SOS Alarms jubileumsbok "Ett samtal räcker".

SOS Alarm under 40 år

40 år i samhällets tjänst är värt att fira.

Ett bra sätt, tycker vi, är att göra en bok. Alltså bjöd vi in till samtal om SOS Alarm mellan 16 medarbetare som på olika vis bidrar eller har bidragit till den verksamhet vi i dag kan vara så stolta över. ­Därför håller du just nu i din hand en samling personliga tankar, berättelser och samtal från SOS Alarms första 40 år.

ett samtal räcker SOS Alarm under 40 år

197 7

–S

tra

197 4

c en

20 00

−2−

199 9

199 7

199 3

199 8

199 6

199 4

199 4

199 2

ys t

198 7

198 7

– l en D en in v f ö r s igs t OS em – D e i Vä a S O S Al a C e n fö ste rm ns o rst rås im p r) t a d a . l em as t o ri i br en t uk s e r a d er a i St eS si ock O tot hol S - c e alf ör s m. nt r var –D al e en et . n s en ast eS OS -ce nt r p å al e (Co –C SO n in o or d – S o -ce –D v ig C o St o r nt r r dC om e fö siV m h t sy a l en rst -t e ste isb a v er e ad k y. i m n V ik äst i gi t r ad hav al a er å t a s i e, ö er i s b s kar vri r uk . ga t än g d tor c en na e1 ner t 4 t a r al in g sib – er a av S O v ia M o b r uk nv ä S - c G P i t ex p å e nd Sp i SO e a nt r a å S nf ör s S le n dr -ce OS , a s r na nt r Al a f ör a t ys t al e t ku rm em r na . sk ). a r t nn a s går ä o n r. S – i pe y s t da u t n si S O S em A u on e t ä p p dr o ch l ar m s fö r i b ag m ef t r er t r uk e –D r äd s t a v f r a d t ex en d, K sa mt t –1 un d vS a il l 2 o c h p r 1 2e er j ven l-Eg 01 osi rsä or d o 1.

Ru t io t te isk n o n L in d aS r9 B b 0 och er g OS e 0 r g, 0 q hos c 0 v – en t is t . s am Inf ö . r al en v e r r m il i l St o k an enn l ar ck h sp a mc ie – −S en t S O S ol m r t n sk i f t OS r al er a e t ä A Al a in v l or g ar m v rä r be igs rm ani . k va b l ir dsl ma s ati a fö l nni for i t et s on ng me rd i Sv c o en llt eri er tifi s å ch te en ge. er a k al k ni v å ss r dg l ad s om e ”m k ber i va för re . il l e e d s k sta nni ap eb u kra gge f t ig t n”.

All f ör s t t av är k t l öp e r d p å al l ock a S v äl O S - c . en t r al er

19 (s 79

MILSTOLPAR under SOS Alarms första 40 år

−3−

–R

20 06 –O

p er

ati

va

ar e

20 0 flä 1 – S k O

che

20 14…

20 13

20 13

20 12

20 13

20 13

20 13

20 12

20 11

20 12

20 10

20 10

20 09

20 09

l la

20 08

a ke

s ys

ska S Al a fin rms na s s ns e p å t y r el t em s för ras et C et a e bes och oor ge t lu t et t S d ar a .

OS c om up p – tt e A S dr a G l a O v n 5 r i l ke S ms gi in v al a A l a r tm i – t g e sp k ni ms rm e dg O p e åS ska er i er f r a t i v OS n g s k r isb s ys ul l -ce s ys av t er e d t s e nt r t em am ma al e ska al e v n e t e s am tZ pas om ps f r ka ni u e Up n s a l n n oka –S a tt i m k i –D t ps a s t in f el l f n gå i o n l is e O S ö en rR l a. ör s an EU c en i s a s t ar ras a a p k l - ge la S å a el . mh t ar tra me ll a me ä l d O d e l å S-c let n bl a S ns a s om s k SOS en t O S - c nd i Ös t mm r is Al a an d er s r al e en – S O b a e r u er. ntra S f öl ra p 1 12 red m f nd l er jd a Al ar å fl o s t da g y k ap l is , t mi vd r äd t t ar i en . en n up p ny a r ä t t a dn i n i d ngs e t n mä p a t r Pa –C –J rks y t jä ien t ie en t o ns t bygg a n h t r al s äk mm t sä an o c h da is e H k e a e e r s fö r in he t r den åkl Tr yg eur ga r fö sl a h e t s e aga g siö op e vK –S g r r m h e t en t il l sta en . nh e un d OS isk t y t r g n di s h u e ä a ån g s up n der or g Al ar gh e so p or en mf s om ani ch t. i tS s S å a r v v ä ke t io e u d r t e i m n en g f r he e t ä er S 11/ E E r ke l t oc ven 2. s NA h jo –T - Ru ( E u e n ”O ur t r yg u n r e t o o gh e l e. pea s t a Be Frå t st r gq n E n din jä n na v is me g1 ste tt h t. r 1 g 2 r av a fu en c -sy k no ste nni yN in f m t u p sp mb pas ” or m – å1 er A , f r ån frå a t i På u 5o nS s s o den ons pp r t er s OS c ia num dr a g –E am Al a t io ns m e av r n). l as rm t at e r ger .

–1 nu l ig –D 13 a i n utr l et a l ve ge 13. e dn n al rks D e n t ar in g o ga am n1 S O f 1m he t ör s r ad S l år ar s Al a t il l ion at t äte Vä för t as rm f ste en t so r am et t –P n u rås ny m åu ny t mv e ret my . tt n t nu p p d ar i i br n di ati tm mm r a g ny t g u o he t k. ed n el t sy –R er f av r sed lt ska e ste ör f e ge an an s m f g e r in ör s r SO ö r a g en v v u n in g e n ar a SA tt f g nn a an s l ar för ör m er S O ms b ar var al a SA e dl a t rm n i r l l – S k l ar aV er i O 1 o 1 m nge MA m i 6 0 S Al st s up p 00 ar m ni v ia t ä . s am n dr a mo g s ga b il h äl n er. och t t t let . fas a f ra t te me lef t o ni t .

20 07

−4−

Många anledningar Att fira Fyrtio år i samhällets tjänst. Det är värt att fira.

Ett bra sätt, tycker vi, är att göra en bok. Därför bjöd vi in till samtal mellan medarbetare som personligen eller ­genom sitt uppdrag på olika vis bidrar eller har bidragit till den verksam­ het vi i dag kan vara så stolta över. ­ Därför håller du just nu i din hand en samling personliga tankar, berättelser och samtal från SOS Alarms olika ­verk­­samhetsområden. Ingen heltäckande eller sam­man­­ fattande historiebeskrivning, men en lite mer personlig. Jag hoppas att du som läser får lika stor behållning som jag har haft.

Ett stort tack till er som läser och till er som har bidragit med bilder, berättelser och erfarenheter till den här boken. Jag är stolt över att få representera något så v­ ärdefullt som SOS Alarm.

U

nder SOS Alarms 40-åriga historia har verksamheten haft en nyckel­ roll för vårt samhälles trygghet. Här finns hjälpen när vi är som ­svagast. Här finns ett nummer att ringa när vi är som mest utsatta. Året runt, 24 timmar om dygnet kan ett samtal till 112 larma livsviktiga resurser så som räddningstjänst, ambulans, polis, fjällräddning och socialjour. Självklart finns det all anledning att fira 40 år med detta viktiga nav för förmedling av samhällets hjälpresurser.

40 år med SOS Alarm speglar också den utveckling vårt samhälle genomgått under samma tid. Många små lokala länsalarmeringscentraler har blivit färre och större i en värld där vi är sammankopplade med teknikens hjälp. Snörbord

−5−

och kartrullar har ersatts av digitala verktyg där samtal på ett ögonblick kan positioneras på ett sätt som säkert ingen kunde föreställa sig för 40 år sedan. Den tekniska utvecklingen har v ­ arit enorm, speciellt de senaste 20 åren. Även de resurser vi kan få fram är betydligt mer avancerade i dag. Då var ambulanserna mer en transportverksamhet. Nu kan de liknas vid rullande akutmottagningar. Det gör också att resurserna är dyrare och måste ­användas effektivare.

Själv var jag bara tio år gammal när SOS Alarm grundades, och har inga egna SOS-minnen att dela med mig av från den tiden.

Men under alla år har tryggheten varit konstanten. Vi finns där nu som då. 90 000 har blivit 112 och den hjälp som kommer har i dag en högre kompetens och mer kvalificerad utrustning. Dessutom finns fler vägar att nå hjälpen. Med mobiltelefonen kan alla nå 112 oavsett var de befinner sig. Visserligen är det inte vi som ensamma skapar tryggheten, det är inte vi som kör ambulanser eller rycker ut vid olyckor, men vi är livlinan.

Mitt första år som vd på SOS Alarm var det roligaste jobb jag någonsin haft. Mitt andra år var det tuffaste jag upplevt, det var då medierna skrev om oss som mest. Det är både stort och allvarligt när medierna fokuserar på vår verksamhet, och nästan allt som skrivs vinklas negativt. Vi skickar nästan en miljon ambulanser under ett år. Vi gör väldigt sällan fel, men det händer. Vi lär oss av misstag, vi förbättrar våra rutiner där vi ser att det behövs. Vi hjälper människor på ett fantastiskt sätt. Att vara SOS-operatör är ett tufft jobb och ett jobb som har blivit tuffare med åren. Till viss del hänger det ihop med teknikutvecklingen. Samtalen har blivit fler och bevakningen från media och allmänhet mer intensiv. Jag tror också att respekten för 90 000 var högre på sin tid. Dit var det få som ringde i onödan. I dag kan det i många fall vara svårt att urskilja vad som är ett verkligt behov och vad som inte är det.

Trots många tuffa arbetspass som gett outplånliga minnen – ­både positiva och sådana man helst velat glömma − finns det medarbetare som stannat i yrket både 20 och 40 år, helt enkelt för att de brinner för att hjälpa andra. Att kunna stilla den oro en krisdrabbad person upplever kan vara belöning nog. Vilka fantastiska medarbetare!

Att vara medlyssnare är ett sätt att uppleva hur fantastisk verksamheten är. Det är så fascinerande att jag kan sitta nästan hur länge som helst. Särskilt tydligt minns jag ett samtal från en äldre

−6−

” Jobbet ska fortfarande göras och det görs bäst av alla våra 800 medarbetare.”

man som skulle hämta sin väninna till en bridgeträff. Hon kunde inte resa sig och han ringde och var orolig. När sköterskan frågade om hon kunde lyfta armarna över huvudet kunde jag se hela bilden framför mig, både oron och omsorgen. Det blev så oerhört mänskligt och tydligt hur hjälpen nådde fram till en äldre dam i en liten ort i Västra Götaland en vanlig eftermiddag.

Mycket har hänt de senaste åren som påverkat SOS Alarm.

Landstingskrav på att sjuksköterskor ska ansvara för ambulansdirigeringen har gett upphov till livliga diskussioner om hur larmkedjan ska förbli sammanhållen. Den andra stora pågående diskussionen handlar förstås om den statliga Alarmeringstjänstutredningen. I viss mån har det ena gett upphov till det andra. Tron på att upphandling och privat konkurrens löser allt till det bästa har det orsakat en hel del turbulens. SOS Alarm är en intelligent konstruktion där stat, kommun och landsting står som gemensam ägare för dirigering av samhällets hjälpresurser. Konstruktionen bygger på en solidarisk kostnadsdelning för att gemensamt utveckla systemet. När några landsting under ett par år valde en annan aktör för att hantera ambulansprioritering och dirigering bröts denna gemenskap. Det var en dyr lärdom, inte minst för många hjälp­sökande.

Oavsett hur det blir med Alarmeringstjänstutredningens förslag att skapa en myndighet för utalarmering kommer vi att ha vårt viktiga uppdrag kvar. Vi kommer fortsatt att hjälpa människor i nöd eller krissituation. Blir det förändringar kommer de att ta tid att genomföra och under förändringsprocessen behöver vi ännu mer kunna förlita oss på våra medarbetares engagemang, erfarenhet och kunskap. Jobbet ska fortfarande göras och det görs bäst av alla våra 800 medarbetare.

Johan Hedensiö, vd SOS Alarm

−7−

2

4

1

1974 – 1978 3. Expressen, 1979: Debatten gick het om varifrån ambulanserna skulle utgå: från sjukhusen eller brand­ stationerna.

4. Stockholm, 1975: Trafiken i Stockholm har alltid varit en knivig fråga. Motorstopp på nya Essingeleden gav ”trafikinfarkt”.

1. Västerås , Gunilla Rognestedt, 1974: SOS Alarms första larmcentral invigdes 7 januari 1974 i Västerås.

2. Kampanj för Försäkringskassan, 1978: Tyngdlyftaren Hoa-Hoa Dahlgren personifierade den föräldra­ ledige svenske mannen, trots att han själv aldrig var föräldraledig.

−8−

3

5

6

7

7. LM Ericsson ”Dialog”: Standardtelefonen i svenska hem på 1970-talet.

5. Länsalarmcentralen, Gävle, 1975: SOS Alarm tog över Televerkets ”snörbord” som på några SOS-centraler levde kvar in på 1990-talet.

6. Västerås, 1974: Redan på de tidiga SOS-centralerna kunde opera­törerna se varifrån hjälpsökande ringde.

−9−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bo sse • Hannes Michael • Anna-Karin −10−

Bara ett samtal bort Brand, trafikolycka, översvämning, misshandel eller hjärtstopp.

Oavsett vad som inträffat är nödnumret den snabbaste vägen till samhällets hjälpinsatser. Så har det varit sedan Sverige blev först i världen med gemensamt nummer för samhällets samlade hjälpresurser vid nöd. Mycket har hänt sedan 1974 då nödnumret hette 90 000 och hjälpsökande namnanropade polis, ambulans eller fjällräddning via snörbord på den första länsalarmeringscentralen i Västerås. Både tekniken och samhället har förändrats. Men uppdraget är detsamma nu som då: att hjälpa människor i akut nöd.

Siv Carlsson har varit SOS-operatör i Göteborg i mer än 30 år. Under sina arbetspass har hon förmedlat hjälp under några av vårt lands största katastrofer och händelser, till exempel vid diskoteksbranden i Göteborg i oktober 1998 då 63 unga människor omkom. Kravallerna under G20 mötet i juni 2001 är ett annat exempel.

Mia Marjomaa har jobbat som SOS-operatör i knappt tre år. Trots olika erfarenhet är Siv och Mia överens om att det inte är de stora händelserna som gör att jobbet känns så angeläget.

Oftast är det de enskilda tragedierna som etsar sig fast i minnet.

Men vetskapen om att hjälpen nått fram gör att de går till jobbet med lätta steg.

−11−

o

” Jag hade till och med en föreställning om att alla skulle sitta på rad och svara i telefoner, lite som på gamla bilder.”/ Mia

peratörerna är själva hjärtat i företagets viktiga arbete. Deras fokus, kompetens och inlevelseförmåga är avgörande för miljontals människors liv varje år. Ändå är det få svenskar som vet vad det är för arbete som pågår på SOS-centralerna, dygnet runt, årets alla ­dagar. Många bara förväntar sig ett blixtsnabbt svar och direkt hjälp.

Mia: ”Egentligen är SOS-operatör ett ganska hemligt jobb. Det är inte många som vet vad vi håller på med. Ingen av mina vänner förstår vad jag jobbar med. Jag tror inte att jag heller helt förstod vad det var för jobb jag sökte mig till. Jag hade till och med en före­ ställning om att alla skulle sitta på rad och svara i telefoner, lite som på gamla bilder.”

Siv: ”Det har hänt en del sedan det satt telefonister på rad. Det är inte bara uniformerna som ändrat utseende och kjollängderna som åkt upp och ner. Jag har varit med ända sedan vi startade i Göteborg 1982, i Kålltorps brandstation. Då var vi 35 operatörer och sedan dess har det bara vuxit. Tre teknikbyten har jag också varit med om under min tid. Jag var ambulansdirigent före datorerna, på den tiden när man hade allt i huvudet. Jag visste exakt var mina bilar befann sig och hur lång tid det tog. Det har man tappat i dag. Om jag ska vara ärlig kan jag nog tycka att det var roligare förr. Vi kunde våra geografiska områden utan och innan och hade våra väggkartor. När vi fick besked om att vi skulle få en sidodator med karta undrade jag faktiskt vad jag skulle använda den till. I dag är jag självklart jätteglad för den digitala kartan.

Den ger en omedelbar överblick som gör att vi kan följa allting, både räddning och ambulans och ge besked om när de kommer fram.”

Mia: ”Jag hade inte klarat mig utan den digitala kartan. Jag hade gärna sett att den visade ännu mer detaljer än vad den gör i dag.”

Siv: ”Respekten för nödnumret har också förändrats under mina år i jobbet.”

Mia: ”Det är väldigt mycket skräpsamtal. Jag tror att inte alla förstår när man ska ringa 112. Många tror att man ringer hit vad det än gäller och förstår inte att andra kan bli lidande när de ringer 112 för att fråga vad klockan är eller något annat onödigt.”

Siv: ”Generellt är det mycket fler samtal i dag än det var förr. Det har blivit så enkelt att ringa. Förr fanns ju inga mobiltelefoner. Det Siv Carlsson och Mia Marjomaa är båda opera­törer på SOS-centralen i Göteborg.

−12−

−13−

Namn: Mia Marjomaa Antal år i företaget: ”Började i april 2011, så jag har varit här i snart tre år.”

Tjänst: 112-mottagare och räddningsåtgörare.

Bakgrund: ”Jag har jobbat med lite av varje, senast i resebranschen. Innan jag kom hit jobbade jag på en färja mellan Danmark och Norge men kände att jag ville ha ett jobb där man gör något nyttigt.”

