikats så att han i ett förklarat vemods ljus finns med i våra tankar, som nu också hyser vår förra svägerska, i dag vår drottning, vårt krigsberedda rikes första dam, som vi – om än med sordinerad glädje, med ena ögat glatt, det andra tårat, med ljuvt och lett i lika måtto blandat, ett ystert gravöl och ett dystert bröllop – nu tagit till gemål. Och därvid noga beaktat alla edra kloka råd och omsatt dem i handling. Tack för det. Punkt två, ni vet att unge Fortinbras har låga tankar om vad vi förmår och i och med vår käre brors frånfälle tror han vårt rike råkat ur balans och snart faller isär; med detta stöd för sina härskardrömmar sänder han 21
nu krav på krav att vi ska återlämna de områden hans far, fördragsenligt, tvangs ge vår tappre bror. Men nog om honom. Nu till vårt genmäle och skälet till att vi har stämt er hit: här är en not vi avfattat till norske kungen, farbror till unge Fortinbras och nu en sjuk och sängliggande man som knappast vet vad brorsonen planerar, och vari han anmodas att hejda dennes framfart, då alla som har värvats och förts in i rullorna är norska undersåtar; vi uppdrar nu åt er, bäste Cornelius och Voltemand, att överbringa noten till Norges gamle kung; vad ni har fullmakt att dryfta när han ger er audiens är noga preciserat i vårt brev. Farväl, och fort nu, fosterlandet kallar. cor nelius & voltem and
Vi ilar nu som alltid när det kallar.
claudius
Det tror vi, så av hjärtat nu farväl.
(voltem and & cor nelius ut)
Och nu Laertes, vad har du för nytt? Du hade en begäran, hörde jag, Laertes? En resonlig bön till kungen ska ingen be förgäves. Önska bara, Laertes, allt beviljas, för var finns ett överhuvud mera styrt av hjärtat och mer regerat av sin högra hand än danska tronen av din far, Laertes, så säg vad du begär? AKT I | SCEN 2
la ertes
Ers majestäts tillåtelse att snarast återvända till Frankrike, som jag av egen vilja for hem från för att delta i er kröning. Nu har jag gjort min plikt och, ärligt talat, nu drömmer jag igen om Frankrike och om Ers majestäts benägna tillstånd.
claudius
Har du din fars samtycke? Nå, Polonius?
polonius
Det tvingade han fram, Ers majestät, efter oändligt tjat; till slut blev jag så trött att jag under protest sa ja. Jag ber, Ers majestät, låt honom resa.
claudius
Så njut var dag, Laertes, som den kommer och använd tiden som du finner bäst. Min nära frände Hamlet nu, så nära, ja som en son –
ha mlet (avsides)
Så nära, en sån ära –
claudius
Har molnen hunnit skingras kring din panna?
ha mlet
Ja, farbror kungen, allt är idel solsting.
23
gertrude
Men Hamlet, sluta gå omkring så nattsvart, och unna vår regent en vänlig blick. Låt bli att tänka på din ädle far så snart du ser en jordbit – allting dör, när vi blev till fick vi vår tid mätt ut som nu vårt öde var.
ha mlet
Vår döde far, jag vet, vår döde far –
gertrude
Du vet – och ändå uppträder du som om det hade hänt något unikt.
ha mlet
Säg inte uppträder. För mig, madame, är sorg någonting mer än val av rätt grimas till rätt kostym; om denna bläckindränkta bussarong eller min fina hovsorgsgarderob, eller mitt oavbrutna suckande och dessa störtsjöar ur ögonvrån, nerdragna mungipor och klagorop i alla former, tonarter och stilar! Det där, madame, kan vem som helst ta efter, det är ju bara bländverk, sorgens yta – det vittnar kanske om ett lättrört sinne, men säger inget om min djupa sorg härinne!
claudius
Det är ett vackert karaktärsdrag, Hamlet,
AKT I | SCEN 2
att vilja hedra minnet av din far, men tänk nu på att din far miste sin far, och denne far, din farfar, miste sin, och sonen iakttog en stadgad tid all övlig etikett vid nära dödsfall. Men detta oavbrutna sörjande är ett barbariskt sätt att reagera, så sörjer inte män, det skvallrar om en lindrigt talat ogudaktig läggning, en brist på karaktär, en rasdöshet, ett outvecklat, primitivt förstånd; att det är livets gång, och gäller alla, det ser vi ju vartän vi vänder näsan – och varför då så bryskt förneka det? Det är ett hån mot himlen, mot de döda, mot skapelsen, mot allt förnuft, som lärt oss att fäder dör, och som i alla tider, från Kain fram till dem som dör i dag, förkunnat: »Må det ske!« Gå och byt om från denna icke anbefallda klädsel, och se oss som din far, så folk förstår att du en gång ska följa oss på tronen, för, med en kärlek väl så stor som den en far kan visa sina egna söner, har jag i dag beslutat så. Din avsikt att läsa vidare i Wittenberg går stick i stäv med våra önskemål – och därför vill vi be dig stanna här så vi får lov att njuta av din åsyn, vår kronprins nu, vår frände och vår son. gertrude
Låt mor din slippa be förgäves, Hamlet, jag ber dig stanna, Wittenberg får vänta. 25
ha mlet
Så gott jag kan, mor, ska jag lyda dig.
claudius
Nej ser man på, ett riktigt vänligt svar. Allt mitt är också ditt. Nu går vi, Gertrude. Att Hamlet lovat detta utan krus gör mig på gott humör; må var pokal som danske kungen tömmer denna dag förkunnas med kanonsalut för himlen och himlen återgälda varje skål med genljud av vår egen åska! Kom!
(Fanfarer. Alla ut, utom ha mlet)
ha mlet
O kunde detta alltför fasta kött få smälta, töa, lösas upp i dagg! O hade inte den Allsmäktige förbjudit självmord! Gud! O herre Gud, vad trist, fult, platt och meningslöst allt verkar som försiggår i denna värld, fy fan! Fy fan, en trädgård överfull av ogräs som gått i frö; allt vilt och vederstyggligt har fått bre ut sig. Att det kunde bli så! Två månader har gått – knappt det, nej mindre – en kung så lysande att, jämför man, var han som solens gud mot en satyr, så öm mot mor att han förmanade de himlens vindar som var djärva nog att rufsa hennes hår! Himmelska makter, o slapp jag minnas hur hon tog i honom, som om aptiten bara ökade medan de åt! Och knappt en månad senare –
AKT I | SCEN 2
jag vämjes – lättleddhet, ditt namn är kvinna – en månad knappt, hon hann inte gå in de skor hon följde far till graven i, storgråtande – vad gör hon – Herre Gud, ett själlöst kreatur hade sörjt längre – jo gifter sig igen, och med min farbror, en bror till far – men lika olik far som jag är olik Herkules – en månad, och de förgråtna ögonen är ännu röda av hennes lögnaktiga tårars salt, hon gifter om sig – tygellösa hets – så fort hon kan omkull på blodskams lakan! En sådan början bådar intet gott. O hjärta, brist, nu gäller det att tiga! (hor atio, m arcellus & bar nar do in) hor atio
Där har vi prinsen! Men hallå!
ha mlet
Goddag, goddag – Horatio! – o förlåt, jag gick i tankar.
hor atio
Detsamma här. Det är en fröjd att se dig!
ha mlet
Dig också, gamle vän, var hälsad varmt! Vad för dig hit från Wittenberg, Horatio? (till m arcellus) Åh, Marcellus!
m arcellus
Ers höghet! 27