Jubileumsboken "Ett samtal räcker". Kapitel 1.

SOS Alarm under 40 år

40 år i samhällets tjänst är värt att fira.

Ett bra sätt, tycker vi, är att göra en bok. Alltså bjöd vi in till samtal om SOS Alarm mellan 16 medarbetare som på olika vis bidrar eller har bidragit till den verksamhet vi i dag kan vara så stolta över. ­Därför håller du just nu i din hand en samling personliga tankar, berättelser och samtal från SOS Alarms första 40 år.

ett samtal räcker SOS Alarm under 40 år

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse• Hannes Michael • Anna-Karin −40−

Navet i samhällets nödhjälp En så viktig samhällsfunktion som SOS Alarm har alltid stått i rampljuset. De senaste åren mer än någonsin. Om hur mediafokuset har påverkat allmänhetens syn på verksamheten och hur SOS Alarms roll har utvecklats samtalar Bertil Albertsson, tidigare stabschef på SOS Alarm, Ingrid Lennerwald som sitter i företagets styrelse och Karl-Egon Lindberg, SOS Alarms första vd. ”Klart att SOS Alarm väcker känslor, SOS är vår trygghet i mörkret, den plats där lampan alltid är tänd”, säger Ingrid.

Bertil menar att jämfört med den mediala bilden av företaget har den tredjedel av befolkningen som har haft kontakt med SOS Alarm under ett år en helt annan och mer positiv uppfattning.

Karl-Egon har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt att skapa det bolag som i dag är SOS Alarm. När riksdagen i december 1972 beslutade att inrätta en ny SOS-tjänst kopplad till larmnumret 90 000 kavlade Karl-Egon upp skjortärmarna och satte igång. Första tiden bestod bolaget av honom själv och en sekreterare på halvtid. När han gick i pension 20 år senare hade han närmare 700 medarbetare på SOS-centraler över hela landet. I dag blickar han gärna tillbaka och minns bråket kring bandinspelningarna när Olof Palme blev skjuten, liksom hur kvällspressen utsåg honom till Sveriges farligaste man.

−41−

V

” Något har hänt med medias bevakning.

Det är som om de etiska begränsningar som tidigare fanns har släppt när det gäller intervjuer med anhöriga i chock­ tillstånd.” / Bertil

id början av 1970-talet fanns det närmare 80 olika centraler runt om i landet som svarade på nödlarm. I kommuner som saknade larm­ centraler svarade den kommunala verksamhet som fanns till hands. Fick Televerket in ett larm på 90 000 gick samtalet oftast vidare till televakten på den lokala brandstationen.

Men om kommunen saknade en yrkesbrandkår kunde samtalet lika gärna gå till ålderdomshemmet som var den enda institution som hade öppet dygnet runt och därmed hade upp­draget att ­larma vidare. Nog skulle det vara en fördel både för den hjälp­ sökande och för räddningstjänsten om detta kunde sam­ordnas på ett mer effektivt sätt, tänkte Karl-Egon Lindberg. Och det var så det började. Hur det gick vet vi redan. I dag är det få som ifrågasätter fördelarna med en gemensam utalarmering och ett gemensamt nödnummer. Tvärtom har uppdraget breddats i och med att SOS Alarm har fått en mer framträdande roll i landets krisberedskap.

Karl-Egon: ”Allt började med en statlig utredning om en framtida brandlagstiftning i slutet av 1960-talet. Som brandsektionschef på Kommunförbundet satt jag med som expert och vi kom att tala om samverkan kring brandförsvar olika kommuner emellan.

På den tiden ville varje kommun klara sig själv, något som handlade både om ekonomi och om prestige. Jag föreslog för utredningen att brandförsvaret skulle bli mer effektivt genom ett införande av gemensamma länsalarmeringscentraler. Kommunförbundet gillade idén och bad mig utreda frågan för deras räkning. Och statens utredare insåg att här fanns pengar att tjäna för både räddningstjänsten och ambulansalarmeringen. Förslaget blev att bilda SOS Alarmering AB, där staten genom Televerket ägde 50 procent och Kommunförbundet och Landstingsförbundet ägde 25 procent var. Den hjälpsökande skulle bara behöva ringa ett enda samtal och tala om vad som hänt, och en larmoperatör skulle larma ut de organ som skulle ingripa.”