Detta visste du inte om mig: ”Ja, vad kan det vara? Att jag har jobbat på både tåg, flyg och båt, kanske. Har också varit flygvärdinna och tågvärd.”

Viktigaste händelsen under din tid här: ”Jag har inte upplevt något som förändrat mig personligen, men det finns händelser som jag inte kan glömma. Jag var med om ett samtal där en person blev påkörd under samtalets gång. Inringaren hade kört på en person på en hårt trafikerad plats och medan han larmade blev samma person påkörd igen av en annan bil.

Det ljudet, hur jag hör hur det händer, det har stannat hos mig.”

är klart att många tog chansen att trycka på knappen till 90 000 från telefonkiosken, men det var inte på samma sätt. ” Siv: ”Jag tycker också att de som ringer kräver att få mycket mer hjälp än vad de gjorde förr, oavsett vad som hänt. Det finns hur många sätt som helst att ta sig till ett sjukhus, ändå kräver de att få en ambulans. Kanske är det en ny generation med nya krav som vuxit upp, 80- och 90-talister ställer andra krav än de äldre generationerna.”

Mia: ”Jag tycker nog att alla ringer mer. Men ingen verkar ringa 114 14, och om någon gör det hamnar de i kö med telefonsvarare som säger att de ska ringa 112 vid akuta situationer och så får vi samtalen ändå, när kön hos 114 14 är lång.”

Siv: ”Mycket mer handlar om vapen och droger i dag. Arbetspassen har blivit tuffare. Det är svårt att påstå att vårt jobb är roligt, egentligen. Det är ju så många tragedier. Men visst kan vi skratta åt saker och ting på jobbet, även om de mest udda samtalen är roliga bara för oss och knappast för hjälpsökande.”

Mia: ”Vad hade det varit för en arbetsplats om vi inte hade kunnat skratta åt saker och ting? Jag tror att vi behöver den ventilen. För det är som sagt inte roliga saker vi jobbar med även om det såklart många gånger slutar lyckligt också. Även de tokiga samtalen är svåra att återge. Det känns som om man hänger ut människor om man går in på det.”

Siv: ”Jo, men språkförbistringar kan vara väldigt roliga. Ibland kan det vara så fel och ändå blir det rätt. Som mannen som ringde in och sa att han hade så ont i sina fingrar, de som sitter på fötterna.

Det kan man skratta åt, för det var rätt gulligt.”

Mia: ”Förlossningar kan också vara roliga när de går bra och man hör en bebis skrika i andra änden. Då pumpar adrenalinet, och även om jag kopplat in en sjuksköterska i samtalet vill jag ­gärna hänga kvar och åtminstone få höra att huvudet är ute. De bra samtalen bär du med dig, som mannen som sa: Min fru är sjuk men jag blir så mycket lugnare när jag får tala med dig. Det kändes bra.”

Siv: ”Att få höra det lilla ordet tack betyder också oerhört mycket.”

Mia: ”Det bästa med jobbet är att man får hjälpa andra, att varje dag få göra en insats.”

Siv: ”Svårast är inte nödvändigtvis de stora larmen. Svårast är det lilla som vi egentligen har varje dag. Det är lika hemskt när en gammal man ringer om sin hustru som har avlidit, som när det

−14−

skett en stor olycka med många inblandade. För den som ringer är allt en katastrof. Stora händelser får dessutom ett stort genomslag.

Dem pratar man om. Så är det inte alltid med de små personliga tragedierna. Sådana samtal stannar ofta kvar, som när någon har dött i telefonen. Eller när barn är inblandade. Förr när vi jobbade i lag lärde vi oss att läsa varandra och visste när någon varit med om något jobbigt.”

Mia: ”Jag har alltid jobbat med olika människor varje dag. Kanske lär vi inte känna varandra på samma sätt, men ofta räcker det att få gå ifrån en stund efter ett jobbigt samtal. Har det varit jobbigt ska man inte ta ett nytt samtal direkt. Men det jag kan sakna många gånger är feedback. Här i Göteborg tar vi emot samtal från hela produktionsområde Syd men feedback från ambulanspersonalen får vi bara från Västra Götalandsregionen. I andra landsting vet vi att patienten kommer till sjukhus, inte mer. Jag brukar ganska ofta gå in och kolla hur utgången blev och se hur hur patienten omhändertogs, om de följer min prio. Man lär sig mycket på det.”

Siv: ”Förr ringde man alltid efter varje utfört uppdrag och fick feedback. Det lärde vi oss otroligt mycket på. Den återkopplingen är svårare att få i dag när jag i Göteborg kanske får ett samtal från Karlskrona och ambulansen larmas ut från Växjö. Vi sitter så långt ifrån varandra. Jag hade ett riktigt hemskt samtal i Blekinge och ville ha återkoppling, men de glömde bort mig. De glömde bort att det var jag som suttit och pratat med den här personen som larmat.

Då blir det fel.”

” Visst är det ett tungt jobb och alla passar inte för det. Om man är den grubblande typen som tar med sig allt hem efter jobbet kan man nog inte jobba här.” / Mia

−15−

Mia: ”Jag har varit med om tvärtom, när blåljusenheten ringt passledaren för att kolla hur det var med mig efter samtalet. I mitt fall var det en riktigt jobbig trafikolycka. Vissa ärenden berör väl också mer än andra, om något konstigt har hänt, som att någon suttit fastklämd eller när barn är inblandade. Barn berör. Hur länge fick du själv hålla på med hjärt- lungräddning innan ambulansen kom när din lille son blev sjuk, Siv? Siv: ”Det gick ganska fort, men sedan låg han och svävade mellan liv och död i flera veckor. Det var riktigt jobbigt. När min bebis plötsligt slutade andas reagerade jag inte alls så som man ska göra. Även om det hände för 26 år sedan kan jag redogöra för varenda sekund. Man glömmer aldrig. Det spelar ingen roll hur många år det går. Han var bara tre månader. Det har jag med mig när folk ringer in. Man måste komma ihåg hur viktigt det är vad man säger, för den som ringer in glömmer det aldrig.”

Mia: ”Tror du inte att folk reagerar olika? En del uppfattar ju inte vad man säger och kommer inte ihåg någonting. Jag tror att det är antingen eller. Antingen blir man som du Siv, eller så blockar man.”

Siv: ”Jo, det stämmer nog. En del som ringer in kan verka lugna, men är helt hispiga under ytan.”

Mia: ”Jag tror att man blir mer lyhörd ju längre man jobbar.

Sedan beror mycket på hur du bemöter hjälpsökande. Den som ringer kan vara både stressad och otrevlig. Om du på ett lugnt och trevligt sätt förklarar att vi ska hjälpa till lugnar de flesta ner sig.

Och hjälper inte det får du bara försöka att hålla dig lugn själv.”

Siv: ”Under samtalets gång vinner man inget på att gå i clinch.

Att bli provocerad i ett samtal när någon behöver hjälp, det kan

” Ändå är det inte bara vetskapen att man gör ­något bra och viktigt som gjort att jag stannat på SOS Alarm i alla år. Mycket handlar om teamwork. Att vi gör något tillsammans.” / Siv −16−

man ta. Men att bli kallad för fula saker utan att de vill något, ­sådana samtal är svårare.”

Mia: ”Ja, men det är ju inte personligt, det är inte mig de skäller på utan bara ’någon’. Jobbigt är det också när hjälpsökande inte förstår varför jag ställer mina frågor, eller kanske förstår men är för stressad för att inse att ambulansen redan är på väg.”

Siv: ”Jag har hunnit uppleva en hel del under min tid och kanske är det så att det är under de stora tragedierna man känner att man gör en verklig nytta. Vi hade ju Scandinavian Star 1990, spårvagnsolyckan 1992, diskoteksbranden 1998, upploppen under EU-toppmötet 2001. Det finns nog ingenting som jag inte hört. Jag satt som ambulansdirigent under diskoteksbranden när det kom in ett larm om en containerbrand vid Backateatern. När de första ambulanserna gick iväg trodde vi att det handlade om ett par, tre personer. Innan natten var över hade 63 ungdomar omkommit och nästan 200 var skadade. Räddningspersonalen kunde inte ens ta sig fram. Det var skitjobbigt. Jobbigast var samtalen från dem som ringde inifrån. När samtalen upphörde och det blev tyst började vi förstå. Sedan började samtalen från de anhöriga. Ingenting kunde vi säga. EU-toppmötet var något helt annat, helt osannolikt. Det var som att jobba i en krigszon.”

Mia: ”Ringde det hela tiden?”

Siv: ”Hela tiden. De slog ju sönder hela Avenyn. Det var helt overkligt och märkligast av allt var nog att cykla hem till Partille efter jobbet. Där var det alldeles lugnt. Det var svårt att få ihop.”

Mia: ”Jag hade egentligen både velat vara med och är glad att jag sluppit.”

Siv: ”Ändå är det inte bara vetskapen att man gör något bra och viktigt som gjort att jag stannat på SOS Alarm i alla år. Mycket handlar om teamwork. Att vi gör något tillsammans. För mig personligen har det också betytt mycket att jag har fått prova på olika arbetsuppgifter. Under en period då jag kände att det verkligen måste hända något fick jag erbjudandet att arbeta som handledare i samtals- och intervjuteknik. Då reste jag runt i landet och vad som slog mig var att jag aldrig kände mig främmande. Kanske är det en viss typ av människor som väljer att jobba här och kanske måste man vara en viss typ av människa för att orka med jobbet.”

Mia: ”Visst är det ett tungt jobb och alla passar inte för det. Om man är den grubblande typen som tar med sig allt hem efter jobbet kan man nog inte jobba här.”

−17−

Namn: Siv Carlsson Antal år i företaget: 31, b ­ örjade i september 1982 Tjänst: SOS-operatör. Arbetat som 112-mottagare och ambulansdirigent.

Bakgrund: ”Jag jobbade på ­Televerket på 1970-talet och tog emot samtal på 90 000. När SOS-centralerna kom blev jag intresserad och sökte mig hit.”

Detta visste du inte om mig: ”Jag har alltid försökt behålla integriteten och sära på privatliv och arbete. Privat har jag haft fullt upp med ungar, hus och trädgård. Jag tycker mycket om att laga mat och är väldigt duktig på att laga fisk och vegetariskt, min man är vegetarian.”

Viktigaste händelsen under din tid här: ”Viktigast är nog de beslut jag tagit som handlat om min privata utveckling, beslut som gett en extra kick och fått mig att pröva något nytt. Jag jobbade som handledare i samtals- och intervjumetodik mellan 1999 och 2005, det var ­roligt och ett erbjudande som kom precis när jag tyckte att det måste hända något på jobbet och att det annars hade varit dags för mig att gå vidare.”

3

1

2

1979 – 1983 1. Kampanj Spola kröken, 1981: Stora delar av idrottsSverige, här repre­senterat av ishockey­legenderna Ulf Nilsson och Anders Hedberg, stöttade kampanjen Spola kröken, som pågick 1971 till 1988.

2. SOS-centralen, Göteborg, 1982: Brandchef Karl-Ejnar Nilsson överlämnar invigningspresent till larmchef

4

Per Hilding vid inflyttningen till Kålltorps brand­ station.

3. Sjövett, 1978: I Svenska Simförbundets simskolor tränades barn i kapsejsning och överlevnad i vattnet.

4. Gåsefjärden, 1981: Kulmen på ubåtsjakterna. Den sovjetiska ubåten U-137 på grund i Karlskrona skärgård.

−18−

5

6

7

5. Invigning av SOS-centralen i Stockholm, 1979: Biträdande larmchef Lars Karlsand visar den nya tekniken för Allan Norestam, Gunnar Helén, Tony Hagström, Anitha Bodenstam och kung Carl XVI Gustaf.

6. Västerås, 1979: SOS-centralen placerades i vd:n Karl-Egon Lindbergs lägenhet i brand­stationen på Kopparbergsvägen i Västerås.

7. Helsingborg, 1980: Hjälptelefoner placerades ut med jämna mellanrum utefter Sveriges större vägar på 1970- och 80-talet.

−19−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse • Hannes Michael • Anna-Karin −20−

Alltid redo för kris Det svenska samhället kommer aldrig mer att vara så oförberett som när meddelandet om tsunamin svepte in i regerings­ korridorerna i december 2004. Vågen förändrade svensk ­krisberedskap och i efter­dyningarna fick SOS Alarm en ny roll inom krishanteringen. Sedan 2009 finns alltid en krisbered­ skapsoperatör, KBX, på plats på SOS Alarm. Dygnet runt ­skannar KBX av landet, vilka händelser som kommer in via 112, allt för att upptäcka om något utöver det vanliga sker och om det behövs kunna larma berörda myndigheter.

Rollen som informationsnav i svensk krishantering är ny. Men organisationen har många gånger haft en central position när katastrofen inträffar. Presstalesman Anders Klarström kan än i dag redovisa i detalj vad som hände den septembernatt när han väcktes med det fasansfulla beskedet att fartyget Estonia sjunkit.

I samtal med Ulf Strandberg, som ansvarar för att utveckla krisberedskapsarbetet på SOS Alarm, funderar han kring vår krisberedskap nu och då, vad som förändrats och vilken roll SOS Alarm har i dag om eller när katastrofen inträffar.

−21−

K

” Visst fanns det katastrofplaner och sjukvårdsgrupper och sådant. Men vi var inte förberedda på att möta en ­sådan händelse. Jag vet inte än i dag vad det finns för planer för att klara något liknande.” / Anders

risberedskap har varit en del av SOS Alarms vardag sedan allra första början. Företaget har alltid sett till den hjälpsökandes bästa och har reagerat många gånger utan att ha haft ett uttalat uppdrag.

Anders: ”Inte förrän 2009. Då fick vi en roll inom svensk krisberedskap. Men självklart har vi ändå sett till att något händer. Som när Estonia sjönk, vilket nog var den största händelsen för mig under min tid på SOS Alarm.

Minns att jag väcktes väldigt tidigt på natten den 28 september 1994 av driftledaren som sa: ’Du kanske vet att färjan ­Estonia har sjunkit i Finska viken?’ Då visste man inte ens om det fanns några överlevande. Jag väckte min fru och sa att nu åker jag till jobbet, jag tar bilen, du får ta taxi i morgon. Ändå var jag så lugn att jag rakade mig och satte på mig SOS-kläder, skjorta och slips och ­ringde till larmchef i beredskap, LCIB, – det som fanns före tjänste­man i beredskap, TiB. Han visste inte mer än jag, men han bad mig ta hand om allt som rörde Estonia så skulle han ta hand om resten. Så fort jag kom till centralen möttes jag av en reporter från Rapport, men vi visste ju inte så mycket. Jag minns att vi den gången fick dispens på att ha tv på i trafikrummet efter krav från landstingets ledningsläkare. Det var stort på den tiden.” ”Som presstalesman är mitt viktigaste uppdrag att signalera det SOS Alarm står för – trygghet i svåra situationer – och att vara så transparent som sekretessen medger. Vi ska berätta vad vi vet utan att skapa oro. Det är inte alltid så enkelt. Jag kan veta saker som kan öka oron och då är det viktigt att överväga om jag ska berätta självmant eller vänta på en fråga. När Estonia sjönk var jag inte presstalesman, men min uppgift var densamma. Det var svårt att bli intervjuad i tv tillsammans med Länspolismästaren och representanter från polisfacket som mist så många kollegor, och försöka att klart redogöra för vad jag visste.” ”Jag kände aldrig att det fanns någon direkt beredskap för att något som detta skulle kunna hända. Visst fanns det katastrof­ planer och sjukvårdsgrupper och sådant. Men vi var inte förberedda på att möta en sådan händelse. Jag vet inte än i dag vad det finns för planer för att klara något liknande.”

Ulf: ”I dag är vår beredskap oerhört mycket bättre. Den är organiserad, planerad och teoretiserad. Men hur det skulle fungera i praktiken med samverkan och samordning, det är jag inte hundra på.”

Anders Klarström och Ulf Strandberg har varit del i att krishanteringen på SOS Alarm utvecklats från något outtalat till att vara ett nav i svensk krisberedskap.

−22−

−23−

Namn: Ulf Strandberg År i företaget: 6 Jobbar med: Tjänsteägare krisberedskap, med Karlstad som bas.

Bor: I Värmland Bakgrund: ”Som radioreporter i mitten av 1980-talet kom jag i kontakt med polis, räddningstjänst och SOS Alarm. Vi rapporterade om varenda olycka och explosion, dessutom jobbade jag med medie­träning på Räddningsskolan i Rosersberg.

Efter flytt till lokalradion i Karlstad fortsatte kontakterna med räddningstjänsten. Efter en tid som medie­ tränare i kommunen blev jag erbjuden jobb på Räddningsverkets informationsavdelning och senare Krisberedskapsmyndigheten innan jag började på SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig: ”Har spelat ishockey i Björklöven tillsammans med Peter och Patrik Sundström och var i final i TV-pucken i Medelpads lag tillsammans med Mats Näslund 1974.”

Viktigaste händelse under min tid på SOS Alarm: ”Kursändringen – att SOS Alarm inte bara ska vara en institution för nödnumret 112 utan att vi fått samhällets uppdrag att vara navet i krishanteringssystemet med uppgift att informera både myndigheter och allmänheten om fara.”