Var alla lika positiva till gemensam utalarmering?

Karl-Egon: ”Att teckna avtal med landstingen var inga problem.

De insåg fördelarna med samordning. Hos brandchefer och i de större kommunerna fanns det ett visst motstånd. Jag insåg att vi för att övertyga alla måste bygga en larmcentral och visa hur det skulle fungera. Eftersom jag hade jobbat i Västerås kändes det Alla för en. Ingrid Lennerwald som sitter i SOS Alarms styrelse, Karl-Egon Lindberg, företagets första vd och Bertil Albertsson, tidigare stabschef, har alla olika ingångar, men konstaterar att SOS Alarm spelar en central roll för ett tryggare samhälle.

−42−

−43−

Namn: Karl-Egon Lindberg Antal år i företaget: 20 år Tjänst: Grundare och företagets vd fram till 1993 Bakgrund: ”De tidigaste yrkesverksamma åren arbetade jag inom brandförsvaret, började 16 år gammal i pojkbrandkåren. Blev med tiden brandkapten i Malmö och Västerås, där jag också blev vice brandchef. De åren lärde mig vad räddningstjänsten betyder för den hjälpsökande. Utan den erfarenheten hade jag nog aldrig kommit på idén att grunda SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig! ”Att jag egentligen tänkt bli stridspilot, men ändrade mig när jag på en utryckning fick se vad som händer när ett plan störtar. Då var jag 20 år och minns fortfarande hur den döde pilotens fru efterlystes i radion. Och så har jag fått regeringens medalj Illis quorum, ’För nit och redlighet i rikets tjänst’.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Att SOS Alarm bildades och vi fick ett gemensamt nödnummer.”

­ aturligt att börja där. Centralen hamnade i den lägenhet jag en n gång bott i på brandstationen.” ”Det blev lättare när vi kunde visa hur det hela fungerade. I flera län ställde kommunerna upp direkt. De insåg de ekonomiska fördelarna med att gå från 80 larmcentraler till 24. Och de insåg fördelarna för allmänheten som skulle få en snabbare hantering.

Redan från början var vår teleteknik, även med de gamla snörborden, sådan att operatören kunde se varifrån samtalen kom.”

Polisen ville aldrig vara med?

Karl-Egon: ”De var inbjudna till diskussioner om samarbete flera gånger men det blev aldrig något. Fast de har ju i alla fall härmat SOS Alarm lite, de har ju också länskommunikationscentraler nu.”

Många säger att SOS Alarm var ditt företag, Karl-Egon?

Karl-Egon: ”Jag byggde ju upp företaget och det var min idé från början, men jag betraktar det knappast som mitt företag, vi kanske kan säga att det är en del av mitt livsverk. Men jag hade duktiga medarbetare.”

Hur utvecklades företaget under de första åren?

Karl-Egon: ”I början bestod hela personalen av mig och den ­sekreterare jag hade på halvtid, men Televerket hjälpte till med tekniken och Kommunförbundet med administrationen. Till en början tog vi över många operatörer från brandstationer, ambulanscentraler och Televerket. De saknade särskild utbildning, men för nyanställda använde vi oss av samma test på simultan­kapacitet som för trafikledare vid flyget. Successivt blev utbildningen allt bättre, inte minst inom sjukvård. Sedan var ju den tekniska utvecklingen enorm, hela resan från snörbord till CoordCom.” Har du någon särskilt minnesvärd händelse från de första åren?

Karl-Egon: ”Det finns så mycket, men det är ju den där historien med bandinspelningen från SOS-centralen natten då Olof Palme mördades. Utredningsledaren hade begärt och fått en kopia av inspelningen från oss, och sedan påstod media att polisen hade raderat vissa delar i bandet och att originalbandet kommit bort.

Det var stort rabalder. Inte heller hos oss visste någon var originalbandet fanns. Men efter ungefär sex veckor kom larmchefen i Stockholm till mig med ett band i handen och berättade att någon lagt undan det i ett kassaskåp. Jag ringde omedelbart undersökningsledaren, och det visade sig snart att inget var raderat. Lite dramatik var det allt då.”

” Vi kanske kan säga att det är en del av mitt livsverk. Men jag hade ­duktiga medarbetare.” / Karl-Egon

−44−

”För företagets del tycker jag att samordningen av icke akuta ambulanstransporter var viktig. Vi upptäckte att det gick tomma ambulanser kors och tvärs i landet och insåg att det fanns miljoner att spara. Efter det samordnade vi alla utomlänstransporter från Falköping. Vi såg också att det i vissa fall var billigare att flyga patienter om de skulle åka längre än 30 mil. Vi köpte företaget Svensk Flygambulans enda flygplan och bildade dotterbolaget SOS Flygambulans. Som mest hade vi fem plan och verksamheten gav ett bra aktieägartillskott till företaget. När Norrbotten började köpa ambulanstransporter från Norge lades företaget ner och planen såldes.”

Hur har allmänhetens syn på företaget förändrats?

Karl-Egon: ”Vi har ju till och från haft negativ press och jag blev till och med, i en ledare i Expressen, utsedd till en fara för rikets ­säkerhet. Då handlade det om en präst som gått till media och sagt att våra operatörer kunde avlyssna jourhavande präst. Tekniskt sett var det också möjligt, men jag förklarade att alla som jobbar hos oss skriver på en tystnadsförbindelse. Det hela resulterade i alla fall i att vi lade in en ton som talar om ifall våra operatörer är medlyssnare. Och på Aftonbladets löpsedlar blev jag en gång ­uthängd som Sveriges mest utskällde chef. Vad man hela tiden glömmer bort är att det är en enorm massa samtal som kommer in till SOS-centralerna, och en gång på 10 000 kan det bli fel, men det är då det slås upp i pressen.”

Bertil: ”Under mina år på SOS gjorde vi undersökningar om förtroendet för SOS Alarm. Störst förtroende hos allmänheten hade nästan alltid räddningstjänsten, men SOS Alarm kom tätt efter. Jag tror att det är en stor skillnad på medias bevakning och på vad enskilda människor upplever. SOS Alarm hanterar ungefär 3,5 miljoner nödsamtal om året varav nära en miljon samtal gäller ambulans och av olika skäl är det några av dem som inte har gått så bra. Något har också hänt med medias bevakning. Det är som om de etiska begränsningar som tidigare fanns har släppt när det gäller intervjuer med anhöriga i chocktillstånd. Plötsligt skrivs hela sidor om enskilda ambulanshändelser. Anhöriga använder media för att få utlopp för sin sorg eller sin ilska samtidigt som vi begränsas av sekretessen.”

Ingrid: ”Nog är det så att namnet SOS Alarm blivit lite naggat i kanten de senaste åren. SOS Alarm har också oförskyllt fått stå i centrum, som när det fattats ambulanser. Men för de allra flesta innebär SOS Alarm och nödnumret 112 en trygghet att förlita sig på i mörkret. Här är lampan tänd dygnet runt. Om någon ringer i nöd och är i behov av snabb hjälp, ja man behöver ju inte gå längre än till sig själv för att inse att man lätt blir stirrig och irriterad om det tar lång tid att få fram rätt hjälp. Det ställer stora krav på ­operatörerna.”

−45−

Namn: Ingrid Lennerwald Antal år i företaget: Ledamot i SOS Alarms styrelse i två perioder, den senaste sedan 2007 Tjänst: Styrelseledamot Bakgrund: ”Tidigare vice ordförande i Landstings­ förbundet och regionråd i Region Skåne med ansvar för hälso- och sjukvårds­ frågor. Förste vice ord­ förande i sjukvårdsdele­ gationen och adjungerad i förbundsstyrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting.”

Detta visste du inte om mig! ”Jag är fantastiskt road av att gå på auktion och av att plocka svamp.”