Anders: ”Belastningen på 90 000 var inte så stor när Estonia sjönk i och med att det inte hände i Sverige. De som ringde oss var kommunansvariga, krisansvariga och kommunledningar som sökte information och undrade vad vi visste om passagerare från deras kommuner. Det var ändå rätt mycket logistik och fixande för våra operatörer. Från SOS Alarms sida gjorde vi sådant som att se till att det fanns filtar på färjeterminalen till chockade anhöriga som väntade på en färja som aldrig kom. Hela dagen arbetade vi med att förbereda listor till olika kommuner med besked om omkomna, listor som på grund av sekretessen skulle skickas i plomberade kuvert. Och sen såg vi att Expressen hade en hel löpsedel med bilder på omkomna eller saknade. Det sänkte vår uppfattning om svensk media en hel del. Vi tyckte inte att detta behandlades värdigt, speciellt som man då omöjligt kunde vara säker på att dessa personer verkligen var omkomna.”

Ulf: ”Den stora förändringen inom krisberedskapen kom med tsunamin 2004. Vågen sköljde rakt in i hjärtat på det svenska samhället. Inte ens ett dammbrott i Luleälven hade kunnat få i stånd samma sak. Inte heller Estoniakatastrofen fick samma påverkan på vår krisberedskap. Det var väl för att regeringen själv stod med byxorna nere när vågen svepte in. Vi har inte ett system med en krishanterande regering, utan regeringen måste förlita sig på sina myndigheter. Tsunamin visade på ett tillkortakommande för helheten och tvingade regeringen att fatta beslut och att se till att alla viktiga myndigheter åtminstone hade beredskap dygnet runt och att själva inrätta ett kriskansli. Men det tog tid. Det tar en frust­rerande lång tid i Sverige att genomdriva förändringar. Ändå gick det fortare efter tsunamin än det normalt skulle ha gjort.”

Anders: ”Vårt uppdrag blev formaliserat när regering och försvarsdepartement 2008 gjorde ett tilläggsavtal i alarm­erings­ avtalet där det stod att SOS Alarm vid stora händelser, olyckor och kriser på eget initiativ skulle vidare­befordra infor­mation till TiB på ett antal utpekade myndigheter.”

Ulf: ”Då fick vi en formell roll i det svenska krishanteringssystemet. Därför sitter KBX-operatörer vid varje pass, dygnet runt, året runt och håller koll på vad som händer runt om i landet. Men precis som Anders sa har nog den allmänna bilden varit att vi alltid haft den här rollen i samhället krisbered­skap. Därför har det internt tagit tid att få förståelse för att detta är en ny roll och många har undrat vad det är vi gör nu som vi inte redan gjort tidigare.”

” Åh fan, jag jobbar ju med dem, i det fantastiska företaget jobbar jag.” / Ulf

−24−

”Att förändring tar lång tid i Sverige beror ofta på att vi sällan, som efter tsunamin, bygger upp verksamheten utifrån behov underifrån, utan att direktiven kommer som nationella uppdrag.”

Anders: ”Som de utredningar som ska ta reda på hur behovet av effektiv helikopterkapacitet tillgodoses vid allvarliga händelser.

Jag tror vi har haft ett 25-tal helikopterutredningar utan att vi ännu fått en lösning.”

Ulf: ”Samma sak gäller för systemet för viktigt meddelande till allmänheten, VMA. Vi har ju haft tutorna, ”Hesa Fredrik”. Så har vi avtalet med etermediabolagen och kan gå ut i radio och tv. Nu har vi även SMS. Men det låg många utredningar bakom det ­senaste beslutet. Jag tror frågan har utretts i sju år. Man kan ju undra vad det är som är så komplicerat att utreda? Frågan är vad vi kan göra åt det här problemet nu, i dag, hur vi snabbt kan få en ­möjlighet att informera allmänheten när något händer? Men våra beslutsfattare har en tendens att de vill utreda hur de tror att det ska vara för alltid, att vi alltid ska komma 100 procent rätt, att satsa på rätt system. Bara det tar ju lång tid i sig. Sedan, när man kommit fram till ett förslag, har utvecklingen många gånger både kommit i kapp eller sprungit ifrån en. Därför ser jag det som ett genombrott att vi på SOS Alarm fick det formella uppdraget inom krisberedskapen, att informationsnumret 113 13 kom och att vi sedan fick VMA-uppdraget.”

Anders: ”Ett informationsnummer är något vi väntat på länge.

Redan två år efter att vi bytt från 90 000 till 112 märkte vi att respekten för 112 var lägre än för det gamla nödnumret och att alla som började bära mobiltelefoner ringde 112 för att fråga en massa saker. Så redan 1998 föreslog vi att man skulle inrätta ett informationsnummer och det tog ända till 2013 innan vi fick 113 13.”

Ulf: ”Helt klart har vi tagit ett jättekliv från den situation som rådde vid tsunamin och i teorin har vi ett bra system, men det har ännu inte satts på prov. Se på orkanen Katrina i USA, där fungerade samverkan inte på alla nivåer, trots att USA:s beredskap prövats i många fler katastrofer än vår. Ändå menar jag att vi är inne i en ny fas. Se på vad som hände när bombaren slog till på Drottninggatan i Stockholm i december 2010.”

Anders: ”Det hade ju kunnat bli en masskadesituation.”

Ulf: ”Det positiva som kom fram då är att vi lärt oss av läxan och att vi redan efter några minuter kunde dra slutsatsen att detta inte var vilken bilexplosion som helst. Här var det faktiskt en av våra KBX-operatörer som tog kontakt med myndigheterna och sa att detta inte var en vanlig bilbrand, att något var märkligt. Inom fem minuter hade vi varnat kriskansliet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. När de sedan kommit igång var händelsen redan över. Jag tror inte att det händer i Sverige igen, att man inte får snabb information när något har hänt.”

−25−

Namn: Anders Klarström Antal år i företaget: 25 Tjänst: Presstalesman.

Bakgrund: ”Jag har varit brandman, ambulansförare och larmoperatör – eller brandstationens televakt som det hette på det tidiga 70-talet. Sedan utbildade jag mig till brandingenjör och var vice brandchef i Nacka när jag 1988 erbjöds jobb som lokal chef för SOS Alarm i Stockholm. Då låg SOS-centralen vägg i vägg med huvudkontoret. Det var väldigt intressant att komma från att vara kund till att bli leverantör och se verksamheten från en annan sida. Det har gett mig en förståelse både för det som sker utanför våra SOS-centraler och för det jobb som utförs på en SOS-central.”

Detta visste du inte om mig: ”Att jag trots mina 58 år tycker jättemycket om att segla jolle, speciellt när det blåser rejält.”

Största händelse under min tid på SOS Alarm: ”Estonias förlisning i september 1994.”

Anders: ”Sverige kommer aldrig igen råka ut för en tsunamiliknande händelse i den bemärkelsen att vi står där och inte riktigt vet vad som har inträffat – i Sverige eller i världen – och att vi inte inom minuter förstår allvarlighetsgraden i det som hänt. Det går så mycket snabbare i dag att förmedla information till olika instanser och till allmänheten. Vi har kommit till den nivå att vi hellre varnar när något ovanligt händer, fast det senare kan visa sig att det inte var något.”

Ulf: ”Det finns ett antal hotbilder mot vårt samhälle. Tittar man på de analyser som görs av framför allt MSB är det förutom klimatutvecklingen, hot mot våra el- och telesystem, mot datasäkerheten, samt hot mot våra färskvattenreservoarer och risken för smittsamma sjukdomar.”

Anders: ”All IT-teknik innebär en ny sårbarhet. Vi har fått ökad kontroll tack vare tekniken, men vi har också fått en ökad sårbarhet. Flygtrafiken på Arlanda stod still i augusti 2013 enbart på grund av ett kretskort. Det är bara ett exempel.”

Ulf: ”Sedan har vi terrorism. Vi har väl aldrig kunnat så mycket om terrorism och terroristnätverk, men jag ger mig den på att det ändå kommer att hända något i vårt samhälle som vi aldrig kunnat tänka oss. Massakern på Utøya är ett tydligt exempel på det. Terrorism är väl fortfarande det område där vi svenskar inte tror att något händer. I Sverige gillar vi konkreta hot, när träden faller i stormarna, för då kan vi spotta i nävarna och gå ut och bygga upp det där igen. Vi gillar inte att stå handfallna inför angrepp som vi inte förstår: Varför gör du så här mot mig, vad har jag gjort dig?”

Anders: ”Vi övar ju kontinuerligt vår krisberedskap. Vi övar, vi har planer och vi vet att planerna fungerar, men frågan är om vi övar med rätt personer. Kanske skulle vi ha med fler politiker på alla nivåer.”

Ulf: ”Säg så här; Vi har fått ett system, lokalt, regionalt och nationellt. Allt det där ser skitbra ut i teorin, men jag är inte säker på att vi kan lösa alla situationer ändå. För min del tror jag att det värsta som kunde hända Sverige ur krishanteringssynpunkt vore ett totalt sammanbrott på el- och telesidan, eftersom det skulle komplicera samverkan och räddningsinsatser oerhört. Vi skulle behöva gå ut med lappar i brevlådan och ha informationsmöten i samlingslokaler − vete katten om vi är så bra på det. En Gudrun två punkt noll, det skulle vi nog klara. Men ett långvarigt utslag av datakommunikation eller elkraft, nej jag tror inte vi förstår hur

” Vi övar ju kontinuerligt vår krisberedskap. Vi övar, vi har planer och vi vet att planerna fungerar, men frågan är om vi övar med rätt personer. Kanske skulle vi ha med fler politiker på alla nivåer.” / Anders

−26−

svårt det skulle bli. Sjukhusen skulle inte få fram journaler och mediciner, det går inte att ta ut pengar, inget skulle fungera.”

Anders: ”I en livsfarlig situation ska man kunna förvänta sig samhällets hjälp och att få en snabb och sanningsenlig information. Jag ska kunna få vägledning för de beslut jag själv har att fatta. Beredskap betyder ju också att själv vara beredd, att se vad man själv kan göra och att ta ansvar för sig själv och sin familj. Har jag förberett mig för att klara mig själv i några dagar?”

Ulf: ”Den känslan finns kvar på landet i dag, att man reder sig.

Där är det ingen som plockar bort vedspisen, ifall elen skulle försvinna. I städerna är det annorlunda.”

Anders: ”Frågan är vilken beredskap man kan begära av det samhälle man lever i?”

Ulf: ”I Sverige, tycker jag, med den befolkning och den organisation vi har, ska alla medborgare kunna vara trygga med och säkra på att de kan nå samhällets samlade resurser vid behov. Jag måste också kunna lita på att samhället tänker på mig om det finns något som kan hota mig, att jag blir informerad, när som helst, dygnet runt. Förtroende är det viktigaste. Jag måste ha ett förtroende för att myndigheterna berättar vad som händer även om det är negativt.” ”Vi måste också vara medvetna om att den samhällsinformation som sänds ut från myndigheterna bara är en del av den allmänna information som flödar fritt i samhället i dag. Därför har det aldrig varit viktigare att många jobbar med information än i dag. Många tror att ny teknik är lösningen, men du blir inte snabbare för att du kan nå ut på Twitter eller Instagram. Du blir snabbare för att det finns personer som lägger ut informationen.” ”Jag bestämde mig för många år sedan för att jag aldrig skulle ta ett jobb om jag inte kunde formulera väldigt enkelt varför jag har det. Mitt jobb är att bredda SOS Alarms uppgift, att få en starkare roll gentemot allmänheten. Det är självklart att man ska kunna ringa 112. Men det borde vara lika okej att vi på 112 får ringa dig och varna dig om något har hänt.”

Anders: ”Jag har svårt att tänka mig ett mer givande jobb än på SOS Alarm. Det är otroligt stimulerande att jobba i en organisation som arbetar för allmänhetens bästa. Alla är på hugget och gillar att jobba mot våra gemensamma mål, för allmänhetens bästa.”

Ulf: ”Jag håller med Anders, det bästa med jobbet är tanken på att det dygnet runt sitter en mängd superduktiga personer runt om i landet och gör det grundläggande jobbet. Det är nästan så jag får nypa mig i armen när jag tänker på 112 som företeelse. Ibland tänker jag: Åh fan, jag jobbar ju med dem, i det fantastiska företaget jobbar jag.”

−27−

2

1

3

1984 – 1988 1. Stockholm, Malmskillnadsgatan, 1987: Skrämselkampanj från AIDS-delegationen.

2. LM Ericsson Diavox, 1978: Knapptelefoner gjorde knappvalsfunktioner möjliga. Diavox kunde man dessutom byta färg på.

4

3. Vellingevargen, 1984: Experterna var skeptiska till ­r yktet om den första vilda vargen i Skåne på hundra år, men de tvingades ge med sig när polisen sköt vargen med en bedövningspil på en veteåker.

−28−

5

6

4. Statsminister Olof Palme mördas i Stockholm, 1986: SOS Alarm anklagades för att ha raderat bandupp­ tagningarna från mordnatten. Men banden låg tryggt inlåsta i ett säkerhetsskåp.

5. Draggning i Stenbergskanalen i Gävle, 1988: Många ­engagerades i sökandet efter den försvunna A ­ nneli

Zetterholm. Några dagar senare hittades hon ­mördad i ett sommarstuge­område.

6. Invigning av SOS-centralen Falköping, 1987 Håkan Karlsson visar den revolutionerande tekniken i första CoordCom-anläggningen.

−29−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse• Hannes Michael • Anna-Karin −30−

Från snörbord till digitala kartor När SOS Alarm bildades fanns varken tid eller ­ekonomiska möjligheter att bygga nya tekniska system. Istället kompletterades den befintliga snörbordsteknik som Televerket använt sedan 1948 för larmsamtal.

Västerås var första central att säga hej då till snörborden då det digitala systemet CoordCom installerades 1987.

2013 är det femte generationens CoordCom, G5, som används på centralerna. Hur alla nya funktioner bäst ska utnyttjas, det vet Håkan Karlsson, som är en av dem som konfigurerar systemet. Lika involverad i tekniken är Kent Ring vars hjärtebarn är den digitala kartan. Tillsammans har de 60 års erfarenhet av SOS Alarms tekniska utvecklingsresa. Om det var bättre förr? Det är tveksamt. Men det är kul att blicka bakåt.

−31−

P

Håkan Karlsson och Kent Ring har sett en enorm teknik­ utveckling under sina år på SOS Alarm.

å Kent Rings skärm rullar en kort film där man till dansmusik från 1980-talet kan se hur han och tre kollegor sitter vid ett snörbord och kopplar samtal. Året är 1987 och Kent Ring är larmoperatör på Länsalarmeringscentralen, LAC, i Halmstad. Trafiken dirigeras med en telefonlur i ena handen och penna redo i den andra. Från taket hänger kartrullar, lätta att dra ner för att ge vägbeskrivning åt ambulanserna. En armlängd bort står snurrvindan med pågående ambulansuppdrag, mängder av pärmar och kartoteken för automatlarmen. Och på en hylla står några av de allra senaste tekniska finesserna, så som texttelefonen, telex och bandspelaren som spelar in alla samtal dygnet runt.

Kent: ”Bara dagarna efter att vi spelade in filmen stängde vi gamla LAC och flyttade över verksamheten till nya lokaler i cent­ rala Halmstad där vi skulle jobba med CoordCom. Innan dess skulle allt datoriseras och den information som vi tidigare haft i huvudet, pappersmappar eller pärmar, skulle matas in i det nya systemet. Namn på kontaktpersoner, jourlistor, radioanrop, olika nummer till polisen, allt skulle in i datorernas larmplaner. För att kolla resultatet fick vi åka till Göteborg och se om informationen hamnat rätt eller fel eftersom vi då ännu saknade de operativa arbetsplatserna. Det blev många turer fram och tillbaka. Ibland fick vi pröva oss fram. Jag var friställd som operatör under den tiden och det hände att jag vaknade om nätterna och kom på nya lösningar som jag ville testa.” ”Teknikbytet gick knappast på räls. Plötsligt kunde hela systemet stanna och inga larmsamtal kunde kopplas fram. Och när teknikerna på Televerket sa att det inte var så farligt och att ’de skulle bara …’ − då visste vi att det skulle ta tid. Minst tio gånger åkte vi tillbaka till den gamla obemannade centralen med snörbord, startade upp och skötte verksamheten därifrån tills problemet hade lösts. Jag minns speciellt en gång då vi kom springande under ett avbrott och möttes av en kollega och före detta ambulansförare som erbjöd sig att köra oss för att det skulle gå fort. Som hon körde. Det var som om blåljuset varit på. Jag var helt knäsvag när vi kom fram till gamla centralen.”

Håkan: ”När jag började på SOS Alarm 1988 och kom till Falköping fanns snörborden kvar där också. För mig som kom från Försvarets Försöksplats var det lite som att gå tillbaka till

” Den nya tekniken ger oss styrka, men tekniken är också vår svaghet eftersom det hela blir mer komplext. Det gör oss mer sårbara.” / Håkan

−32−

−33−

Namn: Håkan Karlsson Antal år i företaget: 25 år, började 1988.

Tjänst: ”Produktionsplanerare, stationerad i Göteborg med uppgift att konfigurera CoordCom på ett optimalt sätt så att operatörerna kan utföra våra tjänster.”

Bakgrund: ”Tekniker på F6 och på FMV i Karlsborg.

Anställdes på SOS Alarm som sektionschef för drift och teknik när centralen i Fal­köping gick från snörbord till CoordCom G1. Verksam inom flera områden inom SOS Alarm med fokus på säkerhetstjänster och automatarm.”

Detta visste du inte om mig: ”Åker gärna motorcykel och båt på min fritid. Jag är som en 15-åring på vattenskidor!”

Viktigaste händelsen under din tid här: ”Svår fråga. Men jag hade en riktig ahaupplevelse när Sven-Runo Bergqvist kom som ny vd och skapade ”sitt” SOS Alarm. Vi skickades på ledarskapsutbildning.

Efteråt fick vi oljefärger där varje färg motsvarade olika ledaregenskaper och så fick vi måla vår vision av ledarskap. Min tavla blev en streckgubbe där kroppens delar fick olika färger, eftersom ledarskapet är komplext och innehåller många olika delar.”

stenåldern. Jag var förvånad över att utrustningen var så enkel.

Men jag ­v isste ju vad som skulle komma och det var en sporre att få vara med från början i den processen. Vi var den femte centralen som datoriserades och fick CoordCom G1. Då, 1989, var de flesta barnsjukdomarna avklarade. Vi hade inte alls samma problem som Halmstad. Jag vill minnas att den gamla centralen revs samma dag som vi startade med CoordCom G1. Ingen back-up där alltså. ” Kent: ”Sist att få CoordCom måste ha varit Östersund i december 1991.”

Håkan: ”Då får man komma ihåg att centralerna i storstäderna aldrig var med i det bytet. De hade aldrig snörbord. Göteborg, Malmö och Stockholm datoriserades från starten och använde från första början en plattform som hette Sensor.”

Kent: ”Till skillnad från CoordCom, som var ett totalintegrerat datorsystem för tal, text, data och bild, var Sensor delat – det var ett system för telefoni och radiokommunikation och ett informationssystem. När Sensor övergavs gick storstäderna direkt över till CoordCom G3, det måste ha varit 1991 och 1992. Först Malmö, följt av Göteborg och Stockholm.”

Håkan: ”Efter att centralerna runt om i landet gått över till CoordCom G1 var det stiltje i några år. Framför allt vid larmborden var det ganska långt mellan teknikstegen, även om det hände en hel del i bakgrunden. På senare tid har utvecklingen gått betydligt snabbare än vad den gjorde de första tio åren.”

Kent: ”Om man tänker tillbaka tycker jag nog att jobbet som SOS-operatör var mer av ett hantverk på den tiden vi hade snörbord. Utrustningen var så enkel och hade jag den framför mig i dag hade jag nog kunnat börja jobba direkt. Ändå vad det för mig något helt fantastiskt när den första datorn kom 1986. Tidigare hade jag haft med mig en bok att läsa när det var lugnt − det var ju en helt annan trafik då jämfört med i dag – sen kom den första PC:n, en Amstrad med stora disketter. Nu kunde vi föra in vår statistik i datorn. Det vi tidigare gjort med papper och penna kunde vi skriva i olika fält på skärmen. Med olika kommandon på tangentbordet kunde vi göra rutor och snygg layout på statistikblanketten. Det här, det tyckte vi var high-tech. Det fick oss att känna att vi låg i framkant. Efter två eller tre nätter hade vi gjort en statistikblankett med snygg layout och design som liknar det man i dag gör i Excel på två minuter. Fax kom också under min tid. En

−34−

stor brandgul maskin som kunde tugga i en halvtimme för att få fram några ark.”

Håkan: ”Övergången från snörbord till larmdator är tekniskt sett det största steg SOS Alarm genomgått. Men jag är inte säker på att det är det viktigaste. CoordCom G1 var revolutionerande på så sätt att telefonin och ambulansblanketterna hängde ihop och att det gick att automatiskt få upp larm- eller åtgärdsplan för ett område. Men operativt anser jag att övergången till CoordCom G5 under 2002 till 2003 är det viktigaste tekniksteget. G5-lösningen är helt unik eftersom den gör oss så globala. Vi kan sköta verksamheten i hela Sverige oavsett var vi befinner oss. Att en operatör i Luleå kan logga in och göra samma jobb som en operatör i Malmö är en enorm styrka. Fast vi sitter på olika ställen kan vi alltid hjälpa och stötta varandra vid hög belastning eller vid stora händelser.”

Kent: ”När SOS-centralen i Halmstad skulle renoveras gick det inte att jobba när byggarbetarna satte igång med alla sina maskiner. Då flyttade vi alla operatörer till Malmö. Ett annat bra exempel är när det regnade så mycket i Göteborg att kanalen utanför flödade över och det blev översvämning i teknikrummet i källaren på brandstationen i Gårda. När vattnet började stiga togs beslutet att stänga ner och Jönköping och Halmstad tog över med hjälp av operatörer som flyttades från Göteborg. Nödnumret 112 påverkades inte alls.”

Håkan: ”Den nya tekniken ger oss styrka, men tekniken är också vår svaghet eftersom det hela blir mer komplext. Det gör oss mer sårbara.”

Kent: ”Vår egen teknik litar jag på. Det är telelinjerna in som kan krångla. För några år sedan var det några ungar som eldade vid ett brofäste och förstörde ett antal optikkablar. Jag vet inte hur många abonnenter som inte kunde nå oss då. Sådant ligger helt utanför vår påverkan.”

Håkan: ”Stämmer. Och de få databasproblem vi har haft har orsakats av problem i telenätet. Ytterst sällan har problemet kunnat härledas till CoordCom. Ett annat viktigt tekniskt hjälpmedel är förstås också den digitala kartan. Den har verkligen underlättat dirigering och vägbeskrivning. Det är mycket din förtjänst Kent, att vi kan se var vi har våra resurser.”

Kent: ”När vi fick tillgång till Mobitex och kunde sätta en gps på ambulanserna kunde vi se var bilarna befann sig. Det var ett stort steg. Det var förstås inte alla som gillade detta och vi anklagades

−35−

” Förmågan att som operatör analysera, bedöma situationer och få ut de resurser som krävs är en unik kompetens som är svårt att kopiera. ­Tekniken gör ingen nytta om den inte används på rätt sätt.” / Håkan

Namn: Kent Ring Antal år i företaget: ”35 år, jag började 1978. Detta är mitt första jobb.”

Tjänst: Systemförvaltare ResQMap med Halmstad som bas.

Bakgrund: ”Jag drömde om att bli pilot i flygvapnet. En cancertumör under knäet satte stopp för alla framtidsplaner. Istället för flygcertifikat fick jag amputera benet.

Genom kontakter fick jag jobb som beredskapsoperatör. Mitt första inhopp gjorde jag innan jag fyllt 18 år, så egentligen jobbade jag olagligt på mitt första pass. Efter 17 år som SOSoperatör blev jag driftchef i Halmstad. När nya plattformen Zenit skulle utvecklas blev jag utlånad till gruppen i tre månader. Tio år senare var jag fortfarande utlånad, men då hade jag också börjat arbetet med den digitala kartan.”

Detta visste du inte om mig: ”Jag drömmer om att en gång i mitt liv gå pilgrimsleden till Santiago de Compostela.

Det är över 80 mil och jag vet ingen som klarat det med en lårbensprotes. För mig skulle det ta två månader om jag gick två mil om dagen. Det är snart tid att sätta ett datum.”

Viktigaste händelsen under din tid här? ”Det var nog att bli erbjuden jobbet här.”

för att vilja öka kontrollen. Folk kände sig misstänkliggjorda. Faktum var att vi inte brydde oss alls om någon tog en fikapaus eller hälsade på hos älskarinnan. Men fick vi in ett hjärtstopp ville vi veta vilken bil som fanns närmast.”

Håkan: ”Med överföringssystemet Mobitex och den digitala kartan fick vi också en ny marknad. Vi kunde sälja personlarm med gps-positionering. Kombinationen gps-position och digital karta gör att operatören kan se var den hjälpsökande befinner sig.”

Kent: ”Det senaste lyftet för den digitala kartan är det material vi har kunnat tillföra genom Geodatasamverkan. Sedan 2011 är vi med i en sammanslutning av myndigheter, bland annat Naturvårdsverket, Lantmäteriet och SMHI. Eftersom vi är ett bolag och inte en myndighet var det diskussioner innan vi kunde vara med i samarbetet, men i dag har vi obegränsad tillgång till alla kartor och flygfoton, och vi får regelbundna uppdateringar av materialet.

Kartmaterialet som vi får genom Geodatasamverkan ger en helt annan träffsäkerhet än vad vi tidigare kunde få. Det har verkligen varit ett jättelyft. Och här finns ännu mer att hämta.”

Håkan: ”Samtal från fasta telefoner har alltid varit en fördel för positionering, men även för mobiltelefoner fungerar det ganska bra.”

Kent: ”Och det kommer att bli ännu bättre. Om någon ringer in från en mobil i dag får vi upp ett område som kan se ut som en cirkel, en banan, eller en tårtbit beroende på hur telemasterna står. Då kan vi använda det som utgångspunkt och se hur någon står i förhållande till en kraftledning eller en byggnad. Men de här områdena kan vara ganska stora. Den nya funktionen, som ännu är under utveckling, innebär att vi genom att skicka ett sms kan få fram en positionering på tio meter när. Det ser vi verkligen fram emot. ” Håkan: ”Men det blir ständigt fler sätt att ringa på. IP-telefoni, till exempel, hur positionerar vi sådana samtal? Vad händer när du har din fasta telefon i mobilen? Och alla företag som har kontorsnumret i mobilen? I dessa fall går det inte att lita på det man ser på skärmen. Därför är det fortfarande oerhört viktigt att operatören frågar var inringaren befinner sig.”

Kent: ”Jag tror ändå att utvecklingen går mot ökad automatisering, att operatörens roll i många fall blir mer övervakande. Funktioner på webben, som beställningar av sjuktransporter, kommer att gå rakt in i systemet som automatiskt beräknar och föreslår lämpliga bilar.”

−36−

Håkan: ”Pekskärm. Det kan bli nästa tekniksteg. Att vi kommer att trycka direkt på skärmen och förstora bilder eller annan information direkt med fingrarna och skippa tangentbordet, precis som vi gör i mobilerna i dag. Jag är inte säker på hur det ska vara bättre, men det är nog dit vi är på väg.”

Kent: ”Och snart sitter vi väl och sköter jobbet med hjälp av smarta glasögon.”

Håkan: ”Men när vi talar om 40 år av teknikutveckling finns det risk att vi glömmer människan bakom. SOS Alarm har alltid varit väldigt teknikfokuserat och ofta glöms diskussionen om vilken kompetens vi behöver för att sköta tekniken. Teknik är lätt att kopiera. Vem som helst kan gå till Ericsson och köpa CoordCom. Men förmågan att som operatör analysera, bedöma situationer och få ut de resurser som krävs är en unik kompetens som är svår att kopiera. Tekniken gör ingen nytta om den inte används på rätt sätt.”

” Faktum var att vi inte brydde oss alls om n ­ ågon tog en ­fikapaus ­eller hälsade på hos ­älskarinnan. Men fick vi in ett hjärtstopp v­ ille vi veta vilken bil som fanns n ­ ärmast.” / Kent

−37−

1

2

3

1989 – 1993 1. Från båren till soffan, 1991: Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg lämnade valvakesoffan i protest mot Ny Demokrati och blev jämställdhetsminister i den nya regeringen.

2. SOS-centralen Falköping, 1989: Operatören Monica Tiverman, på SOS-centralen i Falköping där alla

4

utomlänstransporter med ambulans samordnades.

Centralen stängde 2006.

3. Stökigt nyår 1992 – 93: Personalen på SOS-centralen i Malmö visar upp flera meter med loggade larm från nyårsnatten.

−38−

5

4. Ericsson Hot Line , 1988::Den första svenska ”biltele­ fonen” vägde fyra kilo och kan knappast kallas mobil.

Men den inledde en utveckling mot allt fler mobila samtal i Sverige som även förändrat larmmöjlig­ heterna radikalt.

5. Stockholm, 1993: Stridsflygplanet JAS 39 Gripen störtar på Långholmen mitt i Stockholm under en uppvisning. Piloten skjuter ut sig ur planet och singlar oskadd ner med fallskärm.

−39−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse• Hannes Michael • Anna-Karin −40−

Navet i samhällets nödhjälp En så viktig samhällsfunktion som SOS Alarm har alltid stått i rampljuset. De senaste åren mer än någonsin. Om hur mediafokuset har påverkat allmänhetens syn på verksamheten och hur SOS Alarms roll har utvecklats samtalar Bertil Albertsson, tidigare stabschef på SOS Alarm, Ingrid Lennerwald som sitter i företagets styrelse och Karl-Egon Lindberg, SOS Alarms första vd. ”Klart att SOS Alarm väcker känslor, SOS är vår trygghet i mörkret, den plats där lampan alltid är tänd”, säger Ingrid.

Bertil menar att jämfört med den mediala bilden av företaget har den tredjedel av befolkningen som har haft kontakt med SOS Alarm under ett år en helt annan och mer positiv uppfattning.

Karl-Egon har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt att skapa det bolag som i dag är SOS Alarm. När riksdagen i december 1972 beslutade att inrätta en ny SOS-tjänst kopplad till larmnumret 90 000 kavlade Karl-Egon upp skjortärmarna och satte igång. Första tiden bestod bolaget av honom själv och en sekreterare på halvtid. När han gick i pension 20 år senare hade han närmare 700 medarbetare på SOS-centraler över hela landet. I dag blickar han gärna tillbaka och minns bråket kring bandinspelningarna när Olof Palme blev skjuten, liksom hur kvällspressen utsåg honom till Sveriges farligaste man.

−41−

V

” Något har hänt med medias bevakning.

Det är som om de etiska begränsningar som tidigare fanns har släppt när det gäller intervjuer med anhöriga i chock­ tillstånd.” / Bertil

id början av 1970-talet fanns det närmare 80 olika centraler runt om i landet som svarade på nödlarm. I kommuner som saknade larm­ centraler svarade den kommunala verksamhet som fanns till hands. Fick Televerket in ett larm på 90 000 gick samtalet oftast vidare till televakten på den lokala brandstationen.

Men om kommunen saknade en yrkesbrandkår kunde samtalet lika gärna gå till ålderdomshemmet som var den enda institution som hade öppet dygnet runt och därmed hade upp­draget att ­larma vidare. Nog skulle det vara en fördel både för den hjälp­ sökande och för räddningstjänsten om detta kunde sam­ordnas på ett mer effektivt sätt, tänkte Karl-Egon Lindberg. Och det var så det började. Hur det gick vet vi redan. I dag är det få som ifrågasätter fördelarna med en gemensam utalarmering och ett gemensamt nödnummer. Tvärtom har uppdraget breddats i och med att SOS Alarm har fått en mer framträdande roll i landets krisberedskap.

Karl-Egon: ”Allt började med en statlig utredning om en framtida brandlagstiftning i slutet av 1960-talet. Som brandsektionschef på Kommunförbundet satt jag med som expert och vi kom att tala om samverkan kring brandförsvar olika kommuner emellan.

På den tiden ville varje kommun klara sig själv, något som handlade både om ekonomi och om prestige. Jag föreslog för utredningen att brandförsvaret skulle bli mer effektivt genom ett införande av gemensamma länsalarmeringscentraler. Kommunförbundet gillade idén och bad mig utreda frågan för deras räkning. Och statens utredare insåg att här fanns pengar att tjäna för både räddningstjänsten och ambulansalarmeringen. Förslaget blev att bilda SOS Alarmering AB, där staten genom Televerket ägde 50 procent och Kommunförbundet och Landstingsförbundet ägde 25 procent var. Den hjälpsökande skulle bara behöva ringa ett enda samtal och tala om vad som hänt, och en larmoperatör skulle larma ut de organ som skulle ingripa.”

Var alla lika positiva till gemensam utalarmering?

Karl-Egon: ”Att teckna avtal med landstingen var inga problem.

De insåg fördelarna med samordning. Hos brandchefer och i de större kommunerna fanns det ett visst motstånd. Jag insåg att vi för att övertyga alla måste bygga en larmcentral och visa hur det skulle fungera. Eftersom jag hade jobbat i Västerås kändes det Alla för en. Ingrid Lennerwald som sitter i SOS Alarms styrelse, Karl-Egon Lindberg, företagets första vd och Bertil Albertsson, tidigare stabschef, har alla olika ingångar, men konstaterar att SOS Alarm spelar en central roll för ett tryggare samhälle.

−42−

−43−

Namn: Karl-Egon Lindberg Antal år i företaget: 20 år Tjänst: Grundare och företagets vd fram till 1993 Bakgrund: ”De tidigaste yrkesverksamma åren arbetade jag inom brandförsvaret, började 16 år gammal i pojkbrandkåren. Blev med tiden brandkapten i Malmö och Västerås, där jag också blev vice brandchef. De åren lärde mig vad räddningstjänsten betyder för den hjälpsökande. Utan den erfarenheten hade jag nog aldrig kommit på idén att grunda SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig! ”Att jag egentligen tänkt bli stridspilot, men ändrade mig när jag på en utryckning fick se vad som händer när ett plan störtar. Då var jag 20 år och minns fortfarande hur den döde pilotens fru efterlystes i radion. Och så har jag fått regeringens medalj Illis quorum, ’För nit och redlighet i rikets tjänst’.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Att SOS Alarm bildades och vi fick ett gemensamt nödnummer.”

­ aturligt att börja där. Centralen hamnade i den lägenhet jag en n gång bott i på brandstationen.” ”Det blev lättare när vi kunde visa hur det hela fungerade. I flera län ställde kommunerna upp direkt. De insåg de ekonomiska fördelarna med att gå från 80 larmcentraler till 24. Och de insåg fördelarna för allmänheten som skulle få en snabbare hantering.

Redan från början var vår teleteknik, även med de gamla snörborden, sådan att operatören kunde se varifrån samtalen kom.”

Polisen ville aldrig vara med?

Karl-Egon: ”De var inbjudna till diskussioner om samarbete flera gånger men det blev aldrig något. Fast de har ju i alla fall härmat SOS Alarm lite, de har ju också länskommunikationscentraler nu.”

Många säger att SOS Alarm var ditt företag, Karl-Egon?