Viktigaste händelse under din tid här? ”Kan inte säga att det är en särskild händelse, men något som verkligen slagit mig genom åren är att det finns en särskild SOS-anda och att de som jobbar inom företaget är oerhört stolta över sitt uppdrag.”

Bertil: ”Ungefär en tredjedel av befolkningen har haft kontakt med SOS Alarm för egen eller anhörigs räkning det senaste året.

Nio av tio av de som har sökt hjälp är nöjda. Och det man själv upplevt gör ett helt annat intryck än det man läser om i ­t idningarna.”

Hur fungerar samarbetet med aktörerna kring 112?

Bertil: ”Jag tror att det 112-råd som inrättades på SOS Alarms initiativ 2002 har gjort det tydligare vilken betydelse vår roll som nav är. Eftersom alla aktörer som larmas via 112 har olika huvudmän var det viktigt att skapa forum där alla kunde träffas, från polis och sjöräddning till jourhavande präst och giftinformationscentralen, och diskutera dagliga frågor så som utbildning av operatörer och rutiner för vidarekoppling. Det har varit viktigt för att tydliggöra även de mindre aktörerna och för att göra hela kretsen kring SOS Alarm medvetna om varandra.” ”SOS har under hela sin uppbyggnad och mognadsperiod prioriterat att man med ett enda samtal ska få omedelbar hjälp. I och med kravet på att ambulanserna ska ha sjuksköterskor framfördes önskemål om att samma vårdkompetens skulle finnas på SOScentralerna. Liknande krav kom från brandsidan som ville ha räddningsledare på plats.” ”Det finns många olika kompetenser inom samhällets räddningsorganisationer som vill se motsvarande kompetens på plats i centralerna. Som jag ser det är det viktigast för den enskilde att bara ha ett nummer till alla. Och det ska räcka med ett samtal. Så fort man släpper den tanken kommer olika aktörer att lyfta upp sina egna frågor. Då är det inte längre självklart att man med 112 når all hjälp. Vi hade ju den situationen under en period i Fyr­ klöverlandstingen när de valde en annan aktör för ambulans­ prioritering.”

Karl-Egon: ”Landstingens anbudsförfarande i dessa fall blev helt fel. Resultatet blev ju en bruten larmkedja där de som behövde ambulans fick rabbla upp vad som hänt två gånger innan hjälpen kom. Tänk dig själv om du har ett barn som behöver omedelbar hjälp och så får du dessutom sitta och vänta på att ­någon ska svara så att du kan be om hjälp en andra gång.”

Ingrid: ”Jag är heller inte säker på att lösningen är fler sjuk­ sköterskor på SOS-centralerna. Personligen tror jag mer på ett scenario där landstinget ansvarar för sjuksköterskorna och ett system som innebär att sjuksköterskorna kan varva sin tjänst med

” SKL jobbar hela tiden med sjukvård och räddningstjänst. Det gör inte staten. Kanske har vi varit dåliga på att visa vad den andra ägaren, ­staten kan bidra med.” / Ingrid

−46−

−47−

Namn: Bertil Albertsson Antal år i företaget: 11 Tjänst: Tidigare stabschef Bakgrund: ”Regeringskansliet, på det som då hette civiloch kommundepartementet liksom på bostadsdepartementet. Därefter har jag bland annat jobbat med regionala utvecklingsfrågor.”

Detta visste du inte om mig! ”Min bästa avkoppling är att renovera och snickra på mitt gamla föräldrahem. ” Viktigaste händelse under din tid här? ”Alarmeringsavtalet med staten som innebar att uppdraget vidgades för SOS Alarm och att vi fick en närmare koppling till krisberedskapen genom olika typer av samverkan och ett ökat informationsansvar.”

att jobba på akutmottagning, åka i ambulanserna och svara på larmsamtal.”

Bertil: ”Att regeringen tillsatte en utredning av alarmeringstjänsten kan delvis bero på diskussionerna kring ambulansprioritering.