Karl-Egon: ”Jag byggde ju upp företaget och det var min idé från början, men jag betraktar det knappast som mitt företag, vi kanske kan säga att det är en del av mitt livsverk. Men jag hade duktiga medarbetare.”

Hur utvecklades företaget under de första åren?

Karl-Egon: ”I början bestod hela personalen av mig och den ­sekreterare jag hade på halvtid, men Televerket hjälpte till med tekniken och Kommunförbundet med administrationen. Till en början tog vi över många operatörer från brandstationer, ambulanscentraler och Televerket. De saknade särskild utbildning, men för nyanställda använde vi oss av samma test på simultan­kapacitet som för trafikledare vid flyget. Successivt blev utbildningen allt bättre, inte minst inom sjukvård. Sedan var ju den tekniska utvecklingen enorm, hela resan från snörbord till CoordCom.” Har du någon särskilt minnesvärd händelse från de första åren?

Karl-Egon: ”Det finns så mycket, men det är ju den där historien med bandinspelningen från SOS-centralen natten då Olof Palme mördades. Utredningsledaren hade begärt och fått en kopia av inspelningen från oss, och sedan påstod media att polisen hade raderat vissa delar i bandet och att originalbandet kommit bort.

Det var stort rabalder. Inte heller hos oss visste någon var originalbandet fanns. Men efter ungefär sex veckor kom larmchefen i Stockholm till mig med ett band i handen och berättade att någon lagt undan det i ett kassaskåp. Jag ringde omedelbart undersökningsledaren, och det visade sig snart att inget var raderat. Lite dramatik var det allt då.”

” Vi kanske kan säga att det är en del av mitt livsverk. Men jag hade ­duktiga medarbetare.” / Karl-Egon

−44−

”För företagets del tycker jag att samordningen av icke akuta ambulanstransporter var viktig. Vi upptäckte att det gick tomma ambulanser kors och tvärs i landet och insåg att det fanns miljoner att spara. Efter det samordnade vi alla utomlänstransporter från Falköping. Vi såg också att det i vissa fall var billigare att flyga patienter om de skulle åka längre än 30 mil. Vi köpte företaget Svensk Flygambulans enda flygplan och bildade dotterbolaget SOS Flygambulans. Som mest hade vi fem plan och verksamheten gav ett bra aktieägartillskott till företaget. När Norrbotten började köpa ambulanstransporter från Norge lades företaget ner och planen såldes.”

Hur har allmänhetens syn på företaget förändrats?

Karl-Egon: ”Vi har ju till och från haft negativ press och jag blev till och med, i en ledare i Expressen, utsedd till en fara för rikets ­säkerhet. Då handlade det om en präst som gått till media och sagt att våra operatörer kunde avlyssna jourhavande präst. Tekniskt sett var det också möjligt, men jag förklarade att alla som jobbar hos oss skriver på en tystnadsförbindelse. Det hela resulterade i alla fall i att vi lade in en ton som talar om ifall våra operatörer är medlyssnare. Och på Aftonbladets löpsedlar blev jag en gång ­uthängd som Sveriges mest utskällde chef. Vad man hela tiden glömmer bort är att det är en enorm massa samtal som kommer in till SOS-centralerna, och en gång på 10 000 kan det bli fel, men det är då det slås upp i pressen.”

Bertil: ”Under mina år på SOS gjorde vi undersökningar om förtroendet för SOS Alarm. Störst förtroende hos allmänheten hade nästan alltid räddningstjänsten, men SOS Alarm kom tätt efter. Jag tror att det är en stor skillnad på medias bevakning och på vad enskilda människor upplever. SOS Alarm hanterar ungefär 3,5 miljoner nödsamtal om året varav nära en miljon samtal gäller ambulans och av olika skäl är det några av dem som inte har gått så bra. Något har också hänt med medias bevakning. Det är som om de etiska begränsningar som tidigare fanns har släppt när det gäller intervjuer med anhöriga i chocktillstånd. Plötsligt skrivs hela sidor om enskilda ambulanshändelser. Anhöriga använder media för att få utlopp för sin sorg eller sin ilska samtidigt som vi begränsas av sekretessen.”

Ingrid: ”Nog är det så att namnet SOS Alarm blivit lite naggat i kanten de senaste åren. SOS Alarm har också oförskyllt fått stå i centrum, som när det fattats ambulanser. Men för de allra flesta innebär SOS Alarm och nödnumret 112 en trygghet att förlita sig på i mörkret. Här är lampan tänd dygnet runt. Om någon ringer i nöd och är i behov av snabb hjälp, ja man behöver ju inte gå längre än till sig själv för att inse att man lätt blir stirrig och irriterad om det tar lång tid att få fram rätt hjälp. Det ställer stora krav på ­operatörerna.”

−45−

Namn: Ingrid Lennerwald Antal år i företaget: Ledamot i SOS Alarms styrelse i två perioder, den senaste sedan 2007 Tjänst: Styrelseledamot Bakgrund: ”Tidigare vice ordförande i Landstings­ förbundet och regionråd i Region Skåne med ansvar för hälso- och sjukvårds­ frågor. Förste vice ord­ förande i sjukvårdsdele­ gationen och adjungerad i förbundsstyrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting.”

Detta visste du inte om mig! ”Jag är fantastiskt road av att gå på auktion och av att plocka svamp.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Kan inte säga att det är en särskild händelse, men något som verkligen slagit mig genom åren är att det finns en särskild SOS-anda och att de som jobbar inom företaget är oerhört stolta över sitt uppdrag.”

Bertil: ”Ungefär en tredjedel av befolkningen har haft kontakt med SOS Alarm för egen eller anhörigs räkning det senaste året.

Nio av tio av de som har sökt hjälp är nöjda. Och det man själv upplevt gör ett helt annat intryck än det man läser om i ­t idningarna.”

Hur fungerar samarbetet med aktörerna kring 112?

Bertil: ”Jag tror att det 112-råd som inrättades på SOS Alarms initiativ 2002 har gjort det tydligare vilken betydelse vår roll som nav är. Eftersom alla aktörer som larmas via 112 har olika huvudmän var det viktigt att skapa forum där alla kunde träffas, från polis och sjöräddning till jourhavande präst och giftinformationscentralen, och diskutera dagliga frågor så som utbildning av operatörer och rutiner för vidarekoppling. Det har varit viktigt för att tydliggöra även de mindre aktörerna och för att göra hela kretsen kring SOS Alarm medvetna om varandra.” ”SOS har under hela sin uppbyggnad och mognadsperiod prioriterat att man med ett enda samtal ska få omedelbar hjälp. I och med kravet på att ambulanserna ska ha sjuksköterskor framfördes önskemål om att samma vårdkompetens skulle finnas på SOScentralerna. Liknande krav kom från brandsidan som ville ha räddningsledare på plats.” ”Det finns många olika kompetenser inom samhällets räddningsorganisationer som vill se motsvarande kompetens på plats i centralerna. Som jag ser det är det viktigast för den enskilde att bara ha ett nummer till alla. Och det ska räcka med ett samtal. Så fort man släpper den tanken kommer olika aktörer att lyfta upp sina egna frågor. Då är det inte längre självklart att man med 112 når all hjälp. Vi hade ju den situationen under en period i Fyr­ klöverlandstingen när de valde en annan aktör för ambulans­ prioritering.”

Karl-Egon: ”Landstingens anbudsförfarande i dessa fall blev helt fel. Resultatet blev ju en bruten larmkedja där de som behövde ambulans fick rabbla upp vad som hänt två gånger innan hjälpen kom. Tänk dig själv om du har ett barn som behöver omedelbar hjälp och så får du dessutom sitta och vänta på att ­någon ska svara så att du kan be om hjälp en andra gång.”

Ingrid: ”Jag är heller inte säker på att lösningen är fler sjuk­ sköterskor på SOS-centralerna. Personligen tror jag mer på ett scenario där landstinget ansvarar för sjuksköterskorna och ett system som innebär att sjuksköterskorna kan varva sin tjänst med

” SKL jobbar hela tiden med sjukvård och räddningstjänst. Det gör inte staten. Kanske har vi varit dåliga på att visa vad den andra ägaren, ­staten kan bidra med.” / Ingrid

−46−

−47−

Namn: Bertil Albertsson Antal år i företaget: 11 Tjänst: Tidigare stabschef Bakgrund: ”Regeringskansliet, på det som då hette civiloch kommundepartementet liksom på bostadsdepartementet. Därefter har jag bland annat jobbat med regionala utvecklingsfrågor.”

Detta visste du inte om mig! ”Min bästa avkoppling är att renovera och snickra på mitt gamla föräldrahem. ” Viktigaste händelse under din tid här? ”Alarmeringsavtalet med staten som innebar att uppdraget vidgades för SOS Alarm och att vi fick en närmare koppling till krisberedskapen genom olika typer av samverkan och ett ökat informationsansvar.”

att jobba på akutmottagning, åka i ambulanserna och svara på larmsamtal.”

Bertil: ”Att regeringen tillsatte en utredning av alarmeringstjänsten kan delvis bero på diskussionerna kring ambulansprioritering.

Förslaget att skapa en statlig myndighet för alarmering blir svårt att reda ut. Person­ligen tror jag att inte på att lägga alla resurser under ett tak när landstingen styr över ambulanserna, kommunerna över brandmännen och staten över polis, sjö- och flygräddning. Det behövs en flexibilitet och en möjlighet till lokal anpassning, men staten måste vara tydligare i sin grundläggande kravställning.”

Ingrid: ”Jag har väldigt svårt att se hur en myndighet skulle klara uppdraget bättre än SOS Alarm. För ambulansdirigeringen innehåller utredningen förslag som visar att man inte förstått att all dirigering är kommunicerande kärl. Fördelen med bolagsformen är att vi kan sluta olika typer av avtal, anpassade efter hur kommuner och landsting ser ut. Det kan handla om att göra egna larmplaner eller förhandla sig till olika lösningar som påverkar kostnaderna.” ”Samtidigt måste SOS Alarm hela tiden arbeta på att bli bättre. Vi måste komma ihåg att det finns två stora ägare, staten och SKL, Sveriges kommuner och landsting. Ägarna måste ta ett gemensamt ansvar för den utvecklingen. SKL jobbar hela tiden med sjukvård och räddningstjänst. Det gör inte staten. Kanske har vi varit dåliga på att visa vad den andra ägaren, staten kan bidra med.”

Bertil: ”Det statliga uppdraget har vidgats med det nya alarmeringsavtalet, som innebär att SOS Alarm fått en tydligare roll som samordnare och resurs i samhällets krisberedskap.”

Hur är det med frivilligorganisationer, kan de göra en större insats?

Bertil: ”Absolut, men då krävs det ett uppdrag från staten. Och det är inte bara organisationer som kan göra en insats utan även enskilda individer. Speciellt viktig insats kan de göra i de områden i Sverige där resurserna tunnas ut. Med modern teknik har möjligheten att larma fler ökat, men den används väldigt lite. I storstäderna kan enskilda larmas vid hjärtstopp. Samma princip borde utnyttjas när närmaste ambulans kan befinna sig 25 mil bort. Nog vore det bra om även en barnmorska kunde rycka ut till ett barn i andnöd. Vad vore värst? Att ingen gör något eller att någon gör något och det ändå inte hjälper?”

Ingrid: ”Jag tror också att kraven kommer att öka och att uppdragen blir fler och därför måste vi titta på nya möjligheter. Själv-

−48−

klart ska vi dra nytta av ny teknik. Samtidigt är det viktigt att behålla det regionala perspektivet och ha olika geografiska lösningar.

Stockholm är inte detsamma som norra eller södra Sverige. I Skåne samarbetar vi med Danmark. I Norrland finns ett etablerat sam­ arbete med Finland och Norge. Alla regioner fungerar olika och har olika lösningar och det måste vi bejaka.”

Har styrelsen arbete förändrats genom åren?

Ingrid: ”Absolut. Det märks även på styrelsearbetet att SOS Alarms roll i samhället har förändrats. De första åren tog våra ­möten två timmar. Det var ärendeframskrivning och beslut. Nu har vi styrelsemöten som kan pågå en hel dag och vi talar allt mer om utveckling, samarbete och konsekvenser. Vad kan vi förvänta oss av tekniken? Kan vi skruva den mer? Behöver vi tillföra något? Vi pratar väldigt mycket om de nära tingen på ett helt annat sätt i dag.”

Vilken är största utmaningen inför framtiden?

Bertil: ”Att hålla ihop larmkedjan. Vi har en unik samordning av ett stort antal aktörer och en bra organisation tack vare det grundarbete som gjordes av Karl-Egon Lindberg och de förändringar kring ekonomiskt och nationellt tänkande som Sven-Runo Bergqvist introducerade under sin tid som vd. SOS Alarm har byggt upp en unik kompetens som är en resurs för hela vårt samhälle.

Den kompetensen ska vi vara aktsamma om. Och vi får aldrig tappa fokus på att det är den enskilda människans behov som ska stå i centrum.”

” Det finns många olika kompetenser inom samhällets räddnings­ organisationer som vill se motsvarande kompetens på plats i centralerna.”/ Bertil

−49−

3

1

2

1994 – 1998 1. SOS-centralen Malmö, 1995: Nödtelefonerna var länge det snabbaste sättet att larma på hjälp.

2. SOS-centralen, Stockholm 1998: Sven-Runo Bergqvist var vd för SOS Alarm under de omvälvande åren 1994 till 2010. Han omdanade hela företaget till en mer afffärsmässig verksamhet och möjliggjorde en

4

teknisk utveckling som ledde till dagens samverkansmodell.

3. Tv-programmet Efterlyst, 1997: Programledarna Hasse Aro och Brynolf Wendt gav tv-tittarna en ny inblick i blåljusvärlden.

−50−

5

6

7

Djugårdsbrunnsviken.

6. Helsingborg, 1996: En av Sveriges första kvinnliga brandmän, Helle Jangeborn, räddningstjänsten Helsingborg.

7. SOS spelet, 1994: SOS Spelet var ett familjefrågespel om bland annat sjukvård och räddningstjänst.

4. Estonias förlisning, Östersjön, 1994: Helikoptrar och räddningspersonal från Sverige, N ­ orge och Finland deltog i räddningsarbetet när Estonia förliste i hårt väder den 28 september.

5. Djurgården, Stockholm, 1997: En cirkuselefant lyfts med kran av räddningstjänsten efter att ha fastnat i dyn i

−51−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse • Hannes Michael• Anna-Karin −52−

Att ge vård utan att se En SOS-operatör har alltid förväntats veta hur ett ­avhugget finger ska förvaras på vägen till sjukhus eller hur man hjälper ett barn som satt något i halsen. Men under företagets första år krävdes ingen formell ­vårdutbildning för att larma ut ambulans.

I slutet av 1990-talet infördes ett medicinskt index som stöd för operatörerna. Det rymdes i en otymplig pärm som − om man ­frågar Sylvia Myrsell − var nästan omöjlig att hantera. Som ambulanssjuksköterska var hon med i gruppen som jobbade fram det medicinska indexet. Numera arbetar hon på SOS Alarm, med patientsäkerhet.

Mycket har också hänt inom ambulanssjukvården på 40 år.

Transporter av sjuka har blivit rullande akutmottagningar.

Dagens SOS-operatörer och SOS-sjuksköterskor förväntas genom bara ett telefonsamtal kunna bedöma hur akut ett ärende är och dirigera rätt resurs till rätt patient vid rätt tidpunkt. Trots ökad utbildning, ökad kompetens och förbättrat beslutsstöd blir det fel ibland. Hur väl uppbyggt systemet än är. Hur lyckas man ge rätt hjälp när inringaren inte kan förklara vad som hänt?

Sjuksköterskan Mari Åberg vet hur bra det känns när allt blir precis som det ska. Och hon vet hur det känns att ibland inte räcka till och inte nå fram.

−53−

M

” I vårt jobb har du bara rösten att gå på. Ibland kan du läsa in hur mycket som helst i en röst.” / Mari

ari Åberg älskar sitt jobb. Mest för att ingen dag är den andra lik och att det aldrig går att förutse vad som ska hända. Barn behöver hjälp. Vuxna behöver hjälp. Anhöriga och förbi­passerande ringer efter hjälp för någon annan.

Mari: ”För mig personligen är det bästa att jag får använda hela mig, det jag kan, mitt sätt att vara och min uppfinningsrikedom, för att hjälpa andra.”

Hon gillar vetskapen om att hjälpen når fram. Men uppdraget är inte alltid helt enkelt. Mari hade bara jobbat på SOS Alarm några veckor när hon insåg hur besvärligt det kan vara att bedöma situationer, hur lätt det är att missa avgörande detaljer och hur svårt det kan vara att nå fram. Många samtal, speciellt från den första tiden, har etsat sig fast i minnet.

Mari: ”Jag var precis nyanställd när jag fick ett samtal om en man som trillat ner från ett torn. Samtalet kom in som fall från hög höjd och på beskrivningen lät det som om han brutit bäckenet, vilket ju är allvarligt i sig. Men det var först när personen som larmade började fråga var brandkåren var och vad de skulle göra med det frätande, brinnande kalket, som vi insåg att brandkåren måste larmas. Jag hade missat att han fallit från ett kalktorn. Då fattade jag vad som krävs för att jobba här. Det räcker inte att bara lyssna, man måste ställa rätt frågor och ha rätt intervjuteknik.”

Hur är det att ge vård per telefon?

Mari: ”Det är en stor skillnad mellan att träffa en patient och att ge vård per telefon. Träffar du patienten kan du använda alla dina sinnen: Du kan se, lyssna, känna och lukta. I vårt jobb har du bara rösten att gå på. Ibland kan du läsa in hur mycket som helst i en röst. Jag tog en dag ett samtal som jag borde ha hänvisat till 1177, men när mannen som ringde pratade om hjärtklappning kände jag på mig att det handlade om något annat. Det visade sig att han hade cancer och inte hade vågat berätta det för sin familj. Nu vaknade han med ångest och oro. Samtalet tog 20 minuter och det var värt varenda minut när han efteråt sa att detta var första gången han kunnat prata om sin cancer och att han nu trodde sig våga berätta för familjen.” ”Andra gånger räcker man inte till. Som när en mamma ringde, detta var också när jag precis hade börjat, hennes barn hade fallit mellan sex och sju meter med huvudet före. Barnet hade slutat andas och mamman var helt hysterisk – jag nådde henne inte.

−54−

−55−

Namn: Sylvia Myrsell Antal år i företaget: 6 Tjänst: Chef för patientsäker­ hetsenheten Bakgrund: ”Utbildad anestesi­ sjuksköterska som efter sju år som narkossköterska jobbade som ambulanssjuk­ sköterska i 13 år. Var utre­ dare på Socialstyrelsen i sex år innan jag började på SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig! ”Jag älskar kor och tycker om att jobba med djur. Hade jag inte blivit sjuksköterska hade jag nog blivit bonde som min systerson. Jag hjälper gärna till med hans kor när jag är på landet. Där lägger jag undan den prydliga klädseln och lufsar runt i ett annat tempo.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Det som betytt mest för mig personligen var att få uppdraget att se över hur mitt eget jobb skulle se ut i den nya organisationen, något som i dialog med vår chefsläkare på SOS Alarm Lars Engerström ledde till att patientsäkerhets­ enheten skapades.”

Kvinnan talade engelska men det lät som om bröt på danska, så jag bytte till danska som jag också talar. Nu förstod hon vad jag sa men jag kunde ändå inte förmå henne att starta hjärt-lung­ räddning, jag kunde inte få henne att hjälpa sitt barn. Inget ­hjälpte. Jag var med ända tills ambulansen kom. Sen gick jag ut och grät.” ”Vissa röster stannar kvar, men de blir färre och färre. Jag hoppas att det inte tyder på att jag blir mer och mer avtrubbad. Men det är väl som i sjukvården − man måste lämna jobbet med uniformen. Samtalen är så många.”

När är det svårast att ge råd?

Mari: ”Så mycket handlar om vitala symtom; andas personen, är han eller hon vid medvetande, kallsvettig, yr eller illamående?

Allt sådant är lätt att bedöma. Att ge hjälp och instruktioner, som vid en Heimlichmanöver, är inte heller svårt. Är man bara tillräckligt tydlig gör de flesta som man säger. Jag tycker faktiskt inte heller att de psykiatriska patienterna är svåra. Jag har haft flera personer som vill hoppa från sin balkong, men hittills har jag kunnat avleda dem tills polis och ambulans kommit till platsen. Svårast kan vara när någon bara säger att de mår dåligt och inte förstår att vi måste ställa frågor för att förstå hur dåligt de faktiskt mår.”

När känns det som bäst?

Mari: ”Det finns många solskenshistorier också såklart. Nyligen hjälpte jag ett föräldrapar vars bebis hade slutat andas. De lyssnade koncentrerat och hjälpte varandra att göra inblåsningar på barnet. Efter fem inblåsningar, gnällde han till och efter ytterligare en omgång andades han bra och återfick färgen. Jag var med dem hela vägen tills ambulans var på plats. De var så lugna och koncentrerade och hjälpte varandra. Min reaktion kom samtidigt som ambulansen, då kom gråten. Det kändes riktigt i hjärtat att jag var den skillnad som gjorde att detta barn överlevde. Och jag kunde samtidigt stötta, berömma och stärka dem inför framtiden genom att visa vilka kapabla och duktiga föräldrar de var. När mamman sa ”du underbara människa” blev jag varm inombords.

Det är sådana samtal som gör att det är värt att jobba som SOSsjuksköterska. Då känns det som bäst.”

Och om det ändå blir fel?

Sylvia: ”Då hamnar det hos oss inom patientsäkerhetsenheten.

Vårt jobb är att titta på vårdärenden där vi av en eller annan anledning fått frågor, synpunkter eller klagomål från något håll. Det

−56−

kan handla om en ambulans som inte kom eller varför någon fick vänta. Vi bedömer patientrisken och jobbar systematiskt med alla avvikelser och synpunkter, vilket hela tiden leder till konkreta förslag på åtgärder, och till att vi ser vad som behöver lyftas fram utbildningsmässigt och inom olika medicinska områden. Vi gör en händelseanalys, beskriver orsakerna, och i dialog med inblandade SOS-centraler, lokala chefer och SOS Vård kommer det ofta fram förslag på förbättringar. Även om vi i en utredning kommer fram till att allt skötts korrekt kan den som ringer in uppleva att det inte var så. Vi är förstås måna om att bemöta de som behöver hjälp på ett professionellt och bra sätt.”

Mari: ”Jag är väldigt mycket för avvikelsehantering och har jobbat på kliniker där man utifrån avvikelser har gjort extremt bra förbättringar och organiserat utbildningar efter att något har hänt. Detta är något SOS Alarm skulle kunna använda sig ännu mer av. Viss information kommer på intranätet, som att transporter har skickats till fel kommun, men det kan bli bättre än så. Jag skulle vilja se mer utbildning och att vi utnyttjar den kunskap som finns inom företaget.”

Sylvia: ”Patientsäkerhetsenhetens arbetsuppgifter har många gånger missuppfattats som att vi bara letar efter fel. Så är det inte.

Vi vill att det ska bli så bra som möjligt, vara ett stöd för medarbetarna. I samarbete med SOS Vård och den lokala ledningen för­ söker vi hitta orsakerna till avvikelser och förbättra eller rätta till för att undvika att misstag upprepas.”

Hur hanterar man själv en felbedömning?

Mari: ”Ja, hur gör man det? Man mår jättedåligt. Värst är det första gången, när man inte förstår vad som ska hända eller hur gången är. Men man måste ändå tänka att jag faktiskt gjorde mitt bästa och inte slå på sig själv. Nästa steg är att tänka efter. Vad var det jag gjorde? Hur kan jag ändra det som blev fel?

Sylvia: ”Oavsett vad som har hänt och vad som kan ha brustit är det viktigt att fånga upp alla frågor. Om det har blivit fel kan bristerna finnas i våra rutiner, i vår handläggning eller i vår teknik. Vi utreder alltid brett för att fånga upp alla områden där vi kan göra förbättringar och vi letar alltid efter system- och organisationsfel.

Bland annat har vi gjort viktiga förändringar i vårt medicinska index utifrån avvikelser som vi sett och där vi har upptäckt att operatörer och sjuksköterskor inte har haft ett tillräckligt bra stöd.”

” Patientsäkerhetsenhetens arbetsuppgifter har många gånger missuppfattats som att vi bara letar efter fel. Så är det inte. Vi vill att det ska bli så bra som möjligt, vara ett stöd för medarbetarna.” / Sylvia

−57−

Namn: Mari Åberg Antal år i företaget: 2 Tjänst: SOS-sjuksköterska, Malmö.

Bakgrund: ”Flyttade till Skåne för att bli flygledare – hade varit ’planespotter’ sedan barndomen – men hamnade efter några år i resebran­ schen inom sjukvården. ­Efter sjuksköterskeutbild­ ning följde flera år inom intensivvården samt Thorax-IVA i Lund. Efter fem år som lärare på Malmö Högskola följde några år inom hjärt­kirurgi i Köpen­ hamn. Hoppade av efter en omorganisering på Rigshospitalet och sökte då till SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig! ”Romanförfattare som debuterade med boken ’Och kvar stod en röd resväska’, 2013. Talar danska.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”När jag efter fyra må­ nader på jobbet på samma förmiddag hade sex hjärtlungräddningar inom en timme, tre speedwayolyckor på tre olika platser samt två ridolyckor och kände adrenalinkicken visste jag att jag kunde fixa detta. Då vände det, då började jag lita på min egen förmåga.”

Hur länge har det funnit ett medicinskt index?

Sylvia: ”När jag började inom ambulanssjukvården i Västmanland 1989 blev jag länken mellan ambulanssjukvården och SOScentralen i Västerås. SOS Alarm och ambulansen jobbade nära varandra. Det var intressanta år. När SOS Alarm kom med sitt första medicinska index 1997 satt jag med i den allra första arbetsgruppen. Detta första index kom via Laerdal i Norge och vårt jobb var att anpassa det efter svenska förhållanden. Det var Svenska Läkaresällskapet som huvudsakligen stod bakom faktainnehållet.

Resultatet blev en stor blå pärm som vägde flera kilon. Det fanns inte en enda ställning som klarade att hålla upp den. Bortsett från det otympliga formatet var det en utmaning att implementera användningen av ett index. SOS-operatörerna hade ju i alla år skött sitt jobb utan det här.”

Vad har förändrats sedan dess?

Sylvia: ”Oerhört mycket. Redan efter ett par år kom en ny och omarbetad version som hade en helt annan struktur. Det är denna version som vårt befintliga index bygger på.”

Mari: ”Vi gick igenom index när jag gick på SOS-utbildningen i Östersund, vilket var väldigt bra. Då, när jag var ny, var jag kritisk och tyckte att index var ett kantigt och trubbigt instrument. ­A ntingen har indexet blivit bättre eller så har jag förstått hur jag ska jobba med det. Men har man ingen medicinsk erfarenhet eller utbildning tror jag ändå att det kan vara svårt att helt förlita sig på ett index för att göra korrekt bedömning.”

Sylvia: ”Vi har skruvat och ändrat, och genom åren har det gjorts många förändringar, men strukturen är den samma. Det kapitel där förändringarna varit störst är säkerligen stroke. Förändringarna gäller hela strokevården, där det nu finns helt andra behandlingsmöjligheter än tidigare. Det betyder att ambulansen ska fram snabbare och att strokepatienterna helst ska till en stroke­ enhet så snart som möjligt och inte ligga och vänta på akuten.”

När det ändå sker en avvikelse, hur tar vi vara på erfarenheten?

Sylvia: ”Avvikelser ska naturligtvis vara en del av en lärande process. Men för många är avvikelser fortfarande som ett rött ­skynke. Ska vi kunna identifiera och hitta sådant som behöver bli bättre måste vi ha en öppen patientsäkerhetskultur och det känns som vi inte är där ännu. Vi är duktiga på att utreda, men inte lika duktiga på att återkoppla till verksamheten. Kanske kan vi lyfta upp händelser på arbetsplatsträffar och inte bara diskutera sådant

−58−

som hänt på den egna centralen utan också prata mer generellt om hur vi gemensamt kan komma fram till åtgärder. Bland annat ­genom bättre stöd i systemet som ett led i patientsäkerhetsarbetet.

Vi behöver veta varför man missar vissa saker. Är det för hög press? Är det otydligheter i arbetsmetodiken? Andra orsaker?”

Vilken är den största förändringen under din tid i företaget?

Mari: ”Under mina två år här har det varit det mest förändringsbenägna företag jag någonsin jobbat på. Första månaden priori­ terade jag ambulanstransporter i Skåne. Bara några veckor senare ingick även Blekinge, liksom Kalmar och Kronobergs län i det geografiska täckningsområdet, och inom kort införlivades även Halland. Under samma korta tid har jag också fått uppleva hur den primära prioriteringen gått tillbaka till SOS-operatörerna, som alltså både positionerar och prioriterar. Först om SOS-operatören behöver stöd kopplas jag och mina kollegor in och då kan behovet av assistans komma från hela Sverige. Den senaste förändringen betyder att vi sjuksköterskor har fått lite mer andhämtning mellan samtalen och att vi tar hand om lite krångligare fall, men trycket på SOS-operatörerna har ökat. Samtidigt kan jag känna att när vi sjuksköterskor ska sköta hela Sverige behöver vi tillgång till utbyggda lokala larmplaner. Mycket kunskap ligger gömd i lokal kännedom, men den måste bli allmän. Får jag veta att det kan ta fyra timmar för ambulansen att nå fram till Övre Soppero vore det bra om jag hade en kontakt till distriktssköterskan eller hemtjänsten som kan vara på plats snabbare än så. Sen är det kul med geografi, man kan ju undra var fasen Övre Soppero ligger. Det vet jag nu.”

Och för dig Sylvia?

Sylvia: ”En stor förändring var den brutna larmkedjan i de län där den medicinska bedömningen togs över av ett annat företag.

Det där har jag tankar kring både privat och professionellt. Privat anser jag, eftersom jag bor i Västmanland, att det är slöseri med mina skattepengar. Rent professionellt anser jag att en sammanhållen larmkedja, där man har samma teknik, samma system och gör samma bedömningar, ger en betydligt högre patientsäkerhet. SOS Alarm har ett bra och systematiskt kvalitetsarbete. Och i början var det mycket frustrerande när tillsynsmyndigheten skickade avvikelser till oss vid bedömningar som gjorts utanför vår larmkedja.

Hur fungerar dialogen med ambulanssjukvården?

Mari: ”Jag använder mig mycket av möjligheten att fråga ­ambulanspersonalen hur det gått. Här i Malmö kan jag se om

” Det kändes riktigt i hjärtat att jag var den skillnad som gjorde att detta barn överlevde.” / Mari

−59−

−60−

” Jag möttes av ’Här har du inget att göra. För det första är du kärring och för det andra är du ­sjuksköterska’ .”/ Sylvia ­ atienten omhändertagits, men det är inte lika lätt att hänga med i p vad som hänt i ö ­ vriga landet. Har jag ett fall som jag berörts av ringer jag upp och frågar hur det gått. Det känns bra att få feedback.”

Sylvia: ”En utmaning med gemensam mottagning för 112 och den efterföljande vårdintervjun är att följa de olika kriterier som gäller i olika landsting. Det ställer höga krav på våra medarbetare och det gäller att systemet är uppdaterat. Sedan har det ju hänt en del inom den prehospitala sjukvården sedan jag började som ­ambulanssjuksköterska i Västerås 1989. Då var vi en ganska ny yrkeskår. Jag hade klarat alla tester och var jättetaggad när jag på första passet möttes av två riktiga stofiler som sa: ’Jasså, är du här nu. Det ska du veta, att här har du inget att göra. För det första är du kärring och för det andra är du sjuksköterska.’ Jag har alltid haft en stor portion h ­ umor med mig genom livet och istället för att vända började jag gapskratta. De kunde inte se fördelarna för ­patienterna med en sjuksköterska utan kände bara att deras revir var hotat, men det blev faktiskt bra till slut och jag blev kvar i 13 år.”

Mari: ”Som sjuksköterska vet man inte heller vad som händer från en dag till en annan på arbetet. Det är det jag gillar med det här jobbet. För mig personligen är det bästa att jag får använda hela mig, det jag kan, mitt sätt att vara och min uppfinningsrikedom, för att hjälpa andra. Jag har aldrig stannat på ett jobb mer än fem år i hela mitt liv, men här tror jag att jag blir kvar till pensionen om nio år.”

−61−

Byt mot bild på förre vdn SvenRuno?

1

3

Forsm a n & Bod en fors

2

Nödrop från två personer i räddningsflotte.

På mindre än 20 minuter hade vi en tandtekniker på plats.

Sjöräddningen i Sverige skulle aldrig klara sig utan eldsjälar. Gunilla Lundberg, till vardags tandtekniker i Fjällbacka, är en av våra 1200 frivilliga. Utan att tveka ställer hon upp i alla väder, oavsett om det är på arbetstid eller mitt i natten.

När larmet går ska den besättning som har jour vara i båten och på väg ut ur hamnen på mindre än 15 minuter. Ofta går det ännu fortare.

Det kräver att alla vet exakt vad de ska göra.

Ombord finns avancerad utrustning för navigering, sökning, sjukvård, brandsläckning och en

gedigen kunskap om sjöräddning. Varje station övar flera gånger i månaden.

Sjöräddningssällskapet har över 100 snabbgående båtar längs de svenska kusterna och i de stora sjöarna.

Vi utför 70 % av all sjöräddning, utan att det kostar staten en krona. Det är möjligt tack vare medlemsavgifter, gåvor och donationer.

Så även om du inte vill ge dig ut i storm och mörker, kan du hjälpa oss på många andra sätt. Bli medlem genom att sätta in 550 kronor på pg 900 500 - 0. Då ingår dessutom kostnads-

fri assistans och bogsering, även när det är kav lugnt. Eller bli stödräddare och skänk en summa varje månad till den lokala station som ligger dig närmast hjärtat. Pengarna går direkt dit, inte ett öre försvinner på vägen. Läs mer på www.ssrs.se eller ring oss!

Som stödräddare är du välkommen ombord och se hur vi jobbar. Vi vill gärna träffa dig som gör det möjligt för oss att fortsätta med det som är viktigast av allt.

Att rädda liv.

Vi är en ideell förening som räddar liv till sjöss, utan bidrag från staten. Alla båtar har frivillig besättning. Stöd oss på www.ssrs.se eller ring 031-29 00 90.

1999 – 2003 1. Räddar liv: Runt 80 000 livbojar finns över hela ­Sverige. I genomsnitt räddar de elva liv per år.

2. Sjöräddningssällskapet, 2000: SOS Alarm kan larma ut Sjöräddningssällskapet vid olyckor till sjöss.

3. 2001, SOS-operatören Ulf Ramenberg : SOS Alarm inledde en satsning på att minska mängden felringningar som

4

då uppgick till två av tre 112-samtal. 13 år senare är felringningarna en av två.

4. Läskig väg, E4, vid Gävle, 2001: En långtradare lastad med läsk fick lastförskjutning. Räddningstjänsten spolade vägbanan ren från läsk.