Förslaget att skapa en statlig myndighet för alarmering blir svårt att reda ut. Person­ligen tror jag att inte på att lägga alla resurser under ett tak när landstingen styr över ambulanserna, kommunerna över brandmännen och staten över polis, sjö- och flygräddning. Det behövs en flexibilitet och en möjlighet till lokal anpassning, men staten måste vara tydligare i sin grundläggande kravställning.”

Ingrid: ”Jag har väldigt svårt att se hur en myndighet skulle klara uppdraget bättre än SOS Alarm. För ambulansdirigeringen innehåller utredningen förslag som visar att man inte förstått att all dirigering är kommunicerande kärl. Fördelen med bolagsformen är att vi kan sluta olika typer av avtal, anpassade efter hur kommuner och landsting ser ut. Det kan handla om att göra egna larmplaner eller förhandla sig till olika lösningar som påverkar kostnaderna.” ”Samtidigt måste SOS Alarm hela tiden arbeta på att bli bättre. Vi måste komma ihåg att det finns två stora ägare, staten och SKL, Sveriges kommuner och landsting. Ägarna måste ta ett gemensamt ansvar för den utvecklingen. SKL jobbar hela tiden med sjukvård och räddningstjänst. Det gör inte staten. Kanske har vi varit dåliga på att visa vad den andra ägaren, staten kan bidra med.”

Bertil: ”Det statliga uppdraget har vidgats med det nya alarmeringsavtalet, som innebär att SOS Alarm fått en tydligare roll som samordnare och resurs i samhällets krisberedskap.”

Hur är det med frivilligorganisationer, kan de göra en större insats?

Bertil: ”Absolut, men då krävs det ett uppdrag från staten. Och det är inte bara organisationer som kan göra en insats utan även enskilda individer. Speciellt viktig insats kan de göra i de områden i Sverige där resurserna tunnas ut. Med modern teknik har möjligheten att larma fler ökat, men den används väldigt lite. I storstäderna kan enskilda larmas vid hjärtstopp. Samma princip borde utnyttjas när närmaste ambulans kan befinna sig 25 mil bort. Nog vore det bra om även en barnmorska kunde rycka ut till ett barn i andnöd. Vad vore värst? Att ingen gör något eller att någon gör något och det ändå inte hjälper?”

Ingrid: ”Jag tror också att kraven kommer att öka och att uppdragen blir fler och därför måste vi titta på nya möjligheter. Själv-

−48−

klart ska vi dra nytta av ny teknik. Samtidigt är det viktigt att behålla det regionala perspektivet och ha olika geografiska lösningar.

Stockholm är inte detsamma som norra eller södra Sverige. I Skåne samarbetar vi med Danmark. I Norrland finns ett etablerat sam­ arbete med Finland och Norge. Alla regioner fungerar olika och har olika lösningar och det måste vi bejaka.”

Har styrelsen arbete förändrats genom åren?

Ingrid: ”Absolut. Det märks även på styrelsearbetet att SOS Alarms roll i samhället har förändrats. De första åren tog våra ­möten två timmar. Det var ärendeframskrivning och beslut. Nu har vi styrelsemöten som kan pågå en hel dag och vi talar allt mer om utveckling, samarbete och konsekvenser. Vad kan vi förvänta oss av tekniken? Kan vi skruva den mer? Behöver vi tillföra något? Vi pratar väldigt mycket om de nära tingen på ett helt annat sätt i dag.”

Vilken är största utmaningen inför framtiden?

Bertil: ”Att hålla ihop larmkedjan. Vi har en unik samordning av ett stort antal aktörer och en bra organisation tack vare det grundarbete som gjordes av Karl-Egon Lindberg och de förändringar kring ekonomiskt och nationellt tänkande som Sven-Runo Bergqvist introducerade under sin tid som vd. SOS Alarm har byggt upp en unik kompetens som är en resurs för hela vårt samhälle.

Den kompetensen ska vi vara aktsamma om. Och vi får aldrig tappa fokus på att det är den enskilda människans behov som ska stå i centrum.”

” Det finns många olika kompetenser inom samhällets räddnings­ organisationer som vill se motsvarande kompetens på plats i centralerna.”/ Bertil

−49−