−62−

5

6

7

5. Falu lasarett, akuten, 2000: Ambulansen blir en "rul�lande akutmottagning" som bland annat skickar patientens EKG till akutmottagningen.

6. Mjältbrandsterror, Stockholm, 2001: Brev med mjältbrandssmitta satte världen i skräck.Bland annat Nordeas huvudkontor i Stockholm spärrades av

efter att ett brev innehållande misstänkt pulver hittats där.

7. Nokia 8110 , 1996: En av dåtidens minsta mobiltelefoner. Nokia 8110 förekom, i upphottad version, i filmen Matrix 1999.

−63−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse • Hannes Michael • Anna-Karin −64−

Tjänster för TRYGGHET Redan under SOS Alarms första verksamhetsår identifierades behovet av larmberedskap utanför blåljusvärlden. Den överkapacitet som ofta fanns på länsalarmeringscentralerna kunde nyttjas när lastbilar fick motorhaveri, någon fastande i hissen eller när ett inbrottslarm löste ut.

De första åren hanterades alla larm av SOS-operatörerna, men hände det något gick blåljuslarmen före. I dag är tjänsterna inom Säkerhet och jourtele separerade från 112-verksamheten och larmmottagningen sköts av specialiserade operatörer på tre orter – Växjö, Sundsvall och Västerås. Även kundsupporten är separerad, frågor om Säkerhet och jourtele sköts i Västerås medan kundsupporten för 112 besvaras från elva orter.

Bosse Wiklund har jobbat på SOS Alarm sedan 1974.

När ambulansdirigeringen flyttades från Västerås släppte han 112-rollen och tar istället emot säkerhet- och jourtelesamtal.

Chef för kundsupport Säkerhet och jourtele i Västerås är Charlotta Weigel. I ett samtal med Hannes Lind, en av gruppcheferna inom kundsupport Säkerhet och jourtele, diskuterar de tre vikten av det arbete de utför och hur synen på säkerhet har förändras genom åren.

−65−

S

” För de som jobbar i utsatta yrken tror jag att larmen ger en enorm trygghet. De ger kurage att våga stå upp.” /Hannes

OS Alarms kommersiella tjänster har skiftat genom åren. Största kunden var från början försäkringsbolagens larmorganisation Larm­ tjänst. I avtalet ingick allt från bärgning till jourtele i försäkringsärenden. Även olika statliga verk var tidiga kunder, som Väg­ verket och Vattenfall, där SOS Alarm bland ­annat tog över ett stort antal automatiska brandlarm som tidigare varit ­anslutna till brandförsvarets televakter. Under 1990-talet hade dåvarande SOS Alarmering blivit ledande inom automatlarm­markanden. Nästa stora marknad blev trygghetste­ lefoner med trygghetslarm i hemmet och särskilda trygghets­ centraler upp­rättades, bland annat i Helsingborg och i Karlstad.

På flera håll var under en period även sjukvårdsupplysningen integrerad i flera av SOS-centralerna. I dag går varken trygghets­ larm eller sjukvårdsupplysningen genom någon del av SOS Alarms verksamhet, men fokus är fortfarande att erbjuda tjänster som skapar ökad trygghet.

Bosse: ”Många som söker jobb hos oss tror att SOS Alarm bara handlar om häftiga saker som räddningstjänst och ambulans, men det är ju bara en del.”

Charlotta: ”Det är för att varumärket SOS Alarm är så likställt med 112.”

Hannes: ”Det är faktiskt lite svårt att förklara för den som inte har en inblick i verksamheten vad vi egentligen gör. Jag hade nog jobbat här i två månader när jag insåg att det inte var någon större idé att försöka förklara vad vi jobbar med. Efter ett par minuter slutade folk lyssna. De hängde inte med.”

Hannes: ”Det är inte många som vet att vi också besvarar auto­ matlarm och ringer ut uteblivna återställningar, eller rättare sagt, det är Bosse som gör det, inte jag.”

Bosse: ”Ja, det jobbet är numera mitt, att svara på jourtele när något reningsverk står still, när någon har stopp i toaletten eller det är en vattenläcka på gatan. Allt detta kommer via jourtele­ fonen.”

Hannes: ”Fast det är vi som finns en trappa upp som skött det ­administrativa och har lagt in alla larm- och åtgärdsplaner för vem som ska ringas eller vad som ska göras om eller när något händer.”

Charlotta: ”När jag var på anställningsintervju fick jag en bra förklaring till varför även vi på kundsupporten är en så viktig del i Charlotta Weigel och Hannes Lind tror att automatisering och övervakningskameror kommer att effektivisera säkerhetsjobben mer framöver.

−66−

−67−

Namn: Charlotta Weigel Antal år i företaget: 1,5 Tjänst: Chef Kundsupport Säkerhet och jourtele Bakgrund: ”McDonalds – jobbade med allt, Taxi Stockholm, chef för trafik och ledning, sedan produktionschef på säljbolaget Vendator.”

Detta visste du inte om mig: ”Jag gillar att baka surdegsbröd.”

Viktigaste händelse under min tid här: ”Beslutet att centralisera kundsupporten för säkerhet och jourtele och gå från 15 enheter till en.

Det var många medarbetare som fick sägas upp efter över 30 års tjänst. Det var ett av de värsta uppdrag jag haft. Några blev kvar på nya tjänster när vi i mars 2013 flyttade in i de nybyggda lokalerna.”

målet att skapa ett tryggare samhälle. Vi ser det som annars kan falla lite mellan stolarna. Vi plockar upp det som inte syns. När vi till exempel får många samtal om stopp i avlopp och översväm­ ningar i samma område kan det ge indikation på en vattenläcka som kan orsaka översvämningar i en vägtunnel vilket skapar trafik­fara. Med den informationen kan räddningstjänsten före­ bygga trafikolyckor. Samma sak gäller elavbrott. Vi kan se ett mönster och kan genom nationella produktionsledningen före­ båda större problem, som att pendeltåg blir stående eller andra samhällsfunktioner berörs. Våra tjänster ger en överblick över hela landet.”

Bosse: ”Det är som du säger, vi upptäcker vad som händer på olika sätt. Ett strömavbrott kanske inte fångas upp av ambulans ­eller räddning. Men vi ser det.”

Charlotta: ”Vi talar mycket om total nulägesbild. Ju fler tjänster vi har ute desto bättre bild får vi. I dag har vi en övergripande kon­ troll.”

Bosse: ”Jag tror även att centralisering av vår verksamhet har många fördelar, också för våra kunder. Inte minst när det gäller jourtelefonin. Det man tidigare fick hantera i Skellefteå en gång per månad, det gör vi här i Västerås tio gånger om dagen. Det gör att jouroperatörerna får en helt annan kompetens.”

Hannes: ”Det vi är störst på är brandlarm. Vi har ju många fastig­hetsägare bland våra kunder. Men personskydd är den marknad som växer mest. Jag tror att förr ville man skydda sin egendom, nu tänker man mer på att skydda sin person och sin per­ sonal. Det har blivit ett tuffare klimat.”

Charlotta: ”Det är inte så att du tar bort något. Istället bygger du på. Du har inbrottslarm, du har brandlarm. Du larmar bilen. Sen känner du dig inte trygg med det. Du skaffar personlarm. Det känns som om folk har blivit räddare.”

Hannes: ”Vi hade en genomgång med ett personlarmsföretag som gjort en undersökning bland kvinnor mellan 13 och 60 år. Alla fick frågan om de någon gång låtsats ringa ett samtal på vägen hem för att det skulle se ut som om de pratade med någon. 80 pro­ cent svarade ja. Många av dem skulle säkert känna sig tryggare om de hade en personlarmsapp i telefonen som kopplar direkt till SOS Alarm och till familjen. Tekniken finns och utvecklingen har dess­ utom gjort personlarmen billigare.”

Bosse: ”Men frågan är om det är behovet av säkerhet som har

−68−

ökat? Eller vill vi ha ökad säkerhet för att möjligheten finns?”

Hannes: ”Jag tror att det är en kombination av båda.”

Charlotta: ”Och något väldigt individuellt. Med den hotbild som målas upp i vissa medier kan man ju undra om man ska våga göra någonting.”

Bosse: ”Det är ungefär som när min mamma som är 94 år läser i tidningen och säger att hon inte längre kan gå på stan eftersom hon riskerar att bli nerslagen. Hur ofta är hon ute en lördagskväll?

Aldrig!”

Hannes: ”Mycket av det som händer nu hände väl förr också.

Kanske är den stora skillnaden att du nu får reda på det med en gång. Så fort något hänt får du ett pling i mobilen.”

Charlotta: ”Jag tror ändå att det har blivit ett tuffare klimat. Var det lika våldsamt på 1970-talet, Bosse?”

Bosse: ”Det är mycket tuffare i dag. Det märker man när man svarar på 112. Dessutom kräver folk mycket mer i dag. Förr bad den som ringde nästan om ursäkt för att deras gamla mamma ramlat. I dag skriker folk åt oss att de måste ha ambulans för att de skurit sig i fingret och hotar med att ringa pressen om inte ambulansen kom­ mer. Dessutom frågar de mycket mer efter vad vi som svarar heter och hotar med anmälan. Så såg det inte ut för tio år sedan. Kravet på att någon ska ta hand om ditt problem och göra det omedelbart,

” Du har inbrottslarm, du har brandlarm. Du larmar bilen.

Sen känner du dig inte trygg med det. Du skaffar personlarm.

Det känns som om folk har blivit räddare.”/ Charlotta

−69−

” Men frågan är om det är behovet av säkerhet som har ökat? Eller vill ­­vi ha ökad säkerhet för att m ­ öjlig­heten finns?”/ Bosse Namn: Bosse Wiklund Antal år i företaget: Har varit med sedan 1974, 40 år Tjänst: SOS-operatör på Säkerhet och jourtele i Västerås Bakgrund: ”Började som springgrabb på brandkåren när jag var 16 år och hamnade med tiden i brandvakten.

Gick från brandkåren direkt till SOS Alarm 1974 när den första larmmottagningen låg i en lägenhet i gamla brandstationen.”

Detta visste du inte om mig: ”Jag har varit droskägare, hade två taxibilar och körde själv på ledig tid under 1990talet.”

Viktigaste händelse under din tid här: ”Den största händelsen var den stora bussolyckan utanför Arboga 2006, när busschauffören fick en tillfällig blackout och flera passagerare dog.”

det är kanske en generationsfråga. Sådana samtal får vi också när toastolen inte fungerar. Då ska någon komma dit och fixa det.

Omedelbart. Och det ska vara gratis. Och det ska vara städat när hantverkaren går därifrån. Man ska inte behöva göra något annat själv än att ringa ett samtal. Det kanske inte har så mycket med en ökad hotbild att göra. Det är nog mer en fråga om att man ställer andra krav på samhället.”

Charlotta: ”Så kan det vara, men jag är övertygad om att hotbil­ den blivit mörkare, vilket gjort att personer i vissa samhällsfunk­ tioner känner sig räddare och blir försiktigare.”

Hannes: ”Vi ser ju en tydlig ökning av framför allt personlarm bland anställda inom kommuner och landsting. Inte minst bland personal som arbetar inom socialjouren, men även trafikvakter, parkeringsvakter eller viltvårdare som arbetar ute i skogen. För de som jobbar i utsatta yrken tror jag att larmen ger en enorm trygg­ het. De ger kurage att våga stå upp. Och att våga stå upp i svåra situationer kan säkert göra att man kan avvärja att något faktiskt händer.”

Charlotta: ”För personer med skyddad identitet är jag överty­ gad om att personlarmen har stor betydelse. Många av dem har direktkontakt med polisen om något händer.”

Hannes: ”Själva larmet skänker en trygghet i sig, för att det ger en rutin. Den som har larmet vet att om något händer ska jag trycka på knappen och sedan ska jag agera så eller så. Vetskapen om hur man ska bete sig om något händer skapar en säkerhet hos den som har det. Det är lite som att drilla in en brandövning, det blir som ett ’rädda-varna-larma-släck’.”

Bosse Wiklund har jobbat inom SOS Alarm ända sedan starten 1974.

−70−

” Ingen vill ju gå tillbaka till hur det var. När automatlarmen b­ örjade komma var väl inte de f­ elfria heller?” / Hannes Bosse: ”Om någon hade kommit 1974 och sagt att SOS Alarm skulle jobba med personlarm hade vi nog inte trott att det var sant.

Folk på uppdrag hade ju inte ens mobiltelefon. När någon åkte ut på ett larm hade man ingen aning om vad som kunde vänta, vad som krävdes av dem eller hur det hade gått förrän de var tillbaka vid den fasta telefonen igen.” ”Jag har ju varit med sedan snörbordens tid och sedan vi började här i Västerås i liten skala 1974. Då satt vi med öppet fönster och hörde ljuden från staden utanför. Det är lite skillnad mot den sä­ kerhet vi har runt verksamheten i dag. Även jobbet har förändrats mycket. Förr var SOS-operatör en livsstil. Vi var som en familj. Jag hade en familj här och en hemma. Numera är det mer som ett van­ ligt jobb, ännu mer så sedan jag började med jourtele.”

Charlotta: ”Det säger många av er som jobbat länge, att det var som ett kall.”

Bosse: ”Förr skötte man själv hela ärendet, från det att samtalet kom in tills ärendet var klart. Ju större verksamheten har blivit desto mindre blir min del. Nu är jag bara en länk i kedjan.”

Hannes: ”Saknar du jobbet med 112?”

Bosse: ”Egentligen inte, inte nu längre. Det är rätt skönt att jobba dag och att jobba med jourtele. Jag vill inte gå tillbaka. Det är som ett avslutat äktenskap. Allt har sitt slut. Men det jag kan sakna i dag är att allt blivit så digitalt att man inte längre talar med var­ andra. I dag är det ’pling plong’ och så åker ärendet iväg. Den per­ sonliga kontakten finns inte kvar.”

Charlotta: ”Människor kostar. Jag tror att vi kommer bli allt mer

−72−

digitaliserade. Vi ser också att kunderna inom vårt affärsområde efterfrågar mer självbetjäning, mer automatik och mindre admi­ nistration. De vill inte behöva ringa oss för att ändra behörighets­ koder eller inställningar utan föredrar att själva kunna sköta så mycket som möjligt när de själva har en lucka och hinner med. Jag tror att vi snart är där.”

Hannes: ”Övervakningskameror kommer vi också att se allt mer av, det märker vi av redan nu.”

Bosse: ”Trycker någon på larmet kommer vi att se vem som lar­ mar. Det tror jag kommer stort.”

Hannes: ”Och då kommer man direkt att se om det är ett falsk­ larm.”

Bosse: ”Sedan tekniken kom har antalet larm eskalerat. I dag kan man ju ha larm på allting.”

Hannes: ”Det absolut märkligaste larmet jag varit med om att installera var ett driftslarm på en traktor som larmade när man kör för fort. Vi kopplar in alla möjliga larm. Driftslarm är viktiga på många platser, som på en kycklingfarm där det inte får bli för kallt eller för varmt och det finns risk för gasansamling om fläk­ tarna stannar.”

Charlotta: ”Alla dessa larm är jättebra ända tills de slutar fungera.­Nackdelen med att allt blir automatiserat är att man kan­ ske inte har tänkt igenom vad som händer den dag tekniken inte funge­rar. Det gör oss mer sårbara. Det är väl som du säger Bosse att folk är så vana vid att allt ska funka så när det inte gör det ringer de och skäller.”

Bosse: ”Tappar vi tekniken tappar vi informationen. Förr hade jag alla kontakter och nummer i huvudet. I dag är det en knapp man trycker på.”

Charlotta: ”Ja, tappar du din mobil i dag kan du väl knappt numret till dina närmaste.”

Hannes: ”Men ingen vill ju gå tillbaka till hur det var. Vi måste vandra framåt. När automatlarmen började komma var väl inte de felfria heller?”

Bosse: ”Nej då, och många av de larm vi får in är falsklarm, någon dieseltruck som fått en rökig start eller någon som bränt pann­ kakorna på äldreboendet. Men hade inte det automatiska brand­ larmet gått när det brann på ABB här i Västerås hade väl hela Finnslätten strukit med. Nu kunde större delen av byggnaden r­ äddas.”

” Det man tidigare fick hantera i Skellefteå en gång per månad, det gör vi här i Västerås tio gånger om dagen.” / Bosse

−73−

Namn: Hannes Lind Antal år i företaget: 1 Tjänst: Gruppchef Kundsupport Säkerhet och Jourtele Bakgrund: ”Egen företagare i sex år, drev en restaurang med italiensk mat och hade ett säljbolag. Var dessutom delägare i ett kassa­ leverantörsföretag. Och så har jag varit lärare.”

Detta visste du inte om mig: ”Har jobbat som vinbonde i Italien.”

Viktigaste händelse under din tid här: ”Den dagen vi kopplade bort den gamla kundsupporten för säkerhet och jourtele och körde igång live med den nya.”

1

3

2

2004 – 2008 1. Kemira , Helsingborg, 2005: Mer än 10 000 ton svavel­ syra läckte ut från kemi­anläggningen Kemira. Alla helsingborgare uppmanades att hålla sig inomhus, stänga fönster, dörrar och ventilation, men mängder av nyfikna gick ut för att se vad larmet gällde.

4

2. SOS-centralen Eskilstuna, 2008: Teleoperatörerna blir ålagda att lämna positionen på den som ringer nöd­ numret 112 från en mobiltelefon.

3. Tågurspårning, Kungsbacka, 2005: Ett godståg med klor­ vagnar spårade ur. Räddningstjänsten spärrade av ett stort område då det var risk för klorgasläckage.

−74−

5

6

6. Nödnumret 112, 2006: Ett, ett, två – lätt att slå! Alla barn ska kunna larma. Kampanj på förskolor.

4. Ljungby, 2005: Röjningen av nedblåst skog efter stormen Gudrun resulterade i ett visuellt träd format i landskapet.

5. Tarfala fjällstation, Kebnekaisemassivet, 2005: Nöd­ telefonerna har en extra viktig funktion i fjällen, där mobiltäckningen kan vara dålig.

−75−

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse • Hannes Michael • Anna-Karin

Riv ner murarna!

Att samverka mellan blåljusorganisationer har inte alltid varit en självklarhet. Trots ett gemensamt nödnummer har både geografi och regelverk satt käppar i hjulet för ett gränsöverskridande samarbete. Att den strikta arbetsfördelningen kryddats med ett stänk revirtänkande gjorde det knappast enklare för ambulans, polis och räddningstjänst att mötas över läns- och kommungränser. Men det var då. I dag kan räddningstjänsten åka på ambulanslarm, polisen kan vara först på plats med hjärtstartare och ambulanserna kan rycka ut över både länsoch landsgränser. Att på detta sätt utnyttja alla resurser mer effektivt blir allt vanligare över hela landet. Ny teknik har skapat nya möjligheter att larma de räddningsresurser som kan vara snabbast på plats när någonting har inträffat.

Men bra kan alltid bli ännu bättre, resonerar Anna-Karin Lindberg och Michael Westh som båda jobbar inom affärs­ område Räddning, Anna-Karin som kvalitetsutvecklare och Michael som kundansvarig för räddningstjänsterna i region Mitt. För att ta vara på samhällets alla resurser kan de tänka sig samarbeten som sträcker sig långt bortom blåljusenheterna.

Tidningsbud, distriktssköterskor, nattpatruller och väktare är exempel på yrkesgrupper som också kan göra en avgörande insats om de finns med i larmkedjan.

−77−

A

” På 1990-talet hände det att vi fick en faktura från räddningstjänsten om vi larmat fel.” ­/ Michael

tt nödnumret finns till för dig och mig och alla i vår omgivning är en självklarhet för de flesta.

Men hur samhället ryckt ut till den enskildes hjälp har med tiden förändrats. Som en av SOS Alarms kundansvariga för räddningstjänsten kan Michael Westh se ett växande intresse för gränsöverskridande samarbete mellan blåljusorganisationerna. Allt fler rutiner utarbetas för hur olika aktörer ska samverka vid händelser för att hjälpsökande ska få ett ­bättre omhändertagande. Även utryckningskartan har gradvis fått en vidare gränsdragning av ekonomiska och praktiska skäl, men framför allt för att hjälpen ska nå fram snabbare.

Anna-Karin: ”Tanken på att alla förbättringar, små som stora, kan göra skillnad för den som ringer 112 gör att det är kul att gå till jobbet varje dag. Fast i jämförelse med en SOS-operatör kan det vara svårt för oss att beskriva hur vårt arbete gör skillnad. Men tiden är ofta avgörande, och kan vi bidra till en snabbare och mer effektiv larmkedja med hög kvalitet är det en viktig insats. Under hösten började jag kartlägga sommarens drunkningsolyckor. Att någon drunknat innebär ju per definition att utgången varit tragisk. Alltså finns det all anledning att undersöka om det finns tid att spara vid drunkningslarm, och se om och hur hjälpen hade kunnat komma fram snabbare. Det är viktigt att lära både av goda och dåliga exempel och därigenom skapa kunskap och förståelse för hur det mest optimala arbetssättet är konstruerat.”

Michael: ”Det har hänt mycket på det här området under de ­senaste åren. Jag, som har arbetat inom ambulanssjukvården, kan se hur man arbetar betydligt mer tillsammans blåljusorganisationer emellan än vad man gjorde tidigare. Dessutom pågår flera sam­arbetsprojekt mellan organisationerna där även räddningstjänsten i dag är en aktör.”

Anna-Karin: ”Som vid suicidlarm.”

Michael: ”Ja, och Sams-larmen (Saving more lives in Sweden) som innebär dubbelutlarmning vid hjärtstopp. Det ger bättre och snabbare omhändertagande och gör dessutom att ambulans och räddningstjänst lär känna varandra bättre. Ju mer träning de får desto mer samspelade blir de olika aktörerna.”

Anna-Karin: ”Genom att utarbeta rutiner för hur man ska agera underlättas alla former av vardagssamverkan som att klargöra vem som ska ta ledarrollen och vem som ska göra vad vid en Anna-Karin Lindberg och Michael Westh tycker att det är en positiv utveckling med en räddningstjänst som går över både kommunala och professionella gränser.

−78−

Namn: Anna-Karin Lindberg Antal år i företaget: 2 Tjänst: Kvalitetsutvecklare inom Räddning, Västerås Bakgrund: ”Magisterexamen i etik från Linköpings universitet, forskarutbildning inom risk och säkerhet på KTH, disputerade 2010. Efter det väntade en fem månader lång jordenrunt-resa som följdes av ett tre månader långt projektarbete på ­Arbetsmiljöverket före starten på SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig: ”Jag har nyligen blivit med piano och sedan jag var liten har jag drömt om att kunna spela. Nu tänker jag pröva, men än så länge är det självstudier som gäller. Det låter helt förskräckligt men är himla roligt!”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Viktigaste är kanske inte rätt ord, men mest påtagligt under mina två år på SOS har varit stängningen av Eskilstuna-­centralen.

Från fullskalig central till nedläggning. På slutet var vi fem personer kvar. Förvisso mysigt och gemytligt men också ensamt de dagar de andra inte var på plats.”

olycksplats som ser ut på ett visst sätt. Men hur det såg ut tidigare har jag har ingen personlig erfarenhet av.”

Michael: ”Då jobbade alla mer var för sig.”

Anna-Karin: ”Och så sågs man, morsade och körde sitt?”

Michael: ”Ja, och debriefing var inte alls lika förekommande.

Nu träffas de inblandade organisationerna i större utsträckning efter större händelser och bearbetar händelsen för att ta vara på varandras erfarenheter, vilket är oerhört viktigt, inte minst för den enskilde.”

Anna-Karin: ”Självklart är det viktigt, vilket man visar genom att avsätta tid till att prata igenom vad som har hänt. Sedan har väl jag min egen uppfattning om i hur stor omfattning det egentligen görs. Jag tror att många behöver bli bättre på detta.”

Michael: ”Jag minns hur jag efter en riktigt tragisk händelse blev tagen ur tjänst och hemskickad. Det tror jag inte förekommer längre. I dag samlar man gruppen.”

Anna-Karin: ”Sedan tror jag att de vattentäta skott som funnits på vissa håll börjat luckras upp och att det blivit lite mer prestigelöst mellan organisationerna än det var förr.”

Michael: ”Visst är det så. Men relationen mellan SOS Alarm, ambulans och räddningstjänst har generellt alltid varit bra. Så var det tidigare och så är det även nu. Dessutom har det tillkommit mycket på lagstiftningens område. Och även huvudmännen har kommit närmare varandra. IVPA – i väntan på ambulans – är ett bra exempel. Här är det landstinget som är beställare och den kommunala räddningstjänsten som utför uppdraget. Jag tror, precis som du Anna-Karin, att man i högre utsträckning än tidigare sätter hjälpsökande i fokus. Resurserna har alltid funnits, men man kanske inte har använt dem på bästa sätt. Nu har man börjat närma sig varandra.”

Anna-Karin: ”Att förbättra för hjälpsökande handlar inte bara om att samarbeta mellan blåljusen. En viktigt och stor förändring är att utryckningsfordonen inte längre vänder vid kommungränsen utan att man hjälps åt kommuner emellan.”

Michael: ”Det har skett stora förändringar jämfört med hur det var när jag jobbade på fältet i Gävleborg. Då var det, som Anna-Karin beskriver, strikt kommungräns. ’Hit men inte längre’. På 1990-talet hände det att vi fick en faktura från räddningstjänsten om vi larmat fel. Det där är nästan helt borta nu. I dag är det snarare så att många kommuner diskuterar om inte räddningstjänsten skulle kunna göra

−80−

” Många pågående projekt går ut ­på att riva e­ ller överbrygga de h ­ inder som kan finnas för ett u ­ tökat samarbete.”­ / Anna-Karin mer än vad som finns i grunduppdraget när de ändå finns på plats. I Flen till exempel tar räddningstjänsten ett större ansvar i kommunen genom att arbeta mycket med trygghet och s­ äkerhet, eftersom kommunen saknar egna poliser och väktare.”

Anna-Karin: ”I Stockholm prövades Salsa, Saving Lives in the Stockholm Area, som en typ av IVPA-larm, och innebär att det inte bara är ambulanser som utrustats med hjärtstartare utan även räddningstjänst, taxi och polisbilar. Nu testas Salsa-tänket i fler län. Den här typen av nytänkande kan vara till stor nytta, kanske främst i glesbygd. IVPA-larm kan förstås bli fel ibland om det kommer tre brandmän instörtande i vissa känsliga situationer istället för den ambulanspersonal man väntar på. Men handlar det till ­exempel om en trafikolycka kan det viktigaste vara att det kommer någon snabbt och att det kommer någon som kan hålla handen, ge första hjälpen eller erbjuda en filt, och som vet att man inte ska plocka ut en skadad person ur en krockad bil utan att först genomföra en undersökning.”

Michael: ”All typ av ökad samverkan är en positiv utveckling.

Och det finns flera intressenter i det här. Väktare som rör sig på stan kan ha en brandsläckare eller hjärtstartare i bilen. Tekniken

−81−

” Vi tar fram en tjänst som går ut på att inte bara räddningstjänsten kan vara en ­resurs vid en händelse. Hemtjänsten, distrikts­sköterskor, nattpatruller, tidningsbud rör sig bland folk under dygnets alla t­ immar.”­ / Michael

finns där och vi håller på att ta fram en tjänst som går ut på att inte bara räddningstjänsten kan vara en resurs vid en händelse.

Hemtjänsten är ute med sina bilar dygnet runt. Distriktssköterskor, nattpatruller, tidningsbud är andra grupper som rör sig bland folk under dygnets alla timmar. Tekniken finns som sagt, det är bara frågan om att paketera den rätt så att alla kan bli ­i nvolverade.”

Anna-Karin: ”Projektet med dynamisk resurshantering är i full gång och ett testförsök genomförs av Räddningstjänsten Väst. Än så länge jobbar vi bara med räddningstjänsten kring det här, men grundtanken är att inte nödvändigtvis larma närmaste enhet utan att larma den som snabbast kan vara på plats.”

−82−

Michael: ”Det är räddningstjänsten som driver frågan om att gå från en statisk larmplan till en mer dynamisk.”

Anna-Karin: ”I samma tanke ingår att man ska kunna involvera och larma enskilda medborgare med specialistkompetens.”

Michael: ”Fyra gånger om året har vi kvalitetsgruppsmöten med räddningstjänsten och där väcks många idéer om nya tjänster. Bland annat har det genom dessa möten arbetats fram ett nytt webbgränssnitt för avvikelsehantering som gör att kunden själv kan lägga in eventuella klagomål direkt i vårt system.”

Anna-Karin: ”Många pågående projekt går ut på att riva eller överbrygga de hinder som kan finnas för ett utökat samarbete.”

Michael: ”I Trygghetens hus i Östersund sitter ju polisen och SOS Alarm i samma lokaler. Visserligen finns det en vägg emellan, men i och med att de lokala cheferna träffas nästan dagligen har vardagssamarbetet blivit mycket bättre.”

Anna-Karin: ”Det innebär att du får en direkt kommunikation och slipper lyfta telefonluren, vilket gör att du även utbyter sådan information som du inte skulle ringa och meddela, men ändå kan vara av betydelse. När det gäller statlig räddning tror jag också att den nya sjöräddningsmetodiken är bra. Där jobbar vi i nu med ­parallellitet, vilket betyder att alla samtal kopplas till JRCC, S ­­ jöoch flygräddningscentralen i Göteborg, vilket gör att man kan ­utnyttja varandras resurser bättre.”

Michael: ”Jag tror att det finns mycket som kan göras för att ­både bredda och förenkla ett vidare samarbete, både i stort och smått. Något som jag tror skulle underlätta för alla inblandande vore gemensamma benämningar inom räddningstjänsten. Det kan uppstå missförstånd, både bland operatörer och bland dem som arbetar på fältet när samma befattning har olika namn från kommun till kommun.”

Anna-Karin: ”Det måste vara förvirrande, speciellt med tanke på att våra operatörer jobbar med allt större geografiska områden.”

Michael: ”Det kan lätt uppstå missförstånd. Men detta är en fråga som diskuterats i många år.”

Anna-Karin: ”För vem ska rätta sig efter vem?”

Michael: ”Att operatörerna arbetar med större geografiska områden behöver ur räddningstjänstens perspektiv dock inte vara en nackdel. Tvärtom borde en ökad volym av räddningsärenden leda till en ökad kunskap på sikt eftersom operatörerna skaffar sig en större erfarenhet. ”

−83−

Namn: Michael Westh Antal år i företaget: ”Började i mars 1989, var tjänstledig i fem år kring millennie­ skiftet.”

Tjänst: Regionansvarig för räddningstjänsten i region Mitt, förutom Stockholm.

Bakgrund: ”Undersköterska och civilekonom. Började min karriär inom den slutna sjukvården på rehabiliteringsavdelning innan jag gick till ambulanssjukvården och senare blev SOS-operatör i Gävle 1989.

Läste ekonomi under min tjänstledighet och blev därefter erbjuden jobbet som platschef i Gävle. I samband med omorganisationen 2010 blev jag chef för produktionsområde Norr. 2012 blev jag lokal produktionschef i Gävle med ansvar för nedläggningen av centralen.”

Detta visste du inte om mig! ”Jag har kört guidade bussturer med semestrande japaner och tyskar i Gävle.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Då vi gick från att ha varit bidragsfinansierade till att bli intäktsfinansierade i mitten av 1990-talet.”

2

1

2009 – 2014 1. Djurakut, Gävle, 2011: Räddningstjänstens Emil ­Bergman trotsade tunn is och kallt vatten för att rädda ett rådjur.

2. Invigning av informationsnumret 11313, Stockholm 2013: ”Det som framför allt slagit mig är proffsigheten hos o ­ peratörerna”, säger försvarsminister Karin

3

­ nström, här med operatören Annika Forsgren.

E 3. Hjärtstartare, Stockholm, 2013: Storstockholms Lokaltrafik, liksom SOS Alarm, är exempel på företag som ”hjärtsäkrar” sin verksamhet med hjärtstartare och utbildning av personal i hjärt-lungräddning.

−84−

4

5

4. Blöt fest i Malmö, 2013: Insatschefen Ulrika Lindmark inspekterar en husbåt som kantrat under en fest. Ett 40-tal personer hamnade i vattnet. Sex personer fördes till sjukhus.

5. Sveriges första epilepsihund, 2009: När matte får ett ­epilepsianfall larmar Atlas 112 genom att bita i en

6

tofs som är kopplad till en mobiltelefon med gps.

6. Smarta telefoner, 2012: Telefonapplikationer gör ­Sverige tryggare. Till exempel ”Rädda Hjärtat” som visar var närmaste hjärtstartare finns.

−85−

Ett samtal räcker SOS Alarm under 40 år

© SOS Alarm Sverige AB Box 5776, 113 57 Stockholm www.sosalarm.se ISBN 978-91-637-4213-2 Tryck: TMG Sthlm, Stockholm 2014 Repro och produktion: Appelberg Publishing Agency Intervjuer: Susanna Lindgren Intervjufoto: Louise Billgert Foto s 6: Tobias Ohls Historiska bilder: Reio Rüster / Försäkringskassan (bild 2, s 8), Bosse Johannson / IBL (bild 4, s 8), Pekka Sakki / Lehtikuva / Scanpix (bild 7, s 9), Sonny Thoresen / Helsingborgs Dagblad (bild 7, s 19), Eva von Hofsten (bild 3, s 18), Jan Collsiöö / Scanpix (bild 4, s 18), TT Nyhetsbyrån (bild 2, s 18), Museif öreningen Räddningstjänsten Storgöteborgs bildarkiv (bild 1, s 18), Tomas Oneborg / SvD / TT (bild 1, s 28), Pekka Sakki / TT (bild 2, s 28), Krister Malmström / Sydsvenskan / TT (bild 3, s 28), Sjöberg Bildbyrå (bild 4, s 28), Gunnar Sundberg/TT (bild 5, s 29), ­­­ Jan Delden/TT (bild 1, s 38), Sydsvenska Dagbladet (bild 3, s 38), TT Nyhetsbyrån (bild 4, s 38), Ulf Silling/Scanpix (bild 5, s 39), Sjöbergbild (bild 3, s 50), Jonas Lemberg (bild 4, s 50), Anders Wiklund/TT (bild 5, s 51), HelsingborgsBild/TT (bild 6, s 51), Jan Berlin, TT (bild 1, s 62), Svenska Sjöräddningssällskapet (bild 2, s 62), Mathias Forslöf/TT (bild 4, s 62), Ulf Palm (bild 4, s 62), Frida Hedberg/ TT (bild 6, s 63), Tommy Pedersen/TT (bild 7, s 63), Joakim Berglund/TT (bild 1, s 74), Björn Larsson Rosvall (bild 3, s 74), Christian Törnqvist/TT (bild 4, s 74), Hanne Lehmann/TT (bild 5, s 75), Jörgen Svendsen / Gefle Dagblad (bild 1, s 82), Tobias Ohls / Appelberg (bild 3, s 82), Anders Wiklund/TT (bild 1, s 83), Stig-Åke ­Jönsson/TT (bild 4, s 83). Övriga bilder © SOS Alarm Sverige AB.

−86−